Andra kvädet om Helge Hundingsbane (NFS)

Fra heimskringla.no
Hopp til navigering Hopp til søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ► Original.gif Norsk.gif Dansk.gif Svensk.gif
Original.gif Norsk.gif Dansk.gif Svensk.gif
Norsk.gif Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif Svensk.gif
Svensk.gif
Svensk.gif


Edda

Öfversättning:
Nils Fredrik Sander

Andra kvädet om Helge Hundingsbane


1.

Helge og Sigrun.
(Illustration af Johannes Gehrts, 1901)

Konung Sigmund, Völsungs son, ägde Borghild af Brålund. De kallade sin son Helge efter Helge Hjorvardsson. Helge fostrades af Hagal.

Hunding hette en mäktig kunung; efter honom har Hundland sitt namn. Han var en väldig härman och hade många söner, som voro i härnad. Ofrid och tvister voro mellan konung Sigmunds och konung Hundings söner: de dråpo hvarandras fränder.

Konung Sigmund och hans ättmän kallades völsungar och ylfingar.

Helge for lönligen och spejade ut konung Hundings hird. Heming, konung Hundings son, var hemma. Men när Helge drog bort, mötte han en vallarepilt och kvad:

1.
”Säg du Heming,
att Helge minns,
hvem i brynja
de bragnar höljde,
när ulfven den grå
hos eder I haden
och Hunding konung
trodde det Hamal vara.”

Hamal hette nämligen Hagals son. Konung Hunding sände ut män till Hagal att leta efter Helge, och Helge kunde icke finna räddning genom annan utväg än att han tog en trälkvinnas dräkt och gick att mala. De sökte men funno icke Helge.

2.
Då kvad Blind,
den olycksbringande:
”Hvass är blicken
hos Hagals tärna,
ej en ättling af karl
vid kvarnen ståndar:
stenarna remna,
och ramla tycks lårn.

3.
Nu har en hård lott
höfdingen träffat,
när själf, fast kung,
han skall krossa valbjugg;
hellre för denna
hand passade
svärdets kafle
än kvarnvefskaft.”

4.
Hagal svarade och kvad:
”Litet är att undra,
om lårn gör buller,
när kungliga mön
kvarnvef drager;
högre än skyarna
sväfvade hon
och vågade strida
på vikingavis,
förrn Helge henne
som härfånge tog.
Syster är hon
till Sigar och Högne,
ty äro ögonen hvassa
hos ylfingamön.”

Helge kom så undan och for å härskepp. Han fällde konung Hunding och vardt därefter kallad Helge Hundingsbane. Han låg med sin här å Brunavåg och gjorde strandhugg; och de åto där rått kött.


2.

Högne hette en konung och hans dotter Sigrun; hon var valkyrja och red genom luft och öfver vatten. Hon var en återfödd Svava. Sigrun red till Helges skepp och kvad:

5.
”Hvilka låta skeppen
landa vid strandbädd?
Hvar, I härmän,
hafven I edert hem?
Hvad är det I biden
å Brunavågor?
Hvart lyster det eder
att lära farled känna?”

6.
Helge kvad:
”Hamal låter skeppen
landa vid strandbädd,
vårt hemvist vi
hafva på Läsö;
vind vi bida
å Brunavågor,
österled oss lyster
att lära känna.”

7.
Sigrun kvad:
”Hvar har du, höfding.
Hild väckt opp
eller Gunns och hennes systers
gäss fostrat?
Hvi är brynjan din
med blod bestänkt?
Hjälmprydda ädlingar,
hvi äten I rått kött?»

8.
Helge kvad:
”Det ådrog sig nyss
ylfingasonen
väster om hafvet,
om dig veta lyster,
när jag björnen tog
i Bragalunden
och mättade örnens
ungar med spjutudd.

9.
[Där jag hafver
Hild väckt opp
och fostrat gässen,
Gunns och hennes systers.]
Nu, mö, är sagdt,
hvadan saken kom,
att vid eld stekt litet
vardt ätet till hafs.”

10.
Sigrun kvad:
”Du vädjor till striden:
vardt ock af Helge
Hunding konung
krossad å vallen;
hårdt slogs samman,
när I hämnaden fränder,
och blod syntes
å svärdsegg strömma.”

