Tor färdas i österväg (NFS)

Fra heimskringla.no
Hopp til: navigasjon, søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ► Original.gif Dansk.gif Svensk.gif Faeroysk.gif
Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif


Edda

Öfversättning:
Nils Fredrik Sander

Tor färdas i österväg
(Ur den yngre Eddan)



Tor (Efter Johannes Gehrts)
Det är upprinnelsen till denna beättelse, atl Åk-Tor for med sina bockar och sin vagn, och med honom den ase, som är kallad Loke. De kommo fram emot aftonen till en bonde och fingo nattläger hos honom. Om kvällen tog Tor sina bockar och slaktade dem, hvarefter de, sedan skinnen blifvit dem aftagna, lades i en kittel; men när kokningen var gjord, satte sig Tor till kvällsvard med sina följeslagare. Till måltiden med sig bjöd han bonden, hans hustru och deras barn. Bondens son hette Tjalfe och dottern Röskva. Tor lade bockskinnen utmed elden och sade, att bonden och hans husfolk skulle kasta benen på skinnen. Tjalfe, bondens son, höll på med ena bockens lårlägg och spräckte den med sin knif för att komma åt märgen.

Tor dvaldes där öfver natten. I ottan före dagningen steg han upp och klädde sig, tog hammaren Mjölner, lyfte den i vädret och signade bockskinnen: då stodo bockarna upp, men den ene var halt på ena bakbenet. Tor märkte det och sade, att bonden eller hans husfolk måtte hafva farit ovarsamt med benen, eftersom ena lärläggen var bruten. Ej tarfvas mycket att därom säga, utan måga det alla fatta, huru rädd bonden vardt, när han såg Tor låta brynen sjunka ned öfver ögonen; ty af hvad han såg utaf dem trodde han sig skola digna ensamt för synen. Tor knöt händerna om hammarskaftet så hårdt, att knogarna hvitnade. Men bonden gjorde hvad som var att vänta: han och alla hans hjon skreko fasligt, bado om fred och bjödo till ersättning allt hvad de ägde. Når Tor såg deras rädsla, gick vreden af honom; han blidkades och tog af dem i förlikning deras barn, Tjalfe och Röskva. Dessa vordo då hans lydpliktiga tjänare och folja honom sedan ständigt.

Tor kvarlämnade där sina bockar och började sin färd öster ut i Jättenhem allt intill hafvet, och han sam ut öfver dess djup; men när han kom till land, gick han där upp och med honom Loke, Tjalfe och Röskva. När de hade vandrat ett litet stycke, lag fremför dem en stor skogsmark; där gingo de hela den dagen intill skymningen. Tjalfe var den snabbaste fotgängare bland alla män, och han bar Tors matsäck; men något natthärberge var ej lätt att finna. När det var mörkt, letade de sig till ett nattläger och funno framför sig en skåle, som var mycket stor. Å dess gafvel var en dörr, jämnbred med hela skålen; där sökte de ut åt sig sitt nattläger. Men vid midnattstiden inträffade en stark jordbäfning, marken skakades under dem, och huset skalf. Då steg Tor upp och kallade på sina följeslagare; de spejade framför sig, funno på höger hand i midten af skålen en utbyggnad och gingo där in. Tor satte sig vid dörren, men de andra uppehöllo sig innanför honom och voro mycket förskräckta. Tor höll om hammarskaftet och var betänkt på att försvara sig. Därpå hörde de starkt buller och gny. Men när det dagades, gick Tor ut och fick se, att ett kort stycke ifrån honom låg där i skogen en man, som ingalunda var liten; han sof och snarkade hårdt. Då tyckte sig Tor finna hvad det varit för läte, som de hört om natten. Han spände kring sig sitt starkhetsbälte, och härigenom växte hans asakraft.

