Hyndlas sång (AAA)
Velg språk | Norrønt | Islandsk | Norsk | Dansk | Svensk | Færøysk |
---|---|---|---|---|---|---|
Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ► | ||||||
Edda
Hyndlas sång
(Hyndlu-Ljod)
äfven kallad
Voluspa den mindre
öfversat af
Arvid August Afzelius
1. “Vakna möars mö!
vakna min väninna,
Hyndla! syster!
som i hällen bor:
Nu är mörkrets mörker
rida skolom vi,
till Valhalla
och de helga städer.
2. Helsom härars Fader
blid i hugen sitta;
han med gull begåfvar,
värdiga, och lönar;
han gaf Hermod
hjelm och Brynja;
men åt Sigmund
svärd att bära.
3. Ger sina söner seger,
några rikedom;
talet åt de ädle
och männerna förstånd;
vind åt seglarne,
sången Skalderna
och mannakraft
åt mången kämpe.
4. Thor må du offra
och honom bedja,
att han sig ej mot dig
oblid visar;
dock sent blir han blid
mot Jättebrudar.
5. Nu tag ulfven din,
en af stallet,
lät honom springa
med Rune-grimma:
Sen är galten din,
att tråda gudars väg,
jag å stollta hästen min
månde stiga”. —
6. Listig är du, Freya!
att du frestar mig,
du dina ögon
hit till oss vänder,
och för din hjelte
i dödas sällskap:
Ottar den unga
Insteins son. —
7. “Villad är du, Hyndla!
dröma tror jag dig,
att min man du säger
i dödas sällskap;
då Galten glöder,
Gullin-börst,
Hjelte-djuret,
som händige Dvergar
tvenne mig gjorde,
Dain och Nabbe.
8. Från sadlarne talom,
sittja vi skolom
och om Konunga-
ätter tala:
och de hjeltar,
som från Gudar kommo.
Om de dödas metall (guld?)
vad höllo
Ottar den unge
och Angan-tyr.
9. Förskylldt är att hjelpa,
så att hjelten unga,
får fädernearf
efter fränder sina:
10. Han offerställen;
mig byggde af sten,
nu är den klippa
till glas vorden;
han beströk den med unga
tjurars blod:
På Asynjor alltid
tröstade Ottar.
11. Nu förtälj
de fordna slägter,
och uppräkna
menn’skornas ätter:
Hvad af Sköldungar,
hvad af Skilfingar,
hvad af Ödlingar,
hvad af Ylfingar;
hvad af Hjeltar stammat,
hvad af Hersar är buret,
det valdaste folk
under Midgård”? —
12. Du är, Ottar!
Insteins son;
men Instein var
Alf den gamles,
Alf var Ulfs,
Ulf Sjö-fares,
men Sjö-fare,
Svan den rödes.
13. Din af gyldne smycken
rika moder, egde
Fader din: Gudinnan
mins jag Hle-dis hette:
hennes Far var Frode,
Friant hennes Moder:
tycks den ätten hela
bland de högsta vara.
14. Ale bland män
var mägtigast fordom;
för' honom Halfdan
störst af Sköldungar;
vidt spordes de strider,
de tappre stridde:
hans bragder tycktes stiga
mot himlens poler.
15. Han förband sig med Eymund,
bland män den största,
men drap Sigtrygg
med svalan svärdsegg;
han gick att ega
Almveig den ädla,
de föddde och egde
aderton söner.
16. Dädan äro Sköldungar
Dädan, Skilfingar,
Dädan, Ödlingar,
Dädan, Ynglingar,
Af dem äro hjeltar burne,
Af dem Hersar födde,
det valdaste folk
under Midgård:
Allt är det din ätt,
fåvise Ottar!
17. Hildigunn var
hennes (Almvejgs) moder
född af Svafa
och en Sjökung:
allt är det din ätt
fåvise Ottar!
nödigt är att veta detta;
skall jag tälja längre?
18. Dag egde Thora
Dränga-moder:
föddes af den ätt
kämpa-slägter:
Gyrd och Frad-mar
och Frekar tvenne,
Am, Mar och Jofur,
Alf den gande:
nödigt är att veta detta,
vill du höra längre?
19. Ketill het vän deras
Klyps arfvinge,
han var moders fader,
din moders ,
där var Frode
förr än Kare,
men äldre var
Alf buren.
20. Nanna var dem näst,
Nöckves dotter,
ock hennes son
din faders frände;
åldrad är den slägtskap;
fram jag täljer längre;
jag kände båda,
Brodd och Hörfer:
Allt är det din ätt,
fåvise Ottar!
21. Från Isolf ock Asolf
söner af Ölmod
och Skurhildur
Skekkils dotter,
skall du tälja
hjeltar många:
allt är det din ätt,
fåvise Ottar!
22. Balk och Gunnar,
Grim, Ard-skave,
Järnsköld Thorer,
Ulf gapande,
Bue och Brame,
Barre och Reifner,
Tind och Tyrfing
och Haddingar tvenne:
Allt är det din ätt,
fåvise Ottar!
