Sagan om Gunnlög ormtunga och Skald-Ramn

Fra heimskringla.no
Hopp til: navigasjon, søk
Har du husket å støtte opp om ditt favoritt kulturprosjekt? → Bli en Heimskringla-venn og gi et bidrag til Heimskringla.no.

Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ► Original.gif Norsk.gif Dansk.gif Svensk.gif
Norsk.gif Dansk.gif


Fornnordiska Sagor


i svensk bearbeting af Albert Ulrik Bååth


Oscar L. Lamms Förlag
Stockholm, 1886


Sagan om Gunnlög ormtunga och Skald-Ramn


1. Torsten Egilsons dröm

På gården Borg i Borgarfjärden bodde en man, som hette Torsten. Han var af myramännens ätt och son af Egil Skalle-Grimsson, en fräjdstor viking och skald. Torsten var en förmögen och mägtig höfding, klok, umgängsam och på allt vis hofsam. Väl var han ej en sådan rese till växt och styrka som fadern Egil men var dock en utmärkt man, mycket afhållen af alla. Han var en vacker man, hvithårig och med de fagraste ögon. Hans husfru hette Jofrid, dotter af Gunnar Livarson, som varit en af Islands yppersta bågskyttar. Hon var en kärnqvinna.

Ett skepp, är det sagdt, styrde en sommar från hafvet in i Guvåns mynning. Mannen, som förde det, hette Bergfinn; han var af norsk ätt, en temligen till åren kommen och klok man. Torsten bonde red ned till skeppet, ty som höfding var han den, som städse bestämde, hurudan marknaden blef. Han tog med sig hem föraren Bergfinn, enär denne sjelf bedt om att få sitt uppehåll på Borg. Gästen hölls här väl i heder men var dock under vintern mycket tystlåten. Han hade stor gamman af att tyda drömmar.

När våren var inne, frågade Torsten honom en dag, om han ville göra följe med upp till Valfjellet, der borgfjärdingarne hade sitt tingställe. Man hade sagt Torsten, att hans bodväggar ramlat. Norrmannen svarade, att han gerna gjorde honom sällskap. Solen brände hett den dagen, och på platsen blef arbetet dem mycket mödosamt. Då de till sist fört upp väggarne, slogo de sig ned utanför boden. Torsten somnade in och gaf sig svårt i sömnen, medan norrmannen satt helt stilla bredvid honom och lät honom drömma ut. När han vaknade, låg ännu trötthet öfver honom. Bergfinn sporde, hvad han drömt, då han så gifvit sig i sömnen. Han svarade blott: »Drömmar betyda intet».

Då de om aftonen redo hemåt, sporde norrmannen honom åter om hans dröm. »Om jag säger dig den», sade Torsten, »skall du också tyda den, som den är.» Bergfinn svarade, att han skulle göra ett försök, och Torsten berattade då: »Jag drömde, att jag stod utanför hufvuddörren hemma på Borg. Jag såg upp mot husen, och på takåsen satt en fin och fager svanhona. Jag tyckte henne vara min och kände, hur hon var mig kär. Då såg jag en stor örn komma flygande ned från fjellen. Den kretsade fram till gården och satte sig ned bredvid svanen. Den kluckade till henne blidt, och hon syntes betagen deraf. Jag såg, att örnen var svartögd och hade jernklor. Den tycktes mig vara ett ståtligt djur. Sedan såg jag en annan fågel nalkas söder ifrån. Äfven den flög fram mot Borg, sänkte sig ned bredvid svanen och ville fjäsa för henne. Det var också en stor örn. Men så snart den kommit till, begynte den andre att resa fjädrar, och de foro i hop och spändes skarpt och länge, och jag såg dem begge blöda. Deras strid lyktades så, att de segnade döda ned på hvar sin sida om takåsen. Men svanhonan satt qvar och hukade sig sorgset ned. Derpå såg jag en fågel susa fram från vester. Det var en falk. Den flög hän till svanen och tedde sig vänligt emot henne. Sedan flögo de begge till samman bort åt samma håll. Då vaknade jag. Och har denna dröm intet att betyda», tillade han; »den torde blott båda oväder: i lufen skola stormar mötas, som komma ur de väderstreck, från hvilka jag såg fåglarne flyga.» »Den meningen har icke jag om drömmen», sade norrmannen. Gör då af den hvad du finner rimligast», svarade Torsten, joch låt mig höra.» Norrmannen sade: »Fåglarne, du sett, månde vara mäns fylgjor. Din husfru går hafvande, och hon skall föda ett dägligt och fint möbarn, som du kommer att hålla mycket af. Från de väderstreck, ur hvilka du såg örnarna flyga, skola två ansenlige män komma och fria till din dotter. De skola fattas af mägtig kärlek till henne och kämpa om henne, och i den kampen skola de begge dö. Derefter skall ur det väderstreck, ur hvilket falken flög, en tredje man träda fram och bedja om hennes hand. Med henne varder hon gift. Nu har jag tydt din dröm, och så skall den sannas.» »Ovänligt och vrängt är drömmen tydd», sade Torsten, »och ej torde du förstå dig på att reda ut drömmar.» Du skall en gång få röna, hur din dröm fullbordas», svarade Bergfinn. Sedan visade Torsten sig kylig mot gästen. Han lemnade Borg om sommaren och är nu ute af sagan.


2. Helga den Fagra

Samma sommar gjorde Torsten sig färdig till tingsresa. Innan han red å stad, vände han sig en gång till sin husfru Jofrid: »Det är nu så», sade han, »att du går med barn. Föder du ett möbarn, skall det sättas ut; varder det en sven, skall han uppfödas.» När allt landet var i grund hedniskt, var det sed, att folk, som hade många barn att sörja för, satte sina nyfödda ut att förgås på öde ställen, men slikt hölls dock alltid för en ond gerning. Då Torsten talat till slut, svarade Jofrid: »Ditt tal är icke värdigt den man, du är, och du menar nog ej heller, att sådant skall ske — du, som är så rik!» »Du, som känner mitt lynne», genmälte Torsten, »vet, att det icke går väl, om man ej gjort, hvad jag bjudit.»

Derefter red han till tings, och snart födde Jofrid ett flickbarn, sällsamt fagert. När husets qvinnor ville bära det till henne, bad hon dem ej göra sig omak och lät i stället kalla till sig sin fårherde. »Du skall taga min häst och sadla den», sade hon. »Med detta barn skall du rida vester ut till Hjardarholts gård, och du skall bringa Torgerd Egilsdotter (1) det. Bed henne föda upp det i hemlighet, så att ej ryktet härom når hennes broder Torsten, ty med sådan kärlek hvila mina ögon på detta barn, att jag icke nännes att se det utsatt. Här har du tre mark silfver för din tjenst, och Torgerd skall gifva dig reskost och der vester ut skaffa dig öfverfart öfver hafvet.» Fårherden gjorde, som hans husfru bjudit. Han red med barnet vester ut till Hjardarholt och gaf det i Torgerds händer. Hon halp honom sedan att komma utomlands. Barnet lät hon uppfödas hos en af sina brukare. När Torsten kommit åter från tinget, sade Jofrid honom, att barnet, enligt hans befallning, burits ut i ödemark, och att fårherden stulit hennes häst och försvunnit. Han förklarade, att hon handlat väl, och skaffade sig sedan en annan fårherde. Så förgingo sex år, utan att det skedda kom i dagen.

