Solsonens frieri i Jätte-land

Fra heimskringla.no
Hopp til navigering Hopp til søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ► Svensk.gif


Anders Fjellner (1795-1876)


Anders Fjellner
(1795-1876)


Solsonens frieri i Jätte-land
Peivebarnen suongah jehtanasan maajisn

Med indledning og noter af Gustaf von Düben, 1873


Den äldre lapska poesien der imot uppträder mest i samma form som den finska runan. De lapska och finska sångerna äro hvar andra så lika till både innehåll och form (meter), att man ibland skulle kunna anse dem vara öfversättningar af hvar andra. Så anser ock Fjellner förhållandet rätt ofta vara, och han har i norra Lappmarkerne (Tornio och Kemi) hört i lapska sånger inblandade finska strofer, samt lapska i de finska sångerna. Då dessa lapska sånger äro föga eller alls icke kända, enär knapt någon annan än Fjellner har samlat dem, och de nu mer eller mindre dött ut på folkets läppar, har jag trott lämpligt att meddela några prof: Solsonens frieri i Jätte-land, Pischan-paschan-sonen och Solens dotter, tre längre runor. Sången Solsonens frieri är redan, efter Fjellners uppteckning, flerstädes meddelad; men antingen ofullständig, såsom i Läsning för folket (xv, sid. 341, följ.), eller, såsom i D:r Bertrams bearbetning, knapt igen kännelig. Jag lemnar här nedan sången fullständig i originalets versmått, der vid i både text och noter intagande en del anmärkningar, hvilka kunna förtydliga den korta samman trängda texten. Der och hvar finnes ock i noter ett eller annat prof på den lapska texten, för att angifva metern och alliterationerna, hvilka icke kunnat i akt tagas i öfversättningen.


Peivebarnen suongah jehtanasan maajisn.
(Solsonens frierier i Jättarnes land)[1]


Glese voro svenner fordom,
flickor allt för få för männen
(nämligen å solsidan, bland dess folk).


Der en man sin hustru famnat,
der sitt blod med hennes blandat.
Modren gifvit di åt gossen,
starke gossen badat, fostrat.
När han vaggan från sig sparkat
han i arf af aflarn hade
spänstiga och starka senor;
aflarinnan hade ljutit
vett i Kalla-söners ättling.[2]


_______________


En sägen har sagt,
en saga har sjungit: [3]
fjerran bortom fasta stjernan, [4]
vester ut om sol och måne,
fanns i lafvar guld och silfver,
ärilstenar, sänkestenar; [5]
guldet blänker, silfret skiner.
Jöklar sina bilder spegla; [6]
solar, månar, stjernor skina,
le åt sina spegelbilder.


Solens son sitt fartyg löser,
tar om bord förnämste männen.
Vinden uti seglen blåser,
sjö-rå’t drifver båten framåt;
vågorna fly undan männen,
rullande de vrida styr-årn’; [7]
östanvinden bringar båten
förbi månen, förbi solens
glänsande och runda skifva.
Sol och måne blifva mindre
än den fasta stjernan, denna
större blir än stora solen,
rodnande med andra strålar,
bländande med annat skimmer.
År de höllo på att segla,
slogo vågorna mot skeppet,
klämtade mot färjan böljor.
Sist ur vågen stiger landet,
sist sig öppnar jättestranden,
skymtar fram för ögat, glänser.


Jättens unga dotter, blinde
gubbens enda sömmarinna,
vid ett näfverbloss på stranden
tvättar kläder, knackar, klappar,
gjuter sakta, låter rinna
vattenströmmar.