11.
Helge kvad:
”Hur visste du,
att vi voro de
— säg, framsynta kvinna! –
som fränder hämnade?
Käcka äro många
konungasöner
och afundsamma
mot ättmän våra.”

12.
Sigrun kvad:
”Ej var jag fjärran,
du folkets främste ledare,
verkar manfall
på många sätt;
dock nämner jag Sigmunds
son rådvis,
som i valrunor kväder
kämpadater.

13.
Jag såg dig förr en gång
i färd å långskepp,
när du bosatt var
å blodfärgad stäf
och lekfullt yrde
ursvala vågor;
nu vill döglingen
dölja sig för mig,
men Högnes mö
Helge känner.”


3.

Granmar hette en mäktig konung, som bodde vid Svarins hög. Han hade många söner: en hette Hödbrodd, en annan Gudmund, en tredje Starkad. Hödbrodd var å kungastämma och fäste sig Sigrun, Högnes dotter. Men när hon sporde detta, red hon med valkyrjor genom luft och öfver vatten att söka Helge.

Helge var då vid Lågefjällen och hade slagits med Hundings söner; där fällde han då Alf och Eyolf, Hjorvard och Harvard, var trött vid all strid och satt under Arasten. Där fann Sigrun honom, kysste honom och yppade för honom sitt ärende, såsom sägs i Völsungakvädet det forna.

14.
Sigrun sökte
siklingen glade,
började att Helges
hand trycka,
kysste och hälsade
hjälmklädde kungen:
då vändes hans hug
till det härliga vif.

15.
Ej Högnes mö
mot sin hug talte,
då hon önskade Helges
huldhet vinna;
hon sade sig älskat
af allt sitt hjärta
Sigmunds son,
innan hon sett honom.

16.
”Af Hödbrodd vardt jag
inför hären fäst,
men en annan hjälte
jag äga ville.
Och fast jag må vara, furste,
fränder till vrede,
min faders ord
och afsked jag brutit.”

17.
Helge kvad:
”Haf ej fruktan
för Högnes vrede,
ej heller för din ätts
onda sinnelag!
Du unga mö,
för mig skall du lefva:
ätt har du, en innerst god,
när jag det är!”

Helge samlade då en mängd härskepp och for till Frekasten, och fingo de å hafvet ett oväder, som hotade med undergång: då kommo ljungeldar öfver dem och strålar stodo ned i skeppen. De sågo nio valkyrjor rida i luften och igenkände bland dem Sigrun. Då lade sig stormen, och de kommo lyckosamt till land. Granmars söner sutto på ett berg, när skeppen seglade till kusten. Gudmund skyndade att stiga till häst och red upp på berget invid hafvet för att speja. Just då togo völsungarne ned seglen.

18.
Gudmund kvad:
”Hvem är sköldungen,
som skeppen styrer
och gyllene stridssköld
å stäf sätter?
Ej frid han mig bådar
i flottans spets,
kastar öfver vikingar
blodröd vapenglans.”


19.
Sinfjötle kvad:
”Här skall Hödbrodd
Helge lära känna,
flykthatarn,
i flottans midt;
han har sin ätts
odal forna
och fjörsungaarfvet
under sig slagit.”

20.
Gudmund kvad:
”Dess förr skola
vid Frekasten
furstarne samman
öfver sakerna döma.
Vårt mål är åt Hödbrodd
hämnd att vinna,
om en sämre lott
vi länge burit.”

21.
Sinfjötle kvad:
”För må du, Gudmund,
getter vakta
och klättra i branta
bergskrefvor.
hållande i handen
hasselkäppen:
det sällare är dig
än svärdets domar.”

22.
Helge kvad:
”Mera, Sinfjötle,
månde dig höfvas
kampdåd att öfva
och örnar glädja
än att med ord
onyttigt tvista,
ändock att hat
höfdingarne skiljer.

23.
Ej goda tyckas mig
Granmars söner,
dock likar det sikling
att sanning tala:
de lämnat märken
i Moenshem,
hur hug de hafva
att hugga med svärd;
väl må de kallas
käcka krigare!”

