Halfdan Svartes Saga
| Velg språk | Norrønt | Islandsk | Norsk | Dansk | Svensk | Færøysk |
|---|---|---|---|---|---|---|
| Denne teksten finnes på følgende språk ► |  |
 |
 |
 |
||
|
|
|
eller
Sagor om ynglingarne och Norges konungar intill år 1177
af Snorre Sturleson
öfversatt och förklarad af
Hans Olof Hildebrand Hildebrand
Ynglingasagan bildar ett helt genom sin anslutning till Tjodulfs qväde. Mellan henne och Harald hårfagers bildar denna en mellanlänk; hon är kort och i allmänhet föga märklig.
Man har af henne andra redaktioner: i Fagrskinnas två handskrifter och såsom en särskild berättelse uti Flatöboken.
I Flatöboken återfinna vi mycket af Snorres framställning, dels i sammandrag, dels i ordagrann afskrift. Episoden om Sigurd hjort, för hvilken Snorre anför en särskild saga, saknas, men i stället förekommer berättelsen om Dofrejättnen.
Fagrskinna har intet ordagrant gemensamt med Snorre mer än berättelsen om Halfdans dröm och dess uttydning på Olof den helige, hvilken också återfinnes lika i Flatöboken. Fagrskinna och Snorre måste hafva afskrifvit en gemensam källa, möjligen någon uppteckning om Olof den helige. Den utförligare handskriften vet intet om den senare Ragnhild och Sigurd hjort, utan nämner i stället såsom Halfdans andra hustru en Helga, dotter af hersen Dag frode. Den kortare handskriften nämner deremot den andra hustrun Ragnhild, men låter henne genom förvexling vara dotter af Sigurd orm i öga.
Flóamanna Saga börjar med kon. Harald guldskägg i Sogn och nämner om hans slägt; hans dotter, som var gift med Halfdan, kallas icke Ragnhild, utan Tora. Denna början finnes ordagrant lika uti Landnáma. I denna finnes samma uppgift om Halfdans senare hustru som hos Snorre.
1. Halfdan var vintergammal, när hans fader[1] föll. Hans moder Åsa for genast med honom vesterut till Agde och öfvertog der det rike, som hennes fader Harald hade egt. Der växte Halfdan upp och vard snart stor och stark och svarthårig, hvarföre han kallades Halfdan svarte. Aderton vintrar gammal tog han konungsdöme i Agde och for genast derefter till Vestfold, der han skifte riket med sin [half]broder Olof. Samma höst for han med en här till Vingelmark emot konung Gandalf. De hade många strider och ömsevis seger, men till sist förliktes de: Halfdan skulle få halfva Vingelmark, såsom hans fader Gudröd förut hade haft. Derefter drog konung Halfdan upp till Römarike och lade det under sig. När konung Sigtrygg Östensson, som då satt i Hedmark och förut hade underlagt sig Römarike, sporde detta, gick han med en här mot Halfdan. Slaget blef stort och Halfdan fick seger. När flykten begynte, sårades konung Sigtrygg af en pil under venstra armen och föll. Sedan lade Halfdan under sig hela Römarike.
Konung Östen hade en annan son och konung Sigtrygg en broder, som ock het Östen; han vard då konung i Hedmark. Då konung Halfdan farit åter till Vestfold, drog konung Östen med sin här ut i Römarike och lade der vidt och bredt landet under sig.
