Andra kvädet om Gudrun (KL)

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ►

Valda sånger ur den poetiska Eddan
Karl Ljungstedt
1904

Hjältsånger
Andra kvädet om Gudrun
(Guðrúnarkviða onnor)

Nornerne Ukendt kunstner, 1832

Konung Tiodrek var hos Atle och hade där mistat nästan alla sina män. Gudrun och Tiodrek klagade sin sorg för hvarandra. Hon sade till honom och kvad:

1.

'Fostrad af min

moder, mina

bröders älskling

upp jag växte,

till dess Giuke

guld mig skänkte,

guld mig skänkte,

gaf mig Sigurd.'

2.

'Stod bland Giukes

söner Sigurd

som en lilja

högt i gräset,

som en hjort bland

snabba rådjur,

som rödt guld bland

gråa silfret,'

3.

'tills af afund

mina bröder

— var min Sigurd

främst af alla —

hvarken kunde

sofva eller

skipa rätt, förrn

Sigurd mördats.'

4.

'Grane kom från

tinget. Larm vardt,

när ej Sigurd

själf sågs komma.

Svetten dröp från

alla hästar,

vana vid att

trötta ridas.'

5.

'Gråtande jag

gick till Grane,

gråtande med

honom talte;

han mot gräset

hufvu't sänkte,

visste, att hans

herre fallit.'

6.

'Drog mig länge,

full af tvekan,

för att efter

härskarn spörja.'

. . . . . . . . . . . .

. . . . . . . . . . . .

. . . . . . . . . . . .

. . . . . . . . . . . .

7.

'Gunnar hufvu't

böjde, Hogne

sade mig, att

död var Sigurd:

»Fälld på andra

stranden ligger

Guthorms bane,

ulfvars byte.»

8.

»Sök din Sigurd

bort i söder,

där du hör, att

korpar skria,

örnar skria

gladt vid liket,

vargar tjuta

kring din make.»

9.

'Kan så hårdt du

säga mig, den

glädjelösa,

denna sorgen.

Korpar må ditt

hjärta slita

fjärran, där dig

ingen känner.'

10.

'Hogne blott till

svar då sade,

retad af min

stora smärta:

»Mera du då

finge gråta,

om mitt hjärta

korpar slete.»

11.

'Från vårt samtal

tyst jag bortgick

att, hvad ulfvar

lämnat, samla.

Ej jag grät, ej

mina händer

vred som andra

kvinnor bruka.'

12.

'Natten tycktes

mig så kolmörk,

där jag sorgsen

satt hos Sigurd;

ulfvar . . . . . . .

. . . . . . . . . . . .

. . . . . . . . . . . .

. . . . . . . . . . . .

13.

. . . . . . . . . . . .

. . . . . . . . . . . .

. . . . . . tyckte,

bäst det vore,

om jag finge

lifvet låta,

varda bränd som

torra björken.'

14.

'For från fjällen

sen fem dagar,

tills Halfs höga

sal jag nådde;

sen med Tora

Hakonsdotter

jag sju halfår

var i Danmark.'

15.

'Mig att trösta

hon i guld stack

välska salar,

danska svanor;

vi på duken

kämpalekar,

kungars svenner

konstfullt sydde';

16.

[’röda sköldar,

pansradt krigsfolk,

väpnadt, hjälmklädt

kungafölje,

Sigmunds skepp — från

land de foro —

gyllne bogspröt,

skurna stammar,']

17.

'väfde in, hur

Siggar jämte

Siggeir förr i

söder stridit.

Då fick Grimhild,

goters drottning,

veta, hvart jag

mig begifvit.'

18.

'Väfven hastigt

bort hon lade,

ifrigt sina

söner sporde,

om sin syster

de för son och

make ville

böter gifva.'

19.

'Gunnar villig

var att bjuda

guld som böter,

så ock Hogne.

Då hon sporde,

hvem som ville

sadla och för

vagnen spänna.'

– – –

20.

'In sen gingo

furstar lika

Langbards kämpar;

hade röda

rockar, korta

brynjor, gjutna

hjälmar, svärd och

bruna lockar.'

21.

'Mig de ville

smycken gifva,

smycken gifva,

tröst mig skänka,

allt för att min

saknad lindra,

men jag deras

ord ej trodde.'

22.

'Grimhild mig en

dryck sen räckte,

glömskans svala

bittra trolldryck,

blandad upp med

jordens krafter,

offerblod och

iskallt vatten.'

