Harald hårdrådes historia

Fra heimskringla.no
Hopp til: navigasjon, søk
Har du husket å støtte opp om ditt favoritt kulturprosjekt? → Bli en Heimskringla-venn og gi et bidrag til Heimskringla.no.

Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ► Original.gif Norsk.gif Dansk.gif Svensk.gif
Norsk.gif Dansk.gif


Snorre Sturlasson:

Norges konungasagor


översatta av Emil Olson


C.W.K. Gleerups Förlag
Lund
1919-26


HARALD HÅRDRÅDES HISTORIA


1.

Harald, son till Sigurd »so» och halvbroder på mödernet till konung Olav den helige, var med i slaget vid Stiklarstader, då konung Olav den helige föll[1]. Harald blev sårad där och räddade sig undan tillsamman med några andra flyktingar. Så säger Thjodolv:

Helt nära Haug[2], så sägs det,
stod i vapenstormen
bulgarerödarn Harald[3]
och hjälpte väl sin broder.
Ej han skildes gärna
från den fallne Olav,
där han, femtonårig,
for med beslöjat huvud[4].

Ragnvald Brusesson[5] hjälpte Harald ut ur striden och förde honom till en bonde, som bodde i skogen långt från andra människor. Där blev Harald vårdad, till dess han blev frisk. Sedan följde bondens son honom österut över Kölen; de foro skogsvägarna överallt, där de så kunde, och undveko allfarvägen. Bondesonen visste icke, vem det var som han följde. En gång när de redo mellan några ödeskogar, kvad Harald detta:

Från skog till skog jag släpar
mig fram med ringa heder.
Vem vet, om ej till sist dock
mitt namn blir vida frejdat?

Han for österut över Jämtland och Hälsingland och så till Svithiod. Där träffade han Ragnvald Brusesson och många andra av konung Olavs män, som hade räddat sig ur striden.


2. Konung Haralds färd till Miklagård.

Våren därefter skaffade de sig skeppslägenhet och foro om sommaren österut till Gårdarike till konung Jarisleiv[6]. Där stannade de över vintern. Så säger Bolverk[7]:

Ren från blodet strök du
klingan efter striden,
sen du korpen mättat —
ulven tjöt i åsen.
Nästa år till Gårdar
du drog med okuvligt sinne.
Ingen kämpe jag känner
mer frejdad än du i världen.

Konung Jarisleiv tog vänligt emot Harald och hans följeslagare. Harald blev anförare för konungens landvärnsmän och jämte honom Eiliv, en son till Ragnvald jarl[8]. Så säger Thjodolv:

Landet värjde nu
Eiliv och du
med enig håg —
svinfylkt man såg.
Östvenders här
led tungt besvär;
för läserna[9] lätt
var ej härmännens rätt.

Harald vistades i Gårdarike några år och färdades vida omkring i östersjöländerna. Sedan for han ut till Grekland och hade då ett stort följe med sig; han styrde kosan till Miklagård[10]. Så säger Bolverk:

Den svala vinden kraftigt
drev snäckornas svarta stammar
längs kusten — stolta buro
sitt segel de pansrade skeppen.
Miklagårds härlige furste
såg stävarnas järnband skina:
med fagra bogar skredo
skeppen mot stadens murar.


3. Om Harald Sigurdsson.

Vid denna tid regerade i Grekland drottning Zoe den mäktiga tillsammans med Mikael Katalaktes[11]. Då Harald kom till Miklagård, trädde han i tjänst hos dessa och for genast om hösten ut på »galejorna»[12] tillsammans med det krigsfolk som seglade på Greklandshavet[13]. Harald höll ett följe av egna män. Anförare för hären var en man som hette Gyrge[14]; han var en frände till drottningen. Men Harald hade icke varit länge i hären, förrän väringarna[15] flockade sig omkring honom, och de höllo sig tillsamman, så snart det var strid. På det sättet kom det inom kort dithän, att Harald blev hövding över alla väringarna. Gyrge och hans folk foro vida omkring bland de grekiska öarna och härjade där mycket på sina fribytarefartyg.


4. Harald och Gyrge draga lott.

Det hände en gång, då de hade farit över land och skulle slå nattläger vid några skogar, att väringarna kommo först till nattkvarteret och utvalde åt sig de tältplatser som de sågo vara bäst och som voro högst belägna. Där är nämligen så beskaffat, att landet är sankt, och då det kommer regn, är det svårt att tälta på de ställen som ligga lågt. Nu kom Gyrge, härens anförare, och när han såg, var väringarna hade tältat, befallde han dem att flytta därifrån och slå läger på något annat ställe; här ville han själv tälta, sade han. Harald svarade: »Om I kommen först till nattkvarteret, så väljen I eder lägerplats, och vi få då tälta på ett annat ställe, var vi behaga. Gören I nu också så och tälten, var I viljen, på något annat ställe! Jag har trott, att det vore väringarnas rätt här i Greklandskonungens rike att vara självrådande och fria i alla saker emot alla män och vara allenast konungen och drottningen tjänstskyldiga.»

De tvistade nu häftigt härom, till dess båda skarorna väpnade sig; det var icke långt ifrån, att de hade råkat i strid. Då kommo några av de klokaste männen dit och skilde dem åt. De menade, att det var bättre, att de enades om denna sak och gjorde ett noggrant avtal sig emellan, så att det icke oftare behövde komma till en sådan träta. Man kom också överens om ett möte, och de bästa och klokaste männen ledde detta.

Vid denna sammankomst blevo på deras råd alla ense om att man skulle lägga lotter i en klädningsflik och lotta emellan grekerna och väringarna, vem av dem som skulle rida eller ro först eller först lägga i hamn eller välja tältplats; var och en skulle så vara nöjd med det som lotten gav. Sedan gjordes lotter och märktes. Då sade Harald till Gyrge: »Jag vill se, hur du märker din lott, så att vi icke bägge märka våra lotter på samma sätt.» Han visade honom den. Därpå märkte Harald sin lott och kastade den i klädningsfliken, och så gjorde även Gyrge.

Den man som skulle taga upp lotten tog en lott och höll den mellan fingrarna, lyfte upp handen och sade: »Dessa skola rida och ro först och först lägga i hamn och välja sig tältplats.» Harald grep hans hand, tog lotten och kastade den ut i sjön; sedan sade han: »Detta var vår lott.» Gyrge sade: »Varför lät du icke flera män se den?» »Se nu», sade Harald, »på den som är kvar! Där skall du känna igen ditt märke.» Sedan granskade man den lotten, och alla kände igen Gyrges märke. Saken blev nu avdömd så, att väringarna skulle ha valet i fråga om allt det som de tvistade om.

Det var sedan flera andra saker som de icke blevo eniga om, men det gick ständigt så, att Harald fick sin vilja fram.


5. Om Harald Sigurdsson.

De foro alla tillsamman om sommaren och härjade. Då hela hären var samlad, lät Harald sina män hålla sig utanför striden eller också på den plats där det var minst fara; han sade, att han ville vara försiktig, så att han icke miste sitt folk. Men då han var ensam med sina män, kastade han sig så häftigt in i kampen, att han antingen måste segra eller få sin bane. Det hände sålunda ofta, att Harald vann seger, då han var hövding över hären, medan Gyrge icke vann. Detta märkte folket i hären. Man menade, att det skulle gå bättre för dem, om Harald ensam vore anförare för hela skaran, tadlade härföraren och sade, att han och hans män voro till ingen nytta. Gyrge svarade, att väringarna icke ville giva honom någon hjälp, och han bad dem draga till ett annat ställe och uträtta vad de kunde, medan han bleve där med den övriga hären. Harald lämnade då hären och med honom väringarna och latinerna[16].

Gyrge for nu med grekernas här, och det visade sig då, vad vardera förmådde. Harald fick ständigt seger och byte, men alla grekerna drogo hem till Miklagård utom de unga män som ville skaffa sig gods; dessa slöto sig till Harald och togo honom till hövidsman. Han drog nu med sin här västerut till Afrika, som väringarna kalla Serkland[17]; hans skaror ökades mycket. I Serkland vann han åttio borgar; somliga gåvo sig, andra tog han med storm. Sedan drog han till Sikelö[18]. Så säger Thjodolv:

Åttio borgar täljas
med sanning tagna i Serkland —
ej utan fara var det
för ödarn av eldröda guldet[19] —,
innan den unge krigarn,
serkernas[20] skräck, lät börja
på Sikelös vida slätter
valkyrjans hårda lekar.

Så säger Illuge Bryndölaskald[21]:

Harald, med svärdet lade
du söderns land under Mikael[22].
Vi sport, att Budles ättling
bjöd hem sin hustrus bröder.[23]

Här säges det, att vid denna tid var Mikael grekernas konung. Harald stannade flera år i Afrika och förvärvade en mängd gods, guld och alla slags dyrbarheter. Allt gods som han fick och som han ej behövde för sina utgifter, sände han med sina tromän norrut till Holmgård till förvaring hos konung Jarisleiv. Där samlades en ofantlig mängd gods, såsom det också var att vänta, då han härjade i den del av världen som var rikast på guld och dyrbarheter och eftersom han gav sig i kast med så stora företag; det är redan omtalat med sanning, att han hade bemäktigat sig åttio borgar.


Wilhelm Wetlesen: Haralds män fångar småfåglar.
6. Strid på Sikelö.

När Harald kom till Sikelö, härjade han där och lade sig med sin här utanför en stor och folkrik stad. Han belägrade staden, ty den hade starka murar, så att det syntes honom osäkert, om han skulle kunna bryta ned dem. Stadens innevånare hade rikliga förråd av mat och andra förnödenheter, som de behövde till sitt försvar. Då fann Harald på det rådet, att han lät sina fågelfängare fånga småfåglar, som hade sina nästen i staden och som flögo ut i skogen om dagen för att söka sig föda. Han lät binda hyvelspånor av töreved på ryggen på fåglarna, hällde vax och svavel därpå och lät slå eld i dem. Fåglarna flögo, så snart de släpptes lösa, alla på en gång in i staden för att söka sina ungar och redarna som de hade i de med rör eller halm täckta hustaken. Då fattade elden från fåglarna i hustaken. Och fastän var och en av dem bar endast en liten börda eld, så blev det likväl genast en stor eldsvåda, då många fåglar buro eld vida omkring till taken i staden. Snart brann det ena huset efter det andra, tills hela staden stod i låga. Då gingo alla människorna ut ur staden och bådo om nåd, desamma som förut mången dag hade talat övermodigt och hånfullt om den grekiska hären och dess hövding. Harald skonade alla som bådo om nåd. Staden lämnades i hans våld.


7. Strid omkring en annan stad.

Det var sedan en annan stad, framför vilken Harald lade sig med sin här. Denna stad var både folkrik och stark, så att det var icke att vänta, att de skulle kunna bryta ned den. Där voro fasta och jämna slätter rundtomkring staden. Då lät Harald börja att gräva en gång från ett ställe, där det rann en bäck; det var en djup klyfta där, så att man icke kunde se dit från staden. De kastade jorden ut i vattnet och läto strömmen föra bort den. Vid detta arbete voro de dag och natt ömsevis ur de olika flockarna. Den övriga hären gick varje dag fram till staden, och stadsborna gingo till skottgluggarna, och de sköto så på varandra. Om natten sovo de på båda sidor.

När Harald förstod, att den underjordiska gången var så lång, att den hade kommit innanför stadsmuren, befallde han sina män att väpna sig. Det led mot dagningen, då de gingo in i gången. Då de kommo till ändan av gången, grävde de upp över sina huvuden, till dess de stötte på stenar som voro murade med kalk; det var golvet i en stensal. De bröto upp golvet och stego upp i salen. Där sutto många av stadens män och åto och drucko, och det blev dem till den mest oväntade olycka, ty väringarna gingo omkring med dragna svärd. Några dräpte de genast; några som fingo tillfälle därtill flydde, förföljda av väringarna. Några av Haralds män bemäktigade sig stadsporten och öppnade den, så att hela den stora hären kom in. När denna visade sig i staden, flydde stadsborna. Många bådo om nåd, och alla som gåvo sig blevo skonade. På detta sätt fick Harald staden och med den en ofantlig mängd gods.


8. Strid vid den tredje staden.

De kommo till en tredje stad, som av alla dessa var den starkaste och den rikaste på gods och folk. Omkring den staden voro stora vallgravar, så att de sågo, att de icke kunde vinna den genom samma konstgrepp som de förra städerna. De lågo där mycket länge utan att kunna uträtta någonting.

När stadens innebyggare sågo detta, växte deras djärvhet. De ställde sina fylkingar uppe på stadsmurarna, och därefter ropade de till väringarna, eggade dem och bådo dem gå in i staden, hånade dem för brist på mod och sade, att de icke voro tapprare till att slås än höns. Harald bad sina män låtsa, som om de icke förstode, vad de andra sade. »Vi vinna ingenting», sade han, »genom att ränna in till staden; de skola då anfalla oss med sina vapen under fötterna på sig själva. Och även om vi komme in i staden med en skara män, så kunna de efter behag stänga inne dem som de vilja och hålla andra ute, ty de ha satt vakt vid alla stadsportarna. Men vi skola göra icke mindre spe av dem än de av oss och skola låta dem se, att vi icke äro rädda för dem. Våra män skola gå fram på fältet så nära staden som möjligt och likväl akta sig för att komma inom skotthåll för dem. De skola alla färdas vapenlösa och ställa till lekar och låta stadsborna se, att vi icke fråga efter deras krigsfolk.»


9. Om Ulv och Halldor.

Två isländska män omtalas, som voro i följe med konung Harald. Den ene var Halldor, son till Snorre gode[24] — det är han som har fört denna berättelse hit till landet[25] —; den andre var Ulv, son till Ospak, son till Osviver den spake[26]. De voro båda mycket starka och tappra män och goda vänner till konung Harald. Dessa voro båda med i lekarna.

Då det nu hade gått till på detta sätt i några dagar, ville stadsborna visa ännu större övermod; de gingo obeväpnade upp på stadsmuren och läto likväl stadsportarna stå öppna. När väringarna sågo detta, gingo de en dag till leken med svärd under kapporna och hjälmar under hattarna. Då de hade lekt en stund och sågo, att stadsmännen icke misstänkte något, togo de raskt sina vapen och sprungo bort till stadsporten. När männen i staden sågo detta, gingo de tappert till försvar; de hade full beväpning[27].

Det kom till strid i stadsporten. Väringarna hade intet annat till sköld, än att de svepte kapporna om sin vänstra arm. De blevo sårade, några föllo, och alla voro hårdt ansatta. Harald och de män som voro med honom i tälten skyndade till för att hjälpa de sina. Men stadsmännen hade nu kommit upp på stadsmuren och sköto och kastade stenar på dem. Det blev en hård strid; de som voro i portöppningen tyckte, att det gick långsammare med hjälpen åt dem, än de kunde önska. När Harald kom fram till stadsporten, föll hans banerförare. Han sade då: »Halldor, tag upp baneret!» Halldor tog upp stången och svarade vettlöst: »Vem vill bära fälttecknet för dig, när du följer det så modlöst som nu en tid?» Det var mera vredesord än sanning, ty Harald var en mycket orädd man. De trängde nu in i staden; där stod en hård kamp, men slutet blev, att Harald fick seger och vann staden. Halldor var svårt sårad; han hade fått ett stort sår i ansiktet, och han hade lyte därav, så länge han levde.


10. Strid vid den fjärde staden.

Den fjärde stad till vilken Harald kom med sin här var större än någon av dem som förut omtalats; den var så stark, att de icke hade något hopp om att kunna bryta ned den. De förblevo liggande omkring staden och belägrade den, så att det icke skulle kunna föras några förråd till den. När de hade varit där en liten tid, blev Harald sjuk, så att han lade sig till sängs. Han lät flytta sitt tält bort från de andra tälten, ty han tyckte sig ha bättre ro, då han icke hörde larm och gny från hären. Hans män gingo ofta flockvis till och från honom och sporde honom om råd.

Stadsborna märkte, att något stod på bland väringarna och skickade kunskapare för att taga reda på, hur det hängde samman. Då kunskaparna kommo tillbaka till staden, kunde de omtala, att väringarnas hövding var sjuk, och att för den skull intet anfall gjordes mot staden. När nu på detta sätt en tid hade förlidit, började Haralds krafter att avtaga, och hans män blevo mycket bekymrade och sorgsna. Allt detta sporde man i staden. Slutligen kom det dithän, att sjukdomen så hårdt ansatte Harald, att hans död kungjordes i hela hären.

Då gingo väringarna till tals med stadsmännen, omtalade för dem sin hövdings död och bådo prästerna giva honom en grav i staden. När de i staden hörde dessa tidenderna, voro där många som rådde för kloster eller andra storkyrkor i staden, och alla ville gärna ha det liket till sin kyrka, ty de visste, att därmed skulle följa stort offer[28]. Sålunda klädde sig hela mängden av präster i skrud, gingo ut ur staden med skrin och reliker och gjorde en ståtlig procession.

Väringarna anordnade också en högtidlig likfärd; likkistan bars högt och var överhöljd med pell[29], och över den buros många fälttecken. Men just som detta fördes in genom stadsporten, satte bärarna ned kistan tvärs för portöppningen. Därpå blåste väringarna till strid med alla sina lurar och drogo svärden; hela väringahären störtade ut ur tälten med full beväpning och skyndade till staden under rop och skrik. Munkarna och prästerna, som hade gått ut för att möta liktåget och som hade kappats om att först komma ut och taga emot offret, kappades nu dubbelt så mycket att komma längst bort från väringarna, ty dessa dräpte var och en som var dem nära, vare sig han var klerk eller ovigd man. Väringarna gingo omkring i hela staden och dräpte männen, plundrade alla kyrkor i staden och togo där en ofantlig mängd gods.


11. Om konung Harald.

Konung Harald var i många år på de härtåg som nu äro omtalade, både i Serkland och på Sikelö. Därefter for han tillbaka till Miklagård med hären och stannade där en kort tid, innan han företog en färd ut till Jorsalaheim[30]. Då lämnade han kvar allt det guld som han fått i sold av den grekiske konungen, och på samma sätt gjorde alla de som begåvo sig på denna färd med honom. Det säges, att på alla dessa härfärder hade Harald haft aderton stora strider. Så säger Thjodolv:

Alla veta, att Harald
aderton hårda strider
har kämpat — i sanning freden
blev ofta bruten av fursten.
Lovrike herre, du blodat
gärna i främmande länder
de vassa klorna på örnen,
och lystmäte gav du åt ulven.


12. Konung Haralds färd till Jorsaler.

Harald for med sin här ut till Jorsalaland[31] och drog därefter över till Jorsalaborg. Var han kom i Jorsalaland, gåvo sig alla borgar och kasteli i hans våld. Så säger skalden Stuv[32], som hade hört konungen själv tala om dessa händelser:

Den segerrike fursten
drog ut mot Jorsaler sedan
från Grekland; honom folket
villigt lovade lydnad.
Utan motstånd, ej härjat
av eld och svärd, gavs landet
snart i krigarens händer.
Må hava, där godt är att vara[33].

Här säges det, att detta land kom obränt och ohärjat i Haralds makt[34]. Sedan for han ut till Jordan och lögade sig där, såsom pilgrimers sed är. Harald skänkte mycket gods till Herrens grav och till det heliga korset och till andra helgedomar i Jorsalaland. Han gjorde vägen trygg ut till Jordan och dräpte rövare och andra våldsverkare. Så säger Stuv:

Egdernas[35] härlige furste
tedde på Jordans stränder
sin makt i ord och handling:
vred han hämnades våldet.
Varje brottsling skonlöst
led ondt för övad gärning;
hårdt dem straffade kungen.
Vistelse evigt med Kristus[36].

Därefter for han tillbaka till Miklagård.


13. Konung Harald sättes i fängelse.

Då Harald hade kommit tillbaka till Miklagård ifrån Jorsalaland, längtade han att fara till sina egendomar i Nordlanden. Han hade sport, att hans brorson, Magnus Olavsson, hade blivit konung i Norge och Danmark. Han sade då upp sin tjänst hos den grekiske konungen. Men när drottning Zoe fick höra detta, blev hon mycket vred och framkastade svåra beskyllningar emot Harald; hon påstod, att denne, medan han hade varit hövding över hären, hade förskingrat gods som tillhörde den grekiske konungen och som hade blivit taget såsom krigsbyte

Maria hette en ung och vacker flicka; hon var broderdotter till drottning Zoe. Till denna flicka hade Harald friat, men drottningen hade vägrat sitt samtycke. Väringar som varit i sold i Miklagård ha berättat här hemma, att den sägen gick där bland dem som kände till saken, att drottning Zoe själv ville ha Harald till gemål, och att detta i verkligheten mest var orsak till vad som hände Harald, ehuru annat bars fram för mängden.

Vid denna tid var Konstantinos Monomachos grekernas konung[37]; han styrde riket tillsamman med drottning Zoe. På grund av de gjorda anklagelserna lät den grekiske konungen gripa Harald och föra honom till ett fängelse.


14. Konung Olavs underverk. Den grekiske konungen bländas.

Då Harald nästan hade kommit fram till fängelset, visade sig den helige konung Olav för honom och sade, att han skulle hjälpa honom. Där på gatan byggdes sedan ett kapell, som vigdes åt konung Olav, och detta kapell har stått där alltsedan[38]. Fängelset var byggt på det sättet, att där fanns ett högt, ovantill öppet torn och en dörr från gatan in i tornet. Där blev Harald insatt tillsammans med Halldor och Ulv. Natten därefter kom en förnäm kvinna upp på fängelsetornet tillsammans med två av sina tjänare; de hade klättrat upp på stegar. De släppte ett rep ned i fängelset och drogo upp fångarna. Denna kvinna hade den helige Olav förut givit bot, och han hade nu uppenbarat sig för henne och sagt, att hon skulle befria hans broder ur fängelset.

Harald gick genast och sökte upp väringarna. De stego alla upp vid hans ankomst och hälsade honom vänligt. Sedan väpnade sig alla männen och gingo till det rum där konungen sov. De grepo konungen och stungo ut båda hans ögon[39]. Så säger Thoraren Skeggesson[40] i sin dråpa:

Blind gick Greklands herre,
med hiskligt lyte slagen.
Den raske krigarfursten
vann guld och rikligt byte.

Så säger också skalden Thjodolv:

Ulvars mättare[41], fordom
lät med grymhet du stinga
ögonen ut på fursten —
kampen rasade våldsamt.
Egdernas[42] raske hövding
märkte därute i öster
kungen med gruvligt lyte;
svårt led grekernas herre.


15. Konung Harald lämnar Miklagård.

Samma natt begåvo sig Harald och hans män till det härbärge, där Maria sov, och förde henne bort med våld. Därefter gingo de till väringarnas »galejor», togo två av »galejorna» och rodde sedan in i Sjåvidarsund[43]. Då de kommo till det ställe, där en järnkedja var spänd tvärs över sundet, befallde Harald, att männen skulle sätta sig till årorna på båda »galejorna», men de män som icke rodde skulle alla springa akter ut i båten och hålla sin skinnsäck[44] i famnen. De rände på detta sätt »galejorna» upp på kedjan. Så snart fartygen fastnade och farten avtog, befallde han, att alla männen skulle springa fram i fören. Då stupade den »galeja», på vilken Harald befann sig, framåt och gled vid skakningen av järnkedjan, men den andra, som blev hängande på kedjan, bröts i sönder; där drunknade många, men några blevo uppdragna ur vattnet. Sålunda kom Harald ut från Miklagård och for så in i Svarta havet.

Innan han seglade ut på havet, satte han jungfrun i land och gav henne ett säkert följe tillbaka till Miklagård. Han bad henne fråga sin fränka Zoe, hur mycket hon väl hade välde över Harald, eller om drottningens makt hade kunnat hindra, att han bemäktigade sig jungfrun. Därpå seglade Harald norrut till Ellepaltar[45] och for därifrån vidare genom hela Östriket[46]. På denna färd diktade Harald skämtvisor, tillsammans sexton versar, som alla ha samma omkväde. Detta är en av visorna:

Raskt skred den långa snäckan
längs Sikelö det vida
med männen ombord — vem undrar,
om stolta då vi voro ?
Den färden, tror jag, gör ingen
orask man oss efter!
Dock mön i Gårdarike
vill icke veta av mig[47].

Därmed syftade han på Ellisiv, dotter till konung Jarisleiv i Holmgård[48].


16. Om konung Harald.

Då Harald kom till Holmgård, blev han mycket vänligt mottagen av konung Jarisleiv, och han stannade där över vintern. Han tog nu själv hand om allt det guld och de mångahanda dyrbarheter som han förut hade sändt dit ute från Miklagård. Det var så mycket gods, att ingen man i de nordliga länderna hade sett slikt i en mans ägo. Harald hade tre gånger deltagit i »palatsplundring», medan han var i Miklagård. Det är lag där, att var gång en grekisk konung dör, skola väringarna ha rätt till »palatsplundring». De skola då gå omkring i alla konungens palats, där hans skattkammare äro, och var och en får då fritt taga det som han kan nå med händerna.


17. Konung Haralds giftermål.

Denna vinter gav konung Jarisleiv Harald sin dotter till äkta; hon hette Elisabeth, och nordmännen kalla henne Ellisiv. Detta omtalar Stuv den blinde:

Egdernas[49] kampglade furste
fick svågerlag som han önskat;
männens vän fick rikligt
med guld och kungens dotter.

