Snorre Sturlesons Edda samt Skalda Omskrifningar

Fra heimskringla.no
Hopp til: navigasjon, søk
Har du husket å støtte opp om ditt favoritt kulturprosjekt? → Bli en Heimskringla-venn og gi et bidrag til Heimskringla.no.

Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ► Original.gif Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif
Dansk.gif


Håndskrift med Snorres Edda
Snorre Sturlesons
Edda samt Skalda

Öfversättning från Skandinaviska Forn-Språket:
Anders Jacob D. Cnattingius


Skalda
Skaldespråket


I. Omskrifningar:

1. Då frågade Äger i huru många delar indelen I Skaldespråket? Eller huru många äro Poesiens arter? Brage svarade: till tvänne slag kan man hänföra alt poesi. Äger sporde: hvilka, äro dessa tvänne? Brage svarade: Skalde-språket och Vers-slagen. Hvilket föredrag fordras i Poesi? Tre äro det Poetiska språkets delar. Hvilka? Dels att nämna hvarje ting efter dess rätta namn, dels dess förnamn, dels genom omskrifningar, och är denna sista del så beskaffad, att, om man t. ex. vill nämna Oden, eller Thor, eller Tyr eller någon annan af Asarne eller Alferne, hvilken som helst, och man tillika tager ett namn af någon annan Ases egendom eller bedrift, så tillegnas namnet den sednare, men ej den, som egentligen var nämnd. Så nämne vi Sigtyr, Hangatyr och Farmatyr, hvilka äro Odens namn. Dessa kalla vi omskrifningar. Så kalla vi (Thor) Reidartyr.


2. Nu skall jag framställa några exempel på, huru de förnämste skalder hafva nyttjat dessa namn och omskrifningar: så t. ex. säger Arnor Jarlaskald, att Oden hetat Allfader:

Nu jag tänker för männerne tala,
Om den modlöse Jarlens dygder.
Sent slipper jag gräla -
Allfaders roste-sjö (öl) tjuter.

Här kallar han poesin Allfaders roste-sjö (öl): Havard den halte kallar Oden Hanga God (de hängdes Gud). Viga-Glum kallar honom Hánga-tyr ("de hängdes Tyr)- Räf kallar honom korparnes Balder. Så qvad Ejvind Skalldaspiller:

Riksinännen togo
Sigurd af daga
På Ogloe,
Honom som
Brukade gifva
Bördornas Guds (Odens) svanor (korpar)
De slagne krigsmäns
Korpa-dryck (blod).

Glum Gejrason kallar Oden Sigtyr (stridens Tyr). Och än vidare qvad Ejvind sålunda:

Göndul och Skogul
Dem sände Göta Tyr (Oden)
Att välja bland konungar,
Hvilken af Furstarnes ätt,
Som skulle med Oden fara,
I Valhall att vara.

Så qvad Ulf Ugges son:

Den vidtfrejdade Hroptatyr
Rider till sonens
Högst sorgliga bål:
Men jag det besjunger.

Thjodolf den hvinske kallar honom Friggs enögde man (famn-bo). Så qvad Hallfröd:

Den raske sjökrigarn
Till sig lockar
Thridjes (Odens) qvinna (Jorden)
Med sin tro och mildhet.

Här är ett exempel, att jorden i poesi kallas Odens maka. Så är här sagdt, att Ejvind qvad:

Hermod och Brage!
Qvad Hropta Tyr (Gudarnes Tyr),
Gån fursten till mötes.
Ty nu den konung,
Som hjeltefräjd vunnit,
Hit till salen kommer.

Kormak kallar honom Ygg.
Så qvad Stenthor:

Jag äger Gunnlöds armars bördas (älskares)
Gamla horn-sjö (dryck).
Mig derför jag dock ej;
Af något utmärkt berömmer.

Ulf Uggeson kallar Oden krigs-Guden.
Sa qvad Ejgill Skallagrimsson:

Jag offrar ej derföre
Till Vilers Bror,
Jordens Gud (Oden),
Att jag dertill är böjd.
Mimers Vän
Mig dock gifvit
Bot för sorgen,
Om jag det bättre räknar.
Ty Ulfvens baneman,
Den krigvande,
Gaf mig en konst
Utan fläck (poesi).

Här kallas han jordens Gud, Mimers vän och Ulfvens baneman. Skalden Ref kallar honom: de slagnes Gud (Val-Gautr). Einar Skålaglamm kallar jorden Hertyrs (Odens) Drottning. Ulf Uggeson kallar Oden korpfrestaren. Så säges i Eriksmal:

Hvad är det för drömmar? (sade Oden).
Jag tycktes stå upp före dag
Att ordna Valhall
För fallne kämpar.
Jag väckte Enhärjarne:
Böd dem stå upp,
Ordna bänkarne,
Skölja dryckeskärlen.
Valkyrjorna böd jag frambära Vin
Liksom en kung skulle komma.

Kormak kallar honom menniskoslägtets väldige kung och Hropt (Herre). Thorolf kallar honom Lidskjalfs sköldföraktande konung.
Brage kallar Thor menniskornas Faders son.
Einarr kallar Oden Bestlas son.
Thorvald Blandaskald kallar, honom Börs son ock Bures sonson.


3. Nu skall det berättas, huruledes skalderne hafva beskrifvit skaldekonsten efter de benämningar, som förut äro anförde. Den kallas nemligen Qvasers blod, dverga-skeppet, dverga-mjödet, jötna-mjöd, Suttunga-mjöd, Odens-mjöd, Asa-mjöd, Jötnarnes faders bot, Odrärers, Bodns och Sóns vätska och fyllnad, Nitbergs vätska, Odens fångst, fynd, böra och gåfva. Einar Skålaglamm kallar Poesin Qvasers blod, samt Dverga-drycken.
Orm Stenthors son kallar Poesin dvergen Dvalens dryck.
Skalden Ref kallar den Bergfolkets (Dvergarnes eller Jötnarnes) gille.
Egill kallar den Odens mjöd.
Glum Geirason kallar den Gudarnes herres gille;
Ejvind qvad sålunda:

Jag önskade tystnad
Utaf hans folk
Medan jag framställer
Gillings mansbot.
Och medan jag uppräknar
Ända till Gudarne
Hans ätt uti
Galgfurstens (Odens) kärls vätska.

Einar Skålaglamm kallar Poesien Odräres bölja, samt Bodns våg.
Ejlif Gudruns son kallar den Sóns sjö.
Völusten kallar den Mimers väns (Odens) strömmar och Thunds (Odens) fynd.
Orm Stenthorsson kallar den Vidurs (Odens) fångst och en lofsångs smide.
Ulf Uggeson kallar den Grimners (Odens) gåfva. Skaldskap kallas äfven dvergarnes sjö eller vätska, derföre, att Qvasers blod var vätskan i Odrärer innan mjödet blef tillagadt. Och emedan det gjordes, i kitteln, kallas det Odens kärls vätska, såsom Ejvind qvad och ofvanföre är anfördt.
Vidare har Poesin blifvit kallad dvergarnes skepp eller lid; lid betyder både öl och skepp, så att poesia derföre kallas dvergarnes skepp.


4. Huru skall man beskrifva Thor? Så att han kallas Odens och Jordens son, Magnes, Modes och Thunds fader, Sifs man, Ullers stjuffader, Mjöllners, starkhets bältets och Bilskirners styresman och ägare, Asgårds och Midgårds försvar, jättarnes och trollqvinnornas fiende och baneman, Rugners, Geirröds och Thrivaldes baneman, Thjalfes och Röskas herre, Midgårdsormens fiende, Vingners och Loras fosterson. Skalden Brage kallar honom Vidrers (Odens) arfvinge.
Ölver hnufa kallar honom jordens son.
Ejlif kallar honom Magnes fader.
Ejsten Valdason kallar honom Thruds Fader, Sifs man samt Ullers slägtinge.
Vidare kallar honom Brage Öflug-bardes (jättens) förfärare.
Gamle kallar honom Bilskirners konung.
Brage kallar honom äfven Rugners hufvudkrossare, samt Thrivaldes baneman.
Ejlif kallar honom Jätteqvinnornas förtryckare.
Brage kallar honom också bockarnes ägare.
Ulf kallar honom Jättens baneman och Vidgymner Vimrarvads, det vill säga Vimrarvads jätte, ty den ån, kallas Vimer, öfver hvilken Thor vadade, då han for; till Geirröds gård. Så qvad Veturlide:

Du krossade Leikn
Du dräpte Thrivalde
Du störtade Starkad.
Du besegrade Gjalp.

Så qvad Thorbjörn disarskald:

Du slog Kejlas hufvud,
Du förkrossade alldeles Kjallande
Förut dödade du Lit och Lode
Och Buseyra för dig blödde.
Du tämde Hänge-käfta
Hyrrocken dog först.
Dock var den prydliga
Svivör förut dödad.


5. Huru skall man beskrifva Balder? Så att han kallas Odens och Friggs son, Nannas maka, Forsetes fader, Ringhornes och Dröpners ägare, Höds fiende, Hels följeslagare och Gråteguden. Ulf Ugges son har sjungit enligt historien om Balder ett långt stycke i Husdråpa och förut äro exempel anförda, huru Balder är beskrifven.


6. Huru skall man beskrifva Njörd? Han må kallas Valfisk-Guden, Vanernes afkomling, Vanen, Freys och Frejas fader samt rikedoms Guden. Så säger Thord Sjöreks son:

Gudruna blef sjelf
Sina söners bane;
Den kloka Guda-Bruden
Fattade ej någon kärlek för Vanen.
Kjalar (Oden) mycket väl
Sina hästar tämde:
Man säger att Hamder
Ej strid sparade.

Här berättas huru Skade gick ifrån Njörd, såsom förr är anfördt.


7. Huru skall Frey beskrifvas? Så att han kallas Njörds son och Freyas broder. Äfven han kallas Vane-Gud, Vanernes afkomling, Vanen samt årsväxtens och ömnighetens Gud. Så qvad Ejvind Skallagrims son:

Frey och Njörd
Hafva väl försett
Stenbjörn
Med gods

Frey kallas ock Beljes fiende. Han är Skidbladners samt galten Gyllenborstes ägare, så som här säges:

Ivaldes söner
Gingo i urtiden
Att Skidbladner skapa,
Det bästa skepp,
Åt den klare Frey,
Njörds förträflige son.

Så säger Ulf Ugges son:

Den stridkunnige Frey åker
I sin vagn till Odens sons borg.
Han som styrer härarne
Och Gyllenborste.

Han heter ock Slidrugtanne.


8. Huru skall man beskrifva Heimdall? Han kan kallas nio mödrars son, Gudarnes vårdare, såsom förut är anmärkt, eller den hvite Asen, Lokes fiende, Freyas halsbands hämtare. Heimdalls svärd kallas hufvudet; emedan det berättas, att han blef genomborrad med ett mans hufvud. Derom är sjungit i Heimdalls galder och har hufvudet sedermera blifvit kalladt Heimdalls mjötud svärd kallas nemligen mans-mjötud. Heimdall är Gulldtopps ägare? Han är ock Vaga skers och Singastens hämtare: hvilket har afseende på hans strid med Loke om Brisinga-smycket. Han heter ock Sindler. Ulf Ugges son qvad ett långt stycke i Husdråpa om dessa fornsägner. Der berättas ock huru de voro i skälskepnad. Han är ock Odens son.


9. Huru skall man beskrifva Tyr? Så, att man kallar honom den enhändte Asen, Ulfvens fosterfar, dråpguden och Odens son.


10. Huru skall man beskrifva Brage? Så, att man kallar honom Iduns make, Skaldekonstens upphofsman och den sidskäggige Asen. Af hans namn kallas den Skäggbrage som har mycket skägg. Han kallas ock Odens son.


