Sången om Atle den grönlänske (NFS)

Fra heimskringla.no
Hopp til: navigasjon, søk
Har du husket å støtte opp om ditt favoritt kulturprosjekt? → Bli en Heimskringla-venn og gi et bidrag til Heimskringla.no.

Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ► Original.gif Norsk.gif Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif Svensk.gif
Svensk.gif


Edda

Öfversättning:
Nils Fredrik Sander

Sången om Atle den grönlänske


1.

Atle (Attila) blev fundet død næste morgen
Ukendt kunstner

Sport hafva mänskor de missdåd,
som menligen smiddes
af svenner i samråd
och efter svurna aftal;
de möttes alltmera lönligt,
ty misstanke fäst sig vid dem,
så äfven hos Gjukes söner,
de i sanning förrådda.

2.
Skyndades sköldungars öde,
att de skulle i döden gånga;
illa gick det för Atle,
oaktadlt han ägde klokhet;
starka stöd han fällde,
stred mot sig själf mycket,
sände af slughet budskap,
att svågrarne brådt komme.

3.
Snälltänkta husfrun hade
i hugen manlig styrka,
lystrade å ordalagen,
hvad de i löndom mälte;
vanskligt då var den visa,
när hon ville de sina hjälpa,
buden skulle till sjös segla,
sjalf hon ej kunde komma.

4.
Hon vidtog varningsrunor,
men Vinge dem vrängde.
— fullföljande sveket, —
förrn dem han framgaf;
Atles sändemän
sedan foro
öfver den olycksfjorden,
där de frejdade bodde.

5.
Vid ölet de glada voro
och eldar tändes.
på intet svek man tänkte,
när svennerna kommit;
man tog emot de gåfvor,
som tycktes vänligt sända,
hängde dem på stolpen
men hade ej akt på dem.

6.
Kom då Kostbära,
klarsynta kvinnan,
som var Högnes hustru,
och hälsade dem båda;
glad var äfven Glamvör,
som Gunnar ägde,
sörjde för samkvämets fågnad,
såg sina gäster till godo.

7.
Hem de bjödo Högne,
om hellre brodern då foro,
synbart härvid var sveket,
Gunnar – hette det – komme,
om Högne det ville,
och Högne slog fast som beslut,
hvad den förre tillrådde.

8.
Mjöd af möar kringbars
och mycket af allt vardt bjudet,
flitigt fylldes hornen,
tills fulldrucket tycktes;
värdfolket gick till hvila,
när det var behagligt.

9.
Känd var Kostbära
som kunning att runor tyda,
ordstafvarna hon utredde
vid eldens flamma;
då måste vända tungan
försiktigt midt i munnen,
så runorna vrängda voro,
att vanskligt var dem tyda.

10.
Till sängs de gingo sedan
samman, hon och Högne;
den drottborna drömde
och dolde det icke,
sade det sinnrikt åt hjälten,
så snart hon vaknat.

11.
”Hemifrån ämnar du dig, Högne,
hör på mit råd dock:
å runor få äro fullt kloka,
men – far du en annan gång!
Så jag ser af de tecken,
din syster ristat:
den ädla har dig icke
inbjudit denne gången.

12.
öfver ett jag mest undrat,
och än må jag därpå grunda,
hvad som vållat den visa
att så villsamt rista;
för ty att antydt var,
att under förstodes
bägges eder bane,
om brådt I kommen
en staf här saknas hos kvinnan,
eller sattes den af andra.”

13.
Högne kvad:
”Mistrogna alla kvinnor äro,
icke jag slikt förmodar,
vill ej heller svek söka,
där ej sak är att hämnas;
oss vill den gäfva gjädja
med glödröda guldet,
ängslan hyser jag aldrig,
om än jag fara förnumme.”

14.
Kostbära kvad:
”Stuprätt galet I styren,
om dit I ställen kosan,
eder skall kärlighet icke
ägnas denna resan;
jag drömde, Högne,
och döljer det icke,
eder skall oväder möta,
och i allt fall jag rädes.

15.
Ditt täcke i eld
jag tyckte brinna,
högt hofs lågan
mitt hus helt igenom.”

16.
Högne kvad:
”Här ligga linnekläder,
som litet du aktar,
de månde brådt brinna
som täcket i brand dig syntes.”

17.
Kostbära kvad:
”En björn tyckte jag här in kommen
och bryta upp stockar,
så han ramarna riste,
att vi rädda vordo:
många af oss han tog i munnen,
att vi maktlösa voro,
också vardt där ett buller,
icke så litet.”