23. Ane och Ome
äro burna
Arngrims söner
och Ejvaras:
de Berserkars ryckte
af mångsköns ill-bragd
kring haf och land ,
som lågor månde fara:
Allt är det din ätt,
fåvise Ottar!
24. Jag kände båda,
Brodd och Horfe,
de hofmän voro,
Hrolf den gamles:
alla stamma
från Jormunrek
Sigurds måg:
lyssna till min Saga
om Konungens Höfding,
Han, som Fafne fällde.
25. Han var en Konung,
stammad från Völsung,
och Hjördis
från Hrödung;
men Eylime
från Ödlingar:
Allt är det din ätt,
fåvise Ottar!
26 Gunnar och Högne,
Gjukes arfvingar
och äfven Gudrun,
systern deras;
Men icke var Guttorm
af Gjukes ätt,
dock var han broder
till dera båda:
Allt är det din ätt
fåvise Ottar!
27. Harald Hildetann,
född af Hrörik,
bågskytten,
var Audas son;
Auda Djupågda
var Ifvars dotter,
men Radbard
var Randvers fader,
de voro hjeltar
Gudarne helgade;
Allt är det din ätt,
fåvise Ottar!
28, Vore elfva
Asar talde,
när Baldur sönk
å döds-torfvan;
honom var Vale
värdig att hämna;
han slog sin Broders
hufvud-bane.
Allt är det din ätt
fåvise Ottar!
29. Balders Fader
var Burs arfvinge;
Frey egde Gerdi;
hon var Gymers
och Örbodas dotter
af Jättars ätt:
dock var Thjasse
deras frände,
den stolte Jätten;
Skade var dess dotter.
30. Mycket jag säger dig,
och vet än mera;
få lära känna detta;
vill du än längre?
31. Hake var Hvednas
minst onde son,
men Hvedna var
Hjörvards dotter;
Hejd och Hrosstjof
af Hrimners slägte.
32. Äro Valor alla
från Vidolf;
Trollmän alla
från Vilmejde;
Sejd-kunnige alla
från Svarthöfde,
och Jättar alla
från Ymer komne.
33. Mycket jag säger dig
och vet än mera;
få lära känna detta,
vill du än längre?
34. En vardt född
i tidens början,
som växte i kraft,
Guda-buren:
den ädle spjutens
Höfding födde,
Jätt-möar nio
vid jord-randen.
35. Honom födde Gjalp,
honom födde Grejp,
honom bar Elgja,
och Angeya,
honom bar Ulfrun
och Örgjafa;
Sindur och Atla
och Järnsaxa.
36. Den sonen styrktes
af jordens krafter,
af svalkande sjö
och skaldernas mjöd:
mycket jag säger dig,
än vet jag mera;
få, lära veta detta;
Vill du än längre?
37. Loke Ulfven aflat
med Ångerboda,
men han Sleipner födde
med Svadilfare:
Ett vildjur tycktes
af allt onaturligast,
det hade sitt ursprung
af Bilejsts broder.
38. Loke af hjertats
brända lynne
fann half-förbrändt
Jättqvinnans hjerta;
Lopter vardt svekfull
af onda qvinnan:
Dädan är å fältet
allt spökväsen kommit.
39. Hafvet svallar
mot himlen sjelfvan,
far land öfver,
men luften öppnas:
dädan kommer snö
och snabbe vindar;
Då är i rådslag,
det regn månd’ tryta.
40. En vardt född,
högre an alla;
han vardt styrkt
af jordens krafter:
rikaste konung
man honom kallar;
i frid förbunden
med alla magter.
41. Då kommer en annan
än mera mägtig;
dock, honom icke
jag nämna vågar;
Få månde längre
fram skåda,
än Odin går
att ulfven möta.
42. Bär minnes-drycken
för minom gäst,
att alla orden,
han tälja minnes,
af detta samtal,
den tredje morgon,
då han och Angantyr
uppslå ättartalen.
43. Nu skynda hädan!
mig lyster sofva;
du af min kunskap
ej mer skall höra:
Du löper, eld-vän!
om nätter ute;
som med bockar
Hejdrun far.
44. Rasande lopp du
alltid trånande;
flera tog du
under skörte:
Du löper, eld-vän!
som med bockar
ute om nätter,
Hejdrun far. —
45. “Eld jag slår
Jättqvinna! öfver dig,
att du hädan
aldrig månd’ komma:
Du löper eld-vän!
om nätter ute
som med bockar
Hejdrun far.” —
46. Eld ser jag brinna
och jorden låga;
månde då månge
sitt lif mista:
Gif du Ottar
dryck i handom,
giftblandadt mjöd,
till svårt fördärf. —
47. “Här din trolldom
skall intet råda,
fast ondt du lofvar,
Jätte-Brud!
Han skall dricka
dyra mjödet;
jag Ottar beder
Gudar alla hjelpa.”