På våren bröt han upp från Holmgård och for under våren till Aldeigjuborg. Där skaffade han sig skepp och seglade västerut om sommaren. Han styrde först till Svithiod och lade till vid Sigtuna. Så säger Valgard från Voll[50]:

Den fagraste last du hade
ombord på skeppet, Harald[51].
Guld du förde från Gårdar;
ära du rikligt skördar.
Härlige konung, du styrde
fast i den hårda stormen.
Skeppen doppade. Sigtun
såg du, när sjögången lättat.


18. Förbund mellan konung Harald och Sven Ulvsson.

Harald träffade där Sven Ulvsson; denne hade hösten förut flytt för konung Magnus vid Helganäs[52]. Då de möttes, hälsade de varandra vänligt. Sveakonungen Olav den svenske var morfader till Ellisiv, Haralds hustru[53], och Svens moder Astrid var syster till konung Olav[54]. Harald och Sven slöto förbund och beseglade det med fasta avtal. Alla svear voro vänner till Sven, ty han hade en mycket stor släkt där i landet. Nu blevo alla svear också vänner och hjälpare åt Harald; många stormän där räknade släktskap med honom genom giftermålet. Så säger Thjodolv:

Kölen av eke plöjde
från öster den branta vågen;
tappre konung, sedan
alla svear dig hjälpte.
Tyngd av guldet Haralds
skepp mot lä sågs luta
under det breda seglet.
Stormen ven kring fursten.


19. Konung Haralds härnadståg.

Sedan skaffade Harald och Sven sig skepp, och de lyckades snart draga till sig en stor här. Då denna var rustad, seglade de västerut till Danmark. Så säger Valgard:

Kampglade konung, skeppet
brusade under dig sedan
bort från Svithiod — din odal
var dig beskärd med rätta[55].
I topp var seglet hissat,
när längs det skånska landet
du styrde — danska kvinnor
din färd göt skräck i sinnet.
Wilhelm Wetlesen: Harald och Sven på härnadståg.
De lade först till vid Själland och härjade där och brände vida omkring. Därefter styrde de till Fyn och gingo i land och härjade där. Så säger Valgard:
Harald, hela Själland
du härjade — snål kom ulven
att vittja bytet av fallna.
Var fiende dig fruktar.
Manstark gick kungen sedan
i land på Fyn — ej ringa
blev mödan då för hjälmen,
och mången sköld klövs sönder.
Klart brann elden i bygden
söder om Hroeskelda[56];
vred lät kungen störta
de brinnande husen till marken.
Hoptals lågo de fallna,
rövade liv och glädje.
Sorgfyllt flydde folket
tyst till skogens gömslen.
Skaran sorgligt deltes:
en del fördröjdes på vägen.
Männen flydde undan,
men kvinnorna togos fångna.
De smärta lemmarna slogos
i fjättrar — grymt skar länken
sår i det fagra hullet —,
när ned till skeppen de fördes.


20. Konung Magnus leding.

Konung Magnus Olavsson styrde om hösten efter striden vid Helganäs[57] norrut till Norge. Där fick han höra, att hans frände Harald Sigurdsson hade kommit till Svithiod, och vidare att han och Sven Ulvsson hade slutit förbund och att de hade en stor här ute och tänkte att först lägga under sig Danavälde och sedan Norge. Konung Magnus uppbådade då leding från Norge och fick snart en stor här samlad. Han sporde, att Harald och Sven med sitt folk hade kommit till Danmark och brände och härjade överallt, och att landets män vida omkring underkastade sig deras välde. Det sades också, att Harald var större och starkare än andra män och så klok, att intet var honom omöjligt, och att han alltid hade seger, när han kämpade; han var också så rik på guld, att ingen kände maken därtill. Så säger Thjodolv:

Nu är det vanskligt för männen
att tro på freden längre;
folket har skäl till fruktan,
när skeppen det ser längs stranden.
Magnus, på strider givmild,
styr norrifrån havets fålar[58],
medan den härlige Harald
rustar sin färd från söder.


21. Konung Magnus söker fred med Harald.

De av konung Magnus män som voro hans rådgivare talade med honom därom, att det tycktes dem olyckligt, om han och hans frände Harald skulle stå varandra efter livet. Många män erbjödo sig att fara och söka medla fred mellan dem, och de lyckades slutligen övertala konungen att samtycka härtill. Några män sändes på en snabbgående »skuta»[59] och foro så skyndsamt de kunde söderut till Danmark. De fingo några danska män, som voro fulltrogna vänner till konung Magnus, att bära fram detta ärende för Harald. Saken bedrevs i största tysthet. Då Harald hörde, att hans frände konung Magnus ville bjuda honom förlikning och förbund på det villkor, att Harald skulle få halva Norge av Magnus och att vardera skulle ha hälften av deras sammanlagda lösegendom, så samtyckte han för sin del till denna överenskommelse. Bud om detta avtal gick så tillbaka till konung Magnus.


22. Freden brytes emellan Harald och Sven.

Kort därefter hände det, att Harald och Sven talade en kväll vid dryckeslaget. Sven sporde, vilka dyrbarheter Harald satte mest värde på av dem han hade. Han svarade, att allra högst skattade han sitt fälttecken »Land-ödan». Då frågade Sven, vad egenskap som följde detta fälttecken, eftersom det var en så dyrbar klenod. Harald svarade, att det sades, att den alltid skulle få seger, framför vilken detta fälttecken bars, och tillade, att så hade det också gått, sedan han fick det. Sven svarade: »Jag vill tro, att denna natur finnes hos baneret, sedan du haft tre strider med din frände konung Magnus och segrat i alla.» Då sade Harald vred: »Jag känner frändskapen mellan mig och Magnus, utan att du behöver påminna mig om den; och därför att vi nu draga emot varandra med härsköld, är det ingalunda så, att icke andra möten oss emellan kunde vara mera passande.» Sven skiftade färg vid dessa ord och sade: »Somliga säga, Harald, att du har gjort så förr, att du har hållit endast så mycket av ett avtal som du har tyckt bäst främja din sak.» Harald svarade: »Mindre ofta torde du veta, att jag icke har hållit mina avtal, än jag vet, att konung Magnus skulle säga, att du icke har hållit dina emot honom.» Därefter gingo de åt var sitt håll.

Om kvällen, då Harald gick till vila i lyftingen på sitt skepp, sade han till sin skosven: »Nu skall jag icke ligga i sängen i natt, ty jag misstänker, att allt icke är fritt från svek; jag märkte i kväll, att min frände Sven[60] blev mycket vred över mitt rättframma tal. Du skall hålla vakt, om det skulle hända något i natt.» Därefter gick Harald till ett annat ställe för att sova och lade en trästubbe på sin plats i sängen. Om natten kom en båt roende till lyftingen. En man klättrade upp och sprättade upp tältet över lyftingen, gick sedan fram till sängen och högg i Haralds plats med en stor yxa, så att den fastnade i träet. Samme man hoppade därpå genast ned i båten; det var nedmörkt, och han rodde strax därifrån. Men yxan var kvar till vittnesbörd; den stod fast i träet.

Harald väckte sina män och lät dem veta, för vilket svek de hade varit utsatta. »Vi kunna nu se», sade han, »att vi här icke ha makt emot Sven, när han griper till svek emot oss. Det bästa vi kunna göra är att söka oss bort härifrån, medan vi ännu ha tillfälle därtill. Låtom oss nu lösa våra skepp och ro härifrån i hemlighet!» De gjorde så, rodde om natten norrut längs kusten och foro dag och natt, till dess de funno konung Magnus, där han låg med sin här. Harald gick sin frände konung Magnus till mötes, och det blev stor glädje på båda sidor över detta sammanträffande. Såsom Thjodolv säger:

Frejdade furste, modigt
du klöv med den skarpa kölen
vågen, när långt från öster
till Danmark skeppen du styrde.
Olavs son bjöd giva
dig hälften av riket och männen[61].
Förvisst din unge frände
du hälsade där med glädje.

Sedan talade de båda fränderna med varandra, och allt förlopp mycket vänskapligt.


23. Konung Magnus giver Harald halva Norge.

Konung Magnus låg vid stranden och hade landtält uppe på land. Han bjöd sin frände Harald till sitt bord, och denne kom till gästabudet med sextio män. Det var ett mycket präktigt gille. Då det led ut på dagen, gick konung Magnus in i det tält där Harald satt. Några män följde med honom och buro bördor; det var vapen och kläder. Konungen gick fram till den man som satt ytterst och gav honom ett godt svärd; åt en annan gav han en sköld och sedan kläder eller vapen eller guld, större gåvor ju förnämare de voro. Sist kom han till sin frände Harald; han hade två rörkäppar i handen och sade så: »Vilken av dessa käppar vill du ha?» Harald svarade: »Den som är närmast mig.» Då sade konung Magnus: »Med denna käpp giver jag dig halva Norges rike med alla intäkter och skatter och all egendom som hör därtill och med det avtalet, att du skall vara konung överallt i Norge med samma rätt som jag själv. Men när vi äro båda tillsamman, skall jag ha företräde i fråga om hälsning och betjäning och sittplats; om vi sitta tre furstliga män tillsammans, så skall jag sitta i midten; jag skall också ha konungens tilläggsplats och konungsbryggan[62]. Du skall också stödja och styrka vårt välde till tack för att vi ha gjort dig till en så stor man i Norge, att vi trodde att ingen skulle bliva så stor, så länge vi hölle huvudet ovan jorden.» Därpå steg Harald upp och tackade honom hjärtligt för konunganamnet och hedersbevisningen. Sedan satte de sig båda ned och voro mycket muntra den dagen; om kvällen gingo Harald och hans män till sitt skepp.


24. Konung Haralds gåvor.

Morgonen därefter lät konung Magnus blåsa samling till ting för hela hären. När tinget var satt, kungjorde konung Magnus för alla männen, vilken gåva han hade givit sin frände Harald. Thore från Steig gav Harald konungsnamn där på tinget[63].

Denna dag bjöd konung Harald konung Magnus till sitt bord, och denne gick om dagen med sextio män till Haralds landtält, där han hade tillredt gästabudet. Båda konungarna sutto i samma säte; det var ett präktigt gästabud och riklig förplägnad, och konungarna voro glada och muntra. Då det led ut på dagen, lät konung Harald bära in i tältet en stor mängd påsar; hans män buro också in kläder och vapen och andra dyrbarheter. Detta gods skänkte han bort och delade emellan dem av konung Magnus män som voro närvarande vid gästabudet. Sedan lät han lösa upp påsarna och sade till konung Magnus: »I gåven oss i går ett stort rike, som I förut haden vunnit av Edra och våra fiender, och gjorden oss till samregent med Eder; det var vackert gjort, ty I han själv kämpat länge för att vinna landet. Vad oss åter beträffar, så är det så, att vi ha varit utrikes och ha väl varit i livsfara mer än en gång, innan vi ha lyckats samla detta guld, som I nu kunnen se här. Detta vill jag dela med Eder; vi två skola äga allt detta lösöre med samma rätt, liksom vi äga halva riket vardera i Norge. Jag vet emellertid, att våra skaplynnen äro olika; I ären en mycket frikostigare man än jag. Vi skola därför skifta egendomen oss emellan i lika delar, och sedan må var och en förfara med sin lott som han vill.»

Därefter lät Harald breda ut en stor nöthud och hälla guldet ur påsarna därpå. Sedan tog man fram viktskålar och vikter och delade guldet och skiftade allt efter vikt. Helt underligt syntes det alla de män som sågo det, att i Nordlanden så mycket guld kunde ha samlats på ett ställe. Detta var nu också i själva verket den grekiske konungens rikedomar och skatter — alla män säga, att där borta äro husen fulla av rödt guld. Konungarna voro mycket glada. Då kom det bland annat fram en bägare, som var så stor som ett manshuvud. Konung Harald tog upp bägaren och sade: »Var är nu det guld, min frände Magnus, som du kan ställa upp emot denna huvudknopp?» Konung Magnus svarade: »Det har varit sådan ofred och så stora ledingståg, att nästan allt guld och silver som jag haft i min vård har gått åt. Nu finnes ej mera guld i min ägo än denna ring.» Han tog ringen och lämnade den åt Harald. Denne såg på den och sade: »Det är litet guld, frände, för en konung som äger två konungariken, och likväl kanske somliga tvivla på att denna ring är din.» Då sade konung Magnus allvarsamt: »Om jag icke äger denna ring med rätta, då vet jag icke vad jag har fått med rätta, ty den helige konung Olav, min fader, gav mig den, då vi skildes för sista gången.» Konung Harald svarade leende: »Sant säger du, konung Magnus, att din fader gav dig ringen; den ringen tog han från min fader för en ringa orsaks skull. Det är också sant, att det icke var godt för småkonungarna i Norge, då din fader var som mäktigast.»

Konung Harald gav Steig-Thore vid gästabudet en skål av masur; den hade beslag av silver och silverhandtag upptill, båda förgyllda, och var full av vita silverpenningar. Med denna gåva följde också två guldringar, som tillsammans vägde en mark[64]. Han gav honom också sin kappa, som var av brunt purpurtyg med vitt skinn, och lovade honom stor heder och sin vänskap. Thorgils Snorresson[65] berättade, att han hade sett det altarkläde som var gjort av kappan, och Guthorm Steig-Thoressons dotter Gudrid omtalade, att hon hade sett skålen i sin fader Guthorms ägo. Så säger Bolverk:

Jag sport, att det gröna landet
dig gavs, när Magnus du mötte;
men du, ej mindre givmild,
bjöd honom guld i stället.
Förbundet mellan eder
bar fred blott i sitt sköte,
men Sven sen denna dagen
kan vänta strid allenast[66].


25. Om konung Magnus.

Konung Magnus och konung Harald styrde gemensamt i Norge vintern efter förlikningen; de hade var sin hird. De foro under vintern omkring i Upplanden på gästning och voro stundom tillsamman, stundom var för sig. De foro ända norrut till Tråndheim och Nidaros.

Konung Magnus hade vårdat konung Olavs heliga lekamen sedan han kom till landet; han brukade klippa hans hår och naglar en gång om året och hade själv den nyckel varmed kistan kunde öppnas. Det skedde många olika under vid konung Olavs reliker.

Snart kom det till någon oenighet mellan konungarna, och många voro så illasinnade, att de gingo emellan dem med ondt.


26. Om Sven Ulvsson.

Sven Ulvsson låg kvar i sin sömn, då Harald hade farit bort[67]. Sedan gjorde han noggranna efterforskningar om Haralds färd. Då han fick veta, att Harald och Magnus hade förlikts och att de nu hade en gemensam här, styrde han med sitt folk österut till Skånekusten och stannade där, till dess han om vintern fick höra, att Magnus och Harald hade fört sin här norrut till Norge. Då styrde Sven med sitt folk söderut till Danmark, och där tog han alla de kungliga intäkterna den vintern.


27. Om konungens tilläggsplats.

Då det började våras, uppbådade konung Magnus och konung Harald leding i Norge. Det hände sig då en gång, att konung Magnus och konung Harald lågo i samma hamn. Dagen därefter var Harald först färdig och seglade genast därifrån, och om kvällen lade han till i en hamn, där konung Magnus och hans folk hade tänkt att ligga under natten. Harald lade sitt skepp på konungens tilläggsplats och tältade där. Konung Magnus och hans folk avseglade senare på dagen och kommo till hamnen, först då Harald och hans män hade tältat. De sågo, att Harald hade lagt till på konungens tilläggsplats och ämnade bliva liggande där.

Då konung Magnus och hans folk hade tagit ned sina segel, sade konung Magnus: »Nu skola männen taga till årorna och sätta sig längs borden, men några skola taga fram vapnen och väpna sig; om de icke vilja ro undan, skola vi låta vapnen avgöra tvisten.» Men när konung Harald såg, att konung Magnus ämnade gå till anfall emot dem, sade han till sina män: »Huggen av förtöjningarna och fören skeppen bort från tilläggsplatsen! Vred är nu vår frände Magnus.» De gjorde så och rodde skeppen bort från läget, och konung Magnus lade sitt skepp där i stället.

Då båda voro färdiga, gick konung Harald med några män upp på konung Magnus skepp. Konung Magnus hälsade honom vänligt och bad honom vara välkommen. Då svarade konung Harald: »Jag trodde, att vi hade kommit bland vänner; men nu för en stund sedan tvivlade jag verkligen på att I viljen låta det vara så. Dock är det sant, som säges, att ungdomen är hetsig av sig, och jag vill icke räkna detta för annat än ett ungdomligt tilltag.» Konung Magnus sade: »Det var en släktgärning och icke en ungdomsgärning[68]. Jag minnes väl, vad jag gav och vad jag vägrade att giva. Om denna lilla sak nu företoges mot vår vilja, så skulle det snart bliva en ny. Vi vilja i allo hålla det avtal som blev gjort, men vi vilja då också, att I skolen uppfylla de avtalade bestämmelserna.» Då svarade konung Harald: »Det är också gammal sed, att den klokare ger efter», och gick så tillbaka till sitt skepp.

I dylika mellanhavanden mellan konungarna fann man, att det var svårt att vara försiktig nog. Konung Magnus män tyckte, att han hade rätt i vad han sade, men de oförståndiga menade dock, att Harald blev något ringaktad. Konung Haralds män sade, att det visserligen hade blivit bestämt, att konung Magnus skulle ha tilläggsplatsen, om de komme samtidigt, men att Harald icke vore skyldig att lämna den med sitt fartyg, om han låge där först; de menade därför, att Harald hade handlat rätt och klokt. Men de som ville tyda saken till det värsta sade, att konung Magnus ville bryta förlikningen, och att han hade gjort konung Harald orätt och vanheder. Om dylika tvister talade okloka män snart så mycket, att det väckte split emellan konungarna. Det var också mycket varom konungarna hade olika meningar, ehuru här är föga skrivet därom.


28. Konung Magnus den godes död.

Konung Magnus och konung Harald styrde med sin här söderut mot Danmark. Då Sven sporde detta, flydde han undan österut till Skåne. Konung Magnus och konung Harald stannade länge i Danmark om sommaren och lade allt landet under sig. De voro i Jutland om hösten. Det hände en natt, då konung Magnus låg i sin säng, att han drömde; han tyckte, att han var hos sin fader, den helige konung Olav, och att denne sade till honom: »Vilket vill du helst, min son, fara nu med mig eller bliva den mäktigaste bland konungar och leva länge, men begå en sådan synd, att du sent eller aldrig kan sona den?» Han tyckte sig svara: »Jag vill, att du väljer för mig.» Då tycktes honom konungen svara: »Då skall du fara med mig.»

Konung Magnus omtalade denna dröm för sina män. Icke länge därefter blev han sjuk och låg på ett ställe som heter Sudatorp[69]. När han var nära döden, sände han sin broder Thore[70] till Sven Ulvsson med begäran, att han skulle giva Thore den hjälp som han behövde. På samma gång lät han meddela, att han gav Sven Danavälde efter sin död, och att det syntes honom lämpligt, att Harald rådde över Norge och Sven över Danmark. Sedan dog konung Magnus den gode; allt folket sörjde över hans död. Så säger Odd »kikinaskald»[71]:

Tårar fälldes, när männen
buro sin givmilde herre
till graven; tung var bördan
för dem som guld han givit.
Hirdmännen, gripna av sorgen,
sin gråt ej kunde hämma;
krigarna sutto länge
i dyster sorg och saknad.


29. Konung Magnus likfärd.
Wilhelm Wetlesen: Einar »tambarskälve» sköter om kunung Magnus’ lik.
Efter dessa händelser höll konung Harald ting med sitt folk och kungjorde, att han hade för avsikt att fara med hären till tinget i Viborg och där låta taga sig till konung över Danavälde[72] och sedan underlägga sig landet; ty han räknade detta rike likaväl som Norge såsom arv efter sin frände Magnus. Han bad folket hjälpa sig och sade, att om så skedde, skulle norrmännen för alltid vara danernas övermän. Einar »tambarskälve» svarade och sade, att det var honom angelägnare att bära sin fosterson, konung Magnus, till graven och föra honom hem till hans fader, konung Olav, än att kämpa utrikes och fika efter andra konungars välde och egendom. Han slutade sitt tal med de orden, att det syntes honom bättre att följa konung Magnus död än någon annan konung levande.

Därpå lät han taga liket och sköta om det på det präktigaste, så att man kunde se tillredelserna från konungens skepp. Därefter gjorde alla trönder och norrmän sig redo till att fara hem med konung Magnus lik, och ledingen upplöstes. Konung Harald såg nu, att det var bäst för honom att fara tillbaka till Norge och först lägga det riket under sig, för att sedan därifrån skaffa sig större styrka. Han for därför tillbaka till Norge med hela hären. Så snart han kom till Norge, höll han ting med bönderna och lät taga sig till konung över hela landet; han for så västerut ända från Viken och blev tagen till konung i varje fylke i Norge.


30. Om konung Magnus.

Einar »tambarskälve» for med konung Magnus lik, och med honom följde hela trönderhären. De förde liket till Nidaros, och där blev det jordat i Klemenskyrkan, där den helige konung Olavs skrin då befann sig.

Konung Magnus hade varit medellång till växten, med rak näsa, ljuslett och ljushårig, vältalig och snarrådig, viljekraftig, mycket givmild, en duglig krigare och mycket tapper. Han var den vänsällaste av alla konungar; både vänner och fiender prisade honom.


31. Om konung Sven Ulvsson.

Sven Ulvsson befann sig den hösten i Skåne; han ämnade fara österut till Sveavälde och tänkte på att uppgiva det konunganamn som han hade tagit i Danmark. Men just som han skulle stiga till häst, redo några av hans män fram och sade honom tidender: först, att konung Magnus Olavsson var död, och vidare, att hela den norska hären hade farit bort från Danmark. Sven svarade raskt och sade: »Det tager jag Gud till vittne på, att aldrig mera skall jag fly från Danavälde, så länge jag lever.» Därpå steg han till häst och red söderut i Skåne; det samlades genast mycket folk omkring honom. Denna vinter lade han under sig hela Danavälde, och alla daner togo honom till konung.

Konung Magnus broder Thore kom om hösten till Sven med konung Magnus budskap, såsom förut är skrivet[73]. Sven tog vänligt emot honom, och Thore var länge hos honom i god välfägnad.


32. Om konung Harald Sigurdsson.

Konung Harald Sigurdsson tog emot konungadömet över hela Norge efter konung Magnus Olavssons död. Då han hade styrt landet en vinter och våren kom, kallade han ut leding från hela landet, »halvt uppbåd» i folk och skepp[74], och styrde söderut till Jutland. Han härjade om sommaren vida omkring och brände och lade till i Godnarfjorden[75]. Då diktade konung Harald detta:

Läggom skeppet för ankar
här i Godnarfjorden,
medan den linklädda kvinnan
lallar sin sång för mannen.

Sedan vände han sig till skalden Thjodolv och bad honom dikta fortsättning på detta. Thjodolv kvad:

Nästa sommar den kalla
ankarspetsen skall hålla
skeppet längre i söder —
ofta vi sänka kroken.

Detta antyder Bolverk i sin dråpa[76], att Harald sommaren efter konung Magnus död for till Danmark:

Nästa år du åter
bjöd leding ut från landet;
havet du plöjde i stormen
med praktfullt rustade långskepp.
Den präktiga sjöhästflocken[77]
sam på den mörka vågen.
Danerna grepos av fruktan,
när mannade skeppen de sågo.

Vid detta tillfälle brände de Thorkel »geysas»[78] gård; han var en mäktig hövding. Hans döttrar fördes bundna till skeppen. De hade under vintern förut gjort mycket spe av konung Harald, därför att han ämnade fara till Danmark med härskepp. De hade skurit ut ankaren av ost och sagt, att dylika skulle väl kunna hålla den norske konungens skepp. Då blev detta kvädet:

De danska mörna skuro
ankarringar ur osten;
vred blev kungen att höra
om slika sjöredskaper.
I dag ser mången kvinna
de järnhårda krokar hålla
konungens skepp — den synen
ej lockar till skratt så många.

Det berättas, att en kunskapare, som hade sett konung Haralds flotta, sade till Thorkel »geysas» döttrar: »I säden ju, Geysas döttrar, att Harald icke skulle komma till Danmark.» Dotta svarade: »Det var i går, det!» Thorkel löste sina döttrar med en ofantlig mängd gods. Så säger Grane[79]:

Obarmhärtig lät han
aldrig ögonhåren
torka på guldprydda disen
i täta Hornskogsbygden[80].
Filernas[81] konung följde
till stranden fiendeflocken.
Dottas fader hastigt
tvangs sitt guld att böta.

Konung Harald härjade hela denna sommar i Danavälde och fick ett ofantligt byte, men han lyckades icke få fast fot i Danmark den sommaren. Om hösten for han tillbaka till Norge och stannade där över vintern.


33. Konung Harald hårdrådes giftermål.

Året efter konung Magnus den godes död äktade konung Harald Thora, dotter till Thorberg Arnesson[82]. De hade två söner; den äldre hette Magnus och den yngre Olav. Konung Harald och drottning Ellisiv hade två döttrar; den ena hette Maria och den andra Ingegerd.

Våren efter den härfärd, om vilken det nyss har talats, uppbådade konung Harald åter en här och for om sommaren till Danmark och härjade, och detta fortsattes sedan sommar efter sommar. Så säger skalden Stuv:

Falster snart lades öde,
och korpen fick riklig föda —
skräck grep männen vid ryktet.
Danerna årligen rädas.