Då red Torsten en dag till gästabud hos sin svåger Olof påfågel på Hjardarholt. Han var son af Höskuld Dala-Kollsson och gälde då för den ypperste bland alla höfdingar på vestlandet. Der togs Torsten, som naturligt var, väl emot. Det är berättadt, att husfrun Torgerd en dag, medan gillet pågick, satt i högsätet bredvid sin broder Torsten och samtalade med honom, under det Olof påfågel var i samspråk med andra gäster. På bänken gent emot dem sutto tre ungmör. »Hur täckas dig dessa flickor, som sitta här midt emot oss, broder?» frågade Torgerd. »Mycket väl», svarade Torsten; »dock är en af dem allra vänast. Hon har din husbonde Olofs hela fägring, men den ljusa hyn och anletets drag har hon från oss myramän.» »Visst är det, som du säger, broder», återtog Torgerd, »att hennes hy och anletsdrag äro våra, men hennes fägring är icke Olofs, ty hon är ej hans dotter.» »Hur hänger det i hop?» frågade Torsten, »och dock skulle hon vara din dotter?» »Sanningen att säga, frände», sade Torgerd, »är hon, den fagra ungmön der, icke min dotter utan din»; och sedan berättade hon honom allt så, som det tillgått, samt bad honom tillgifva både sig och Jofrid ohörsamheten emot hans påbud. »Ej kan jag lasta eder för detta», sade Torsten, »ty allt går dit ödet hvälfver det, och min kortsynthet hafven I pä ädelt sätt gjort oskadlig. Så väl behagar mig denna mö, att jag tror stor lycka ligga i att ega henne — ett så skönt barn. Men hvad heter hon?» »Hon heter Helga», svarade systern. »Helga den fagra», återtog Torsten. »Nu skall du ställa allt så till reds åt henne, att hon kan fara hem med mig.» Torgerd gjorde, som han bad, och Torsten följdes ut från Hjardarholt med goda gåfvor. Helga red hem med honom och fostrades upp på Borg med stor omvårdnad och kärlek af fader och moder och alla fränder.


3. Helga blifver Gunnlög ormtungas löftesqvinna

Uppe i Hvitåsida bodde vid denna tid på Gilsbacke gård bonden Illuge svarte, näst Torsten Egilsson den niagtigaste höfdingen i Borgarfjärden. Han var en mycket förmögen och hårdsint man, som dock behandlade sina vänner väl. Han hade många barn, men blott tvenne söner vidkomma denna saga. Den ene het Hermund, den andre Gunnlög. Begge voro de lofvande män, vid denna tid hunne till mogen ålder. Gunnlög var tidigt utvecklad, stor och stark, hade ljusbrunt hår, som föll fagert, svarta ögon, något ful näsa och dock ett behagligt anlete. Hans gestalt var ypperlig: han var midjesmärt och skulderbred. Till allt sitt skaplynne var han storslagen: tidigt ärelysten, oförvägen och våldsam. Han var en god skald, som gerna qvad nidvisor. Han kallades ock Gunnlög ormtunga. Hermund var den vänsällaste af bröderna, och hans utseende var en höfdings.

Då Gunnlög var femton år gammal, bad han sin fader om resemedel; han sade sig vilja fara utomlands och se andra folks seder. Men Illuge bonde ville ej gerna lyssna härtill: han menade, att sonen ej skulle skicka sig väl i främmande land, då det fölle sig svårt att efter önskan tygla honom här hemma. Kort derefter hände sig en morgon, att Illuge gick bittida ut och fick se dörren till sitt förrådshus stå öppen. Några varusäckar voro lagda ut på stenbron, och sadelputor lågo der äfven. Han vardt mycket förvånad. Då närmade sig en man, som ledde fyra hästar. Det var Gunnlög, hans son. »Jag har burit ut säckarne», sade han. Illuge frågade honom, hvarför han det gjort. Han svarade, att det skulle vara hans resegods. »Ingen myndighet skall du afhända mig», sade Illuge, »och du skall ej heller fara din väg, förrän jag vill.» Dermed kastade han säckarne till baka in i huset. Då satte Gunnlög sig till häst och red bort från gården. Han kom om qvällen ned till Borg, och Torsten bonde bad honom stanna der. Det hade han ingenting emot. Han berättade sedan hvad emellan honom och fadern förefallit, och Torsten bad honom taga sitt uppehåll på Borg, när det honom lyste. Han stannade det året ut och lärde sig lagvett af Torsten och var omtyckt af alla.

Gunnlög och Helga muntrade sig tidt och ofta med att spela tafvel. Mycket snart fattade de godt tycke till hvarandra; hvilket tiden sedan skulle visa. De voro nästan jemnåriga. Helga var så fager, att sagokunnige män sagt, att hon varit Islands skönaste qvinna. Hennes hår var så ymnigt, att hon dermed kunde hölja sig helt och hållet, och det var vänt som smidt gull. Och så godt gifte som Helga den fagra fans ej i hela Borgarfjärden och vida om kring.

En dag, då folket var samladt i stugan på Borg, vände sig Gunnlög till Torsten bonde: »En sak finnes i lagen, som du ännu icke lärt mig», sade han, »hur jag skall fästa mig en qvinna.» »Det är en lätt sak», svarade Torsten och sade honom, hur han skulle förfara. »Nu skall du se till, om jag förstått dig rätt», återtog Gunnlög. »Jag skall taga dig i hand och låtsa, som om jag fäste mig Helga, dotter din.» »Det är ett onödigt göra», svarade Torsten. Gunnlög grep om hans hand och sade: »gör mig nu blott till viljes i detta!» »Så gör som du vill», sade Torsten, »men det skola alla veta, som äro härinne, att detta skall vara, som vore det ogjordt, och inga löntankar skola ligga härunder.» Derpå nämnde Gunnlög sig vittnen, fäste sig Helga och sporde sedan, om allt gått laga till. Torsten menade, att det kunde gå an, och alla, som voro tillstädes, hade stor gamman af detta.

Vid denna tid timade det, som varit den yppersta händelsen här på Island: allt landet vardt kristet, och folket vräkte sin gamla tro. Gunnlög ormtunga var sedan under tvä år ömsevis på Borg hos Torsten och på Gilsbacke hos sin fader Illuge. Han var nu aderton år gammal, och förhållandet emellan far och son vardt under den tiden mycket bättre. Gunnlög bad ännu en gång sin fader om medel till en utlandsfärd. »Nu skall du få din vilje fram», sade denne, »ty nu har du fått bättre skick på dig.» Illuge gaf sig strax hemifrån och köpte af Ödun fästegram åt Gunnlög hälften af ett skepp, som stod uppe i Guvåns mynning. När Illuge kom hem, tackade Gunnlög honom kärligt. En Illuges nära frände, som vistades i hans hus och hette Torkel svarte, rustade sig att göra Gunnlög följe, och deras varuladdning forslades ned till skeppet. Men Gunnlög var på Borg, medan detta gjordes segelklart, ty han fann det gladare att der tala med Helga än att möda sig samman med köpmännen.

En dag frågade Torsten honom, om han ville rida med honom upp till Långådalen att der se om några hästar. Gunnlög var villig. När de kommo fram till Torstens säter, gingo der fyra hästar i flock, röda till färgen. Hingsten var ett vackert djur, ännu föga pröfvad i hetsning. Torsten sade, att han ville skänka Gunnlög den, men han menade sig ej hafva bruk för hästar nu, då han ärnade lemna landet. De redo hän till en annan flock: der gick en grå hingst bland fyra ston. Det var den bäste hingsten i hela Borgarfjärden, och Torsten bad Gunnlög taga den som gåfva. »Den vill jag lika litet ha som den andre», sade Gunnlög, men hvarför bjuder du mig ej det, som jag vill taga emot?» »Hvad är det?» frågade Torsten. »Helga den fagra, dottern din», svarade Gunnlög. »Det bestämmes nog icke i en sådan fart», sade Torsten och begynte att tala om annat. Derpå redo de mot hemmet ned med Långån. Gunnlög sade: »Veta vill jag, hvad svar du vill gifva mig på frieriet.» »Ej sköter jag om ditt joller», svarade Torsten. »Detta är mitt fulla allvar och icke joller», sade Gunnlög. Torsten återtog: »Först borde du veta, hvad du rätt ville. Ar du icke besluten att draga utomlands, och dock låtsar du, som om du skulle gifta dig? Du är ej ett passande gifte för Helga, så länge du är så ostadig. Och på detta kommer här icke mer att tänkas.» »Hur högt sigtar du med din dotters giftermål», utbrast Gunnlög, »då du ej vill lemna henne åt Illuge svartes son? Eller hvar bo de män i Borgarfjärden, som äro ansenligare än han?» »Jag gifver mig icke in pä några jemförelser, svarade Torsten, »men vore du sådan man som han, skulle du ej ha visats bort.» Gunnlög sporde: »Med hvem vill du då hellre gifta bort dotter din — än med mig?» »Här är mägta godt om dugande män», svarade Torsten; Torfinn på Rödamel eger sju söner, alla karske karlar.» »Ingen här i bygden», sade Gunnlög, »hvarken Torfinn eller den andre storbonden, Anund på Mossfjell, är min faders vederlike: sjelf går du uppenbart icke upp mot honom. Eller hvad har du att ställa fram mot hans kamp på Tornäs ting med Torgrim gode, Kjallaks son, och med hans söner: der dref fader min ensam igenom det, som striden gälde.» »Jag dref Stenar, Anund sjones son, från hus och hem, och var det ett vackert stordåd», sade Torsten. »Det var Egil, din fader, som halp dig den gången», återtog Gunnlög; »dess utom går det ej månge bönder väl, om de vägra mig mågskap.» »Sök du att med ditt skräfvel skrämma dem deruppe på fjellen. Slikt gör dig intet gagn härute på Myrarne.»