23.

In i hornet

röda runor

ristats — kunde

dem ej tyda —,

och en orm från

Haddings rike,

ax oskuret,

djurs inälfvor.'

24.

'Mycket ondt var

i den drycken:

skogens örter,

brända ållon,

sot från härden,

offers tarmar,

kokt svinlefver, —

allt som döfvar.'

25.

'Då jag glömde,

tyngd af drycken,

hvad de gjort min

döde make;

böjde för mig

trenne kungar

knä; sen till mig

Grimhild sade':

26.

»Jag dig gifver

guld och mycket

arfgods från din

döde fader,

röda ringar,

fagra täcken,

Hlodvers gods

för fallne hjälten»,

27.

»hunska kvinnor,

hvilka väfva,

smycken sira

dig till glädje;

guldprydd skall du,

gift med Atle,

ensam Budles

skatter äga.»

28.

'Ingen man jag

ärnar äkta,

vill ej Brynhilds

broder äga;

ej mig höfs med

Budles son att

ätten öka,

lifvet njuta.'

29.

»Låt ej män ditt

hat umgälla!

Äfven vi ha

ve dig vållat.

Får du söner,

skall dig synas,

som än Sigurd,

Sigmund lefde.»

30.

'Kan ej, Grimhild,

glad mer vara,

hjältens hopp om

lycka sanna,

sedan ulf och

korp ha lystet

Sigurds hjärtblod

samman druckit.'

31.

»Den ättstörste

härskarn och den

främste fursten

har jag funnit.

Hans du skall för

lifvet varda

eller utan

make lefva.»

32.

'Bjud mig ej så

ifrigt, moder,

in i denna

ätt, så svekfull!

Atle Gunnars

död skall vålla,

skall ur Hogne

hjärtat slita.'

33.

'Då grät Grimhild,

när hon hörde

sina söners

ofärd sias.

Ȁn mer land och

folk dig gifves.

Äg och njut af

det för lifvet!»

34.

'Då jag måste

kungen taga,

af de mina

därtill nödgad.

Ej han skall mig

lycklig göra,

bröders lott ej

söner skydda!'

35.

. . . . . . . . . . . .

. . . . . . . . . . . .

. . . . . . . . . . . .

. . . . . . . . . . . .

'hvila skall ej,

förrn jag starke

svärdlekhetsams

lif har tagit.'

– – –

36.

'Raskt till häst då

svenner stego,

välska vif i

vagnar lyftes.

Sju dar öfver

snöfält färden

gick, sju andra

vågen plöjdes.'

37.

'Vakten höga

borgens portar

uppslog för oss.

In vi redo.'

. . . . . . . . . . . .

. . . . . . . . . . . .

. . . . . . . . . . . .

. . . . . . . . . . . .

_______

38.

. . . . . . . . . . . .

. . . . . . . . . . . .

. . . . . . . . . . . .

. . . . . . . . . . . .

'väcktes jag af

Atle. Mina

bröders död med

hat mig fyllde.'

39.

»Nyss mig nornor

hastigt väckte»

— bad mig onda

drömmar tyda —

»tyckte, att du,

Giukes dotter,

svekfullt mig med

svärdet stunge.»

40. Gudrun kvad:

'Eld en dröm om

järn betyder;

högmod, lust en

dröm om kvinnas

vrede. Skall med

eld dig bota;

fast du led mig

är, dig läka.'

41. Atle kvad:

'Tycktes mig, att

här på gården

tvenne skott, som

bort få växa,

ryckta upp med

roten, röda

utaf blod, mig

gafs att äta.'

42.

'Tycktes mig ur

handen tvenne

svultna hökar

till Hel flögo;

måste deras

af blod fulla

hjärtan jämte

honung äta.'

43.

'Tycktes mig, att

tvenne korpar

ängsligt tjöto,

från mig sprungo;

deras kött, som

ren var ruttnadt,

deras lik jag

tvangs att äta.'

44. Gudrun kvad:

'Män om fiske

skola tala,

hugga hufvu’t

af på småfisk,

före dagsljus

fångsten äta,

om få nätter

vara dödens.'

45. Atle kvad:

'Sömnlös sen jag

låg i sängen

full af trots. Jag

väl det minnes.'

. . . . . . . . . . . .

. . . . . . . . . . . .

. . . . . . . . . . . .

. . . . . . . . . . . .

. . . . . . . . . . . .

---

Noter: