Solsönernas Saga – Trumman öfverlämnas till Solsönerna

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Temaside: Samisk religion og mytologi

Valdemar Lindholm
Solsönernas Saga

Trumman öfverlämnas till Solsönerna

SÅ HAR SAGAN berättat,

så har sägnen förtäljt:

Nischergurgje, trumslagsmannen

gamle siarn högt från fjället

5         lefde ibland Sames söner

ännu under många solhvarf.

Många konster han oss lärde

tydde gode gudars vilja

offrade för Beijves söner

10       åt den store, ljuse Beijve,

lärde unga flickor offra

åt den goda Beijen-Neita,

att hon måtte gifva lifsfrukt

när de famnats af en make —

15       offrade till Viros-akka

skogens djärfva herskarinna,

offrade till mörke Ruotta,

herskaren uti Rotaimo,

offrade till luftens gudar,

20       offrade till markens Seitar

som för markens andar råda.

Lärde Sames söner sånger

om den första goda tiden

om den goda Njavvis-ene

25       och den onda Attjis-ene,

om de högre världars gudar

och de undre världars andar

om det sköna Saivo-aimo

goda mänskors sista hemvist

30       och det hiskliga Rotaimo

där de onde få sin boning.

Sådant lärde Nischergurgje

Sames söner många solhvarf

lärde äfven trolldomsrunor

35       djupa ursprungsord och ganord . . .

Ibland alla Sames söner

fagrast var den unge Kallo,

gamle Sjoibmas vackre ättlägg.

Väl ett hufvud högre var han

40       än de andre unge männen,

axelbred och smärt om midjan,

spända krafter, starka senor —

fager var han till att skåda.

Gamle nåjden Nischergurgje

45       möter unge, fagre Kallo,

talar så till Sjoibmas ättlägg:

»Vare hälsad, unge Kallo,

du, som går bland flickors flockar

som en ungren i september,

50       du, som ibland gossars skara

är den starkaste bland starka,

höjer dig högt öfver hopen.

Så som skogens största fura

gungar grenarne mot himlen,

55       brottas hårdt mot stormens ande,

men beskyddar ömt de svaga,

hvilka växa tätt inunder,

så du Kallo, månde växa,

aldrig fruktande för stormen,

60       aldrig vikande för våldet,

men med mannamod beskydda

alla svaga af ditt släkte,

hvilka lita till din styrka.

Tiden hastigt undan ilar,

65       flyger uppå snabba vingar

kan ej hejdas lätt i farten.

Äfven Nischergurgje åldras,

mister halfva mannakraften.

Ensam Nischergurgje lefvat,

70       har ej famnat någon hustru,

har ej smakat fadersglädjen; —

ensam skall han också vandra

bort till andra, fjärran länder,

skall ej sörjas af en maka,

75       ej begråtas af en ättling.

Dock den gamle Nischergurgje

äger ännu mycken visdom,

känner ännu många konster,

som bland gode Sames söner

80       genom tiderna må vandra

såsom arf från släkt till släkte.

Ibland alla Sames söner

är du starkast, unge Kallo,

ibland Beijvebarnens släkte

85       är du vackrast, unge Kallo.

Därför må min son du blifva

ärfva Nischergurgjes nåjdkonst,

lära Nischergurgjes runor,

lära ursprungsord och ganord

90       ärfva all den makt han äger.»

Talte så den gamle nåjden

konstförfarne Nischergurgje,

bjöd den unge Kallo följa —

och den unge Kallo följde.

95       Under trenne långa solhvarf

stannade den unge Kallo

hos den vise Nischergurgje.

Lärde ganska många konster

lärde ursprungsord och ganord

100     lärde tyda gudars vilja,

lärde helga offersånger.

Sist den unge nåjden Kallo

lärde tyda trummans tecken,

105     lärde att med kraftig trolldom

byta skepnad, när han ville

kunde taga ormens skepnad

kunde taga fågelns skepnad

kunde också sig förskapa

110     till en ung och kraftig rentjur.

Så den unge, vackre Kallo

blef fullkomnad i sin nåjdkonst.

Gamle siarn, Nischergurgje

gaf sin hela kraft och visdom

115     såsom arf åt unge Kallo.

Och han talte, gamle nåjden,

trötte gubben Nischergurgje:

»Kallo, du mitt hjärtas ättling

född åt mig af Beijves öga,

120     icke af en kvinnas famntag!

Alla mina goda runor,

alla ursprungsord och ganord,

alla helga offersånger

125     har jag gifvit dig att ärfva.

Fager har jag sett dig växa,

sett din visdom härligt spira,

sett, hur dina unga krafter

blifvit större hvarje månhvarf.

130     Tiden lider — Nischergurgje

snart till andra länder vandrar,

går till andra tysta trakter.

Dock skall Nischergurgjes visdom

lefva kvar bland Sames söner,

135     hålla samman Beijves släkte,

ty den unge Kallo lefver

och hans släkte efter honom.

Nåjdens konst med dig skall lefva

och din släkt får nåjdegåfvan —

140     så har höge Jubmel velat.

Härligt skall ditt släkte blomstra

som en fura, djupt i skogen,

högst bland alla skogens furor,

aldrig fruktande för stormen

145     aldrig vikande för våldet,

men beskyddande de veka

hvilka lita till dess styrka.

Dig, o Kallo, ger jag trumman

att den må för Sames söner

150     genom många hårda tider

bli ett redskap och ett vapen.

Goda andar bo i trumman

gifva visa råd åt nåjden:

lyssna till de godes visdom.

155     Men också åt onda andar

kan du trummans tecken viga. —

Bruka ej den onda konsten!

Ofärd följa skall din bana

om till Attjis-enes konster

160     Nischergurgjes trumma lånas.

Trumman ger dig makt och visdom.

Att med visdom bruka makten

lär dig bäst ditt eget sinne.

Om med makt din visdom brukas

165     blir du främst bland Sames söner.»

Så den gamle Nischergurgje

talade till unge Kallo,

gamle Sjoibmas ende ättlägg,

och den unge Kallo hörde

170     i sitt hjärta Jubmels stämma:

»Du är kallad till att varda

Beijves söners hopp och styrka

om med rätt och ödmjukt sinne

gudagåfvan mot du tager.»

175     Unge Kallo hörde ljudet

utaf Jubmels röst i hjärtat

och hans sinne ödmjukt böjdes

inför helga gudars vilja.

Kallo mottog helga Kåbdas,

180     mottog den med ödmjukt sinne.

Så den kom till Solens söner,

helga Kåbdas, såsom redskap,

såsom minne utaf gudar,

såsom rådare i nöden,

185     såsom vapen uti striden.

Och af nåjden Kallos släkte

växte Samefolkets nåjder,

tydarne af trummans tecken.

Sagan har sagt det,

190     sägnen har det berättat.

Fodnoter