Gudmund red hem med krigsbud; då samlade Granmars söner en här. Där kommo många konungar; där var Högne, Sigruns fader, och hans söner Brage och Dag. Vardt där då en stor strid, och alla Granmars söner föllo och alla deras höfdingar utom Dag, Högnes son, som fick fred och svor völsungarne ed. Sigrun gick ut på stridsplatsen och fann Hödbrodd nära döden.

24.
Hon kvad:
”Ej månde Sigrun
från Sevafjällen,
Hödbrodd konung,
i din famn komma;
er lefnadstid är liden,
lik som oftast
af Granmars söner
får Grids vargflock.”

Därefter träffade hon Helge och vardt mycket glad. Han kvad:

25.
”Ej har dig, du goda,
gått i allo väl;
dock något tror jag
att nornor vålla:
på morgonen föllo
vid Frekasten
Brage och Högne,
deras bane vardt jag.

26.
Men vid Styrklef föll
Starkad konung.
och vid Läbergs rund
Rollögs söner;
jag såg ock Gylfe
grymmast vara,
ty bålen slogs ännu,
fast borta hufvudet.

27.
Nu ligga till jords
de allra flesta
af ättmäu dina.
döda vordna:
du fick ej makt med striden,
det målet var dig förelagdt.
att du vardt de mäktiga
män till kamp.”

28.
Då grät Sigrun. Han kvad:
”Hämta dig, Sigrun!
En Hild du oss varit;
ej sköldungar undgå sin skepnad.”

Sigrun kvad:
”Vid lif jag önskade dem,
som aflidna äro.
om blott af dig jag famnas finge.”

Helge fick Sigrun, och de hade söner. Helge vardt icke gammal. Dag, Högnes son, blotade till Oden för fadershämnd. Oden lånade Dag sitt spjut. Dag fann Helge, sin svåger, på det ställe, som heter Fjätterlund, och han genomborrade honom med spjutet. Men Dag red till Sevafjällen och sade Sigrun tidender därom:

29.
”Ovillig är jag, syster,
att sorgbud dig säga.
och nödgad blott jag vållar
en närskyld tårar;
i morgonstunden föll
under Frekasten
budlungen, han som var
den bäste under solen
och hjältarne
öfver halsen stod.”

30.
Sigrun kvad:
”Dig skola alla
eder drabba,
dem du hade
åt Helge svurit
vid ett den lysande
ljungelds vatten
och iskalla böljans
ursvala sten.

31.
Ej skride det skepp,
som under dig skrider,
fast önskevind
efter följer!

Ej springe den häst,
som under dig springer,
ändock att du äger
dina ovänner undfly!

Ej bite det svärd,
som du svänger i handen.
om ej för att sjunga
dig själfvan dödssång!

[Ej hägne dig sköld,
som till skydd du höjer,
men ligge remnad
i lifsnödsstunden!]

32.
Då vare dig hämnad
Helges död,
när varg du varder
å villande skog,
i saknad af gods,
all glädje beröfvad,
och äger ej föda,
om icke å as du får den.”

33.
Dag kvad:
”Du yrar, syster,
och är utan sans,
när du bröder dina
förbannelse önskar.
Allena Oden vållar
allt det onda,
i det att bland fränder
han fejdrunor bar.

34.
Din broder dig röda
ringar bjuder,
all Vandels helgedom
och Vigdalen:
tag hälften af riket,
ringvigda brud.
du och dina söner.
till sorgebot!”

35.
Sigrun kvad:
”Ej så jag säll sitter
å Sevafjällen
hvarken dag eller natt
att njuta af lifvet.
när sol ej längre skiner
öfver loftungens följe,
och ej under kungen
yfver sig Vigbler,
den guldlbetselvane,
då jag välkomnar hjälten.

36.
Så han hade
satt i skräck
sina fiender alla
och fränder deras.
som för vargen
de vilda getter
flykta å fjällen,
fyllda af skrämsel.

37.
Så höjde sig Helge
öfver hjältehopen
som ädelt formade
asken öfver törnet,
eller som hjortkalf,
daggbegjuten,
bär hufvudet öfver
alla andra djur.
och hornen glänsa
mot himlen själf.”

Hög vardt uppkastad efter Helge. Men när han kom till Valhall, bjöd Oden honom att råda öfver allt jämte sig.