Om qvällen voro de åter hemma på Borg. När det blef morgon, red Gunnlög upp till Gilsbacke och bad sin fader som böneman göra följe ned till Borg. »Du är en ostadig man», sade Illuge, »du har ju föresatt dig att fara utomlands och likväl låtsar du nu, som om du ville möda dig med giljarfärder. Jag vet, att sådant är icke efter Helgas fader Torstens sinne.» »Jag ärnar likväl göra utlandsfärden», sade Gunnlög, »och jag varder icke till freds, förrän du stödt min sak.» Derefter redo de med en flock af tio man ned till Borg, och Torsten tog väl emot Illuge. Bittida om morgonen bad denne om ett samtal med honom. Torsten ville, att de skulle gå upp på klinten, hvarunder gården låg, och der tala samman. De vandrade dit upp, och Gunnlög följde dem. »Gunnlög, min frände», började Illuge, »säger sig å egna vägnar ha fört fram ett frieri, i det han bedt dig om Helga, din dotter, men nu vill jag veta, hvad slut detta mål skall få. Hans ätt är dig känd, och du vet vår rikedom. Från vår sida skall ej sparas på jordegendom och höfdingskap, i fall han dermed bättre når sin åstundan.» »Blott det har jag emot Gunnlög», svarade Torsten, »att han synes mig så ostadig. Vore han dig lik i lynnet, skulle jag ej sinka länge med svaret.» »Finner du mig och min son ovärdige eder ätt, skall med det samma all vår vänskap slitas», utbrast Illuge. »För dina ords och vår vänskaps skull», svarade Torsten, »skall Helga under tre års bidan vara Gunnlögs löftesqvinna men ej hans fästeqvinna. Han skall draga utomlands och bilda sig efter gode mäns skick och seder. Men jag skall varda friad från allt aftal, om han ej inom trenne år åter är på Island, eller han då icke artat sig till min belåtenhet.»

Härmed skildes de. Illuge red hem, och Gunnlög drog ned till skeppet. När god vind gafs, styrde han med sine följeslagar ut på hafvet.


4. Gunnlög ormtunga utomlands

De nådde omsider Norges kust och seglade längs Trondhjemsfjärden in till Nidaros. Der lade de till vid ett landningsställe och lastade af. Ofver Norge rådde vid denna tid Erik jarl och hans broder Sven, Håkan jarls söner. Jarl Erik dvaldes på sin fäderneärfda gård Lade och var en mägtig höfding. Torstens son Skule, Helga den fagras broder, vistades då hos honom och var hans hirdman, högt aktad.

Det förtäljes, att Gunnlög och Ödun fästegram gåfvo sig med fem andre män in till Lade. Gunnlög var klädd i grå kortrock och hvita strumpbyxor. Han hade en böld på ena foten, och blod och var fraggade upp, då han gick. I sådant tillstånd trädde han med Ödun fram för jarlen. De helsade honom höfviskt. Han kände Ödun och sporde honom om tidender från Island, och denne sade honom dem han visste. Jarlen frågade Gunnlög, hvem han var. Gunnlög nämnde honom sitt namn och sin ätt. »Skule Torstensson!» ropade jarlen, »hvad man är denne på Island?» »Herre», svarade Skule, »tagen blidt emot honom. Han är son af en storman på Island, Illuge svarte af Gilsbacke, och dertill är han min fosterbroder.» Jarlen vände sig till Gunnlög: »Hvad går åt foten, isländing?» »Det är en böld på den, herre», svarade han. »Och likväl haltade du ej i gången?» »Ej skall man halta, så länge båda benen äro lika långa», sade Gunnlög. Då inföll en af jarlens hirdmän: »Han kromar sig stort, han, isländingen, och vore godt, om vi pröfvade honom något.» Gunnlög såg på honom och sade:

Af hirdmän vet jag en,
Hvars tal kan vålla men.
Ej tro till honom bär,
Ty led och svart han är.

Då ville mannen gripa till yxan, men jarlen yttrade: »Lugn här inne i salen! Ej höfves det män att akta på slikt. Men hur gammal är du, isländing?» »Jag är nu aderton år», svarade Gunnlög. »Det säger jag dig», återtog jarlen, »att ej blifver du aderton till.» Gunnlög genmälte men med temligen låg röst: »Önska du ej ondt öfver mig, men bed hellre för dig sjelf!» »Hvad sade du nu, isländing?» sporde jarlen. »Det jag fann tillbörligast», svarade Gunnlög, »att du ej skulle önska ondt öfver mig men bedja nyttiga böner för dig sjelf. »Om hvad då?» frågade jarlen. »Att du ej måtte få dig en sådan hädanfärd, som jarl Håkan, fader din, fick», sade Gunnlög (2). Erik jarl blef så röd som blod, och han bjöd sine män strax gripa denne dåre. Då trädde Skule Torstensson fram till jarlen och sade: »För min böns skull, herre, gifven honom frid och låten honom draga hädan, så hastigt han förmår!» »Må han laga sig bort som fortast», utbrast jarlen, »i fall han vill hafva frid, och komme han aldrig i mitt rike sedan!» Derpå gick Skule ut med Gunnlög. De gåfvo sig ned till ett landningsställe. Der låg en englandsfarare, fullt segelfärdig, och Skule skaffade Gunnlög och hans frände Torkel svarte plats om bord. Skeppet, med hvilket de kommit, lemnade Gunnlög helt i Öduns vård och dertill det af sitt gods, som han ej tog med sig.

Nu seglade Gunnlög med sine följesmän ut till Englandshaf, och de landade om hösten söder ut i London. Öfver England rådde då konung Adalråd, Jåtgers son, en god furste. Denna vinter hade han sitt hof i London. Vid den tiden talades samma tungomål i England som i Danmark och Norge.

Gunnlög trädde utan dröjsmål inför konungen och helsade honom väl och vördsamt. Konungen sporde från hvad land han var. Gunnlög sade honom det — »och jag har för den skull dragit hit till eder», tillade han, »att jag diktat ett qväde om eder, som jag ville se eder lyssna till.» Konungen sade sig vilja höra det. Och Gunnlög framförde det väl och eftertryckligt; detta är omqvädet deri:

Högt som himlens egen
Herre Englands fruktas:
Adalråd, den ädle,
Äras af allt folket.

Konungen tackade honom för dikten och gaf honom i sångarlön en skarlakanskappa, smyckad med de yppersta skinn och med gyllene bräm ned i flikarne. Han korade honom till sin hirdman, och Gunnlög stannade i stor aktning qvar öfver vintern.

En dag mötte Gunnlög tidigt på morgonen tre män i en gata. Den förnämste af dem hette Tororm. Han var en stark och storvuxen man, fruktansvärd för alla. »Nordman», sade han, »gif mig till låns något mynt!» »Ej är det rådligt att låna ut sitt mynt åt okänd man», svarade Gunnlög. »Jag skall gälda dig det igen på utsatt dag», sade mannen. »Då skall jag göra försöket», sade Gunnlög och lemnade honom penningarna. Kort efter råkade Gunnlög konungen och förtalde honom penninglånet. »En mindre lycklig träff», sade konungen, »ty den mannen är den störste rånare och viking, och haf intet med honom att skaffa. Men jag skall gifva dig lika mycket mynt igen.». »Illa står det till med oss, edre hirdmän», sade Gunnlög, »om vi antasta saklöst folk men låta sådane våldsmän kara åt sig våra egodelar. Slikt skall aldrig ske.» Kort derefter träffade han på Tororm och kräfde af honom penningarna. Men denne svarade, att han aldrig gitte lemna det silfret igen. Gunnlög qvad dådenna visa:

Slikt kan äfven storväxt
Stigman våda vålla.
Du med list, o lömske,
Lätt dig trott mig gäcka.
Hör mitt namn: bland härmän
Heter jag Ormtunga!
Veta skall du, viking,
Hvasst mitt svärd ock biter.