34. Om konung Sven.

Konung Sven rådde efter konung Magnus död över hela Danavälde. Han satt stilla om vintrarna, men om somrarna låg han ute med leding; han hotade att fara norrut till Norge med danahären och göra lika stor skada där, som konung Harald gjorde i Danmark. Om vintern gjorde Sven konung Harald det förslaget, att de skulle mötas om sommaren i Älven och där kämpa till det yttersta eller också förlikas. Båda konungarna använde hela vintern till att rusta sina skepp och hade »halvt uppbåd»[83] ute under sommaren därpå.

Den sommaren kom Thorleik den fagre[84] ute från Island och började att dikta en »flock» om konung Sven Ulvsson. Då han kom norrut till Norge, fick han höra, att konung Harald hade farit söderut till Älven emot konung Sven. Då kvad han detta:

Vi tro, att det raska folket
från Tröndelagens dalar
skall finna den stridsglade kungen[85].
i kamp på Raknes stigar[86]
Gud allena skall råda,
vem där den andre rövar
liv eller land — ej tänker
Sven på ett ovisst fredsslut.

Och än vidare kvad han detta:

Harald, han som ofta
för röda sköldar längs kusten,
kampvred nu styr från nordan
på Budles vägar[87] skeppen.
De fagert prydda drakar
med gyllne gap och halsar
som Sven — spjutblodarn[88] — äger
från söder klyva vågen.

Konung Harald kom till det avtalade mötet med sin här. Där fick han höra, att konung Sven låg söderut vid Själland med sin flotta. Då delade konung Harald sin här; större delen av bondehären lät han fara hem, men själv seglade han vidare med sin hird, ländermännen, sina vänner samt bönderna från de delar av landet som ligga närmast Danmark. De foro söderut till Jutland söder om Vendelskage[89] och vidare söderut förbi Thjoda[90]. Överallt foro de härjande fram. Så säger skalden Stuv:

Männen i Thjoda förskräckta
flydde för kungens möte —
modig och rask var fursten.
Haralds själ i himlen[91].

De foro söderut ända till Hedeby; denna köpstad intogo de och brände. Då diktade konung Haralds män detta:

Hela Hedeby brändes
i grund i kampens vrede;
jag tror, att det må kallas
en manlig bragd i sanning.
Stor harm vi Sven ha vållat:
högt ur husen lågan
slog upp — i natt för ottan
stod jag på borgens murar.

Detta omtalar också Thorleik i sin »flock», då han hade sport, att det icke hade blivit något av med striden vid Älven:

Herre, den som icke
ännu det vet må spörja
kungens följe, hur Harald
hämdgirig Hedeby sökte,
då utan nödtvång han sände
från öster de vinddrivna skidor [92]
mot konungastaden. Bättre
det varit, om detta sparats.


35. Konung Harald flyr undan på Jutlandshavet.

Harald for norrut med sextio skepp; de flesta voro stora och hårdt lastade med det byte som de hade tagit under sommaren. Då de kommo norrut förbi Thjoda[93], kom konung Sven ned av landet med en stor här. Han uppmanade konung Harald att gå i land och kämpa. Konung Harald hade mindre än hälften så mycket folk som Sven; likväl erbjöd han konung Sven att kämpa med honom på skeppen. Så säger Thorleik fagre:

Sven, den i lycklig timma
hit till Midgård[94] födde,
bjöd de mäktiga männen
på stranden sköldarna bloda.
Men Harald, rädd för dröjsmål,
valde att slåss på skeppen,
om danernas rådsnare konung
vägrade honom riket.

Därefter seglade Harald och hans män norrut förbi Vendelskage. De fingo motvind och lade in under Hlesö[95] och lågo där om natten. Det blev tjocka över havet. Då det dagades och solen gick upp, sågo de på den andra sidan ute på havet, som om där brunne eldar. Detta blev sagt konung Harald: han såg dit och sade genast: »Tagen ned tälten av skeppen och gripen till årorna! Danahären är kommen över oss. Tjockan har lättat, där de äro, och solen skiner på deras drakhuvud, som äro belagda med guld.» Det förhöll sig också så, som Harald sade; den danske konungen Sven hade kommit med en ofantlig här.

Nu rodde bägge flottorna så kraftigt de förmådde. Danernas skepp flöto lättare under årorna; norrmännens skepp voro både uppsvällda och hårdt lastade. Avståndet dem emellan minskades därför hastigt. Harald såg, att det icke dugde på det viset; hans drake gick efterst av alla hans skepp. Han gav då befallning, att man skulle kasta några trästockar över bord och därpå lägga kläder och andra dyrbarheter. Det var så lugnt väder, att detta drev för strömmen. När danerna sågo sin egendom driva omkring på havet, vände sig de som rodde främst åt det hållet; de tyckte, att det var lättare att taga detta som flöt löst än att söka det ombord hos norrmännen. Därigenom fördröjdes förföljandet. Men då konung Sven kom efter dem med sina skepp, förebrådde han dem och sade, att det var en stor skam, så stor här som de hade, om de icke skulle kunna hinna de andra, som endast hade föga folk, och få dem i sin makt. Då började danerna att påskynda rodden för andra gången.

När konung Harald såg, att danernas skepp åter vunno på dem, bad han sina män lätta skeppen och kasta över bord malt, vete och fläsk samt hugga hål på dryckeskärlen; detta hjälpte en stund. Därefter lät han kasta över bord skansbeklädnaderna[96] samt tomma kärl och tunnor och på dem sätta tillfångatagna män. Då detta nu alltsammans drev på havet, befallde Sven, att man skulle rädda männen, och så skedde det. Under dröjsmålet därmed skildes flottorna åt; danerna vände tillbaka och norrmännen foro sin väg. Så säger Thorleik fagre:

Nog jag sport, hur den raske
Sven östmännen[97] följde
på skeppens led, när undan
den andre hövdingen styrde.
Allt trönderkungens[98] byte
på stormsvällda Jutlandshavet
vräktes omkring — där miste
Harald månget långskepp.

Konung Sven vände tillbaka med sin flotta in under Hlesö. Där påträffade han sju av norrmännens skepp; det var endast ledingsfolk och bönder. Då konung Sven kom till dem, bådo de om nåd och bjödo gods för sig. Så säger Thorleik fagre:

Kungens[99] vänner bjödo
Fursten[100] guld för freden;
med övermakten de modigt
veko undan att kämpa[101].
Till anfall de kloka bönder
dröjde att gå, sen rådslag
de börjat med Sven — för männen
var livet kärt att äga.


36. Om konung Harald.

Konung Harald var en mäktig herre och en kraftig styresman inom landet och en så klok man, att det allmänt säges, att det icke har funnits någon hövding i Nordlanden som har varit lika djuptänkt eller rådklok som han. Han var en duktig krigare och mycket tapper. Han var också starkare och skickligare i vapnens bruk än någon annan man, såsom förut är omtalat. Likväl ha de flesta av hans bragder icke blivit nedskrivna här. Detta beror till en del på vår okunnighet därom, men också därpå, att vi icke vilja uppteckna berättelser som det ej finnes säker hemul för; ehuru vi ha hört flera saker omtalas, så synes det oss bättre, att senare något lägges till, än att något skulle behöva tagas bort. Många berättelser om konung Harald äro satta i kväden, som isländska män ha framfört inför honom eller hans söner; därför hyste han också stor vänskap för dem. Han var också en god vän till folket här ute[102]. Då det en gång var svår missväxt på Island, tillät Harald fyra skepp att fara med mjöl till ön och bestämde, att ett skeppund[103] icke skulle kosta mer än hundra alnar vadmal[104]. Han tillät alla fattiga män, som kunde skaffa sig underhåll för färden över havet, att fara från Island till Norge, och därav förbättrades ställningen i vårt land mycket. Konung Harald sände hit ut klockor till den kyrka som den helige konung Olav hade skänkt timmer till och som var byggd på alltinget[105]. Sådana minnen har man här av konung Harald, och många andra ha hemförts med de stora gåvor som han gav de män som besökte honom.

Halldor Snorresson och Ulv Ospaksson, om vilka förut har talats[106], kommo till Norge med konung Harald. De voro olika i många ting. Halldor var en mycket stor och stark och vacker man. Det vittnesbördet bar konung Harald om honom, att han var en av de män hos honom, som minst bragtes ur fattningen vid oväntade händelser. Vare sig det var farliga eller glädjande tidender eller vad som än inträffade, så var han varken mer eller mindre glad, och icke sov han mer eller mindre eller drack eller åt, än hans vana var. Halldor var fåmält och trög i sitt tal, frispråkig, styvsint och oböjlig; detta tyckte konungen illa om, då han hade omkring sig många andra framstående och tjänstaktiga män. Halldor stannade endast en kort tid hos konungen. Han for sedan till Island och satte bo på Hjardarholt[107]; där bodde han till sin ålderdom och blev en gammal man.


37. Om Ulv Ospaksson.

Ulv Ospaksson stod högt i gunst hos konung Harald. Han var en mycket klok man, vältalig, kraftfull, trofast och rättrådig. Konung Harald gjorde Ulv till sin stallare och gav honom till äkta Jorunn Thorbergsdotter, en syster till Thora, som Harald själv hade till hustru. Ulvs och Jorunns barn voro Joan den starke på Råsvoll[108] och Brigida. Brigida var moder till Sauda-Ulv, som var fader till Peter »bördesven»[109]; denne i sin ordning var fader till Ulv »fly»[110] och hans syskon. En son till Joan den starke var Erlend »himalde»[111], fader till ärkebiskop Östen[112] och hans bröder. Konung Harald gav Ulv stallare ländermans ställning och tolv mark i intäkter samt dessutom ett halvt fylke i Tråndheim. Så säger Sten Herdisson i »Ulvsflocken»[113].


38. Om konung Harald.

Konung Magnus Olavsson hade låtit bygga Olavskyrkan i köpstaden på det ställe där konungens lik hade förvarats en natt över[114]; det låg på den tiden ovanför staden. Han hade också låtit uppföra konungsgården. Kyrkan var icke fullt färdig, innan konungen dog. Konung Harald lät nu fullborda vad som fattades. Han lät också där i gården lägga grunden till ett stenhus, men det blev icke färdigt under hans livstid. Konung Harald lät även från grunden resa Mariakyrkan uppe på grusbacken nära det ställe, där konungens heliga lekamen låg i jorden den första vintern efter hans fall. Det var en stor kyrka, och den var murad med kalk så starkt, att man knappast kunde bryta ned den, då ärkebiskop Östen lät riva den[115]. Medan Mariakyrkan var under byggnad, förvarades konung Olav den heliges lekamen i Olavskyrkan. Konung Harald lät bygga konungsgården nedanför Mariakyrkan vid ån, där den nu ligger. Det stenhus som han förut hade uppfört lät han inviga till en Gregoriuskyrka[116].


39. Om Håkon Ivarsson.

Ivar vite hette en framstående länderman; han ägde gård på Upplanden. Han var dotterson till Håkon jarl den mäktige. Ivar var en mycket fager man till utseendet. Hans son hette Håkon. Om honom säges det, att han i mod och styrka och duglighet stod framom alla andra män som på den tiden funnos i Norge. Han var redan i unga år på härfärder och förvärvade sig stort anseende, och han blev sedermera en mycket namnkunnig man.


40. Om Einar »tambarskälve».

Einar »tambarskälve» var den mäktigaste av ländermännen i Tråndheim. Det rådde icke något godt förhållande mellan honom och konung Harald; likväl behöll Einar de intäkter som han hade haft, medan konung Magnus levde. Einar var mycket rik. Han var gift med Bergljot, dotter till Håkon jarl, såsom förut är skrivet[117]. Deras son Eindride var nu fullvuxen; han var gift med Sigrid, dotter till Ketil kalv och Gunnhild, en syster till konung Harald[118]. Eindride bråddes i skönhet och fägring på sina mödernefränder, Håkon jarl och hans söner, men efter sin fader Einar hade han växt och styrka och all den duglighet som Einar hade framför andra män. Han var en mycket vänsäll man.


41. Om jarlen Orm.

Orm hette en jarl som vid denna tid bodde på Upplanden. Hans moder var Ragnhild, en dotter till Håkon jarl den mäktige[119]. Orm var en mycket frejdad man. Åslak Erlingsson bodde österut på Sole på Jadar; han var gift med Sigrid, en dotter till jarlen Sven Håkonsson[120]. En annan dotter till Sven jarl, Gunnhild, var gift med den danske konungen Sven Ulvsson. Dessa jämte många andra framstående män voro Håkon jarls då levande avkomlingar i Norge. Alla som tillhörde denna ätt voro mycket fagrare än andra människor; de flesta voro också mycket dugliga och alla framstående män.


42. Om konung Harald.

Konung Harald var en härsklysten man, och hans maktlystnad växte mer och mer, allt efter som han fick fast fot i landet. Det gick slutligen så långt, att det för de flesta män föga dugde att säga emot honom eller komma fram med något annat än han ville. Så säger skalden Thjodolv:

Det präktiga krigarföljet,
sin herre troget i allo,
vill sitta och stå, som kungen,
den härlige kämpen, bjuder[121].
För stridsfågelns mättare[122] böjer
hela folket sitt huvud;
vad kungen befaller, ingen
bland männen djärves trotsa.


43. Om Einar »tambarskälve».

Einar »tambarskälve» var den som mest styrde och ställde för bönderna i hela Tråndheim. Han svarade för dem på tingen, då konungens män lagsökte dem. Einar kände väl till lagen, och han saknade icke mod att föra sin sak fram på tingen, även om konungen själv var tillstädes; alla bönderna understödde honom. Konungen vredgades mycket häröver, och till sist gick det så långt, att det kom till en häftig träta emellan dem. Einar sade, att bönderna icke skulle tåla några olagligheter av kungen, om han toge sig för att bryta landets lag. Så gick det några gånger dem emellan. Sedan började Einar att hålla ett stort antal män omkring sig hemma och ännu flera, när han kom till staden och konungen var där.

Det hände sålunda en gång, att Einar for in till staden och hade mycket folk med sig, åtta eller nio långskepp och nära fem hundra män. När han kom till staden, gick han i land med denna skara. Konung Harald var i sin gård; han stod ute i loftsvalen och såg, att Einars män gingo upp från skeppen. Det säges, att Harald då kvad:

Här ser jag åter den raske
Einar tambarskälve,
som ofta plöjer havet,
gå upp med stora skaror.
Stolt i sin makt, han väntar
blott på en furstes säte;
ofta en jarl jag funnit
ha mindre talrik hirdflock.
Den stolte svärdsvingarn[123] jagar
med skam oss ut ur landet,
om ej han snart får kyssa
yxans tunna läppar.

Einar stannade i staden några dagar.


44. Einars och Eindrides fall.

En dag hölls det ting i staden, och konungen var själv närvarande på tinget. En tjuv hade blivit tagen i staden och förd till tinget. Mannen hade förut varit hos Einar, och denne hade tyckt bra om honom. Saken omtalades för Einar. Denne trodde sig då förstå, att konungen icke skulle låta mannen slippa undan lättare för det, att Einar gärna ville det. Han lät därför sina män väpna sig och gå till tinget. Där tog han mannen och förde honom med våld bort från tinget. Efter detta gingo bådas vänner emellan och sökte medla emellan dem; det kom också dithän, att ett möte avtalades, där de själva skulle träffas.

Det fanns en »samtalsstuga»[124] i konungsgården nere vid älven. Konungen gick in i stugan med några få män; resten av hans folk stod ute på gården. Konungen lät lägga ett bräde över »ljuren»[125], så att där endast var en liten öppning på den. Nu kom Einar in i gården med sitt folk. Han sade till sin son Eindride: »Stanna du här ute hos männen! Då skall det icke vara någon fara för mig.» Eindride stod ute vid dörren till stugan. Då Einar kom in i stugan, sade han: »Det är mörkt i konungens samtalsstuga.» I samma ögonblick rusade männen emot honom; somliga stungo, andra höggo. När Eindride hörde detta, drog han sitt svärd och sprang in i stugan. Han blev genast dräpt tillsamman med sin fader. Konungens män sprungo nu fram till stugan och ställde sig framför dörren, men bönderna[126] stodo handfallna, ty de hade nu ingen ledare. De eggade visserligen varandra och sade, att det var skam, om de icke skulle hämnas sin hövding; men likväl blev det ingenting av deras angrepp. Konungen gick ut till sina män, ställde upp dem i fylking och satte upp sitt fälttecken, men bönderna gingo icke till anfall. Då gick konungen ut på sitt skepp med allt sitt folk och rodde sedan sin väg ut efter älven och vidare ut på fjorden.

Einars hustru Bergljot fick bud om hans fall; hon befann sig då i det härbärge som hon och Einar förut hade haft ute i staden. Hon gick genast upp till konungsgården, där bönderna voro samlade. Hon eggade dem ivrigt till strid, men just då rodde konungen ut för älven. Då sade Bergljot: »Vi sakna nu Håkon Ivarsson, min frände[127]. Icke skulle Eindrides banemän ro ut för ån, om Håkon stode här på åbrinken.» Därefter lät Bergljot sköta om Einars och Eindrides lik. De blevo jordade i Olavskyrkan bredvid konung Magnus Olavssons gravställe.

Efter Einars fall blev konung Harald så hatad för denna gärning, att ländermännen och bönderna helt säkert skulle ha rest sig och gått till kamp mot honom, om det blott hade funnits någon ledare som kunnat höja fanan för bondehären.


45. Om konung Harald och Finn Arnesson.

Finn Arnesson bodde på Austrått på Yrjar; han var nu konung Haralds länderman. Finn var gift med Bergljot, en dotter till Halvdan, son till Sigurd »so»; Halvdan var broder till konung Olav den helige och konung Harald[128]. Konung Haralds hustru, Thora, var broderdotter till Finn Arnesson[129]. Finn och alla hans bröder voro kära vänner till konungen. Finn Arnesson hade några somrar varit på vikingafärder västerut; då hade Finn och Guthorm Gunnhildsson[130] och Håkon Ivarsson alla varit tillsamman på härnadståg.

Konung Harald for ut längs Tråndheim och ut till Austrått; han blev där väl mottagen. Konungen och Finn talades vid och överlade sig emellan om de händelser som nyligen hade timat, dråpet på Einar och hans son och tröndernas knot och larm emot konungen. Finn svarade hastigt: »Du bär dig illa åt i allt! Först gör du allt möjligt ondt, men sedan är du så rädd, att du icke vet, var du skall göra av dig.» Konungen genmälte leende: »Frände, jag vill nu sända dig in till staden. Jag önskar, att du förliker mig med bönderna; men om detta icke lyckas, så vill jag, att du skall fara till Upplanden och övertala Håkon Ivarsson, att han icke ställer sig på mina fienders sida.» Finn svarade: »Vad ger du mig, om jag företager denna farliga färd? Ty både trönder och uppländingar äro så hätska fiender till dig, att ingen budbärare från dig kan komma dit, om han icke har sig själv att lita till.» Konungen sade: »Far du, frände, denna sändefärd, ty jag vet, att om någon kan åvägabringa förlikning emellan oss, så är det du! Och välj nu själv, vad du vill ha av oss!» Finn svarade: »Håll då ditt ord! Jag skall nu säga vad jag vill välja. Jag väljer fred och landsvistelse[131] för min broder Kalv, samt att han återfår alla sina egendomar och sina värdigheter och sin makt, sådant som han hade det, innan han for ur landet[132].» Konungen samtyckte till allt detta som Finn begärde, och avtalet bekräftades med vittnen och handslag. Sedan sade Finn: »Vad skall jag bjuda Håkon, för att han skall ingå fred med dig? Det är han som nu har mest att säga bland sina släktingar.» Konungen svarade: »Du skall först höra, vad Håkon kräver i förlikning för sin del. Främja sedan min sak, så godt du kan, och vägra honom till sist intet annat än konungadömet!»

Därefter for konung Harald söderut till Möre; där drog han till sig folk och fick en manstark här.


46. Finn Arnessons färd.

Finn Arnesson for in till staden och hade med sig sina huskarlar, nära åttio man. Då han kom in till staden, höll han ting med stadsborna. Finn talade på tinget länge och vältaligt; han bad stadsborna och bönderna fatta vilket annat beslut som helst utom det att leva i ofred med sin konung eller driva honom bort, påminde dem om hur många olyckor som hade övergått dem, sedan de hade handlat så emot den helige konung Olav, och sade slutligen, att konungen ville böta för dessa dråp så, som de bästa och klokaste männen dömde i saken. Finn vann genom sitt tal, att männen lovade att låta denna sak vila, till dess de budbärare komme tillbaka, som Bergljot hade sändt till Upplanden för att uppsöka Håkon Ivarsson. Därefter for Finn ut till Orkadalen med de män som hade följt honom till staden. Därifrån drog han upp till Dovre och österut över fjället. Finn for först till sin måg, Orm jarl[133] — denne var gift med Finns dotter Sigrid och omtalade för honom sitt ärende.


47. Om Finn och Håkon Ivarsson.

Sedan stämde de möte med Håkon Ivarsson. Då de träffades, framförde Finn till Håkon det ärende som konung Harald hade uppdragit åt honom. Det märktes genast på Håkons tal, att han tyckte sig ha stor skyldighet att hämnas sin frände Eindride[134], och han omtalade, att han hade sport från Tråndheim, att han där skulle få tillräcklig styrka till att kunna resa sig emot konungen. Men Finn förehöll Håkon, huru stor skillnad det dock var — hur mycket bättre det vore för honom att av konungen mottaga så stora hedersbetygelser, som han blott själv ville begära, än att äventyra att börja strid mot den konung som han var förbunden att tjäna. Han framhöll också, att han kunde bli slagen i striden — »och då har du förverkat både egendom och fred. Men om du segrar över konungen, så kommer du att heta herresvikare.» Jarlen understödde Finn i detta tal.

Då Håkon hade tänkt över saken för sig själv, yppade han äntligen vad han hade i sinnet och sade: »Jag skall förlika mig med konung Harald, om han vill giva mig sin fränka Ragnhild, konung Magnus Olavssons dotter, till äkta med sådan hemgift som anstår henne och som hon är nöjd med.» Finn svarade, att han samtyckte därtill å konungens vägnar, och de avtalade nu denna sak sig emellan. Därefter for Finn tillbaka norrut till Tråndheim. Sålunda stillades då denna ofred och oro, så att konungen alltjämt behöll sin maktställning inom landet, ty nu var det förbund omintetgjort, med vars hjälp Eindrides fränder skulle ha rest sig mot konung Harald.


48. Håkon Ivarssons frieri.
Wilhelm Wetlesen: Håkon frir till Ragnhild.
När den överenskomna tiden nalkades, då Håkon skulle få sitt avtal uppfyllt, for han och sökte upp konung Harald. Då de började tala samman, förklarade konungen, att han för sin del ville hålla allt som var avtalat i förlikningen mellan honom och Finn. »Du skall nu, Håkon», sade han, »tala om denna sak med Ragnhild och höra, om hon samtycker till detta giftermål; men icke är det rådligt för dig eller någon annan att få Ragnhild utan hennes eget samtycke.» Därpå gick Håkon till Ragnhild och framförde sitt frieri. Hon svarade så: »Ofta får jag röna, att min fader konung Magnus är död och borta från mig, om jag nu skall giftas med en bonde — även om du är en fager man och väl hemma i färdigheter. Om konung Magnus hade levat, så skulle han icke ha givit mig åt en mindre man än en konung. Men icke är det att vänta, att jag vill gifta mig med en ringare man än en jarl.»

Därefter gick Håkon till konung Harald, berättade för honom om samtalet med Ragnhild och påminde om avtalet mellan honom och Finn. Finn var själv närvarande och likaså flera andra av de män som hade varit med vid samtalet mellan Håkon och Finn. Håkon åberopade dem alla som vittnen på att det hade blivit avtalat, att konungen skulle gifta bort Ragnhild med sådan hemföljd, att hon var nöjd därmed — »nu vill hon icke ha en man utan titel och värdighet, då kunnen I giva mig jarlsnamn; jag har sådan börd, att jag väl kan uppbära jarlstiteln, och även några andra egenskaper, efter vad folk säger.» Konungen svarade: »Då min broder, konung Olav, och hans son, konung Magnus, styrde riket, läto de blott en jarl åt gången finnas i landet. Så har jag också gjort, sedan jag blev konung. Jag vill icke taga ifrån Orm jarl den värdighet som jag en gång har givit honom.»

Håkon förstod nu, att hans sak icke skulle ha någon framgång. Detta harmade honom mycket. Finn var också mycket vred. De beskyllde konungen för att icke hålla sitt ord, och man skildes utan att någon uppgörelse kom till stånd. Håkon for genast bort från landet; han hade ett väl bemannat långskepp. Han seglade söderut till Danmark och for genast och uppsökte sin släkting, konung Sven[135].

Konungen tog med glädje emot honom och gav honom stora intäkter där i landet. Håkon blev konung Svens landvärnsman emot vikingar, som vid denna tid härjade mycket i Danmark, vender och kurer[136] och andra östersjöfolk. Han låg ute i härnad både vinter och sommar.


49. Åsmund blir dräpt.