38.
Helge kvad:
”Du skall, Hunding,
åt hvar man nu
fotbad bringa
och brasa tända.
hundar binda.
hästar vakta
och ge svinen föda,
förrn du att sofva går.”

Sigruns trälinna gick om aftonen vid Helges hög och såg, att Helge red in i högen med många män.

39.
Hon kvad:
”Mån en skenbild blott
jag skönja tycker mig
eller ragnarök?
Rida döda män,
när edra hästar
I eggen med sporren,
eller är hemlof
hjältarne gifvet?”

40.
Helge kvad:
”Ej är det en skenbild,
du skönja tycker dig.
eller åldrarnas ända,
fast oss du ser.
och fast våra hästar
vi hugga med sporren.
ej heller är hemlof
hjältarne gifvet.”

Trälinnan gick hem och sade till Sigrun:

41.
”Gack ut du, Sigrun,
från Sevafjällen,
om folkets furste
du finna önskar!
Högen är upplyckt,
Helge är kommen,
spjutspåren blöda:
döglingen bad dig
att dämpa sårens
droppande flöde.”

Sigrun gick då till Helge i högen och kvad:

42.
”Nu är jag så glad
att gå till vårt möte,
som Odens hungriga
hökar äro.
när valrof de veta
— varma stekar —
eller däfna af dagg
se dagen gry.

43.
Först vill jag kyssa dig.
konung döde,
innan du blodig
brynja afkläds;
ditt hår är fuktigt
af Hel-stänk, Helge,
och våt din kropp
af valdagg känns.
händerna kalla
på Högnes måg;
hur skall jag, budlung, åt dig
finna bot därför?”

44.
Helge kvad:
»Ensam du vållar det, Sigrun
från Sevafjällen,
att däfven af sorgens
dagg är Helge;
du gråter, guldprydda,
grymma tårar,
solbjärta sydmö,
förrn du att sofva går;
hvar tår faller blodig
på den tappres bröst,
kall, genomträngande,
genomkyld af din sorg.

45.
Väl skola vi dricka
dyra mjödet,
fast land vi mist
och lifvets glädje;
ingen kämpe
må kväda sorgesång,
fastän å mitt bröst
han banesår ser.
Nu äro brudar
bärgade i högen,
hjältars diser
hos oss döda!”

Sigrun tillredde en säng i högen:

46.
”Här jag velat, Helge,
din hvila göra
mycket sorgfri,
ylfingason!
I dilt sköte, furste,
jag själf vill somna
som förr i lefvande
loftingens famn!”

47,
Helge kvad:
”Nu menar jag intet
omöjligt vara,
sent eller tidigt
vid Sevafjällen,
när på den afdødes
arm du sofver,
söhvitt i högen.
Högnes dotter;
och dock du lefver,
du drottborna!

48.
Mig är tid att rida
de rodnande vägar
och låta blekhästen
luftstig tråda:
jag skall vara västan
för Vindhjälms bro
förran Salgofner
sagerskarorna väcker.”

Helge och de med honom redo sin led, men kvinnorna gingo hem till gården. Aftonen därefter lät Sigrun trälinnan hålle vakt vid högen, men i kvällskymningen, när Sigrun kom till grafkullen, kvad trälinnan:

49.
”Kommen vore nu,
om han komma tänkte
från Odens salar,
Sigmunds son.”

50.
Sigrun kvad:
”Å nyo grönskar hoppet
om höfdingens möte,
när å askens grenar
örnarna satt sig,
och all hirden drifs
till drömmarnas ting.”

51.
Trälinnan kvad:
”Ej må du yra så,
att du ensam går,
sköldungadis,
till dödmans-husen;
ty alla framlidna
fiender varda
djärfvare om natten, mö,
än vid dagar ljus.”

För Sigrun förkortades lifvet af sorg och bekymmer. Det var tro i forna dagar, att mänskor vordo återfödda efter döden; men slikt kallar man nu käringskrock. Helge och Sigrun sägas vordna födda på nytt: han hette då Helge Haddingaskate men hon Kåra Halfdansdotter, såsom kvädet är i Kårasångerna, och hon var valkyrja.