»Må lagen döma mellan oss», fortsatte Gunnlög, »antingen gäldar du mig åter mina penningar, eller ock går du till envig med mig efter tre dagars frist.» Före dig har ingen dristat sig att bjuda mig holmgång», sade vikingen, »fastän mången af mig måst lida mycket. Jag är visst redo till detta.» Och så skildes de åt för den gången. Gunnlög förtalde konungen mötet; och han yttrade: »Det artar sig ängsligt. Denne man mägtar döfva hvarje vapen. Nu skall du följa mitt råd: här skänker jag dig ett svärd; med det skall du slås, men du skall visa fram för honom ett annat.» Gunnlög tackade konungen mycket. Då Gunnlög och Tororm stodo inför hvarandra, färdige till kamp, frågade Tororm honom, hur svärdet såg ut, som han förde med sig. Gunnlög ryckte sitt eget ut ur skidan och visade upp det, men konungsskänken bar han fäst om armen med en lycka vid handtaget. När bärsärken säg svärdet, utbrast han: »Det der skrämmer mig icke», — och högg till Gunnlög, så att nästan hela skölden klöfs bort. Gunnlög svängde i blinken konungssvärdet — och bärsärken stod der lugn utan sköld, ty han trodde det vara samma vapen, han nyss sett på. Gunnlög gaf honom med ens dödshugget. Konungen tackade honom för bragden, och han vann af den stor fräjd i England och annorstädes vida kring.

När skeppen om våren började gå mellan landen, bad han konung Adalråd om orlof att draga ut på segelfärd. Konungen sporde, hvad han då ärnade. »Jag vill fullgöra ett löfte, jag gjort mig», sade han, »att besöka två jarlar och tre kungar.» »Gör det, skald», sade konungen och gaf honom en gullring, som vägde sex öre. »Men det skall du lofva mig», tillade han, »att du nästa höst kommer till mig, ty jag vill ej undvara dig för din diktkonsts skull.»

Sedan seglade Gunnlög med köpmännen norr ut till Dublin. Irlands konung var då Sigtrygg silkeskägg, Olof Qvarans son. Han hade endast i kort tid styrt riket. Gunnlög trädde inför honom med god och höfvisk helsning; och konungen tog huldt emot honom. »Jag har gjort ett qväde om eder», sade han, »och äskar jag ljud för det.» »Så vidt har aldrig någon förr gått», svarade konungen, »att han gifvit mig ett qväde. Jag skall visst lyssna.» Då qvad Gunnlög dråpan, och dess omqväde lyder:

Sigtrygg fodrar bäst
Hvar jättinnas häst (3)

Och detta finnes äfven deri:

Den af kungaätt,
Jag vill rosa rätt,
Lof jag rikt beskär —
Qvarans son du är!
Konung, hög och huld,
Skonar ej sitt guld.
Aning skalden säger:
Ringar snart han eger.
Säg mig, konung, du,
Om du hörde nu,
Hur jag dyrbart sang —
Det har dråpans klang!

Konungen tackade honom för qvädet och kallade till sig sin skattmästare. »Hvarmed skall man löna dikten?» »Ja, hvarmed önsken I, herre?» svarade skattmästaten. »Hur omtrent är den lönad, i fall jag gifver honom två handelsskepp?» frågade å nyo konungen. Han svarade: »Det är allt för mycket. Andre konungar gifva i sångarlön goda dyrbarheter, kostliga svärd eller goda gullringar.» Konungen gaf då Gunnlög sin egen klädnad af nytt skarlakan, en metallbrämad kortrock och en kappa med utsökt pelsverk, samt dertill en gullring, som vägde en mark. Gunnlög tackade honom godt för gåfvorna, stannade vid hans hof en kort tid och drog derifrän till Orkenöarna.

Öfver dem herskade Sigurd jarl Ladversson. Han var vänligt stämd mot alle isländingar. Och då Gunnlög efter höfvisk helsning sagt, att han bar på ett qväde till honom, förklarade han sig gerna vilja höra det, helst som skalden var af sådan stormansätt på Island. Gunnlög framsade qvädet, och det var en flock, vackert diktad. Som skänk fick han en bredbladig, silfversirad yxa, och jarlen bad honom stanna i hirden. Gunnlög tackade för gåfva och tillbud men sade, att han nu måste fara öster ut till Svitjod. Han gick sedan om bord med köpmännen och seglade till Norge. Om hösten lade de till öster ut vid Kungelf. Torkel, hans frände, följde honom ständigt.

Här fingo de sig en vägvisare, som ledsagade dem upp till Vestergötland, der de nådde fram till den köpstad, som heter Skara. Här hade jarlen Sigurd sitt säte. Han var då temligen gammal. Gunnlög trädde fram för honom, helsade honom höfviskt och sade sig hafva diktat ett qväde om honom. Jarlen bjöd djup tystnad i salen, och Gunnlög framsade qvädet, som var en flock, och jarlen lönade honom väl och bad honom taga uppehåll der om vintern. Sigurd jarl hade sedan ett stort julgille. Dagen, innan julen gick in, kommo sändebud från jarl Erik i Norge. De voro tolf man i följet och förde med sig skänker till Sigurd. Denne tog med stor fägnad emot dem och gaf dem plats i salen bredvid Gunnlög. Der gick det mycket muntert till vid dryckeslagen; och götarne ordade om, att ingen jarl funnes mera fräjdad än Sigurd, deras egen. Men norrmännen menade på, att jarl Erik vore än förträffligare. Härom trättes de, och begge flockarne togo om sider Gunnlög till skiljeman. Han qvad då denna visa:

Jarl, hvarom I orden,
Är nu grå och gammal.
Dock har hvita, vilda
Vågor gubben skådat.
Men jarl Erik minnes
Muntert ifrån härtåg
Öster ilt bland skären
Ännu flera sjöar.

Alle voro väl till freds med hans utslag; norrmännen dock mest. När julen gått, vände sändebuden åter hem med de gåfvor, Sigurd sände jarl Erik. De förtalde honom, hur Gunnlög slitit tvisten. Jarlen tyckte, att han visat trohet och vänskap, och lät ord falla om, att Gunnlög skulle hafva frid, hvart han kom i hans rike. De orden sporde Gunnlög sedan. På hans begäran skaffade Sigurd jarl honom en ledsagare till Tiundaland i Svitjod. Svitjods konung var vid denna tid Olof svenske, sonen af konung Erik segersälle och Sigrid storråda, Skögul-Tostes dotter. Han var en mägtig och berömd konung, mycket praktkär. Gunnlög kom till Upsala om våren, när svearnes ting der hölls. Då han lyckats komma inför konungen och helsat honom, vardt han väl mottagen, och konungen sporde honom, hvem han var. Han sade sig vara en isländing. Konungen återtog: »Ramn, hvad man är denne på Island?» Då reste sig en man från långbänken midt emot, stor och ståtlig att se. Han var son af en bland Islands rikaste höfdingar, Anund på Mossfjell i Borgarfjärden. Han var en god skald, och då han nått stadgad ålder, hade han dragit på utlandsfärder och hållits högt i heder, hvart helst han kommit. Han trädde fram till konungen och sade: »Herre, hans ättartal är det yppersta, och sjelf är han den båldaste man.» »Gånge han då hän och tage sig plats bredvid dig», sade konungen. »Jag har ett qväde att framföra», sade Gunnlög, »och jag ville gerna, att I läten mig fa ljud och lyssnaden dertill.» »Gå först bort och sätt dig», sade konungen; »nu hafva vi icke tid att höra på qväden.» Han gick samman med Ramn hän till sin plats. Strax gåfvo de sig i tal med hvarandra, Gunnlög och Ramn, och de förtaide hvarandra om sina färder. Ramn hade förliden sommar dragit från Island till Norge och derifrån vid vinterns början hit till Svitjod. Det vardt fort vänskap mellan dem.