18.
Högne kvad:
”Ett väder månde där växa
och snarligen vildt varda,
den hvitbjörn du varsnat
tör vara ett slagregn från öster.”

19.
Kostbära kvad:
”En örn tyckte jag här in flyga
ändlångs i salen,
oss alla till blods han bragte,
det bådar oss strid i drygt mått:
af hotet jag honom tyckte;
en hamn af Atle vara.”

20.
Högne kvad:
”Esomoftast vi slakta
och se då blodstänk,
ofta det tyder på oxar
om örn att drömma;
ärlig är Atle i hugen,
hvad än du drömmer.” —
Sålunda de slöto
samtalet och skildes.

21.
Nu vaknade de välborna,
och var där samma varsel,
Glamvör därom delgaf:
drömmarna gåfve vid handen,
Gunnar förvägradt vore
att resa och vända åter.

22.
Glamvör kvad:
”Gjord jag tyckte en galge,
du gick att hänga,
ormar skulle dig äta,
medan än du lefde,
och ragnarök inbröt:
red mig du den gåtan!”

23.
Gunnar kvad:
”Fanor skola fritt svaja,
där du fann en galge,
och ymnigt gods aflas,
där ormar du drömde.”

24.
Glamvör kvad:
”Blodigt svärd jag tyckte
taget ur din pansarskjorta,
— svårt är att dröm slikan
säga åt maken —
spjut tyckte jag stunget
dig tvärs genom lifvet,
och ulfvar illa tjöto
vid dess ändar båda.”

25.
Gunnar kvad:
”Där ränna rackor,
som rusa att mycket skälla,
ofta är hundskall varsel
för hvinande kastspjut.”

26.
Glamvör kvad:
”En å tyckte jag här in strömma
ändlångs i huset
och vrålande af vrede
välta sig öfver bänkarna:
hon bröt af eder, bröder,
bägges edra fötter;
intet motstod hennes flöde,
det månde väl något betyda.”

27.
Gunnar kvad:
”Åkrar skola utsträckas,
där en å du tyckte;
ofta fötterna angelsnärjas,
när öfver en åker vi gånga.”

28.
Glamvör kvad:
”Döda kvinnor jag tyckte
komma hit i natten,
vårdslöst voro de klädda,
ville till man dig kora
och bjödo dig brådt
till bänkarna sina,
vända från dig äro vordna
visst dina diser.”

29.
Gunnar kvad:
”För sent är varning säga,
så är redan beslutet:
ej fly vi denna färden,
som oss förelagd är vorden;
men likligt är mångt och mycket,
att kort vi lefva månde.”

30.
Solens rodnad de sägo,
syntes ifriga
alla att upp bryta,
men andra afrådde;
fem de samman foro,
dubbelt flera kommo
härtill huskarlar, —
hopställdt illa var det.

31.
Snövar och Solar följde
sönerna af Högne,
Orkning de nämnde honom,
som dem äfven följde:
blid var den borne sköldsven,
brodern till Högnes hustru.

32.
Foro med dem de fagerklädda,
tills fjärden dem skilde,
kvinnorna alltjämt afrådde,
men de läto sig intet sägas.

33.
Då tog Glamvör till orda,
hon, som Gunnar ägde,
talte till Vinge,
som henne värdt tycktes:
”Ej jag vet, om I oss lönen
oss till viljes;
men en snara är gästbesöket,
om svek därunder smiddes.”

34.
Svor då Vinge
och sig själf han litet skonade:
”äge honom jättar,
om för eder han ljöge,
i galgen han gånge,
om han god tro sveke!”

35.
Bära tog till orda,
blid i hugen sin:
”Seglen sälla
och seger hemfören,
faren som eder jag önskat,
alls intet må slikt hindra!”

36.
Svarade då Högne.
i hugen god mot fränder:
”Hafven mod, I hulda kvinnor,
hvad hända måtte!
Många såsom I mäla,
men miste går det storligen;
litet det mången hjälper,
hur hjärtligt följd från hemmet.”

37.
De bytte blickar sedan,
tills bort i sundet de huuno;
då, tror jag, skiftades skepnad
och skildes deras vägar.

38.
Ro de började kraftigt,
bräckte kölen å midten,
piskade vågen, bakat böjda,
och bistra sig ansträngde;
hamlorna tågnade,
tullarna brusto,
ej de fäste sin farkost,
förrn de hastade från den.