(När hon ser främlingen nalkas afbryter hon sin sysselsättning och gör sin toilett:)
Glättar barmen,
den förskönar och försötmar;
låter blicken hastigt fara,[8]
fäster ljusen skarpt på gossen:


(Hon tilltalar honom:)
"Hvadan kommer du? hvem söker
du, o Solson! Dödens bord-duk,
åt min far en lagom läsk-dryck,
åt mig sjelf en bit att suga,
bröderne en liten smakbit,
svågrarne ett litet kokmål?"[9]


(Solsonen svarar: Det är väl icke så farligt:)
"Sarakka mig gaf från far min,
spända senor; starka krafter
sög jag utur modersbrösten:
sköna arf af fader, moder;
Uks-akka i mjölken blandat,
gjutit i mitt hufvud vettet.
Hvem jag söker? jo mot stormen
söker jag en hejdarinna,
ädelt vett som tämjer vreden,
troget följe genom lifvet,
råderska i lifvets motgång,
stäfjerska i lyckans medgång,
boterska vid hjertats sorger,
trösterska i nöd och ångest,
smakerska vid jagt och fiskfångst,
kunnig om det, andra lifvet,
af oss, efter oss en ättling".


(Förtjust af detta friare-tal svarar Jätte-flickan:)
"Hastigt blodet i mig sjuder,
jungfru-barmen ljufligt sväller,
kära vettet vändes afvigt.
Blandom, solson, blandom blodet,
blandom sorger, blandom glädje,[10]
min oskyllda moders ättling![11]


(Hon vänder sig så till fadren:)
Bäste fader! dig förtror jag
denna önskan, denna längtan;
ömt min tår jag låter ljuda
åt min mor i sand och näfver".[12]


(Blinde fadren vill dock icke antaga osedde friaren utan prof; säger derföre:)
"Solson, kom; låt först oss pröfva
spända senors fingerkrokar,
draga först hvar andras händer,
rycka först hvar andras fingrar,
hvilkens fingrar starkast krökas,
hvilkens klor väl äro segast".


(Flickan, som-förutser Solsonens nederlag, räcker fram ett jern-ankare åt fadren; han drager deri och utbrister:)
"Starke äro de i sanning
Solsid-folkets finger-senor,
denne Solsons finger-krokar".


(På flickans råd bjuder nu Solsonen åt gubben fäste-gåfvor:)
Fäste-mjöd: af tran en tunna,
fäste-syra: en tjär-tunna,
och en hel-klöf såsom tilltugg.[13]


(Gubben smakar, njuter, talar:)
"Sött, sött solsidans mjöd är,
fäste-mjödet sjunker lätt ned.
Ganska stark är solsons-syran,
lockande är fäste-syran.
Utmärkt läckert är ditt tilltugg!"


Då, kan hända, blef han drucken,
hårda skallen blef helt rusig;
trädets, fiskens feta fetma,
lopp till hjertat, löste upp det.[14]
Så i ankaret han griper,
drager, kramar, värmes, svettas.


(Slutligen gifver han med sig.)
Blind och ljus-beröfvad Jätte
leder fram dem, sätter ned dem
på ett dyr-skinn[15], på en hval-hud,
ristar upp lillfinger-spetsar,
blandar blodet, hand i handen
lägger, sluter famn i famnen,
knyter kyssars knutar, sliter
Uks-akkas fördömda knutar,
skiljer händer, afskär knutar,
knyter nya pannhårs knutar.[16]


Bröllops-kittlar fylldes, tömdes.[17]
Åt sin spinnerska, sin enda,
åt sin sentråd-flätarinna,
åt sin enda sömmarinna
skänkte blinde gubben hemgift:
klippor utaf guld vid stranden,
bröt han lös, lät ned han bära,
silfverhällar lät han ro till
lurfvig jungfrus hjerte-make,
till kruslockig ungmös hemgift,
i hamp-segel-vingad farkost.


(Han frågar Solsonen:)
"Bär din båt än mera? bär han,
simmarn, mera än på resan?"


(Sä full packades bålen. Flickan bereder sig särskilt till affärd:)
Sina jungfru-skor hon afdrar,
helgar sig åt nya pligter,
åt en ny, en oskylld broder;
får i löndom trolldoms nycklar;
bär ur kåtans midt tre kistor,
tre utur de ungas brudrum;
en är ljusblå, röd den andra,
hvit den tredje; innesluta:
fred, krig, eld, blod, sjukdom, pest, död.
Bade-linnets trenne knutar
helgas Sar-, Uks-, Mader-akka:
flägt och vind och storm de bringa;
flätade, tre kyskhets knutar,
i förvar fick Mader-akka.[18]


____________________


(Brudparet reser, då hem komma Jätte-sönerne:)


Sönerne från jagten kommo,
jagt på haj, på hval och vallross,
saknade i hemmet systern,
kåta-midtens fägring[19]
hennes spår och plats blott funno.