En dag, när tingstiden var ute, stodo de åter båda, Gunnlög och Ramn, inför konungen. »Gerna ville jag, herre, att I nu hörden qvädet», sade Gunnlög. »Nu har jag intet deremot», svarade konungen. »Nu vill jag framsäga mitt qväde», sade Ramn. »Väl går det för sig», genmälte konungen. »Men först vill jag dock föra fram mitt», återtog Gunnlög, »om så är eder vilje.» »Jag har företrädet, herre», inföll Ramn, »ty jag kom först till eder.» »Hvar färdades våre fäder till samman», utbrast Gunnlög, »att min följde din efter i kölvattnet? Ingenstädes! Annorlunda skall ej heller ställningen mellan oss vara.» »Låtom oss visa så godt vett», sade Ramn, »att vi ej här ordkastas om detta. Må konungen gifva utslaget!» »Först skall Gunnlög qväda», sade denne, »ty han varder mest oförnöjd, om han ej får sin vilje fram.» Då qvad Gunnlög dråpan, som han diktat om konung Olof. När han slutat, sade konungen: »Ramn, hur är qvädet gjordt?» »Väl, herre», svarade han, »det är ett storordigt och oskönt qväde, något sträft, liksom Gunnlög sjelf är i lynnet.» »Nu skall du komma fram med din dikt, Ramn», sade konungen. Han gjorde så. Och när dikten var framsagd, yttrade konungen: »Gunnlög, hur är detta qväde gjordt?» »Väl, herre», sade han, »detta är ett skönt qväde, liksom Ramn är att se till, men det är oansenligt. Hvarför qvad du, skald, blott en flock åt konung Olof svenske, eller syntes han dig icke värd en dråpa?» »Ordom ej längre om detta», utbrast Ramn; »vi skola allt komma till det igen, om ock det dröjer något.» Dermed slöto de sitt samtal. När Ramn kort derefter blifvit konung Olofs hirdman, bad han honom om orlof att draga bort; och konungen samtyckte. När han stod färdig att fara, vände han sig till Gunnlög: »Nu är det slut med vår vänskap», sade han, »ty du ville förringa mig här inför Svitjods höfdingar. En gång skall jag ej mindre skämma din ära, än du här velat skämma min.» »Ej ängslar mig ditt hot», svarade Gunnlög, »ty ingenstädes skola vi begge träffas, der jag varder mindre ärad än du.» Vid afskedet gaf konung Olof Ramn goda gåfvor, och han for sedan sina färde. Han drog om våren till Trondhjem, gjorde der sitt skepp segelklart och styrde om sommaren till Island. Här helsades han med glädje af sina fränder och vänner och stannade vintern öfver hemma hos sin fader Anund på Mossfjell.

Vid denna tid var Skafte Toroddsson Islands lagsagoman. Han och Skald-Ramn voro syskonbarn och mycket goda vänner. Om sommaren träffades de på Altinget. En dag sade Ramn till sin frände: »Jag ville bedja dig stå mig bi som böneman hos Torsten Egilsson, ty mig lyster att begära hans dotter Helga.» »Ar hon ej redan Gunnlög ormtungas löftesqvinna?» frågade Skafte. »Men är icke den tid utlupen, som aftalats mellan dem?» återtog Ramn. »Dessutom är han numera allt för storkaxig för att minnas eller vårda sig om slikt.» Må vi då göra, som dig lyster», sade Skafte. Derpå gingo de med stort följe hän till Torsten Egilssons bod. Han bjöd dem vänligt välkomne. »Ramn, min frände», började Skafte, »vill bedja om Helga, din dotter. Hans ätt och förmögenhet känner du, så ock den stora styrka, han eger i fränder och vänner.» »Hon är en gång lofvad åt Gunnlög Illugesson», sade Torsten, och jag håller allt, som mellan oss aftalats.» »Hafva nu ej de trenne vintrar gått, som edert aftal gälde?» sporde Skafte. »Jo», svarade Torsten, »men sommaren är ej förgången, och ännu kan han komma under den.» »Men kommer han icke, innan den är ute, hvad hopp skola vi dä hafva om detta brudköp?», frågade åter Skafte. »Här skola vi ju råkas åter nästa sommar», svarade Torsten, och kan man då se till, hur man bäst mä ställa allt; men nu gagnar det till intet att längre orda om detta.» Dermed skildes de, och man red hem från tinget.

Icke blef det hemlighållet, att Ramn friade till Helga. Och Gunnlög kom ej hem till Island under den sommaren. Nästa sommar kommo Skafte och Ramn åter på Altinget ifrigt fram med frieriet: de menade på, att Torsten nu vore till fullo löst från allt sitt aftal med Gunnlög. »Mänga döttrar har jag ej att sörja för», sade Torsten, »och jag ville gerna, att de ingen fiendskap vållade mellan män. Nu vill jag först träffa Gunnlögs fader Illuge.» Han sökte upp Illuge svarte. »Synes jag dig ej nu vara fri från allt fördrag med Gunnlög, sonen din?» frågade han. »Det är du visst, i fall du vill vara det», svarade Illuge; »och jag har intet att här tillägga, då jag ej nogsamt känner, hur min son Gunnlög nu har det stäldt för sig.» Torsten vände åter till Skafte, och de gjorde det aftalet samman, att om Gunnlög ej komme under den sommaren ut till Island, skulle bröllopet stå en af de första vinterdagarne på Borg, men Torsten skulle vara fri från all sin öfverenskommelse med Ramn, i fall Gunnlög komme och kräfde sin brud. Derefter red man hem från tinget; men Gunnlög kom icke, och Helga tänkte med qval på giftermålet.

Om Gunnlög har man att förtälja, att han lemnade Svitjod samma sommar, Ramn for till Island, och fick vid afskedet präktiga skänker af konung Olof. Han drog åter till Adalråd i England och stannade hos honom vintern öfver, ärad och ansedd. Här väntade ofrid af danerne. Deras konung Knut den mägtige hotade allt jemnt med ett härnadståg, enär hans fader konung Sven tjuguskägg vunnit ett stort rike i England, förr än han dog der vester ut. På våren bad Gunnlög konungen om orlof att fa fara vidare, men Adalråd ville ej för den fruktade ofridens skull släppa honom ifrån sig, helst som han var hans hirdman. Men då danerne ej kommo, sedan andre vintern gått till ända, tillät konungen honom omsider att draga bort, och efter midsommar for han österut till Norge och träffade jarl Erik i Lade.

Denna gång tog jarlen huldt emot honom och bad honom trifvas vid sitt hof. Gunnlög tackade men sade, att han dock först ville segla ut till Island för att der finna sin fästmö. Jarlen menade, att alle islandsfarare redan gått till hafs, men en hirdman inföll: »Här låg Hallfred vandrådaskald i går ute under Agdanäs.» »Orimligt låter det icke», sade jarlen, »ty han seglade härifrån för fem dygn sedan.» Sedan lät jarlen hjelpa Gunnlög ut till Hallfreds skepp, och denne tog med stor fägnad emot honom. De fingo strax förlig vind, lemnade land och hade det mycket muntert om bord. Det var sent på sommaren. »Har du sport Ramn Anundssons frieri till Helga den fagra?» frågade Hallfred. Gunnlög svarade, att han hört något derom men intet bestämdt. Hallfred berättade honom då, hvad han visste, samt tillade, att många talade om, att Ramn ej vore mindre rask man an Gunnlög. Han qvad då en visa:

Våldsamt östanväder
Väsnas må i tacklet,
Barskt i storm sig byte
Blida, lätta vinden.
Jag till Hel vill hellre
Hinna ung till åren
Än så skamfullt kallas
Skald-Ramns bålda like.

»Godt vore, kamrat», sade Hallfred, »om det ginge dig bättre med Ramn än det gick mig. För få år sedan kom jag med mitt skepp in i Leroviken. Jag var skyldig Ramns huskarl en half mark, men jag förhöll honom den. Då kom Ramn sjelf ridande med sextio mans följe ned till oss och högg kablarne från skeppet, sä att det dref upp i strandmuddret och var nära att förlisa. Då tvangs jag att låta Ramn sjelf döma mellan mig och huskarlen, och fick jag betala en hel mark. Det är hvad jag har att förtälja om mig och Ramn.» Derpå talade de i enrum om Helga, och Hallfred rosade lifligt hennes fägring. Gunnlög qvad:

Fast hans stål i striden
Stora hugg sägs blinka,
Lyckas lär han icke
Linhöljd mö att tjusa.
Vet — som unga vänligt
Vi ha lekt till samman,
Jag och gyllne smyckens
Ljusa bärarinna.

