Olav den heliges historia

Fra heimskringla.no
Hopp til: navigasjon, søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ► Original.gif Norsk.gif Dansk.gif Svensk.gif
Norsk.gif Dansk.gif


Snorre Sturlasson:

Norges konungasagor


översatta av Emil Olson


C.W.K. Gleerups Förlag
Lund
1919-26


OLAV DEN HELIGES HISTORIA


1.

Harald grenskes son Olav uppfostrades hos sin styvfader Sigurd »so» och sin moder Åsta. Hrane den vidtfarande var hos Åsta; han uppfostrade Olav Haraldsson[1]. Olav var tidigt en lovande man, fager till utseendet, medelstor till växten; han var också tidigt klok och vältalig. Sigurd »so» var en mycket driftig landtbrukare och höll sina män till strängt arbete; själv for han ofta omkring för att se till åker eller äng, kreatur eller handtverkare, eller eljest där hans folk hade något arbete för sig.


2. Om Olav och konung Sigurd »so».

Det hände en gång, att Sigurd ville rida bort från gården, och det var ingen tjänare hemma. Han sade då till sin styvson Olav att sadla hans häst. Olav gick till getstallet, tog den största bock som fanns där, ledde den hem och lade kungens sadel på den; sedan gick han och underrättade Sigurd, att han hade gjort i ordning en ridhäst åt honom. Konung Sigurd gick dit och såg vad Olav hade gjort. »Det är lätt att se», sade han, »att du vill visa ifrån dig mina befallningar; din mor menar nog också, att det passar sig bäst, att jag icke ger dig några befallningar som äro dig emot. Det är tydligt, att vi icke äro lika till skaplynnet; du är mycket större i sinnet än jag är.» Olav svarade föga, log och gick därifrån.


3. Om Olavs färdigheter.

Då Olav Haraldsson växte upp, var han icke lång, utan medelstor till växten, mycket kraftig och stark, ljushårig, bred i ansiktet, ljushyad och rödlett; han hade mycket goda ögon, både vackra och skarpa, så att man blev rädd att se honom i ögonen, när han var vred. Olav var väl förfaren i många färdigheter; han kunde skickligt hantera en båge och simmade väl, kastade spjut bäst av alla, var händig och hade godt förstånd på all handtverk, vare sig det var han själv som arbetade eller andra. Han blev kallad Olav den digre. Han var djärv och klok i sitt tal, tidigt utvecklad både i kroppsstyrka och förstånd; han var mycket omtyckt av alla sina fränder och bekanta, var tävlingslysten i lekar och ville vara förmer än alla andra, såsom det ju också borde vara på grund av hans ställning och börd.


4. Olav börjar sina härfärder.

Olav var tolv år gammal, då han steg på härskepp för första gången. Hans moder Åsta satte Hrane, som kallades konungsfostraren, till styresman över hären och till att följa Olav på färden, ty Hrane hade ofta varit på vikingatåg. Då Olav tog i mot hären och skeppen, gav folket honom konunganamn. Det var sed, att krigshövdingar som voro på vikingafärd, om de voro av konungasläkt, genast buro konungatiteln, även om de icke rådde över något land. Hrane satt vid rodret[2]; därför säga somliga, att Olav blott var roddare, men han var likväl konung över hären. De seglade österut[3] längs kusten och styrde först till Danmark. Så säger Ottar svarte[4], då han diktade om konung Olav:

Ung de sköldprydda skeppen,
kampdjärve konung, du förde
mot Danmark — tidigt du vant dig
att öva stolta kraftdåd.
Gagnrik och bragdrik var färden
— noga jag sport, hur I foren
mot söder. Av sådan dådkraft
mäktig du nu är vorden.


5.

Då det blev höst, seglade han österut längs Svearike och började att härja och bränna landet, ty han tyckte sig ha skäl att löna svearna för den uppenbara fiendskap som de hade visat, då de hade tagit hans fader av daga[5]. Ottar svarte säger med klara ord, att han for österut från Danmark:

De präktiga skeppen drev du
med åran, konung, på havet
från land till land mot öster —
med sköldar borden du fullsatt[6].
Seglet och vinden stundom
klokt i din tjänst du ställde,
kraftigt förda åror
klövo under dig vågen.
Korpars mättare![7] Mäktig
fruktan väckte hos folket
din färd, då de svenska näsen
du började sedan härja.


6. Den första striden.

Den hösten kämpade Olav sin första strid vid Sotaskär[8] i den svenska skärgården. Han stred där med vikingar; Sote hette den som förde befälet över dem[9]. Olav hade mycket mindre folk, men större skepp. Han lade sina skepp mellan några bränningar, så att det var svårt för vikingarna att anfalla; men de skepp som lågo dem närmast grepo de med änterhakar, drogo dem till sig och avröjde dem. Vikingarna flydde och hade förlorat mycket folk. Skalden Sigvat[10] talar om denna kamp i det kväde, vari han uppräknade konung Olavs strider:

Det långa skeppet förde
den unge kungasonen
till havs. För furstens vrede
bar folket skräck alltsedan.
Vid Sotaskär första gången
han blodade ulvens fötter[11]
av stridslust upptänd — mycket
jag sport av männens minnen[12].


7. Härnadståg i Svithiod.

Konung Olav seglade sedan österut längs Svithiod, styrde in i Logen[13] och härjade på bägge stränderna. Han seglade ända upp till Sigtuna och låg vid gamla Sigtuna. Svearna säga, att där finnas ännu de stenhögar som han lät lägga under ändarna på sina skeppsbryggor. Då det blev höst, sporde konung Olav, att den svenske konung Olav drog samman en stor här och att han hade dragit järnkedjor över Stocksund[14] och satt vakt där. Sveakonungen trodde, att konung Olav skulle stanna där han var, tills det blev frost, och konung Olavs här tycktes honom föga att räkna med, ty han hade icke mycket folk.

Konung Olav for ut till Stocksund, men kunde icke komma ut där; ett kastell befann sig väster[15] om sundet och en här söder[16] därom. Men när de fingo höra, att sveakonungen hade gått ombord och hade en stor här och många skepp, lät konung Olav gräva igenom Agnafit[17] ut till havet. Det regnade mycket. Från hela Svithiod falla alla rinnande vatten ut i Logen, men denna har endast ett utlopp och detta så smalt, att många åar äro bredare[18]. När det regnar mycket och snön smälter, rinner vattnet till så häftigt, att det är forsfall ut genom Stocksund, och Logen stiger så högt upp på land, att det översvämmar vidt omkring. Då man med grävningen nådde ut till havet, strömmade vattnet genast ut. Konung Olav lät då lägga upp rodren på alla sina skepp och hissa seglen i topp. Det var stark medvind. De styrde med årorna, skeppen gingo med stor fart ut över grundet och kommo alla oskadda ut i havet. Svearna foro till den svenske konung Olav och sade honom, att Olav digre hade lyckats komma ut på havet. Sveakonungen förebrådde häftigt dem som skulle hava sett till, att konung Olav icke komme ut. Stället kallas nu Konungssund[19], och man kan icke fara där med storskepp, utom då vattenflödet är som häftigast.

Somliga berätta, att då Olav och hans män hade grävt igenom näset och vattnet strömmade ut, blevo svearna det varse, drogo dit med en stor här och tänkte hindra Olav att komma ut; men när vattnet grävde sig ut på båda sidor, rasade brinkarna och folket drogs med i fallet; där omkommo många. Men svearna förneka detta och säga, att det är osant, att några män förgåtts där[20].

Konung Olav seglade om hösten till Gottland och beredde sig att härja där. Men gutarna kommo samman, sände bud till konungen och erbjödo honom skatt av landet. Han satt där över vintern. Så säger Ottar:

Hövding! Det gutniska folket
tvang du att gälda skatten;
männen dristade icke
att värja sitt land med skölden.
Ösyslas[21] skaror flydde,
men ulvens hunger blev stillad
där österut — ej mången
har sådan kraft som fursten.


8. Den andra striden.

Här omtalas, att då det vårades, for konung Olav österut till Ösysla och härjade; han gick i land på ön, och landets innebyggare kommo ned och kämpade med honom. Olav fick seger, förföljde de flyende, plundrade och förödde landet. Det berättas, att då konung Olav och hans män först kommo till Ösysla, erbjödo bönderna honom skatt. Men då de kommo ned till stranden med skatten, gick han emot dem med fullt beväpnade män; och det gick nu helt annorlunda än bönderna hade ämnat, ty de hade farit ned, icke med skatt utan med härvapen, och kämpade emot konungen, såsom förut är omtalat. Så säger skalden Sigvat:

Vidare hände, att Olav
på Ösyslas härjade marker
ännu en gång fick kämpa.
Sveket kunde ej döljas.
Åter bönderna hade
de snabba benen att tacka
för livet — få av männen
bidde sitt sår på stället.


9. Den tredje striden.

Därefter seglade han tillbaka till Finland, gick i land och härjade där, men alla innebyggarna flydde till skogarna och förde bort sin egendom ifrån bygden. Konungen gick långt upp i land och över några skogar; där voro några dalbygder, som kallas Härdalarna[22]. De togo föga gods och inga män. Då det led ut på dagen, vände konungen tillbaka till skeppen. Men när de kommo i skogen, samlades folk emot dem från alla håll, sköt på dem och trängde hårdt in på dem. Konungen bad sina män söka betäckning. Men innan han kom ut ur skogen, hade han förlorat många män, och många hade blivit sårade. Han kom om kvällen till skeppen. Finnarna ställde under natten genom trolldom till oväder och storm på havet[23]. Men konungen lät laga in ankarena och hissa seglen, och de kryssade om natten utanför kusten. Konungens lycka förmådde då som ofta mer än finnarnas trolldom. De lyckades under natten kryssa sig fram längs Bålagårdssida[24] och därifrån ut på havet. Men finnarnas här följde efter landvägen, allt efter som konungen seglade fram utanför kusten. Så säger Sigvat:

Den tredje skarpa striden
fursteättlingen stridde
på vägen från Härdalabygden,
där finländska skaror han mötte.
Från kusten av Östersjölandet
bars vikingaflottan av vågen;
mot Bålagårdssida vände
skeppen de sköldprydda borden.


10. Den fjärde striden står i Sudervik.

Därefter seglade konung Olav till Danmark. Han träffade där Thorkel den höge, broder till Sigvalde jarl[25]. Thorkel slog sig i följe med honom, ty han låg redan färdig att fara på härnadståg. De seglade söderut längs kusten av Jutland till ett ställe, som heter Sudervik[26], och togo där många vikingaskepp. De vikingar, som ständigt lågo ute och som rådde över en stor här, läto kalla sig konungar, ehuru de icke ägde något land att styra. Konung Olav gick till anfall; det blev en väldig strid och Olav fick seger och stort byte. Så säger Sigvat:

Än har man sagt mig, att kungen
fjärde gången lät höja
valkyrians sång[27] — jag vet det:
han värjde sig väl och vann ära —,
då mellan hövdingars skaror
freden bröts därute
i den farliga Suderviken,
bekant för alla daner.


11. Den femte striden utkämpas vid Frisland.

Sedan seglade konung Olav söderut till Frisland och låg utanför Kinnlima-kusten[28] i vasst väder. Konungen gick i land med sitt folk, men landsfolket red ned emot dem och kämpade med dem. Så säger skalden Sigvat:

Tjuvars skräck![29] Den femte
striden, grym för hjälmar,
du hade — vid Kinnlimakusten
kämpade seglen mot stormen —,
då friserna stolta redo
ned till stranden mot skeppen
och furstens tappra skara
gick dem tillmötes med svärdet.


12. Sven tveskäggs död.
Konung Adalråd
Konung Olav seglade nu västerut till England. Den danske konungen Sven tveskägg var vid denna tid i England med den danska hären och hade uppehållit sig där en tid och innehaft konung Adalråds[30] land. Danerna hade gått vida över England, och det hade kommit dithän, att konung Adalråd hade flytt från landet och farit söderut till Valland[31].

Samma höst som konung Olav kom till England, hände det, att konung Sven Haraldsson hastigt dog om natten i sin säng, och engelska män omtala, att din helige Edmund dräpte honom på samma sätt som den helige Merkurius dräpte avfällingen Julianus[32]. När den engelske konungen Adalråd sporde detta, vände han genast tillbaka till England. Då han kom hem till sitt land, sände han bud till alla de män som voro villiga att mottaga pänningar för att hjälpa honom att erövra landet. Mycket folk samlade sig då omkring honom, och till hans hjälp kom då också konung Olav med ett stort följe norrmän[33].

De seglade först in i Temsen upp till London, men danerna höllo staden. På andra sidan om floden ligger en stor köpstad, som heter Sudvirke[34]. Där hade danerna starka befästningar; de hade grävt stora gravar och därinnanför rest en mur av trä och sten och torv. I detta fäste hade de mycket folk. Konung Adalråd lät göra ett stort anfall, men danerna värjde platsen, och Adalråd kunde ingenting uträtta. Över floden förde mellan staden och Sudvirke en bro så bred, att två vagnar kunde mötas på den. På bron voro förskansningar byggda, både kastell och timmerväggar ned emot strömmen så höga, att de nådde männen över midjan; men under bron voro stolpar som räckte ned i flodbottnen. När anfall gjordes, stod hären överallt på bron och försvarade den. Konung Adalråd var mycket bekymrad, huru han skulle kunna intaga bron. Han kallade till sig alla anförarna i hären och sökte råd hos dem, huru man skulle få ned bron. Då sade konung Olav, att han ville försöka att gå fram med sin här, om de andra hövdingarna ville göra detsamma. Vid detta möte beslöts det, att de skulle följa sin här upp under bron; var och en gjorde sitt folk och sina skepp redo.


