Gudruns sorg (AAA)

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ►

Sæmund den vises
Edda


Gudruns sorg
(Godrunar harmur)

öfversat af
Arvid August Afzelius

Thjodrek, Konungen var då hos Atle och hade der förlorat alla sina män. Konung Thjodrek och Gudrun klagade ömsesidigt sin sorg emellan sig: hon sade honom (sina öden) och qvad:

1. Mö var jag bland möar,
moder mig födde,
den fagra i buren,
väl älskade jag mina bröder,
till’s mig Gjuke
utstyrde med gull,
med gull utstyrde,
och gaf mig åt Sigurd.

2. Så höjde sig Sigurd
öfver Gjukes söner,
som gröna liljan
ur gräset vuxen,
eller högbente hjorten
öfver andra djuren,
eller glödröda gullet
öfver silfret gråa.

3. Till’s mig förmente
bröder mina,
att ega få en man,
förnämst af alla:
sofva de ej kunde,
ej om saker dömma,
förr än Sigurd
de omkomma låtit.

4. Grane lopp till tinget,
gny var att höra ,
men Sigurd då
sjelf icke kom:
hästarne alla
voro svettbestänkte
och öfverhöljde
af de stridandes blod.

5. Gråtande gick jag
att tala med Grane,
den blodstänkte:
om Husbonden talte jag,
lutade då Grane
sorgligt ned sitt hufvud;
djuret visste,
att hans Herre icke lefde.

6. Länge jag omkringgick:
länge var jag tvähugse,
förr’n fursten jag sporde
efter min Konung.

7. Sorgsen stod Gunnar;
Högne mig sade
tidningen om Sigurds
svåra död:
“Illa slagen ligger
på hinsidan floden
Guttorms Bane,
och ulfvarne gifven:

8. Sök du Sigurd
sunnan-väg,
der hörer du
korparne ropa,
örnarne skria,
glade åt spisen;
der kring din man
vargarne tjuta.” -

9. Hur kan, Högne!
du förtälja,
mig olyckliga
slika sorger:
ditt hjerta måtto
korpar slita
vidt kring land,
helldre än du lefver! –

10. Svarade Högne ,
den ena gången
tungt var hans sinne
af smärtan stora:
“Thy får Gudrun
orsak mer att gråta,
att mitt hjerta
korpar slita.” –

11. Jag skyndade ensam,
från samtalet bort,
till de vida spridde
vargarnes lemningar;
ej månde jag sucka,
ej händer vrida,
ej öfver min förlust,
som qvinnor andra qvida
då tärd af sorg
jag satt hos Sigurd.

12. Natt tycktes mig
mörk, och i nedan vara,
der sent jag satt
öfver Sigurd:
allt bättre skulle
mig ulfvarne tyckas,
om de mig läto
från lifvet bortdö;
eller brunne jag,
som björke-lunden!

13. Så for jag af fjället,
fem dagar talde,
till’s jag upptäckte
Halfs höga salar:
satt der med Thora?
Hakons dotter,
de halfva åren sju,
i Danemark.

14. Hon mig till fägnad
virkade i gull
sydländska borgar,
och svanor Danska.

15. Vi tecknade å taflor,
hvad hjeltarne lekte;
i våra hand-arbeten,
Konungens kämpar:
sköldar röda,
Huniske kämpar,
svärds-här, hjelm-här,
som Konungen följde.

16. Sigmunds skepp
skredo från landet,
med gyllne prydnader
och uthuggna stäf:
vi slickade i border,
huru de stridde ,
Sigar och Siggeir,
sunnan på Fivi.

17. Då sporde Grimhild,
den Götiska qvinna ,
hur' jag- yar bedröfvad -
Hon kastade sin söm
och kallade sina söner,
med stor åtrå
det att spörja,
hur sonen månde bot
sin syster gifva,
eller slagna mannen
henne gälda ville?

