Solsönernas Saga – Solsönernas vandring

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Temaside: Samisk religion og mytologi

Valdemar Lindholm
Solsönernas Saga

Solsönernas vandring

NU HAR DET SAGTS och berättats, att Solsönerna, sedan de börjat vandra och komma i beröringar med Jähtanas och andra folk, ofta blefvo utsatta för olyckor och motgångar. Och fastän många hjältar funnos bland Solsönerna, blefvo fiendernas anfall allt tätare och en svår tid blef för Sames släkte.

Ofta kommo främmande folks kämpar, öfverfallande Solsönerna, bortdrifvande hjordarne, ej ens skonande de åt gudarne helgade offerdjuren. Bland Sames barn sades, att desse onde fiender voro Attjis-enes utsända illgärningsmän, till att förgöra Beijen-Neitas släkte. Misströstan rådde bland Sames söner och aldrig hördes de hoppfulla sångerna om Beijves solskatt som, en gång funnen, skulle bringa den goda tiden tillbaka till Solsönerna.

»Gudarna ha öfvergifvit oss!

Främmande folk förgöra oss!

Nöden bor i våra kåtor

svälten i vår mun.»

Så ljöd nu Solsönernas sorgmodiga sång. Men Beijen-Neita, den goda stammodern för alla Sames barn, lämnar aldrig sina söner åt fördärfvet. Med kärlek vakar hon öfver sina barn, lyss till deras jämmer, hjälper dem i deras nöd.

Så gaf hon hjälp äfven nu.

Där fanns bland solsönerna, i Beijvesläkten, af Kallos stam en man, som hette Tåivo, och det betyder Hopp.

För denne Tåivo visade sig Beijen-Neita. Han gick en dag ensam på jakt i skogen — då fick han se Beijen-Neita i en fager ungmös skepnad, sofvande under ett träd.

Tåivo väckte henne och talade till henne: »Hvem är du fagra jungfru, och hvadan kommer du?»

Och kvinnan svarade: »Från Beijves land kommer jag med bud om skatten, gömd för Solsönernas släkte.»

Tåivo svarade: »Väl är mitt namn Tåivo, men ej hade jag hyst hoppet att få slikt bud.»

Och kvinnan, som var Beijen-Neita, följde med Tåivo hem till hans by. Hon talade om det goda landet, som fanns för Sames barn på andra sidan »Jähtasan-maa» och om den goda tid, som där väntade.

Men den förföljelse, som drabbat Solsönerna från jättarna, hade gjort Solsönerna missmodiga, och därför vågade de ej tro på Beijen-Neitas ord om det goda landet.

Men kvinnan hörde ej upp att berätta. Och hon stannade kvar hos Tåivo och födde honom två söner. Den ene hette Jalok, som betyder Modig, och den andre Tjårges, som betyder Kraftig. Till två fagra ynglingar växte Jalok och Tjårges, och deras moder berättade dem mycket om det goda landet, där Beijves solskatt väntade Sames söner.

Ynglingarna blefvo män, och de främste af sin stam. Såsom store höfdingar ärades de. Deras moder, Beijen-Neita hade åter gått bort som hon kommit — hvart visste ingen, men nu, då hon ej fanns mer, visste alla, att kvinnan, som Tåivo mött i skogen, och som födt honom Jalok och Tjårges, var Beijen-Neita. Och hennes berättelser, förut misstrodda, gingo nu från mun till mun, från kåta till kåta bland alla Solsönerna.

Och snart hördes bland allt Solsönernas släkte ett allmänt rop: »Låtom oss vandra till det goda landet! I detta landet skall svälten förgöra oss — ett godt land med stor ymnighet väntar oss. Låtom oss gå dit!»

»Men», sade de gamle och betänksamme, »hvem skall väl föra oss dit? Hvem känner vägen? Hvem blifver vår store höfding, som förer oss genom farorna?»

Och somliga svarade: »Det skall Jalok göra.» Men andra sade: »Tjårges skall bli vår store höfding.»

De båda bröderna höllo hjärtligt af hvarandra, och Tjårges, som var den yngre sonen, sade: »Dig, o Jalok, må höfdingaskapet tillhöra.» Men Jalok sade: »Dig, o Tjårges, tillkommer rätteligen höfdingamakten ty du är starkast bland Solsönernas släkte.»

Många voro de af Solsönerna, som slöto sig till Jalok, och lika många de, som slöto sig till Tjårges. I den gemensamma rådplägningskåtan gällde deras ord lika mycket, och mera än någon annan mans ord: men de båda bröderna begagnade aldrig sin makt mot hvarandra, utan hvad den ene ville, det ville ock den andre.

Så hände det sig, att små och onda män, sittande grensle öfver underliga djur, Rotas stora, rundklöfvade hemdjur, kommo såsom en stormvind in öfver Solsönernas land. Säkert voro de af den onda Attjis-enes släkt, ty sådana som den onda stammodern voro de till växt och utseende.

Stor skräck och fasa spreds bland Sames barn, och kraftigare än förr ljödo ropen: »Låtom oss vandra till det goda landet. Fiender förgöra oss, nöden bor i våra kåtor, svälten i vår mun. Låtom oss gå att söka nytt land!»

Och i den gemensamma kåtan, där rådplägning plägade hållas, samlades alla Solsönernas främste män. Och alla voro de därom ense, att Solsönerna måste lämna detta landet och gå bort att söka nya betesplatser och jaktmarker. Ty detta landet var öfvergifvet af gudarne, hemsökt af fiender.