»Detta är väl diktadt», sade Hallfred.

En half månad före vintern landade de i Rönhamn vid Melrackaslätten och lastade der af. En bondeson, som hette Tord och som var der ifrån slätten, gaf sig tidt i brottningslek med köpmännen, och han gick alltid illa ät dem. Då vardt brottning aftalad mellan honom och Gunnlög. Om natten anropade Tord gud Tor om seger, och när de råkades nästa dag, han och Gunnlög, togo de strax tag i hvarandra. Gunnlög slog båda benen undan honom, så att han tumlade med kraft i marken, men den fot, Gunnlög stödde sig pä, sprang ur led, och äfven han föll. »Må hända du ej har större lycka med dig i annat heller», sade Tord. »I hvad då?» frågade Gunnlög. »I din delo med Ramn», sade han, »i fall han nu på en af de första vinterdagarne håller bröllop med Helga den fagra, och jag var tillstädes i sommar på Altinget, när det giftet gjordes upp.» Gunnlög gaf intet ord till svar. Hans fot lindadas och fördes i led igen men svullnade svårt. Med Hallfred och tio andre i följet red han sedan söder ut och nådde fram till Gilsbacke gård i Borgarfjärden samma lördagsqväll, man satt vid bröllopet i Borg. Illuge tog med glädje emot sin son och hans följesmän. Gunnlög sade sig strax vilja rida ned till Borg. Men fadern menade på, att det icke var rådligt, och alla de andre instämde. Fastän Gunnlög ej lät något ses på sig, var han dock för fotens skull ofärdig, och derför var det, att ridten ej blef af. Morgonen derpå red skalden Hallfred hem till sin gård i Nordådalen.


5. Gunnlög träffar Helga. Hans tvekamp med Ramn på Altinget

Om Ramn förtäljes, att han firade sitt bröllop pä Borg, men de fleste säga, att bruden var mycket sorgbunden, och är det sant, hvad ordspråket mäler, att länge minnes man det, man som ung förnummit, och så gick det henne nu. Med Helga, sin husfru, for Ramn sedan hem till Mossfjell, och när de varit der i kort tid, hände sig en morgon, innan de stått upp, att Helga låg vaken, medan Ramn sof, och han gaf sig hårdt i sömnen. När han vaknade, frågade hon, hvad han drömt. Han svarade med en visa:

Vet — jag såg mig hvila,
Vif, i dina armar.
Rann i bäddens bolstrar
Blod ur såradt hufvud.
Ej dess strida strömmar
Stämma du förmådde —
Lätt ser Ramn sig ligga
Lik, min fagra husfru.

»Slikt skall jag aldrig gråta öfver», sade Helga, »och illa hafven I svikit mig, ty Gunnlög är säkert nu på Island.» Och Helga grät häftigt.

Kort derefter spordes rundt i bygderna Gunnlögs hemkomst, och Helga vardt då så kärf emot Ramn, att han ej förmådde hålla henne qvar hemma, utan foro de åter till Borg, der Ramn hade föga glädje i samlifvet med henne. Under bröllopet på Borg inträffade den nyheten, att bonden Svarting Bock-Björnsson friade till en qvinna vid namn Hallgerd Toroddsdotter, och vardt det öfverenskommet, att bröllopet skulle stå hos brudens frände Torkel på Skånö gård. Nu gjorde man sig i bygderna redo att rida till gillet. Torkel bonde hade äfven inbjudit Illuge svarte och hans söner. Men medan Illuge gjorde sig resfärdig, satt Gunnlög lugn inne i stugan. Illuge gick in till honom och sporde, hvarför han icke rustade sig med till färden. Gunnlög svarade, att han alls icke ärnade fara. »Du skall göra resan med, frände», sade Illuge, »och inlåt dig icke på längtan efter en enda qvinna, men låtsa du, som om allt samman vore förgätet, ty aldrig skall det fattas dig qvinnor!» Gunnlög gjorde sig färdig att fara med. Gästerna samlade sig till gillet, och Illuge och hans söner fingo sin plats i det ena högsätet; i det andra midt emot dem sutto Torsten Egilsson och hans svärson Ramn jemte brudgummens följe. Qvinnorna hade plats samman på tvärbänken, och Helga den fagra satt närmast bruden. Hon lät ofta blicken hvila på Gunnlög, och det sannades, som är sagdt, att icke dölja qvinnoögon, om en man älskas. Gunnlög var fagert klädd: han bar den goda drägt, som konung Sigtrygg skänkt honom, och han syntes, der han satt, ståtligare än alla de andre både för styrkans skull och vänhetens och växtens. Glädjen var ej stor vid gillet.

Den dag, då man redde sig till uppbrott, gingo qvinnorna ifrån hvarandra och rustade sig, äfven de, till hemfärd. Då gick Gunnlög bort till Helga. De talade länge till samman, och Gunnlög qvad en visa:

Ingen dag det unnats
Än Ormtunga glädje,
Sedan han till husfru
Helga tog, den fagra.
Jungfruns fader föga
Fruktat har min tunga:
Bonden gaf för gullet
Gladt åt Ramn den sorgsna.

Och åter qvad han:

Värst, du väna Helga,
Ville jag dock löna
Falske friarn ej — men
Fader din och moder,
Som så fin dig födde,
Fager under drägten.
Trollen måtte taga
Täcka höfdingsdottern!

Han gaf Helga kappan, som konung Adalråd gifvit honom, och det var en ypperlig prydnad. Hon tackade honom mycket för skänken. Derpå gick han ut. På stenbron uppe vid huset stodo ston och hingstar sadlade och bundna, och många af dem voro präktiga djur. Han sprang upp på en af hingstarne och sprängde af ut med tunet, hän der Ramn stod, så att denne måste fara åt sidan. »Icke behöfver du löpa i väg, Ramn», ropade Gunnlög, »ty denna gången ärnar jag icke jaga mer skräck i dig, men du vet, hvad du har förskyllat.» Ramn svarade honom med en visa:

Höfs ej höfdingssöner
Hatfullt kif att yppa
För att få i qvinno-
Famn blott ostördt hvila.
Sök du sunnan hafven
Slika mör i massa.
Vida jag plöjt vågen,
Vet, hvar du dem finner!

»Må hända många finnas lika goda — men mig synes det icke så», svarade Gunnlög. Då sprungo Illuge och Torsten till för att hålla dem ifrån hvarandra. Och Gunnlög qvad:

God och gullprydd qvinna
Gnidarn sålt åt honom,
Ramn, som ärerörigt
Rosas som min like.
Adalråd för örlig
Ej mig hem lät fara.
Ty är helst min tunga
Tyst i gilleslagen.

Sedan red man hem, hvar till sitt, och det var lugnt, och intet märkligt timade under vintern. Numera hade Ramn alls ingen glädje i sitt samlif med Helga — allt sedan hon och Gunnlög träffats.

På sommaren red man med stora följen till tings: Illuge svarte och hans söner, Gunnlög och Hermund, Torsten Egilsson, Anund frän Mossfjell och Ramn och hans andre söner samt bonden Svarting. Skafte Toroddsson var då ännu lagsagoman. En dag, då alla målen varit före och folket mangrant samlat sig på lagberget, äskade Gunnlög ormtunga sig ljud och sade: »Är Ramn Anundsson här?» Han jakade. »Du vet, att du tagit min löftesqvinna från mig», sade Gunnlög, och du har gjort dig till min fiende. Derför vill jag nu bjuda dig envig här på tinget, på Öxarå holme, med tre dagars frist.» »Det är godt bjudet», svarade Ramn, »hvad man ock af dig kunnat vänta, och jag är fullt färdig att möta dig, så snart du vill.» Med detta aftal voro bådas fränder mycket illa till freds, men det var på den tiden lag, att en hvar, som fann sig förorättad af en annan, kunde bjuda denne holmgång.

