Gudruns eggelse (NFS)

Fra heimskringla.no
Hopp til: navigasjon, søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ► Original.gif Norsk.gif Dansk.gif Svensk.gif
Norsk.gif Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif Svensk.gif


Edda

Öfversättning:
Nils Fredrik Sander

Gudruns eggelse



Gudrun ægger til hævn.
(Illustration fra Sanders Edda, 1893)

1.
Då hörde jag en träta
som häftigast vara,
ett trångmål, tolkadt
af tunga kval,
när Gudrun hetsade,
hård i hugen,
med svåra ord
sina söner till kamp:

2.
”Hvi sitten I stilla
och sofven bort lifvet?
Hvi grämer eder ej
när Jörmunrek
eder syster,
den unga tärnan,
trampas låtit
å härvägen
af hvita, svarta
och gångtama, grå,
gotiska hästar?

3.
Ej vorden I Gunnars
vederlikar,
ej heller så sinnade
som Högne var.
Henne I sökt
att hämnas redan,
om mina bröders
mod I ägt
eller hunkungars
hårda hug.”

4.
Då kvad Hamder,
den hugstore:
”Litet månde du
lofprisa Högnes dåd,
när Sigurd de väckte
ur sömnen opp;
då vordo dina täcken,
de hvita och blå,
färgade i din mans,
den fallnes blod.

5.
Hämnd du brådt
för bröderna tog
både slem och svår,
när du sönerna dräpte;
nog kunde vi unga
å Jörmunrek,
om vi sammanstämde,
vår syster hämnas.

6.
Fören hunkungars
härvapen fram!
Så har du oss
till svärdting eggat.”

7.
Leende Gudrun
gick till skämman,
kungars hjälmar
ur gömmorna tog hon
och sida brynjor
till sönerna bar;
de hastade modiga
att hästarna sadla.

8.
Då kvad Hamder,
den hugstore:
”Så kommer ej mera åter
att sin moder besöka
den spjutsoldgångne,
i Godtjod slagen;
ty månde du arföl
öfver oss alla dricka,
öfver Svanhild
och sönerna dina!”

9.
Gråtande Gudrun,
Gjukes dotter,
gick med sorg
att sitta i begrundan
och att tälja
med tårar pa kinden
minnen af motgång
å mången väg:

10.
”Trenne eldar jag känt
och ärilar trenne,
till tre mäns hem
som hustru jag fördes;
bättre än alla
var mig ensam Sigurd,
som mina bröder
till hane vordo.

11.
Sårens opphof
anklaga vi ej kunde;
mera mig tycktes
till men göras,
när de ödlingar mig
åt Atle gåfvo.

12.
De käcka söner
till samtal jag kallade,
ej kunde jag böter
för brotten vinna,
förrän jag högg
de niflungars hufvud af.

13.
Å nornor gramse
gick jag till stranden,
afvärja ville jag
deras vådliga anfall;
mig hofvo, men ej dränkte
höga böljor,
så kom jag till land,
att jag lefva skulle.

14.
För tredje gången
gick jag i brudbädd
med en folkkonung,
så fann jag det bäst;
jag aflade barn,
arftagare —
arftagare,
Jonakers söner.

15.
Där sutto tärnor
troget hos Svanhild,
det mest älskade
af mina barn;
så var Svanhild
i salen min,
som vore där att se
en solens stråle.

16.
Med guld hon pryddes,
med glänsande kläder,
innan hon gafs
till Godtjod bort.
Det är den hårdaste
hafda sorgen,
när den solfagra
Svanhilds lockar
trampades i stoftet
af trafvares hofvar.

17.
Det är den svåraste,
när Sigurd, min make,
å segern rånad
i sängen de dräpte;
det är den grymmaste,
när glänsande ormar
Gunnar å lifvet
de läto skrida;
och det är den bittraste,
när till bottnen af hjärtat
de skuro oöm konung,
medan ännu han lefde.

18.
Jag minnes mycken ofärd,
jag minnes många sorger.
Sporra den blacke
springarn, Sigurd,
låt raske hästen
hitåt ränna;
här sitter ingen
sonhustru eller dotter,
som åt Gudrun
må gifva smycken.

19.
Minns du, Sigurd,
hvad vi mälte då,
när å bädden
vi båda sutto:
att modig du månde
mig besöka
som död från Hels boning,
men dig från jorden jag.

20.
Byggen, jarlar,
ett bål af eke,
låten det högt
häfvas under hjälmtak;
bränne elden
bröst, som är kvalfylldt.
sorgerna smälte
kring sargade hjärtat!

21.
Att alla jarlors
sinnesart förädlas,
och alla kvinnors
kval förminskas må;
fördenskull sjungen vare
denna sorgesång!