Snorre Sturlesons Edda samt Skalda Brages Samtal

Fra heimskringla.no
Hopp til navigering Hopp til søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ► Original.gif Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif
Dansk.gif


Håndskrift med Snorres Edda
Snorre Sturlesons
Edda samt Skalda


Öfversättning från Skandinaviska Forn-Språket:
Anders Jacob D. Cnattingius


Brages Samtal
(Bragarædur)


55. En man är nämnd Äger eller Hler: han bodde på ön Lessö och var mycket klok. Han begaf sig på en resa till Asgård, och som Asarne rätt väl kände hans resa, så blef han väl emottagen: dock brukade de med honom åtskilliga synvändningar. Om aftonen, när dryckesstämman begynte, lät Oden bära svärd in i salen, som voro så blanka, att de gåfvo sken ifrån sig och man behöfde ingen annan upplysning, medan man satt och drack. Asarne, som voro närvarande vid detta gästabud, och sutto hvar i sitt högsäte, voro desse 12 Domare: Thor, Njörd, Frey, Tyr, Heimdall, Brage, Vidar, Vale, Uller, Häner, Forsete. Likaledes Asynjorna, Frigg, Freja, Gefjun, Idun, Gerde, Sigun, Fulla och Nanna. Äger tyckte väl om hvad han såg: väggarna voro rundt omkring prydda med sköldar i stället för tapeter. Der var ock starkt mjöd, som ingalunda sparades. Ägers granne var Brage och medan de drucko sprakades de vid. Brage berättade för honom många af Asarnes fornbragder.


56. Han började med berättelsen derom, att tre Asar, Oden, Loke och Häner foro bort, reste öfver fjäll och genom öcknar, der intet fanns till lifsuppehälle. De kommo omsider till en dal, der de sågo en hjord oxar, hvaraf de togo en för att koka och äta den. Då de tyckte, att han var nog kokt, togo de den af elden, men funno motsatsen. En stund derefter togo de den åter af igen, men den var ännu icke färdig. De samtalade då sins emellan, hvad orsaken härtill kunde vara. Då hörde de någon röst i trädet uppöfver sig, och han som satt der sade, att han vållade, att icke oxen kunde blifva kokt. De sågo efter och sågo en örn, som icke var liten. Örnen sade vidare; viljen J gifva mig en andel af oxen, så skall han nog blifva kokt. De jakade härtill. Örnen flög då ned ur trädet, satte sig vid kokningen och bortryckte begge oxens lår och bogar. Loke blef deröfver vred, fattar en stor stång, häfver den i vädret af alla krafter och slår dermed örnen. Denne skrämdes af slaget och flyger upp. Stången fastnade då med den ena ändan vid örnens kropp och med den andra vid Lokes händer. Örnen flög så högt, att Lokes fötter släpades öfver stenar och stockar, och han trodde att hans armar skulle slitas från axlarne. Han ropar och beder örnen om förskoning; men denne säger, att Loke skall aldrig varda lös, om han icke svär honom, att skaffa från Asgård Idun med dess äpplen: Loke lofvade detta. Han blef då lös och kom åter till sina följeslagare och förtäljes om denna resa intet vidare, förr än de kommo hem. På den bestämda tiden förleder Loke Idun att lemna Asgård och gå ut i en skog, under föregifvande, att han funnit några äpplen, som hon skulle tycka särdeles om. Tillika bad han henne medtaga sina äpplen, för att kunna jämföra dem med de andra. Då kom jätten Thjasse i örns skepnad, tog Idun och flög bort med henne hem til sin boning. Asarne ledo myket genom Iduns frånvaro: de blefvo gråhårige och gamle. De höllo då råd och efterforskade, hvem som sist hade haft någon kunskap om Idun. Det sista de hade sett, var det, att hon gick från Asgård med Loke. Han blef då gripen och förd till tinget och hotad med död eller hård medfart. Loke, som blef rädd, lofvade nu, att söka efter Idun i Jötenhem, i fall Freya ville låna honom sin falkehamn. Då han fick den, flög han norrut åt Jötenhem och kom en dag till jätten Thjasse, som just då hade rott ut på sjön, så att Idun var ensam hemma. Loke omskapade henne till en nöt, som han tog i sina klor och flög dermed hastigt bort. Då Thjasse hemkom och saknade Idun, påtog han sig sin örnhamn, flög efter Loke och tog under flygten örnedrag. När Asarne sågo falken komma flygande med nöten och tillika sågo hvar örnen flög, gingo de ut till Asgårds mur och buro dit bördor af höfvel-spånor med sig. Då falken skulle flyga in öfver staden sänkte han sig vid muren. Asarne tände derefter eld i spånorna och då örnen icke kunde hejda sin fart, fast falken försvann, slog lågan i vingarne, så att han icke förmådde flyga längre. Asarne voro då färdige, och dödade jätten Thjasse innanföre Asgårds murar, hvilket dråp är mycket beryktadt. Men Skade, Thjasses dotter, påtog hjelm och brynja samt en hel krigsrustning, hvarefter hon begaf sig till Asgård, för att hämnas sin faders död. Men Asarne tillbjödo henne förlikning och, mansbot, och det blef afgjordt, att hon skulle välja sig en man bland Asarne, dock utan att förut se annat af den hon valde, än fötterne. Då såg hon en mans fötter, som voro mycket vackra och utbröt: ”dennfe väljer jag: Balder är utan lyte.” Men denne var Njörd från Noatun. Det var ock ett vilkor i förlikningen, att Asarne skulle försöka, hvad hon trodde skulle blifva dem omöjligt, nemligen att bringa henne till att le. Men Loke verkställde likväl detta. Sålunda var förlikningen sluten å deras sida. Det berättas också, att Oden, till ännu större mansbot, tog Thjasses ögon och kastade dem opp på himmelen och bildade deraf två stjernor. Äger sade då: som mig tyckes, har Thjasse varit en rask man; men af hvad härkomst var han? Brage svarade: Ölvalde var hans fader och märkvärdigt skulle du finna det, som jag kunde förtälja dig om honom. Han var mycket rik, och, när han dog och hans söner skulle skifta arfvet sig emellan, mätte de guldet på det sätt, att hvar och en af dem fick så mycket, som han hvarje gång kunde hålla i sin mun. Sönerne hette: Thjasse, Ide och Gang. Deraf är ännu det uttryck hos oss, att kalla guldet desse Jötnars munräkning; men i poesi uttrycka vi det dunklare på det sätt, att vi kalla det desse Jötnars mål, uttryck eller tal. Då sade Äger: detta tyckes mig vara väl användt i skaldekonst. Än vidare frågade Äger:


57. Hvarifrån har den konst, som I kallen skaldskap sin upprinnelse? Brage svarade: dertill var upprinnelsen denna: Gudarne förde krig med det folkslag, som kallas Vaner. De aftalade en sammankomst, för att sluta fred, som blef ingången på det sätt, att de begge gingo till ett kar, hvari de spottade. Men när de skulle åtskiljas, togo Gudarne detta fredsmärke, som de ej ville låta förgås, och skapade deraf en man, som het Qvaser. Han är så vis, att ingen kan fråga honom någon ting, hvarpå han icke vet reda. Han for vida omkring alla länder, för att undervisa menniskorna. En gång kom han hem till gästabud hos dvergarne Fjalar och Galar. Desse kallade honom till enskildt samtal, dräpte honom och låto hans blod rinna i tvänne kar och en kittel, som hette Odrärer; men karen hette Són och Bodn. De blandade honing i blodet, hvaraf uppkom ett så herrligt mjöd , att hvem, som deraf dricker, blifver skald och margkunnig. Dvergarne berättade Asarne, att Qvaser hade drunknat i visdom, ty ingen var så klok, att han kunde nog utfråga honom.

Desse dvergar bjödo till sig en jätte vid namn Gilling, tillika med hans hustru, och, när han kom, bådo de honom ro ut på sjön med sig. Då de hade kommit något från land rodde dvergarne på blindskär och omhvälfde farkosten. Gilling, som icke kunde simma, drunknade; hvaremot dvergarne vände om farkosten igen och rodde i land. Då de berättade hans hustru detta, gick det henne mycket till hjertat och hon började gråta högt. Fjalar frågade, om det ej kunde lätta hennes sorg, att se ut åt sjön , hvar hennes man omkommit, hvilket hon bejakade. Han sade då åt sin broder Galar, att han skulle gå upp öfver dörren, och, när hon gick ut, låta en qvarnsten falla ned på hennes hufvud, ty han kunde icke uthärda hennes skri. Brodren gjorde efter hans begäran. Då jätten Gillings son, Suttung, sporde detta, for han bort, grep dvergarne, förde dem ut på sjön och satte dem på ett flod-skär. De bådo Suttung skona deras lif och bjödo honom i förlikning i fadersbot det herrliga mjödet hvilket han äfven antog. Suttung förde mjödet hem med sig, och gömde det på det ställe, som hette Nitberg, samt satte sin dotter Gunnlöd att vårda det. Derföre kallas nu skaldskap Qvasers blod, dvergars drick, Odrärers, Bodnes eller Sóns vätska; dvergars skepp (emedan detta mjödet skaffade dem lifslösen från skäret), Suttunga-mjöd eller Nitbergs vätska.


58. Då anmärkte Äger: mörkt synes mig, att gifva skaldskap dessa benämningar. Men huru ätkommo Asarne Suttungs mjöd. Brage svarade: derom är följande att berätta: Oden for hemifrån och kom till ett ställe, der nie trälar gingo och slogo gräs. Desse frågade han, om de ville, att han skulle hvässa deras liar. De jakade dertill; hvarpå han tog af sitt bälte en brynsten och brynde liarne. De tyckte att liarne nu beto mycket bättre och begärde art köpa stenen. Han svarade, att den, som ville köpa den, skulle betala hvad billigt var. Alla sade, att de ville köpa den, och hvar och en bad honom sälja den åt sig. Han kastade då stenen upp i luften, och, då alla ville gripa den, kommo de i ett sådant slagsmål, att de med sine liar dödade hvarandra. Oden sökte sig härberge hos en jätte, som hette Böge, broder till Suttung, Böge jämrade sig öfver sin belägenhet, alldenstund hans nie trälar hade dräpt hvarandra, och han visste nu icke hvarifrån han skulle få arbetare. Oden kallade sig Bölverk. Han erböd sig, att åtaga sig de nie männens arbete för Böge, mot vilkor, att denne skaffade honom en drick af Suttungs mjöd. Böge svarade, att det icke stod i hans makt, emedan Suttung ville hafva det allena; men han sade tillika, att han ville följa Bölverk dit, och försöka, om de icke kunde få det. Om sommaren utförde Bölverk de nie männens arbete hos Böge; men då vintren kom, begärde han sin lön af honom. Då begåfvo de sig begge till Suttung. Böge berättar sin broder hvad han hade lofvat Bölverk: men Suttung nekade bestämdt hvarenda droppa af mjödet. Bölverk sade då till Böge, att de skulle försöka någon list för att åtkomma mjödet. Böge var dermed tillfreds. Bölverk tog derpå fram en nafvare, som hette Rate och bad Böge genomborra berget, om nafvaren var nog skarp dertill. Böge började att borra och sade, att berget var genomborradt. Men Bölverk blåste i nafvarehålet, och, då borrmjölet der vid for ut emot honom, märkte han, att Böge ville bedraga honom. Han yrkade då, att Böge skulle borra ända igenom. Böge borrade åter, och, då Bölverk nu blåste, flög borrmjölet ut till andra sidan. Bölverk förändrade sig nu i en orms skepnad, och kröp igenom hålet. Böge stack efter honom med nafvaren, dock utan att råka honom.

Bölverk begaf sig till Gunnlöd och låg hos henne i tre nätter- Hon tillät honom då att dricka af mjödet tre gånger. I den första dricken drack han ut hela Odrärer, i den andra Bodn och i den tredje Són, så att han då hade allt mjödet. Derefter förvandlade han sig i örnskepnad och flög bort i största hast. Men när Suttung såg örnens flygt, påtog han sig örnhamn och flög efter honom. Så snart Asarne sago Oden komma, satte de ett kar ut i gården. Då Oden nådde Asgård göt han mjödet i karet. Men som Suttung var så nära, att han nästan hade nått honom, lemnade han något efter sig, hvilket då ingen brydde sig om, så att hvem som ville kunde taga det. Detta kalla vi odugliga skalders lott. Men Suttungs mjöd gaf Oden åt Asarne och alla goda skalder och af denna anledning kalla vi skaldskap Odens fångst, fynd, drick och gåfva samt Asarnes drick.