När de tre dagarne gått, rustade de sig till tvekampen, och Illuge svarte ledsagade sin son med en stor flock män hän till holmen. Ramn följdes dit af sin fader, Skafte lagsagoman och andra sina fränder. Innan Gunnlög trädde ut på valplatsen, qvad han denna visa:

Glad med goda svärdet
Går jag ut på holmen.
Hägne Gud i himlen
Huldt med lycka skalden!
Klyfva skall min klara
Klinga lockig nacke —
Helgas makes hufvud
Hoppe lätt från bålen!

Och Ramn svarade honom ifrån holmen detta:

Skald, ej vet du, hvilken
Vist bland skalder hägnas:
Ej ännu i äggen
Är min klinga dufven.
Bittert bud hon spörjer
Båd' som mö och enka,
Om så blir, att båda
Båldt hvarann vi fälla.

Hermund hade att hålla skölden för sin broder Gunnlög och Svarting för Ramn. Med tre mark silfver skulle den lösa sig ur enviget, som först vardt sårad. Ramn hade första hugget, enär han blifvit utfordrad, och han högg ofvan i Gunnlögs sköld, så att svärdet brast under fästet, ty hugget föll med stor kraft; och klingspetsen snuddade studsande upp mot Gunnlögs kind och gaf den en mycket lätt skråma. Då sprungo Illuge och Anund och många andra fram mellan kämparne. »Jag förklarar Ramn öfvervunnen, ty han står vapenlös», sade Gunnlög. »Men jag kallar dig besegrad», svarade Ramn, »ty du är sårad.» Då vardt Gunnlög häftigt vred och repade, att striden ännu icke var slutad. Men hans fader Illuge förklarade, att de för den gången kämpat nog. »Önska ville jag», sade Gunnlög, »att jag och Ramn en annan gång möttes så, att du, fader, vore för fjerran för att kunna skilja oss åt.» Härmed åtskildes man och vände åter till sina bodar. Nästa dag vardt det i lag satt, att hädanefter vore all holmgång förbjuden på Island. Det skedde efter de ypperste mäns råd, som då voro tillstädes, och voro de de visaste i landet. Denna holmgång mellan Gunnlög och Ramn var alltså den sista, som hölls på Island.

När Hermund och hans broder Gunnlög en morgon gingo ned till Oxarån för att två sig, vandrade en skara qvinnor på andra sidan ån, och bland dem var Helga den fagra. »Ser du Helga, din väninna, der på andra sidan vattnet?» frågade Hermund. »Visst ser jag henne», svarade Gunnlög, och denna visa undföll honom:

Född hon vardt att väcka
Vildsint kamp bland kämpar.
Rasande från Ramn jag
Rycka henne ville.
Litet nu sig lönar
Längtansfullt att blicka,
Att den svaneljusa
Se i mörka ögon.

De gingo öfver ån, och Helga och Gunnlög samtalade en stund. När han gick till baka med brodern, stod Helga länge och stirrade efter honom. Så snart han åter nått öfver ån, såg han sig om och qvad:

Hennes blickar blänka
Blixtskarpt såsom falkens.
Sköna ögon skjuta
Skenet in i mina.
Deras starke stråle,
Strimmande i dagen,
Skall än värre vånda
Vålla jemnt oss begge.

Man red hem från tinget, och Gunnlög var åter hemma på Gilsbacke.

En morgon, då han vaknade, hade alla andra i huset redan stigit upp. Blott han låg i sitt sängrum innanför långbänken. Då trädde tolf män in i salen, alle fullväpnade. Det var Ramn Anundsson, som kom. Gunnlög sprang strax upp och grep efter sina vapen. Då sade Ramn: »Intet har du alls att frukta. Mitt ärende hit är det, du nu skall höra. Du bjöd mig holmgång på Altinget i sommar, och du menade, att den intet slut fick. Nu vill jag bjuda dig, att vi begge i sommar draga bort frän Island och hålla envig i Norge. Der skola icke våra fränder stå oss i vägen.» »Manligt talade du der!» utbrast Gunnlög. »Det förslaget hyllar jag med glädje. Var välkommen, Ramn Anundsson, och tag emot den undfägnad, du sjelf äskar!» »Din inbjudning är god», svarade Ramn, »men denna gång måste vi först och främst sätta oss till häst igen.» Så skildes de. Deras fränder voro mycket obelåtna med denna öfverenskommelse, men de förmådde ej rubba den, ty sjelfve voro Ramn och Gunnlög allt för lystne efter att träffas. Dessutom måste allt gå, som ödet utstakat det.


6. Gunnlögs och Ramns tvekamp i Norge

Om Ramn berättas det, att han i Leroviken gjorde sitt skepp färdigt att gå till sjös. Tvenne hans fränder, Grim och Olof, utmärkte män, gingo om bord med honom. All hans ätt på Island kände förlusten stor, när han stod redo att draga bort; men han sade sine fränder, att han stämt Gunnlög till holmgång derför, att han alls ingen fröjd hade af sitt gifte med Helga, och en af dem måste vika för den andre, han eller Gunnlög. Derefter gaf han sig med sitt följe till hafs. De landade vid Trondhjem och stannade der vintern öfver utan att spörja något till Gunnlög, och de bidade förgäfves sommaren ut. Nästa vinter vistades Ramn i den köping, som. heter Levanger.

Samman med Hallfred vandrådaskald gjorde Gunnlög ormtunga ett skepp segelklart norr ut vid Melrackaslätten. De blefvo mycket sent färdige att lägga ut. Om sider lemnade deland, när förlig vind gafs, och nådde kort före vintern fram till Orkenöarna. Der var Gunnlög åter Sigurd jarls gäst, till dess han om våren drog med honom ut i härnad. De härjade vida om kring Söderöarna och Skottlands fjärdar. De höllo många slag, och öfver allt var Gunnlög den käckaste kämpen bland alla, oförsagd och uthållig. Tidigt på sommaren vände jarlen åter hem, och Gunnlög skildes från honom med stor vänskap. Han steg om bord med någre köpmän och seglade till Norge. Här infann han sig hos Erik jarl i Lade och vardt vänligt mottagen. Jarlen hade redan sport allt det, som timat mellan honom och Ramn, och han sade Gunnlög, att han förbjöd dem holmgång i Norges rike. Gunnlög genmälte blott, att slikt ju stode i jarlens magt, och han stannade qvar öfver vintern, jemnt mycket ordkarg.

En dag på våren gick Gunnlög samman med sin frände Torkel svarte ut ifrån jarlsgården. Då de gått en stund, sågo de på slätten framför sig en krets män. De vandrade dit, och inom ringen stodo två fullväpnade män och fäktade lustigt med hvarandra. Man ropade der i flocken på Gunnlög och på Ramn, och det sades, att isländingarne höggo just ej så dråpligt, och att de voro sene att minnas sina ord. Gunnlög fann lätt, hvem gycklet gälde, och kände svårt det stora hån, här hördes. Han gick bort tigande. Kort tid efter sade han jarlen, att han ej längre mägtade lida hans hirdmäns spott och löje för den sak, han hade med Ramn Anundsson, och han bad honom gifva sig en vägvisare in till Levanger. Jarlen hade nyss hört, att Ramn dragit bort derifrån och gifvit sig öster ut mot Svitjod, och derfor gaf han Gunnlög orlof att fara och lemnade honom tvenne ledsagare på färden. Med sex mans följe drog Gunnlög in till Levanger. När han kom dit om qvällen, fick han veta, att Ramn på morgonen farit med fyra mans följe derifrån. Han drog dä till Veradalen, och han kom alltid om aftonen dit, der Ramn öfvernattat. Så fortsatte han färden, till dess han nådde Sula gård, den sista i dalen. Derifrån hade Ramn äfven farit på morgonen. Då ville Gunnlög icke rasta mera utan satt till häst natten i ända. I morgonbräckningen fingo de begge sigte på hvarandra.