13. Den sjätte striden.

Konung Olav lät göra stora flakar av trädrötter, mjukt trä och söndertagna flätverkshus och lät sätta upp dem på sina skepp på sådant sätt, att de nådde ut över relingarna. Därunder lät han sätta stolpar så tättstående och så höga, att taket både var bekvämt att kämpa under och tillräckligt starkt emot stenar, om sådana kastades uppifrån.

När hären var redo, rodde de till anfall upp för floden. Då de kommo nära bron, både sköts det och kastades stenar på dem så kraftigt, att ingenting stod emot, varken hjälmar eller sköldar, och även själva skeppen togo svår skada. Många drogo sig då undan. Men konung Olav och hans nordmannahär rodde ända upp under bron, lade kablar om de stolpar som höllo bron uppe och rodde sedan med alla skeppen nedför strömmen så häftigt de kunde. Stolparna drogos då längs bottnen, tills de lossnade under bron. Men eftersom en väpnad här stod tätt på bron — där lågo också många stenar och massor av vapen — och stolparna voro lösryckta, så brast bron, och många män föllo i ån; resten av hären flydde från bron, somliga in i staden, andra till Sudvirke. Därefter gjorde de ett anfall emot Sudvirke och togo det. Men då stadens innevånare sågo, att Temsen var erövrad, så att de icke kunde hindra skeppens färd upp i landet, fruktade de härför, gåvo upp staden och togo emot konung Adalråd. Så säger Ottar svarte:

Än vidare, krigare, bröt du,
oförvägen i striden,
Londons broar — lyckan
gynnat dig, riken att vinna.
Svärdet, hetsat till kampen,
svangs i mäktig vrede;
gamla sköldar brusto.
Striden växte i styrka.

Än vidare kvad han detta:

Konung, du kom till landet[35]
och, väldig i kraft, du bragte
Adalråd riket åter;
din hjälp njöt den vänsälle fursten.
Kampen var hård, då du förde
Jatmunds fader[36] till landet,
ättens huvud, som fordom
rådde i anglernas rike.

Ytterligare säger Sigvat härom:

Rätt är, att den sjätte striden
stod, där Olav anföll
Londons broar: fursten
bjöd dådrask anglerna spetsen.
De välska svärden beto,
där danerna värjde graven.
En del av hären hade
läger i Sudvirke sunnan.


14. Den sjunde striden.

Konung Olav stannade hos konung Adalråd över vintern. De hade en stor strid på Hringmaraheden i Ulvkelsland[37]. Detta rike innehades vid den tiden av Ulvkel den tappre. Konungarna segrade. Så säger skalden Sigvat:

Åter höll Olav svärdting[38]
detta var sjunde gången,
såsom jag räknar i dikten —
fordom i Ulvkels rike.
Hela Hringmaraheden
av Ellas släkt[39] sågs uppfylld,
när Haralds arving begynte
striden. Där var manfall.

Än vidare säger Ottar om denna strid:

Jag sport, att din här, kung Olav,
hopade högar av fallna
fjärran skeppen; av blodet
färgades Hringmaraheden.
Landets män där föllo
vid svärdens gny till jorden
för eder, förrn striden var lyktad;
men många angler flydde.

Landet lades nu vida omkring under Adalråd, men »tingmännen»[40] och danerna höllo många befästa städer och innehade ännu en stor del av landet.


15. Den åttonde och nionde striden.

Konung Olav var anförare för hären, då de drogo mot Kantaraborg[41] och kämpade där, till dess de vunno staden. De dräpte där många människor och brände staden. Så säger Ottar svarte:

Konung, kraftigt du ryckte
till anfall mot furstesläkten[42],
när, blide herre, du intog
Kantaraborg en morgon.
Elden och röken vällde
mäktigt kring brinnande husen;
många du rövade livet.
Kungason! Din var segern.

Sigvat räknar detta som konung Olavs åttonde strid:

Jag vet, att krigaren hade,
för männen skräckfull, vid fästet
sin åttonde strid; fram trängde
mäktigt hirdens herre[43].
Borgens män ej kunde
mot Olav, den modige, hålla
Kantaraborg det breda.
Stor var sorgen för männen.

Konung Olav hade uppdraget att värja England emot fiender; han for med härskepp längs kusten och styrde in i Nyjamoda[44]. Där låg tingmännens här; det kom till strid, och konung Olav fick seger. Så säger skalden Sigvat:

Med lust den unge fursten
blodade anglernas skallar;
i röda strömmar flöt blodet
på svärden i Nyjamoda.
— Nu har jag räknat nio
strider som kungen kämpat. —
Danerna föllo, där spjuten
mot Olav veno tätast.

Konung Olav drog sedan vida omkring i landet och tog skatt av innebyggarna, men plundrade, om han ej fick den. Så säger Ottar:

Dig kunde det engelska folket,
fräjdade konung, ej motstå,
då utan tanke på skoning
skatter av landet du krävde.
Ej sällan männen gåvo
sitt guld åt den hulde fursten;
jag sport, att ofta det fördes
kostbara ting till stranden[45].

Där stannade konung Olav den gången i tre år.


16. Den tionde striden står i Hringsfjord.

Den tredje våren dog konung Adalråd[46]. Hans söner, Edmund och Edvard[47], togo då emot konungadömet. Konung Olav for söderut över havet, och där kämpade han i Hringsfjorden och intog vid Holar ett kastell, som innehades av vikingar[48]. Han bröt ned kastellet. Så säger skalden Sigvat:

Tiotalet fyllde
den häftiga svärdstorm[49] som yrde
kring Hringsfjordens fagra stränder —
vart kungen bjöd gick hären.
Det höga kastellet på Holar,
som vikingar ägde, han nedbröt:
de bådo, att sådant öde
dem aldrig mer måtte träffa.


17. Den elfte, tolfte och trettonde striden.

Konung Olav styrde nu med sin flotta västerut till Grislupollar och hade där en strid med några vikingar utanför Vilhelmsby[50]. Konung Olav fick seger. Så säger Sigvat:

Olav! Den elfte striden
du stred i Grislupollar,
där hövdingarna föllo —
själv kom du oskadd från mötet.
Jag sport, att den hårda kampen
— för hjälmar ödesdiger —
vid Vilhelmsby blev hållen.
Ej svårt är att striderna tälja.

Därefter kämpade han västerut i Fetlafjorden[51], såsom Sigvat säger:

Den ärelystne fursten
i Fetlafjord tolfte gången
blodade ulvens tänder[52].
Männen det kostade livet.

Därifrån for konung Olav söderut ända till Seljupollar[53] och hade en strid där. Han erövrade en stad som hette Gunnvaldsborg — den var gammal och stor — och tog jarlen som rådde över staden tillfånga; han hette Geirfinn. Sedan hade konung Olav ett möte med stadsinnevånarna, lade skatt på staden och bestämde för jarlen en lösen av tolv tusen guldskillingar. Alla de pänningar, som konung Olav krävde, betaltes honom av staden. Så säger Sigvat:

Tröndernas raske herre[54]
vann sin trettonde seger
i Seljupollar i södern —
flykten blev farlig för männen.
Till Gunnvaldsborg det gamla
kungen sin här lät draga
tidigt en morgon. Jarlen
blev fången; Geirfinn han hette.


18. Den fjortonde striden och konung Olavs dröm.

Efter dessa händelser styrde konung Olav med sin flotta västerut till Karlsåarna[55], härjade där och hade en strid. Medan konung Olav låg i Karlsåarna och väntade på vind för att, som han ämnade, segla ut till Norvasund[56] och därifrån ut till Jorsalaheim[57], hade han en märklig dröm. En ansenlig och kraftig, men tillika skräckingivande man kom till honom och talade med honom; han bad honom övergiva planen att fara ut till fjärran länder — »far tillbaka till din odal, ty du skall bliva konung över Norge till evig tid!» Han tydde denna dröm så, att han skulle bliva konung över landet och hans ättemän efter honom i lång tid.


19. Den femtonde striden.

Till följd av denna uppenbarelse vände konungen nu tillbaka. Han lade sig vid Peituland[58], härjade där och brände en köpstad som hette Varrande[59]. Detta omtalar Ottar:

Du lyckades, unge hövding,
att lägga Peita öde;
du prövade, kampglade furste,
i Tuskaland[60] målade sköldar.

Än vidare säger Sigvat så:

Vapenblodaren[61] sedan
gick uppför Leira[62], där spjuten
brusto med brak i striden —
från söder kom mörernas konung[63].
Varrande långt från havet
— så heter en stad där borta
i Peitas folkrika bygder —
blev bränd av krigarflocken.


20. Om jarlarna av Ruda[64]

Konung Olav hade varit på härnadståg västerut i Valland[65] två somrar och en vinter. Då hade tretton år förlidit från konung Olav Tryggvessons fall. Vid den tiden funnos i Valland två jarlar, Vilhelm och Robert; deras fader var Rikard, jarl av Ruda[66]. De båda bröderna rådde över Normandiet. En syster till dem var drottning Emma[67], som hade varit gift med den engelske konungen Adalråd; dessas söner voro Edmund och Edvard den gode[68], Edvig och Edgar. Jarlen Rikard av Ruda var son till Rikard, son till Vilhelm långspjut[69]; denne var son till jarlen Gånge-Rolv, som vann Normandiet, och denne åter till Mörejarlen Ragnvald den mäktige, såsom förut är skrivet[70]. Från Gånge-Rulv härstamma jarlarna av Ruda, och de räknade länge släktskap med Norges härskare och hedrade dem länge för släktskapens skull. De voro alltid di bästa vänner till norrmännen, och alla norrmän, som ville taga emot den, funno en tillflykt hos dem.

Om hösten kom konung Olav till Normandiet; han låg över vintern i Signa[71] och hade där en fredad tillflyktsort.


21. Om Einar »tambarskälve».

Efter Olav Tryggvessons fall gav Erik jarl fred åt Einar »tambarskälve», Eindride Styrkårssons son[72]. Einar for med jarlen norrut till Norge. Det säges, att Einar har varit den starkaste man och den bäste bågskytt som någonsin funnits i Norge. Hans skott voro kraftigare än alla andra mäns; han sköt med trubbig pil igenom en ogarvad blöt oxhud, som hängde fritt på en stång. I skidåkning var han främst av alla. Han var väl förfaren i alla kroppsfärdigheter och en mycket rask man. Han var av högättad börd och rik. Erik jarl och Sven jarl bortgifte till Einar sin syster, Bergljot Håkonsdotter[73]; hon var en mycket duktig kvinna. Eindride hette deras son. Jarlarna gåvo Einar stora intäkter i Orkadalen, och han blev den mäktigaste och förnämste mannen i Tröndelagen. Han var en kär vän till jarlarna och deras bästa stöd.


22. Om Erling Skjalgsson.[74]

Erik jarl var illa till freds med att Erling Skjalgsson hade så stor makt. Han lade under sig all den konungsjord som konung Olav hade förlänat Erling. Men Erling uppbar likafullt som förut skatterna i Rogaland, och åborna fingo ofta betala dubbel skatt; eljest förödde han deras åkrar. Jarlen fick föga av sakörena, ty fogdarna kunde icke hålla sig kvar där, och jarlen for på gästning, endast om han hade stort följe. Detta omtalar Sigvat[75]:

Erling, en kung bland jarlar[76],
var mäktig: Olavs svåger,
den härlige Tryggvesonens[77],
ingjöt skräck hos folket.
Sin andra syster skänkte
böndernas herre åt Ragnvald,
fader till Ulv, som hustru[78].
Lyckan blev dem beständig.

Erik jarl vågade icke inlåta sig i strid med med Erling, emedan denne hade många och mäktiga fränder och själv var mäktig och vänsäll; han satt ständigt omgiven av ett stort följe, såsom om det vore en konungs hird. Erling låg om somrarna ofta på härnadståg och skaffade sig gods, ty han blev sin gamla vana trogen i fråga om prakt och storslagenhet, ehuru han nu hade mindre och otjänligare inkomster än i sin svåger konung Olavs dagar. Erling var en mycket vacker, stor och stark man, kraftigare än alla andra och i alla färdigheter mest lik konung Olav Tryggvesson. Därom säger Sigvat:

Ingen av ländermännen,
hur rask och duglig han vore,
kunde med skäl sig rosa
av flera strider än Erling.
Den givmilde mannen lade
hela sin kraft i striden:
först han i kampens tummel
trädde och sist gick ur den.

Det har alltid sagts, att Erling varit den främste av alla ländermän[79] i Norge.

Dessa voro Erlings och Astrids barn: Åslak, Skjalg, Sigurd, Loden, Thore och Ragnhild, som blev gift med Thorberg Arnesson. Erling hade ständigt hos sig nittio eller flera frigivna, och både vinter och sommar dracks det hos honom efter mått vid dagsvarden, men vid aftonmåltiden omätt[80]. Då jarlarna voro i närheten, hade han två hundra man eller flera hos sig. Aldrig for han med färre män än med en fullt bemannad tjugobänkare[81]. Erling hade en stor »skeid»[82] på trettiotvå rum[83] och likväl stor i förhållande därtill; den använde han på vikingafärder och i leding. Den hade en besätning av två hundra man eller mer.