Åsmund hette en man, som säges ha varit systerson[137] och fosterson till konung Sven. Åsmund var som ung en mycket lovande man, och konungen älskade honom mycket. Men när han blev vuxen, blev han snart en övermodig och våldsam man och en dråpsman. Konungen var mycket illa tillfreds därmed och lät honom fara bort ifrån sig; han gav honom ett godt län, på vilket han väl kunde underhålla sig och sitt följe. Så snart Åsmund hade tagit emot konungens egendom, samlade han mycket folk omkring sig, och då de inkomster som konungen hade givit honom icke räckte till för hans utgifter, tog han mycket annat gods som tillhörde konungen. När konungen fick veta detta, kallade han Åsmund till sig. Då de träffades, befallde konungen, att Åsmund skulle stanna hos honom i hirden och icke ha eget följe. Det skedde så, som konungen ville. Men när Åsmund hade varit en liten tid hos konungen, trivdes han icke där, utan rymde en natt därifrån och kom tillbaka till sitt folk. Han gjorde nu ännu mera ondt än förut.

Då konungen en gång red igenom landet och kom i närheten av det ställe där Åsmund vistades, sände han ut några män för att gripa denne. Därefter lät konungen sätta honom i järn och höll honom fängslad en tid; han trodde, att han på det sättet skulle bliva spak. Men när Åsmund slapp lös från bojorna, rymde han genast igen och skaffade sig folk och krigsskepp. Han började nu att härja både utomlands och inom riket, for mycket våldsamt fram, dräpte många män och plundrade vida omkring. De som blevo utsatta för dessa våldsgärningar, kommo till konungen och klagade sin skada för honom. Konungen svarade: »Varför sägen I detta till mig? Varför faren I icke till Håkon Ivarsson? Han är min landvärnsman här och är satt till att skydda eder bönder och att hålla vikingarna borta. Det sades mig, att Håkon var en djärv och modig man, men nu ser det ut, som om han icke ville gripa in någonstädes, där det synes vara någon fara för handen.»

Dessa konungens ord framfördes till Håkon, och många andra lades därtill. Då for Håkon med sitt folk för att söka upp Åsmund. De möttes på sina skepp, och Håkon gick genast till strid. Det blev en hård och blodig kamp. Håkon äntrade Åsmunds skepp och avröjde det. Därvid kommo Håkon och Åsmund själva att skifta hugg med varandra. Där föll Åsmund; Håkon högg huvudet av honom. Därefter for Håkon skyndsamt till konung Sven och kom till honom, just då konungen satt till bords. Håkon gick fram till konungen, lade huvudet på bordet framför honom och frågade, om han kände igen det. Konungen svarade ingenting, men var röd som blod att se på. Därpå gick Håkon bort därifrån. En tid därefter sände konungen bud till Håkon och befallde honom att fara bort ur hans tjänst; »jag vill icke göra honom något ondt», sade han, »men icke kan jag svara för alla våra fränder.»


50. Håkon Ivarssons giftermål.

Därefter for Håkon bort från Danmark och norrut till sina egendomar i Norge. Då var hans frände Orm jarl död. Håkons fränder och vänner blevo mycket glada över hans återkomst, och många framstående män började arbeta på försoning emellan honom och konung Harald. Det kom slutligen därhän, att de förliktes på det villkor, att Håkon fick konungadottern Ragnhild till äkta och konung Harald gav Håkon jarlsnamn och samma makt som Orm jarl hade haft. Håkon svor konung Harald trohetsed för den tjänst som han var honom skyldig.


51. Konung Harald och Kalv förlikas.

Kalv Arnesson hade varit på vikingafärder västerut, sedan han for bort från Norge. Om vintrarna satt han ofta på Orknöarna hos sin släkting Thorfinn jarl[138]. Kalvs broder, Finn Arnesson, sände bud till honom och underrättade honom om det avtal som han och konung Harald hade ingått, att Kalv skulle ha rätt att återvända till Norge och återfå sina egendomar och de förläningar som han hade haft av konung Magnus. Då denna budsändning kom till Kalv, gjorde han sig genast redo att fara. Han for österut till Norge och kom först till sin broder Finn. Sedan utverkade Finn lejd åt Kalv, och han och konungen träffades själva och ingingo nu förlikning i enlighet med det avtal, som konungen och Finn förut hade träffat med varandra. Kalv gav konungen försäkran om samma tjänst, till vilken han förut hade förbundit sig gentemot konung Magnus; han skulle vara skyldig att göra allt vad konung Harald ville och som syntes denne vara till gagn för riket. Kalv övertog sedan alla sina egendomar och intäkter, som han förut hade haft.


52. Kalv Arnessons fall.

Sommaren därefter hade konung Harald leding ute och for söderut till Danmark och härjade där under sommaren. Då han kom söderut till Fyn, fann han där en stor här samlad emot sig. Konungen lät sitt folk stiga av skeppen och beredde sig att gå i land. Han delade hären, satte Kalv Arnesson till hövding för en flock och befallde denna att först gå upp. Han sade honom, åt vilket håll han skulle vända sig, och lovade att själv snart komma efter och bringa honom hjälp. Kalv och hans män gingo i land och mötte snart en fientlig här. Kalv gick genast till anfall, men striden blev icke lång, ty Kalv blev snart övermannad; han och hans män drevos på flykten, och danerna följde efter dem. Många av norrmännen föllo, och där föll också Kalv Arnesson. Konung Harald gick nu i land med sin fylking. De hade icke hunnit långt, förrän de sågo de fallna framför sig och funno Kalvs lik. Detta bars ned till skeppen. Men konungen tågade in i landet och härjade och dräpte där många män. Så säger Arnor:

Fursten blodade sedan
på Fyn den skarpa klingan.
Färre blev talet av männen;
elden ödde hemmen.


53. Finn Arnesson far bort ur landet.

Efter detta fattade Finn Arnesson hat till konungen för sin broder Kalvs död. Han påstod, att konungen var anstiftare av dråpet på Kalv, och sade, att det var svek emot Finn, då han hade narrats att locka sin broder västerifrån över havet i konung Haralds våld. När detta tal blev bekant, sade många, att det tycktes dem dåraktigt, att Finn någonsin hade trott, att Kalv skulle röna trohet av konung Harald. Det syntes dem, som om konungen vore van att hämnas för smärre saker än dem som Kalv hade gjort sig skyldig till emot konung Harald. Konungen lät var och en prata om detta, såsom han ville; han bejakade det icke men nekade icke heller därtill. Man märkte blott, att konungen var nöjd med det som hade händt. Konung Harald kvad denna vers:

Tretton män tillhopa
döden nu jag vållat —
dessa dråp jag minnes.
Jämnt till dråp jag eggas.
Svekfullt sinne lönas
skall med ondt, man säger;
ofta mycket liten
droppe rågar måttet.

Finn Arnesson tog sig denna sak så nära, att han for bort ur landet. Han kom fram söderut i Danmark och for och sökte upp konung Sven. Han blev där väl emottagen; de talade länge i enrum, och slutet på deras samtal blev, att Finn trädde i konung Svens tjänst och blev hans man. Konung Sven gav honom jarlsnamn och satte honom till styresman i Halland; han fick där i uppdrag att försvara landet emot norrmännen.


54. Om Guthorm Gunnhildsson.

Guthorm hette en son till Ketil kalv och Gunnhild på Hringunes, systerson till konung Olav och konung Harald[139]. Guthorm var en begåvad man och tidigt vuxen. Guthorm var ofta hos konung Harald; han stod högt i gunst hos honom och hade stort inflytande, ty Guthorm var en klok man. Han var också en mycket vänsäll man. Guthorm låg ofta i härnad och härjade mycket i västerlanden; han hade en stor här. Han hade fredland[140] och vintersäte i Dublin på Irland och var en mycket god vän till konung Margad[141].


55. Konung Olavs underverk.

Sommaren därefter foro konung Margad och Guthorm och härjade i Bretland[142] och fingo där ett ofantligt byte. Sedan lade de in i Angelsö-sundet[143]; de ämnade där dela sitt krigsbyte. När det myckna silvret bars fram och konungen såg det, ville han ensam ha allt godset och aktade då föga sin vänskap med Guthorm. Guthorm tyckte icke om, att han och hans män skulle bliva rövade på sin lott. Konungen sade, att han skulle få två villkor att välja emellan — »det ena att vara nöjd med det som vi bestämma, det andra att kämpa emot oss. Då skall den ha godset som segrar; du skall dessutom gå ifrån dina skepp, och dem skall jag ha.» Guthorm tyckte, att båda villkoren voro mycket hårda; det syntes honom, att han icke med heder kunde lämna ifrån sig sina skepp och sitt gods utan någon skuld å sin sida, men det var också ett stort vågstycke att kämpa med konungen och den stora här som följde honom. Det var så stor skillnad mellan deras styrkor, att konungen hade sexton långskepp, men Guthorm bara fem. Guthorm bad konungen bevilja sig tre dygns frist i denna sak för att rådgöra med sina män; han trodde, att han under denna tid skulle kunna blidka konungen, och att han genom sina mäns förböner skulle kunna ställa sin sak på bättre fot hos honom. Men hans begäran beviljades icke av konungen. Det var aftonen före Olavsmässan[144].

Guthorm valde nu att hellre dö med heder eller tillkämpa sig segern än att tåla skam och vanära och hån över att mista så mycket. Han åkallade Gud och sin frände, den helige konung Olav, bad dem om hjälp och stöd och lovade att till den helige mannens hus giva tionde av allt det krigsbyte som de skulle få, om de vunne seger. Därefter ordnade han sitt folk och ställde upp det emot den stora hären, ryckte fram och kämpade emot den. Med Guds och den helige konung Olavs hjälp fick Guthorm seger. Där föll konung Margad med alla de män som följde honom, unga och gamla. Efter denna lysande seger vände Guthorm glad hem med allt det gods som de hade vunnit i striden. Av det silver som de hade fått uttogs sedan var tionde penning, såsom det hade lovats den helige konung Olav. Det var övermåttan mycket silver, så att Guthorm därav lät göra ett krucifix efter sin egen eller en av sina »stamboars»[145] gestalt; den bilden är sju alnar hög. Guthorm skänkte detta krucifix till den helige konung Olavs kyrka; det har förvarats där allt sedan till minne av Guthorms seger och den helige konung Olavs underverk.


56. Mera om konung Olavs underverk.

I Danmark fanns en ond och hatfull greve, som hade en norsk tjänstekvinna, bördig från Tröndelagen; denna dyrkade den helige konung Olav och trodde fullt och fast på hans helighet. Men den greve som jag nyss nämnde tvivlade på allt som berättades honom om den helige mannens underverk; han sade, att det var intet annat än snack och sladder, och gjorde spe av det lov och den dyrkan som allt folket i landet ägnade den gode konungen. Nu kom den högtidsdag, på vilken den milde konungen lät sitt liv och som alla norrmän höllo i helgd. Då ville den fåvitske greven icke hålla heligt, utan befallde sin tjänarinna att hon på den dagen skulle elda upp ugnen och baka. Hon trodde sig känna grevens våldsamhet och visste, att han skulle grymt hämnas på henne, om hon icke åtlydde det som han befallde henne. Hon gick ogärna till arbetet, eldade upp ugnen och grät mycket, medan hon arbetade, åkallade konung Olav och sade sig aldrig mer skola tro på honom, om han icke med något tecken straffade denna synd. Nu kunnen I här höra ett lämpligt straff och ett verkligt järtecken: det hände genast och i samma stund, att greven blev blind på båda ögonen och att det bröd som kvinnan hade satt in i ugnen förvandlades till sten. Några av dessa stenar ha kommit till den helige konung Olavs kyrka och vida omkring till andra ställen. Sedan den tiden har man alltid firat Olavsmässan i Danmark.


57. Ytterligare om konung Olavs underverk.

Västerut i Valland[146] fanns en vanför man; han var krympling, så att han gick på sina knän och knogar. En dag, då han var ute på en väg och hade somnat, drömde han, att en förnäm man kom till honom och frågade, vart han ämnade sig. Han nämnde då en by. Den förnäme mannen sade till honom: »Far till den Olavskyrka som finnes i London, där skall du bliva helbrägda!» Därpå vaknade han och for genast att leta efter Olavskyrkan, och omsider kom han till Londons bro och sporde stadens män där, om de kunde säga honom, var Olavskyrkan låg. De svarade och sade, att det fanns många flera kyrkor där, än att de skulle kunna veta, åt vem var och en av dem var helgad. Men snart därefter kom en man fram till honom och frågade, vart han ämnade sig. Han sade honom det. Då sade den andre: »Vi skola gå båda tillsamman till Olavs kyrka, jag känner vägen dit.» Därpå gingo de över bron och fram längs den gata som ledde till Olavskyrkan. När de kommo fram till kyrkogårdsporten, steg den andre över den tröskel som ligger i porten, men krymplingen vältrade sig in över den och reste sig genast upp helbrägda. Då han såg sig om, var hans följeslagare försvunnen.


58. Konung Haralds härtåg.

Konung Harald lät anlägga en köpstad österut i Oslo[147] och uppehöll sig ofta där, emedan där var god tillförsel och en rik landsbygd rundtomkring. Han satt där bekvämt till för att värja landet mot danerna och för att göra härnadståg mot Danmark; han brukade ofta göra sådana, ehuru han icke hade någon stor här ute.

Det hände en sommar, att konungen for med några lätta fartyg och icke hade mycket folk med sig. Han styrde söderut i Viken, och när han fick vind, seglade han över till Jutland. Han började att härja där, men bönderna samlade sig och värjde sitt land. Då styrde konung Harald till Limfjorden och lade in i fjorden med sina skepp. Limfjorden är så beskaffad, att man far in däri liksom genom en smal åränna, men när man kommer in i fjorden, så är den som ett stort hav. Harald härjade på båda stränderna, men danerna hade överallt folk samlat. Då lade konung Harald sina skepp vid en ö; det var ett litet och obebyggt land. När männen sökte efter vatten, funno de intet och sade detta för konungen. Han lät då leta efter, om det fanns någon orm i ljungen på ön, och då man fann en, bar man den till konungen. Han lät föra ormen till en eld och värma den och utmatta den, så att den skulle bliva så törstig som möjligt. Därefter band man en tråd vid stjärten, och ormen släpptes lös. Den slingrade sig bort, och tråden vecklades av nystanet. Man följde nu efter ormen, till dess den plötsligt kröp ned i marken. Konungen bad männen gräva efter vatten där; så skedde det, och man fann då så mycket vatten, att det icke var någon brist därpå.

Konung Harald fick genom sina kunskapare veta, att konung Sven hade kommit utanför fjordens mynning med en stor skeppshär, men att det gick långsamt för honom att komma in, emedan skeppen måste fara ett i sänder. Konung Harald styrde då med sina skepp längre in i fjorden. Det ställe, där den är bredast, heter Lusbreid[148]; det går där från den inre delen av viken ett smalt ed västerut till havet. Dit rodde Harald och hans män om kvällen. Om natten, när det hade blivit mörkt, lastade de av skeppen och drogo dem över edet. Före dagen voro de färdiga härmed och hade åter lastat skeppen; de styrde så norrut längs Jutlands kust. Då sade de:

Hal gled Harald
ur danernas händer.

Konungen sade, att han skulle ännu en gång komma till Danmark och då med mera folk och större skepp. Därefter for konungen norrut till Tråndheim.


59. Konung Haralds skeppsbyggnad.

Konung Harald satt över vintern i Nidaros. Han lät om vintern bygga ett skepp ute på Eyrar[149]; det var en »buza»[150]. Detta skepp byggdes efter mönstret av Ormen långe[151] och utfördes så omsorgsfullt som möjligt till alla delar. Framtill var ett drakhuvud och i aktern en stjärt, och »nackarna»[152] voro helt guldbelagda. Det hade trettiofem »rum»[153] och var stort i förhållande därtill samt mycket vackert. Konungen lät med stor omsorg utvälja all utrustning till skeppet, både segel och tackling, ankaren och ankartåg. Konung Harald sände på vintern bud söderut till Danmark till konung Sven, att han våren därefter skulle komma honom till mötes i Älven och kämpa med honom, så att de sedan kunde skifta landen och en av dem finge båda konungarikena.


60. Konung Haralds uppbåd.

Samma vinter utkallade konung Harald leding, fullt uppbåd[154] från Norge. När det vårades, samlades en stor här. Konung Harald lät sätta ut det stora skeppet i Nidälven och satte sedan upp drakhuvudena. Då kvad skalden Thjodolv:

Snäckan såg jag sättas
i havet, fagra kvinna!
Se, hur den stolta draken
vänder sin sida mot landet!
Den glänsande[155] Ormens manke
glöder över skeppsdäck,
där ut från stocken[156] han glidit;
av guldet nackarna tyngas.

Därefter utrustade konung Harald skeppet och gjorde sig redo till avfärd. När han var färdig, styrde han ut ur älven; roddarna skötte årorna med stor skicklighet. Så säger Thjodolv:

Härens förare[157] rycker
det långa tältet av skeppet[158];
från staden de stolta kvinnor
se Ormen gunga på vågen.
Från Nid[159] den unge kungen
styr det nya skeppet
mot väster ut på havet —
taktfast årorna falla.
De raka årbladen lyftas
med kraft ur böljesvallet;
kvinnorna se med undran
på männens jämna årslag.
Länge, kvinna, skall ännu
det ros, förrn de tjärade åror
springa, brutna av vågen —
med skäl dem kvinnorna prisa.
Mången sorg skall känna,
innan i hamn å nyo
skeppets sjuttio åror
dragas ur tunga böljan.
När järnbeslagna draken
på våg av hagel piskad
de ro, det är som såge
man örnens vingar fläkta.

Konung Harald seglade med sin här söderut längs kusten; han hade ute fullt uppbåd av män och fartyg. Då de vände sig österut mot Viken, fingo de stark motvind, och skeppen lågo spridda vida omkring i hamnarna, både vid utöarna och inne i fjordarna. Så säger Thjodolv:

Drakarnas snidade stävar
ligga i lä under skogen;
konungens leding sluter
kring landet en ring med skeppen.
Varenda vik bland skären
fylles av åror och segel;
bak varje näs där sökes
skydd av pansrade snäckor.

I de stormar som överföllo dem behövde det stora skeppet goda ankardon. Så säger Thjodolv:

Kungsskeppens stävar plöja
det brusande havet kring Hlesö;
skeppstågens hårda strängar,
spända av vinden, brista.
Stormen skonar icke
det krökta ankarjärnet;
vågen och stenarna nöta
hårdt den tunga spetsen.

Då de fingo vind, förde konung Harald hären österut till Älven; han kom dit en kväll. Så säger Thjodolv:

Orädd skyndade Harald
sin del av vägen till Älven;
nära landamäret
kungen övernattar.
Fursten har ting på Hising[160];
där skola Sven och Harald
mötas till glädje för korpen,
om danerna icke svika.


61. Om konung Haralds här.

Då danerna sporde, att norrmännens här hade kommit, flydde alla som kunde komma åt. Norrmännen fingo veta, att den danske konungen också hade sin här ute och att han låg söderut vid Fyn och Smålanden[161]. När konung Harald förnam, att konung Sven icke ville möta honom eller kämpa med honom, såsom avtalat var, gjorde han på samma sätt som förut[162]; han lät bönderna fara hem och bemannade hundrafemtio skepp. Med denna här styrde han sedan söderut längs kusten av Halland och härjade vida omkring; han lade flottan i Lovufjorden[163] och härjade därifrån uppe i landet. Kort därefter kom konung Sven emot dem där med den danska hären; han hade tre hundra skepp. Då norrmännen sågo denna här, lät konung Harald blåsa till samling för sitt folk. Många rådde till att fly och sade, att det var omöjligt att strida. Konungen svarade då: »Förr skola vi alla falla, den ene över den andre, än vi skola fly!» Så säger Sten Herdisson:

Den stridsdjärve fursten sade
vad nu han trodde nalkas:
för honom här förvisso
allt hopp om fred var ute.
Stolt bjöd den frejdade kungen
männen att hellre falla
till sista man än vika.
Till svar de vapnen grepo.

Sedan lät konung Harald ordna sina skepp till anfall. Han lade sin stora drake fram i midten av flottan. Så säger Thjodolv:

Männens givmilde herre,
mot ulvarna huld[164], lät draken
lustigt gunga på vågen
främst i spetsen för hären.

Det skeppet var mycket väl utrustat och hade talrikt manskap. Så säger Thjodolv:

Den kampglade kungen mante
till fasthet de raska männen;
furstens vänner ställde
sköld vid sköld längs borden.
Bragdernas härlige älskling
slöt vid Nissan kring draken
en ring av röda sköldar
så tätt som män i ledet.

Ulv stallare[165] lade sitt skepp på den ena sidan om konungsskeppet. Han sade till sina män, att de skulle lägga skeppet väl fram. Sten Herdisson var ombord på Ulvs skepp; han kvad:

Kungens stallare bjöd oss,
när kampen begynte på havet,
att icke vika i striden —
de långa lansarna skälvde.
Oförfärad befallde
han männen att lägga sin drake
fram vid kungens sida;
hans folk var ej sent att lyda.

Jarlen Håkon Ivarsson låg ytterst på den ena flygeln; många skepp följde honom, och det folket var mycket väl rustat. Ytterst på den andra flygeln lågo tröndernas hövdingar; det var också en stor och präktig skara.


62. Om konung Svens här.

Konung Sven ordnade också sin här. Han lade sitt skepp gent emot konung Haralds midt i slaglinjen, och närmast honom lade Finn jarl sitt skepp. Därnäst lade danerna allt det folk som var tapprast och bäst rustat. Sedan bundo båda härarna samman sina skepp i den mellersta delen av flottan. Men eftersom flottorna voro så stora, foro en stor mängd skepp lösa, och var och en lade fram med sitt skepp, efter som han hade mod till; detta var mycket olika. Skillnaden i styrka var mycket stor, men båda parterna hade dock en väldig här. Konung Sven hade sex jarlar med sig i sin här. Så sade Sten Herdisson:

Ej ringa fara var det
för hersarnas tappre herre[166],
när danernas möte han bidde
med långskepp halftannat hundra.
Leires härskare[167] plöjde
kampvred, på väg till striden,
böljan med guldprydda snäckor
dubbelt så många i antal.


63. Striden vid Nissan börjar.

Så snart konung Harald hade gjort sina skepp redo, lät han blåsa till strid och lät sina män ro fram. Så säger Sten Herdisson:

Harald vid älvens mynning
spärrade vägen för fursten.
Hårdt blev striden kämpad:
om fred bad kungen icke.
Svärdgjordade kungens vänner
rodde till kamp i Halland;
varmt rann det röda blodet
ur såren ned i havet.

Därefter började striden; den var mycket skarp. Båda konungarna uppmuntrade sina män. Så säger Sten Herdisson:

De tappra hövdingar bägge,
föraktande värnet av skölden,
eggade ivrigt sitt manskap —
långt var ej nu mellan skeppen.
Stenar och pilar veno
tätt, och från vassa klingor
droppade mörkrödt blodet.
Bane blev det för mången.

Det var sent på dagen, då de stridande drabbade samman, och kampen pågick hela natten. Konung Harald sköt en lång stund med båge. Så säger Thjodolv:

Den uppländske kungen[168] spände
sin båge natten igenom;
en skur av vapen ständigt
han sände mot vita sköldar.
Pilarna flyga i luften,
i skölden stå skälvande skaften,
de blodiga uddarna rista
dödliga sår hos männen.

Håkon jarl och de män som följde honom bundo icke samman sina skepp, utan rodde emot de danska skepp som foro lösa; han avröjde alla skepp som han hakade sig fast vid. När danerna märkte detta, drogo alla sina skepp från det ställe där jarlen rodde fram; men han följde efter dem, då de veko undan, och det var nära, att de hade börjat fly. Då rodde en »skuta» fram till jarlens skepp, och man ropade på honom och sade, att den ena armen av fylkingen sviktade och att många av deras män hade fallit. Jarlen rodde dit och gjorde ett häftigt anfall där, så att danerna veko tillbaka. På det sättet for jarlen omkring hela natten; han styrde dit där det bäst behövdes, och var han än kom, kunde man icke hålla stånd mot honom. Hakon rodde utomkring de kämpande. Under senare delen av natten blev det allmän flykt bland danerna, ty då hade honung Harald med sitt följe äntrat konung Svens skepp. Detta blev så fullständigt avröjt, att alla männen föllo utom de som hoppade över bord. Så säger Arnor »jarlaskald»:

Sven, den oförskräckte,
gick icke utan nödtvång
från skeppet, så jag tänker —
hårdt klang svärdet mot hjälmen.
Det präktiga skepp som styrdes
av jutarnas ordkloke älskling[169]
flöt tomt, förrn kungen flydde
ifrån den fallna hirden.

Då konung Svens fälttecken hade fallit och hans skepp var avröjt, flydde alla hans män och några föllo. På de skepp som voro sammanbundna sprungo männen över bord; några kommo upp på andra skepp, som voro lösa. Alla de av konung Svens män som det kunde rodde nu undan. Där blev ett stort manfall. På det ställe, där konungarna själva hade kämpat och där de flesta skeppen voro sammanbundna, lågo av konung Svens skepp mer än sjuttio kvar. Så säger Thjodolv:

Sygnernas raske herre[170]
ödde, så man säger,
en dag sju gånger tio
av danernas präktiga långskepp.

