Balders död og Helfärd (NFS)

Fra heimskringla.no
Hopp til: navigasjon, søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ► Original.gif Dansk.gif Svensk.gif Faeroysk.gif
Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif
Dansk.gif
Dansk.gif


Edda

Öfversättning:
Nils Fredrik Sander

Balders död og Helfärd
(Ur den yngre Eddan)


1.


Odens sista ord till Balder (W.G. Collingwood, 1908)
Det är början till denna berättelse, att Balder den gode hade svåra och hotfulla drömmar i fråga om sitt lif. Och när han sade asarne dessa drömmar, lade de sina råd samman, och vardt det beslutet, att man skulle utbedja sig säkerhet åt Balder för allsköns fara; tog ock Frigg ed därpå, att eld och vatten, järn och alla slags malmer, stenar, jorden, träd, sjukdomar, djur, fåglar, gift och ormar skulle skona Balder.

Nar detta var fastställdt och allmänt bekant, vardt det ett skämt af Balder och asarne, att han skulle ställa sig fram på tinget och att af alla de andra somliga skulle skjuta, somliga hugga in och somliga kasta sten på honom. Hvad som härvid vardt företaget skadade honom icke, och tycktes detta för alla vara en stor framgång.

Men när Loke, Löfös son, såg detta, likade det honom illa, att Balder icke led någon skada. Sedan han antagit en kvinnas skepnad, gick han till Frigg i Fensalen. Då sporde Frigg denna kvinna, om hon visste, hvad asarne hade för sig på tinget. Hon svarade, att alla sköto på Balder, och detta utan att han led någon skada. Då mälte Frigg: »Icke månde vapen eller tråd skada Balder, ty jag har tagit ed af dem alla.« Kvinnan frågade: »Hafva då alla ting aflagt ed att skona Balder?« Frigg svarade: »Östan om Valhall växer en ung trädtelning, som kallas mistelten; han tycktes mig för ung att kräfva ed af.« Strax härefter skyndade kvinnan bort. Men Loke tog och slet upp misteltenen och gick till tinget.

Där stod Höd ytterst i mannaringen, alldenstund han var blind. Då sade Loke till Höd: »Hvi skjuter du icke på Balder?« Han svarade: »Af den orsak att jag icke ser, hvar Balder är, och för det andra, emedan jag är vapenlös.« Då mälte Loke: »Gör dock du i likhet med andra män och ägna Balder den samma heder som de. Jag skall visa dig, hvar han står: skjut på honom med denna stängel!« Höd tog då misteltenen och sköt på Balder efter Lokes anvisning. Skottet gick igenom honom, så att han föll död till jorden; och är detta den största olycka, som träffat gudar och människor.

När Balder var fallen, förlorade asarne målet och voro äfven för handfallna att taga honom upp; den ene såg på den andre, och alla voro af samma sinnelag mot den, som verkat denna illgärning. Men ingen måtte taga hämnd därför, ty där var ett så högheligt ställe. När asarne slutligen försökte tala, inträffade dock först, att gråten bröt ut, så att ingen med ord kunde tolka sin sorg för den andre. Oden tog dock denna skada desto tyngre, som han mest kunde skönja, hvilken stor afsaknad och förlust drabbat asarne genom Balders frånfälle. När gudarne sansat sig, tog Frigg till orda och frågade, om någon funnes, som ville vinna all hennes kärlek och ynnest därigenom, att han rede å hel-vägen och försökte att igenfinna Balder och då bjuda Hel utlösen, om hon ville låta honom fara hem till Asgård. Han, som erbjöd sig till denna färd, nämndes Härmod, Odens son. Då vardt Sleipner, Odens häst, upptagen och framledd. Härmod steg upp på denna häst och skyndade bort.


2.


Asarne togo Balders lik och flyttade det till sjön. Hans skepp hette Ringhorne: det var det största af alla skepp. Gudarne ville föra det ut och därå anställa hans bålfärd; men skeppet gick ej fram. Då sände man till Jättenhem efter den gygja, som hette Hyrrokin; hon kom ridande på en varg och hade huggormar till tyglar. När hon lopp af hästen, tillkallade Oden fyra bärsärkar för att taga vård om honom; men de kunde icke hålla honom utan att lägga honom ned. Hyrrokin gick fram till fartygets förstäf och sköt det ut i första taget, så att elden stod ut ur rullarna och all jorden skalf. Då vardt Tor vred och grep till hammaren, och månde han krossa hennes hufvud, innan ännu de öfriga gudarne bedt om fred för henne.