23. Om Erling Skjalgsson.

Erling hade ständigt hemma på sin gård trettio trällar och dessutom annat tjänstefolk. Han bestämde dagsverken för sina trälar och gav sedan var och en, som ville, tillfälle och lov till att arbeta i skymningen eller om nätterna; han skänkte dem åkerland att så korn på för egen räkning. För var och en bestämde han värde och lösesumma; många köpte sig fria första eller andra året och alla, som dugde något till, friköpte sig på tre år. För dessa pänningar köpte Erling sig nya trälar. Av sina frigivna satte han några till sillfiske och några till andra näringsfång; somliga röjde skogen och byggde sig gårdar där. Alla förhjälpte han till en någorlunda god ställning.


Erik Werenskiold: Erling bestämde dagsverken för sina trälar ...


24. Om Håkon jarl.

Då Erik jarl hade styrt Norge i tolv år, kom bud till honom från hans svåger, den danske konung Knut[84], att Erik jarl skulle fara med honom västerut till England med sin här; ty Erik var mycket namnkunnig genom sina härfärder, eftersom han hade hemburit segern i de två strider, som varit de skarpaste i Nordlanden: den ena, då Håkon jarl och Erik kämpade med jomsvikingarna[85], och den andra, då Erik stred mot konung Olav Tryggvesson[86]. Så säger Thord Kolbeinsson[87]:

Till furstens[88] lov jag åter
höjer min sång: jag sporde,
att landets fräjdade herre[89]
den hjälmprydde jarlen kallat.
Som plikten bjöd det, Erik
skulle — längesen är det —
komma till vänfast möte.
Nog vet jag, vad kungen ville.

Jarlen ville icke försumma att följa konungens bud och for bort från landet; han lämnade sin son, Håkon jarl, kvar i Norge att värja riket. Men eftersom Håkon icke var mer än sjutton år gammal, anförtrodde han honom åt sin svåger, Einar »tambarskälve», för att denne skulle föra styrelsen för Håkon.


25.

Erik kom till England till konung Knut och var med honom, då han intog London. Erik jarl kämpade väster om London; där fällde han Ulvkel den tappre. Så säger Thord:

Den givmilde fursten begynte
striden väster om London;
havshästens prisade herre[90]
riken vann i kampen.
Den oförskräckte Ulvkel
fick dryga hugg, och blåa
skälvde svärdens eggar
vasst över skaran av tingmän[91].

Erik jarl var i England ett år och hade några strider. Den följande hösten ämnade han göra en pilgrimsfärd till Rom, men dog av en åderlåtning där i England[92].


26. Edmund dräpes.

Konung Knut hade många strider i England med den engelske konungen Adalråds söner, och de hade ömsevis seger. Han kom till England samma sommar som Adalråd dog. Efter dennes död äktade konung Knut drottning Emma; deras barn voro Harald, Harde-Knut och Gunnhild[93]. Konung Knut ingick förlikning med konung Edmund; de skulle ha halva England vardera. Samma månad dräpte Henrik »strjona»[94] konung Edmund. Därefter fördrev konung Knut alla konung Adalråds söner från England. Så säger Sigvat:

Adalråds söner
slog Knut alla
eller drev dem
bort ur landet.


27. Om Olav och Adalråds söner.

Konung Adalråds söner kommo från England till Ruda i Valland till sina morbröder samma sommar, som Olav Haraldsson kom västerifrån från sina härnadståg[95]. De uppehöllo sig alla den vintern i Normandiet och ingingo ett förbund med varandra på det villkor, att konung Olav skulle få Northumberland, om de lyckades återtaga England från danerna. Om hösten sände konung Olav sin fosterfader Hrane till England för att samla en här. Adalråds söner sände honom med igenkänningstecken[96] till sina vänner och fränder, och Olav gav honom mycket pänningar för att locka folk att sluta sig till dem. Hrane vistades under vintern i England och fick trohetslöfte av många mäktiga män. Landets innebyggare ville hellre ha inhemska konungar över sig; likväl hade danernas makt nu blivit så stor i England, att allt folket i landet hade tvungits under dem.


28. Konung Olavs strider.

Om våren foro de österut[97] allesamman, konung Olav och konung Adalråds söner. De kommo till England på ett ställe som heter Jungufurda[98]; där gingo de i land med sin här och upp till staden. Här voro många av de män samlade som hade lovat dem hjälp; de intogo staden och dräpte många män. När konung Knuts män fingo veta detta, samlade de en här och fingo snart mycket folk, så att konung Adalråds söner icke hade styrka nog att göra motstånd och icke sågo någon annan utväg än att draga bort därifrån och tillbaka västerut[99] till Ruda. Konung Olav skilde sig då ifrån dem och ville icke fara till Valland. Han seglade norrut längs Englands kust fram till Northumberland; där lade han till i en hamn som kallas Furuvald[100], kämpade med stadens innebyggare och fick seger och stort byte.


29. Konung Olavs färd till Norge.

Konung Olav lät långskeppen ligga kvar, men utrustade två handelsskepp; han hade två hundra tjugo man, brynjeklädt och väl utvalt folk. På hösten seglade han norrut ut på havet. De fingo stark storm, så att de voro i livsfara, men eftersom de hade en duglig besättning och konungens lycka med sig, avlopp färden lyckligt. Så säger Ottar:

Konungars vän! Du kampglad
rustade tvänne knarrar[101]
att fara från väster — ofta
faran du modigt mötte.
Storm och sjögång förvisso
varit för skeppen farlig,
om mindre dugligt manskap
stått inombords på vågen.

Och än vidare:

Ej du räddes havet,
fast vågorna gingo höga:
aldrig får en furste
bättre män i följe.
Prövat hårdt blev skeppet,
förrn Norges kust du nådde;
med kraft det stötte från sig
de skyhögt forsande vågor.

Här säges det, att konung Olav kom till land i mellersta Norge; den ö, där de togo land, heter Säla[102] utanför Stad. Konungen sade, att det var en lyckodag, eftersom de hade landat vid Säla i Norge[103], och menade, att det var ett godt förebud, att det hade fallit sig så. Då de gingo upp på ön, råkade konungen trampa med ena foten på ett ställe, där det var lera, och sjönk på knä med det andra benet. »Nu föll jag,» sade konungen. Då svarade Hrane: »Icke föll du, konung, nu satte du fötterna fast i landet.» Konungen log och sade: »Det kan hända, om Gud vill.»

De gingo sedan ned till skeppen och seglade söderut till Ulvasund[104]. Där sporde de om Håkon jarl[105], att han befann sig söderut i Sogn och att man kunde vänta honom norrut, så snart det bleve gynnsam vind; han hade bara ett skepp.


30. Håkon jarl tages till fånga i Saudungssund.

Då konung Olav kom söderut förbi Fjaler[106], höll han av från farleden och styrde in till Saudungssund och lade sig där. De lågo med ett skepp på vardera sidan av sundet och hade en tjock kabel emellan sig. Just i detsamma rodde jarlen Håkon Eriksson och hans män fram emot sundet med ett bemannat långskepp. De trodde, att det var två handelsskepp som lågo i sundet, och rodde fram i sundet emellan skeppen. Då drogo konung Olav och hans män upp kabeln midt under kölen på långskeppet och vindade med gångspel. Så snart kabeln nådde kölen, reste skeppet sig med aktern och stupade nedåt med fören, så att vattnet rusade in vid bogen, fyllde skeppet och bragte det att kantra. Konung Olav och hans män drogo upp Håkon jarl och alla de av hans män, som de fingo fatt i, men några dräpte de och andra drunknade. Så säger Ottar:

Stridshövding, rik på skatter!
Håkons långskepp tog du
med all dess praktfulla rustning
och männen själva tillika.
Ung vann du, krigarfurste —
ofta du korpen mättat[107]
de ättland här du ägde.
Fåfängt var jarlens motstånd.

Håkon jarl fördes upp på konungens skepp. Han var den vackraste man som någon hade sett; han hade stort hår, fagert som silke, och hade bundit ett guldband om huvudet. Han satte sig i förrummet[108]. Då sade konung Olav: »Icke är det osant sagt om eder fränder, huru vackra män I ären, men nu är det ute med eder lycka.» Håkon svarede: »Icke är detta olycka, som har händt oss. Det har länge varit så, att än den ene än den andre har legat under i striden; så har det också gått edra och våra fränder, att de ömsevis ha haft övertaget. Jag är ännu föga mer än ett barn till åldern; vi voro nu icke heller beredda att försvara oss och väntade icke strid. Må hända, att det en annan gång går bättre för oss än nu.» Konung Olav genmälte: »Tror du icke, jarl, att det här har burit så till, att du hädanefter får varken seger eller nederlag?» Jarlen sade: »Därför råder du, konung, denna gång.» Då sade konung Olav: »Vad vill du göra, jarl, för att jag skall låta dig fara, vart du vill, helbrägda och oskadd?» Jarlen frågade, vad han begärde. Konungen sade: »Intet annat, än att du far bort ur landet och giver upp ditt rike och svär, att du aldrig går i strid mot mig hädanefter.» Jarlen svarade, att han ville göra detta. Nu svor Håkon jarl konung Olav ed, att han aldrig mera skulle kämpa emot honom och icke försvara Norge med vapenmakt emot honom eller anfalla honom. Sedan gav Olav honom och alla hans män nåd; jarlen fick tillbaka det skepp som han förut hade haft. Därefter rodde de bort. Detta omtalar skalden Sigvat:

Den mäktige kungasonen,
på ära lysten, sade
sig tvungen att möta Håkon
i Saudungssund det gamla.
Fursten — som ung alltredan
en av de två förnämsta[109]
och ättad främst av alla
i Norden — mötte där jarlen.


31. Håkon jarls färd.

Efter denna händelse rustade sig jarlen så skyndsamt som möjligt till att fara ur landet. Han seglade västerut till England och träffade där sin morbroder, konung Knut; för denne omtalade han allt vad som hade tilldragit sig emellan honom och konung Olav. Konung Knut tog emot honom synnerligen vänligt, upptog honom i sin hird och gav honom stor makt i sitt rike. Håkon jarl stannade nu en lång tid hos Knut.

Då Sven och Håkon styrde Norge, förlikte de sig med Erling Skjalgsson, och förlikningen bekräftades därmed, att Erlings son Åslak fick Sven jarls dotter Gunnhild[110] till äkta. Erling och Åslak, fader och son, skulle ha alla de intäkter som konung Olav Tryggvesson hade förlänat Erling. Erling blev nu god vän med jarlarna, och de bekräftade vänskapen med eder.


32. Åstas tillrustningar.

Konung Olav den digre styrde österut längs kussten och höll vida omkring ting med bönderna. Många underkastade sig honom, men andra, som voro släktingar eller vänner till Sven jarl, vägrade. Konung Olav for därför skyndsamt österut till Viken, styrde med sitt folk in i fjorden, satte upp sina skepp och gick i land. När han kom till Vestfold, hälsades han där välkommen av många, som hade varit bekanta eller vänner till hans fader; han hade också många fränder där omkring Folden[111].

Om hösten for han längre upp i landet till sin styvfader, konung Sigurd, och kom dit tidigt en dag. När konung Olav kom i närheten av gården, sprungo några svenner i förväg dit och in i stugan. Konung Olavs moder Åsta satt därinne med några kvinnor. Svennerna underrättade henne om konung Olavs färd och sade, att han snart kunde väntas dit. Åsta steg genast upp och ropade på karlar och kvinnor, att de skulle ställa allt i ordning på bästa sätt. Hon lät fyra kvinnor taga fram bonaden till stugan och skyndsamt pryda den med vävnader och bänkar rundt omkring. Två karlar buro in halm på golvet, två satte fram skänkbordet och ölkaret, två satte fram matbordet, två buro in maten, två sände hon bort ur gården, två buro in ölet; men alla andra, både karlar och kvinnor, gingo ut på gården. Det sändes bud till konung Sigurd, där han var, med hans högtidskläder och hans häst med förgylld sadel — betslet var besatt med emalj och helt och hållet förgyllt. Fyra män sände hon åt fyra olika håll i bygden och bjöd alla stormän att komma till gästabud, då hon skulle göra välkomstöl för sin son. Alla andra som voro där lät hon taga på sig sina bästa kläder; dem som icke hade själva lånade hon.


33. Om konung Sigurds klädedräkt.

Konung Sigurd befann sig ute på åkern, då budbärarna kommo till honom och omtalade för honom dessa händelser och allt vad Åsta lät ställa till hemma på gården. Han hade många män där; några skuro säden, några bundo den, andra åkte hem den eller satte den i hjälmar[112] eller i lador. Konungen och två män med honom gingo än ut på åkern, än till den plats, där säden avlastades. Det berättas om hans klädedräkt, att han hade blå kjortel[113] och blåa hosor[114], höga om benet bundna skor, grå kappa och en vid grå hatt med skärm för ansiktet; i handen hade han en stav med förgylld silverkrycka och däri en silverring.

Det heter om konung Sigurds sinnelag, att han var mycket arbetsam och duglig i fråga om sitt gods och sin gård och själv förestod driften; han var ingen praktälskande man och tämligen tystlåten. Han var den klokaste man som då fanns i Norge och mycket rik på lösöre; han var fredsam och rättrådig. Hans hustru Åsta var givmild och stolt till lynnet. Dessa voro deras barn: Guthorm var äldst, sedan Gunnhild, därefter Halvdan, Ingrid och Harald.

Budbärarna sade: »De orden bad Åsta att vi skulle säga dig, att det nu tycktes henne vara av stor vikt, att du uppförde dig som en storman. Hon bad, att du skulle mera likna Harald hårfagres släkt än din morfar, Hrane smalnäsa, eller Nereid jarl den gamle, fastän dessa voro mycket visa män.» Konungen sade: »Stora tidender han I att förkunna, och I bären dem också mycket ivrigt fram. Åsta har förr sagt stora ord om män, där det var mindre anledning för henne, och jag ser, att hon ännu har samma skaplynne. Hon tar detta med stor iver, bara hon nu får ledsagat sin son ut med lika stor ståt, som hon för honom in! Men så synes det mig, att om detta skall ske, då få de som åtaga sig ansvaret för denna sak icke vara rädda varken för sitt liv eller sitt gods. Denne man, konung Olav, kämpar emot en stor övermakt, och över honom och hans företag ligger danakonungens och sveakonungens vrede, om han framhärdar i detta.»


34. Gästabudet.

När konungen hade sagt detta, satte han sig ned och lät draga av sig skorna, drog ett par karduanshosor[115] på benen och band på sig förgyllda sporrar; sedan tog han av sig kappan och kjorteln och klädde sig i kläder av pell och ytterst en skarlakanskappa, omgjordade sig med ett inlagt svärd, satte en gyllene hjälm på huvudet och steg till häst. Han sände arbetskarlar ut i bygden och fick trettio väl rustade män, som redo hem med honom.

Då de redo upp på gården framför stugan, såg han på andra sidan gården konung Olavs baner skrida hastigt fram och varseblev honom själv med ett följe av hundra man, alla väl rustade; där var också folk uppställt överallt mellan husen. Konung Sigurd hälsade från hästen sin styvson konung Olav och hans män och bjöd honom in att dricka med sig. Men Åsta steg fram och kysste sin son, bjöd honom att vistas hos sig och sade, att allt stod till hans tjänst, land och folk, som hon kunde skaffa honom. Konung Olav tackade henne hjärtligt för hennes ord. Hon tog honom vid handen och ledde honom efter sig in i stugan fram till högsätet. Konung Sigurd satte män till att taga vård om deras kläder och giva säd åt deras hästar. Sedan gick han till sitt högsäte, och gästabudet blev hållet på det präktigaste sätt.


35. Konung Olavs och konung Sigurds samtal.

Då konung Olav hade varit där en kort tid, hände det en dag, att han kallade till samtal med sig sin styvfader, konung Sigurd, sin moder Åsta och sin fosterfader Hrane. Konung Olav tog till orda. »Det är så», sade han, »som I veten, att jag nu är kommen hit till landet och förut har varit lång tid utomlands. Jag och mina män ha under hela denna tid till vårt uppehälle haft allenast vad vi ha tagit på härnadståg, och mångenstädes ha vi måst våga både liv och själ. Mången saklös man har för oss måst mista sin egendom och somliga tillika sitt liv, men utländska män råda över det rike som min fader och hans fader och man efter man av våra fäder ha innehaft och som jag är arvfödd till. Och de låta sig icke nöja därmed, utan ha också slagit under sig alla våra fränders ägor, deras som räkna sin härstamning från Harald den hårfagre; somliga giva de något litet därav, men somliga allsintet. Nu skall jag yppa för eder något, som jag mycket länge har haft i sinnet: jag tänker kräva mitt fädernearv, och jag ämnar icke gå varken till danakonungen eller sveakonungen för att bedja dem om det allra minsta, ehuru de nu en tid ha kallat det sin egendom, som var Harald hårfagres arv. Jag tänker i stället, för att säga eder sanningen, kräva mitt ättearv med udd och egg och söka hjälp därtill hos alla mina fränder och vänner och hos alla dem som vilja taga del i detta företag med mig. Och så skall jag framföra detta krav, att ettdera av de två skall ske: antingen skall jag vinna hela det rike att råda över, som de berövade min frände Olav Tryggvesson, eller också skall jag falla här på min fäderneärvda jord. Nu väntar jag av dig, min styvfader Sigurd, och av de andra män i landet, som äro arvfödda till konungadömet enligt Harald hårfagres lagar, att I icke skolen vara så långt ifrån att resa eder för att avskudda denna släktskam, att I icke fastmer skolen anstränga alla edra krafter för att hjälpa den som vill gå i spetsen för att höja vår ätt. Men vare sig I nu viljen visa någon mandom i denna sak eller ej, så känner jag allmogens sinnelag och vet, att alla gärna skulle se, att de kunde komma ur träldomen under utländska hövdingar, om de bara kunde få någon hjälp därtill. Jag har icke framlagt denna sak för någon annan förr än för dig, emedan jag vet, att du är en klok man och väl förstår, huru man skall sätta denna plan i verket, om man först skall tala därom i tysthet med några få män eller genast lägga den fram för allmogen på ett allmänt möte. Jag har redan i någon mån blodat mina tänder på dem, då jag tog Håkon jarl tillfånga; han har nu flytt ur landet, och han gav mig med ed den del av riket som han förut innehade[116]. Nu tror jag, att det blir lättare att ha att göra med Sven jarl[117] ensam, än om de vore två till att försvara landet.»

Konung Sigurd svarade: »Det är icke ringa ting som bo i ditt sinne, konung Olav. Denna plan vittnar mer om iver än om försiktighet, efter vad jag kan se; men det är ju att vänta, att det skall vara stor skillnad mellan min beskedlighet och den stora djärvhet som du har. Redan när du var föga mer än ett barn, var du full av maktlystnad och övermod i allt det som du förmådde; nu är du också mycket prövad i strider och har bildat dig efter utländska hövdingars seder. Jag vet, att du har tagit upp detta så, att det icke tjänar något till att avråda dig därifrån. Det är också naturligt, att detta ligger dem, som äro ärelystna män, tungt på sinnet, att Harald hårfagres ätt och konungadöme lida förfall. Men jag vill icke binda mig med några löften, förrän jag känner de andra uppländska konungarnas tankar och planer. Du har gjort väl däri, att du har låtit mig först få veta om denna plan, innan du framlade den uppenbart för allmogen. Jag lovar dig min hjälp hos konungarna och de andra hövdingarna och hos folket i landet; också min egendom, konung Olav, skall stå till ditt förfogande. Men först då vill jag, att vi skola framlägga denna sak för allmogen, när jag ser, att den har någon utsikt till framgång eller någon hjälp kan fås till detta stora företag. Ty du skall väl besinna, att du har tagit mycket på dig, när du vill yppa strid med sveakonungen Olav och med Knut, som nu är konung både i England och Danmark, och det behövs att resa starka stöttor emot dem, om det skall lyckas. Det synes mig emellertid icke otroligt, att du får mycket folk, ty allmogen är benägen för förändringar. Det gick så förr en gång, när konung Olav Tryggvesson kom till landet, att alla blevo glada däröver; men han fick dock icke länge njuta av konungadömet.»

Då samtalet hade kommit till denna punkt, tog Åsta till orda: »Så är det med mig, min son, att jag är glad över dig och gladare, ju större din framgång kan bliva. Jag vill för den sakens skull icke spara något som jag råder över; men av mig är föga hjälp att få i råd. Jag ville hellre, om jag hade att välja, att du bleve överkonung i Norge och icke levde längre såsom konung än Olav Tryggvesson, än att du skulle bliva en så liten konung som Sigurd »so» och dö av ålderdomssvaghet.» Efter dessa ord slutade de samtalet.

Konung Olav stannade där en tid med alla sina män. Konung Sigurd bestod dem till bordet varannan dag mjölk och fisk och varannan kött och öl.


36. Om konungarna i Upplanden.

På denna tid funnos i Upplanden[118] många konungar, som rådde över fylken; de flesta härstammade från Harald hårfagres ätt. Över Hedemarken rådde två bröder, Hrörek och Hring, och över Gudbrandsdalen Gudröd. En konung fanns också i Raumarike. En konung var det också som innehade Toten och Hadeland; i Valdres var också en konung.

Konung Sigurd »so» hade ett möte med fylkeskonungarna uppe i Hadeland; på den sammankomsten var även Olav Haraldsson närvarande. Sigurd framlade för fylkeskonungarna, med vilka han hade stämt möte, sin styvson konung Olavs plan och bad dem stödja honom både med folk och råd och samtycke. Han framhöll, hur nödvändigt det var för dem att kasta av sig det träldomsok som danerna och svearna hade lagt på dem, och sade, att nu hade den man kommit som skulle gå i spetsen för detta företag; och han uppräknade många tappra gärningar, som konung Olav hade övat under sina färder och härnadståg.

Då sade konung Hrörek: »Det är sant, att konung Harald den hårfagres rike har sjunkit djupt, då ingen av hans ättemän är överkonung i Norge. Nu har folket här i landet prövat varjehanda. Håkon Adalsteinsfostre var konung, och alla voro nöjda därmed; men när Gunnhildssönerna styrde landet, blevo alla så leda på deras förtryck och orättrådighet, att de hellre ville ha utländska konungar över sig och vara mera självrådiga, ty de utländska härskarna voro dem ständigt mera fjärran och brydde sig icke mycket om folkets seder, om de bara av landet fingo den skatt som de pålade. Då den danske konung Harald och Håkon jarl blevo oense, härjade jomsvikingarna i Norge; men hela allmogen samlade sig emot dem och drev den ofreden ifrån sig. Man uppmuntrade nu Håkon jarl att hålla landet emot danakonungen och värja det med udd och egg. Men när han trodde sig ha fått makten helt i sina händer genom landsmännens hjälp, då blev han så hård och grym mot landets innebyggare, att de icke kunde lida honom. Trönderna själva dräpte honom och upphöjde till makten Olav Tryggvesson, som genom sin börd var arvsberättigad till konungadömet och i all ting väl fallen till härskare. Hela allmogen ivrade häftigt för att få honom till konung över sig och å nyo upprätta det rike som Harald hårfagre hade lagt under sig. Men när Olav väl hade kommit riktigt till makten, då rådde ingen man sig själv emot honom. Han gick fram med hårdhet emot oss småkonungar i att utkräva åt sig alla de utskylder som Harald hårfagre hade tagit här; och i annat var han ännu hårdare. Så mycket mindre rådde männen sig själva emot honom, som ingen själv fick avgöra, på vilken gud han skulle tro. Sedan landet togs ifrån honom, ha vi hållit vänskap med danakonungen, och vi ha av honom haft mycken hjälp i allt vad vi behöva, självständighet och fred inom landet och intet förtryck. Nu vill jag säga det såsom min tanke, att jag är nöjd med det, såsom det är. Jag vet icke, om min lott skall i någon måtto förbättras, därigenom att min frände blir konung över landet; men i annat fall vill jag icke ha någon del i detta företag.»

Då sade hans broder, konung Hring: »Jag skall nu yppa min tanke. Även om jag finge samma makt och ägor som förut, så synes det mig dock bättre, att min frände rådde över Norge än utländska hövdingar, och att han ännu kunde upprätta vår släkt här i landet. Det är min tro om denne man, Olav, att hans öde och lycka skall råda för om han skall få riket eller ej; men om han bliver ensam härskare över Norge, så skall nog den tyckas ha det bäst, som har störst anledning att göra anspråk på hans vänskap. Nu har han på intet sätt en bättre ställning än vi och så tillvida en sämre, som vi ha land och rike att råda över, men han alls intet; vi äro också icke mindre än han arvfödda till konungadömet. Nu vilja vi vara honom så goda hjälpare, att vi unna honom den högsta värdigheten här i landet och stödja honom däri med all vår makt. Varför skulle han icke löna oss väl därför och länge minnas det med välgärningar, om han är en så god man, som jag tror och som alla säga? Nu skola vi, om jag får råda, våga försöket att förbinda oss med honom i vänskap.»

Efter detta steg den ene efter den andre upp och talade, och det visade sig, att de flesta voro sinnade att sluta förbund med konung Olav. Han lovade dem sin fullkomliga vänskap och förbättring i deras ställning, om han bleve enrådande härskare över Norge. De bekräftade sitt avtal med eder.


37. Olav får konungsnamn.

Därefter sammankallade konungarna ting. Konung Olav framlade för menigheten dessa rådslag och det krav som han hade på riket, bad bönderna att taga honom till konung över landet och lovade dem i gengäld, att de skulle få behålla sina gamla lagar, och att han skulle värja landet mot utländska härar och härskare. Han talade därom länge och vältaligt och rönte stort bifall för sitt tal. Därefter stego konungarna upp och talade, den ene efter den andre, och alla understödde denna sak inför folket. Det slutade så, att Olav fick konungs namn över hela landet och att riket tilldömdes honom efter uppländsk lag[119].


38. Konung Olavs färd genom Upplanden.

Konung Olav började nu sin färd och lät uppbåda gästning för sig, där det fanns kungsgårdar. Han for först omkring på Hadeland, och därifrån drog han norrut till Gudbrandsdalen. Det gick då så, som Sigurd »so» hade gissat, att så många män samlades till honom, att han icke tyckte sig behöva ens hälften av dem; han hade nära tre hundra man[120]. Gästningarna räckte icke till för honom, såsom det var bestämt; ty det hade varit sed, att konungarna hade farit omkring i Upplanden med sextio eller sjuttio man, aldrig mer än hundra. Konungen for raskt genom landet och stannade icke mer än en natt på samma ställe.

När han kom norrut till fjället[121] fortsatte han sin färd, gick över fjället och drog vidare, till dess han kom ned av fjället på norra sidan. Konung Olav kom ned i Uppdalen[122] och stannade där över natten. Sedan drog han över Uppdalsskogen och kom ned i Medaldal, krävde ting och stämde bönderna till sig. Konungen talade på tinget och fordrade, att bönderna skulle taga emot honom; han bjöd dem till gengäld rätt och lag, liksom konung Olav Tryggvesson hade gjort. Bönderna hade icke styrka nog till att stå emot konungen, och därför slutade det så, att de togo honom till konung och bekräftade det med eder. Likväl hade de förut sändt bud längre ned i Orkadalen och till Skaun[123] och omtalat allt vad de visste om konung Olavs färd.