18. Gerna biföll Gunnar,
gull att bjuda,
saken att gälda,
och äfven Högne:
då månd' hon derom fråga,
hvem fara ville,
gångarn att sadla,
vagn köra,
häst rida,
hök föra,
pilar skjuta
med böjda bågen? -

19.Valdar bland Danskarne,
Jarisleif
och Eymod, den tredje,
med Jariskar,
inträdde då,
Konungar like:
Lång-bardiske kämpar,
med röda kappor,
utzirade brynjor,
gutna hjelmar,
omgjordade med svärd ,
och hade bruna lockar.

20. Hvar vilje mig
välja klenoder,
välja klenoder
och tala till behag:
att de mig måtte
för stora sorgerna
försoning gifva;
om tro jag dertill sätta månde.

21. Då förde mig Grimhild
en bägare att dricka,
så kall och bitter,
att jag ej tvisten mindes:
den var ifyld
med trolldoms kraft,
den bittra kalla sjö
och försonings vatten:

22. Voro i hornet
all slags runor, skurne
och blodfärgade,
dem jag ej tyda kunde:
ljungets fisk (orm) så lång,
från Haddingaland,
oskuret ax,
djurens hemvist. (skog)

23. Voro i den drycken
mång' onda ting tillsammans,
många skogars örter
och ek-ållon,
kring spisen fallna daggen,
offerdjurs inelfvor,
svinlefver suden;
ty detta döfvar hatet.

24. Då glömde jag allt,
när jag den undfått hade,
lutad mot jorden,
i Furstens sal:
Konungar kommo,
trenne för mina knän;
sedan kom hon sjelf,
med mig att tala:

25. “Jag dig gifver, Gudrun!
gull att ega,
mycket af allt det gods,
din döde fader egde:
ringar röda,
Hlödves sal
och hela borgen
efter fallne fursten:

26. Huniska tärnor,
som fagert gull arbeta
och uti stycken virka,
att dig det blir en glädje:
du allen’ skall ega
Budles skatter,
bli utstyrd med gull ,
och gifven Atle.” –

27. Icke vill jag
med man gånga,
och icke Brynhilds
broder ega:
mig anstår ej
med Budles son
dess ätt föröka;
ej glädjas åt lifvet.

28. “Vedergäll du icke
hjeltarne med vrede,
ty vi hafva
först detta vållat:
så må du låtsa,
som för dig båda lefde
Sigurd och Sigmund,
om en son du föder.” –

29. Jag kan ej, Grimhild!
glädje njuta,
eller stridsärans
förhoppningar tälja,
sedan Sigurds
hjerteblod tillsammans,
så svåra drucko
likfrätarne, och Huginn. —

30. “Den Konung jag
för alla ättgod
funnit hafver
och främst i mycket,
honom skall du ega,
tills dig tiden fäller;
och manlös vara,
om du ej vill denna hafva.” —

31. Vakta dig
att med så stor åhåga
denna ondskefulla
slägt mig bjuda;
han skall Gunnar
skada tillfoga,
och ur Högne
hjertat slita:

32. Jag skall ej aflåta
förr’n jag den lif-glade
strids-uppmuntraren
lifvet beröfvat. –

33. Gråtande Grimhild
tog vid det ord,
som hennes söner
fall bådade ,
och ättlingarne
olyckor stora:
“Än mer, jag gifver dig
land, folk och följesvenner,
Vinberg, Valberg,
om du vill det taga;
ege du det alltid
och njute det, dotter!” –

34. Denna konung
månde jag då välja,
och dock af mina fränder
nödigt emottaga:
ej varder denna man
mig till sällhet;
ej mig mina bröders fall
till qvinno-skygd. -

35. Snart var å häst
hvar småsven att skåda,
men Valländska qvinnan
i vagn lyftad:
sju dagar redo vi
kalla landet,
och andra sju
vi prässade böljorna,
men tredje gången sju
vi torra landet gingo.