I detsamma vaknade mannen och steg genast upp. Men då är sagdt, att Tor denna enda gång af häpnad skyggade tillbaka från att slå till honom med hammaren, utan sporde han blott efter namnet. Han nämnde sig Skrymer. ”Icke behöfver jag” — sade han — ”fråga dig efter ditt namn, ty jag vet, att du är Asa-Tor. Men hvart har du dragit bort min handske?” Därpå sträckte sig Skrymer ned och tog upp sin handske. Tor såg då, att det var den, som han om natten hållit för en skåle, men utbyggnaden var handskens tumfinger. Skrymer frågade, om han ville hafva honom till sällskap, hvartill Tor jakade. Därpå tog Skrymer och löste sin matsäck och lagade sig till att äta dagvard; likaså Tor och hans följeslagare å andra sidan. Skrymer föreslog vidare, att de skulle lägga sin resekost samman, och Tor jakade äfven därtill, hvarpä Skrymer lade all maten tillhopa i en påse, som han tog på sin rygg. Hela den dagen gick han framför dem och tog stora steg; men fram emot kvällen uppsökte han åt dem nattläger under en stor ek. Skrymer sade då till Tor, att han ville lägga sig ned och sofva; ”men l” — tillade han — ”tagen matsäcken och tillreden eder kvällsvard!”

Därefter insomnade Skrymer och snarkade hårdt.

Tor tog matsäckspåsen och skulle öppna den; men så otroligt det än må tyckas, är dock att säga, att ingen enda knut fick han löst och ingen ände af bandet gaf efter, så att den vardt lösare än förut. Men när han såg, att detta arbete icke ville lyckas, vardt han vred, grep hammaren Mjölner med bägge händerna, steg fram med ena foten dit, där Skrymer låg, och slog honom i hufvudet. Skrymer vaknade och frågade, om något löf fallit ned på hans hufvud samt om de hade fått sig mat och vore färdiga att lägga sig? Tor sade, att de nu månde gå att sofva. Därpå gingo de bort under en annan ek; och är det för sant att säga, att de icke voro utan sin fruktan för att sofva där. Vid midnatten hörde Tor den sofvande Skrymer snarka så hårdt, att det dånade i skogen. Då stod han upp och gick fram till honom, lyfte hammaren hastigt och kraftigt och slog till honom midt ofvanpå hjässan: han tyckte sig märka, att det främsta af hammaren gått djupt in i hufvudet. I detta ögonblick vaknade Skrymer och mälte: ”Hvad är å färde? Föll ett ollon ned på mitt hufvud, eller hvad förehafver du, Tor?” Men Tor steg hastigt tillbaka och svarade, att han just nyss hade vaknat, tilläggande, att det då var midnatt och ännu tid att sofva. Tor tänkte då därpå att, om han skulle så komma i tillfälle, slå till honom ett tredje slag, så att jätten aldrig vidare skulle få se honom. Han låg nu och afvaktade, om Skrymer insomnade tillräckligt tungt. Litet före dagen märkte han, att Skrymer måtte hafva inslumrat, stod därpå upp och skyndade fram till honom, lyfte hammaren med all sin kraft i vädret och slog honom på den uppåt vända kinden, så att hammaren sjönk in ända till skaftet. Skrymer satte sig upp, strök sig om kinden och sade: ”Månne några fåglar sitta i trädet öfver mig? När jag vaknade, föreföll det mig, som om något moss föll från kvistarna i hufvudet på mig. Eller är du vaken, Tor? Nu må vara tid att stå upp och kläda sig, ty icke har du nu lång väg fram till den borg, som är kallad Utgård. Jag har hört eder sins emellan hviska därom, att jag ingalunda vore någon liten man till växten; dock skolen I få se större män, där som I kommen till Utgård. Nu vill jag ock gifva eder några hälsosamma råd: visen eder icke stormodiga, ty icke lära Utgårda-Lokes hirdmän tåla stickord af slika kogersvenner; och i annat fall vänden hellre tillbaka, ty det menar jag skall för eder aflöpa bättre. Men om I viljen fara dit fram, så hållen eder öster ut; jag för min del har en nordlig led till dessa fjäll, dem I torden se.”

Skrymer tog nu matsäckspåsen och vände tvärt åstad in i skogen från dem. Det är icke kändt, att asarne önskade återse honom helbregda.

Tor gick framåt sin led med sina följeslagare och fortsatte till middags- tiden. Då sågo de en borg stånda å en slätt, och måtte de kasta nacken tillbaka, innan de kunde se upp öfver den. De gingo till borgen, och var framför borgledet en grind, som var igenlyckt. Tor gick till grinden men kunde icke få upp den. Som de likväl åtrådde att komma in i borgen, smögo de sig mellan spjälorna och sluppo sålunda in. De sågo där en stor hall och gingo dit fram; dess dörr stod öppen. När de så stego in, sågo de å två bänkar många män, de flesta ovanligt stora. Därnäst trädde de fram inför konung Utgårda-Loke och hälsade på honom; men han gaf ringa akt på dem, log blott så pass mycket, att tänderna syntes, och sade: ”Sent är att spörja långväga tidender, eller förhåller det sig annorledes än jag tror, att denne pyssling är Åk-Tor? Men kanske är du större än du synes mig, eller hvad är det för idrotter, hvartill I, följesvenner, kunnen vara färdiga? Här bland oss må ingen vistas, som icke kan någon konst eller färdighet framför de flesta män.” Då svarade han, som senast gick in och som hette Loke: »Jag kan den idrott, som jag är färdig att genast visa, nämligen att här inne finnes ingen, som fortare än jag skall kunna äta upp sin mat.” Då svarade Utgårda-Loke: ”En idrott är detta nog, om du kan utföra den, och det skall man nu fresta.” Därpä kallade han från bänken den man, som hette Loge (låge), att träda fram å golfvet och försöka sig i täflan med Loke. Ett tråg vardt då framtaget, buret in på salsgolfvet och fylldt med kött. Loke satte sig vid den ena änden, men Loge vid den andra, och hvardera af dem åt som flitigast, så att de möttes i midten af tråget. Loke hade då ätit allt köttet af benen, men Loge hade ätit allt köttet tillika med benen och desslikes själfva tråget. Nu syntes ock alla, att Loke hade förlorat leken.

Därefter sporde Utgårda-Loke, i hvilken konst den unge mannen vore förfaren? Tjalfe svarade, att han ville försöka att springa i kapp ett visst skede med hvem helst Utgårda-Loke valde därtill. Han, Utgårda-Loke, sade, att detta vore en god idrott och menade det vara dess större vån, att Tjalfe skulle vara synnerligen utmärkt i snabbhet, om han ville visa sig i denna idrott, och det skulle man nu inom kort pröfva. Därpå stod Utgårda-Loke upp och gick ut, och var där en mycket god bana att ränna på utefter den jämna slätten. Han kallade till sig en viss ungersven, som är nämnd Huge, och bad honom springa i kapp med Tjalfe: de gjorde då början med första skedet, och Huge var så långt förut, att han just vände sig om mot Tjalfe vid banans ände. Utgårda-Loke sade härvid: ”Du behöfver sträcka ut bättre, Tjalfe, om du skall vinna leken; men dock är det sant, att här icke kommit någon man, som tyckts mig fotsnabbare än du.” Därpå företogo de sig det andra skedet; men när Huge var kommen till dess ände, var det ett pilskott långt till Tjalfe. Då mälte Utgårda-Loke : ”Det tyckes mig, att I bägge tillryggalagt banan väl, men icke tilltror jag Tjalfe att nu vinna leken. Det skall man likväl utröna, när I rännen det tredje skedet.” Därpå företogo de sig detta; men när Huge var kommen till banans ände och vände om, var Tjalfe icke kommen till midten af banan. Alla sade då, att tillräckligt prof var aflagdt i denna täflingslek.

Utgårda-Loke frågade nu Tor, i hvilka idrotter han kunde vilja visa sig inför dem med afseende på det stora rykte, som man utspridt om hans bragder. Tor svarade, att han helst ville försöka täfla i dryckjom med någon man, hvilken som helst. Utgårda-Loke sade, att detta kunde vara godt, gick så in i salen, kallade på sin munskänk och bad honom taga fram viteshornet, som hirdmännen voro vana att tömma. Strax kom munskänken fram med hornet och gaf det Tor i handen. Härvid mälte Utgårda-Loke: ”Af detta horn tyckes då väl drucket, om det tömmes på en gång; men somliga dricka ur det i två vändor, och ingen är så klen i dryckjom, att han icke tömmer det i den tredje.” Tor såg på hornet, och det syntes honom icke vara stort, snarare något långt. Han var mycket törstig, började att dricka, sväljde stora klunkar och tänkte, att han icke skulle behöfva luta sig vidare i hornet för denna gång. När han icke orkade mer utan tog hornet från munnen och såg efter, hvad det led med drycken, då syntes honom, som om den nu icke vore lägre i hornet än förut. Utgårda-Loke sade: ”Väl är detta drucket, dock icke tillräckligt; icke skulle jag tro det, om mig vore så sagdt, att Asa-Tor icke kunde dricka mer; men dock vet jag, att du månde vilja tömma det i andra vändan.” Tor svarade ingenting utan satte hornet för munnen med föresats att nu dricka än mer, och försökte han dricka så mycket han orkade men såg likväl, att hornets spets icke ville stiga så mycket, som han önskade. När han så tog hornet från munnen och såg därpå, tycktes det honom, som om drycken hade sjunkit mindre nu än förra gången. Emellertid var nu hornet icke längre så bräddfullt, att det icke lätt kunde bäras. Utgårda-Loke sade: ”Huru går det, Tor? Icke lärer du vilja spara dig till en dryck mera, än dig må vara behagligt? Mig synes nämligen, att om du skall tömma hornet i tredje vändan, månde den klunken varda den största; men icke kan du här hos oss nämnas en så stor man, som asarne kalla dig, om du icke utmärker dig mer i andra idrotter, än mig tyckes du gör i denna.” Då vardt Tor vred, satte hornet för munnen, drack af alla krafter och ansträngde sig mycket. När han nu såg i hornet, var det likväl något sjunket.

Han gaf då ifrån sig hornet och ville ej dricka mer. Då sade Utgårda-Loke: ”Uppenbart är det nu, att din makt ej är så stor, som vi tänkte; men vill du försöka flera lekar? Nog se vi, att du ej lyckas härutinnan.” Tor svarade: ”Ännu vill jag fresta några prof; dock undrar jag, om hemma hos asarne en sådan dryck skulle kallas liten. Hvad lek viljen I nu föreslå mig?” Utgårda-Loke svarade: ”Unga svenner tycka det vara en småsak att lyfta upp min katt från jorden, och jag skulle aldrig hafva bjudit Asa-Tor detta, om jag icke förut sett, att du är en mycket mindre man, än jag hade tänkt.” Därpå lopp en ovanligt stor grå katt fram på salsgolfvet. Tor gick fram, tog den med sin hand midt under lifvet och lyfte på honom. Katten krökte ryggen i samma mån som Tor lyfte handen. När Tor hade lyft så högt han kunde, lättade katten blott något på ena foten; och förmådde således ej Tor verkställa denna lek. Då sade Utgårda-Loke: ”Leken slutades så, som jag trodde: katten är mycket stor, och Tor är låg och liten i jämförelse med de stora män, som äro här hos oss.”

Tor mälte: ”Så liten i än kallen mig, gånge hvem helst det må vara att brottas med mig, ty nu är jag vred.” Utgårda-Loke svarade, i det han såg sig omkring bänkarna: ”Icke ser jag här inne någon man, som icke skulle anse det för lek att brottas med dig.” Vidare sade han: ”Låt oss kalla hit in den gamla kvinnan Elle, min amma; med henne skall Tor brottas, om han vill. Hon har fällt män, som synts mig ingalunda mindre starka, än Tor är.” Därefter inkom i salen en gammal kvinna. Utgårda-Loke sade då, att hon skulle brottas med Asa-Tor. I korthet må vara sagdt: kampen aflopp så, att ju mera Tor ansträngde sig, dess fastare stod hon. Nu började gumman att slå krokar, strax började Tor att vackla, och hårda ryckningar följde därpå. Länge dröjde det icke heller, förrän Tor föll på sitt ena knä. Utgårda-Loke gick då fram, bad dem hålla upp med brottandet och sade, att knappt skulle Tor våga utmana flera till brottning vid hans hof.