11. Huru skall man beskrifva Vidar? Han må kallas den tyste Asen, Jernskoens ägare, Fenrisulfvens fiende och baneman, Gudarnes hämnare; den Asen, som skall bebo sin fars boning, Odens son och Asarnes bror.


12. Huru skall man beskrifva Vale? Så, att han kallas Odens och Rinds son, Friggs stjufson, Asarnes broder, Balders hämnare, Höders fiende och baneman, samt den, som bebor sin faders boning.


13. Huru skall man beskrifva Höder? Så, att han kallas den blinde Asen, Balders baneman, Misteltens afskjutare, Odens son, Hels följeslagare och Vales fiende.


14. Huru skall man beskrifva Uller? Så, att han kallas Sifs son, Thors stjufson, Skid-Asen, Båge-Asen, Jagt-Asen och Sköld-Asen.


15. Huru skall man beskrifva Häner? Han kan kallas Odens stallbroder, sällskapare och samtalare, den snabbe Asen, Långfot och gods-konungen.


16. Huru skall man beskrifva Loke? Så, att han kallas Farbötes och Löfös och Nals son, Bilejsts och Helblindes broder, Vanargands (Fenrisulfvens), Jormundgands (Midgårdsormens), Hels, Nares och Ales Fader, Odens och Asarnes Frände, Faderbroder, sällskapare och like, Geirröds påhälsare och kisteprydnad, Jötna-bockarnes, Brisinga-smyckets och Iduns äpplens tjuf, Sleipners mor, Sigyns make, Gudarnes fiende, Sifs hårs skadesman, olycksbringaren, den listige Asen, Gudarnes förtalare och besvikare, den som tillställde Balders död, den bundne Asen, Heimdalls och Skades motpart. Ulf Ugges son kallar honom Farbötes son.


17. Nu skola vidare exempel anföras på de omskrifningar, som här blifvit nämnde och hvartill icke förut varit angifven någon historisk grund. Så som Braga berättade för Äger, att Thor hade farit österut för att dräpa troll. Men Oden red på Sleipner till Jötenhem och kom till jätten Rungner. Denne frågar, hvem den mannen väl kunde vara, som rider både i luft och haf, samt tillade, att det måtte vara en dråpelig häst, som bar honom, Oden sade, alt han ville sätta sitt hufvud i vad, att Ingen så god häst fanns i Jötenhem. Rungner sade, att denne häst väl kunde vara god, men att hans häst, Guldfaxe, tog längre steg, och, i vrede, steg han på denna häst, för att sätta efter Oden och vedergälla honom hans stortalighet. Oden skyndade sig så mycket, att han var ett stycke väg förut. Rungner var så uppbragt af jätteraseri, att han ej märkte det förr än han kom inom Asarnes murar. Men när han kom till slottsporten, inbjödo Asarne honom till sitt dryckeslag. Han gick in i palatset och bad dem bära fram något att dricka. Man framtog då de skålar, hvarur Thor plägade dricka. Dessa tömde han alla. Men när han nu blef drucken, sparade han icke stora ord. Bland annat yttrade han, att han ville taga Valhall och flytta det till Jötenhem, försänka Asgård, och dräpa alla Gudarne, utom Freya och Sif, hvilka han ville föra hem med sig. Freya var den enda, som vågade skänka i åt honom, och han skröt af, att vilja dricka upp allt deras öl. Men da Asarne ledsnade vid hans ordprål, nämnde de Thors hamn och strax var han hos dem i salen, lyftade sin hammare och var mycket vred. Han frågade, hvem som dertill var upphofsman, att näsvise jättar der skulle dricka, eller hvem som hade gifvit Rungner lof att vara i Valhall, samt hvarföre Freya skänte i åt honom såsom vid Asarnes gillen. Rungner svarade, seende grymt på Thor, att Oden hade bjudit honom till dryckeslag och att han vore der med hans tillstånd. Thor sade, att den bjudningen skulle han få ångra innan han komme derifrån. Rungner svarade, att det vore liten heder för Asa-Thor, att dräpa honom vapenlös. Det beviste mera mandom, om han vågade slåss med honom på gränsorna vid Grjotuna-gård, och tillade han, ”det var verkligen en stor dårskap af mig, att jag lemnade hemma min sköld och min stenklubba. Hade jag haft mina vapen med mig, skulle vi strax pröfvat holmgången. Men i annat fall, förklarar jag dig för en niding om du vill dräpa mig, som är obeväpnad.” Thor ville för ingen del afslå en vigeskampen, då han blef utmanad, hvilket förut icke händt honom. Rungner for då bort sin väg och skyndade af all makt till Jötenhem. Denna hans färd blef mycket beryktad bland Jötnarne, samt huru han hade fordrat Thor till strid. Jättarne ansågo af högsta vigt, hvem som dervid fick seger: ty af Thor hade de injtet godt att vänta, om Rungner, som var en af de starkaste bland dem, fölle för hans hand. Jättarne gjorde då på Grjotuna-gård, af ler, en man, som var nio alnar lång och tre bred öfver bröstet; men då de icke funno ett hjerta nog stort för honom, togo de hjertat af ett sto, hvilket dock icke kunde bestå för Thor. Rungner hade ett hjerta af hård sten och trekantigt, så som man nu mera fästar den knuten, som kallas Rungners hjerta. Hans hufvud var äfven af sten. Likaledes var hans sköld, hvarmed han afbidade Thor, af sten, samt stor och tjock. Klubban bar han på skuldrorna, och säg, med ett ord, ganska fruktansvärd ut. Vid hans sida stod lerjätten, som hette Möckurkalfe och var ganska rädd. Det berättas att hans feghet yppades, när han såg Thor. Thor drog til stridsplatsen, samt med honom Thjalfe. Denne sprang fram till Rungner och sade till honom: ”du står rätt oförsigtigt jätte! med skölden framför dig. Thor har sett dig. Han skall gå ned i jorden ock anfalla dig nerifrån”. Då sköt Rungner skölden under sina fötter, ställde sig på den och höll klubban i begge händerna. Derpå såg han ljungeld, hörde ett starkt thordön, och förnam Thors Asastyrka. Denne for väldigt fram, lyftade hammaren och kastade den långt bort åt Rungner. Rungner fattade klubban med begge händerna och kastade den emot. Den mötte hammaren i luften, och gick sönder, så att det ena stycket föll på jorden, hvaraf alla brynstenar sedermera kommit; det andra stycket slog Thor i hufvudet, så att han föll framstupa på jorden. Hammaren Mjöllner träffade Rungner midt i hufvudet och krossade hans hufvudskål i små smulor. Han föll fram öfver Thor, så att hans fötter lågo öfver Thors hals. Thjalfe kämpade med Möckurkalfe, som föll med ringa heder. Thjalfe gick då fram och ville taga bort Rungners fot från Thors hals, men kunde icke röra den ur stället. Så snart Asarne sporde, att Thor var fallen, gingo de allesammans bort för att taga foten af hans hals, men kunde ej få den någon väg. Då kom dertill Magne, en son af Thor och Jernsaxa, som då blott var tre år gammal, kastade Rungners fot ifrån Thor och sade; ”se der en stor skada, Fader! att jag skulle komma så sent: jag tror att denne jätte skulle jag hafva slagit ihjäl med min näfve, om jag hade kommit i lag med honom”. Thor stod nu upp, gladdes åt sin son, och sade, att han skulle blifva stor och mäktig, och vill jag, sade han, gifva dig hästen Gullfaxe, som Rungner förut ägt. Då sade Oden att Thor gjorde illa, som gaf en så god häst åt en jätteqvinnas son och icke åt sin fader. Thor for hem till Thrudvang, och stenen satt ännu qvar i hans hufvud. Då kom till honom en spåqvinna, som hette Groa, Örvandels, den tappres, hustru. Hon sjöng öfver Thor en trollsång, till dess stenen lossnade. När Thor fann detta och han började få hopp derom, att stenen Snart skulle bli lös, ville han erkänna Groa dess läkedom och på något sätt fröjda henne. Thor berättade då för henne den händelsen, att då han vadade öfver Elivågorna hade han uti en hökasse burit Örvandel på ryggen nordan ifrån Jötenhem och till minne deraf var detta, att då en hans tå hade stuckit ut genom hökassen och blifvit förfrusen, så bröt Thor utaf den; kastade den upp till himmelen och gjorde deraf en stjerna, som kallas Örvandels tå, Thor sade, att det icke månde blifva långt till, innan Örvandel skulle återkomma hem. Groa blef deraf så glad, att hon bortglömde sin trollsång, så att stenen icke blef lösare, och står ännu qvar i Thors hufvud. Hvar och en bör derföre akta sig, att kasta en sten öfver golfvet; ty dervid röres stenen i Thors hufvud. Efter denna berättelse har Thjodolf den Hvinske sjungit Höstlånga, som så lyder:

Än man minnen qvar äger,
Att jättarnes fruktan (Thor)
Angrep Grjotuna-gårds jätte
Från sin åskvagn.
Jordens son (Thor) åkte
Till jernleken (striden). Månvägen (luften)
Under honom dånade.
Meiles Broders (Thors) mod svallade.

Efter honom all luften brann.
Och jorden från ena ändan till den andra
Med vind blef slagen
Efter Ulls slägtinge (Thor),
Då bockarne drogo
Den beqväma vagnens tempel-Gudar (Thor och Thjalfe)
Till striden med Rungner,
Brast plötsligt Svölners (Odens) hustru (Jorden).

Balders Bror (Thor) ej der
Den glupska mennisko-fienden
Från bergen (jätten) skonade,
Bergen skakades och brusto,
Himlen, den höga, brann.
Jag sporde, att bergens valfisk (jätten)
Mycket förskräcktes, då han
Sin dråpliga fiende skådade.

Sin blanka sköld genast
Under fötterna sköt
Bergvaktaren. Ty så det
Gudarne ville och bjödo.
Stenbon (jätten), den olyckslystne,
Ej länge derefter behöfde
På hugg af Mjöllners
Hårda, ägare (Thor) vänta.

Beljes baneman (Thor)
På skölden fällde de höga
Bergens förhatliga slägtes björn (jättefursten).
Der föll Bergkonungen (Rungner)
För den skarpa hammaren.
Så bergtrollens förkrossare
Med honom lekte.

Den bergbrutna stenklubban,
Som tillhörde jätten,
Hven fram emot jordens son (Thor)
I hjernans takås (hjessan).
Så att svärdets pimpsten (benklubban),
Bestänkt med Endrides (Thors) blod,
Än sitter fast uti
Odens sons (Thors) hufvudskål.

Men förut rann något af Vagn-Gudens (Thors)
Hjerna och hans röda sårs öl (blod)
Ner på Odens qvinnia (jorden).
Och än på jättens gård
Ser man tydliga spår,
Huru rosthjelparen (stenklubban) klyfde
Den ljusa luften åt Thor.

Då sade Äger: en mäktig man tycker jag Rungner hafva varit. Utförde Thor större bragder på sina tåg mot trollen? Brage svarade:


18. Thors färd till Geirrödsgård förtjenar en utförlig berättelse. Han medhade då hvarken hammaren Mjöllner, eller starkhetsbältet eller jernhandskarne, hvartill Loke, som följde honom, var orsaken. Ty det hade händt Loke en gång, då han, för att förlusta sig, flög ut i Friggs falkehamn, att han af nyfikenhet for till Geirrödsgård, der han såg ett stort hus. Han satte sig der och såg in genom fenstret. Geirröd märkte honom, befallte att man skulle fånga denna fågel och föra den till honom. Den, som fick befallningen, hade största svårighet, att klättra upp på husets vägg: så hög var den. Det roade Loke, att denne hade så mycket besvär med att komma upp til honom och trodde han det vara tid nog att rädda sig, när mannen först var kommen öfver det vådligaste. Men då mannen grep efter honom, börjar han att vilja flyga, arbetar, med alla krafter, men fötterna hängde fast. Loke blef nu fasttagen och förd till jätten Geirröd. Då denne såg honom i ögonen, började han fatta misstankar, att det var en menniska och befallde honom att tala, men Loke teg. Geirröd inläste då Loke i en kista, och lät honom der svälta i tre månader. Men då Geirröd sedermera tog honom upp och bad honom tala, sade Loke, hvem han var, och, för att frälsa sitt lif, gaf han Geirröd ed derpå, att han skulle skaffa Thor till Geirröds gard, utan att han medförde hvarken sin hammare eller starkhetsbältet.