»Så må vi då pröfva vandringens faror», talade den äldste nåjden, som var af Kallosläkten. »Men hvem blir vår höfding?»

Då delade sig Solsönernas främste män i två lika stora hopar. Och den ena hopen sade: »Vi vilja, att Jalok må bli vår höfding.» Men den andra hopens män sade: »Vår höfding skall Tjårges blifva.»

De båda bröderna voro äfven närvarande, och när stamhöfdingarne så började att kifvas om, hvilken som skulle bli folkhöfdingen, gingo de båda hand i hand fram till midten af kåtan.

Och Jalok, som var den äldste, talade för sig och sin broder till Solsönernas samlade höfdingar:

»Ej båtar oss nu att tvista om hvem, som skall bli höfding. Vårt folk är stort, vida äro dess marker. Svårt blir att hålla hela folket samladt på en vandring, hvars mål ännu ingen vet. Till goda marker vilja vi komma, och goda marker skola vi finna. Det är siadt i fädernas sånger. Men om vägen vet ingen. Må vi därför, delade i två flockar, söka vår lycka. Så, som en gång våra stamföräldrar Batje och Nanna ströfvade, den ena åt norr, den andra åt söder, för att till slut finna en gemensam lycka, så må äfven vi göra.»

Detta tyckte höfdingar och nåjder vara ett godt tal, och så delade sig folket i tvenne lika stora flockar, den ena under Jaloks ledning, den andra under Tjårges.

Nåjderna sjöngo heliga sånger — trummorna bullrade — tecken tyddes. Och så gåfvo sig de båda flockarna åstad, medförande sina hjordar och allt sitt. Stor var skaran — väldig var vandringen.

Mot norr tågade Jalok. Modig var han, det sade hans namn, och modiga voro hans män. Därom berätta sagorna.

Mot söder tågade Tjårges och hans skaror. Stark var han, stark var hans skara. Höga berg stodo häpnande i deras väg och Tjårges kallade bergen Gaukasi, det är de häpnande. Längre bort reste sig ändå mäktigare fjäll, fyllda af faror. Deras spetsar liknade lodjurs väldiga, hvassa och hvita tänder, och därför kallade Tjårges dessa berg för Alpasa, det är de lodjursliknande bergen.

Många faror och mödor utstodo Tjårges och hans män, och öfverallt på sin vandring påträffade de folk med goda vapen och mycket stridbara. Då förstod Tjårges att det goda landet ej var att söka åt detta håll, och han vände därför sitt folks vandring åt ett annat håll, mot norr. Stora skogar och mäktiga vatten mötte det vandrande folket — mödor och motgångar minskade deras skaror. Men modigt fortsatte de. Till slut kommo de till tre stora sund, som de kallade Jutas, Datjas och Skano-tjålme. Med stor möda kommo de med sina hjordar öfver det första sundet. Än svårare syntes det att komma öfver det andra, men äfven det gick. Då de till slut kommo till det tredje sundet var det däremot nästan omöjligt att komma öfver. Till slut hittade Tjårges, som nu redan var en gammal man, på ett godt råd. Af renskinn sydde han båtar, som buro kvinnor och barn öfver, men renarne fingo simma öfver, och männen följde simmande med, fasthållande sig i renarnes bogblad, som på Samehs språk kallas Skane, och häraf gåfvo de landet namn.

När nu Solsönerna kommo till Skane, funno de, att detta var ett mycket godt land. Rik var jakten och goda betesmarkerna. Och det lilla folket, som här bodde voro ej farliga, utan drogo sig undan i skogarna och voro fridsamma, lika som Sames söner. Och det blef snart en saga bland Solsönerna, att dessa landets inbyggare voro af Solsönernas släkt, af djärfva vandrare, som för lång tid sedan trängt hit och funnit landet godt. Men om landets första inbyggare säger en gammal sång, sjungen af fäderna:

»Senare tiders människor hafva belett

sina gamla bröders vandringsställen

och skulle ej tilltrott dem mycket.

Gropiga stenar använde de till grytor

och stenar till vapen,

så som urfäderna.

Så skådade vi, att de voro af vårt släkte,

att de voro människor

och försökte lefva på människovis,

fastän vi skrattade

då vi funno deras boningsställen.»

Så hade då Tjårges och hans män funnit land, och Sameland betyder det funna landet. I frid lefde Solsönerna länge i detta funna land, som var godt och rikt på villebråd.

Men de af Solsönernas släkt, som vandrat mot norr med den modige Jalok, funno också efter många mödor och äfventyr land, och det var samma land, ty så hade Solsönernas goda stammoder, den fagra Beijen-Neita, styrt deras kosa och vandring.

Huru det så skedde, och huru Tjårges folk och Jaloks folk åter träffades i bekymmerfyllda tider och åter blefvo ett folk, därom berätta andra sagor.

Men länge lefde Tjårges och Jalok, och när deras tid kom, att de efter människors sätt skulle skiljas hädan, tog Jubmel, den höge himlaherren, de två bröderna och omskapade dem till två stjärnor, som han fäste på himla-hvalfvet, på det att Sames söner genom alla tider måtte minnas de båda bröderna, som förde Solsönerna genom många faror till ett godt land.

Och stjärnorna kallas ännu Väljak, det är Bröderna, men på svenskt tungomål heta de Tvillingarna.

Så säger sagan om Solsönernas stora vandring.

Fodnoter