36. Port-vårdarne
der i de höga borgar
portarne uppläto ,
förr’n i gård vi redo.

37. Mig Attle väckte,
men jag vara tycktes
sorgefull i hjertat,
öfver döda fränder:
“så mig nyss, (han sade)
Nornor väckte;
önskelig uttydning
jag ville att jag hade:

38. Dig jag tyckte, Gudrun!
Gjukes dotter,
med blodstänkt svärd
mig igenom stinga.” –

39. Det eld betyder
när om järn man drömmer;
svek och sorg betyder
qvinnors vrede:
jag månde mot det onda
gånga dig att bränna,
lindra och läka;
fast du led mig varder. –

40.”Mig tycktes här i gården
telningarne fallna:
de jag gerna ville
se uppvuxna,
med rot upprifne
och färgade i blod:
å bord de blefvo burne
och bjudne mig att äta.

41. Tycktes mig af handen!
hökarne flyga
omättade
till olycksboningen:
jag tyckte deras hjertan,
med honung ätna,
sorgsna sinnet mildra,
uppsvälde utaf blod:

42. Tyckte mig ur handen
valpar lösas,
och mål betagne!
de skällde båda:
deras kött jag tyckte
till as vordet;
nödigt åtel’n
jag äta månde.” –

43. Der skola kämpar
tala kring din säng,
och de ljuslockade
hufvudet aftaga:
de månde fege vara
om få nätter;
före dager litet,
ditt hof-folk af dem spisa.

44. Jag lade mig sedan,
ej sofva ville jag
otåligt å sorgbädd
beslöt jag det utföra. -

Herkia het en Attles tjensteqvinna; och hade varit hans frilla. Hon sade Attle, att hon hade sett Thjodrek och Gudrun båda tillsamman. Altle var då helt missnöjd: Då qvad Gudrun: *).

45, Hur’ är dig, Attle?
städse, Gjukes son!
är dig krankt i hjertat;
hvarför ler du aldrig? —
det månde bättre
Jarlarne synas,
att vid män du talte
och mig såge.

Atle:
46. Det mig oroar, Gudrun!
Gjukes dotter,
som mig i salen
Herkia sade,
att med dig Thjodrek
sofvit under tak,
och dig lättliga
höljt under lin.

Gudrun:
47. Dig för allt detta
jag ed månd gifva,
vid den hvita
helga stenen,
att jag med Thjodrek ej
haft det omgänge,
som ej hvar qvinna
kunnat hafva.

48. Men jag Härforär’n
omfamnade,
den ädle Furste,
ena reso:
andra voro
våra samtals ämnen
när vi sorgsne två förtroligt
oss till hvarandra slöto.

49. Här kom Thjodrek
med trettio kämpar,
de lefva, icke en
utaf de trettio män.
Ställ kring mig mina bröder,
och brynjeklädda;
ställ kring mig alla
hufvud-fränder mina!

50. Sänd du till Saxe ,
de Sudmäns konung;
han kan helga
den sjudande kittel’n! -
Sjuhundrade män
inträdde i salen,
förr'n konungs-qvinnan
tog i kitteln:

51.”Nu kommer ej Gunnar,
ej kallar jag Högne!
aldrig ser jag åter
de bröder kära!
Högne skulle hämna
slik oförrätt med svärdet,
nu får jag, sjelf för mig
vederlägga brottet.” -

52. Hon sträckte till botten
fagerhvitan hand,
och hon upptog
de ädla stenar:
“Skåden nu, J män!
frisagd är jag vorden,
på det helga sätt;
hur än kitteln månde sjuda.”-

53. Log då i Attles
bröst hans hjerta,
när oskadd, Gudruns
hand han såg:
“nu skall Herkia
till kitteln gånga,
hon som Gudrun
ämnade sorgen.” –

54. Ymkligt ingen såg,
som det ej såg,
huru Herkias
händer brändes:
de ledde mö’n
till träsket stygga:
så hämnades Gudrun
sina sorger.

---

Noter:
*) Denna sång kallas äfven Gudruns Qväde det tredje.