Därpå vardt Balders lik buret ut på skeppet. Men när hans hustru Nanna, Neps dotter, såg det, brast hon af sorg och dog. Hon vardt ock buren på bålet och lagd i elden. Tor stod då invid och vigde bålet med Mjölner. Framför hans fötter lopp en dvärg, som nämndes Lit. Tor sparkade till honom med sin fot och kastade honom in i elden, och vardt han bränd.

Till denna likbränning kom mångahanda slags folk. För att först tala om Oden, så for med honom Frigg, därjämte valkyrjorna och hans korpar. Frey åkte i sin kärra med den galten, som hette Gyllenborste eller Slidrugtanne; men Heimdall red den häst, som kallades Gulltopp, och Freya åkte efter sina katter. Dit kom äfven en stor mängd rimtursar och bergresar. Oden lade på bålet den gullring, som heter Dröpner, och honom följde sedermera den egenskapen, att hvar nionde natt dröpo af honom åtta jämngoda gullringar. Balders häst vardt ledd å bålet med allt sitt ridtyg.


3.


Men om Härmod är att säga, att han red nio nätter genom mörka och djupa dalar utan att kunna se något, förrän han kom till ån Göll och red öfver Gällarbron. Hon är täckt med lysande gull. Modgunn heter den mö, som vaktar bron. Hon sporde honom efter namn och ätt och sade, att dagen förut redo öfver bron fem flockar af döda män; »likväl« — tillade hon — »dånar bron icke mindre under dig ensam, och icke har du döda mäns färg. Hvi rider du här å hel-vägen?« Han svarade: »Jag skall rida till Hel för att söka Balder; eller har du någonstädes sett till Balder å hel-vägen?« Hon genmälte, att Balder hade ridit där öfver Gällarbron och att nedåt och norr ut låge hel-vägen.

Därpå red Härmod, till dess han kom fram till hel-grinden; där steg han af hästen, spände gjorden fastare om honom, steg åter upp och eggade honom med sporrarna. Men hästen lopp så raskt öfver grinden, att han icke snuddade därvid. Red så Härmod fram till hallen, steg af hästen och gick in i salen, hvarest han fick se Balder, sin broder, sitta i högsäte; och dvaldes Härmod där öfver natten.

Morgonen därpå begärde Härmod af Hel, att Balder skulle få rida hem med honom, och han berättade, huru mycken gråt var bland asarne. Men Hel svarade, att det skulle man nog utröna, om Balder vore så älskad, som det sades. Och hon tillade, att om alla föremål, så väl lefvande som döda, begräte Balder, då skulle han få fara åter till asarne, men däremot kvarstanna hos Hel, om något väsen undskyllde sig eller icke begräte honom. Då stod Härmod upp. Balder ledsagade honom ut ur salen, tog ringen Dröpner och sände den till Oden såsom en vängåfva. Men Nanna sände till Frigg en virkad slöja jämte flera gåfvor och till Fulla ett fingergull.

Härmod red nu sin väg tillbaka, kom till Asgård och berättade alla de omständigheter, som han bevittnat eller förnummit.

Därefter sände asarne budbärare kring hela världen och läto bedja, att Balder måtte varda gråten ut från Hels rike. Och alla efterkommo det: människor och djur, jorden och stenarna, träden och alla malmer, såsom du tör hafva sett dessa ting gråta, när de komma ut ur frosten och in i hettan. När sändebuden hade väl uträttat sitt ärende och redo hem, funno de en håla, hvarest satt en gygja, som nämnde sig Töck. De bådo äfven henne gråta Balder ut ur Hels rike, men hon svarade:

Töck månde gråta
med torra tårar
öfver Balders bålfärd;
ej led jag den gamles son
i hans lif eller död:
behålle Hel hvad hon hafver!