Konung Harald rodde efter danerna och förföljde dem; men detta var icke lätt, ty skeppen lågo så tätt packade, att man knappt kunde komma fram. Finn jarl[171] ville icke fly, och han blev tagen till fånga; han hade också svag syn. Så säger Thjodolv:

Icke har Sven att löna
för seger sina jarlar,
de sex[172], fast mäkta tappert
i striden de sig tedde.
Arnes son, den ständigt
kampglade, som försmådde
med flykten rädda livet,
blev fången midt i hären.


64. Konung Svens flykt.
Håkon jarl låg kvar med sitt skepp, då konungen och de andra männen förföljde de flyende, ty han kunde icke komma fram för de fartyg som lågo i vägen. Då rodde en man i en båt fram till jarlens skepp och lade till vid lyftingen. Det var en högväxt man, klädd i en vid hatt. Han ropade upp mot skeppet: »Var är jarlen?» Denne var i »förrummet»[173] och stillade blodflödet på en man. Han såg på mannen i hatten och sporde honom om hans namn. Han svarade: »Vandråd[174] är här. Tala du med mig, jarl!» Jarlen lutade sig ut över relingen mot honom.
Wilhelm Wetlesen: Jarlen pratar med Vandråd.
Då sade mannen i båten: »Jag vill mottaga mitt liv av dig, om du vill skänka mig det.» Jarlen reste sig upp, kallade på två av sina män, som båda voro hans förtrogna vänner, och sade till dem: »Stigen i båten och fören Vandråd i land! Följen honom till min vän, bonden Karl, och sägen Karl det till igenkänningstecken, att han skall giva Vandråd den häst som jag gav honom här om dagen och därjämte sin egen sadel och sin son till följe!» Därefter stego de i båten och grepo till årorna; Vandråd styrde.

Detta hände tidigt i gryningen. Då var också färdseln av skepp som störst; somliga rodde till land, andra ut på havet, både med små och stora fartyg. Vandråd styrde där det tycktes honom vara bäst rum emellan skeppen. Så snart norrmännens skepp kommo nära dem, sade jarlens män vem de voro, och alla läto dem då fara vart de ville. Vandråd styrde fram längs stranden och lade icke i land, förrän de kommo förbi den stora mängden av fartyg. Därefter gingo de upp till Karls gård; det började nu att ljusna. De gingo in i stugan; där var Karl, nyss klädd. Jarlens män sade honom sitt ärende. Karl svarade, att de först skulle äta, lät sätta fram bord åt dem och gav dem vatten till att tvätta sig. Hustrun kom in i stugan och sade: »Det är underligt, att vi icke få sömn eller ro i natt för rop och larm.» Karl svarade: »Vet du icke, att konungarna ha kämpat i natt?» Hon frågade: »Vem har segrat?» Karl svarade: »Norrmännen ha segrat.» »Då har vår konung väl flytt igen?» sade hon. Karl svarade: »Icke vet man, om han har flytt eller fallit.» Hon sade: »Illa ha vi det ställt med vår konung; han är både halt och feg.» Då sade Vandråd: »Konungen är icke feg, men han är icke segersäll.»

Vandråd tog sist emot handfatet; men då han fick handduken, torkade han sig midt på den. Hustrun grep fast i handduken och ryckte den ifrån honom, i det hon sade: »Föga förstår du av goda seder; det är bara torpare som väta ned hela handduken på en gång.» Vandråd svarade: »Jag kommer väl än en gång dit, där jag kan få torka mig midt på handduken.» Sedan satte Karl fram bord åt dem, och Vandråd satte sig i midten. De åto en stund, och sedan gingo de ut. Då var hästen sadlad, och Karls son var redo att följa honom; han hade en annan häst. De redo in åt skogen, men jarlens män gingo ned till sin båt och rodde ut till jarlens skepp.


65. Om konung Harald.

Konung Harald och hans män förföljde de flyende en kort stund och rodde sedan tillbaka till de skepp som lågo avröjda. Därefter undersöktes de fallna. På konungsskeppet fann man en stor mängd döda, men konungens lik hittades icke, ehuru man trodde sig veta, att han var fallen. Konung Harald lät sköta om liken av sina män och förbinda såren på dem som behövde det. Därefter lät han föra liken av Svens män i land och sände bud till bönderna, att de skulle begrava liken. Sedan lät han fördela bytet och stannade där någon tid. Därunder fick han höra, att konung Sven hade kommit till Själland och att hela den här som hade flytt ur striden hade kommit till honom jämte mycket annat folk; Sven skulle nu ha en ofantlig här.


66. Finn Arnesson får nåd.

Jarlen Finn Arnesson hade blivit tillfångatagen i striden, såsom förut är skrivet[175]. Han fördes inför konungen. Konung Harald var mycket munter och sade: »Här träffas vi således nu, Finn! Sist vi möttes var det i Norge. Den danska hirden har icke stått mycket fast framför dig, och norrmännen ha nu ett ondt arbete att släpa dig med sig, blind som du är, och hålla dig vid liv.» Då svarade jarlen: »Mycket ondt arbete måste norrmännen göra, och allra värst är det som du befaller.» Då sade konung Harald: »Vill du nu ha nåd, ehuru du icke förtjänat det?» Jarlen svarade: »Icke av dig, din hund!» Konungen sade då: »Vill du, att din frände Magnus giver dig nåd?» Konung Haralds son Magnus styrde ett av skeppen. Jarlen svarade: »Vad kan den valpen råda för nåd?» Konungen log; han tyckte det vara roligt att reta honom och sade: »Vill du taga nåd av din fränka Thora?[176]». Jarlen svarade: »Är hon här?» »Hon är här», sade konungen. Då yttrade Finn jarl några grova ord, som sedan ha omtalats som bevis för hur vred han var, eftersom han icke kunde lägga band på sin tunga: »Icke är det underligt», sade han, »att du har bitit bra ifrån dig, när märren har följt dig[177]

Finn jarl fick nåd, och konung Harald hade honom hos sig en tid. Finn var mycket butter och trotsig i sitt tal. Konung Harald sade: »Jag ser, Finn, att du icke vill bliva vän med mig och med dina fränder; jag vill nu giva dig lov att fara till din konung, Sven.» Jarlen svarade: »Det vill jag taga emot och med desto större tacksamhet, ju förr jag kommer härifrån.» Därefter lät konungen föra jarlen i land. Halländingarna togo väl emot honom. Konung Harald styrde sedan med sitt folk norrut till Norge. Han for först till Oslo och hemförlovade där alla dem av sina män som ville fara därifrån.


67. Om konung Sven.

Det berättas, att konung Sven den vintern satt i Danmark och styrde sitt rike som förut. Han sände på vintern män norrut till Halland efter Karl och hans hustru. När de kommo till konungen, kallade han Karl till sig. Konungen frågade honom, om han kände honom eller tyckte sig ha sett honom förut. Karl svarade: »Jag känner dig nu, konung, och jag kände dig förut, så snart jag såg dig; jag må tacka Gud, att den lilla hjälp som jag gav dig kom dig till nytta.» Konungen svarade: »Alla de dagar som jag lever hädanefter har jag att löna dig för. För det första giver jag dig en gård på Själland, vilken du själv vill välja, och vidare skall jag göra dig till en stor man, om du kan handhava en sådan ställning.» Karl tackade konungen hjärtligt för hans ord, men sade, att det var ännu en sak som han ville bedja om. Konungen frågade, vad det var. Karl sade: »Jag vill bedja därom, att du, konung, låter mig ha min hustru hos mig.» Konungen svarade: »Det vill jag icke tillåta dig, ty jag skall skaffa dig en mycket bättre och klokare hustru. Din hustru kan sköta den lilla gård som I förut han haft; det kan hon godt livnära sig på.» Konungen gav Karl en stor och präktig gård och skaffade honom ett godt gifte, och han blev sedan en mäktig man. Detta blev snart bekant och spordes vida omkring. Ryktet därom nådde ända norrut till Norge.


68. Om hirdmännens tal.

Konung Harald satt i Oslo vintern efter slaget vid Nissan. Om hösten, när hären kom söderifrån, talades det och berättades mycket om den strid som hade stått om hösten utanför Nissan. Alla som hade varit med där tyckte sig ha något att förtälja. Det hände en gång, att några män sutto i en liten stuga och drucko och voro mycket pratsamma. De talade om striden vid Nissan och om vem som hade hemburit den största äran därifrån. De kommo alla överens om att ingen man hade där varit sådan som Håkon jarl — »han var den tappraste, han var den dugligaste, han var den som hade mest lycka med sig, det som han gjorde blev allt till det största gagn, och det var han som vann segern.» Konung Harald var ute på gården och talade med några män. Han gick bort till stugudörren och sade: »Här skulle nu alla vilja heta Håkon.» Därpå gick han sin väg.


69. Harald drager emot Håkon jarl.

Håkon jarl for om hösten till Upplanden och satt där om vintern i sitt rike; han var mycket älskad av uppländingarna. Då det led ut på våren, hände det en gång, när männen sutto och drucko, att det åter talades om striden vid Nissan. Alla prisade mycket Håkon jarl, men några framhöllo icke mindre andra män. Då de hade talat om detta en stund, sade en man: »Det kan väl hända, att flera män ha kämpat tapprare vid Nissan än Håkon jarl; men ingen har där varit, efter vad jag tror, som har haft sådan lycka med sig som han.» De menade, att det väl vore hans största lycka, att han drev många av danerna på flykten. Mannen sade då: »Större lycka var det, att han skänkte konung Sven livet.» Någon svarade honom: »Du vet visst icke, vad du säger.» Han genmälte: »Detta vet jag mycket väl, ty den man har själv sagt mig det, som förde konungen i land.»

Det var nu, såsom ofta säges, att »många äro konungens öron». Detta omtalades för konungen, och denne lät genast föra fram många hästar och red bort om natten med två hundra män. De redo hela natten och dagen därefter. Då mötte dem några män som voro på väg ut till staden[178] med mjöl och malt. Gammal hette en man som var i konungens följe. Han red fram till en av bönderna — det var en bekant till honom. De talade i enrum, och Gammal sade: »Jag vill löna dig med penningar, om du rider det fortaste du kan och på de kortaste hemliga stigar du känner upp till Håkon jarl. Säg honom, att konungen vill dräpa honom, ty konungen vet nu, att jarlen har hjälpt konung Sven i land utanför Nissan.» De kommo nu överens om detta.

Bonden red och kom till jarlen; denne satt och drack och hade ännu icke gått till sängs. Då bonden hade sagt sitt ärende, stego jarlen och hans män genast upp från bordet. Jarlen lät föra bort all sin lösegendom från gården till skogen. Då konungen kom, voro också alla männen borta från gården. Konungen stannade där över natten, men Håkon jarl red sin väg och kom fram österut i Svearike hos konung Stenkil[179]; han stannade hos honom under sommaren. Konung Harald vände tillbaka till staden. Han for sedan om sommaren norrut till Tråndheim Där stannade han sommaren över, men for om hösten tillbaka österut till Viken.


70. Om Håkon jarl.

Håkon jarl for om sommaren tillbaka till Upplanden, så snart han hade sport, att konungen hade farit norrut. Han stannade där, till dess konungen åter kom söderut. Då for han österut till Värmland och vistades där länge under vintern. Konung Stenkil gav jarlen styrelsen där. Då det led ut på vintern, drog han västerut till Raumarike; han hade med sig ett stort följe, som götarna och värmländingarna hade givit honom. Han uppbar nu de landskylder och skatter som han hade rätt att kräva av uppländingarna. Därefter for han åter österut till Götaland och stannade där om våren.

Konung Harald satt om vintern i Oslo och sände därifrån sina män till Upplanden för att inkräva skatter och landskylder och konungens sakören[180] där. Men uppländingarna förklarade, att de ville lämna alla utskylder, som de voro skyldiga att betala, i Håkon jarls händer, så länge han ännu var i livet och icke hade förverkat sitt liv eller sitt ämbete. Konungen fick därifrån inga skatter under den vintern.


71. Konung Harald och konung Sven förlikas.

Denna vinter gingo bud och budbärare emellan Norge och Danmark; både norrmän och danskar ville göra fred och förlikning emellan sig och bådo konungarna härom. Budsändningarna tecknade sig godt till fred, och det kom slutligen därhän, att det avtalades, att ett förlikningsmöte skulle hållas i Älven emellan konung Harald och konung Sven. Då det vårades, samlade båda konungarna mycket folk och många skepp till denna färd. Så säger skalden i en »flock» om deras färd[181]:

Kungen[182] till värn för landet
lät lägga av skepp ett gärde
längs kusten norrut från sundet[183]
krigaren styrde till hamnen.
De gyllene stävarna plöjde
havet med kraft under männen
i väster vid Hallandssidan;
skansarna skälvde i stormen.
Den ordfaste Harald även
gärdar kring landet med skeppen.
Sven far genom sunden
den andre kungen till mötes.
Den frejdade krigarn har ute
en väldig här av daner;
mäktigt han stänger från söder
var bukt med järnskodda stävar.

Här säges det, att konungarna höllo det avtal att mötas, som var gjort emellan dem, och att de båda kommo till landsgränsen. Så som här säges:

Tappre furste, åter
du drog över havet mot söder,
där danerna längtade ivrigt
till mötet — ej utan orsak.
Sven for orädd norrut
ända till landamäret
att möta Harald — färden
blev mödosam längs kusten.

Då konungarna möttes, började männen att tala om förlikning emellan dem. Men så snart denna sak kom på tal, började många att klaga över den skada som de förut hade lidit genom härnad, plundring och manfall. Därmed höllo de på en lång tid, såsom här säges:

De kloka bönderna tala,
när här de mötas, högljudt
ord från båda sidor,
som djupt de andra harma.
Männen, som ivrigt träta
om allt, äro sena till freden.
Hos furstarna ej mindre
det bittra sinnet sväller.
Kungarnas starka vrede
är farlig, om fred skall vinnas —
män som förstå att medla
väga allt på vågskål.
För furstarna nu bör sägas
öppet vad folket önskar;
om männen skiljas med ofred,
den onda viljan bär skulden.

Slutligen ingrepo de bästa och klokaste männen, och förlikning kom till stånd emellan konungarna på det villkor, att Harald skulle ha Norge och Sven Danmark intill den gräns, som av gammalt hade varit mellan de båda rikena. Ingendera skulle giva den andre vederlag[184]. Vid de gjorda plundringarna skulle man låta bero, och var och en skulle behålla det som han hade fått. Denna fred skulle äga bestånd, så länge de voro konungar. Förlikningen bekräftades med eder. Därefter gåvo konungarna varandra gisslan, såsom här säges:

Jag hört, att Sven och Harald
villigt gåvo varandra
gisslan mot svek och falskhet.
Gud vare tack för verket!
Må nu sin ed de hålla
och alla gjorda avtal,
att ingen sen må bryta
den fred som slöts med vittnen!

Konung Harald seglade med sin här norrut till Norge. Konung Sven for söderut till Danmark.


72. Strid emellan konung Harald och Håkon jarl.

Konung Harald satt i Viken under sommaren och sände därifrån sina män till Upplanden efter de utskylder och skatter som han ägde att uppbära där. Men bönderna vägrade att betala och sade, att de ville hålla allt inne för Håkon jarls räkning, för den händelse han komme till dem. Håkon jarl var då uppe i Götaland och hade mycket folk. Då det led ut på sommaren, for konung Harald söderut till Kungahälla; där tog han alla de lätta fartyg som han kunde få och styrde upp efter Älven. Han lät draga skeppen upp på land vid forsarna och förde dem så upp i sjön Vänern. Sedan rodde han österut över sjön till det ställe, där han sporde att Håkon jarl befann sig. När jarlen fick underrättelse om konungens färd, drog han ned från landet emot honom, ty han ville icke, att konungen skulle härja deras bygd. Håkon jarl hade en stor här, som götarna hade givit honom.

Konung Harald lade sina skepp in i en åmynning. Därefter gick han i land, men lämnade en del av sitt folk kvar för att vakta skeppen. Konungen själv och några av hans män redo, men större delen av hären gick till fots. De hade att färdas genom en skog, och därefter hade de framför sig några buskbeväxta myrar och sedan en höjdsträckning. Då de kommo upp på höjden, fingo de se jarlens här; där var en myr emellan dem. Båda härarna ställde nu upp sig. Konungen befallde, att hans folk skulle stanna uppe på backen. »Låt oss först se», sade han, »om de vilja anfalla! Håkon är icke rädd av sig.» Det var frostväder och något snöfall. Harald och hans män sutto under sina sköldar; men götarna[185] voro tunnklädda och började frysa. Jarlen bad dem vänta, till dess konungen ginge emot dem, så att de alla stode på samma höjd. Håkon jarl hade ett fälttecken som konung Magnus Olavsson hade ägt.

Götarnas lagman hette Thorvid. Han satt på en häst, och tömmen var bunden vid en påle som var nedslagen i myren. Han talade och sade: »Det vet Gud, att vi här ha en stor härstyrka och mycket tappra män. Låtom oss nu laga så, att konung Stenkil får höra, att vi väl hjälpa den gode jarlen! Jag vet nog, att om norrmännen anfalla oss, så skola vi oförskräckt taga emot dem. Men om de unga männen skulle vackla och icke vilja stanna, då skola vi icke springa längre än till bäcken här. Om de fly än mer, vilket jag dock vet icke skall hända, då skola vi icke springa längre än till den här kullen.» I samma ögonblick sprungo norrmännen upp, höjde härskri och slogo på sina sköldar. Då började också götarnas här att ropa. Lagmannens häst blev skrämd av härskriet och ryckte till så häftigt, att pålen slets upp och flög förbi huvudet på lagmannen. Han sade: »Förbannad vare du, norrman, som sköt!» Därmed sprängde han bort.

Konung Harald hade förut sagt till sitt folk: »Fastän vi göra larm och ropa, så skola vi icke gå nedför backen, förrän de komma hit emot oss.» Så gjorde de också. Så snart härskriet hördes, lät jarlen bära fram sitt baner, och när han och hans män kommo in under backen, kastade konungens folk sig uppifrån ned över dem. Där föllo genast många av jarlens män, och andra flydde. Norrmännen förföljde icke de flyende långt, emedan det var sent på dagen. De togo Håkon jarls fälttecken och så mycket av kläder och vapen som de kunde komma över.

Konungen lät bära båda fälttecknen framför sig, då han for ned till stranden. De talade sinsemellan om, huruvida jarlen var fallen. Då de foro ned genom skogen, kunde endast en man rida fram i sänder. Plötsligt kom en man ridande tvärs över vägen och genomborrade med ett spjut den som bar jarlens fälttecken; därpå grep han banerstången och sprängde in i skogen åt det andra hållet med baneret. Då man omtalade detta för konungen, sade han: »Jarlen lever. Giv mig min brynja!» Konungen red om natten ned till sina skepp. Många sade, att jarlen nu hade hämnat sig. Thjodolv kvad då:

Stenkils män, som bjödo
sin hjälp åt den kampglade jarlen,
ha fallit i striden — den starke
kungen[186] vållade detta.
»Sviken av götarna, Håkon
drog hastigt sig tillbaka» —
så sägs det av den som smyckar
med fagra ord vad sant är.

Konung Harald stannade på sina skepp under den återstående delen av natten. Om morgonen, då det var ljust, hade så tjock is lagt sig omkring skeppen, att man kunde gå rundtomkring dem. Konungen befallde sina män att hugga upp isen kring skeppen och bana väg ut i sjön. Männen gingo dit och började hugga sönder isen. Konung Haralds son Magnus styrde det skepp som låg längst ned i åmynningen och närmast det öppna vattnet. Då man nästan var färdig med arbetet, sprang en man ut efter isen till det ställe, där man skulle hugga, och började slå sönder isen, som om han vore rasande eller galen. Då sade en man: »Nu visar det sig igen såsom ofta, att ingen är en så god hjälp som den där Hall Kodrånsbane, när han sätter till. Se nu, hur han hugger sönder isen!» På Magnus skepp var en man som hette Thormod Eindridesson. Då han hörde namnet »Kodrånsbane» nämnas, sprang han emot Hall och gav honom banehugg. Kodrån var en son till Gudmund Eyjolvsson[187] och Gudmunds syster Valgerd var moder till Jorunn och mormoder till Thormod. Thormod var ett år gammal, när Kodrån blev dräpt, och han hade aldrig sett Hall Otryggsson förrän då.

Nu var isen sönderhuggen ut till sjön. Magnus förde sitt skepp ut till det öppna vattnet, hissade genast segel och seglade västerut över sjön. Konungens skepp låg längst inne i åmynningen, och han kom sist ut. Hall hade varit i konungens följe och var honom mycket kär; konungen var därför mycket vred. Konungen kom sent till hamnen. Då hade Magnus hjälpt dråparen till skogs och erbjöd böter för honom; men det var nära, att konungen hade burit hand på Magnus, innan deras vänner gingo emellan och förlikte dem.


73. Om konung Harald.

Denna vinter for konung Harald upp i Raumarike och hade en stor här med sig. Han anklagade bönderna för att ha förhållit honom utskylder och skatter och hjälpt hans fiender till ofred mot honom. Han lät gripa bönderna, lemlästa några, dräpa andra och plundra många på all deras egendom. Alla flydde som kunde komma åt. Vida omkring lät han bränna bygderna och lägga dem fullständigt öde. Så säger Thjodolv:

Öbornas kuvare[188] lade
på raumarna[189] hårda tyglar:
jag tror, att Haralds fylking
gick fram med kraft mot männen.
Elden hämnades sveket;
kungen fick seger, och lågan
som flammade högt i bygden
bönderna tvang till lydnad.

Därefter for konung Harald upp på Hedemarken och brände och härjade där icke mindre än på det förra stället. Därifrån drog han till Hadeland och ut till Ringerike, brände och härjade över allt. Så säger Thjodolv:

De svekfulla männens gårdar
brunno: högt steg flamman
från tak, där glöderna fastnat;
hårdt blevo heinerna[190] slagna.
Männen bådo för livet,
när lågorna — sent de sig sänkte —
dömde med tunga domar
Ringerikes bönder.

Efter detta lade bönderna sin sak helt och hållet i konungens händer.


74. Om konung Harald.

Efter det att konung Magnus var död, hade femton år förlidit, då striden vid Nissan ägde rum, och sedan ytterligare två, då Harald och Sven förliktes[191]. Så säger Thjodolv:

Hordarnas konung[192] äntligt
slöt den hårda kampen;
fred vann han tredje året.
Ofta bet svärdet vid kusten [193].

Efter denna förlikning pågick konungens strid med uppländingarna i tre halvår. Så säger Thjodolv:

Svårt det är att med rätta
och passande ord besjunga
kungen, som bönderna räfste
med eld och härjade åkrar.
Den kloke fursten har vunnit
de sista trenne halvår
så mycken frejd och ära
som räcker till för evigt.


75. Om Englands konungar.

Edvard Adalrådsson var konung i England efter sin broder, Harde-Knut[194]. Han kallades »den gode», och det var han också. Konung Edvards moder var drottning Emma, dotter till Rikard Rudujarl[195]. Hennes broder var jarlen Rodbjart, fader till Vilhelm bastarden, som vid denna tid var hertig i Ruda i Normandiet[196]. Konung Edvard var gift med drottning Gyda, dotter till jarlen Gudini Ulvnadrsson. Gydas bröder voro: Toste jarl — han var äldst —; den andre var Morukåre jarl, den tredje Valthjov jarl, den fjärde Sven jarl, den femte Harald — han var yngst[197]. Harald uppfostrades i konung Edvards hird och var hans fosterson. Konungen älskade honom innerligt och höll honom såsom sin egen son, ty konungen hade inga barn.


76. Om Harald Gudinisson.

Det hände en sommar, att Harald Gudinisson skulle göra en färd till Bretland och for på ett skepp. När de kommo ut till sjöss, fingo de motvind och blevo drivna ut på havet. De kommo i land västerut i Normandiet efter en farlig storm. De lade till vid staden Ruda och träffade där Vilhelm jarl. Han tog med glädje emot Harald och hans följeslagare, och Harald stannade där länge om hösten i god välfägnad, ty stormarna lågo på, och man kunde icke fara ut på havet. Då det led ut emot vintern, kommo jarlen och Harald överens om att Harald skulle stanna där över vintern. Harald satt i ett högsäte på den ena sidan om jarlen. På den andra satt hans hustru; hon var den fagraste kvinna som någon hade sett[198]. De talade alla tre och skämtade samman vid dryckeslagen. Jarlen gick vanligen tidigt till sängs, men Harald satt länge uppe på kvällarna och talade med hans hustru. Så fortgick det länge under vintern.

En gång, då de talades vid, sade hon: »Nu har jarlen talat med mig och frågat, vad vi ha samtalat så träget om, och han är nu vred.» Harald svarade: »Vi skola,nu genast låta honom veta allt vad vi ha talat om.» Dagen därefter kallade Harald jarlen till samtal med sig, och de gingo in i samtalsstugan[199]; där voro då också jarlens hustru och deras rådgivare. Harald tog till orda och sade: »Det är att säga Eder, jarl, att det ligger mera under min ankomst hit, än jag ännu har burit fram för Eder. Jag ämnar bedja Eder, att I given mig Eder dotter till hustru. Jag har ofta talat därom med hennes moder, och hon har lovat mig att understödja denna sak hos Eder.» Då Harald hade framfört sitt frieri, blev det mycket vänligt upptaget av alla som voro närvarande, och alla talade för det hos jarlen. Saken bragtes slutligen dithän, att flickan blev trolovad med Harald. Men eftersom hon ännu var mycket ung, blev det avtalat, att man skulle vänta några år med bröllopet[200].