39.
Litet längre framman
— dess ändalykt skall jag tälja —
sågo de den borg stånda,
som Budles varit;
högt dess grindar dåna,
när Högne bultade på dem,
ett ord då undföll Vinge
som helst bort uteblifva:

40.
”Faren fjärran från huset!
Farligt är in gånga;
brädt jag fick eder brända,
bringar er strax i högen!
Fagert bad jag er komma,
men falskhet var därunder;
eller härifrån biden,
medan jag bygger er galge!”

41.
Det ordet kvad då Högne,
föga hugad att vika,
ängslad för ingenting,
som återstod att pröfva:
”Akta dig att oss hota,
yppa sådant sällan.
om du ökar ditt skräfvel.
månde dig ondt förlängas.”

42.
Dristigt de anföllo Vinge
och till döds slogo,
med yxor de honom höggo
till sista andedraget.

43.
Atles kämpar flockades
och klädde sig i brynjor,
rustade så de gingo,
att gårdsrum låg emellan,
med ord de på en gång
alla med vrede höggos:
”I förväg vi fast beslutit
att fjärma eder ur lifvet.”

44.
”Ringa är syn för saken,
om så I redan beslutit;
än ären I icke färdiga,
dock hafva vi en fallen,
lemlästad till Hel, —
af eder härflock var han.”

45.
Ursinne då dem åkom,
när detta ord de förnummo.
förde sina fingrar
fermt i lansremmen,
sköto skarpligen
och sköldarna svängde.

46.
In kom budskap om
hvad ute förehades;
högt framför hallen
hördes en träl ropa.

47.
Uppbragt vardt Gudrun
af olycksbudet,
rikligt prydd med smycken sina,
slet hon dem alla af sig,
slängde silfret,
att ringarna sönderbrötos.

48.
Ut gick hon sedan,
öppnade dörrarna med buller,
framgick utan fruktan
och fägnade de komna,
hastade till niflungarne
sin sista hälsning att bringa;
sanning följde en sådan,
och hon sade än vidare:

49.
”Jag företog mig tecken
att trygga eder kvar hemma;
men ingen undgår sitt öde,
ty ären I ock här komna.”
Hon mälte med manlig vishet,
att de måtte försonas;
ej någon lät sig rådas,
nej sade alla.

50.
Säg då den ädelborna,
att till sår de lekte,
fattade hårdt ett fejdråd
och for ur kvinnomanteln;
blottade svärdet grep hon
att bärga åt fränderna lifvet,
väldig i vapenbraket,
hvart hon vände huggen.

51.
Lät så Gjukes dotter
digna tvenne hjältar,
nedhögg Atles broder,
att bort han bäras måste;
så hon skipade skärmytseln,
att en vardt skild från foten,
en annan högg hon så,
att ej han uppstod mera;
till Hel hon bragte honom
utan att på handen darra.

52.
Där vardt en slaktning våldsam,
som vida beryktats,
den öfvergick i allo
hvad öfvats af Gjukes söner.
Så man sade niflungar,
medan de själfva lefde,
svänga svärden till anfall,
sönderslita brynjor
och hugga in på hjälmar,
som hugen dem bistod!

53.
Om morgonen mest de stredo,
tills fram mot middagstiden,
alltså hela ottan
och ena hälften af dagen:
först då var fejdadt till fullo,
flödade blod å vallen;
dessförinnan aderton fallit,
öfriga voro
Bäras tvenne söner
och brodern hennes.

54.
Atlc den käcke tog till orda,
fast ännu vredgad:
”Illa är detta att åse,
eder det måste tillräknas;
vi voro trenne tiotal
af tappra stridsmän,
öfverlefvande äro elfva,
utbrunnet är där mycket.

55.
Bröder fem vi voro,
när vi Budle miste:
Hel nu äger hälften,
här ligga två slagna.

56.
Dråplig frändskap fick jag,
döljas må det icke,
men, fruktansvärda kvinna,
ej kan jag däråt glädjas;
fridsamt hade vi sällan,
sedan du kom oss i handom;
jag sett mig å fränder rånad
och sviken å gods ofta,
till Hel min syster I sänden,
slikt jag bittert känner.”

57.
Gudrun kvad:
”Om sådant du talar, Atle,
som så tillförne handlat:
min moder tog du
för att mörda till dig skatter;
de flinka systersöner
du svälte till döds i en håla;
löjligt mig tyckes,
att du täljer opp din sorg;
jag gudarne glad tackar,
när det går dig illa.”

