Solsönernas Saga – Sagan om lycksökaren

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Temaside: Samisk religion og mytologi

Valdemar Lindholm
Solsönernas Saga

Sagan om lycksökaren

DET VAR EN GÅNG i Beijvesläkten en man, som hette Warri, och det betyder den varsamme, den försiktige. Hvarför han fått detta namn är inte lätt att förstå, ty såsom ung man vandrade han vida omkring och hade många märkvärdiga äfventyr. Ja han hade varit ganska djärf, fastän han hette Waari.

Som barn hade han visat tecken till att ha fått nåjdegåfvan, och han kom därföre i lära hos en gammal, väl beryktad trollman och nåjd. Fädernas heliga sånger och spådomen om Beijves solskatt, som skulle bringa den goda tiden åter till Sames söner, lärde han sig snart, och många visdomsord blefvo äfven hans, men Tonto, trummans trolska ande, ville ej uppenbara sig för honom. Och så måste han draga sig ifrån nåjdeläran, ty han var inte därtill kallad.

Nu var det en hård tid för Sames söner. En ond man, den illa beryktade Torajas, hade bortfört ymnigheten från Solsönernas land, så att Solsönerna måste vandra fram och åter på fjället, utan fasta boplatser, för att finna en fattig föda. Och Sames barn ledo mycket af den hårda tiden.

Men den unge Waari, som lärt sig fädernas heliga sånger, och som visste, att en stor och härlig skatt, bevakad af Beijve, blifvit gömd af Jubmel nära jordens hjärta, på det att en gång Beijves barn måtte få den goda tiden åter, sade för sig själf:

»Magra äro mina renar;

jagade af onda vargen

springa de rundt alla marker.

Villebråd ej finns i skogen

fisk ej finns i mina vatten.

Svält är ständig gäst i kåtan.

Men i andra, fjärran länder

flockar gå af feta renar,

finnes godt om vilda renar,

finnes villebråd i skogen

finnes fisk i alla vatten

finnes silfver uti bergen —

därför vill ditåt jag vandra

föra ymnigheten åter

till mitt land, och Beijveskatten

finna djupt i jordens gömma.»

Så gaf han sig ut på vandring, en lång och svår vandring för att söka lyckan.

Först gick kan mot söder, ty där, bakom de höga bergen stod vid middagstid Beijve själf och där måste väl lyckan finnas. Så vandrade han länge och kom ändtligen till ett ställe, där ingen af hans stam varit förr. Han såg underliga människobostäder, men inga människor. Hvart han spejade och sökte, fann han inga människor. Men han hörde röster, som ropade till honom, om och om igen:

»Vänd tillbaka, enfaldiga barn!

Hvad för dig hit?

Du har i öfvermod

kommit hit, kommit till detta ställe

när du kom till vårt land

Du oerfarna barn

ej du känner oss

ej du ser oss

men vi kunna se dig!»

Det är, på Solsönernas språk:

»Vuolge ruokot jallas manna!

Mij tu teiki pukta

Ton læk hilbbadvuodastad

vuolggam teiki, teiki vuolggam

ko ton okto poadak mijn rijki

Ton amas manna

ik ton touda mijn

ik ton touda mijn

mutto okta mijist toudda tu.»

Förskräckt såg sig Waari ändå bättre om, men ändå kunde han icke upptäcka några människor, fastän han såg deras underliga bostäder och hörde deras varnande röster. Då förstod han, att han dårades af någon trolldom, och då han intet kunde se, och ej heller hade så stor visdom, att han kunde skydda sig mot så mäktiga ursprungsord, vände han hastigt om och vandrade mot öster.

»I öster», sade han för sig själf, »stiger Beijve i tidig morgon upp från sin hvila. Aldrig lyser solen så, som när den står i öster — sannerligen, där måste lyckan finnas, där skall jag söka lyckan.»

Och han vandrade länge mot öster. Så långt vandrade han som till solens uppgång, men där mötte han ett väldigt berg som reste sig, sträckande sig långt åt båda sidor. Och när han begynte klättra upp för berget, kommo onda människor löpande, onda människor, som ropade fula ljud och hotade honom med obegripliga ord.

Så vände han åter om, förskräckt genom de onda människornas hotelser. Och han förstod, att lyckan ej var till finnandes i de södra landen ej heller de östra. Ty inga renar såg han, ej heller annat villebråd, ej heller fisk i sjöarna. Men människorna bodde i underliga bostäder och åto underlig föda. Därför vandrade han nu mot väster.

»I väster sofver solen, när den är trött af sin vandring öfver himlahvalfvet. I väster är gudarnes boning — där finnes nog lyckan.»

Och han vandrade mot väster genom många dagsleder. Han såg underliga ting och mötte människor, som ej voro människor utan af jättars skapnad, så att hans hjärta bäfvade. Och när han vandrat länge, kom han fram till det stora hafvet. Tunga och brusande gingo vågorna, och han hörde huru gastar sjöngo på vågornas hvittandade toppar:

»De som fara på hafvet

dristigt måste de segla.

Ofta dö de i vattnet

då de dristigt segla.

Icke må Sames söner

söka lyckan på hafvet:

båtar äga de icke

kunna ej dristigt segla.

Tillbaka, tillbaka vänd!

Jorden är blifven öde

hafvet är mörkt och vredgadt;

lyckan för Sames söner

finner du ej på hafvet.

Sök den där Beijves öga

aldrig slutes, men vakar

natten igenom.»

Ännu en gång vände Waari sin kosa, men denna gång vandrade han mot norr. Han vandrade genom stora skogar och öfver forsar, så stora att han nästan icke kunde komma öfver dem. Och han färdades öfver stora sjöar och sund, och stjärnorna tindrade öfver hans hufvud, ja de lyste med en mild och god glans, så som annars endast morgon- och aftonstjärnan, ögonen af Jubmels lilla renko, pläga lysa. Långa blefvo dagarna och korta nätterna, och han märkte, att han kom mot det landet, där Beijves öga aldrig slutes utan vakar natten igenom.

Men en dag, då han så vandrade, mötte honom en människa, som icke var någon människa, ty han var mycket stor. Han var en jätte och hade underliga vapen och horn på hufvudet. Men hans vapen voro såsom af guld och silfver och de glänste i solen.

Den store jätten vredgades på Waari och talade:

»Vara skall jag i fred

med mitt eget, min egendom.

Detta betesställe tillhör mig —

du ser att jag finnes

du vet, att mitt är landet.

Kommer du hit att stjäla landet?

Vill du betesmarkerna röfva?

Vet att jag är ägaren.

Du kommit att söka land —

landets ägare är jag.»

Och den väldige mannen skakade sina glänsande vapen med hotfyllda åtbörder, och darrande af skräck sade den lille Waari:

»Förvisso är du männers man

eller är du en gud.

Vredgas ej på mig, arme man

som är uppå vandring stadd.

Ej vill jag taga betesmark

ej dina skogars djur,

plockade endast örter och bär

för att fylla min buk.

Vredgas icke, männernas man!

Kalla mig icke tjuf!

Bort jag vandrat med modig hug

vandrade ganska långt,

sökande lyckans lofvade land

sökande Beijves skatt.

Nu jag skådar, att vilse jag gått

finner ej lyckans land.

Vredgas icke, männernas man!

Jag vänder tillbaks till mitt land.»

Men den store mannen tog Waari med sig och förde honom till sin bostad, som var mycket stor. Och där voro många männer, till gestalten lika den, som tagit den lille Waari. Alla hade de märkeliga vapen, alla talade de med fula ljud som den lille Waari ej förstod. Men alla hade de guld- och silfverglänsande vapen och redskap och däraf visste Waari att han nu kommit nära det ställe, där Beijves solskatt var gömd.