Thor tog under resan härberge hos en jätte-qvinna, som hette Grid. Hon var moder till Vidar, den tyste. Hon försäkrade Thor derom, att Geirröd var en illistig man, som icke var god att komma i tvist med. Hon lånade honom ett starkhetsbälte, ett par jernhandskar, som hon ägde, samt sin staf, som kallades Grids staf. Thor for derefter till den ofantligt stora ån, som heter Vimer. Han spände bältet om sig och stödde sig emot strömmen "vid Grids staf: Loke höll tag uti bältet. Men när Thor kom midt i ån, blef den så hög, att vattnet svallade Thor öfver axlarne. Då qvad Thor detta:

Väx icke nu Vimer,
När jag lyster öfver dig vada
Till Jötnarnes gårdar.
Vet du, att om du växer,
Himlahögt växer
Ock då min Asakraft.

Thor såg då upp åt en bergsklyfta, och märkte att Gjalp, Geirröds dotter, stod der på båda sidor om ån och förorsakade dess stigande. Han tog då upp ur ån en stor sten, kastade den efter henne och sade: i ursprunget skall ån stämmas. Han träffade dit hvaråt han syftade, och derefter nådde han landet, fattade tag uti en rönnbuske och kom på det sättet upp ur ån. Deraf är det ordspråk, att rönnträdet är Thors räddning. Då Thor nu kom till Geirröd, anviste man de främmande härberge i en gästkammare, hvarest var blott en stol, hvarpå Thor satte sig. Han märkte, att stolen högde sig med honom upp emot taket. Han stack derfore Grids staf upp i sparrarne och tryckte ned stolen. Da, Uppkom ett stort brak, åtföljde af ett förfärligt skri. Ty under stolen hade Geirröds döttrar, Gjalp och Greip, stält sig och hade han brutit ryggen af dem begge. Då qvad Thor:

En gång jag brukat
I Jötnarnes boning
Min Asastyrka;
Då Gjalp och Greip,
Geirröds döttrar
Mig lyftade till himla.

Geirröd lät derpå kalla Thor in i salen till lek. Stora eldar voro upptände längs efter rummet. Och när Thor kom midt framför Geirröd, tog denne med en tång en glödande jernvigg och kastar ät Thor. Denne grep den med jernhandskarne och häfde den i luften. Geirröd sprang bakom en jernstötta för att akta sig. Thor kastade viggen så, att den giek genom.stöttan, genom Geirröd, genom väggen och utanför ned i jorden. Efter denna, saga har Ejlif Gudruns son sjungit i skaldestycket Thors-Dråpa:

Midgårdsormens fader (Loke)
Hemifrån de jötniska Gudars
Altares omstörtare (Thor) lockade.
(Stark var Loke i att ljuga).
Åskvagnens Herres (Thors)
Otrogne stallbroder (Loke)
Sade det släta vägar vara
Ända till Geirröds gård.

Thor lät sig ej länge bedja
Om den svåra resan genom luften
Från Oden till jättens boning:
Fordom när bältets ägare
Var jättesonens
Skott öfverlägsen,
Att Gandvikens söner (jättarne)
Förtrycka dem lyster.
- - - - -
Hon, som jättarne omfamnade (Gjalp)
Förr anföll honom,
Trollens lyckoförstörare (Thor),
Än krigs-Guden (Thor) henne angrep.

Starkhetsbältets mäktige ägare (Thor)
Plötsligt sig omsköljd skådar
Af den svallande flod,
Som kom från de höga fjällen,
Thurse ättens förminskare (Thor)
Då hotar, att om ej floden fölle,
Skulle hans Asakraft
Upp till himmelen växa.

Odens edsvurne vänner,
De hurtige hjeltar,
Öfver strida floden vadade;
Men häftigt störtade strömmen på dem.
Rundtkring Thors skuldror
Brusade böljan
Från höga fjällklyftan,
Utblåst af stormens makt.

Thjalfe med sina följeslagares hjælp
Skyndade opp på det höga
Fjäll-landets strand.
- Möda det kostade -
Fotfäste han dock ändtligen fick.
Den strida strömmen från fjällen störtade;
Men jätteslägtets fiende (Thor),
Den hårdsinte, sig mot Grids staf stödde.

Ej hos de stridande
Modet förminskades
Vid vattnets häftiga fall.
Odens stridvande son (Thor)
Med mera mod var boren.
Hjertat ej skalf
Hvarken hos Thor eller Thjalfe
Af sådan en fruktan.

Jernhandskarnes ägare (Thor)
Jättekvinnan riktigt
Derefter träffade
Med en väldig sten.
När upp ifrån floden
Han lyckligen kom
Och började striden
Mot fjällarnes folk (jättarne).

Svithiods flodlands innebyggare,
Den fiendtliga skaran, (jättarne)
Flydde långt undan
Med anförarn sjelf.
Då när klipplandets innebyggare
Stodo emot honom
Jättarnes slägt måste
Gifva vika i striden.

De köldhärdade män, som
Födde voro i bergsklyftorna,
Nu sig skocktals samlade:
Da blef buller i salen.
Ty den utmärkte hjelten,
Van att jätteqvinnor döda,
Nu på friden gjorde slut
Och krossade Thursarnes hufvudskålar.

Jordens son (Thor) det infallet fick
Att nyttja ett sällsynt medel.
Jätteqvinnornas män
Ej Guden rätt kände.
Ty Odens son (Thor) grep med jernhandskarne
Den glödande jernviggen
Och kastade den åter
Till dvergarnes fiende (Geirröd).

Ljungeldens Gud (Thor)
Med stålhandskar på de starke händer
I flygten grep den till honom
Kastade jernviggen,
Då jättens pil flög ifrån
Greips trätlystne faders
Fiendtliga arm
Fram till Thruds hårde fader (Thor).

Bergfurstens sal bäfvade,
När skottet träffade jättens
Breda hufvud och for ut
Genom den gamla väggen.
Ullers gode stjuffader (Thor)
Kastade med jernhandskarne
Det dödande jernet genom
Salens hårda fjäll-vägg.

Då jättefurstens slägt dräptes
Af fursten med blodiga hammarn (Thor).
Syns broder besegrade
Jättens väldige son (Geirröd).
Jernviggen återsändes
Till den som den först kastade.
Sist hela jättens
Slägt dödades.

Den vid offren dyrkade Guden,
Som bär den dödande ljungelden,
Kastade vapnet och dermed
Dräpte jättarnes furste (Geirröd).
Och jätteqvinnorna,
Som i fjällhålorna bo,
Sig ingen utväg visste
Mot resarnes besegrare.


19. Huru skall Frigg beskrifvas? Hon må kallas Fjörgyns dotter, Odens maka, Balders moder, Jordens, Rinds, Gunnlöds ock Gerds rival, Nannas svärmoder, Asarnes och Asynjornas, Fullas, falkehamnens och Fensals drottning.


20. Huru skall Freya beskrifvas? Så, att hon kallas Njörds dotter, Freys syster, Ods maka, Hnoss’s moder, ägarinna af Sessrymner och hälften af dem som falla i strid samt katterna och Brisingasmycket; Vanagudinnan och Vanadisan, den gråtfagra gudinnan. Alla Asynjorna omskrifvas derigenom, att man nämner en annans namn och detta suppleras antingen med dess egendom handlingar eller härkomst.


21. Huru skall Sif beskrifvas? Hon må kallas Thors maka, Ulls moder, den hårfagra Gudinnan, Jernsaxas rival, Thruds moder.


22. Huru skall Idun beskrifvas? Hon må kallas Brages maka, äpplenas ägarinna och sjelfva äpplena Asarnes ålderdoms-bot. Idun kallas ock jätten Thjasses rof, så som förut är berättadt, att han tog henne bort från Asarne. Efter berättelsen härom har Thjodolf den hvinske sjungit i Höstlånga:

Hvem skall det väl gälda,
Att Thors dödande hammare
Jättens obäkliga slägt
Alldeles krossade? - -
Jag ser trenne ärofulla
Gudars farliga färd
Jag ser äfven Thjasses
På de höga rehnfyllda fjäll.

Qvinno-röfvaren (Thjasse) flög,
I fordna dagar,
Ner i en åldrig örns skepnad
Emot de vandrande Gudar.
Örnen sig satte öfver det stället
Der Gudarne kokte, tillagande sig mat.
Berga-fursten (Thjasse)
Var ej van att dem frukta.

Den hårdkokta maten
Förtrollad var för Gudarne:
Hvad månde väl sådant vålla?
Sade den behjelmade Gudafursten (Oden).
Då den margkunnige örnen (Thjasse)
Börjar från gamla trädet orda.
Häners vän (Loke)
Öfver hans tal vredgades.

Fjällvargen (Thjasse) bad Meiles far (Oden),
Att honom lemna en god del
Af den helige maten;
Bad korp-Gudens Vän (Loke) blåsa på elden.
Den roflystne jättefursten
Sänkte sig ned,
När de redlige Gudar
Voro derifrån gångne.

Jordens Herre (Oden) bad Farbötes son (Loke)
Lemna jätten en god del, -
Ty Loke var sitt sällskaps
Biträdande stallbroder,
Men den listige
Asarnes röfvare
Ryckte nu till sig
Fyra stora stycken af steken.

Då - i de fordne dagar -
Den hungrige jätten,
Njörns fader, drog opp till sig
Med glupskhet den röfvade maten.
Förrän fångstens
Sluge vårdare (Loke) slog den
Obäklige fienden mellan skuldrorna
Med en ofantlig stång.

Sigyns armars börda (Loke),
Han som alla Gudarne
Hata, fast bunden han är,
Fastnade då vid jätten.
Stångens ena ända fastnade
Vid Jötenhems väldige herrskare
Och vid Häners förtrogne väns (Lokes) händer
Fastnade den andra.

Örnen, den fångst-sälle,
Flög nu med den listige Guden
En lång väg, så att ulfvens
Fader nästan söndersleta.
Då var Thors stallbroder, den tunge,
Ej mycket långt från att dö.
Samtal han öppnar med jätten.
Och nödgas honom bedja om fred.

Jättens ättling bad nu Loke,
Att i hans våld förskaffa
Den sorgläkande Gudinnan,
Henne, som Gudarne botar för ålder.
Brisingasmyckets röfvare (Loke)
Då till jättens gårdar
Bragte Brunnåkers Gudinna,
Den herrliga Idun.

De branta fjällens innebyggare
Voro väl dermed tillfreds,
Att Idun nu var
Söderifrån till jättarne kommen,
Alla Yngves ättlingar (Gudarne)
Nu gråhårige blefvo.
De himmelska makter
På thingen så åldrige syntes.

Sorgligt så tiderna ledo,
Tills Gudarne grepo Loke,
Bundo honom hårdt
Och hotande honom sade:
”En grym död skall du, Loke! dö,
Om du ej den långa vägen vandrar
Och åter oss skaffar
Med list den höga Gudinnan.”

Hört jag hafver, att sedan
Häners sällskapare flög,
Iklädd en falkehamn.
Ofta han Asarne svek.
Den lömsksinte jättefadren
Drog under flugten örnedrag.
Fjäderhamns-fursten (Thjasse)
Rusade vildt efter Loke.

Gudarne tände en eld
Och sina spjut skakade.
Jätten sig hårdt svedde
Och näsbränd blef på denna resan.
Jättarnes väldige Herre
Det i hufvudet kände,
När Thor i den strålande luften
Sin ljungande hammare svängde.


23. Huru skall man beskrifva himmelen? Han bör kallas Ymers hufvudskalle och således äfven en jättes hufvudskalle, dvergarnes arbete eller börda, eller ock Vestres, Östres, Södres och Nordres hjelm, solens, månens, himmelskropparnes, björn-konstellationens ock vädrens land: luftens, jordens och solens hjelm eller hus.
Arnor Jarlaskald kallar den gamle Ymers hufvudskål och Östres arbete.


Kolle kallar den solens botten.
Thjodolf den hvinske sjöng sålunda:

Jordens son (Thor) åkte


Till jernleken (striden). Månvägen (luften)
Under honom dånade,
Meiles broders (Thors) mod svallade, (pag. 103).

Orm Barös skald kallar himmelen björnens bana. Skalden Brage kallar den vindarnes vida bäcken. Markus qvad sålunda:

Knappt tror jag en herrligare furste
Föds på den hafomflutna,
Höga regnskurarnes kärls (Himlens) botten (Jorden).
Hvem prisar ej den gifmilde konungens lefnad?

Steinn Herdisarson kallar himmelen det höga verldstältet.

Arnor Jarlaskald kallar den dagens bana samt sol-tjället.

Hallvard kallar den fjällarnes herrliga sal. Arnor kallar den solens hjelm.


24. Huru skall jorden beskrifvas? Hon kallas Ymers kött, Thors moder, Onars dotter, Odens brud, Friggs, Rinds och Gunnlöds rival, Sifs svärmoder himmelens golf eller botten, djurens sjö, Nattens dotter, Öds och Dags syster.

Ejvind Skaldaspiller kallar jorden jättefiendens (Thors) moder.

Hallfred Vandrædaskald kallar den Onars trädbevuxna dotter, samt Odens maka, såsom ofvanföre är anfördt. Äfven kallar han den Öds syster.

Thjodolf kallar den rehnarnes hafsbotten och Rinds rival.


25. Huru skall hafvet beskrifvas? Det må kallas Ymers blod, Gudarnes gäst (Äger), Råns man, fadren till Ägers döttrar, hvilka heta sålunda: Himinglæfa, Dufva, Blodughadda, Hefring, Unn, Hrönn, Bölja, Bara, Kolga; Rans, Ägers döttrars, skeppens och skeppsnamnens land, kölens, stäfvens, plankornas, fiskens, isens, sjökonungens väg och stig; likaledes öarnas ring, sandbankarnes, sjögräsets och skärens hus, fiskredskapens, sjöfåglarnes och medvindens land.

Orm Barös skald kallar hafvet Ymers blod.
Ref kallar det hvalfiskarnes takås.
Sveinn kallar det Ägers storm uppväckande döttrar.
Ref sjunger sålunda:

Gymers kalla qvinna Förer ofta de snodda tågens björn (skeppet)
I Ägers käft,
När böljan brusar.

Af denna vers ser man, att Äger eller Hler och Gymer äro allt ett. Vidare kallar han hafvet den hvita Ran (Ägers hustru).

Einar Skuleson kallar hafvet svaneboet, och på ett annat ställe kallar han det fiskredskapernas land, öarnas band, ö-gränsen, de kalla landens bälte samt den bäfvande grunden.

Snäbjörn kallar hafvet Amlodes qvarn.


26. Huru beskrifves Solen? Hon kallas Mundilfares dotter, Månens syster, Glens maka, himmlens och luftens eld. Skule Thorsteinsson kallar henne Glens maka och Einar Skuleson kallar henne skeppens mark.


27. Huru skall vinden beskrifvas? Vinden må kallas Fornjots son, hafvets och eldens broder, trädbrytaren, skogens, seglens och segelredskapens skadare, baneman eller hund och varg.

Så sade Sveinn i Nordsetedråpa:

Fornjots fula söner.
Började nu att brusa.


28. Huru skall man beskrifva elden? Han må kallas vindens och hafvets broder, skogens och husens bane, Halfs bane, husens sol.


29. Huru skall vintren beskrifvas? Så, att han kallas Vindsvals son, ormarnes bane samt Rimdal.
Orm Stenthorsson kallar den Vindsvals son.
Asgrim kallar den ormarnes bane.


30. Huru skall man beskrifva sommaren? Han bör kallas Svasads son, menniskors fornöjelse och trefnad. Eigill Skallagrimson kallar den också ormarnas fagnad.


31. Huru skall en menniska beskrifvas? Mannen bör beskrifvas genom sina verk, samt allt hvad han antingen uträttar sjelf eller anmodar andra att verkställa. Han kan ock omskrifvas medelst benämnande af någon egendom, som han antingen äger eller har bortgifvit, äfvensom af de ätter, från hvilka han leder sitt ursprung, eller hvilka från honom härstamma. Huru skall han då omskrifvas genom dessa ting? Så, att han kallas deras utförare eller befrämjare: - eller ock kan han omskrifvas genom anförande af hans beskaffenhet, syslor, tvistemål, sjöresor, jagt, vapen eller skepp. Och emedan han är vapnens pröfvare (reynir) och dråpens utförare (vidr, hvilket är det samma som vinnande) och vidr (ved) är träd samt reynir (rönn) är ock ett träd: så hafva Skalderna af dessa benämningar kallat mannen en ask eller en lönn, en lund eller andra maskulina träds namn och supplerat dessa omskrifningar med tillägg af något dråp, skepp eller gods. Mannen kan ock omskrifvas med något Asa-namn: äfvenså med Jötnanamn, hvilket dock är vanhedrande, men att omskrifva honom med alfenamn, är godkändt.

Qvinnan kan omskrifvas medelst sin drägt, guld, ädla stenar, öl, vin eller någon annan drick, som hon antingen säljer eller gifver, eller ock något dryckeskärl; med ett ord: hon kan omskrifvas i poesi med allt hvad som henne passar att göra eller lemna. Hon kan ock lämpligen omskrifvas sålunda, att hon kallas den saks säljare (sälg) eller föryttrare(log), som hon gifver: sälg och log äro träd: derföre kan ock en qvinna i poesi omskrifvas genom alla feminina träds namn. Och derföre brukar man omskrifva qvinnan med ädla stenars namn, emedan i fordna dagar var steina sörvi deras prydnad, som de buro om halsen. En qvinna kan ock omskrifvas genom alla Asynjors, Valkyrjors, Nornors och Gudinnors namn. Likaledes genom uppräknande af hennes sysslor, tillhörigheter eller härkomst.


32. Huru skall guldet beskrifvas? Så, att det kallas Ägers eld, Glasers löf, Sifs hår, Fullas hufvudbonad, Freyas gråt, Jötnarnes munräkning, röst eller ord, Dröpners droppar, Dröpners och Freyas ögons regn eller skur, Otterboten, Asarnes tvångspligt, Fyrisvalls säd, alla vattens och händers eld, händernas sten eller skår eller ljus.


33. Hvarföre kallas guldet Ägers eld? Berättelsen härom är den, som förut är omtald, att Äger blef bjuden på gästabud till Asgård, och, när han var färdig att hemresa, så bjöd han till sig Oden och alla Asarne till trenne månader derefter. I denna färd deltog först Oden och Njörd, Frey, Tyr, Brage, Vidar, Loke; sedermera Asynjorna: Frigg, Freya, Gefjun, Skade, Idun och Sif. Thor var icke med der, ty han hade rest österut att dräpa troll. Och när Gudarne hade satt sig i sina säten, lät Äger bära in på salsgolfvet skinande guld, hvilket upplyste salen såsom eld, likasom svärden i Valhall tjenade till eld. Loke trätte vid detta tillfälle med alla Gudarne och dräpte Ägers träl, som hette Fimafeng. Hans andra träl hette Elder. Ägers maka var Ran och deras döttrar voro de nio, om hvilka förut är taladt. Vid detta gästabud framkom af sig sjelf all mat och, drick jämte all bordsredskapen, som för tillfället behöfdes. Gudarne märkte, att Ran hade ett nät, med hvilket hon upphämtade alla menniskor, som drunknade.

Detta är nu berättelsen om orsaken, hvarföre guldet kallas Ägers, Rans och Ägers döttrars eld, ljus eller glans. Af dessa omskrifningar har man äfven tagit sig anledning att kalla guldet sjöns eld och äfven i stället för sjön benämdt guldet med alla andra egendomsnamn på hafvet, alldenstund Äger eller Ran äro liktydiga namn med hafvet. Derföre är guldet äfven kalladt vattnens eller åarnes eld samt benämndt med alla andra åars namn. Och med dessa namn har äfven varit samma förhållande som med andra omskrifningar, att de yngre skalderne hafva diktat efter de äldres exempel, såsom det stått i deras qväden och sedermera hafva de utfört detta på ett sätt, som de tyckte likna fordna sånger: likasom att sjön är lik med hafvet och ån med vattnet och bäcken med ån. Man kallar det nya ord, när, man utfor en omskrifning vidare än det förut skett och detta är godt, så vidt det öfverensstämmer med rimligheten och naturen. Brage skald kallar guldet: bäckens eld.


34. Hvarföre kallas guldet Glasers barr eller löf? I Asgård står framför Valhalls dörr en lund, som kallas Glaser: dess löf är rödt guld, såsom här sjunges:

Att Glaser ståndar
Med gyllene löf
Framför Sigtys salar.

Denna lund är den fagraste för Gudar och menniskor.


35. Hvarför har guldet blifvit kalladt Sifs hår? Loke, Löfös son, hade gjort Sif det spratt, att klippa af henne allt hennes hår. Men när Thor blef detta varse, grep han Loke och hotade att krossa hvart ben i honom, så att han måste genom ed lofva honom, att förmå Svartalferna, att göra Sif hår af guld, som kunde växa likasom naturligt hår. Loke for då bort till några dvergar, som kallades Ivaldes söner. Dessa gjorde nu håret och tillika Skidbladner samt spjutet Gugner, som Oden äger. Loke höll i vad sitt hufvud med den dverg, som heter Brock, att hans broder icke var i stånd, att förfärdiga så dyrbara arbeten, som dessa tre. Då de kommo till smedjan, lade Sindre svinskinn på elden, och bad Brock blåsa så länge, till dess han åter tog det af ässjan. Men så snart han hade gått ur smedjan, och brodren fortfor att blåsa, satte sig en bröms på dennes hand och stack honom. Icke dess mindre fortfor han att blåsa, intill dess smeden kom och tog smidet af elden. Detta var en galt med guldborst. Derefter lade han guld i elden, bad honom blåsa utan uppehåll, till dess han kom tillbaka och gick så bort. Brömsen kom då igen, satte sig på hans hals och stack en gång till så hårdt. Dock fortfor Brock ännu att blåsa till dess smeden kom och tog ur elden den guldring, som heter Dröpner. Derefter lade han jern i elden och bad honom blåsa, med tillägg att allt vore förloradt, om han låt blåsbälgen stanna. Nu satte sig brömsen mellan hans ögon och, stack hans ögonbryn. Blodet dröp nu in i ögat, så att han icke kunde se. Han grep då hastigt till med handen, lät bälgen stanna och jagade bort brömsen. I det samma kom smeden in och sade, att det nära hade varit förloradt, som var i elden. Det han framtog var en hammare. Han lemnade nu alla dessa dyrbarheter sin broder Brock i händerna, sägande, att han kunde gå till Asgård och få vadet afgjordt. Då han och Loke kommo, hvar med sina kostbarheter, satte Asarne sig på sina domsäten och öfverenskommo, att den dom skulle gälla, som Oden, Thor och Frey afsade. Loke gaf åt Oden spjutet Gugner, åt Thor håret till Sif och Frey Skidbladner, samt förklarade dessa tings beskaffenhet, huru nemligen spjutet aldrig felade att träffa den, som man stack efter; håret skulle växa last, så snart det kom på Sifs hufvud, och Skidbladner få medvind, så snart segel derpå hissades, hvartåt man än ville; jämväl kunde man svepa det tillsammans, såsom ett kläde och föra det med sig i sin ficka, om man det ville. Nu framkom Brock med sina kostbarheter. Han gaf Oden ringen, och sade, att hvar nionde natt skulle af den drypa åtta lika tunga ringar. Frey gaf han galten, och tillade, att den kunde fara fram både i luft och haf, natt och dag, fortare än någon häst, och att det aldrig blef så mörkt om natten eller i mörkrets nejder, att det dock icke blef nog ljust der han for fram; så skinande voro hans borst. Thor förärade han hammaren och sade, att han kunde slå så dråpligt med den, som han ville och hvad som än förekomme honom, utan att den skulle deraf taga skada. Hvart han än kastade den bort, skulle han dock aldrig förlora den och aldrig skulle den flyga så långt, att den icke åter komme i hans hand. Om han ville föra honom på det sätt, så var han så liten, att han kunde stoppa den i barmen. Dess endaste fel var detta, att skaftet var nog kort. Domen blef nu, att hammaren var den bästa af alla gåfvorna, emedan man deruti skulle hafva det största värn emot Hrimthursarne. Således dömde nu Gudarne, att dvergen vunnit vadet. Loke tillböd lösepenningar för sitt hufvud, men dvergen svarade, att det ej vore att tänka på. Så tag mig då! sade Loke. Men då han ville gripa honom, var han redan långt borta, emedan han hade skor, med hvilka han kunde färdas både i luft: och haf. Da bad dvergen Thor, att han skulle taga honom, hvilket han ock gjorde. Då dvergen derefter ville hugga hufvudet af Loke, sade denne, att blott hufvudet var hans; men icke halsen. Dvergen tog en rem och en knif för att sticka hål i Lokes läppar och sy munnen tillsammans; men knifven ville icke bita. Han sade då, att det hade varit väl, om han der hade haft sin broders syl: och i samma stund, då han nämnde den, var den hos honom och tog hål på läpparne. Han sydde dem nu tillsamman; men syningen slapp straxt opp på det sätt, att hålen brusto. Den remmen, med hvilken Lokes mun var sammanfästad, heter Vartare.


36. Här berättas huru guld kallas Fullas hufvudbonad, såsom Eyvind Skaldaspiller qvad:

Fullas hufvudbonad
Sken i fordna dagar
(I kong Hakons lifstid,)
På skaldernas armar.


37. Guld kallas ock Freyas gråt, såsom förr är sagdt och som Skule Thorstensson sjungit.

Einar Skulesson har i en vers omskrifvit Freya så, att han kallat henne Hnoss’s moder eller Ods maka. I en annan vers kallas guldet Ods sängväns (makas, Freyas) ögons regn (gråt). På ett annat ställe omskrifves Freya så, att hon kallas Freys syster samt Njörds dotter. Likaledes kallas hon Gefn och Vane-bruden.

Med alla Freyas namn kan man i poesi omskrifva guldet, när man tillfogar något ord, som betyder gråt. På mångahanda sätt har man ombytt dessa omskrifningar: man har nemligen kallat gråten hennes ögons, kinders, ögonbryns eller ögonlocks hagel eller regn eller il eller droppar eller skurar eller forsar.


38. Vidare kallas också guldet Jötnarnes ord eller röst, såsom förut är berättadt. Således kallade skalden Brage ett berg for hafvets ben, och en jätte kallar han bergets Ale, och guldet kallar han jättens röst.


39. Orsaken dertill, att guld är kalladt Otter-(Utter-) boten är denna: Tre Asar foro ut för att lära känna hela verlden, nemligen Oden, Loke och Häner. De kommo till en å, hvilken de följde ända till ett vattenfall, hvarest satt en Utter. Denne hade i forsen fangat en lax, på hvilken han åt så häftigt, att han ej såg de kommande. Loke tog då upp en sten, kastade den på Uttern och träffade honom i hufvudet. Loke skröt af sin bragd, att han i ett tag hade fångat både Uttern och laxen. De togo nu både Uttern och laxen och buro med sig. Så kommo de till en gård, hvarest de ingingo och funno en bonde vid namn Reidmar, hvilken bodde der. Han var ganska mäktig och trollkunnig. Asarne bådo honom om natthärberge och sade sig medhafva mat nog, samt visade bonden sin fångst. När Reidmar såg Uttern, kallade han på sina söner Fafner och Regin och säger, att deras broder Otter var dräpt, samt hvilka som hade gjort detta. Fadren och sönerne angrepo nu Asarne, fasttogo och bundo dem samt berättade dem, att denne Uttern var Reidmars son. Asarne bjödo till lifslösen för sig så mycket penningar som Reidmar ville bestämma, och blef det öfverenskommit med dem samt bekräftadt med ed. Då blef Uttern flådd. Reidmar tog skinnet och sade, att de skulle fylla det med rödt guld och äfven utvändigt helt och hållit betäcka det dermed och sålunda skulle deras förlikning verkställas. Oden sände derpå Loke till Svartalfhem: han kom der till en dverg, som hette Andvare och hvilken var såsom fisk i vattnet. Honom grep Loke. Han ville då lösa sig med allt det guld, som han hade in i sitt berg, och när de kommo dit, så frambar dvergen allt det guld han hade, hvilket utgjorde en stor myckenhet. Men dvergen stack undan en liten guldring, hvilket Loke märkte och bjöd honom framtaga ringen. Dvergen bad, att han icke skulle fråntaga honom ringen, ty han sade sig, tordehända, kunna åter föröka sitt gods, om han kunde få behålla den. Loke sade, att han ej skulle få en enda penning qvar; tog så ringen från honom och gick ut. Dvergen sade derpå, att ringen skulle blifva hvars och ens lifsbane, som ägde honom, Loke sade, att han tyckte mycket väl derom, och att nog skulle denna hotelse uppfyllas, alldenstund han icke skulle förgäta att förkunna detta för den som nu kom att äga ringen. Derpå återvände han till Reidmar och visade Oden guldet. När denne såg ringen, tyckte han den vara fager. Han tog nu guldet och lemnade det till Reidmar. Denne stoppade nu Utterskinnet så fullt han kunde, och satte det rakt upp. Derpå gick Oden fram och skulle utvändigt betäcka skinnet med guld. Han bad nu Reidmar, att tillse om skinnet vore fullkomligt betäckt. Denne betraktar det noga, men märker ett murrhår, hvilket han bad honom äfven betäcka; i annat fall varderas öfverenskommelse om intet. Oden tog nu fram ringen och betäckte dermed murrhåret samt sade, att nu vore de frie från Utterboten. Men sedan Oden hade tagit sit spjut, och Loke sina skor och de tyckte sig ej mera hafva att frukta, sade Loke, att det skulle hållas, som Andvare hade sagt, att nemligen ringen alltid skulle blifva sin ägares bane, hvilket sedan alltid slagit in. Nu är det berättadt, hvarfore allt guld kallas Utterbot, samt Asarnes tvångsplikt eller tvistemalm.


40. Hvad är mera att berätta om guldet? Reidmar tog då guldet till bot för sin son, men Fafner och Regin bådo honom om något deraf till bot för sin broder. Reidmar unnade dem icke den minsta penning af guldet, hvarföre desse bröder företogo sig det orådet att drapa sin fader för guldets skuld. Regin begärde nu, att Fafner skulle skifta guldet, jemt dem emellan. Fafner svarade, att det icke vore att vänta, att han skulle dela guldet med sin bror, alldenstund han hade dräpt sin fader för guldets skuld, samt bad Regin fara bort, ty i annat fall skulle det gå med honom som med Reidmar. Fafner hade påtagit sig den hjelmen, som Reidmar hade nyttjat, och som kallades Ägershjelmen, vid hvars åsyn allt lefvande bäfvar; samt det svärd, som kallas Rotte. Regin hade det svärdet, som kallas Refill. Han flydde nu bort, men Fafner for upp på Gnita heden, tillagade sig der en boning, förvandlade sig i orms-skepnad och lade sig på guldet.

Regin for då till konung Hjalprek på Thjoda. Der blef han dess smed och tog till uppfostring Sigurd, en son af Sigmund, Völsungs son, och af Hjördis, Eylimes dotter. Sigurd var den utmärktaste härkonung både i anseende till härkomst, styrka och mod. Regin berättade för honom, hvarest Fafner hvilade på sitt guld, samt uppäggade honom att söka detsamma. Regin gjorde honom ett svärd, som kalladas Gram, hvilket var så skarpt, att, då han satte det ned i rinnande vatten afskar det en ulltapp, som rann med strömmen emot svärds-eggen. Derefter klyfde Sigurd Regins städ med svärdet ner i trodblocken. Sigurd och Regin foro nu till Gnita-heden. Sigurd gräfda sig en håla under Fafners väg och satte sig deri. Men när Fafner nu kröp till vattnet och kom öfver hålan, stack Sigurd svärdet genom hohom och blef det hans bane. Regin kom då äfven dertill och sade, att han hade dräpt hans broder, samt att, i förlikning derföre skulle han taga Fafners hjerta och steka vid eld. Regin drack Fafners blod, samt lade sig derefter att sofva. Men då Sigurd stekte hjertat och han tyckte, att det kunde vara nog stekt, kände han med sin finger, huru hårdt det än var: då nu saften rann från hjertat på fingren, brände han sig, stack fingren i mun och när hjerteblodet kom pä tungan, begrep han fåglalät och kunde förstå svalorna, som sutto i träden. En sade:

Der sitter Sigurd
Bestänkt med blod.
Fafners hjerta
Vid elden steker.
Vis skulle jag anse
Ringeförödaren (Sigurd),
Om han sjelf
Hjertat förtärde.

Der ligger Regin (qvad en annan)
Och mod sig sjelf öfverlägger,
Han vill bedraga den man
Som på honom tror.
Af fiendtligt sinne
han falska beskyllningar skapar:
Olycksfogeln
Vill sin broder hämna.

Då gick Sigurd till Regin och dräpte honom. Derefter tog han sin häst Grane och red till dess han kom till Fafners boning, der han upptog guldet och bandt det så, att en hälft hängde på hvardera sidan om, hästen, ändtligen steg han sjelf opp samt red sin väg. Nu är det berättadt, hvarföre guldet kallas Fafners läger eller boning, Gnitaheds malm och Granes börda.


41. Sigurd red nu till dess han fann ett hus på fjällen. Derinne sof en qvinna, med hjelm och brynja. Han utdrog svärdet, och uppskar dermed brynjan. Då hon vaknade sade hon sig heta Hild: sedermera har hon blifvit kallad Brynhild och var en Valkyrja. Sigurd red nu derifran och kom till en konung, som hette Gjuke. Hans maka kallades Grimhild och deras barn voro Gunnar, Högne, Gudrun, Gudny; Guttorm var Gjukes stjufson. Sigurd uppehöll sig der länge. Han tog till maka Gjukes dotter Gudrun. Gunnar öch Högne svuro Sigurd fosterbrödralag. Derefter foro Sigurd och Gjukes söner att begära af Atle, Budles son, hans syster Brynhild till maka åt Gunnar. Hon bodde nu på Hindafjällen och var hennes borg omgifven af en troll-eld, genom hvilken den måste, enligt hennes löfte, rida, som ville blifva hennes man. Sigurd och Gjukungarne, hvilka ock kallas Niflungar, redo upp på fjällen och skulle nu Gunnar rida genom elden. Han hade en häst, som hette Gote; men denne vågade ej löpa in i elden. Sigurd och Gunnar skiftade nu skepnad och vapen, ty Grane ville ej ridas af någon annan än Sigurd. Sigurd red på Grane genom troll-elden. Denna afton höll han bröllopp med Brynhild; men när de kommo i säng, drog han svärdet Gram ur slidan och lade midt emellan dem. Men om morgonen när han stod upp och klädde sig, gaf han Brynhild till morgongåfva ringen, som Loke hade tagit af Andvare och fick af henne en annan ring till åminnelse. Sigurd steg nu på sin häst och red till sina följeslagare. Nu skiftade han åter skepnad med Gunnar och foro de sedermera till Gjuke med Brynhild. Sigurd hade två barn med Gudrun: Sigmund och Svanhild.

Det hände en gång, att Brynhild och Gudrun gingo till vatten för att tvätta sitt hår. När de kommo till ån, vadade först Brynhild ut i den långt från land och sade, att hon icke ville hafva i sitt hufvud det vatten, som hade runnit ur Gudruns hår, emedan hon hade en långt modigare man. Gudrun gick då äfven ut i ån efter henne och sade, att hon väl derföre borde två sitt hår längst ut i den ån, emedan hon ägde en man, som hvarken Gunnar eller någon annan i hela verlden var jemnlik, emedan han hade besegrat både Fafner och Regin och tagit arf efter båda två. Brynhild svarade: mera utmärkt var det, att Gunnar red igenom troll-elden, hvilket Sigurd ej vågade. Gudrun sade leende: menar du, att Gunnar red genom troll-elden? Den menar jag låg i sängen hos dig, som gaf mig denna guldring. Men den guldring, som du har på din hand och som du mottog såsom morgongåfva, han kallas Andvares skänk och tror jag, att Gunnar ingalunda fått den på Gnitaheden. Brynhild tystnade och gick hem. Nu uppäggar hon Gunnar och Högne att dräpa Sigurd, men emedan de hade svurit honom fosterbrödralag, uppäggade de sin broder Guttorm att dräpa Sigurd. Med ett svärd genomborrade han Sigurd, under det denne sof; men han hade knappt fått detta såret, före än han kastade sitt svärd Gram efter honom, så att det högg tvärt af honom. Så föll Sigurd och hans tre-åriga son Sigmund, som de äfven dråpo. Derföre kastade sig Brynhild på sitt eget svärd och blef bränd tillika med Sigurd. Men Gunnar och Högne togo då Fafners arf och, Andvares skänk, samt styrde sedermera landet.


42. Konung Atle, Budles son och Brynhilds broder, tog då till äkta Gudrun, som förut varit gift med Sigurd; och hade de barn. Konung Atle bjöd till sig Gunnar och Högne, hvilka också foro till gästabudet. Men innan de foro hemifrån, gömde de allt det guldet, som tillhörde Fafners-arfvet, i Rhenfloden, och har man aldrig sedermera kunnat återfinna detsamma. Men konung Atle hade samlat manskap, hvarmed han öfverföll och fasttog dem. Han lät-skära hjertat ur Högne lefvande, hvilket blef hans bane. Gunnar lät han kasta i en ormgrop. Hemligen hade man lemnat honom en harpa, på hvilken han slog med sina tår, emedan hans händer voro bundna, så att alla ormarne söfdes, utom en huggorm, som rann emot honom och högg honom så i bröstbenet, att han stack hufvudet in i det hålet och hängde på lefren tills Gunnar dog Gunnar och Högne kallas Niflungar och Gjukungar: derföre är också guldet kalladt Niflunga-skatt eller arf. Litet derefter dräpte Gudrun begge sina söner och lät göra af deras hufvudskålar bordkäril, beprydda med guld och silfver, och då höll man Niflungarnes graföl. På detta gästabud lät Gudrun åt konung Atle i dessa käril inskänka mjöd, som blef blandadt med svennernes blod: hon lät äfven steka deras hjertan och gifva konungen desamma att äta. Men när detta var gjordt, berättade hon det för honom med många hårda utlåtelser. Der felades icke starkt mjöd, så att nästan alla, som sutto der, somnade. Samma natt gick hon, tillika med Högnes son, dit, der konungen sof, och dödade honom. Detta blef hans ändalykt. Sedermera tände de eld på huset, så att allt folket, som var derinne, brann upp. Derefter for hon till hafvet, lopp ner i vannet och ville dränka sig. Men hon flöt nu öfver fjarden och kom till ett land, som konung Jonaker styrde. När han fick se henne, tog han henne till sig och äktade henne. De hade trenne söner, nemligen: Sörle, Hamder och Erp, hvilka alla hade svart hår såsom korpar, likasom Gunnar, Högne och andre Niflungar hade haft.

Der uppföddes ock Svanhild, Sigurd Svens dotter. Hon var den fagraste qvinna. Detta sporde konung Jormunrek, den mäktige, och sände derföre sin son Randver, att begära henne till sin hustru. Men när han kom till Jonaker, lemnades Svanhild till honom, och skulle han nu föra henne till Jormunrek. Då sade en vid namn Bicke, att det vore mera passande, att Randver gifte sig med Svanhild, ty begge voro unga, men Jormunrek var gammal. Detta råd tyckte de unga personerna väl om. Derefter underrättade Bicke konungen härom. Denne lät da gripa sin son och föra honom till galgen. Randver tog sin hök och afplockade dess fjädrar, samt begärde att höken skulle sändas till hans fader. Derefter hängdes han. Men när konung Jormunrek såg höken, erinrade han sig, att såsom höken nu var ur stånd att flyga och fjäderlös, så var ock hans rike värnlöst, alldenstund han var gammal och sonlös. När derefter konung Jormunrek red ur skogen från en jagt tillika med sina hofmän och drottning Svanhild satt och tvättade sitt hår, lät han dem rida på henne och nedtrampa henne med hästhofvarne, hvilket blef hennes död. När Gudrun sporde detta, eggade hon sina söner, att hämnas Svanhild. Och när de beredde sig till afresan, lemnade hon dem brynjor och hjelmar, så starka, att jern ej formådde bita derpå. Hon ingaf dem det rådet, att när de framkommo till konung Jormunrek, skulle de anfalla honom nattetid, när han sof: Sörle och Hamder skulle afhugga honom händer och fötter, men Erp hufvudet. Då de nu kommo på vägen, sporde de Erp, hvad hjelp han ville lemna dem, när de träffade konung Jormunrek. Han svarade, att han skulle hjelpa dem på samma sätt, som handen foten. De sade, att det var alldeles intet stöd, som foten hade af handen. De voro vrede på sin moder, emedan hon hade eggat dem till resan med hårda ord; derföre ville de nu göra hvad som var henne svårast, nemligen dräpa Erp, efter hon älskade honom mest. Under det Sörle en kort tid derefter gick, snafvade han med den ena foten, stödde sig med handen, och sade: nu understödde handen foten: bättre vore nu att Erp lefde. Men då de kommo till konung Jormunrek om nattetid, dit der han sof, höggo de af honom händer och fötter. Han vaknade nu och kallade på sitt folk och böd dem uppvakna. Då sade Hamder: nog vore nu hufvudet afhuggit, om Erp lefde. Hoffolket stod nu upp, angrepo dem, men inga vapen beto på dem. Då befallte Jormunrek, att de skulle dödas med stenar, hvilket ock skedde. Der föllo Sörle och Hamder och så föröddes all Gjukes ätt och afkomma.

Efter Sigurd Sven lefde en dotter, som hette Aslög: hon blef uppfödd hos Helmer i Hlymdalarne och äro derifrån stora ätter komna. Så är sagdt, att Sigmund, Völsungs son var så mäktig, att han drack etter, utan att det skadade honom, samt att hans söner, Sinfjötle och Sigurd voro så hårdskinnade, att etter icke skadade dem, äfven om det kom på deras blottade kropp. Brage skald bar derföre kallat gift Völsunga-dricken.


43. Hvarföre är guldet kalladt Frodes mjöl? Anledningen dertill är följande berättelse: Sköld hette en son af Oden, från hvilken Sköldungarne härstamma. Han hade, sitt konungasäte och sin regering i de länder, som nu kallas Dannemark, men då kallades Gotland. Sköld hade en son, som hette Fridleif, hvilken regerade öfver landet efter honom. Fridleifs son hette Frode, som tog regeringen efter sin far. I den tid då Kejsar Augustus stiftade frid öfver hela världen, blef Christus född. Men emedan Frode var den mäktigaste konung i Norden, blef denna frid honom tillegnad, öfver allt der man talade Danska (nordiska) tungomålet, och detta kallade nordboerne Frode-fred. Då skadade ingen menniska den andra, om hon än fann sin faders eller broders baneman för sig, lös eller bunden. Då fans ej heller någon tjuf eller rånsman, så att en guldring låg länge orörd på Jalangers hed. Konung Frode for på gästabud till konung Fjölner i Sverige, och köpte vid samma tillfälle tvänne trälinnor, Fenja och Menja, hvilka voro stora och starka. Vid samma tid funnos i Danmark tvänne så stora qvarnstenar, att ingen var nog stark, för att kunna draga dem. Men qvarnen hade den egenskapen, att det maldes på qvarnen, som den malande söng före. Denna qvarn kallades Grotte. Hängekäft hette den man, som förärade konung Frode denna qvarnen. Konungen lät föra sina trälinnor till qvarnen och bad dem mala åt Frode guld, frid och lycka: dock gaf han dem ej längre hvila eller sömn, än göken teg eller en visa kunde sjungas. Då berättas det, att de hafva sjungit en sång som kallas Grotte-sången; men förr än sången var ändad, malde de konung Frode en här på halsen, så att samma natt kom en sjö-konung vid namn Mysing, hvilken dräpte Frode, tog der mycket byte och slutades så Frode freden. Mysing förde Grotte bort med sig, äfvensom Fenja och Menja och befallte dem mala salt: vid midnatten sporde de, om icke Mysing nu hade tillräckligt salt; men han bad dem mala ännu längre. De malde ännu en liten stund innan skeppen sjönko. Det blef sedermera ett svalg i hafvet, der som hafsvattnet faller i qvarnöppningen. Sålunda blef hafvet salt.

Nu äro komna
Till konungens hus
De tvänne kunniga
Fenja och Menja.
Dessa äro hos Frode,
Fridleifs son,
Mäktiga mör,
Men som trälinnor hållna.
De till qvarnen
Förda blefvo.
Man dem qvarnstenen
Bad sätta i gång.

Ej någon utaf dem
Han hvila lofvade,
Förr än han hörde
Tärnornas sång.
De sjunga läto
Den bullrande qvarnen.
Med armarna vredo
Den lätta stenen,
Åter han bad
Tärnorna mala.

De söngo och vredo
Den surrande stenen,
Så att af Frodes folk
De fleste somnade.
Då qvad Menja,
Som börjat att mala:

Vi mala Frode lycklig!
Vi tillmala honom rikedom,
Med rågade skatter,
På lyckans qvarn!
Han hvile på skatter!
Han sofve på dun!
Han vakne efter önskan!
Då är det väl malit.

Här må ej någon
En annan skada!
Icke ställa försåt!
Icke mord påtänka!
Ej derföre
Med hvassa svärd hugga?
Fastän broders dråpsman
Han bunden finner!

Men konungen nu,
Dem så tilltalade:
”Ej längre J sofven
Än göken tiger,
Eller medan jag
En visa sjunger.”

Icke var Du, Frode
Fullt försiktig,
Fast fiendtlig mot män,
När Du dina tjenare köpte,
Du valde efter styrkan,
Och efter utseendet:
Men om härkomsten
Du icke sporde.

Hård var Rungner
Och hans fader.
Dock var Thjasse
Än starkare.
Ide och Örner
Våre fränder äro,
Berg-jättens bröder,
Hvars barn vi äro.

Ej hade Grotte
Från gråa fjället kommit!
Ej den hårda stenen
Upp ur jorden,
Och icke här
Bergresens dotter malit,
Om slägten
Derom något vetat.

Vi i nio vintrar
Leksystrar voro:
Långt under jorden
Uppfödde blefvo.
Der vi flickor
Storverk gjorde,
Vi sjelfve flyttat
Klippor från stället.