58.
Atle kvad:
”Eder jag eggar, jarlar,
att öka den stora harmen
hos henne, den hätska kvinnan,
det hugar jag att skåda:
gången att gräma
Gudrun till klagan!
Det månde jag finna vilja,
att illa till freds hon vore.

59.
Gripen Högne,
hans hals med knif karfven,
skären ur honom hjärtat,
gören det genast!
Gunnar den grymme
vid galge fästen,
utfören detta illknep:
inbjuden ormar!”

60.
Högne kvad:
”Gör du, som dig lyster,
glad skall jag därå bida,
frank skall du mig finna,
ty förr jag svårare pröfvat;
I haden mycket motstånd,
medan vi oskadda voro,
så äro vi nu sårade,
att själf du må råda.”

61.
Det kvad då Beite,
köksmästarn hos Atle:
”Låtom oss Hjalle taga
och Högne skona,
då är verket halft vunnet,
och värd är han döden;
väl tör han ej lefva länge,
lösker får han alltid heta.”

62.
Hemsk vardt kittelhägnarn,
höll ej längre platsen,
kände sig kusligt varda
och klef i alla vrår;
osäll för deras ofred,
skulle han ondt slita,
fann den dagen dyster,
då han doge från svinen
och all den örkost,
förut han hade.

63.
Nu togo de kocken hos Budle
och med knifven hota,
skrek då illträlen ömkligt,
förrn udden han kände;
gärna vore han redo
att gödsla deras gårdar
och slita det värsta,
om denna vånda han sluppe;
lycklig skulle Hjalle vara,
om lifvet han behölle.

64.
Högne härpå tänkte
— handla så skulle få blott —
att falla en förbön för trälen,
så att fri han ginge:
”Föga för min del jag aktar
att främja detta gyckel;
hur kunnen I här vilja
höra på detta skränet ?”

65.
Då togo de folkfursten,
fanns ej längre utväg
för kraftfulla kämpar
att kunna det fördröja;
högt log Högne,
det hörde dagens söner;
så han kämpa kunde,
kvalen väl fördrog han.

66.
Gunnar tog sin harpa,
grep däri med tårna,
så han spela kunde,
att kvinnor gräto
och karlar till klagan rördes,
när klangen de förnummo;
då för den mäktige sjöng han,
att bjälkarna sönderbrusto.

67.
Dog då den dådrike
tidigt på dagen redan;
bröderna vid sin bortgång
lämnade bragder, som lefva.

68.
Stor sig Atle tyckte,
trampande dessa båda,
hustrun sin harm han sade
och gick att håna än mera:
”Nu är det morgon, Gudrun,
mist har du dina hulda,
i somligt du själf vållar,
att så det hände.”

69.
Gudrun kvad:
”Glad är du, Atle,
och yfs öfver seger,
men ånger skall dig åkomma,
när allt du röner;
det arfvet står efter,
jag kan dig det säga:
ondt skall dig aldrig frånga,
så vidt äfven jag ej dör. ”

70.
Atle kvad:
”Slikt kan jag förebygga,
ser mig en annan utväg,
hälften mera behaglig,
— ofta vi hamna vid det goda —
med en mö jag månde dig hugna,
med härliga smycken
och snöhvitt silfver,
som själf du kan välja.”

71.
Gudrun kvad:
”Härtill är ingen utsikt,
ty jag det nekar,
försoning slet jag äfven,
när sakerna voro mindre;
oförsonlig var jag ock eljest,
ökas nu må detta,
jag låtsade ej om ett som annat,
sa länge Högne lefde.

72.
Arla vi upp föddes
i ett och samma hus,
så mången lek vi lekte
i lunden och växte,
Grimhild rikligt gaf oss
guld och halssmycken;
för min broders bane
böter jag aldrig vill taga,
ej heller det vinna,
att väl till freds tyckas.

73.
Ofta kvinnors lott förkränkes
af karlars öfvenälde.
kronan segnar krympt mot jorden,
om kvistarna torka,
och bladlöst träd börjar luta,
om barken afskalas;
nu må du ensam, Atle,
i allt här råda.”

74.
Alltför oklok kämpen
aktade på detta,
synbart var sveket,
om han sett sig före;
förställsam då var Gudrun,
kunde om god hug mäla,
förde sig lätt och ledigt,
lekte med tvenne sköldar.

75.
Öfligt gille hon anställde
till arföl efter sina bröder,
detsamma lät äfven Atle
efter de sina göra.