Nu sade den store mannen till Waari, att Waari skulle få tjäna honom så länge, tills han nött ut ett par skor. Detta skulle Waari få göra för att ersätta hvad han tagit af markens bär och örter i jättens land, för att därmed uppehålla lifvet. Men om Waari till jättens belåtenhet utförde sin tjänst, så skulle Waari få så mycket silfver, som han orkade bära på sin rygg.

Nå ja — Waari tyckte inte att aftalet var så dumt. Han hade ju inte brådt. Ett par skor skulle han väl snart slita ut. Och en säck full med silfver kunde väl alltid vara bra att ha.

Så började han tjänsten — men snart märkte han att den store mannen hade farit med svek. Ty hvad Waari nötte på skon under dagen, det växte igen under natten och på det viset skulle han väl aldrig slippa från sin tjänst. Men Waari tappade inte modet, ty han var en förståndig yngling och tänkte som så: Svek måste mötas med svek. Och så stoppade han mull i skorna och blötte mullen, så att skorna ruttnade och föllo sönder.

Så tog han de söndriga skorna och gick till den store mannen och sade: »Nu har jag tjänat dig troget så länge att skorna äro trasiga — gif mig min lön, att jag må vända om till min födelsebygd.»

Men den store mannen förvånades mycket öfver att Waari kunnat nöta sönder skorna. Och han sade: »Godt råd finnes i ditt lilla hufvud. En sådan dräng är god att ha. Waari, du lille man, vill du tjäna mig ännu ett år skall du i lön få ett renlass guld.»

Ja Waari gick in på öfverenskommelsen. Men han märkte snart att den store mannen bar något försåt i sitt sinne och därför tänkte Waari: »Svek skall med svek mötas.»

Waari tänkte, att det vore bäst om han kunde inbilla den store mannen att han icke blott hade ett godt hufvud, utan äfven var förfärligt stark. Och han fann råd.

Han gick ut i skogen och holkade ut stora gropar i träden. Sedan täckte han dessa med bark, så att man inte kunde se annat än träden voro orörda.

Några dar därefter voro han och den store mannen ute i skogen på jakt. Plötsligt kommo de till de urhålkade träden och då sade Waari: »Det vore roligt att se en gång, hvem af oss är starkast.»

Den store mannen skrattade, men Waari upprepade sina ord.

»Låt oss se», sade han, »hvem som kan stånga in hufvudet djupast i trädstammarna.»

Och i det han sade så sprang han fram mot ett af de urhålkade träden och stångade in hufvudet i urhålkningen så att barkflisorna yrde om honom och hufvudet försvann i tallstammen ända till axlarna.

»Gör det efter», tyckte Waari.

Och den store mannen sprang från träd till träd och stångade sitt hufvud blodigt — men det hjälpte inte ett dugg — det blef bara några barkflisor som yrde lös från stammarne.

Waari stod bredvid och skrattade.

»I är en klen karl, fast I är stor!» sade han. »Så här skall I göra!» Och så tog han sats och borrade in sitt hufvud i den ena urhålkade trädstammen efter den andra.

Häpen såg den store mannen Waaris oerhörda kraftprof och sedan den dagen begynte han att frukta Waari.

Så gick åter någon tid. Den store mannen och Waari voro ute på jakt igen och den store mannen hade sin stora guldhammare med sig.

Waari sade: »Låt oss se, hvem som kastar längst!» Och den store mannen var genast med och kastade sin guldhammare så högt i luften, att den knappast syntes.

När hammaren fallit ned tog Waari den. Hammaren var så tung, att Waari knappt kunde rubba den från marken. Men han tog tag i skaftet och tittade upp mot molnen.

»Hvarför kastar du inte?» sade den store mannen.

»Vänta ett ögonblick! Ser du det stora molnet därborta. Där sitter min haldde och till honom skall jag kasta upp din guldhammare som offer.»

Men då sprang den store mannen fram och tog tillbaka sin guldhammare, för den ville han inte mista.

