Hjelp
Legg til denne siden i boka di
Vis bok (0 sider)
Foreslå siderGustav Storm biografi
| Velg språk | Norrønt | Islandsk | Norsk | Dansk | Svensk | Færøysk |
|---|---|---|---|---|---|---|
| Denne teksten finnes på følgende språk ► |  |
Gustav Storm
(1845-1903)
Gustav Storm, den föregåendes broder, historiker, urkundsutgifvare, f. 18 juni 1845 i Rendalen, d. 23 febr. 1903 i Kristiania, tog 1868 filologisk ämbetsexamen, debuterade strax därefter som historisk kritiker och polemiker med afh. Om den gamle norröne literatur (1869), fortsatt med det banbrytande textkritiska arbetet Snorre Sturlassöns historieskrivning (1873; prisbelönt af danska Videnskabernes selskab), vann 1874 doktorsgraden med den djupgående undersökningen om Sagnkredsene om Karl den Store og Didrik af Bern hos de nordiske folk samt blef 1875 universitetsstipendiat och 1877 professor i historia vid Kristiania universitet. Där kom han att utöfva stort inflytande ej blott som lärare, utan äfven på universitetets administrativa förhållanden och dess vetenskapliga verksamhet i dess helhet. På sitt hufvudområde, Norges historia i medeltiden, utförde S. ett väldigt nydaningsarbete, som tog form i en stor mängd afh. i historiska, filologiska och geografiska facktidskrifter. Hans styrka låg i monografien; en samlad framställning af sitt lands historia eller af ett större skede kom han aldrig att ge. Han var en stridbar natur äfven efter sin första ungdom. Joh. Steenstrups "Indledning i normannertiden" (1876) gaf honom sålunda anledning att öppna en flerårig fejd, hvari han bl. a. i skrifterna Kritiske bidrag til vikingetidens historie (1878) och Vikingetogenes tidligste udgangspunkter (1879) sökte häfda, att den nordiska kolonisationen af Normandie till väsentlig del berodde på vikingar af norsk härkomst. Bland hans skrifter må ock nämnas Ragnar Lodbrok og Lodbrokssönnerne (1877), Studier över Vinlandsreiserne (i "Aarb. f. nordisk oldkyndighed og historie", 1887), som förskaffade honom Loubatska priset 1892, och Om Zeniernes reiser (1891). Som skarpsinnig textkritiker dokumenterade han sig i de af honom utgifna "Sigurd Ranessöns proces" (1877), "Monumenta historica Norvegiae. Latinske kildeskrifter til Norges historie i middelalderen" (1880), "Samlede skrifter af Peder Olausson Friis" (1881), konung Sverres "En tale mod biskoperne" (1885), "Norges gamle love indtil 1387" (bd 4, 1885, bd 5, tills, med E. Hertzberg, 1890-95), "Isländske annaler indtil 1578" (1888), "Eiriks Saga rauða" (1891), "Historisktopografiske skrifter om Norge og norske landsdele, forfattede i Norge i det 16:e aarh." (1895)," "Hirdskraa" (s. å.) samt bd 17 af "Diplomatarium norvegicum" (1902-03). Han utgaf därjämte P. A. Munchs "Samlede afhandlinger" (4 bd, 1872-76). Förträfflig är hans öfv. af "Snorre Sturlasöns Norges kongesagaer" (1896 ff.; ny uppl. 1914), som blifvit en verklig folkbok. Ämnen utanför Norges historia behandlade han endast i de fängslande populärhistoriska arbetena Maria Stuart (1891) och Christofer Columbus og Amerikas opdagelse (1892). S. var ordf. i Den norske historiske kildeskriftkommission (sedan 1886) och i kommissionen för utgifning af Norges gamle love (sedan 1888), i styrelsen för Norsk folkemuseum, Historisk förening (sedan 1899) och Norges forfatterforening samt medlem af styrelsen för Nansenfondet och för Det norske geografiske selskap; alltifrån 1884 var han därjämte generalsekreterare för Videnskapsselskapet i Kristiania. Bland de många lärda sällskap, som valde honom till led., må nämnas Vet. o. vitt. samh. i Göteborg (1887) och Vet. soc. i Uppsala (1898).
Kilde: Nordisk familjebok, 1904-1926
Bibliografi
- Kongesagaer (Nationaludgaven)
- Norges Kongesagaer (1914-utgaven)
- Sagaen om Vinland (Erik den rødes saga)