76.
Lyktadt var detta lägligt,
lagad t var dryckesgillet,
ett samkväm, att säga,
med sällspordt tummel;
sträf och stolt i hugen
stred hon mot Budleätten,
ville å husbonden hafva
hämnd omåttlig.

77.
Listigt hon lockade barnen
och lät deras springlek sluta,
de grämde sig något gramsna
men gräto icke,
flögo i modersfamnen,
frågade hvad hon ville.

78.
Gudrun kvad:
»Spörjen icke därefter,
spilla edra lif jag ämnar,
länge lysten att eder
läkedom mot åldern bereda.”

Sönerna kvådo:
”Blota som du vill med barnen,
det förbjuder ingen;
men kort skall vreden hvila,
om du vågar detta.”

79.
Brödernas barndom
bröt då den vildsinta,
skipande skapligt
skar hon halsen af båda;
men Atle sporde
hvart de sprungit undan,
sönerna hans, att leka,
när ej längre han såg dem.

80.
Gudrun kvad:
”Slikt jag låter mig öfver gånga
att säga dig det, Atle,
ej för dig skall Grimhilds dotter
dölja detta;
men glädja dig skall det minst, Atle,
om denna gärning du röner,
mycken vånda du väckte,
när våldsamt du slog mina bröder.

81.
Mycket sällan sof jag,
sedan de föllo,
om hård hämnd jag lofvat,
har du nu en minnesbeta;
en morgon till mig du talte,
den morgonen aldrig glömmes,
nu är det också afton,
du äger att slikt förnimma.

82.
Döda äro söner dina,
dem du sist bort mista,
och vet, deras hufvudskålar
jag haft till ölkärl:
en dryck åt dig jag bryggde,
raed deras blod den blandats.

83.
Jag tog ock deras hjärtan
och å ten stekte,
satte dem för dig sedan,
sade dem af kalf vara;
ensam detta allt da vållar,
intet du ville lämna,
tärde med oxeltänderna,
tuggade begärligt.

84.
Nu vet du barnens öde,
ingen tör bedja om värre,
min lott jag mig själf redde,
rosar mig ändock icke.”

85.
Atle kvad:
”Grym var du, Gudrun,
när du gjorde detta,
bloden af dina barn du
blandat åt mig att dricka;
sår du fränder slagit,
dem sist du det skolat,
mig själf du också lämnar
liten rast mellan slagen.”

86.
Gudrun kvad:
”Vilja mig ännu vore
att våldsamt slå dig själfvan,
ty alltför ondt är intet,
som slik en usling händer;
förr du öfvat hade
utan exempel för mänskor
i världen här
ett vansinnigt missdåd;
nu du ännu ökat
livad innan dess vi sporde,
begått en gräslig gärning,
nog har du gjort ditt arföl.”

87.
Atle kvad:
”Du skall å stockeld stekas,
men stenas dessförinnan;
då har det du uppnått,
som du har eftertraktat.”

Gudrun kvad:
”Säg dig slika
sorger i morgon tida!
Fridare vill jag i döden
fara till det andra ljuset.”

88.
De sutto i samma boning
men söndrades till tvedräkt,
växlade ord i ondo,
ingendera trifdes.
Hos Niflung växte vreden,
å vådlig hämnd han tänkte,
han gick att yppa för Gudrun,
hur gramse han var mot Atle.

89.
Kom så henne i hugen
Högnes behandling,
säll hon prisade sonen,
om snart han hämnd finge;
krossad vardt då Atle,
kort var att därpå bida,
slog honom sonen af Högne,
själf ock Gudrun.

90.
Den raske, ryckt ur sömnen,
redo var att orda,
han kände svedan af sår, som
han sade förband ej tarfva:
”Sägen mig det som sannast,
hvem sonen af Budle slagit?
Ej litet jag lät mig dåras,
lifsvån är mig ingen.”

91.
Gudrun kvad:
”Dölja för dig skall icke
dottern af Grimhild:
jag länkat så, att din lefnad
lider till slutet,
och sonen af Högne har sin del,
att sår till döds dig matta. ”

92.
Atle kvad:
”Hastat har du till en handling,
som dig höfdes föga,
illa är att vän svika,
som väl dig trodde;
ombedd for jag från hemmet
att fria till dig, Gudrun.

93.
Du var en lofsäll enka,
man lade till: en storråda!
och detta var icke osant,
som efteråt vi rönte;
när hit du for från hemmet,
en här af män oss följde,
allt var furstligt
vid våra färder.

94.
Mångt och allt var praktfullt,
männen utvalda,
rikligt fanns af boskap
till festmål stora;
gods var där mycket.
många sin andel fingo.