39. Uppbåd i Tråndheim.

Einar »tambarskälve» hade en gård på Husabö i Skaun[124]. Då han fick underrättelse om konung Olavs färd, lät han genast göra i ordning »härpil»[125] och sände den åt alla fyra väderstrecken för att kalla samman fri och träl med full beväpning; det budet följde med kallelsen, att de skulle värja landet emot konung Olav. Uppbådet gick även till Orkadalen och Gaulardalen; överallt samlade sig skarorna.


40. Konung Olavs färd i Tråndheim.

Konung Olav drog med sitt folk ned till Orkadalen. Han for mycket fredligt fram. När han kom ut till Grjotar[126], mötte han där de församlade bönderna; de hade över sju hundra man. Konungen ställde upp sin här, ty han trodde, att bönderna ville kämpa med honom. Då bönderna sågo detta, började de också att fylka, men det blev vanskligare för dem, ty det var icke i förväg bestämt, vem som skulle vara deras anförare.

När konung Olav såg, att det gick dåligt för bönderna, sände han till dem Thore Gudbrandsson, och när denne kom dit, meddelade han dem, att konung Olav icke ville strida med dem. Han utsåg tolv män, de förnämsta i deras skara, att komma till ett samtal med konung Olav. Bönderna samtyckte härtill och gingo fram över en ås, som är där, till det ställe, där konungens fylking var uppställd. Då sade konung Olav: »I bönder han gjort rätt i att ge mig tillfälle att tala med eder, ty jag vill säga eder detta om mitt ärende här i Tråndheim: jag vet, att I redan han sport, att jag och Håkon jarl träffades i somras, och att vårt mellanhavande slutade så, att han överlämnade åt mig hela det rike som han hade här i Tråndheim; det är, som I veten, Orkadalsfylke, Gaulardalsfylke, Strindafylke och Eynafylke. Jag har här vittnen, som voro närvarande och sågo mitt och jarlens handslag och hörde ord och eder och hela avtalet mellan mig och jarlen. Jag vill bjuda eder lag och fred på samma sätt som konung Olav Tryggvesson bjöd före mig.»

Han talade länge och väl, och det kom slutligen därhän, att han förelade bönderna två villkor: antingen att underkasta sig honom och lova honom lydnad eller också att genast kämpa med honom. Bönderna gingo tillbaka till sin här och omtalade, hur saken hade avlupit; de sökte nu råd hos hela menigheten, vilket de skulle välja. Men fastän de överlade en stund sinsemellan, så valde de dock att underkasta sig konungen; detta bekräftades med ed av bönderna.

Konungen ordnade nu för sin färd, och bönderna gåvo honom gästning. Konungen for ned till havet och skaffade sig där fartyg. Han fick ett långskepp, en tjugobänkare, från Gunnar på Gelmin. Ett annat skepp, även det en tjugobänkare, fick han från Loden på Viggjar. Ett tredje fartyg, likaledes en tjugobänkare, fick han från Angrar pä Nes; den gården hade Håkon jarl ägt, och den förvaltades av en fogde som hette Bård den vite.

Konungen hade fyra eller fem mindre fartyg; han for skyndsamt och styrde in längs fjorden.


41. Sven jarls färd.

Sven jarl var vid detta tillfälle på Steinker inne i Tråndheim[127] och höll på med att rusta till julgästabud; där var handelsplats. Då Einar »tambarskälve» fick höra, att Orkadalsborna hade underkastat sig konung Olav, sände han budbärare till Sven jarl. De foro först till Nidaros och togo där en roddskuta[128] som Einar ägde; därefter rodde de in efter fjorden och kommo en dag sent om aftonen in till Steinker. De framburo sitt ärende för jarlen och meddelade allt om konung Olavs färd.

Jarlen hade ett långskepp, som flöt tältat utanför gården. Han lät genast om kvällen föra ombord sin lösegendom och folkets kläder samt mat och dryck, så mycket skeppet kunde bära, och sedan rodde de strax om natten ut och kommo i dagningen till Skarnsund. Där fingo de se konung Olav komma roende in efter fjorden med sin här. Jarlen styrde då in till land utanför Masarvik — där var tät skog. De lade sig så nära berget, att löv och grenar nådde ut över skeppet. Därpå höggo de stora träd och satte dem ned i sjön utanför bordläggningen, så att man icke kunde se skeppet för löv. Det var ännu icke riktigt ljust, då konungen rodde in förbi dem. Det var lugnt väder. Konungen rodde in förbi ön, och så snart han försvunnit ur synhåll, rodde jarlen åter ut på fjorden och ända fram till Frosta; där lade de i land[129]. Där var hans rike.


42. Sven jarls och Einars rådslag.

Sven jarl sände bud ut till Gaulardalen efter sin svåger Einar. När Einar kom till jarlen, omtalade denne för honom allt om mötet med konung Olav och sade, att han tänkte samla en här och draga emot konung Olav och kämpa med honom. Einar svarade: »Vi skola gå klokt tillväga med detta och hålla oss underrättade om vad konung Olav ämnar taga sig till. Låtom icke annat spörjas om oss, än att vi hålla oss stilla! Om han icke får veta, att vi samla folk, så kan det hända, att han slår sig ned på Steinker över julen, ty där är nu väl tillrustat. Men om han får höra, att vi en här samlad, styr han troligen genast ut ur fjorden, och då få vi honom icke i våra händer.» Man gjorde så som Einar föreslog; jarlen for på gästning hos bönderna uppe i Stjoradalen.

Då konung Olav kom till Steinker, tog han gästabudsförråden, lät föra dem ombord på sitt skepp och skaffade dessutom ett lastfartyg till hjälp; han tog med sig både maten och drycken. Han gjorde sig redo och for så skyndsamt han kunde ända ut till Nidaros. Där hade konung Olav Tryggvesson låtit grundlägga en köpstad, såsom förut är skrivet[130]. Men när Erik jarl kom till landet, ställde han i ordning på Hlader, där hans far hade haft sin huvudgård, och han försummade de hus som Olav hade låtit bygga vid Nidälven; en del av dem hade fallit omkull, andra stodo upprätt, men voro så godt som obeboeliga. Konung Olav styrde med sina skepp uppför Nidälven; han lät genast sätta i stånd de hus som stodo upprätt och resa upp dem som voro kullfallna; härtill använde han mycket folk. Han lät sedan föra både maten och drycken upp till husen och ämnade slå sig ned där över julen. Då Sven jarl och Einar sporde detta, ändrade de sin plan.


43. Om skalden Sigvat.

Thord Sigvaldeskald[131] hette en isländsk man. Han hade länge vistats hos Sigvalde jarl och sedan hos Thorkel den höge, jarlens broder[132]; efter jarlens fall var Thord köpman. Han träffade konung Olav, då denne var på vikingafärder västerut, blev hans man och följde honom sedan; han var hos konungen, när detta tilldrog sig.

En son till Thord var Sigvat[133]; han uppfostrades hos Thorkel på Apavatn. Då han var nästan vuxen, for han bort från Island tillsamman med några köpmän. Skeppet kom om hösten till Tråndheim, och männen togo uppehåll där i bygden. Samma vinter kom konung Olav till Tråndheim, såsom nu är omtalat. När Sigvat fick veta, att hans fader Thord var där hos konungen, for han till konungen, träffade sin fader Thord och stannade där en tid. Sigvat var tidigt en god skald; han hade diktat ett kväde om konung Olav och bad honom höra det. Konungen sade, att han icke ville låta dikta om sig och att han icke förstod sig på att höra på skaldskap. Då kvad Sigvat:

Lyss till min sång, o furste!
De svartblåa skeppens herre[134],
lyss, ty jag kan dikta!
En skald må väl dock du hava!
Även om alla andra
skalders lov du ratar,
furste, diktar jag likväl
sånger så många du önskar!

Konung Olav gav Sigvat i skaldelön en guldring, som vägde en halv mark. Sigvat blev hirdman hos konung Olav; då kvad han:

Tappre krigare! Gärna
tog jag ur din hand svärdet[135].
Aldrig skall jag det ångra,
så är mitt sinne, konung.
Härlig är tjänsten, furste!
Du fick en trogen hirdman
och jag den huldaste herre —
lyckan oss gynnat båda.

Sven jarl hade om hösten låtit taga halva landörena[136] av Islandsfartyget, så som förr var brukligt, ty Erik jarl och Håkon jarl uppburo hälften av de inkomsterna liksom av andra där i Tråndheim. När konung Olav kom dit, sände han sina män att kräva halva landörena av Islandsfararna[137], men de foro till konungen och bådo Sigvat om hjälp. Då gick denne inför konungen och kvad:

Alltför djärv skall jag kallas
av krigarnas tappra skara,
om nu om skinn jag beder[138]
då förut guld du gett mig.
Dock, givmilde furste, hör mig!
Skänk nådigst skatten efter
som nu av knarren du kräver!
Furste, själv jag ber dig!


44. Om Sven jarl.

Sven jarl och Einar »tambarskälve» samlade en stor här, drogo ut till yttre Gaulardalcn och därifrån mot Nidaros; de hade nära tjugo hundra man[139]. Konung Olavs män voro ute på Gaularåsen och höllo vakt till häst. De blevo varse, när hären drog ned från Gaulardalen, och underrättade konungen vid midnatt. Konung Olav steg genast upp och lät väcka folket. De gingo strax ombord på skeppet, buro ut alla sina kläder och vapen och allt, som de kunde taga med sig, och rodde ut ur älven. I samma stund kom jarlens folk fram till staden; de togo alla julförråden och brände ned alla husen.

Konung Olav for längs fjorden ut till Orkadalen. Där lämnade han skeppen och drog upp genom Orkadalen till fjället och österut över fjället till Dalarna[140]. Om detta, att Sven jarl brände staden Nidaros, berättas i den »flock»[141] som diktades om Klöing Brusesson[142]:

Furstens salar brunno
vid Nid, halvbyggda endast.
Elden fällde husen;
soten föll svart på männen.


45. Om konung Olav.

Konung Olav for söderut genom Gudbrandsdalen och därifrån ut till Hedemarken. Han for på gästning under hela högvintern, men då det vårades, drog han samman en här och begav sig ut till Viken. Han hade mycket folk från Hedemarken, som konungarna där lämnade honom. Därifrån kommo många ländermän; bland dem var Ketil kalv från Hringunes. Konung Olav hade också folk från Raumarike. Hans styvfader, konung Sigurd »so», kom honom till hjälp med en stor skara män. De drogo nu ut till havet, skaffade sig fartyg och gjorde sig redo att fara ut ur Viken. De hade mycket och präktigt folk. Då de hade rustat sina män, seglade de ut till Tunsberg.


46. Om Sven jarls här.

Sven jarl samlade strax efter julen en här från hela Tråndheim, påbjöd leding och rustade skeppen. Vid denna tid funnos i Norge många ländermän. Många av dem voro mäktiga och så högättade, att de på nära håll härstammade från konungar eller jarlar; de voro också mycket rika. Konungarna och jarlarna, som styrde landet, hade sitt säkraste stöd hos ländermännen; ty i alla fylkena blev det så, som ländermännen bestämde för bönderna. Sven jarl stod på god fot med ländermännen och hade lätt för att få folk. Hans svåger Einar »tambarskälve» och många andra ländermän voro med honom. Många av dem hade vintern förut svurit trohetsed till konung Olav, både ländermän och bönder. Då de voro färdiga, seglade de genast ut ur fjorden, styrde söderut längs kusten och drogo till sig folk ur alla fylkena. När de kommo söderut utanför Rogaland, kom Erling Skjalgsson dem till mötes med en stor här och med honom många ländermän. De styrde sedan med hela flottan österut till Viken; det led mot slutet av den långa fastan[143], då Sven jarl seglade in i Viken. Jarlen höll med sitt folk in förbi Grenmar och lade sig vid Nesjar[144].


47. Om konung Olavs här.

Konung Olav styrde med sitt folk ut längs Viken. Det var nu kort avstånd mellan de båda härarna, och de fingo känning av varandra lördagen före palmsöndagen. Konung Olav hade ett skepp som kallades Karlhuvud; på dess framstam var snidat ett konungahuvud; konungen hade själv snidat det. Det huvudet fördes sedan länge i Norge på de skepp som hövdingarna styrde.


48. Konung Olavs tal.

På söndagsmorgonen steg konung Olav upp, så snart det dagades, klädde sig, gick i land och lät blåsa landgångssignal för hela hären. Sedan höll han ett tal till sin skara och meddelade folket, att han hade sport, att det nu var kort avstånd mellan dem och Sven jarl. »Vi skola nu», sade han, »göra oss redo, ty det dröjer nu icke länge, förrän vi mötas. Må männen nu väpna sig, och må var och en vara klar med sig och sin plats, där han förut blivit anvisad att stå, så att alla äro färdiga, då jag låter blåsa till avfärd! Låtom oss sedan ro i samlad flock, ingen fare före den övriga flottan och ingen stanne heller efter, då jag ror ut ur hamnen; ty vi kunna icke veta, om vi träffa jarlen, där han nu ligger, eller om han kommer emot oss. Men om vi träffas och det kommer till strid, då skola våra män föra skeppen samman och vara färdiga att binda dem tillhopa[145]. Låtom oss först täcka oss med sköldarna och akta våra vapen, så att vi icke ’häva dem i sjön eller kasta dem i havet!’[146] Men när striden kommer i gång och skeppen blivit sammanbundna, anfallen då med all kraft, och må då var och en göra sitt bästa som en man!»