Vi vältade stenar
Till jättens gårdar,
Så att jorden dervid
Skalf och bäfvade.
Så vi slungade
Den surrande sten,
Den tunga hällen,
Att männerne den grepo.

Ej länge derefter
Vi uti Sverige,
Kunnige begge,
Till strid vandes.
Här björnar vi mättade,
Och sköldar klöfvo;
Tågade genom
Gråbrynjad här.

Vi störtade höfdingar
Och andra hjelpte.
Den gode Guttorm
Vi bistånd gåfvo.
Ej förr vi hvilade,
Än hårda fienden föll,

Sådane bragder
Vi en lång tid öfvade;
Så att vi sedan
Stridskunnige blefvo.
Der vi skuro,
Med skarpa svärd,
Blod ur såren,
Och färgade klingan.

Nu äro vi komna
Till konungens gårdar,
Och obarmhertigt
Vi som slafvar behandlas.
Grus fräter foten
Och köld kroppen.
Vi draga en fiendes qvarn.
Tråkigt är det hos Frode.

Handen skall hvila
Och qvarnen stå.
Jag hafver malit
Nog för min del:
Nu får handen
Förr ej hvila,
Än Frode finner
Det nog vara malit.

Nu skola män gripa
De hårda spjuten
Och bloddrypande vapen.
Vaka du, Frode!
Vaka du, Frode!
Om du höra vill
Våra sånger
Och fornsägner.

Eld ser jag brinna
Östan om staden.
Krigsbud är på färde,
Man det vårdkasar kallar.
En här skall komma
Hit innan kort,
Och borgen afbränna
För Sköldungen.

Ej länge du behåller
Ledre stolen,
De röda ringar
Och mäktiga stenen.
Låt oss mala
Fortare, flicka!
Oss icke angår
Blodiga striden.

Mol min faders
Mö väldigt;
Ty mången mans
Död hon förutsåg.
Der sprungo stora flisor
Bort från qvarnen
I Örne fjärden.
Låt oss än fortare mala!

Ja låt oss fortare mala!
Yrsas son,
Halfdans frände,
Skall Frode hämnas.
Han skall hennes
Son och broder
Kallad varda.
Vi vela det begge.

Så malde de tärnor
Och styrka brukade.
De unga voro
I jättemod.
Handtaget skalf,
Qvarnstenen sköts neder.
Den tunga hällen
Brast midt i tu.

Men Jättens dotter
Talade så:
Åt Frode hafva vi malit.
Nu vilja vi sluta.
Nog hafva tärnorna
Nu malit.

Einar Skuleson nyttjar det uttryck, att Frodes tärnor malde drakens bädd (guld) och Egill kallar guldet Frodes mjöl.


44. En konung i Danmark är nämd Rolf Krake, den namnkunnigaste af alla fordna konungar och den ypperste i mildhet, tapperhet och nedlåtenhet. Ett bevis af hans nedlåtenhet, som mycket blifvit berömdt i fornsägner, är följande: En liten och fattig gosse, vid namn Vögg, kom en gång till hans palats. Konungen var då ännu ung och smert till växten. Vögg gick fram till konungen och såg på honom. Konungen frågade: hvad vill du säga, gosse! efter du ser på mig? Vögg svarade: då jag var hemma, hörde jag sagas, att konung Rolf i Ledre var den ypperste man i norden; men nu sitter ju här i högsätet endast en liten krake, hvilken folket kallar sin konung. Då svarade konungen: du, gosse! hafver gifvit mig det tillnamn, att jag skall heta, Rolf Krake, och är så bruket, att en skänk alltid måste följa på namngåfva. Men jag ser väl, att du icke har att lemna mig någon passande namngåfva: derföre skall den som hafver, gifva den andre. Konungen tog så af sin hand en guldring och gaf honom, Då svarade Vögg: Hell dig, konung! det svär jag dig, att jag skall varda den mans bane, som blifver din baneman. Då sade konungen leende: öfver en ringa ting gläds Vögg.

En annan berättelse om konung Rolfs tapperhet, är denna: En konung regerade i Uppsala, som hette Adils. Han ägde Yrsa, konung Rolf Krakes moder, Han hade ovänskap med konung Ale, som regerade öfver Norrige. De stämde strid sins emellan på sjön. Venerns is. Konung Adils sände bud till sin frände Rolf Krake, att han skulle komma till hans undsättning, Adils lofvade sold åt hans här under krigståget. Men konungen sjelf skulle erhålla trenne kostbarheter, hvilka han helst ville välja sig i Sverige. Konung Rolf kunda ej sjelf komma, emedan han hade krig med Saxerne; derföre sände han till Adils sina tolf berserkar. Desse voro Bödvar Bjarke, Hjalte den hugfulle, Hvitserk den vate, Vott, Vidsete, samt bröderne Svipdag och Beigud. I denna strid föll konung Ale och en stor del af hans här. Konung Adils tog till byte den döde Ales hjelm Hildisvin och hans häst Ramn. Rolf Krakes berserkar begärde nu att, enligt löfte, erhålla 4re pund guld hvardera, och vidare begärde de, att få de Rolf Krakes kostbarheter utlemnade, som de nu ville välja och tillföra honom. Desse voro: hjelmen Hildegallt och brynjan Finnsleif, som vapen icke beto på, samt den guldring, som kallas Sviagris, och hvilken Adils förfäder hade haft. Men konungen nekade alla kostharheter och betalade dem ej heller solden; fördenskull foro berserkarne bort och voro mycket missnöjde med denna behandling. De omtalade nu detta för Rolf Krake, som genast företog en färd till Uppsala, jemte sina tolf berserkar, hvilka alla kommo utan lejd. Hans moder Yrsa undfägnade honom och följde honom till härberges, men ej till konungens palats: stora eldar blefvo uppgjorda för dem, och dem blef öl gifvit att dricka. Konung Adils’ män inträdde i rummet och buro tyre i elden, hvilken de gjorde så stor, att kläderna sveddes på Rolf och hans folk. Då sade de; förhåller det sig verkeligen så, att Rolf Krake och hans män fly hvarken eld eller jern? Då sprang Rolf Krake upp samt hans följeslagare och sade:

Ökom än mera elden
I Adils’ hus.

Derpå tog han sin sköld och kastade på elden lopp öfver elden, medan skölden brann, och sade vidare:

Den flyr ej elden,
Som öfver den löper.

Sä gjorde nu allt hans folk, den ene efter den andre: derpå grepo de dem, som hade ökat elden och kastade dem dit. Nu kom Yrsa och lemnade Rolf Krake ett djurshorn, fullt med guld, hvaribland var ringen Sviagris. Hon bad honom nu rida sin väg till sitt folk. De sprungo upp på sina hästar och redo ner längs efter Fyrisvall. Der sågo de konung Adils komma efter dem med hela sin här, starkt beväpnad, viljande dräpa dem. Då tog Rolf Krake med sin högra hand guld ur hornet och sådde ut det på vägen. När Svenskarne sågo detta, lupo de ur sadlarne, och tog hvar och en, hvad han kunde öfverkomma. Konung Adils bad dem rida och red sjelf ganska fort. Hans häst hette Slungner, den snabbaste af alla hästar. Rolf Krake såg nu, att konung Adils red helt nära honom. Han tog då ringen Sviagris och kastade den till honom, bedjande honom emottaga den som gåfva. Konung Adils red till ringen, tog upp den med spjutsudden och lät den löpa upp på spetsen. Då vände sig Rolf Krake om, och, när han såg Adils böja sig ned, sade han: ned böjt hafver jag nu den mäktigaste af alla Svear. Så skildes de. Af denna orsak är guldet kallade Rolf Krakes eller Fyrisvalls säd. Ejvind Skaldaspiller kallar guldet Fyrisvalls frö och Thjodolf, Krakes säd.


45. Så är berättadr, att en konung är nämnd Hölge, efter hvilken Halogaland är kalladt: han var fader till Thorgerd Hölga-brud. De blefvo begge dyrkade som Gudar. Öfver Hölge blef en hög kastad, hvilken var full med guld och silfver, som var offergodset. (En annan hög blef kastad öfver Thorgerd) och var den andra högen full af jord och sten. Af denna orsak kallar Skule Thorstensson guldet för Hölges högtak.

I de gamla Bjarkamal äro många namn anförda pä guldet. Sä säges här.

Den gifmildaste konung
Begåfvade sitt hof
Med Fenjas arbete,
Fafners läger,
Glasers glänsande löf,
Granes fagra börda,
Dröpners dyrbara svett,
Grafvitners bolster.

Den gifmilde konungen gaf ut
(Och folket tog emot)
Sifs hufvudhår,
Handens is (silfret),
Den hårda Otterboten,
Mardölls (Frejas) tårar,
Flodens eld,
Jättans glänsande ord.

Krigaren gladda,
Många folk
Med jättens förlikning.
(Väl prydda vi gingo).
Den striddjerfve konungen
Försedde den tappre krigaren
Med Rhenflodens röda malm
Och Niflungarnes trätoämne.


46. Guldet är i omskrifningar kalladt handens, handledens eller armens eld, emedan det är rödt; och silfret är kalladt snö, is eller rimfrost, emedan det är hvitt. På samma sätt kan man ock omskrifva guld eller silfver med pung eller degel eller sömjern: både guld och silfver kunna kallas handens sten eller den mans halsband, som vanligtvis nyttjar halsband. Halsband och ringar kan man i allmänhet i poesi nyttja i stället för guld och silfver, i fall det icke på annat sätt är bestämdt. Såsom Thorleif den fagre qvad, då han kallade guldet armens falaska och degelns börda.

Einar Skålaglam kallar guldet handledens brand och Rhenflodens sten.
Einar Skuleson kallar det pungens snö och eld. Vidare kallar han det degelns snödrifva och skålens snö.
Thord Möra skald kallar guldet händernas sten.


47. En man kallas guldets brytare, såsom Ottar den svarte qvad.
Einar Skålaglam kallar honom guldsändaren.
Thorleif kallar honom guldkastaren.
Thorvald Blanda-skald kallar en man guldfienden eller guld-skate.
En qvinna kan äfven omskrifvas med guld, och kallas guldets gifvarinna, såsom Hallarsten qvad, då han kallade hvalarne för Vidblindes galtar. Vidblinde var en jätte, som uppdrog hvalar ur hafvet såsom fisk. Hafvet är hvalarnes teg; guldet är hafvets bärnsten; qvinnan är det guldets gifvarinna (sälg), som hon skänker och kallas här på samma sätt, som det förut är berättadt, att en qvinna kan omskrifvas med alla feminina träds namn. Hon är ock kallad den saks lág (bål) som hon gifver, ty lág kallas ock det träd som faller i skogen. Derföre kallar Gunnlög Ormstunga qvinnan för rikedomens lág. Hallarsten kallar hennes guldets mark: Sten guldets land: Stenthors son, guldets stötta: Stenar, guldets stöd: Orm, guldets björk. Äfven kallas qvinnan guldets ek och lind.

En man kan omskrifvas med maskulina träds namn, såsom förr är sagdt: äfven har han blifvit kallad en pröfvare af alla vapen, strider, resor och företag samt allt hvad han försöker, Ulf Ugges son kallar honom guldets träd (vidr och meidr): Hallfred Vandrädaskald, guldets Lund: Arnor, guldets årtull (þollr): Räf, guldets Ask och Lönn. Räf kallar honom äfven krigaren: Ottar slagets staf samt Arnor, rikedomens törne.


48. Huru skall striden omskrifvas? Så, att den kallas vapnens, sköldarnes, Odens, Valkyrjornas, härkonungarnes väder, gny eller buller. Hornklofe kallar striden spjutens urväder: Ejvind, Odens väder: Berse, Valkyrjan Hlöcks snöfall: Einar, Valkyrjan Gönduls hvinande vind: Einar Skålaglam, Odens regnskurar och spjutsgny, samt Gönduls sus.