77. Konung Edvards död.

Då våren kom, rustade Harald sitt skepp och redde sig att fara därifrån. Han och jarlen skildes med stor vänskap. Harald for över till England för att uppsöka konung Edvard; han kom aldrig till Valland sedan för att fullborda giftermålet.

Konung Edvard regerade i England i tjugotre år och dog sotdöden i London den femte januari[201]. Han blev begraven i Pålskyrkan[202], och engelsmännen kalla honom helig.

Jarlen Gudinis söner voro vid denna tid de mäktigaste männen i England. Toste hade blivit utsedd till hövding över den engelske konungens här och landvärnsman, då konungen började åldras; han var satt över alla andra jarlar[203]. Hans broder Harald var ständigt inom hirden konungen närmast i all tjänst och hade att hålla vakt över alla konungens skattkammare. Det berättas, att när det led mot slutet med konungen, voro Harald och några få andra män hos honom. Harald lutade sig ned över konungen och sade: »Detta tager jag eder här alla till vittnen på, att konungen nu gav mig konungadömet och all makten i England.» Därefter bars konungen död ur sängen.

Samma dag hölls ett möte mellan hövdingarna, där det talades om konungavalet. Då lät Harald föra fram sina vittnesmål om att konung Edvard på sin dödsdag hade givit honom riket. Detta möte slutade så, att Harald blev tagen till konung, och på trettondedagen[204] fick han mottaga den konungsliga invigningen i Påls-kyrkan[205]. Där lovade alla stormännen och allt folket honom undersåtlig lydnad. När hans broder, Toste jarl, sporde detta, blev han mycket illa till freds; han tyckte sig ha lika god rätt till konungadömet som Harald. »Jag vill», sade han, »att landets hövdingar välja den till konung som synes dem vara bäst fallen därtill.» Sådana ord foro mellan bröderna. Konung Harald sade, att han icke ämnade uppgiva konungamakten, ty han hade blivit satt på den tron som konungen hade ägt och hade sedan blivit smord och vigd till konung. På hans sida ställde sig också hela menigheten. Han innehade också alla konungens skattkammare.


78. Tostes färd till Danmark.

När Harald märkte, att hans broder Toste ville beröva honom konungadömet, trodde han honom illa, ty Toste var en förslagen och framstående man och hade många vänner bland landets hövdingar. Harald tog därför ifrån Toste hövdingskapet över hären och allt det välde som han hade haft framför andra jarlar där i landet.

Men Toste jarl ville för ingen del nöja sig med att vara sin samborne broders tjänare. Han for därför bort med sitt folk söderut över havet till Flandern[206]. Där stannade han en kort tid och for sedan till Frisland och därifrån till Danmark till sin frände konung Sven; konung Svens fader, Ulv jarl, och Toste jarls moder Gyda voro syskon[207]. Jarlen bad konung Sven om stöd och hjälp. Konung Sven bjöd honom till sig och sade, att han skulle få ett sådant jarldöme i Danmark, att han kunde vara en aktad storman där. Jarlen svarade: »Min håg står till att fara tillbaka till England till mina egendomar där. Men om jag icke får hjälp av Eder därtill, så vill jag hellre giva Eder all den hjälp som jag kan skaffa i England, om I viljen fara dit och lägga under Eder landet, såsom Eder morbroder Knut gjorde.» Konungen genmälde: »En så mycket mindre man är jag än min morbroder, att jag knappt ens kan hålla Danavälde emot norrmännen. Den gamle Knut fick Danarike i arv. England vann han med härtåg och strid, och det såg en tid icke olikt ut, att han därvid skulle mista sitt liv. Norge fick han utan kamp. Nu förstår jag att hålla måttan och inrätta mig mera efter mina egna små villkor än efter min frände konung Knuts framgång.» Då sade jarlen: »Sämre bliver utgången av mitt ärende här, än jag trodde att du skulle låta den bliva i mitt trångmål, så gäv man som du är! Det kan nu vara, att jag söker vänskap där det är vida mindre rimligt, och dock kan det hända, att jag finner en hövding som är mindre rädd för att lägga stora planer än du, konung!» Därefter skildes konungen och jarlen med föga vänskap.


79. Tostes färd till Norge.

Toste styrde nu kosan åt ett annat håll och kom fram till Norge, där han for och uppsökte konung Harald. Denne var då i Viken. Då de möttes, framförde jarlen sitt ärende för konungen, berättade för honom allt om sin färd, sedan han lämnade England, och bad honom om hjälp för att kräva tillbaka sitt välde i England. Konungen svarade, att norrmännen icke torde vara benägna att fara till England på härtåg och ha en engelsman till hövding över sig. »Man säger», sade han, »att engelsmännen icke äro allt för mycket att lita på.» Jarlen svarade: »Är det sant, som jag har hört sägas i England, att din frände, konung Magnus, sände bud till konung Edvard och lät säga honom, att han, konung Magnus, hade fått England likaväl som Danmark i arv efter Harde-Knut, såsom de med ed hade lovat varandra?»[208] Konungen sade: »Varför hade han icke riket, då han ägde rätt till det?» Jarlen svarade: »Varför har du icke Danmark, såsom konung Magnus hade det före dig?» Konungen sade: »Icke behöva danerna berömma sig emot oss norrmän; mycken skada ha vi gjort dem, dina fränder.» Då sade jarlen: »Vill du icke säga mig det, så skall jag säga dig det. Konung Magnus vann Danmark, därför att landets hövdingar där hjälpte honom, men du fick det icke, emedan allt folket i landet stod dig emot. Konung Magnus stred icke om England, därför att allt folket ville ha Edvard till konung. Men vill du lägga England under dig, då kan jag ställa så till, att de flesta av stormännen i England bliva dina vänner och hjälpare. Jag står icke efter min broder Harald i något annat än i fråga om konunganamnet. Det veta alla, att ingen sådan krigare har blivit född i Nordlanden som du, och det synes mig underligt, att du har kämpat i femton år för att vinna Danmark, men nu icke vill ha England, som ligger ledigt för dig.»

Konung Harald tänkte noga över jarlens ord och förstod, att det var mycket sant i det han sade; han fick också stor lust att vinna riket. Sedan talades konungen och jarlen ofta och länge vid, och de fattade omsider det beslutet, att de om sommaren skulle fara till England och lägga riket under sig. Konung Harald sände bud över hela Norge och uppbådade leding, hälften av allt tjänstskyldigt manskap. Detta blev nu vida omtalat, och det var många olika gissningar om huru färden skulle utfalla. Några uppräknade alla Haralds storverk och sade, att intet skulle vara honom omöjligt; andra menade, att England skulle bliva honom svårt att vinna: folket var övermåttan talrikt, och där fanns en här som kallades för »tingmannalidet»[209]; dessa krigare voro så tappra, att en av dem uträttade mera än två av Haralds bästa män. Då svarade Ulv stallare[210]:

Ej det lyster stallarn
att stå i Haralds förstäv[211]
ty aldrig lät jag mig nödga
att vinna ära och byte —,
om två av våra kämpar
vika för en tingman[212];
som ung jag något annat,
ljusa kvinna, fick lära.

Ulv stallare dog den våren. Konung Harald stod vid hans grav och sade, när han gick därifrån: »Där ligger nu den man som var trognast och sin herre tillgivnast.»

Toste jarl seglade om våren västerut till Flämingaland[213] för att möta den här som hade följt honom bort från England och de andra män som samlade sig till honom både från England och där i Flämingaland.


80. Gyrds dröm.

Konung Haralds här samlades vid Solunder[214]. När konungen var färdig att lägga ut från Nidaros, gick han först till konung Olavs kista och öppnade den, klippte hans hår och naglar och låste sedan kistan och kastade nyckeln ut i Nidälven. Sedan dess har den helige konung Olavs kista icke varit öppnad. Då voro trettiofem år förlidna efter hans fall[215]; han levde också trettiofem år här på jorden.

Konung Harald styrde med de män, som följde honom, söderut för att möta sitt folk. Där samlades en mycket stor här, så att det säges, att konung Harald hade nära två hundra[216] skepp förutom lastfartyg för livsmedel och småskutor.

Medan de lågo vid Solunder, hade en man vid namn Gyrd en dröm. Han tyckte, att han stod på konungens skepp och såg upp mot ön, där en stor trollkona stod med ett svärd i den ena handen och ett tråg i den andra. Han tyckte också, att han såg ut över alla deras skepp och att det satt en fågel på var skeppsstäv; det var idel örnar och korpar. Trollkonan kvad:

Visst är, att kungen drives
att samlas långt i väster
i striden till de döda —
det vållar häxan glädje.
Likfågeln snart skall välja
byte från konungsskeppen;
riklig föda han väntar.
Mättnad jag honom unnar[217].


81. Thords dröm.

Thord hette en man ombord på ett skepp som låg icke långt ifrån konungens. Han drömde om natten, att han såg konung Haralds flotta närma sig land, och han tyckte sig veta, att det var England. Han såg uppe på land en stor fylking och tyckte, att båda härarna rustade sig till strid och hade många fälttecken uppe. Framför landets här red en stor trollpacka. Hon satt på en varg. Vargen hade liket av en man i munnen, och det rann blod omkring käftarna. När han hade ätit upp denne, kastade hon en annan i munnen på honom och sedan den ene efter den andre, och han slukade dem alla. Hon kvad:

Röd låter skölden jag skina,
när samman till kamp det drager.
Den framsynta jättebruden[218]
ser kungens ofärd nalkas.
Vildt hon sliter med glupska
käftar männens lemmar;
ulvens mun hon färgar
vred med det varma blodet.


82. Konung Haralds dröm.

Konung Harald drömde vidare en natt, att han var i Nidaros och träffade sin broder, konung Olav, och att denne kvad en visa för honom:

Den digre kungen[219] vann seger
och ära i alla strider;
en helig död i kampen
jag ljöt, där hemma jag stannat[220].
Jag fruktar, frände, att döden
dig inom kort är ämnad;
till föda du blir för trollets
häst[221] — ej Gud det vållar[222].

Många andra drömmar och andra slags varsel förtäljdes, och de flesta voro olycksbådande. Innan konung Harald for bort från Tråndheim, hade han där låtit taga sin son Magnus till konung och satt honom till styresman i Norge, medan han själv var borta. Thora Thorbergsdotter stannade också hemma, men drottning Ellisiv och hennes döttrar Maria och Ingegerd foro med honom. Konung Haralds son Olav följde också med honom bort från landet.


83. Striden vid Skardaborg.

Då Harald var färdig och fick vind, seglade han ut på havet och kom i land vid Hjaltland[223]; några av hans skepp landade vid Orknöarna. Konung Harald låg där blott en kort tid, innan även han seglade till Orknöarna. Därifrån tog han med sig många män, bland dem jarlarna Pål och Erlend, söner till Thorfinn jarl[224], men lämnade kvar där drottning Ellisiv och deras döttrar, Maria och Ingegerd. Från Orknöarna seglade han söderut längs kusten av Skottland och England och landade vid ett ställe som heter Klivland[225]. Där gick han i land, härjade och lade landet under sig utan att möta motstånd.

Sedan styrde konung Harald in till Skardaborg[226] och kämpade där med stadens män. Han gick upp på det berg som är där, lät resa ett stort bål och tända eld på det. Då bålet brann som högst, togo de stora båtshakar och sköto bränderna ned i staden; det ena huset efter det andra började då att brinna, och hela staden gav sig. Norrmännen dräpte där många män och togo allt det gods som de kunde få. Engelsmännen hade ingen annan utväg, om de ville behålla livet, än att underkasta sig konung Harald. Han lade under sig hela landet, där han for fram.

Därefter styrde konung Harald med hela flottan söderut längs kusten och lade till vid Hellornes[227]. Där mötte honom en här, och konung Harald kämpade där och fick seger.


84. Om jarlarnas fylking.

Sedan styrde konung Harald söderut till Humbra[228] och upp längs älven och lade i land där. Då voro jarlarna, Morukåre och hans broder Valthjov jarl, uppe i Jorvik[229] och hade en ofantlig här[230]. Konung Harald låg i Usa[231], då jarlarnas här drog ned emot honom. Han gick i land och började att fylka sin här. Den ena armen av fylkingen stod framme på älvbrinken och den andra sträckte sig upp på land bort mot en myr; det var ett djupt och bredt kärr, fullt av vatten. Jarlarna läto sin fylking draga sig ned längs älven med hela sin mängd. Konungens baner var rest nära älven. Där var fylkingen mycket tät; den var tunnast vid myren, och där var också det opålitligaste folket. Jarlarna ryckte ned längs myren. Där vek för dem den norska flygel som var vänd mot myren, och engelsmännen följde efter i den tanken, att norrmännen ämnade fly. Det var Morukåres fälttecken som fördes fram där.


85. Striden vid Humbra.

Då konung Harald såg, att engelsmännens fylking hade kommit ned längs myren midt emot honom, lät han blåsa i stridslurarna, eggade ivrigt sitt folk och lät föra fram sitt fälttecken »Landödan»[232]. Anfallet gjordes med sådan häftighet, att allt vek tillbaka för dem, och det blev ett stort manfall i jarlarnas här. Denna vände sig snart till flykt. Somliga flydde upp eller ned längs älven, men de flesta sprungo ut i myren; där lågo de fallna så tätt, att norrmännen kunde gå torrskodda över myren. Där omkom jarlen Morukåre[233]. Så säger Sten Herdisson:

Många krigare sjönko
och funno sin död i älven;
snart lågo hopar av fallna
kring unge Morukåre.
Männens raske herre
de flyende följde med vapnen;
skräckslagen hären flydde.
Den mäktige Olav vet sig[234].

Denna dråpa diktade Sten Herdisson om konung Haralds son Olav[235], och här omtalas, att konung Olav var i striden tillsammans med sin fader, konung Harald. Detta omtalas också i »Haraldssticke»[236]:

Huggna av vapen
Valthjovs kämpar
lågo fallna
i djupa myren,
så att de kampglada
norrmännen gingo
torrskodda över
på idel lik.

Jarlen Valthjov och de män som kommo undan flydde upp till staden Jork. Manfallet var mycket stort. Denna strid stod onsdagen före Matteusmässan[237].


86. Om Toste jarl.

Så snart Toste jarl hade kommit västerifrån från Flämingaland till England, hade han uppsökt konung Harald och var med i alla dessa strider. Det gick nu så, som han på förhand hade sagt konung Harald, då de voro samman, att stora skaror slöto sig till dem i England; det var Toste jarls fränder och vänner, och de voro konungen till stor hjälp.

Efter den strid om vilken nu är talat gav sig allt folket i de närmaste bygderna under konung Harald, men några flydde. Konung Harald drog nu för att intaga staden[238] och lade sin här vid Stanford bro[239]. Eftersom konungen redan hade vunnit en så stor seger mot stora hövdingar och en övermäktig här, var allt folket klenmodigt och misströstade om att kunna göra motstånd. Stadens män beslöto därför att sända bud till konung Harald och erbjuda sig att giva staden och sig själva i hans våld. Detta skedde så, att konung Harald om söndagen tågade fram till staden med hela sin här; han och hans män höllo ting utanför stadsportarna, och stadens män kommo till tinget. Allt folket lovade konung Harald lydnad och gav honom som gisslan några förnäma mäns söner, efter den kännedom som Toste jarl hade om alla i staden. Om kvällen for konungen till skeppen med den lättköpta segern och var mycket glad. En tingssammankomst utsattes till tidigt på måndagen i staden: där skulle konung Harald tillsätta styresmän över staden och giva län och rättigheter.

Samma kväll efter solnedgången kom konung Harald Gudinisson söderifrån till staden med en väldig här. Han red in i staden med alla stadsbornjas vilja och samtycke. Alla stadsportarna och alla vägar besattes, så att ingen underrättelse skulle nå fram till norrmännen. Hären stannade i staden över natten.


87. Konung Haralds landstigning.

Om måndagen[240], då Harald Sigurdsson hade ätit dagvard, lät han blåsa till landstigning. Han gjorde hären redo, fördelade männen och bestämde, vilka som skulle gå och vilka som skulle stanna kvar. I varje avdelning lät han två man gå i land emot en som stannade kvar. Toste jarl gjorde sig också redo att gå i land med sin skara tillsammans med konung Harald. För att vakta skeppen kvarlämnades konungens son Olav, Orknöjarlarna Pål och Erlend samt Thorberg Arnessons son Östen orre, som då var den mest frejdade och konungen käraste av alla ländermännen; honom hade konung Harald lovat sin dotter Maria till äkta.

Det var mycket vackert väder och starkt solsken. Männen lämnade kvar sina brynjor och gingo upp väpnade med sköldar, hjälmar och spjut och omgjordade med svärd; många hade också båge och pilar. De voro mycket muntra. När de nalkades staden, kom en stor härskara ridande emot dem; de sågo dammet från hästarna och därunder glänsande sköldar och vita brynjor. Konungen lät sitt folk göra halt, kallade till sig Toste jarl och frågade honom, vad det kunde vara för en här. Jarlen svarade, att det syntes honom troligast att det var fiender, men menade dock, att det också kunde vara några av hans fränder, som sökte nåd och vänskap och i gengäld ville lova konungen stöd och trohet. Konungen sade, att de tills vidare skulle hålla sig stilla och skaffa sig närmare besked om hären. De gjorde så. Skaran visade sig vara allt större, ju närmare den kom, och när vapnen glänste i solen, var det som att se på blänkande isstycken.


88. Toste jarls råd.

Konung Harald Sigurdsson sade då: »Låtom oss nu finna något godt och klokt råd, ty det kan icke döljas, att vi ha att vänta ofred; det är visst konungen själv.» Jarlen svarade: »Den ena utvägen som vi ha är att vända om till skeppen efter vårt folk och våra vapen och så göra motstånd så godt vi kunna. Eller också kunna vi söka skydd av skeppen; där kunna ryttare icke få makt över oss.» Då sade konung Harald: »Ett annat vill jag välja: att sätta tre raska män på de snabbaste hästarna och låta dem rida så fort de förmå för att underrätta våra män. De skola snart komma oss till hjälp och engelsmännen kunna vara beredda på en hård strid, innan vi duka under.» Jarlen bad konungen råda i detta som i annat och sade, att icke heller han hade lust att fly. Då lät konung Harald sätta upp sitt fälttecken »Landödan». Fredrik hette den man som bar baneret.


89. Om konung Haralds slagordning.

Därefter ställde konung Harald upp sin här. Han gjorde fylkingen lång men tunn. Flyglarna böjde han samman baktill, sa att de nådde varandra, och det hela bildade sålunda en vid ring, tät och jämn på alla sidor, sköld vid sköld. Konungens följe stod utanför ringen, och där var också hans baner; det var utvalt folk. På ett annat ställe stod Toste jarl med sin skara under ett annat baner. Konungen hade fylkat så, därför att han visste, att ryttarna hade för sed att rida fram i småflockar och strax vika tillbaka igen. Nu sade konungen, att hans och jarlens följen skulle gå fram där det mest behövdes: »våra bågskyttar skola också vara där med oss; men de som stå främst[241] skola sätta skaften av sina spjut i marken och vända uddarna mot ryttarna, om de rida emot oss; och de som stå därnäst skola sätta spjutsuddarna för bröstet på deras hästar[242]


90. Om konung Harald Gudinisson.

Konung Harald Gudinisson hade kommit dit med en väldig här, både ryttare och fotfolk. Konung Harald Sigurdsson red omkring sin fylking och såg efter, huru den var uppställd. Han satt på en svart bläsig häst. Hästen föll under honom, och han kastades framstupa av. Han reste sig raskt upp och sade: »Fall är lyckligt förebud på färden.» Då sade den engelske konung Harald till de norrmän som voro med honom: »Känden I den där långe mannen som föll av hästen, honom med den blå rocken och den vackra hjälmen?» »Det är konungen själv», svarade de. Den engelske konungen sade: »En stor man och av mäktigt utseende; men nu är det mest troligt, att det är ute med hans lycka.»


91. Engelsmännen erbjuda fred åt Toste jarl.

Tjugo ryttare redo fram från »tingmannalidet»[243] framför norrmännens fylking; de voro helt klädda i brynjor och likaså deras hästar. En av ryttarna ropade: »Är Toste jarl i hären?» Han svarade: »Icke vill jag dölja det, här kunnen I finna honom.» Då sade en av ryttarna: »Din broder Harald sänder dig sin hälsning och låter meddela dig, att du skall få fred och hela Northumberland; hellre än att du skulle vägra att sluta dig till honom, vill han giva dig en tredjedel av hela riket med sig.» Jarlen svarade: »Detta är ju ett annat bud än ofreden och skymfen i vintras. Hade detta bjudits då, så hade mången man varit i livet, som nu är död, och bättre skulle väldet då ha stått i England. Men om jag nu antager detta tillbud, vad vill han då bjuda konung Harald Sigurdsson för hans möda?» Ryttaren sade: »Han har sagt något om huru mycket han vill unna honom av England: sju fot jord eller så mycket mer som han är längre än andra män.» Då genmälte jarlen: »Faren nu och sägen konung Harald, att han skall göra sig redo till kampen! Annat skall med sanning sägas bland norrmännen, än att Toste jarl svek konung Harald Sigurdsson och gick över till hans fiender, då han skulle kämpa västerut i England. Hellre skola vi alla fatta ett beslut: att dö med ära eller få England med seger.» Därefter redo ryttarna tillbaka.

Konung Harald Sigurdsson sade till jarlen: »Vem var den där vältalige mannen?» Jarlen svarade: »Det var konung Harald Gudinisson.» Då sade konung Harald Sigurdsson: »Alltför länge har du dolt detta för oss. De voro komna så nära inom räckhåll för vår här, att denne Harald icke borde ha kunnat förtälja om våra mäns död.» Jarlen svarade: »Det är sant, herre! Oförsiktigt färdades han, en slik hövding som han är, och det skulle ha kunnat bliva så, som I sägen. Men jag såg, att han ville bjuda mig fred och ett stort rike; jag skulle ha varit hans baneman, om jag röjt honom, och jag vill hellre, att han bliver min baneman än jag hans.» Då sade konung Harald Sigurdsson till sina män: »En liten man var denne, men han stod säkert i stigbygeln.» Det säges, att konung Harald Sigurdsson diktade detta kväde:

Fram vi gånga
i fylkingen
brynjelösa
mot vassa eggar.
Hjälmarna skina —
min jag har ej;
nu ligger vår rustning
nere på skeppen.

Emma hette hans brynja; den var så lång, att den räckte honom till midten av benet, och så stark, att vapen aldrig hade bitit på den. — Då sade konung Harald Sigurdsson: »Detta är illa kvädet. Jag skall göra ett annat bättre kväde.» Sedan kvad han detta:

Icke vi krypa i striden
i lä bak buktade sköldar,
när vapnen larma — så bjöd mig
fordom den trogna kvinnan.
Den guldprydda disen[244] bad mig
bära huvudet upprätt
i vapengnyt, där svärden
drabba hårda skallar.

Då kvad också Thjodolv:

Aldrig skall jag kungens
unga arvingar svika,
om själv han skulle falla —
allt går som Gud det bjuder.
Solen skiner icke
på bättre konungsämnen
än dessa — Haralds söner
två raska falkar likna.


92. Striden börjar.

Nu började striden, och engelsmännen redo till anfall mot norrmännen. Motståndet blev hårdt. Det var icke lätt för engelsmännen att rida emot norrmännen för skottens skull, och de redo därför i en krets omkring dem. Det var till en början en spridd strid, så länge norrmännen väl höllo ihop fylkingen. Engelsmännen gjorde häftiga angrepp, men veko genast tillbaka, då de icke kunde uträtta någonting. När norrmännen sågo, att de andra, efter vad det syntes, anföllo dem utan kraft, gingo de i sin ordning till angrepp och ämnade förfölja de flyende. Men då de hade brutit sköldborgen, redo engelsmännen emot dem från alla håll och ansatte dem med spjut och pilar. När konung Harald Sigurdsson såg detta, gick han fram i striden där som vapenregnet var tätast. Det blev nu en mycket hård kamp, och många män föllo i båda härarna. Konung Harald Sigurdsson blev så hetsig, att han lopp helt fram ur fylkingen och högg med båda händerna; varken hjälm eller brynja höll stånd mot honom. Alla de som stodo närmast veko undan, och det var nära, att engelsmännen hade tagit till flykten. Så säger Arnor »jarlaskald»:

Den hugstore kungen hade
ej ringa mod i bröstet;
furstens kampglada hjärta
bävade icke i striden.
Hären såg, hur den tappre
hersarnas herre sig tedde,
när hans vassa, blodiga klinga
sårade männen till döden.


Peter Nicolai Arbo: Slaget vid Stamford Bridge.


Konung Harald Sigurdsson träffades av en pil i strupen; det blev hans banesår. Han föll där och med honom hela den skara som gick fram med honom utom några som veko tillbaka; dessa behöllo baneret. Striden var alltjämt mycket hård. Toste jarl gick fram under konungens fälttecken. De båda härarna fylkade för andra gången, och det blev därigenom ett långt uppehåll i striden. Då kvad Thjodolv:

Svårt vi nu ha lidit;
hären är i fara.
Harald utan nödtvång
bjöd denna färd till västern.
Den tappre furstens levnad
har ändats så, att alla
bragts nu i största trångmål.
Den frejdade kungen är fallen.