(De fråga:)
"Hvilken är som henne fångat?
hvilken har den fagra lockat?
och åt hvilken gaf hon handen?
hvilken hade manna-senor?
hvilken lekte mandoms-bragder?
hvilken roar unga flickan?
hvilken smeker fagra ungmön?"


(Här på svaras:)
"Solens son, han som der seglar".
Båten sköto de på djupet,
att den unga efter jaga,
att brud-ämnet[20] återföra.
Starka höras åre-slagen,
mumlet, talet, dån af vågor;
redan nalkas årtulls-gnisslet.


Första knuten flickan löser;
deraf blåser flägt i seglen,
skjuter så på skeppet,
smäller på vågorna;[21]
jättens söner lemnas efter.


Åror starkare de grepo,
svetten pressades ur ögon;
skrik, utmaning, bot och ondska;
gallan sjuder, vreclen kokar.


Bruden i sitt sinne glädes,
ögat lyser, hjertat klappar;
blickar kärligt på sin brudgum,
ser på solens son och säger:
"Tål din båt mer starka vindar?"
"Masten, tågen, äro starka!"


Då hon löste andra knuten:
vestan började att blåsa,
lyfte hafvets barn[22] i höjden,
sträckte, spände seglens bukar.
Bröderne ur sigte lemnas.


Blodet kokar, hämden törstar,
upp de sista krafter bjudas,
blodig svett från pannan torkas,
ryggar krökas, händer stelna,
klorna hårdna, fastna, ingro (i årorna),
hjertat glöder, båten simmar,
verldshafs-vågen våldsamt klyfves;
åter hota de att hinna (upp Solsonens båt).


(Flickan frågar:)
"Tål väl båten ännu mera?
tål han ännu värre ilar?"


Löste så den tredje knuten.
Då sjelf Ilmar, himlaherrskarns
förste tjenare, blir vredgad.[23]
Stormen vräker, rårna böjas,
spända seglen våldsamt slängas,
båten hoppar, krängs åt sida.
Bruden sjelf sig drager undan,
lägger sig i båtens botten,
gömmer sina qvicka[24] ögon.


(Natten kom och förföljelsen upphörde.)
När som solen åter uppgick
brödren stego på en bergspets
för att se hvart systern färdats;
solens sken i sten dem vände,
än vid fisket[25] stå de stöder;
kopparbåten blef till klippa.


(Färden är slut; de unga komma till Solsonens hem. Der förnyas vigseln i hans, för jättemön, oansenliga stuga:)
Bruden viges på en björnhud,
helgas på en två års ko-hud,[26]
minskas se’n till mensko-likhet;
och med hennes kiste-yxa
vidgas lilla stugans dörrar,
breddas huset ut., förstoras.
Och hon Kalla-söner födde.


____________________


(Såsom senare tillägg följa dessa fem versar:)
Ätten slutade i Sverge
ined den, ogift, skjutne sonen.[27]
Annan gren åt ryska sidan,
annan åt den södra sidan,
bortom Danskar, bortom Jutar.


____________________


Kilde

Gustaf von Düben: Om Lappland och Lapparne, Företrädesvis de svenska, Ethnografiska studier, 1873