Ramn hade då hunnit till den slättmark, som kallas Glepnesmarken, och som breder sig fram emellan tvenne sjöar. I den ena går ett litet näs ut, som heter Dinganäs. Der stannade Ramn med sine fyra följeslagar. Bland dem voro hans fränder Grim och Olof. Då Gunnlög nått fram, sade han: »Väl är det, att vi om sider träffats.» Ramn sade sig ej heller vilja lasta mötet och bad honom strax bestämma, om de skulle slås alle eller blott de två till samman. Gunnlög svarade, att honom vore det lika kärt, hvilket än skedde. Då förklarade Ramns fränder Grim och Olof, att de ej ville sitta syslolöse och se på, huru de begge kämpade; och Torkel svarte, Gunnlögs frände, instämde. Gunnlög vände sig då till jarlens begge män och sade: »I skolen hålla eder undan striden och sedan vittna om dess utgång.» De drogo sig till baka.

Sedan gingo de andre emot hvarandra, och de slogos käckt alle. Grim och Olof vände sig begge emot Gunnlög, och deras kamp slöts så, att han drap dem men vardt sjelf icke sårad. Detta sannar skalden Tord Kolbensson i ett qväde, som han diktat om Gunnlög ormtunga. Under tiden drabbade Torkel svarte och Ramn i hop. Torkel föll för hans hugg och lät sitt lif. Till sist voro alle följesmännen fallne. Då gingo Gunnlög och Ramn hvarandra in på lifvet med stora hugg och dristiga utfall; och de voro allt hetsigare. Gunnlög förde det svärd, som Englands konung skänkt honom, och som var ett ypperligt vapen. Han gaf om sider Ramn ett så väldigt hugg, att ena foten rök af. Ramn föll dock icke men snodde sig hän till en trästubbe, som han stödde stumpen emot. »Nu är du icke kampför längre», sade Gunnlög, »och jag vill icke slåss mera med dig — en krympling!» »Sant är det», svarade Ramn, »att jag kommit svårt till korta i kampen, må hända skulle jag ha godt af, om jag finge något att dricka.» »Svik mig då ej», sade Gunnlög, »ifall jag bringar dig vatten i min hjelm!» »Jag skall icke svika dig», svarade Ramn. Då gick Gunnlög hän till en bäck, fylde hjelmen med vatten och räckte den åt Ramn. Han sträckte ut venstra handen för att taga emot den, men i det samma högg han med den högra Gunnlög i hufvudet, så att der vardt ett gapande sår. »Illa svek du mig nu», utbrast Gunnlög, »och du skickade dig omanligt, då jag litade på dig.» »Sant är det», genmälte Ramn, »men jag högg, enär jag icke unnar dig Helga den fagras famntag.» Och de kämpade åter häftigt. Om sider vardt det så, att Gunnlög fick magt med Ramn, och lifvet gick ur honom. Dä trädde jarlens båda män fram och förbundo såret i Gunnlögs hufvud. Han satt under tiden och qvad denna visa:

Ramn, den raske kämpen,
Ryggat ej för huggen.
Mig i dag han modigt
Mött med dragen klinga.
Ha i tidig timme
Tindrat hugg kring Gunnlög.
Doft kring Dinganäset
Dån af sköldar ljudit.

Männen jordade de döde, lyfte Gunnlög upp på hans häst och förde honom med sig ned till Levanger. Der låg han i tre dagar och fick all tjenst af presten. Sedan dog han och vardt begrafven invid kyrkan. Alla tyckte det vara stor skada, att de begge, Ramn och Gunnlög, lemnat lifvet efter allt, som timat mellan dem.

Innan dessa tidender spordes hit ut till Island, hade Illuge svarte om sommaren en dröm hemma på Gilsbacke. Han tyckte sig i sömnen se Gunnlög komma mot sig. Han var mycket blodig, och han sjöng för honom en visa. När Illuge vaknade, mindes han den, och han qvad den sedan för andra:

Väl af Ramn var vapnet
Hvässt — det fick jag röna.
Raskt från qvinnorånarn
Rök dock starka benet.
Plats i Gunnlögs panna
Plöjde sig hans vapen:
Rikt ur röda fåran
Rann åt örnen blodet.

Samma natt hände sig söder ut på Mossfjell, att Anund drömde, det hans son Ramn visade sig för honom helt och hållet höljd i blod. Han qvad denna visa:

Kring mig svala svärdshugg
Susat, tills jag blödde.
Stora hugg ha stannat
Starkt i sköldar fjerran.
Blod ur bleknad kämpe
Blodig korpflock druckit.
Glupske fåglar glammat
Gladt i sårens bäckar.

Nästa sommar sade Illuge svarte på Altinget till Anund: »Hvad vill du lemna mig i böter för sonen min, som Ramn, din son, svek emot all gifven tro?» Anund svarade: Icke menar jag mig vara pligtig att böta — efter all den smärta, som ock vållats mig af deras strid; men ej vill jag bedja om någon bot för min son.» »Då skall till slut någon af dine fränder eller ättmän fä umgälla det», sade Illuge. Och efter tinget var Illuge under hela sommaren mycket tungsint. Då hösten kommit, red han från Gilsbacke gård med ett följe af trettio man och kom bittida en morgon till Mossfjell. Anund räddade sig med sine söner in i kyrkan, men Illuge tog tvenne hans fränder och lät dräpa den ene och hugga fötterna af den andre. Derefter red han åter hem, och aldrig kräfdes af Anund skadestånd för detta. Men Illuges son Hermund, som tog brodern Gunnlögs död mycket när sig, menade, att full hämd ännu ej var tagen. En vårdag red han norr ut till Rutafjärden, der Anunds brorson Ramn, en god farman, hade sitt skepp förtöjdt. Hermund såg honom uppe i land samman med sitt skeppsfolk, och han red strax fram och lade spjutet genom honom samt vände sedan hem igen. Och Ramns män stodo blott och sågo förvånade efter honom. För detta dråp gåfvos ej heller böter. Och härmed slöts all ofred mellan Gunnlögs och Ramns fäder, Illuge svarte och Anund på Mossfjell.


7. Helgas andra giftermål och död

När en tid lidit, gifte Torsten Egilsson sin dotter Helga med en man, som hette Torkel Hallkelsson. Hon for hem med honom till hans gård i Röndalen, men hon kom ej att hålla mycket af honom, ty Gunnlög gick henne aldrig ur tankarne, fastän han var död, och dock var Torkel en rask och rik man och en god skald. Och de hade icke så fa barn samman. Helgas största glädje var att veckla ut för sig den kappa, hon fått af Gunnlög; och sedan hon det gjort, stod hon och såg länge på den. En gång kom svår sjukdom in i hennes och Torkels gård, och många lågo der och tärdes länge. Äfven Helga vardt sjuk men gick dock uppe. En lördags afton satt hon i hvardagssalen, och hon hvilade hufvudet mot sin husbondes knä. Hon lät sända efter kappan, Gunnlögs gåfva. När hon fått den, satte hon sig upprätt och bredde den ut framför sig och stirrade en stund på den. Så sjönk hon till baka i husbondens famn och var död. Han qvad då denna visa:

Här i famn jag håller
Husfrun död — den goda.
Hennes lif att lyktas
Lätt fick Gud i höjden.
Hvad hon led, den väna,
Varit tungt för henne.
Ännu tyngre är mig
Ensam dock att lefva.

Helgas lik fördes till kyrkan, och Torkel bonde bodde ensam qvar på sin gård. Hennes död gjorde, som naturligt var, stort intryck på alla. Här slutar denna saga


Anmärkningar:

1. Gift med höfdingen Olof påfågel.

2. Håkans lif fick det slut, att trälen Kark skar halsen af honom på gården Rimul i Gölardalen.

3. Vargen med lik.


HEIMSKRINGLA er et privat initiativ. Prosjektet mottar ikke noen form for offentlig støtte. Vi har kun utgifter og ingen faste inntekter. Kostnader til teknisk drift og utstyr bæres av privatpersoner. Alle økonomiske bidrag mottas derfor med stor takk. Ønsker du eller ditt foretak å støtte prosjektet økonomisk? Ta gjerne kontakt med oss, eller bruk vårt norske kontonummer 97105024499. Du kan også støtte oss via vårt Vipps-nummer 78431. For utenlandske bidrag bruk vårt IBAN-nummer NO6897105024499, med SWIFT-kode: DNBANOKK eller SEPA-kode: SKIANOBB. En kan også overføre penger til HEIMSKRINGLA via PayPal eller vippse via mobilen til 78431. Vi selger også fast annonseplass på venstre sidemeny til rimelig pris. Alle bidragsytere krediteres med navn for sine bidrag.