95.
Brudskatt stor jag gaf dig, stolta,
många ståtliga smycken,
trälar trenne tiotal,
sju tärnor goda,
slösadt var med sådant,
silfver dock ännu mera.

96.
Du lät dig allt tyckas,
som om intet det vore,
medan de länder lågo nere,
som mig lämnats af Budle;
så grof du under,
att ingen lott jag erhöll,
din svärmor lät du ofta
sitta förgråten;
ingendera i äktenskapet
umgicks sedan kärligt.”

97.
Gudrun kvad:
”Atle, nu med lögn da löper,
men litet jag därpå aktar,
huld jag sällan var i hugen,
men du hof det till större;
I, unga bröder, som kaxar kifvats,
och kämpaden inbördes,
till Hel gick hälften
ur huset från dig,
gafs till spillo ganska mycket,
som till gagn skulle vara.

98.
Trenne syskon vi voro,
tycktes oförvägna,
foro af landet
och följde Sigurd;
vi ströfvade omkring
och styrde enhvar sin farkost,
litade på lyckan,
tills vi landade i öster.

99.
Konung först vi dräpte,
korade land därefter,
hersar af häpnad, jag vet det,
oss till hända gingo;
vi förde ur skogen,
den vi skuldlös ville,
satte i säkradt läge,
den själf det ej kunde.

100.
Död vardt hunske hjälten,
då dräpta min sällhet äfven,
tung var ångest för den unga
att änkenamnet bära;
kvalfullt lif mig tycktes koradt,
komme jag i Atles boning,
förut jag ägde en hjälte,
olycksalig var den förlusten.

101.
Från intet ting du komma kunnat,
si vidt oss kändt är,
att du en sak sökte
utan att släppa en annan”;
alltid ville du undflykter.
aldrig ditt ord hålla,
lugnt lät du slikt hända,
som ej höfdes en konung.”

102.
Alle kvad:
”Mod lögn du löper, Gudrun,
men litet skall det båta
hvarderas öde
för oss är allt i sjunkande.
Gör nu, Gudrun,
af godset, som dig tillhör.
hvad oss till ära må lända.
när ut man bär mig!”

103.
Gudrun kvad:
”Skepp jag köpa månde
och målad kista.
växa väl det hölje,
som hägna skall din lekamen,
för hvarje sak så sörja,
som om vi såta varit.”

104.
Död vardt därpä Atle,
strax uppkom i ätten tvedräkt,
men den ädelborna utförde
allt, hvad hon lofvat.
Gudrun förevis ville
gånga sitt lif att spilla,
men dag efter dag vardt dröjsmål,
hon dog den gången icke.

105.
Säll är enhvar sedan.
som slikt barn föder,
en ättling så idrottshärlig,
som den Gjuke aflat.
Lefva månde länge
I landen vida
deras fejders rykte,
hvarhelst ett folk det hörer.


(Ur Völsungasagan:)

Så slöt Atle sitt lif och med honom hela hans hird. Nu ville Gudrun icke lefva efter denna gärning, men hennes sista dag var ännu icke kommen.

En gång gick Gudrun till hafvet, tog sten i sitt sköte och steg ut i vattnet för att dränka sig; men då hofvo henne stora vågor fram efter sjön, så att hon med deras hjälp fördes skyndsamt och kom till konung Jonakers borg. Han var en mäktig konung och rik pä folk. Han tog henne till äkta. Deras barn voro Hamder, Sörle och Erp. Där uppföddes ock Svanhild (som var Sigurds och Gudruns dotter).


HEIMSKRINGLA er et privat initiativ. Prosjektet mottar ikke noen form for offentlig støtte. Vi har kun utgifter og ingen faste inntekter. Kostnader til teknisk drift og utstyr bæres av privatpersoner. Alle økonomiske bidrag mottas derfor med stor takk. Ønsker du eller ditt foretak å støtte prosjektet økonomisk? Ta gjerne kontakt med oss, eller bruk vårt norske kontonummer 97105024499. Du kan også støtte oss via vårt Vipps-nummer 78431. For utenlandske bidrag bruk vårt IBAN-nummer NO6897105024499, med SWIFT-kode: DNBANOKK eller SEPA-kode: SKIANOBB. En kan også overføre penger til HEIMSKRINGLA via PayPal eller vippse via mobilen til 78431. Vi selger også fast annonseplass på venstre sidemeny til rimelig pris. Alle bidragsytere krediteres med navn for sine bidrag.