Innan de åter drabbade samman till strid, erbjöd Harald Gudinisson fred åt sin broder Toste jarl och de andra män som ännu voro i livet av den norska hären. Men norrmännen ropade alla med en mun och sade, att hellre skulle de alla falla, den ene över den andre, än att de skulle taga nåd av engelska män. Därefter höjde de härskri, och striden började på nytt. Så säger Arnor »jarlaskald»:

Den fruktade kungen ljöt döden
i olycksdiger timma;
guldomspunna pilar
skonade icke den tappre.
Den givmilde furstens kämpar
valde hellre att falla
där kring sin kampdjärve konung
än liv och fred att tigga.


93. »Orre-striden» börjar.

Östen orre kom i detta ögonblick från skeppen med de män som voro med honom; de voro alla helt klädda i brynjor. Östen fick konung Haralds baner, »Landödan». Striden började nu för tredje gången, och det blev en mycket hård kamp. Det blev stor manspillan bland engelsmännen, och det var nära, att de hade flytt. Denna strid har blivit kallad »Orre-striden».

Östen och hans män hade sprungit så häftigt från skeppen, att de voro uttröttade och nästan odugliga till strid, innan de nådde fram till valplatsen; men sedan voro de så hetsiga, att de icke togo någon betäckning, så länge de kunde stå på benen. Till slut kastade de ringbrynjorna av sig. Det blev då lätt för engelsmännen att finna sårbara ställen på dem; men somliga sprängde sig helt och hållet genom överansträngning och dogo osårade. Nästan alla de norska stormännen föllo. Detta hände sent på dagen. Det var likväl där, såsom man kunde vänta, att icke alla hade samma öde. Många flydde, många voro också de som kommo undan på annat sätt. Det var mörkt om kvällen, innan det blev slut på alla mandråpen.


94. Om Styrkår stallare.

Konung Harald Sigurdssons stallare, Styrkår, en framstående man, kom undan. Han fick en häst och red bort på den. Om kvällen började det att blåsa något och blev tämligen kallt, och Styrkår hade icke mera kläder på sig än skjortan och en hjälm på huvudet; han hade ett blottat svärd i handen. Han frös, då han övervunnit tröttheten. Då mötte han en forman som var klädd i en skinnfodrad tröja. Styrkår frågade: »Vill du sälja din tröja, bonde?» »Icke till dig», sade han, »du är visst en norrman, jag känner ditt tungomål.» Då sade Styrkår: »Om jag är norrman, vad vill du då?» Bonden svarade: »Jag skulle vilja dräpa dig, men nu är det så illa, att jag icke har något vapen som duger.» Då sade Styrkår: »Om du icke kan dräpa mig, så skall jag pröva, om jag kan dräpa dig.» Med dessa ord svingade han svärdet och drev det mot hans hals, så att huvudet rök av. Därefter tog han skinntröjan, sprang upp på sin häst och red ned till stranden.


95. Om Vilhelm bastarden.

Jarlen av Ruda, Vilhelm bastarden[245], sporde sin frändes, konung Edvards, död och tillika, att Harald Gudinisson hade blivit tagen till konung i England och mottagit konungsvigseln. Vilhelm ansåg sig ha större rätt till väldet i England än Harald på grund av släktskapen mellan honom och konung Edvard[246].

Härtill kom, att han tyckte sig böra vedergälla Harald den skymfen, att han hade brutit trolovningen med hans dotter[247]. Av alla dessa skäl drog Vilhelm samman en här i Normandiet; han hade en stor mängd folk och rikligt med skepp. Den dag då han red från borgen till sina skepp och när han redan hade stigit upp på sin häst, kom hans hustru till honom och ville tala med honom. Men när han såg det, stötte han till henne med hälen, så att sporren trängde djupt in i bröstet på henne. Hon föll och fick genast sin bane, men jarlen red till skeppet[248].

Han for med hären över till England. På denna färd var hans broder, biskop Otto[249], med honom. Då jarlen kom till England, härjade han och lade landet under sig över allt där han for fram. Vilhelm var större och starkare än alla andra män, en skicklig ryttare, en stor krigare, men mycket grym; han var också en mycket klok man, men hölls icke för trofast.


96. Harald Gudinissons fall.

Konung Harald Gudinisson gav konung Harald Sigurdssons son Olav lov att fara bort jämte alla de män som voro med honom och som icke hade fallit i striden. Harald drog sedan med sin här söderut i England, ty han hade sport, att Vilhelm bastarden var på väg norrut och lade landet under sig. Där voro då med konung Harald hans bröder Sven, Gyrd och Valthjov[250]. Konung Harald och Vilhelm jarl möttes söderut i England vid Helsingaport[251]. Det kom till en stor strid. Där föllo konung Harald och hans broder Gyrd jarl tillsammans med en stor del av deras här. Detta hände nitton dagar efter konung Harald Sigurdssons fall[252].

Valthjov jarl räddade sig genom flykten. Sent på kvällen mötte han en skara av Vilhelms män. Då dessa sågo Valthjov jarls följe, flydde de in i en ekskog; de voro tillhopa hundra män. Valthjov jarl lät tända eld på skogen och bränna dem alla inne. Så säger Thorkel Skallesson[253] i »Valthjovsflocken»:

Stridens Ygg[254] lät bränna
hundra av kungens hirdmän
i heta elden — en »svedkväll»[255]
var det i sanning för männen.
Det sports, att krigarna sletos
av klorna på häxans fåle[256];
riklig föda spjutet
gav åt den svarta ulven.


97. Valthjov jarl blir dräpt.

Vilhelm lät utropa sig till konung i England. Han sände bud till Valthjov jarl, erbjöd honom förlikning och gav honom lejd för att komma till ett möte. Jarlen begav sig åstad med några få män, men när han kom på heden norr om Kastalabro[257], mötte honom två fogdar med en skara män, grepo honom och satte honom i fjättrar. Sedan blev han halshuggen. Engelsmännen kalla honom helig[258]. Så säger Thorkel:

Vilhelm, som plöjde från söder
det iskalla havet till England,
har svikit mot tro och loven
den vapendjärve Valthjov.
Sant är, att sent skola stillas
strider och dråp i landet —
men tapper och rask var min herre,
mer frejdad furste ej fallit.

Vilhelm var sedan konung i England i tjugoett år. Hans ättlingar ha sedan alltjämt varit konungar i England[259].


98. Olav Haraldssons färd till Norge.

Konung Haralds son Olav styrde med sin här bort från England. Han seglade ut från Hravnsör[260] och kom om hösten till Orknöarna. Där hade det då timat, att konung Harald Sigurdssons dotter Maria hade ljutit en bråd död samma dag och i samma stund som hennes fader, konung Harald, stupade. Olav stannade där över vintern.

Sommaren därefter for Olav österut till Norge. Där blev han tagen till konung tillsamman med sin broder Magnus. Drottning Ellisiv och hennes dotter Ingegerd foro till Norge med Olav, Ellisivs styvson. Då kommo också med Olav västerifrån över havet Skule, som sedan kallades »konungsfostraren», och hans broder, Ketil »krok»[261]. De voro båda framstående och högättade män från England och båda mycket kloka; båda voro kära vänner till konungen. Ketil »krok» for norrut till Hålogaland; konung Olav skaffade honom ett godt gifte, och från honom härstamma många stormän.

Skule »konungsfostrare» var en klok och kraftfull man och mycket fager till utseendet. Han blev styresman för konung Olavs hird, talade på tingen[262] och deltog med konungen i rikets styrelse. Konung Olav erbjöd sig att giva Skule ett fylke i Norge, vilket som syntes honom bäst, med alla de intäkter och skatter som konungen ägde att taga där. Skule tackade honom för hans anbud, men sade, att han hellre ville bedja honom om något annat, »ty», sade han, »om det blir konungaskifte, så kan det hända, att gåvan tages tillbaka. Jag vill hellre taga emot några egendomar som ligga nära de köpstäder där I, herre, plägen sitta och taga julgästning.» Konungen beviljade honom detta och skänkte honom jordagods österut vid Kungahälla, vid Oslo, vid Tunsberg, vid Borg[263], västerut vid Bjorgvin[264] och norrut vid Nidaros. Det var nästan de bästa egendomarna på varje ställe, och dessa gods ha sedan alltjämt legat under de män som kommit av Skules ätt. Konung Olav gav honom sin fränka, Gudrun Nevsteinsdotter, till äkta. Hennes moder var Ingrid, dotter till konung Sigurd »so» och Asta; Ingrid var syster till konung Olav den helige och konung Harald[265]. Skules och Gudruns son var Åsolv på Rein[266]; han var gift med Thora, en dotter till Skopte Ogmundsson. Thoras och Åsolvs son var Guthorm på Rein, fader till Bård, som i sin ordning var fader till konung Inge[267] och hertig Skule[268].


99. Om konung Harald Sigurdsson.

Ett år efter konung Haralds död fördes hans lik västerifrån från England norrut till Nidaros och jordades i Mariakyrkan, som han själv hade låtit bygga[269]. Det sade alla, att konung Harald hade överträffat andra män i förstånd och rådklokhet, vare sig det gällde att fatta ett raskt beslut eller att planlägga något för framtiden för sig själv eller andra. Han var den tappraste av alla män; han var också segersäll, så som nu här har omtalats. Så säger Thjodolv:

Själlands fiende[270] ofta
njöt sin djärvhet tillgodo;
modet är halva segern[271]
det sannar Harald förvisso.

Konung Harald var en vacker man med ett värdigt utseende, ljushårig, med ljust skägg och långa mustascher; av hans ögonbryn var det ena något högre än det andra. Han hade stora händer och fötter men bäggedera väl vuxna. Hans längd var fem alnar. Han var grym mot sina fiender och hämndlysten överallt, där han rönte motstånd. Så säger Thjodolv:

Rådsnar Harald straffar,
där övermod han möter;
jag tror, att kungens kämpar
få lön som de förtjänat.
Den börda få de bära
som var och en sig binder;
en var beskär den andre
hans rätt — så dömer Harald.

Konung Harald var mycket lysten efter makt och alla världsliga fördelar. Han var frikostig mot dem av sina vänner som han tyckte om. Så säger Thjodolv:

Stridens främjare[272] genast
gav mig en mark för dikten;
så lönar kungen givmildt
med vänskap gjorda tjänster.

Konung Harald var femtio år gammal, då han föll. Inga märkliga sägner ha vi om hans uppväxt, förrän han var femton år gammal, då han var med i slaget vid Stiklarstader tillsammans med sin broder konung Olav[273]. Han levde sedan i trettiofem år, och hela den tiden var han aldrig fri från oro och fejder. Konung Harald flydde aldrig ur en strid, men ofta sökte han sig utvägar att undkomma övermakten, när han hade att kämpa mot en överlägsen fiende. Alla som följde honom i strid och på härtåg, sade att då han var stadd i stor fara och det gällde att handla raskt, fattade han alltid det beslut som alla efteråt insågo ha varit det gagneligaste.


100. Om konung Harald.

Halldor, son till Brynjolv »kamel» den gamle[274], var en klok man och en framstående hövding. Då han lyssnade till männens tal och hörde, att man fann de båda brödernas, Olavs och Haralds, lynnen mycket olika, sade han: »Jag var i stor ynnest hos båda bröderna, och jag lärde väl känna bådas sinnelag. Jag har aldrig funnit två män så lika till skaplynnet. De voro båda mycket kloka och tappra män, lystna efter gods och makt, stolta, föga nedlåtande, myndiga och stränga i att straffa. Konung Olav tvang folket till att antaga kristendomen och rätta seder[275] och straffade med hårdhet dem som gjorde sig döva för hans ord. Stormännen i landet fördrogo icke hans rättrådighet och oväld, utan samlade en här emot honom och fällde honom i hans eget rike. För den skull blev han helig. Harald kämpade för berömmelse åt sig och riket, tvang under sig allt folk som han kunde och föll i främmande konungars land. Båda bröderna voro i sitt dagliga liv sedesamma och måna om sin heder. De voro också vidtfarande och kraftfulla män och blevo därav vida namnkunniga och frejdade.»


101. Konung Magnus död.

Konung Magnus Haraldsson styrde ensam Norge ett år efter konung Haralds fall, och därefter rådde han två år över landet tillsammans med sin broder Olav. De voro då båda konungar; konung Magnus hade den norra delen av landet och konung Olav den östra. Konung Magnus hade en son som hette Håkon. Honom uppfostrade Thore på Steig[276]; han var en mycket lovande ung man.

Efter konung Harald Sigurdssons död ansåg den danske konungen Sven, att freden var bruten mellan norrmän och danskar, ty denna hade icke blivit sluten för längre tid än Harald och Sven båda levde[277]. Det gjordes då häruppbåd i båda rikena. Haralds söner kallade ut fullt uppbåd av män och skepp, och konung Sven for söderifrån med den danska hären. Det gick nu bud emellan konungarna med förslag om förlikning. Norrmännen sade, att de ville antingen behålla samma fred som förut var avtalad eller också kämpa. Med anledning därav blev detta diktat:

Med hotfullt tal och fredligt
ömsevis värjde Olav
sitt land, att ingen annan
furste djärvdes det kräva.

Så säger Sten Herdisson i »Olavsdråpan»:

Den kampstarke kungen som vilar
helig i Nidaros tempel[278]
skall värja sin gamla odal
mot Sven — han är stor och mäktig.
Sin egen ätt han unnar
av hjärtat hela Norge;
fåfängt förvisso kräver
Ulvs arving[279] del i landet.

Under denna leding ingicks förlikning mellan konungarna och fred mellan rikena. Konung Magnus fick en sjukdom, »revormssjuka»[280], och låg någon tid. Han dog i Nidaros och blev jordad där. Han var en av allt sitt folk älskad konung.


Anmärkningar:

  1. Om Harald, den senare konung Harald hårdråde, son till Olav den heliges moder Åsta i dennas andra giftermål, med Sigurd »so», se Olav den heliges historia kap. 33, 76, om hans deltagande i slaget vid Stiklarstader därst. kap. 196, 198, 209.
  2. Haug, en kungsgård i nedre Veradalen, icke långt från Stiklarstader.
  3. »Bulgarerödarn» kallas Harald, emedan han under sin tjänst hos den grekiske kejsaren, varom nedan berättas i kap. 2 ff., deltog i ett krigståg mot de upproriska bulgarerna (år 1041). Denna episod synes icke ha varit känd av Snorre.
  4. »Med beslöjat huvud», nämligen för att dölja, vem han var.
  5. Ragnvald Brusesson, jarl på Orknöarna, död 1044. Jfr Olav den heliges historia kap. 100, 102, 180. Ragnvald vistades hos Olav den helige under dennes sista år och deltog med honom i slaget vid Stiklarstader.
  6. Jarisleiv, det nordiska namnet för Jaroslav, son till Wladimir den store, storfurste i Kiev och Novgorod 1016—1054. Jaroslav var gift med Olav skötkonungs dotter Ingegerd. Jfr Olav den heliges historia kap. 91.
  7. Bolverk Arnorsson, isländsk skald, broder till den ovan s. 6 not 2 [I Magnus den godes historia, not 14] omtalade Thjodolv Arnorsson. Om hans liv känner man intet annat än att han under någon tid vistats hos Harald hårdråde och diktat om honom. Av detta kväde (en dräpa) om Harald, som här anföres, äro endast några få versar bevarade; de flesta handla om Haralds krigståg under vistelsen i Grekland. [Se även Skaldeöversikten.]
  8. Eiliv var son till jarlen Ragnvald Ulvsson (från Västergötland), som följde Ingegerd till Ryssland, när hon förmäldes med Jaroslav. Jfr Olav den heliges historia kap. 93.
  9. Läserna, troligen: »ljecherna», dvs. polackerna, grannfolk till ryssarna och venderna.
  10. Miklagård (eg.: »den stora staden»; jfr ryska gorod »stad»), de gamle nordbornas namn på Konstantinopel.
  11. Kejsarinnan Zoe regerade mellan åren 1028 och 1052. Hon var gift tre gånger: 1) med Romanos Argyros (1028—1034); 2) med Mikael Katalaktes (1034—1041); 3) med Konstantinos Monomachos (1042—1054).
  12. »Galeja» (isl. galeið): namn på ett slags krigsfartyg som under medeltiden användes i medelhavsländerna.
  13. Greklandshavet: östra Medelhavet, söder och öster om Grekland.
  14. Gyrge, dvs. Georgios.
  15. »Väringarna» var namnet på de skandinaviska legosoldaterna i den grekiske kejsarens livgarde under 900- och 1000-talen. »Väringarna» utgjorde en egen avdelning på omkring 500 man; de voro nära knutna till kejsarens person, utgjorde hans närmaste omgivning, svarade för vakthållningen i hans palats och följde honom i krig.
  16. Latinerna: krigare från de latinska länderna, Frankrike och Italien.
  17. Serkland, »saracenernas land»: västra Asien och norra Afrika. I själva verket företogos de krigståg (1035—1037), som här omtalas och som föregingo tåget till Sicilien, icke till Afrika utan till Syrien och Armenien.
  18. Sikelö: Sicilien.
  19. »Ödarn av eldröda guldet», poetisk omskrivning för »den givmilde mannen».
  20. Serkerna: saracenerna.
  21. Illuge Bryndölaskald är känd så godt som endast till namnet. Av ett kväde, som han enligt en isländsk källa diktat om Harald hårdråde, äro endast några få versar bevarade, däribland den här anförda. [Se även Skaldeöversikten.]
  22. Mikael, dvs. Mikael Katalaktes, Zoes andra gemål; se ovan s. 70 not 2. [Not 11].
  23. Omkvädet, som visar att det nyss nämnda kvädet om Harald varit en dräpa, har hämtat sitt ämne från den bekanta sagokretsen om Sigurd Fåvnesbane, som utgör föremålet för en stor del av Eddans kväden och som även behandlas i den långt yngre Volsungasagan. »Budles ättling», dvs. Budles son, är Atle, som efter giftermålet med Sigurds efterlämnade maka, Gudrun, till sig inbjöd sina svågrar Gunuar och Hogne, Sigurds dråpsmän, för att sedan svekfullt döda dem.
  24. Snorre gode, dvs. goden Snorre Thorgrimsson, en berömd och mäktig isländsk hövding under förra hälften av 1000-talet; se del 1, s. 7 noten. [I Snorres Prologus, not 14].
  25. »Hit till landets, dvs. till Island.
  26. »Spak» betyder i fornspråket såväl »saktmodig», »stillsam» som »klok», »förståndig».
  27. Även från deras sida var sålunda det hela en krigslist.
  28. Dels såsom betalning för gravplatsen, dels såsom ersättning för mässor o. d.
  29. Pell var under medeltiden namnet på ett slags mycket dyrbart tyg av siden eller ylle.
  30. Jorsalaheim, Jorsaler och Jorsalaborg äro de gamla nordbornas benämningar på Jerusalem.
  31. Jorsalaland: det land där Jorsaler är beläget, dvs. Palestina.
  32. Stuv Thordsson med tillnamnet »den blinde», även kallad Skald-Stuv, isländsk skald, född troligen c. 1025, död i varje fall efter Harald hårdrådes fall (jämför nedan). Stuv besökte åren 1062—63 Norge, sammanträffade med Harald hårdråde, diktade om honom och blev hans hirdman, men lämnade snart åter hovet och landet. Stuv, som var sonsons son till Glum Geiresson (se del 1 s. 163 not 1 [I Håkon den godes historia, not 13]) och även besläktad med Einar »skålaglam» (se del 1 s. 221 not 2 [I Harald gråfälls historia, not 19]), var liksom dessa, såvidt man av hans bevarade diktning kan döma, en begåvad diktare. Hans första dikt om Harald har gått helt och hållet förlorad. Däremot ha bevarats delar av en arvdråpa över samme furste, »Stuvsdråpa» eller »Stuva», vilken bland annat utmärker sig genom ett konstrikt, på tre versrader delat omkväde (jämför not 3 [Not 33] nedan). [Se även Skaldeöversikten.]
  33. Den sista versraden utgör en del av dråpans på tre versar delade omkväde. Detta, varav de övriga delarna återfinnas i nästföljande vers och i den tredje versen i kap. 34, lyder i sin helhet: Må Haralds själ evigt hava (sin) vistelse med Kristus i himlen, där godt är att vara.
  34. I själva verket var det icke fråga om ett erövringståg. Harald förde vid detta tillfälle blott befälet över en häravdelning som sändes till skydd för handtverkare, som skulle bygga upp kyrkan över Kristi grav.
  35. Egderna, innebyggarna i Agder i södra Norge, stå här som representanter för norrmännen i allmänhet. Jfr ovan s. 3 not 4 [I Magnus den godes historia, not 4] m. fl. ställen.
  36. Se föregående sida not 3. [Not 33].
  37. Jfr ovan s. 70 not 2. [Not 11].
  38. Denna uppgift är sannolikt oriktig. Något sådant kapell är i varje fall icke känt från Konstantinopel.
  39. Händelsen, som omtalas också hos de två samtida skalder som anföras strax nedan, är historiskt bestyrkt, men en förväxling föreligger hos Snorre så tillvida, som denna olycka icke drabbade den här åsyftade Konstantinos, utan Mikael Kalafates (en systerson till M. Katalaktes), som blev kejsare år 1041 men redan året därefter avsattes och bländades av livvakten.
  40. Thoraren Skeggesson, enligt antagande en broder till den berömde lagsagomannen och skalden Markus Skeggesson (död 1107), men för övrigt alldeles okänd. Av hans diktning är intet utom den här anförda halvversen bevarat. [Se även Skaldeöversikten.]
  41. »Ulvars mättare», poetisk omskrivning för »krigare».
  42. Se ovan s. 84 not 2. [Not 35].
  43. Sjåvidarsund, de gamla nordbornas benämning på det nuvarande »Gyllene hornet», den 7 kilometer långa viken mellan det egentliga Konstantinopel (Stambul) å ena sidan och Pera och Galata å den andra.
  44. »Skinnsäckar» (isl. húðfat) användes av de resande dels till förvaring av resgods, dels såsom sovpåsar.
  45. Ellepaltar: Dnjeprs mynning vid Svarta havet.
  46. Östriket, dvs. det ryska riket.
  47. De två sista versraderna utgöra det i alla versarna återkommande omkvädet.
  48. Ellisiv, den nordiska formen för Elisabeth. Furstinnan Elisabeth blev år 1044 förmäld med Harald; se nedan kap. 17.
  49. Se s. 84 not 2. [Not 35].
  50. Valgard från Voll (i Rangåsyssla på Island) är, liksom de nyss omtalade skalderna Bolverk, Stuv och Thoraren, till sin härkomst och levnad så godt som alldeles okänd. Av den dikt som här anföres av Snorre (troligen en dråpa) framgår, att han någon tid uppehållit sig hos Harald hårdråde och diktat om denne. De — tyvärr mycket fragmentariska — bevarade resterna vittna om en stor skaldebegåvning, innerlig känsla, stark fantasi och ett även hos isländska skalder mindre vanligt herravälde över språket. [Se även Skaldeöversikten.]
  51. Med orden »den fagraste last» syftar väl skalden i främsta rummet på konungens brud, Ellisiv.
  52. Se Magnus den godes historia kap. 33.
  53. Ellisivs moder var Ingegerd, Olav skötkonungs dotter.
  54. Syster, dvs. halvsyster. Enligt den isländska traditionen voro Olav skötkonung och Astrid barn till Sigrid storråda, den förre i hennes gifte med Erik segersäll, den senare i hennes gifte med Sven tveskägg i Danmark. Jfr Harald gråfälls hist. kap. 11, Olav Tryggvessons hist. kap. 91 och Magnus den godes hist. kap. 22.
  55. Haralds odal: Norges rike. Skalden vill framhålla, att Harald genom sin härstamning var arvsberättigad till det norska konungadömet.
  56. Hroeskelda: Roskilde.
  57. Se Magnus den godes historia kap. 33.
  58. »Havets fålar», poetisk omskrivning för »skepp».
  59. »Skuta» var benämning på ett slags mindre och lättare fartyg.
  60. Harald räknade släktskap (svågerlag) med Sven genom sitt gifte med Ellisiv. Jfr ovan kap. 18 med anmärkningar.
  61. Se ovan kap. 21.
  62. Dvs. att när de samtidigt komma till en hamn med sina fartyg, skulle Magnus ha företrädesrätt till den för konungen bestämda tilläggsplatsen och hamnbryggan.
  63. Thore var son till Thord Guthormsson och Isrid Gudbrandsdotter, en moster till Olav den helige. Se Olav den heliges historia kap. 128.
  64. En mark, ungefär = ett halvt gammalt skälpund. Jämför del 2 s. 300 noten. [I Olav den heliges historia, not 515].
  65. Thorgils Snorresson, präst på Skard vid Bredefjorden på Island, död 1201.
  66. Sven: Sven Estridsson i Danmark, som nu fick både Harald och Magnus till fiender.
  67. Se ovan kap. 22.
  68. Magnus vill härmed säga, att hans gärning var av den art att den visade, att han bråddes på sin släkt, och att den ingalunda berodde på ungdomligt oförstånd.
  69. Sudatorp: nuvarande Suderup i Sönderjylland väster om Aabenraa. — Uppgiften är emellertid felaktig för Magnus’ del; denne dog pä Själland. Den gäller i stället Sven Estridsson, som avled i Suderup år 1076.
  70. Broder, dvs. halvbroder. Thore var son till Magnus’ moder Alvhild, men icke till hans fader Olav.
  71. Jämför ovan s. 60 not 1. [I Magnus den godes historia, not 148].
  72. I Viborg brukade danerna hålla ting för att välja konung. Se Magnus den godes historia kap. 21.
  73. Se ovan kap. 28.
  74. »Halvt uppbåd», dvs. hälften av hela det antal män och skepp som varje distrikt var skyldigt att ställa till konungens förfogande.
  75. Godnarfjorden: nuvarande Randersfjorden, där Gudenaa, i forntiden Godn, utmynnar.
  76. Se ovan s. 68 not 2. [Not 7].
  77. »Sjöhäst»: poetisk beteckning för »skepp».
  78. Tillnamn med betydelsen: »den hetsige, obetänksamme».
  79. Grane, en med undantag av förnamnet helt och hållet okänd skald. Av en dikt om Harald hårdråde äro några obetydliga rester bevarade. [Se även Skaldeöversikten.]
  80. Hornskogen (Hornskogsbygden) är möjligen detsamma som det nuvarande Hjörnkjær i Tved vid Randersfjorden.
  81. Filerna, dvs. invånarna i landskapet Fjaler (den sydligaste delen av Firdafylke) stå här som företrädare för norrmännen i allmänhet. Jämför s. 3 not 4 [I Magnus den godes historia, not 4] m. fl. ställen.
  82. Thorberg Arnesson, en av de framstående och mäktiga Arnessönerna, omtalas flerstädes i Olav den heliges historia; se särskilt kap. 110, 180, 231, 242, 247. Thorberg var en av de få norska stormän, som förblevo Olav den helige trogna och kampade på hans sida i slaget vid Stiklarstader.
  83. Se ovan s. 108 not 2. [Not 74].
  84. Om skalden Thorleik den fagre är intet annat känt än vad här berättas. Av den här omtalade »flocken» om Sven Estridsson äro något mer än ett tiotal versar bevarade. De vittna om att Thorleik varit en god skald. [Se även Skaldeöversikten.]
  85. »Den stridsglade kungen» är Harald hårdråde.
  86. Rakne, liksom Budle i följande vers, är namn på en sjökonung. »Raknes stigar» och »Budles vägar» äro poetiska omskrivningar för »havet».
  87. Se s. 112 not 4. [Not 86]
  88. »Spjutblodarn», poetisk omskrivning för »krigaren».
  89. »Vendilskage»: Skagen, nordligaste spetsen av Jutland. Den nordligaste delen av Jutland bar i forntiden namnet Vendel, nu Vendsyssel.
  90. Thjoda: nuvarande Tyland på nordvästsidan av Jutland. Av texten framgår, att Snorre felaktigt trott Thjoda vara beläget på östsidan av halvön.
  91. Den sista versraden utgör en del av omkvädet. Se ovan s. 83 not 3. [Not 33].
  92. »De vinddrivna skidorna»: poetisk omskrivning för »skeppen» (som framdrivas av vinden).
  93. Se ovan s. 113 not 4. [Not 90].
  94. »Midgård» kallas i den fornnordiska mytologien människornas värld.
  95. Hlesö: Læssø i Kattegat sydost om nordspetsen av Jutland.
  96. »Skansbeklädnaderna» voro löstagbara bord som fogades till sidoborden under kamp för att bättre skydda fartyget mot fiendens anfall.
  97. »Östman» var på Island en vanlig beteckning för »norrman».
  98. Trönderkungen: Harald.
  99. Kungens, dvs. Haralds.
  100. Fursten, d. ä. Sven.
  101. Uttrycket »modigt» är här naturligtvis att fatta ironiskt.
  102. »Här ute», dvs. på Island.
  103. Ett skeppund = 400 skålpund (dvs. ungefär 170 kg.).
  104. På Island räknades vadmal som lagligt betalningsmedel under fristatstiden. Härvid beräknades 6 alnar vadmal till värdet av en öre. Om värdet av denna senare myntenhet se del 1, s. 235 not 1 [I Harald gråfälls historia, not 48] och del 2, s. 300 not 1 [I Olav den heliges historia, not 515]. Med hundra alnar menas här »storhundrade», dvs. 120 alnar.
  105. Se härom Olav den heliges historia kap. 124.
  106. Jämför ovan kap. 9 ff.
  107. Hjardarholt: gård i Laxådalen i Dalasyssla i det västliga Island.
  108. Råsvoll: i Veradalen.
  109. Om anledningen till detta namn se konung Inges historia kap. 9.
  110. Tillnamnet av oviss betydelse.
  111. Tillnamnet »himalde» betyder: den tröge, dolske.
  112. Östen Erlendsson var Norges ärkebiskop åren 1161—1188.
  113. Sten Herdisson, isländsk skald, dotterdotterson till Einar »skålaglam», jfr del 1, s. 221 not 2 [I Harald gråfälls historia, not 19]. Efternamnet har Sten efter sin moder, vilket sannolikt antyder, att fadern, som för övrigt är okänd, dött tidigt. Om hans liv känner man blott, att han med Harald hårdråde deltog i slaget vid Nissan (nedan kap. 61 ff.) ombord på sin frändes, Ulv stallares, skepp och att han under Olav kyrres tid (1066—1093) under någon tid vistats i Norge. Av Stens dikter äro bevarade dels några versar av en »flock» om den nyssnämnda striden vid Nissan, dels större rester av en »Olavsdråpa», diktad om Olav kyrre c. 1070. Dessa diktfragment röja en sympatisk personlighet, men äga formellt och innehållsligt föga originalitet. Särskilt i den förstnämnda »flocken» möta många reminiscenser från äldre skalder. [Se även Skaldeöversikten.]
  114. Se Olav den heliges historia kap. 238 och 245.
  115. Ärkebiskop Östen lät flytta kyrkan till Elgesseters kloster.
  116. Denna var belägen väster om Olavskyrkan, vid nuvarande Kongens gate.
  117. Se Olav Tryggvessons historia kap. 19, Olav den heliges historia kap. 21.
  118. Om Ketil se Olav den heliges historia kap. 45, 75, om hans giftermål med Haralds syster Gunnhild därst. kap. 128.
  119. Jämför Olav Tryggvessons historia kap. 19.
  120. Son till Håkon jarl den mäktige. — Jfr Olav den heliges hist. kap. 31, där det emellertid uppgives, att Åslak var gift med Svens dotter Gunnhild.
  121. »Att sitta och stå, såsom någon vill» är ett ofta förekommande uttryck som betecknar, att någon helt och hållet rättar sig efter en annans vilja.
  122. »Stridsfågeln» är en poetisk omskrivning för »korpen» eller »örnen»; dess mättare är krigaren.
  123. »Svärdsvingarn», poetisk omskrivning för »krigaren».
  124. »Samtalsstugan» var ett särskilt rum (hus) för överläggningar o. d.
  125. »Ljure»: ljusöppning i taket av en ryggåsstuga.
  126. Dvs. Einars och Eindrides följe.
  127. Om Håkon Ivarsson se ovan kap. 39.
  128. »Broder», dvs. helbroder till Harald och halvbroder till Olav den helige. Jämför Olav den heliges historia kap. 33 och 76.
  129. Jämför ovan kap. 33. — Finn tillhörde liksom brodern Thorberg de stormän som kämpade på Olav den heliges sida i slaget vid Stiklarstader. Jämför Olav den heliges hist. kap. 180, 231, 242, 247.
  130. Guthorm var son till Ketil kalv och Gunnhild Sigurdsdotter (jämför ovan kap. 40 med anmärkning samt nedan kap. 54). Moderns namn bär han pä. grund av dennas förnämare börd.
  131. Dvs. rätt att vistas i Norge.
  132. Om Kalvs flykt ur landet se Magnus den godes historia kap. 14.
  133. Jämför ovan kap. 41.
  134. Håkon var dottersons son till Håkon jarl den mäktige, Eindride dotterson till samme hövding.
  135. Håkon räknade släktskap (svågerlag) med konung Sven, därför att denne senare var gift med en sondotter till Håkon jarl den mäktige (jämför ovan kap. 41), till vilken Håkon själv var dottersons son.
  136. Kurer: innebyggare i Kurland.
  137. Rättare: brorson. Åsmund var son till Svens broder Björn Ulvsson.
  138. Thorfinn Sigurdsson, jarl på Orknöarna, död 1064. Om denne se Olav den heliges historia kap. 96 f., 100—103.
  139. Jfr ovan s. 128 not 1. [Not 130].
  140. »Fredland» kallades land eller bygd, där vikingarna genom överenskommelse hade rätt att vistas eller färdas i fred.
  141. Margad (iriska Eachmargach) Ragnvaldsson, av blandad norsk och irisk härstamning, var konung i Dublin 1035—1038 och 1046—1052.
  142. Bretland var namnet på Wales och andra delar av västra England, där de keltiska britterna bodde.
  143. Angelsö-sundet: sundet mellan Anglesey och fastlandet i norra Wales (nuvarande Menai strait).
  144. Dvs. den 28 juli (1052).
  145. »Stamboar» kallades de kämpar som under striden hade sin plats i skeppets förstäv.
  146. Valland: Frankrike.
  147. Stadens grundläggning skedde år 1048. Den gamla staden, som var belägen öster om nuvarande Akersälven och Björviken och som tidigt blev en betydande stad och landets egentliga huvudstad, flyttades efter en ödeläggande eldsvåda år 1624 längre västerut och fick då (det numera mot Oslo utbytta) namnet Kristiania.
  148. Lusbreid; rättare troligen: Lygsbreid. Nu: Løgstørbredningen.
  149. Se ovan s. 8 not 3. [I Magnus den godes historia, not 21].
  150. »Buza» (isl. buza, mlat. buza, bussa) var namnet på ett slags särskilt stora och breda fartyg, företrädesvis örlogsfartyg.
  151. Ormen långe: Olav Tryggvessons berömda krigsskepp. Jämför Olav Tryggvessons hist. kap. 88, 93 ff.
  152. Se s. 32 not 4. [I Magnus den godes historia, not 91].
  153. Om betydelsen av ordet »rum» se del 1, s. 345 not 2. [I Olav Tryggvessons historia, not 171].
  154. »Fullt uppbåd»: uppbåd av allt det folk och alla de skepp som varje distrikt hade att ställa till konungens förfogande.
  155. »Glänsande» är ett i den isländska poesien vanligt epitet för ormen. Här har det en särskild betoning genom att syfta på drakhuvudets och stjärtens rika förgyllning.
  156. Stocken: rullstocken som användes, då fartyget sattes i sjön.
  157. Härens förare: Harald.
  158. Vid uppehåll i hamn tältades fartygen till skydd mot väder och vind; dessa tält borttogos, då fartygen gjordes redo till färd eller strid.
  159. Nid: Nidälven.
  160. Originalet har: við þumla, där þumla otvivelaktigt är namn på en befolkning (»tumlerna»), vars minne ännu kvarlever i ortnamnet Tumlahed på Hisingen.
  161. Smålanden, dvs. småöarna söder om Själland och Fyn.
  162. Se ovan kap. 34.
  163. Lovufjorden: Laholmsbukten.
  164. Dvs. som visar sig vänlig mot ulvarna genom att fälla många män i striden till föda för dem.
  165. Ulv stallare: Ulv Ospaksson; jämför ovan kap. 9, 36, 37.
  166. Hersarnas herre: konungen. Om de norska hersarna se del 1, s. 99 not 1. [I Harald hårfagres historia, not 7].
  167. Leires härskare: den danske konungen. Leire var det gamla danska konungasätet (i närheten av Roskilde).
  168. »Den uppländske kungen»: konungen i Upplanden (i Norge), dvs. den norske konungen, Harald.
  169. Jutarnas älskling: den danske konungen.
  170. Sygnernas (dvs. Sognbornas) herre: den norske konungen; jfr s. 3 not 4. [I Magnus den godes historia, not 4].
  171. Finn jarl: Finn Arnesson, som efter brodern Kalvs död begivit sig till Danmark och nu befann sig i Sven Estridssons följe; jfr kap. 53 ovan.
  172. Jämför kap. 62 ovan.
  173. »Förrummet» synes ha varit namn dels på ett rum för om masten, dels på ett rum i aktern närmast lyftingen.
  174. »Vandråd» betyder: den som har svårt att finna råd eller utvägar, som befinner sig i en vansklig ställning.
  175. Ovan kap. 63 slutet.
  176. Konungens hustru och jarlens broderdotter. Jämför kap. 33 ovan-
  177. Uttrycket syftar på förhållandena vid de s. k. »hästtingen», dvs. strider emellan därtill särskilt uppfödda hingstar; dessa strider voro ett bland de mest omtyckta folknöjena på Island under forntiden.
  178. Staden, dvs. Oslo.
  179. Stenkil, grundläggare av den Stenkilska konungaätten, konung i Sverige sannolikt c. 1060—1066.
  180. Konungens sakören: den del av böterna i brottmål som tillföllo konungen respektive böter som konungen ensam hade rätt att uppbära.
  181. Diktaren av ifrågavarande »flock», av vilken sex strofer här citeras, är icke med säkerhet känd. I en källa tilläggas de Halte stirde (l. stride) — dvs. Halle den styvsinte —, en för övrigt helt och hållet okänd skald. [Se även Skaldeöversikten.]
  182. Kungen, dvs. Sven Estridsson.
  183. Dvs. Öresund.
  184. Nämligen för den skada och förlust som de tillfogat varandra.
  185. I Håkon Ivarssons här.
  186. Den starke kungen, dvs. Harald.
  187. En mäktig hövding på Nordlandet på Island, bosatt på Modruveller vid Eyjafjorden (död c. 1025). Jämför Olav den heliges historia kap. 85.
  188. Vad som här menas med uttrycket »öborna», är icke fullt klart; möjligen åsyftas danskarna, med vilka Harald ju haft flera segerrika strider. »Öbornas kuvare» är i alla händelser en rosande beteckning för konung Harald.
  189. Raumarna: innebyggarna i Raumarike, nuv. Romerike, i sydöstra Norge.
  190. Heinerna: innebyggarna i Hedemarken.
  191. Magnus den gode dog år 1047, slaget vid Nissan stod år 1062, och freden med Sven Estridsson slöts år 1064.
  192. Hordarnas konung: Harald; jfr s. 3 not 4. [I Magnus den godes historia, not 4].
  193. Syftar på de många sjöstrider som ägt rum, särskilt kanske på det för Harald segerrika slaget vid Nissan (kap. 61 ff.).
  194. Edvard Adalrådsson: Edvard Bekännaren (konung i England 1042—1066). Jämför ovan s. 62 not 1. [I Magnus den godes historia, not 151].
  195. Emma var dotter till Rikard I, hertig av Normandiet 942—996. Jämför del 2, s. 27 noterna 3-6. [I Olav den heliges historia, noterna 65-68] — Rudujarl, eg.: jarl i Ruda, dvs. Rouen.
  196. Rodbjart (Rodbert) är den bekante Robert le diable, hertig av Normandiet 1028—1035. Denne var son till Rikard II (996—1026) och således icke, såsom Snorre menar, broder utan broderson till Emma. En son till Robert var Vilhelm »bastarden» eller »erövraren», som år 1066 underlade sig England.
  197. Om Gudini Ulvnadrsson (Godwine, Wulfnots son) och hans barn se del 2, s. 340 not 2. [I Olav den heliges historia, not 580].
  198. Vilhelms gemål var Mathilda, dotter till Baldwin V av Lille, greve av Flandern (1036—1067). Mathildas födelseår är okänt; hennes död inträffade år 1083.
  199. Se ovan s. 126 not 1. [Not 124].
  200. Snorres framställning i detta kapitel är icke fullt korrekt. Isjälva verket blev Harald, då han av stormen drivits i land i Normandiet, tillfångatagen av greve Guido av Ponthieu, men befriades av Vilhelm och fördes till hans hov i Rouen, där Vilhelm begagnade sig av hans ofrivilliga uppehåll hos honom för att framtvinga trolovningen med Vilhelms dotter. Enligt vissa källor ägde dessa händelser rum år 1064.
  201. Den femte januari, nämligen år 1066.
  202. Pålskyrkan: S:t Pauls cathedral i London. — Denna uppgift är emellertid oriktig: Edvard dog och begravdes i Winchester, huvudstaden i det gamla riket Wessex, jfr ovan s. 11 not 2. [I Magnus den godes historia, not 28].
  203. Vid den tid varom här är fråga befann sig Toste icke längre i England. Han hade varit jarl i Northumberland, men hade blivit fördriven därifrån och flytt till Flandern år 1065.
  204. Dvs. den sjätte januari.
  205. Detta är ett misstag hos den av Snorre följda traditionen; Haralds kröning ägde rum i Winchester.
  206. Detta hade ägt rum redan föregående år. Se s. 176 not 3. [Not 203].
  207. Se Olav den heliges historia kap. 152.
  208. Jämför Magnus den godes historia kap. 36 och 37 med anmärkningar.
  209. »Tingmannalidet» eller »tingmännen» kallades en stående här, mest bestående av nordiska krigare, som ursprungligen uppsattes av Knut den store (år 1018) till skydd för hans herravälde i England.
  210. Jämför kap. 9, 37, 61 ovan.
  211. I förstäven, där den hårdaste striden plägade stå, hade de förnämsta krigarna sin plats.
  212. Se not 1. [Not 209].
  213. Flämingaland: Flandern.
  214. Solunder: nuv. Sulenöarna utanför Sognefjorden.
  215. Trettiofem; rättare: trettiosex. Olav den helige föll år 1030, Haralds färd till England ägde rum är 1066.
  216. Två hundra, dvs. två storhundraden: tvåhundrafyrtio.
  217. Tolkningen av denna mycket dunkla vers är osäker.
  218. Jättebruden: omskrivning för »trollkvinnan». Den fornnordiska folktron skilde icke sä noga på jättar, troll, häxor och andra liknande varelser. »Framsynta» kallas dessa väsen, därför att de troddes ha förmågan att förutse kommande händelser.
  219. »Den digre kungen»: Olav den helige, som under sin livstid bar tillnamnet »den digre».
  220. Skalden vill med dessa ord framhålla, att den strid som Olav kämpade hemma i sitt eget land pålades honom av en oavvislig plikt, och att hans död därför kunde betraktas som en martyrdöd. I motsats härtill ställes Haralds krigståg, som framställes såsom företaget av egoistiska skäl mot Guds vilja. Därför kan i sista versraden Haralds död sägas »ej vara vållad av Gud».
  221. »Trollets häst»: poetisk omskrivning för vargen, emedan trollpackor troddes på sina nattliga färder rida på vargar.
  222. Se not 2 ovan. [Not 220].
  223. Hjaltland: Shetlandsöarna.
  224. Jämför kap. 51 ovan med anmärkning.
  225. Klivland: nuv. Cleveland, kustlandet söder om floden Tees i nordligaste delen av grevskapet Yorkshire i nordöstra England.
  226. Skardaborg: nuv. Scarborough vid kusten av Yorkshire.
  227. Hellornes: Holderness, halvön mellan Humber och Nordsjön i sydliga Yorkshire.
  228. Humbra: Humber, den breda flodmynningen mellan Yorkshire och Lincolnshire i nordöstra England.
  229. Jorvik: York.
  230. Valthjov var icke broder till Morukåre; se del 2, s. 340 not 2. [I Olav den heliges historia, not 580].Den broder till Morukåre som var med vid detta tillfälle hette Edvin (Eadwine).
  231. Usa: floden Ouse i Yorkshire, vilken genom sitt sammanflöde med Trent bildar Humber.
  232. Jämför kap. 22 ovan.
  233. Detta är oriktigt; Morukåre undkom och förenade sig sedan med Harald Godwinsson.
  234. Den sista versraden utgör en del av det treledade stävet. En andra del förekommer i den vers som anföres nedan i Olav kyrres historia kap. 1. Stävet i sin helhet lyder: »Den mäktige Olav vet sig vara den vida bäste furste som födts under solen».
  235. Jämför ovan s. 120 not 6. [Not 113].
  236. »Haraldssticke», anonym dikt i fornyrdeslag om Harald hårdråde, av vilken endast den här anförda versen är bevarad. »Sticke» (isl. stikki) synes beteckna en dikt på kortare versmått.
  237. Dvs. den 20 september (1066). Matteusmässan firas i den katolska kyrkan till minne av evangelisten och aposteln Matteus den 21 september, den dag då han enligt traditionen skall ha lidit martyrdöden.
  238. Staden, dvs. York.
  239. Stanford bro: nuv. Stamfordbridge vid floden Derwent öster om York.
  240. Den 25 september 1066.
  241. Främst, nämligen i själva fylkingen.
  242. Skildringen här och i det följande har lånat drag från berättelser om andra strider. Efter vad man vet, hade engelsmännen vid denna tid intet rytteri.
  243. Se ovan s. 181 not 1. [Not 209].
  244. »Den guldprydda disen», poetisk omskrivning för »(den smyckebärande) kvinnan».
  245. Vilhelm erövraren, även (såsom född utanför äktenskapet) kallad »bastarden», hertig av Normandiet frän 1035, konung i England från 1066, död 1087.
  246. Edvards moder Emma var syster till Vilhelms farfar Rikard II.
  247. Jämför kap. 76 o. 77 ovan.
  248. Uppgiften om hertiginnan Mathildas död vid detta tillfälle är oriktig. Hon levde ännu länge efter Vilhelms tåg till England; se s. 175 not 1. [Not 198].
  249. Biskop Otto (Odo) av Bayeux var en halvbroder till Vilhelm erövraren.
  250. Valthjov var icke broder till konung Harald Godwinsson; se del 2, s. 340 not 2. [I Olav den heliges historia], not 580]. Hans deltagande i striden är icke bekant från engelska källor.
  251. Helsingaport, sannolikt fel för Hestingaport: Hastings i grevskapet Sussex på Englands sydkust. Port betyder: hamn (lat. portus), Hastings utgjorde en av de s. k. cinque ports (»de fem hamnarna»), ett antal starkt befästa städer på Englands sydkust.
  252. Dvs. den 14 oktober 1066.
  253. Thorkel Skallesson, son till en viss Thord skalle, är känd endast som författare av en dikt om jarlen Valthjov, den här anförda »Valthjovsflocken».
  254. »Stridens Ygg (dvs. Oden)», poetisk omskrivning för »krigaren».
  255. »Svedkväll» kallades möjligen den kväll under höstslakten, då de slaktade fårens huvud och ben sveddes för att befrias från kvarsittande ull o. d.
  256. »Häxans fåle»: vargen; jfr s. 184 not 3. [Not 221].
  257. Kastalabro, okänd ort.
  258. Snorres skildring är här oriktig. Valthjov förliktes med Vilhelm efter erövringen av England, och det var först år 1075, sedan han deltagit i en sammansvärjning mot Vilhelm, som han blev tillfångatagen och avrättad.
  259. På manliga linjen utdog dock ätten år 1135.
  260. Hravnsör: nuv. Ravenseer, den yttersta spetsen av Holderness, se s. 186 not 1. [Not 227].
  261. Tillnamnet »krok» är flertydigt; troligen betyder det dock här snarast: den krokryggige.
  262. Nämligen å konungens vägnar.
  263. Borg: Sarpsborg.
  264. Bjorgvin: Bergen.
  265. Dvs. halvsyster till Olav och helsyster till Harald. Jämför Olav den heliges historia kap. 33.
  266. Rein: en gård i Nordmöre.
  267. Inge Bårdsson, konung i Norge 1204—1217.
  268. Skule Bårdsson, halvbroder till Inge, efter dennes död riksföreståndare under Håkon Håkonssons minderårighet, död 1240.
  269. Se kap. 38 ovan.
  270. Så kallas Harald på grund av de långvariga strider som han förde med Danmark.
  271. Ordstäv, ungefär motsvarande vårt: »friskt vågat är hälften vunnet».
  272. Stridens främjare: krigarhövdingen (Harald).
  273. Se kap. i ovan.
  274. Om denne se Olav den heliges historia kap. 61.
  275. Rätta seder, nämligen i fråga om religionsutövningen.
  276. Om denne jämför början av kap. 24 med anmärkning.
  277. Se slutet av kap. 71 ovan.
  278. Dvs. Olav den helige.
  279. Ulvs arving: Sven Ulvsson (Estridsson).
  280. Vilken sjukdom som här åsyftas, är ovisst; möjligen bältros, som dock icke ensam torde ha förorsakat döden.

HEIMSKRINGLA er et privat initiativ. Prosjektet mottar ikke noen form for offentlig støtte. Vi har kun utgifter og ingen faste inntekter. Kostnader til teknisk drift og utstyr bæres av privatpersoner. Alle økonomiske bidrag mottas derfor med stor takk. Ønsker du eller ditt foretak å støtte prosjektet økonomisk? Ta gjerne kontakt med oss, eller bruk vårt norske kontonummer 97105024499. Du kan også støtte oss via vårt Vipps-nummer 78431. For utenlandske bidrag bruk vårt IBAN-nummer NO6897105024499, med SWIFT-kode: DNBANOKK eller SEPA-kode: SKIANOBB. En kan også overføre penger til HEIMSKRINGLA via PayPal eller vippse via mobilen til 78431. Vi selger også fast annonseplass på venstre sidemeny til rimelig pris. Alle bidragsytere krediteres med navn for sine bidrag.