Fodnoter

  1. Originalet är af A. Fjellner antecknadt från Tornio Lappmark efter Lappen Leuhnje. Solens söner, solsidans folk, säger F., bebodde förmodligen södra delen af Hög-asien. Den ofvan, nordligt, liggande kallades nattsidan, folket nattsidans söner.
  2. Kalla barnei maddon maddaj: man skulle kunna kalla dem "karla-söner". De härstamma från Soldottern, om hvilken här nedan se "Peijen neida"; de uppfunno skidor, de jagade och tämjde elgar och upphöjdes — "på det sagorna icke skulle glömmas" — till himlen! Der äro de Orion; Carla-vagnen är deras båge: deras elgar träffas i Cassiopea; i Jupiter: blank-elgen; i Venus: färgskiftande elgko; i allmänhet i planeterne, hvilka sägas vara unge elg-tjurar, vid brunst-tiden bortkörde från hjorden af de gamle; sjustjernan är deras njalla, o. s. v., allt efter Fjellner. Friis (Mythol., sid. 84) kallar Orion skeppen; Cassiopea rentjuren; sjustjernan jungfruflocken. Eskimåerne kalla stjernorna i Orion: de borttappade, och berätta i en saga att de äro säl-jägare som icke hittat hem. (Tylor, Primit. culture, I, sid. 263.)
  3. Egentligen andats. Ojemn meter i originalet.
  4. Nuoratun nasti, den fastnaglade stjernan, nordstjernan. Bohe-navle, nord-nageln. Friis.
  5. Aijan kedge egentligen farfars-stenar. Så kallades med vidjor ombundna stenar, som fasthöllo näten vid sin plats i sjön. Sången tycks antyda att de, liksom ärilstenarne, i jättelandet voro af ädla metaller.
  6. I hafvet. Detta häntyder på glaciererne långs någon hafskust; den norska?
  7. Mela = en bred åra, bunden i aktern på båten, att styra denne.
  8. Dessa tre rader låta på lapska:
    Njabbodalla, tjabbadalla,
    njämositis njalgodalla,
    vuojuomitis viilotalla.
  9. Betyder i korthet: du kommer, du lille, blott att gå döden till mötes, att förtäras af oss, jättar.
  10. Dessa två rader låta på lapska:
    Mastathemen, varrardemen
    vaivitemen, vuoloitemen.
  11. = son af henne, den ännu oskyllda, som skall blifva min svärmoder.
  12. Häntyder på Lapparnes sed att begrafva sina döda i sand, omgifna af näfver; en idé som ofta åter kommer.
  13. Tjäran skall motsvara jobmo (sid. 140). "Hel-klöf" är en poetisk omskrifning för häst.
  14. De tre versarne lyda på lapska:
    Karre skuure kaarehtuovai
    muoran, kuolen, vuoja vuojo
    vaimoi vieka njuore-nahta.
  15. Tjatse-haldein = på hafs- eller vatten-värdet.
  16. Detta långdragna knytande afser bröllops-ceremonierna. Uksakkas knutar äro svartsjukans. Vid trolofningen knötos ett par knutar, hvilka sletos vid äktenskapets fullbordan. Hvad som menas med pannhårs-knutar är okändt.
  17. Bröllops-kalaset antydes med dessa ord, hvilkas korthet väl betecknar brådskan.
  18. Åt qvinnan anförtrodde Maderakka 3 kistor med deras nycklar; af dem kunde hjelp hemtas i tillfälle af nöd; eller rättare: de inneslöto trolldom, hvilken kunde brukas så länge qvinnan var kysk. De tre bade-linnets knutar äro de samma som omtalas här ofvan (sid. 277), och deras betydelse såsom trolldom ses här nedan i poemet. Sanguis in coitu primo effusus lavando colligitur in lintcolo et adservatur; nodi tres in tali linteolo facti "nodi virginitatis" appellantur et de his in poemate loquitur.
  19. Kaska-kåten fauro: artighets-benämning på flickor, husets döttrar, hvilka ha sin plats i mellersta rummet af kåtan. Metern är i originalet lika ofullständig som i tolkningen.
  20. Giftermålet var icke ännu fullbordadt.
  21. Jahnam jaokehsahta,
    baroit baiskesahta.

    Metern är afvikande på samma sätt i original och öfversättning.
  22. Vågorna.
  23. Let börjar åska. Om Ilmar se Pischan-paschan-pardne, sid. 328.
  24. Egentligen kisande.
  25. Vaake. "Så kallas Lofoden, men äfven andra rika fisken". Fjellner.
  26. Hud af två års ren-ko.
  27. Carl XII.