Så gick året till ända, och Waari skulle väl ha sin lön.

Nu hade den store mannen en stor bod, fylld med guld och silfver. Och strax utanför boden växte en stor tall, den största, som fanns där i landet.

Waari väntade att den store mannen skulle ge honom lönen och låta honom fara sin väg, men den ena dagen efter den andra gick utan att den store mannen gjorde någon min af att uppfylla sitt löfte.

Då hittade den lille Waari på råd.

En morgon, när den store mannen kom ut, fick han se, att Waari höll på att klättra upp i den stora tallen.

»Hvad gör du där, lille Waari?» sade den store mannen.

»Hå — far, är I där? Jo jag tänker vrida mig en vidja af stortallen och bära bort silfverboden.»

»Käre, gör inte det, min son», bad den store mannen, ty han trodde, att Waari skulle göra som han sade. Men Waari låtsade, som om han inte ville höra den store mannens bön. Till slut gaf han dock med sig. Och så lofvade han att lämna den store mannen i fred på det villkor, att den store mannen toge så mycket silfver och guld som han orkade bära på sin rygg och följde Waari ända till Solsönernas land. Detta var den store mannen mycket glad åt, ty han trodde, att om Waari fått ta så mycket, som han orkade bära, skulle han ha burit bort hela silfverboden. Så gingo Waari och den store mannen för att söka Solsönernas land. Länge vandrade de så, öfver höga berg och strida strömmar och stora vatten.

Ändtligen märkte Waari, att de voro nära hans hembygd. Och så tänkte han, att det icke vore värdt att låta den store mannen se Sames land och folk, ty deras ringhet och svaghet skulle kanske ha gjort att den store mannen förstått, att Waari bedragit honom.

Men Waari var slug och kvicktänkt.

Han sade till den store mannen: »Nu äro vi snart hos mitt folk. För att de må veta, att vi komma, skola vi ropa dem. Du kan ju ropa först.»

Och den store mannen ropade, och hans röst var sä stark, att marken skälfde och furorna sviktade vid ljudet.

Men när han slutat ropa, kom där intet svar.

»Du var en strunt», tyckte Waari, »inte ens skrika kan du.»

»Kan du skrika högre, så skrik», tyckte den store mannen tviflande, men fruktande på samma gång, ty han förstod att Waari kunde hemliga konster.

Waari sade intet, men började att mumla besvärjelser och göra underliga åtbörder. Så tog han väldiga björkvidjor och började att linda dem kring sitt hufvud.

»Hvarför gör du så, min son?» sade den store mannen förvånad. »Hvarför binder du vidjor om ditt hufvud?»

»Det kommer nog att behöfvas. Ty när jag skriker, då är ljudet så starkt att klipporna rämna och skogen faller omkull.»

Men då blef den store mannen så förskräckt, att han slängde säcken ifrån sig och sprang tillbaka till sitt eget land med sådan hastighet att blodet fraggade ur munnen på honom.

Och Waari tog af guldet och silfret så mycket han orkade bära och vandrade så till sina stamfränder, där han blef mycket ärad och ansedd för sina stora rikedomars skull och för de underliga ting, som han visste att berätta från sin vandring.

Och till fjärran släkte gick sagan om lycksökarens vandring och hans äfventyr i de stora männens land, som på de store männens eget språk kallades Jähtaland. Och i sagornas berättelser kallades sedan de store männen Jähtanas, det är jättar.

Men om Waari är sjungen en sång, som ännu tonar bland Sames söner:

»Roakad ledjim algost

vulggim uttjem jottet

vulggim kukkas eriti

pottim olbmui lakka.»

Det är:

»Modigt reste jag från hemmet

gaf mig på en liten resa

färdades till andra ställen

kom till andra orters mänskor.

Såg på vägen stora skogar,

stora forsar, breda vatten,

färdades mot himlens stjärnor

lyst af solens klara strålar.»

Fodnoter