49. Striden vid Nesjar.

Konung Olav hade på sitt skepp ett hundra män, som alla hade ringbrynjor och välska hjälmar. De flesta av hans män hade vita sköldar, på vilka det heliga korset var inlagt med guld; andra voro målade med röd eller blå färg. Ett kors lät han också teckna med vitt i pannan på alla hjälmarna. Han hade ett vitt fälttecken; det var en orm. Han lät läsa mässan för sig; sedan gick han ombord på sitt skepp och bad männen äta och dricka något. Därefter lät han blåsa till anfall och lägga ut ur hamnen. När de kommo utanför den hamn där jarlen hade legat[147], var jarlens folk väpnat och ämnade just ro ut ur hamnen. Då de fingo se konungens här, började de att binda samman skeppen, satte upp sina härtecken och gjorde sig redo till strid. Men när konung Olav och hans män sågo detta, rodde de emot dem; konungen lade sitt skepp midt emot jarlens, och striden begynte. Så säger skalden Sigvat[148]:

Kraftigt anföll fursten,
där in i hamnen han trängde
att söka Sven i striden;
blodet föll rödt på vågen.
Den tappre konungen styrde
skonlöst till tvunget möte;
jarlens krigare bundo
skyndsamt skeppen samman.

Här säges det, att konung Olav for till striden och att Sven låg i hamnen och väntade på honom. Skalden Sigvat var med i striden. Han diktade genast om sommaren efter slaget en »flock», som kallas »Nesjarvisorna», och däri berättas noggrant om dessa händelser:

Välbekant är för skalden,
hur spjutstormens prövare[149] lade
Karlhuvud nära jarlen
vid kusten öster om Agder.

Striden var mycket häftig, och det varade en lång stund, innan man kunde se, åt vilket håll segern skulle luta. Där föllo många män i båda härarna, och många blevo sårade. Så säger Sigvat:

Ej kunde man förebrå jarlen,
att feghet han röjde i striden,
ej heller den kampglade Olav,
att ej med kraft han deltog.
Svårt var för bådas skaror
hotet mot liv och lemmar:
på farligare ställe
aldrig en här har varit.

Jarlen hade större här, men konungen hade på sitt skepp utvalt folk, som hade följt honom på hans härnadståg, och så präktigt rustat, sorn förut är omtalat, att varje man hade ringbrynja; de blevo icke sårade. Så säger Sigvat:

Teit![150] De stålkalla brynjor
läggas på skuldrorna såg jag
av kungens tappra skara —
starkt var dånet av svärden.
Mitt svarta hår jag dolde
under den välska hjälmen,
där spjuten larmande flögo —
vi voro beredda för kampen.

Men då männen började att falla på jarlens skepp och andra sårades, så tunnades manskapet av kring relingarna.


50. Sven jarls flykt.

Då redde konung Olavs män sig till att äntra. Baneret bars upp på det skepp som låg närmast jarlens eget, och konungen följde själv baneret. Så säger Sigvat:

Den gyllene fanstången fördes
med kraft framför ättstore kungen,
där sköldstormens övare[151] trängde
kamplystna upp på skeppet.
När vapenlarmet begynte,
då var det ej så på däcket,
som när den fagra ungmön
bär öl åt kungens hirdmän[152]

Det blev en skarp strid; många av Svens män föllo, och andra hoppade över bord. Så säger Sigvat:

Raskt vi vredgade klängde
ombord på fiendeskeppen.
Vapenbrak hördes. Sköldar
klövos av blodiga svärden.
Sårade bönderna föllo
från borden, där striden rådde.
De präktiga skeppen röjdes.
Likhögar flöto vid grundet.

Och än vidare detta:

Svärdstormens övare[153] gjorde
snart våra sköldar röda,
som vita dit hade kommit —
synbart var det för männen.
Den unge hövding vi följde,
där svärden nöttes i kampen,
äntrade själv med oss skeppet —
korpen fick blod att dricka.

Manfallet började nu bliva störst på jarlens sida. Konungens män trängde fram emot jarlens skepp, och det var nära, att de hade kommit upp på skeppet. Då jarlen såg, i vilken farlig belägenhet de hade kommit, ropade han på »stamboarna»[154] att de skulle kapa tågen och lösa skeppen från varandra. De gjorde så. Men konungens män höggo änterhakar i skeppets förstam[155] och höllo dem fast. Jarlen befallde, att »stamboarna» skulle hugga av förstammen[156], och så gjorde de. Så säger Sigvat:

Sven själv befallde männen
att kapa stävarnas huvud
— vi rott honom förut så nära,
att hoppet om byte var säkert —,
då männen oförtrutet
höggo kring skeppens stammar
till glädje för korpen — likmat
fick Odens svarta fågel[157].

Einar »tambarskälve» hade legat med sitt skepp vid sidan om jarlens. Hans män kastade nu ett ankare över i framstäven på jarlens skepp, och på det sättet fördes de alla i följe ut på fjorden. Därefter flydde hela jarlens här och rodde ut på fjorden. Berse Skaldtorvasson[158] stod i »förrummet»[159] på Sven jarls skepp. När detta skilde sig ifrån den övriga flottan, ropade konung Olav, då han kände igen Berse: »Far väl, Berse!» Berse var lätt att känna igen, ty han var en mycket vacker man och präktigt utrustad både i fråga om kläder och vapen. Han svarade: »Lev väl, konung!» Så säger Berse i den »flock»[160] som han diktade, då han hade fallit i konung Olavs händer och satt fängslad:

Christian Krohg: Berse i konung Olavs fängelse.
Du önskade, ädle furste,
skalden lycka på färden;
jag gav den raske krigarn
samma svar tillbaka.
Utan tövan jag skänkte
det ord den givmilde talat,
den ättstore, sådant tillbaka
som själv av krigarn jag fick det.
Jag Sven i faran såg prövad,
då jarlen fordom jag följde:
skarpa sjöngo svärdens
svala glänsande tungor.
Havshästens herre[161]!
Aldrig, vad ödet än mig unnar,
så härlig man får jag följa
i leding mer på havet.
Svärdets svingare[162]! Icke
för drottnen så jag kryper
— fast ärligt nu i ottan
ditt fartyg ut jag rustar[163] —,
att, givmilde herre, jag skulle
forna hulda vänner
förneka nu eller hata.
Jag kände din fiende[164] fordom.


51. Sven jarl lämnar landet.

Nu flydde en del av jarlens folk upp på land, och andra fingo nåd. Sven jarl och hans män rodde ut på fjorden och lade samman sina skepp, och hövdingarna överlade sig emellan; jarlen sökte råd hos ländermännen. Erling Skjalgsson rådde, att de skulle segla norrut i landet och skaffa manskap och så kämpa ännu en gång med konung Olav. Men eftersom de hade förlorat mycket folk, önskade de flesta, att jarlen skulle fara ur landet till sin svärfader den svenske konungen[165] och där skaffa sig en här. Det rådet understödde Einar, ty han ansåg, att de icke nu hade styrka nog till att taga upp striden med konung Olav. Därpå upplöstes deras här. Jarlen seglade söderut förbi Folden åtföljd av Einar »tambarskälve». Erling Skjalgsson och många andra ländermän, som icke ville fly från sina odalgårdar, foro norrut till sina hem. Erling hade under sommaren en stor mängd folk samlat.


52. Om Sven jarl.

Konung Olav och hans män sågo, att jarlen hade lagt samman sina skepp. Konung Sigurd »so» rådde ivrigt till att de skulle ro emot jarlen och låta det komma till ett avgörande. Men konung Olav sade, att han först ville se, vad jarlen beslöte, om han skulle hålla folket samlat eller om hären skulle skiljas ifrån honom. Sigurd svarade då, att han finge råda. »Men det är min tanke», sade han, »att med ditt skaplynne och din härsklystnad skall du aldrig göra de där storbockarna till trogna män, så som de förut äro vana att sätta sig upp emot sina härskare.» Det blev ingenting av angreppet, och de sågo snart, att jarlens här åtskildes. Sedan lät konung Olav undersöka de fallna; de lågo kvar några dagar och delade bytet. Då kvad skalden Sigvat dessa versar:

Jag vet, att mången av männen,
som kommit nyss från nordan[166]
ej mer skall återvända
ifrån den hårda kampen.
Många, som kommit från söder[167]
sårade sjönko från skeppen
i djupet: nogsamt det röntes,
att Sven vi mött på havet.
Ej kan den tröndska kvinnan
vårt verk i striden klandra[168],
fast kungens folk var färre —
det tänker jag i sanning.
Förr skall den kloka ungmön
bele de fallnas skara —
om någon skall bespottas.
Med blod vi färgade havet.

Och än vidare denna:

Furstens styrka växer:
Upplandens bönder skänka
sin hjälp åt skeppens herre —
du, Sven, det nogsamt kände.
Det rönes, att heiners skara[169]
förstår att göra mera
än dricka öl hos kungen;
svärdstormens brus de öka.

Då de skildes, gav konung Olav skänker åt sin styvfader, konung Sigurd »so», och åt de andra hövdingar som hade lämnat honom hjälp. Han gav Ketil från Hringunes[170] ett fartyg med femton roddarbänkar[171]. Ketil förde skeppet upp för Raumälven ända upp i Mjösen.


53. Om konung Olav.

Konung Olav hade kunskapare ute för att följa jarlens färd. När han fick veta, att jarlen hade lämnat landet, for han västerut längs Vikens kust; många män slöto sig till honom, och han blev tagen till konung på tingen. På det sättet for han ända till Lidandesnes[172]. Där sporde han, att Erling Skjalgsson hade en stor här samlad. Eftersom han fick god vind, stannade han då icke i Nordagder, utan for så snabbt han kunde norrut till Tråndheim. Där tycktes honom nämligen all landets styrka vara, om han kunde lägga det under sig, medan jarlen var borta ur landet.

När konung Olav kom till Tråndheim, mötte han intet motstånd. Han blev tagen till konung där och slog sig om hösten ned i Nidaros; där ställde han i ordning för vinteruppehåll, lät bygga hus på kungsgården och resa Klemenskyrkan på det ställe, där hon nu står[173]. Han utstakade tomter till gårdar och skänkte dem åt bönder och köpmän eller andra, som syntes honom lämpliga och som ville bygga. Han satt där med stort följe, ty han litade icke på tröndernas trohet, om jarlen komme tillbaka till landet. Tydligast var detta med intrönderna[174]; från dem fick han inga skatter.


54. Sven jarls härnadståg.

Sven jarl for först till sin svärfader den svenske konung Olav. Han omtalade för honom hela sitt mellanhavande med Olav den digre och sökte råd hos sveakonungen, vad han skulle göra. Konungen svarade, att jarlen kunde få stanna hos honom, om han ville, och få ett rike att styra som syntes honom passande. »Om icke», sade han, »skall jag skaffa dig en tillräcklig härstyrka för att tillkämpa dig landet av konung Olav.» Jarlen valde det senare, ty detta önskade alla hans män, emedan många av dem som voro med honom där hade stora egendomar hemma i Norge. Medan de sutto till rådplägning härom, blevo de överens, att de vintern därefter skulle rusta sig och fara landvägen över Hälsingland och Jämtland in i Tråndheim, ty jarlen litade förnämligast på intröndernas stöd och hjälp med folk, om han komme till dem. Likväl beslöto de att först under sommaren draga i härnad i österväg[175] och skaffa sig gods.


55. Sven jarls död.

Sven jarl for med sina män österut till Gårdarike[176] och härjade där. Han stannade där över sommaren, men när det blev höst, begav han sig med sitt folk på återvägen till Svithiod. Därunder fick han en sjukdom, som bragte honom döden. Efter jarlens död foro de män, som hade följt honom, tillbaka till Svithiod, men somliga begåvo sig till Hälsingland och därifrån till Jämtland och sedan västerut över Kölen till Tråndheim och omtalade de händelser som hade timat på deras färd. Därigenom fick man säker kunskap om Sven jarls död.


56. Om trönderna.

Einar »tambarskälve» och den skara, som hade följt honom, foro om vintern till sveakonungen och voro hos honom i god välfägnad; där voro också många andra av de män som hade följt jarlen. Sveakonungen var mycket förbittrad på Olav den digre, därför att han hade satt sig fast i hans skattland och fördrivit Sven jarl. Konungen hotade Olav med den strängaste vedergällning härför, så snart han finge tillfälle därtill. Icke skulle Olav vara så djärv, sade han, att han skulle lägga under sig det rike som jarlen hade haft; alla sveakonungens män instämde häri. Men när trönderna fingo visshet om att Sven jarl var död och att man icke kunde vänta honom hem till Norge, ändrade hela allmogen sinne och underkastade sig konung Olav. Många män från det inre Tråndheim[177] kommo till honom och blevo hans män, och andra sände bud och igenkänningstecken, att de ville tjäna honom. Om hösten drog han in i Tråndheim och höll ting med bönderna, och han blev nu tagen till konung i alla fylkena. Sedan for han ut till Nidaros; dit lät han föra alla de kungliga intäkterna och rustade sig till att sitta där över vintern.


57. Konungsgården bygges.

Konung Olav lät bygga upp konungsgården i Nidaros. Där byggdes en stor hirdstuga[178] med ingångar i båda ändarna; konungens högsäte var midt i stugan och innanför detta satt hans hirdbiskop Grimkel och därnäst hans övriga präster; utanför sutto hans rådgivare. På en andra hedersplats midt emot konungen satt hans stallare[179] Björn den digre och därnäst »gästerna»[180]. Om förnäma män kommo till konungen, fingo de sig goda platser anvisade. På den tiden skulle man dricka öl vid eldarna.