2. När Halfdan svarte sporde, att det var ofrid i Römarike, drog han sin här samman och for dit emot konung Östen. De hade en strid, Halfdan segrade och Östen flydde upp till Hedmark, dit konung Halfdan följde efter honom med sin här. Der stod en ny strid, i hvilken Halfdan åter segrade, hvarefter Östen flydde norrut till Dalarne[2] för att uppsöka Gudbrand herse. Der fick han ny styrka, drog sedan om vintern ut på Hedmark och fann Halfdan svarte på den stora ön i Mjösen. Der hade de en strid, mycket folk föll å båda sidor och Halfdan segrade. Der föll Gudbrand herses son Gutorm, som ansågs vara den manvänaste i alla Upplanden. Östen flydde åter norrut till Dalarne och sände sin frände Hallvard skalk till konung Halfdan för att åvägabringa förlikning. För slägtskapens skull gaf konung Halfdan åt Östen halfva Hedmark, såsom han och fränderne förut hade haft, men Halfdan lade under sig Toten och Land och Hadaland. Då var han en mäktig konung.
3. Halfdan svarte fick en hustru, som het Ragnhild, dotter till Harald guldskägg, som var konung i Sogn. De fingo en son, åt hvilken konung Harald gaf sitt namn och som uppföddes i Sogn hos morfadern. Då Harald var gammal och sonlös, gaf han åt dottersonen sitt rike och lät taga honom till konung derstädes. Litet senare dog Harald guldskägg och samma vinter äfven hans dotter Ragnhild. Våren derefter sotdog konung Harald unge i Sogn, tio vintrar gammal. Så snart Halfdan svarte förnummit hans frånfall, börjar han med mycket folk färdas norrut till Sogn, der han blef väl mottagen. Han gjorde der tilltal till arf och rike efter sonen och då ingen stod deremot, lade han detta rike under sig. Då kom till honom jarlen Atle smärte från Göla, som var konung Halfdans vän och nu sattes af honom öfver Sognafylke att der döma landslag och hemta samman skatter. Konung Halfdan for dädan till Upplanden och sitt rike.
4. Om hösten for han ut i Vingelmark. En natt, då han var på vejtsla, kom vid midnattstid till honom mannen, som hade hållit hästvård, och sade, att en här var kommen nära byn. Konungen stod då genast upp och bad männen väpna sig, gick derpå genast ut och fylkte. Strax derefter kommo Gandalfs söner Hysing och Helsing med mycket folk och striden blef stor. Halfdan öfvermannades och flydde till skogs efter att hafva mistat månge män, bland andre sin fosterfader Alve spake. Derefter dref folk till konung Halfdan och han for då att leta Gandalfs söner. De möttes på Ed vid Öna och slogos der. Hysing och Helsing föllo, deras broder Hake kom på flykten. Derpå lade konung Halfdan under sig hela Vingelmark och Hake flydde till Alfhemmen.
5. I Ringarike var en konung vid namn Sigurd hjort, större och starkare än hvarje annan man, derjemte den fridaste att se. Hans fader var Helge hvasse, hans moder Åslög var dotter till Sigurd orm i öga, Ragnar lodbroks son. Det säges, att han vid tolf vintrars ålder drap barsärken Hildebrand i envige jemte elfva man; många voro hans storverk. Också har man om honom en lång saga[3]. Han hade två barn, en dotter Ragnhild, dugligast af qvinnor, då tjugoårig, och sonen Gutorm, som då ännu var ung. Om Sigurds död förtäljes, att han, såsom hans vane var, red ensam ut i ödemarker — han vinnlade sig mycket ofta om att jaga stora skadedjur — och när han var lång led riden, kom han fram till ett ryd [uppröjdt ställe] i närheten af Hadaland och möttes der af barsärken Hake med trettio man. Då blef det strid. Sigurd föll och tolf af Hakes män; Hake sjelf miste handen och fick tre andra sår. Derefter red Hake med sine män till Sigurds by och tog hans dotter Ragnhild och hennes broder Gutorm jemte mycket gods och många dyrgripar hem med sig till Hadaland, der han hade store byar. Han lät då tillreda en vejtsla, för att göra brollopp till Ragnhild, men det vard uppskjutet, emedan hans sår läktes illa. Hake Hada-barsärk låg då i sina sår hela hösten och under början af vintern.
Jultiden var konung Halfdan i Hedmark; han hörde då alla dessa tidender. Tidigt en morgon kallade han då till sig Hårek gand och tillsade honom att fara till Hadaland, för att hemta honom Sigurd hjorts dotter Ragnhild. Hårek rustade sig och for med hundra man; han ställde färden så, att de kommo i otta öfver sjön till Hakes by. Sedan de besatt alla dörrarne på skålen, i hvilken huskarlarne sofvo, gingo de till sömnburen, der Hake sof, bröto upp honom och togo bort med sig Ragnhild, hennes broder Gutorm och allt gods, som var derinne. Skålen[4] och alle männen inne i honom brände de. De tältade på det yppersta sätt en vagn, satte deri Ragnhild och Gutorm och foro sedan till isen. Hake stod upp och gick efter dem en stund, men när han kom till sjöisen, satte han ned svärdshjaltet och kastade sig på spetsen, så att svärdet stod igenom honom. Så fick han bane och höglades der på sjöbacken.
Ingen var så skarpsynt som konung Halfdan. Han såg, hur de foro öfver isen, och såg en tältad vagn, hvadan han tyckte sig veta, att deras ärende var utfördt efter hans önskan. Då lät han sätta fram sitt bord, sände sine män vida omkring i bygden och böd till sig månge män. Der var den dagen en god vejtsla, vid hvilken konung Halfdan fick Ragnhild till maka. Hon var sedan en stor drottning. Hennes moder Torny var dotter till konung Klack-Harald på Jutland och syster till Tyre Danmarksbot, som var gift med den då varande konungen i Danaväldet, Gorm gamle.
6. Drottning Ragnhild drömde stora drömmar; hon var mycket förståndig. En gång drömde hon, att hon stod i sin örtagård och tog en tagg ur sin särk och vid det hon höll uti honom, växte han till en stor telning, hvars ene ände tog i jorden, der han genast vard rotfast, men den andre sköt högt upp i luften. Sedan syntes henne trädet så stort, att hon knappt kunde se öfver det; det var mycket digert. Nederste delen af trädet var röd som blod, stammen uppåt fagert grön och uppåt grenarne var det snöhvitt. Qvistarne voro månge och store, någre upptill och andre nedtill, grenarne voro så store, att de tycktes henne breda ut sig öfver hela Norge, ja än vidare[5].
7. Konung Halfdan deremot drömde aldrig. Han fann detta underligt och bar fram det for en man, som hette Torlef spake, för att få råd hvad han skulle göra dermed. Torlef sade honom, hvad han gjorde, när han förvetnade att få veta något: han lade sig i en svinstia att sofva och då felades icke drömmar honom. Konungen gjorde så och följande dröm uppenbarades för honom. Han tyckte sig vara den hårfagraste menniska och låg allt hans hår i lockar, somlige nådde till jorden, andre till midten af benet, andre till knät, andre till höften, andre till midten af sidan, andre till halsen, men somlige voro icke mer än uppskjutne ur hufvudet som småhorn. På hans lockar var hvarjehanda färg, men en lock öfverträffade alle andre i ljuslek och fägring och storlek. Han sade drömmen åt Torlef, som tydde den så, att stor afkomma månde han få och att denna skulle komma att råda för riken med mycken ära, dock icke alle med lika stor, men en skulle komma af hans ätt, herrligare och större än de andre. Man har hållit det för sant, att den locken betecknade konung Olof helge.
Konung Halfdan var mycket klok, en sanningens och rättvisans man, som gaf lag[6] och höll den sjelf liksom han hade andre att hålla den, så att den icke vard genom öfvermod gjord om intet. Han gjorde sjelf saktal [förteckning å böter] och skipade hvar och en böter efter hans börd och värdighet.
Drottning Ragnhild födde en son, som vid vattenösningen fick namnet Harald. Han vard snart stor och mycket frid. Växte han upp der och blef brådt en stor idrottsman och mycket klok. Modren älskade honom mycket, men fadren mindre.
8. En gång var konung Halfdan på julvist i Hadaland. Julaftonen hände något underligt, när männen hade gått till bords — och der voro månge — att all maten och allt mungåt[7] försvann från borden. Konungen satt illa till mods qvar, men alle andre uppsökte sina hem. För att varda viss, hvad som vållat detta, lät konungen taga en Finne, som var mångklok, och ville med pinande tvinga honom till att tala sanning, men fick likväl intet utaf honom. Finnen bad då Harald, konungens son, ifrigt om hjelp och Harald bad om försköning for honom, men fick icke, hvarpå Harald lät honom löpa mot konungens vilja och följde honom sjelf. De kommo farande till en höfdinge, som höll en stor vejtsla och de välkomnades genast, såsom det syntes. När de hade varit der till våren, sade höfdingen en dag till Harald: «din fader tyckte det vara en mäkta stor förlust, då jag tog något mat från honom i vinter, men jag vill nu gälda dig med goda nyheter: din fader är nu död och du skall fara hem; du månde få allt det rike, som din fader egt, och dertill skall du lägga under dig hela Norge.»[8]
9. Halfdan svarte åkte från en vejtsla i Hadaland[9] och hans väg bar öfver sjön Rand; det var om våren och dagsmejan var stark. De foro öfver Rykinsvik, der det hade varit nötbrunnar om vintern. Spillningen, som hade fallit på isen, hade smält denna i solhettan och isen brast, när konungen for deröfver, så att han drunknade och mycket folk med honom. Han var då fyratio vintrar och hade varit den årsällaste konung. Han var så älskad af sine män, att när han var död och hans lik blifvit fördt till Ringarike för att begrafvas der, kommo stormän från Römarike och Vestfold och Hedmark och bådo alle att få liket till sig och att få höglägga det i sitt fylke, emedan de trodde, att de som fingo det, skulle hafva utsigt till goda år. De förliktes så, att liket styckades i fyra delar; hufvudet lades i hög vid Sten i Ringarike, men hvart fylkes män förde sin del hem och höglade; alle desse högar kallades Halfdanshögar.[10]
Anmärkningar:
- ↑ Konung Gudröd Halfdansson. Se Ynglinga-Sagan, kap. 53.
- ↑ De norske Dalarne. Se den geografiska inledningen.
- ↑ Denna saga har icke blifvit bevarad, men citeras i ett fragment om Ragnars söner, der berättelsen om hans död anföres med samma ord som hos Snorre (Script. rerum Danicarum II, 284 f).
- ↑ Ett större hus, om hvilket se den utförliga anmärkningen vid delens slut. Ordet finnes ännu i svenska landskapsdialekter.
- ↑ Detta tydes längre fram på Harald hårfager. Se hans saga, kap. 45.
- ↑ Nämligen Edsiva-lagen. Se Håkan godes saga, kap. 11.
- ↑ Ett slags finare öl. Försvinnandet af maten genom andars mellankomst berättas mångenstädes i Sverige.
- ↑ I Flatöboken (om Halfdan svarte) berättas: Finnen pinades för att bekänna om matens försvinnande, Harald hjelper honom bort och följer till höfdingen, som hade tagit maten, frän hvilken han återvänder med löfte om att blifva Norges envåldskonung. Dofrejättnen hade tagit guld hos Halfdan, gripes och lägges i fjättrar. Harald löser honom och förjagas derföre af fadren, men finner hos Dofrejättnen en fristad, tills denne underrättar honom om fadrens död.
- ↑ Vejtslan stod enligt Fagrskinna på gården Brandabo.
- ↑ Flatöboken sätter i stället för Hedmark Vingelmark. Det ena mscr. af Fagrskinna säger att inelfvorna jordades i Tingelstad, sjelfva kroppen vid Sten, hufvudet vid Skirissal i Vestfold. Den andra handskriften vet icke af någon styckning, utan nämner Sten ensamt som begrafningsort.