Det var nu äfven lidet inpå natten. Utgårda-Loke anviste Tor och hans stallbröder bänkplatser. De dvaldes där natten öfver och åtnjöto god förplägning.

Följande morgon, så snart det dagades, uppsteg Tor samt hans följeslagare, klädde sig och rustade sig till att genast fara bort. Då kom Utgårda-Loke och lät sätta fram bord: där saknades ej god förplägning, hvarken mat eller dryck. Och när de hade ätit, gjorde de sig redo till affärd. Utgårda-Loke följde dem ut och gick med dem utanför borgen; men vid skilsmässan frågade han Tor, huru han tyckte, att resan aflupit, eller om han hade funnit någon mäktigare man än honom? Tor svarade, att han icke kunde säga annat, än att han i deras inbördes förehafvanden råkat ut för mycken vanheder; ”och det vet jag” — tillade han — ”att I skolen kalla mig en oansenlig man, hvilket mycket förtryter mig.” Utgårda-Loke svarade: ”Nu skall jag säga dig sanningen, sedan du är kommen ut af borgen, dit du, om jag lefver och får råda, aldrig vidare skall komma, och dit du, tro mig, aldrig hade kommit, om jag förut hade vetat, att du ägde en så stor makt, att du så när hade fört oss i en stor olycka. Synvändningar har jag gjort för dig, så att första gången, när du råkade mannen i skogen, var det jag, som träffade eder; och när du skulle lösa upp matsäcken, hade jag tillsnört den med järnband, hvarför du icke kunde finna någon utväg att öppna den. Därefter slog du mig med hammaren tre slag. Det första slaget var svagast och dock så starkt, att det hade blifvit mig till bane, om det träffat. Du såg vid min borg en klippa med tre djupa, fyrkantiga hål, hvaraf ett var djupast: dessa voro märken efter din hammare. Klippan satte jag för slaget, utan att du kunde se det. Så tillgick det äfven vid lekarna, då I täfladen med mina hirdmän. Den första var den, då Loke gjorde sitt prof; han var mycket hungrig och åt häftigt; men han, som hette Loge (låge), var vådelden, hvilken förtärde så väl tråget som köttet. Men den Huge (hug), med hvilken Tjalfe skulle löpa i kapp, var min tanke, och var det omöjligt för Tjalfe att med honom mäta sig i skyndsamhet. När du drack af hornet och tyckte, att det ingenting led, var det, minsann, ett stort under, som jag aldrig trott skulle kunnat ske. Ty ena änden af hornet stod i hafvet, hvilket du icke såg; och när du kommer till hafvet, skall du få se, huru mycket det är minskadt af hvad du drack: det kallas nu ebb.” Vidare sade han: ”Icke heller syntes mig mindre märkvärdigt, när du lyfte katten; ty för att säga dig sanningen, förskräckta vordo alla, som sågo, att du lyfte hans ena fot från jorden. Det var nämligen ingen sådan katt, som det syntes dig, utan var det egentligen Midgårdsormen, som ligger omkring all land: knappt hade han längd, att stjärt och hufvud räckte till jorden, och du lyfte honom så högt upp, att det var blott kort till himlen. Det var äfven ett stort under vid din brottning, då du kämpade med Elle (ålderdomen), ty aldrig har någon varit till, ej heller skall någon komma, så vida han uppnår någon högre ålder, som icke Elle skall öfvervinna. Nu är slutligen att säga, att vi måste skiljas, och månde det vara bäst för oss på båda sidor, att I ej oftare kommen att träffa mig; men om så skulle hända, då skall jag försvara min borg med sådana eller andra konster, att I icke skolen kunna uträtta något emot mig.”

När Tor hörde detta tal, grep han till sin hammare och lyfte honom i vädret; men när han skulle slå till, såg han ingenstädes Utgårda-Loke. Han vände då om till borgen och ämnade förstöra den men såg endast sköna och vida slätter, icke någon borg. Han vände då tillbaka och for sin led, till dess han kom till Trudvang.