Konungen fördelade männen i tjänstegrader, såsom konungars sed var. Han hade hos sig sextio hirdmän och trettio »gäster», gav dem lön och stiftade lag för dem. Han hade också trettio »huskarlar», som skulle uträtta det arbete som behövdes i gården och föra varor dit[181]. Han hade dessutom många trälar.

På gården fanns också en stor skåle[182], som hirdmännen sovo i; där fanns också en stor stuga, i vilken konungen höll hirdstämmor[183].


58. Om konung Olavs seder.

Konungen plägade stiga tidigt upp om morgnarna, kläda sig och tvätta sig om händerna; därefter gick han till kyrkan och hörde på ottesången och morgonmässan och sedan till sammankomster för att förlika män eller tala annat sådant som han ansåg vara av nöden; han kallade till sig mäktiga och ringa och alla dem som voro klokast. Han lät ofta uppläsa för sig de lagar som Håkon Adalsteinsfostre hade givit i Tråndheim. Han omarbetade lagarna efter de visaste mäns råd, tog ifrån eller lade till, där det syntes honom nödigt: kristenrätten stiftade han med biskop Grimkels och andra prästers bistånd, och han lade sig därvid all vinn om att avskaffa hedendomen och sådana gamla sedvänjor som tycktes honom strida emot kristendomen. Bönderna samtyckte till dessa lagar, som konungen gav. Så säger Sigvat:

Böljehästens herre![184]
Åt menigheten kan du
den lag och landsrätt giva
som skall bestå för evigt.

Konung Olav var en man med goda seder, besinningsfull, fåmält och givmild, men lysten efter ägodelar. Vid denna tid voro skalden Sigvat och flera andra isländska män hos konungen, såsom förut är omtalat. Konung Olav gjorde sig noga underrättad om huru kristendomen hölls på Island. Det tycktes honom fattas mycket uti att det vore väl ställt, ty om det sätt på vilket man iakttog de kristna föreskrifterna berättade de, att det var tilllåtet i lagen att äta hästkött[185] och att utsätta barn[186] efter hednisk sed och att göra ännu flera andra saker som stredo emot kristendomen. De förtäljde också för konungen om många stormän, som då funnos på Island. Skapte Thoroddsson[187] var vid denna tid lagsagoman på Island. Från länder vidt omkring sporde han de män, som visste bäst besked därom, om folkens seder och förde mest spörsmålen på kristendomen, huru den hölls på Orknöarna och Hjaltland[188] och Färöarna. Han fick det beskedet, att det var långt ifrån att det stod väl till. Sådant tal hade han ofta på tungan, eller också talade han om lag och landsrätt.


59. Fogden Åsgauts död.

Samma vinter kommo östan ifrån Svithiod sändebud från konung Olav den svenske. Deras anförare voro två bröder, Thorgaut »skarde»[189] och fogden Åsgaut; de hade med sig tjugofyra män. När de kommo västerut över Kölen in i Veradalen, höllo de ting med bönderna och talade med dem; de krävde skatt och utskylder å sveakonungens vägnar. Bönderna rådslogo och blevo ense om att de skulle betala vad sveakonungen begärde, om konung Olav å sin sida icke krävde några skatter av dem; de sade sig icke vilja betala utskylder till bådadera.

Sändebuden foro därifrån och ut efter dalen, och på varje ting som de höllo fingo de samma svar av bönderna, men inga pänningar. Därefter foro de ut till Skaun[190] och höllo ting där och krävde skatt, och allt gick på samma sätt som förut. Därpå foro de in i Stjoradalen och krävde ting, men bönderna ville icke komma dit. Nu sågo sändebuden, att de icke fingo uträttat någonting, och Thorgaut ville då vända tillbaka österut. »Icke tycker jag», svarade Åsgaut, »att vi ha fullgjort konungens ärende; jag vill fara och uppsöka konung Olav den digre, till honom hänskjuta ju bönderna sin sak.»

Han fick sin vilja fram, och de foro nu ut till staden[191] och togo härbärge där. Dagen därpå gingo de till konungen — han satt just till bords — hälsade honom och sade, att de kommo i sveakonungens ärenden. Konungen bad dem komma till sig dagen därpå. Följande dag, då konungen hade åhört mässan, gick han till sitt tingshus, lät kalla dit sveakonungens män och bad dem framföra sitt ärende. Då talade Thorgaut och omtalade först, i vilket ärende de färdades och voro sända, och sedan, huru intrönderna hade svarat; därefter bad han, att konungen skulle avgöra, vad utfall deras ärende dit skulle få. Konungen svarade: »Då jarlarna rådde här i landet, var det icke underligt, att folket visade dem undersåtlig lydnad hellre än att böja sig under utländska konungar, ty de voro arvfödda till riket här; likväl hade det varit rättare, att jarlarna hade visat de konungar lydnad och tjänst, som hade rättmätiga anspråk på riket, än att de skulle hylla utländska konungar och resa sig med våld emot sina rätta härskare och beröva dem deras land. Vad åter konung Olav den svenske angår, som gör anspråk på Norge, så vet jag icke, vad rimligt skäl han har för sitt krav; men det kunna vi väl minnas, vilken förlust av män vi lidit genom honom och hans fränder.» Då sade Åsgaut: »Icke är det underligt, att du kallas Olav den digre; med mycket stora ord svarar du en sådan herres budsändning. Du vet nog icke rätt, huru tung konungens vrede blir dig att bära; det ha de fått erfara, som hade större kraft, än du synes mig ha. Men om du vill behålla ditt rike för beständigt, så har du endast den utvägen att fara till honom och bliva hans man. Vi skola då bedja med dig, att han giver dig detta rike i förläning.» Då svarade konungen och tog saktmodigt till orda: »Jag skall ge dig ett annat råd, Åsgaut! Faren nu tillbaka till eder konung och sägen honom, att jag tidigt på våren skall göra mig redo och fara österut till landsgränsen, som sedan gammalt har skilt de norska konungarnas välde ifrån sveakonungens. Han kan då komma dit, om han vill, så alt vi må kunna ingå förlikning och var och en av oss behålla det rike som han är arvfödd till.» Därefter gingo sändebuden tillbaka till sitt härbärge för att göra sig redo att avresa, och konungen gick till bords.

Sändebuden kommo tillbaka till konungsgården, och när dörrvakterna sågo detta, underrättade de konungen. Han befallde dem att icke släppa in dem; »jag vill icke tala med dem», sade han. Sändebuden foro då bort. Thorgaut sade, att han ville vända tillbaka med sina män, men Åsgaut sade, att han ville uträtta konungens ärende. Därpå skildes de. Thorgaut for in i Strind, men Åsgaut och hans tolv män vände sig upp emot Gaulardalen; han ämnade draga söderut till Möre och där fullgöra konungens ärende. När konung Olav fick veta detta, sände han »gästerna»[192] ut efter dem. De träffade på dem ute på näset vid Stein[193], grepo dem och förde dem in på Gaularåsen, reste en galge och hängde dem där, så att man kunde se dem från farleden ute i fjorden. Thorgaut fick kunskap om dessa händelser, innan han hade lämnat Tråndheim. Därpå forsatte han sin färd, till dess han träffade sveakonungen och omtalade, vad som hade tilldragit sig på deras resa. Konungen blev mycket vred, när han fick höra detta; det sparades icke på stora ord.


60. Förlikning mellan konung Olav och Erling Skjalgsson.

Våren därefter uppbådade konung Olav en här i Tråndheim och gjorde sig redo att fara österut i landet. En islandsfarare rustade sig just då att lämna Nidaros. Konung Olav sände bud och igenkänningstecken till Hjalte Skeggesson[194] och kallade honom till sig. Han sände hälsning till lagsagomannen Skapte[195] och de andra män som hade den största makten över lagstiftningen på Island, att de skulle ur lagen borttaga det som syntes honom mest strida emot kristendomen. Därjämte sände han vänskapliga hälsningar till alla landets män i gemen.

Konungen seglade sedan söderut längs kusten och stannade i varje fylke för att hålla ting med bönderna. På alla tingen lät han uppläsa den kristna lagen och de stadgar som följde därmed. Han utrotade då genast många oseder och hedniska bruk hos folket; ty jarlarna hade väl hållit gammal lag och landsrätt, men i fråga om att iakttaga kristendomens bud hade de låtit var och en göra, såsom han själv ville. Det hade då kommit därhän, att folket var döpt rundtomkring i kustbygderna, ehuru den kristna lagen var okänd för de flesta; men vida omkring i de övre dalarna och fjällbygderna var folket hedet, ty så snart allmogen fick råda sig själv, så stannade, i vad som rörde tron, det bäst i deras minne, som de hade lärt i sin barndom. Dem som icke ville foga sig efter konungens ord i fråga om iakttagandet av kristen sed, hotade han med stränga straff, både mäktiga och ringa. Konung Olav blev nu tagen till konung på alla lagting[196] över hela landet, och ingen talade emot honom.

Medan konungen låg i Kormtsund, gingo bud emellan honom och Erling Skjalgsson med förslag om förlikning, och ett möte avtalades på Hvitingsö. Då de träffades där, talades de själva vid om förlikningen. Erling tyckte sig emellertid då i konungens ord finna något annat, än man hade sagt honnm. Han förklarade, att han ville ha alla de inkomster som Olav Tryggvesson och efter honom jarlarna Sven och Håkon hade givit honom — »jag skall då bliva din man och en trogen vän», sade han. Men konungen svarade: »Så synes det mig, Erling, som om det icke vore sämre för dig att av mig emottaga lika stora intäkter som du emottog av Erik jarl, den man som hade vållat dig det största manfall. Jag skall låta dig bliva den främste mannen i landet, men jag vill giva bort förläningarna efter mitt eget skön och icke låtsa, som om ländermännen hade arvsrätt till mitt fädernearv och jag skulla köpa eder tjänst för mångdubbelt pris.» Erling var icke sinnad att bedja konungen om någon ändring häri, ty han såg, att konungen icke var lätt att leda. Han insåg också, att han endast hade två ting att välja emellan, antingen att icke göra förlikning med konungen och så stå sitt kast, huru det komme att gå, eller också att låta konungen ensam råda. Han valde det senare, ehuru det var honom mycket emot, och sade till konungen: »Den tjänst torde vara dig nyttigast, som jag bjuder dig av fri vilja.» Härmed slutade deras samtal. Därefter gingo Erlings fränder och vänner emellan och bådo honom giva efter och handla med klokhet och icke med övermod. »Du skall alltid», sade de, »bliva den främste av ländermän i Norge både i fråga om duglighet, släkt och rikedom.» Erling fann, att detta var ett godt råd och att de som talade så leddes därtill av välvilja. Han gjorde därför så, att han underkastade sig konungen på de villkor, som denne ägde att bestämma. Därefter skildes de och voro nu till synes förlikta. Olav fortsatte sin färd österut längs kusten.


61. Dråpet på Eiliv den götiske.

Så snart konung Olav kom till Viken och detta blev bekant, foro de danskar som där hade ämbeten av danakonungen genast därifrån; de begåvo sig till Danmark och ville icke invänta konung Olav. Men denne seglade in längs kusten av Viken och höll ting med bönderna. Allt folket där underkastade sig honom; han uppbar alla konungens skatter och stannade i Viken under sommaren.

Han styrde sedan österut över Folden från Tunsberg och ända ned till Svinesund. Där började sveakonungens välde, och denne hade tillsatt sysslomän[197] där, Eiliv den götiske[198] över den norra delen och Hroe den skelögde över den södra ända ned till Älven. Hroe hade släktingar på båda sidor om Älven och en stor gård på Hisingen; han var en mäktig och mycket rik man. Eiliv var också en högättad man. Då konung Olav kom med sin här till Ranrike[199], kallade han bönderna till ting, och de som bodde på öarna eller nära havet infunno sig. När tinget var satt, talade Björn stallare och bad bönderna taga emot konung Olav där, på samma sätt som det hade skett på andra ställen i Norge. Brynjolv kamel hette en framstående bonde; han steg upp och sade: »Vi bönder veta, huru landet sedan gammalt har varit skiftat mellan Norges konung, sveakonungen och danakonungen, nämligen så, att Göta älv har bildat gränsen från Vänern och till havet, norr därom skogsbygderna[200] upp till Eidaskog[201] och därifrån Kölen allt norrut till Finnmarken. Vi veta också, att än den ene och än den undre har inkräktat på de andras land. Svearna ha länge haft väldet ända till Svinesund. Likväl — för att säga eder sanningen — vet jag, att många mäns sinnelag är sådant, att det skulle synas dem bättre att tjäna Norges konung; men de ha icke mod därtill. Sveakonungens rike sträcker sig både öster och söder om oss, och det är att vänta, att Norges konung snart far norrut i landet, där landets största styrka är; vi ha då icke kraft nog till att kämpa med götarna[202]. Nu måste konungen finna på ett godt råd för oss; vi skulle gärna vilja bliva hans män.» Efter tinget var Brynjolv om kvällen inbjuden till konungen och likaså dagen därpå, och de talade då mycket sig emellan i enrum. Sedan for konungen österut[203] längs Viken.