49. Vapen och krigsrustning skall man omskrifvä med tillhjelp af namn på krigen, Oden, Valkyrjorna och härkonungarne: man bör kalla hjelmarne, hjelm hatt eller mössa: en brynja, särk eller skjorta: skölden tält eller sköldborgen, hus, tak, vägg och golf. Sköldar äro omskrifne med härskepp och kallade skeppets sol, måne, löf, bleck ock gärdesgård. Skölden är ock kallad Ullers skepp och omskrifven med Rugners fötter, emedan han stod på skölden. På sköldarna brukade man fordom rita en rand, som kallas ringen och med denna rings benämning äro sköldar omskrifne. Huggvapen, yxor eller svärd äro kallade blodets eller sårens eld. De kallas äfven Odens eld och yxorna benämnas efter trollqvinnornas namn, när man dertill fogar namn på blod, sår, skog eller träd. Stickvapnen kunna väl omskrifvas med ormars och fiskars namn. Skottvapnen, med hagel, snöfall eller stöt: alla dessa omskrifningar äro på mångahanda sätt ändrade och brukade i gamla lofqväden. Så kallas hjelmarne Hanga-Tyrs (Odens) hattar och Tind kallar dem härkonungarnes (eller Rodes, som var en härkonung) harnesk: Hallfred, Hamders skjorta och Sörles kläder: Gretter, Hlöcks tält: Einar, Bodes tak: Gretter, Hilds vägg. Einar kallar skölden skeppssolen: Räf kallar den framstäfvens måna, skeppets gärdsgård och Ullers askträd: Brage Rugners såla samt Hilds hjul och ringen kallar han nafhålet. Kormak kallar svärdet Odens eld: Ulf Yggeson, Hjelms eld: Glum Geirason, brynje-elden: Einar, sköldens is och sköldens skada. Einar kallar yxan sköldarnes trollqvinna: Räf, spjutet en orm. Pilarne hafva blifvit kallade bågens, strängens, sköldens eller stridens hagel, såsom Einar Skålaglam, Hallfröd och Ejvind Skaldaspiller hafva i sina qväden uttryckt sig.


50. Striden kallas äfven Hjadninga-väder eller il och vapen Hjadninga-eld eller snö. Orsaken till dessa namn berättas sålunda: En konung, som hette Högne, hade en dotter, vid namn Hild. Henne tog en konung Hjedin, Hjarrandes son, till krigsbyte. Högne hade farit till kongsstämma, och, när han sporde, att man hade härjat i hans rike, samt att hans dotter var borttagen, så for han med sin här för att söka efter Hjedin och sporde nu, att Hjedin hade seglat norr ut med landet. När han kom till Norrige sporde han, att Hjedin hade seglat vester öfver hafvet. Högne seglade då efter honom ända till Orkenöarne. När han kom till Hög-ö var Hjedin der före honom, tillika med sin krigshär. Hild for till sin fader och böd honom på Hjedins vägnar ett halsband i förlikning, men dessutom, tillade hon, är Hjedin färdig att slåss, och att Högne icke hade att vänta något skonsmål af honom. Högne svarade sin dotter hårdt, och, när hon råkade Hjedin, sade hon honom, att Högne ej ville veta af någon förlikning och bad honom bereda sig till strid. De gjorde så begge två: gingo upp på ön och ordnade sin här. Hjedin begärde få tala med sin svärfader Högne och böd honom förlikning samt mycket guld till böter. Högne svarade: för sent bjuder du detta, i fall du verkligen vill förlikas; ty nu hafver jag utdragit mitt svärd Dainsleif, hvilket dvergar hafva gjort, och som måste blifva någons bane, hvarje gång det utdrages: aldrig felar det i hugget och är sådant, att de sår det gifver, aldrig kunna läkas. Hjedin svarar: du rosar väl svärdet, men ej segren. Det kallar jag godt, som är sin herre troget. Så börjades nu den strid, som kallas Hjadninga-striden. De slogos nu hela dagen, men om aftonen gingo konungarne om bord på skeppen. Hild gick om natten till valpatsen och med trolldom uppväckte dem, som voro döda. Dagen derefter gingo konungarne åter till valplatsen och slogos ånyo, jämte alla de, som förra dagen hade fallit. Denna strid fortfor nu, den ena dagen efter den andra, så, att alla de som föllo, och alla vapen, som lågo på valplatsen, jämte alla sköldar, blefvo till sten; men när det dagades, stodo alla de döde männen upp och slogos, och alla vapen blefvo då åter brukliga. Det är berättadt, att Hjadningarne skola så fortfara till Ragnaröcker.

Enligt dessa berättelser har Brage skald sjungit i Ragnar Lodbroks Dråpa.

Striden kallas Odens väder, som förut är sagdt, och Vigaglum qvad, när han kallade striden Vidrers (Odens) Väder, och svärdet stridens spö och männerne svärdens stafvar. Här nyttjas både strid och vapen till omskrifning af en man: detta kallas rekit (sökt), när man så uttrycker sig. Skölden är Vapnens land och vapnen är det landets hagel eller regn. Att så uttrycka sig, kallas nygjorvingar (nyskapade ord).


51. Huru skall skepp omskrifvas? Så, att det kallas sjö-konungarnes, hafvets, skeppsredskapernas eller Vädrens häst, djur eller skida.

Hornklofe kallar ett skepp bölje-hästen:
Erringsten kallar det sjökonungen Geiters häst:
Hallvard kallar skeppen sjökonungen Sveides rehnar.
Thord Sjöreks son kallar skeppet sundets djur och hafvet Sölses bäck (bänk). Skeppet är äfven kalladt Solbords-hästen och hafvet sjökonungen Gylfes land. Vidare kallas hafvet Sædings bana och skeppet en häst samt dessutom mastens häst, ty segelträdet kallas mast (lók). Markus kallar skeppet hafvets björn. Björn heter ock veturlidi, vigtanne och berse, samt skeppet skeppstöttarnes björn. Det kallas ock rehnen, såsom Hallvard qvad och förut är sagdt, samt hjorten, såsom konung Harald Sigurds son qvad. Einar kallar det elgen och Räf, vargen. Äfven kallas det oxe, skida, vagn eller kärra. Eyolf Dada skald kallar det Meites skida: Styrkarr Oddeson, skeppsrullans vagn samt Thorbjörn, hafsvagnen.


52. Huru skall Christus omskrifvas? Så, att Han kallas himmelens, jordens, englarnes och solens skapare: verldens, himmelrikets och englarnes styresman: himmelens, solens, englarnes, Jerusalems, Jordans och Greklands Konung; Apostlarnes och helgonens herre. De fordna skalder hafva omskrifvit hans namn med Urds brunn och Roms Gudar. Så gjorde Ejlif Gudruns son. Skapte-Thoroddsson kallar honom Munkedrotten: Markus, Himmelens Konung: Ejlif Kulne-sven, Marias son samt Englarnes Konung: Sighvater, jordens Konung: Arnor, Gudarnas Konung: Ejlif Kulne-sven, menniskoslägtets herre, menniskornas och hela verldens Konung. Ejnar Skuleson kallar honom hela verldens alltomfattande herre och sol-landets (himmelens) Konung.


53. Hvar och en, som läser skaldeqväden om gamla Konungar, måste kunna, hvarutinnan omskrivningar kollidera: ty det är rätt att kalla Meklagårds Kejsare Grekernes Konung; den Konung, som råder i Jerusalem, Judalandets Konung; äfvensom Romerska Kejsaren Roms Konung och Englands Konung Engla-Konungen. Men den omskrifning, som brukas, då man kallar Christus menniskornas Konung, kan icke brukas om någon annan Konung. Det är ock rätt att omskrifva alla Konungar på det sätt, att man kallar dem landrådare, landvårdare, landsökare, hofmännens herrar eller landtfolkets vårdare. Ejvind Skaldaspiller kallar en Konung jordrådaren: Glum Geiresson, landvårdaren: Tbjodolf, hofmännens herre: Ejnar, landvårdaren.

Det ät rätt att kalla den Konung, som har Skattkonungar under sig, Konungars Konung. Kejsare äro de förnämste af alla Konungar, och dernäst är den Konung, som råder öfver en hel nation, lika i alla Skaldespråkets omskrifningar. Dernäst äro de män, som kallas Jarlar eller Skatt-konungar, och äro de i omskrifningar lika med alla Konungar, ufom det att de ej må kallas Konungar öfver ett folk, som äro Skatt-konungar.

Dernäst äro i omskrifningar de män, som kallas Hersar: desse kunna äfven omskrifvas såsom en Konung eller Jarl: de kunna äfven kallas: guldbrytare, gifmilda, magnater, folkanförare samt här- och krigsanförare; emedan en folk-konung, som råder öfver många länder, sätter till styresmän öfver landet, jämte sig. Skatt-konungar och Jarlar att dömma landslag och värja landet för ofrid i sådane landskaper, som äro aflägsna från Konungen och skola deras dommar och straff vara lika gällande med sjelfva Konungens. I några länder äro många härader och är det konungarnes sed att sätta höfdingar öfver så manga härader, som man vill gifva våld öfver. Dessa kallas i Nordiska språket Hersar eller Länsman, Grefvar i Tyskland och Baroner i England. De skola ock vara rätte domare och landvårdare öfver det land, som är dem anförtrodt att styra. Om Konungen sjelf icke är närvarande, så skall fanan bäras framför dem i striden och äro de då jämngode härförare med Konungar och Jarlar.

Dernäst äro de män, som kallas Haldar, hvilka äro bönder och dugtiga, så till härkomst, som egendom. Desse må man på det sätt omskrifva, att de kallas anskaffare af penningar, aktgifvande och förlikande. Dessa omskrifningar kunna ock brukas om höfdingar. Konungar och Jarlar hafva till sine följesmän hofmän och huskarlar: Länsmän hafva ock sine tjenare, Alla dessa äro i Danmark och Sverige kallade hofmän, men i Norrige huskarlar, orh svärja de trohetsed, på samma sätt som hofmännen Konungarne. Konungarnes huskarlar voro ofta kallade hofmän i fordna dagar, Thorvald Blandaskald samt Konung Harald Sigurdsson kallar dem huskarlar. Hofmän och huskarlar kunna så omskrifvas, att de kallas husfolk och lifvakt. Sigvater kallar dem lifvakt och gåf-mottagare. Heidfé kallas den sold eller gåfva, som Höfdingar gifva. Ottar kallar Hofmännens husfolk svenner.

Jarlar, Hersar och Hofmän omskrifvas derigenom, att de kallas Konungens samtalare, umgängesmän och stallbröder. Hallfrid kallar dem samtalare: Snäbjörn, umgängesmän, och Arnor, stallbroder. Kormack kallar en Jarl Konungens sannpröfvare, och Håkan Jarl kallar han Sigurd Jarls son. Thjodolf kallar Håkan Olofs Fader och helga grams Broder samt Haralds Broders son. Arnor kallar i Ragnvalds Dråpa Thorfinn Jarl Ragnvalds barn och Einar Skålaglam talar om Hildetands ättestöd.


HEIMSKRINGLA er et privat initiativ. Prosjektet mottar ikke noen form for offentlig støtte. Vi har kun utgifter og ingen faste inntekter. Kostnader til teknisk drift og utstyr bæres av privatpersoner. Alle økonomiske bidrag mottas derfor med stor takk. Ønsker du eller ditt foretak å støtte prosjektet økonomisk? Ta gjerne kontakt med oss, eller bruk vårt norske kontonummer 97105024499. Du kan også støtte oss via vårt Vipps-nummer 78431. For utenlandske bidrag bruk vårt IBAN-nummer NO6897105024499, med SWIFT-kode: DNBANOKK eller SEPA-kode: SKIANOBB. En kan også overføre penger til HEIMSKRINGLA via PayPal eller vippse via mobilen til 78431. Vi selger også fast annonseplass på venstre sidemeny til rimelig pris. Alle bidragsytere krediteres med navn for sine bidrag.