När Eiliv fick höra, att konungen var där, lät han kunskapa om hans färd. Eiliv hade trettio man, som utgjorde hans följe. Han befann sig i den övre bygden vid skogarna och hade där en skara bönder samlad. Många bönder kommo till konung Olav, och andra sände vänskapsförsäkringar till honom. Sedan gingo bud emellan konung Olav och Eiliv, och bönderna bådo dem länge bägge, att de skulle avtala en sammankomst emellan sig och göra fred på något sätt. De sade till Eiliv, att de väntade av konungen, att om de icke rättade sig efter hans ord, så skulle de bliva hårdt straffade, och de lovade, att Eiliv icke skulle sakna hjälp av dem. Det blev då beslutet, att Eiliv och hans män skulle komma ned och hålla ting med bönderna och konungen. Då sände konungen anföraren för »gästerna»[204], Thore den långe, och elva andra män till Brynjolv; de hade brynjor under kjortlarna och hattar över hjälmarna. Dagen därpå kommo bönderna talrikt ned tillsamman med Eiliv; i hans skara var då även Brynjolv och i dennes följe Thore. Konungen lade till med sina skepp på ett ställe, där en bergsknalle sköt ut i havet. Där gingo han och hans män i land och satte sig på knallen, men ovanför var en slätt, och där stod bondeflocken; Eilivs män bildade en sköldborg omkring honom.

Björn stallare talade länge och väl å konungens vägnar. När han hade satt sig ned, steg Eiliv upp och tog till orda; men i samma ögonblick reste sig Thore den långe, drog sitt svärd och högg till Eiliv över halsen, så att huvudet skildes från kroppen. Alla bönderna rusade upp, och götarna började att springande fly undan; Thore och hans män dräpte några av dem. Men när skaran stannade och tumultet upphörde, reste sig konungen upp och befallde, att bönderna skulle sätta sig ned. De gjorde så. Där talades nu mycket, och slutet blev, att bönderna underkastade sig konungen och lovade honom lydnad; han lovade å sin sida att icke skiljas ifrån dem och att stanna där, till dess han och den svenske konung Olav på något sätt finge gjort slut på sin tvist. Därefter lade konung Olav under sig den norra »sysslan»[205] och for om sommaren vidare österut[206] ända till Älven. Han fick alla de kungliga inkomsterna längs kusten och rundtomkring på öarna.

När det led mot slutet av sommaren, vände han tillbaka norrut till Viken och styrde upp efter Raumälven. Där är en stor fors, som heter Sarp; ovanför denna skjuter ett näs norrifrån[207] ut i älven. Där lät konung Olav göra ett gärde av sten och torv och stockar tvärs över näset, gräva en grav därutanför och bygga en stor jordvall. I denna borg lade han grunden till en köpstad[208]. Han lät där bygga en konungsgård och resa en Mariakyrka; han lät också utstaka tomter till andra gårdar och skaffade män till att bygga på dem. Om hösten lät han föra dit de förråd som behövdes för vinteruppehåll; han satt där över vintern med stort följe, men hade sina män ute i alla »sysslor». Han förbjöd all utförsel från Viken till Götaland[209], både av sill och salt; detta kunde götarna svårligen undvara. Han höll ett stort julgästabud och bjöd till sig många storbönder från bygderna däromkring.


62. Om Eyvind »urhorn».

Eyvind »urhorn»[210] hette en man som härstammade från Österagder; han var en stor man och av god ätt. Han for varje sommar på härnadståg, än västerut över havet, än i östervåg eller söderut till Frisland; han hade en tjugobänkare, en väl bemannad snäcka[211]. Han hade varit med vid Nesjar och kämpat på konung Olavs sida; när de skildes, lovade konungen honom sin vänskap och Eyvind konungen sin hjälp, varhelst han ville kräva den. Eyvind var om vintern på julgästning hos konung Olav och fick goda gåvor av honom. Brynjolv kamel var också hos konungen vid detta tillfälle; han fick i julgåva av konungen ett guldprydt svärd och därjämte en gård som heter Vettaland[212]; det är en mycket stor och ansenlig gård. Brynjolv diktade en visa om gåvorna, och detta är slutet därav:

Fursten gav mig
svärd och Vettaland.

Sedan gav konungen honom ländermans namn, och Brynjolv förblev alltid den trognaste vän till konungen.


63. Dråpet på Thrånd.

Denna vinter for Thrånd den vite från Tråndheim österut till Jämtland för att indriva skatt för Konung Olav den digres räkning. Men när han hade insamlat skatten, kommo sveakonungens män dit, dräpte Thrånd och alla hans elva följeslagare, togo skatten och förde den till sveakonungen. Detta sporde konung Olav, och det misshagade honom mycket.


64. Kristendomen påbjudes i Viken.

Konung Olav lät påbjuda kristen lag i Viken på samma sätt som norrut i landet. Det hade god framgång, ty inbyggarna i Viken kände de kristna sederna mycket bättre än folket norrut, eftersom där både vinter och sommar vistades många köpmän, både danska och saxiska. Vikborna lågo också mycket ute på köpmansfärder till England, Saxland, Flämingaland[213] och Danmark, och somliga drogo på vikingatåg och uppehöllo sig under vintern i kristna länder.


65. Hroes fall.

På våren sände konung Olav bud, att Eyvind skulle komma till honom. De talade länge i enrum. Därefter begav sig Eyvind ut på vikingafärd. Han seglade söderut längs kusten av Viken och lade till vid Ekröarna[214] utanför Hisingen. Där fick han höra, att Hroe den skelögde hade farit norrut till Orust och där indrivit ledingsavgiften[215] och skatterna; man väntade honom nu norrifrån. Då rodde Eyvind in till Haugasund[216], och när Hroe kom roende norrifrån, möttes de i sundet och kommo i strid. Där föll Hroe med nära trettio män, och Eyvind tog allt det gods som Hroe hade haft. Eyvind for sedan i östervåg och låg där i viking under sommaren.


66. Gudleiks och Thorgaut »skardes» fall.

Gudleik den »gårdske» hette en man, som härstammade från Agder. Han var en duglig skeppare och köpman, var rik och företog handelsresor till olika länder. Han for ofta österut till Gårdarike, och därför kallades han Gudleik den »gårdske». Denna vår utrustade Gudleik sitt fartyg och ämnade om sommaren fara österut till Gårdarike. Konung Olav sände bud till honom, att han ville träffa honom. När Gudleik kom till honom, meddelade konungen honom, att han ville ingå bolag med honom, och bad honom köpa åt sig sådana dyrbarheter som voro svåra att få hemma i Norge. Gudleik svarade, att det skulle bliva, såsom konungen önskade. Konungen lät då giva honom så mycket pänningar som syntes honom lämpligt.

Gudleik for om sommaren i österväg. De lågo någon tid vid Gottland. Det gick då, såsom det ofta händer, att icke alla höllo tand för tunga, och landets inbyggare fingo veta, att det var Olav den digres bolagsman som var ombord på skeppet. Gudleik fortsatte på sommaren sin färd i österväg till Holmgård[217] och köpte där dyrbart pell[218], som han ämnade till högtidskläder åt konungen, och dessutom kostbara skinn och en förträfflig bordsuppsättning. Om hösten, då Gudleik for västerut, fick han motvind, och de lågo mycket länge vid Öland. Thorgaut »skarde» hade om hösten hållit kunskapare ute för att följa Gudleiks färd; han överrumplade dem nu med ett långskepp, där de lågo, och började strid med dem. De försvarade sig länge, men då de voro mycket underlägsna i antal, föllo Gudleik och många av hans besättningsmän, och många blevo sårade. Thorgaut tog allt deras gods och även konung Olavs dyrbarheter. Sitt byte delade Thorgaut och hans män alla lika, men dyrbarheterna förklarade han att sveakonungen skulle ha. »Det är», sade han, »någon del av den skatt som han har rätt att uppbära i Norge.» Thorgaut for sedan österut[219] till Svithiod. Dessa händelser spordes snart.

Kort därefter kom Eyvind »urhorn» till Öland. När han fick veta, vad som händt, seglade han österut[220] efter Thorgaut och hans män; de träffades i Sveaskären och kämpade där. Thorgaut och större delen av hans män föllo där eller kastade sig i havet. Eyvind tog allt det gods de hade rövat ifrån Gudleik och däribland konung Olavs dyrbarheter. Eyvind for om hösten tillbaka till Norge, och han förde då dyrbarheterna till konung Olav. Konungen tackade honom hjärtligt för hans beteende och lovade honom å nyo sin vänskap. Konung Olav hade då varit konung i Norge i tre år.


67. Konung Olav och Ragnvald jarl mötas.

Samma sommar hade konung Olav leding ute och for åter österut till Älven och låg där länge under sommaren. Då gingo bud emellan konung Olav och Ragnvald jarl och dennes hustru, Ingeborg Tryggvesdotter[221]. Hon ivrade med all makt för att hjälpa konung Olav, och hon var mycket oförtruten i denna sak. Anledningarna härtill voro tvä: dels var det nära släktskap mellan henne och konung Olav, och dels kunde hon aldrig glömma, att sveakonungen hade varit med om att fälla hennes broder, Olav Tryggvesson, och för den sakens skull ansåg sig ha anspråk på att råda över Norge. Genom hennes övertalningar blev jarlen mycket böjd för vänskap med konung Olav, och det kom därhän, att konungen och jarlen avtalade ett möte emellan sig och träffades vid Älven. De talade där om många ting och i synnerhet om förhållandet mellan Norges konung och sveakonungen. De sade båda, som sant var, att det var det största landsfördärv både för Vikborna och götarna[222] att det icke var handelsfred emellan rikena, och slutligen överenskommo de om fred sig emellan till nästa sommar. De utbytte skänker vid skilsmässan och avtalade vänskap med varandra.

Konungen for norrut till Viken; han hade nu alla de kungliga intäkterna ända ned till Älven, och allt folket i landet hade givit sig under honom.

Konung Olav den svenske fattade sådant hat till Olav Haraldsson, att ingen vågade nämna honom med hans rätta namn, så att konungen hörde det; de kallade honom »den tjocke mannen» och talade alltid mycket illa om honom, när han kom på tal.


68. Fredsunderhandlingarna börja.

Bönderna i Viken talade sinsemellan och sade, att det var alldeles nödvändigt, att konungarna inginge fred och förlikning; de sade sig vara mycket illa ställda, om konungarna förde krig emot varandra. Men ingen vågade öppet frambära detta tal inför konungen. Då bådo de Björn stallare, att han skulle framlägga denna sak för konungen och begära, att denne skulle sända män till sveakonungen och erbjuda förlikning från sin sida. Björn var föga hågad härför och gjorde undanflykter; men på många vänners bön lovade han till slut att tala om detta inför konungen, ehuru han sade sig ana, att konungen icke skulle komma att taga nådigt upp, om han skulle i någon sak vika för sveakonungen. Samma sommar kom Hjalte Skeggesson[223] på Olavs befallning från Island. Han begav sig genast till konung Olav. Konungen tog väl emot honom, inbjöd honom att vistas hos sig och anvisade honom plats bredvid Björn stallare. De voro bordskamrater, och det uppstod snart vänskap emellan dem.

En gång, då Olav höll möte med sina män och med bönderna och överlade om rikets angelägenheter, sade Björn stallare: »Vilken mening han I, konung, om den ofred, som här råder emellan sveakonungen och Eder? Nu har var och en av eder mistat män genom den andre, men det är dock icke avgjort mer än förut, vad vardera skall ha av riket. I han suttit här i Viken en vinter och två somrar och vändt ryggen till allt landet norr härom. Nu äro de män, som ha egendomar eller odalgårdar norrut i landet, ledsna på att stanna här längre. Det är därför ländermännens och de andra krigarnas och även böndernas önskan, att saken kommer till avgörande på det ena eller andra sättet. Eftersom nu fred och förlikning är ingången med jarlen och västgötarna, som bo här närmast, så synes männen den bästa utvägen vara, att I sänden bud till sveakonungen å Edra vägnar. Många av de män som äro hos sveakonungen skola säkerligen understödja detta; ty det är till lycka för alla som bebo dessa länder, både här hemma och där borta.» Björns tal väckte livligt bifall. Då sade konungen: »Detta råd, Björn, som du här har lagt fram, är det lämpligast att du har givit för dig själv, och du skall fara denna sändefärd. Du har nytta därav, om rådet är klokt; men om det blir fara för livet därigenom, så har du själv största skulden. Det tillhör ju också ditt ämbete att vid sammankomster tala det som jag vill hava sagt.» Därefter reste sig konungen, gick till kyrkan och lät sjunga högmässan för sig; sedan gick han till bords.

Dagen därpå sade Hjalte till Björn: »Varför är du oglad, är du sjuk eller vred på någon?» Björn berättade om samtalet med konungen och sade, att detta var en farofull beskickning. Hjalte svarade: »Så är det att tjäna konungar. Sådana män ha stor ära och äro mera hedrade än andra, men ofta komma de i livsfara; det gäller att väl finna sig i bådadera. Mycket förmår konungens lycka, och mycken heder kan vinnas på den färden, om det går väl.» Björn sade: »Du tager denna sak med färden lätt! Kanske du vill fara med mig? Konungen sade, att jag skulle taga mina hirdkamrater med mig på resan.» Hjalte svarade: »Förvisso skall jag fara, om du vill, ty det synes mig svårt att få en annan slik bänkkamrat, om vi två skiljas.»


69. Björn stallares färd.

Några dagar därefter, då konung Olav var på en sammankomst, kommo Björn och hans elva följeslagare dit. Han underrättade konungen, att de voro redo att begiva sig av på sändefärden och att deras hästar stodo sadlade därute. »Jag vill nu veta», sade Björn, »med vad besked jag skall fara, eller vilket uppdrag du giver oss.» Konungen svarade: »I skolen framföra dessa mina ord till sveakonungen, att jag vill göra fred emellan våra länder med de landsgränser som Olav Tryggvesson hade före mig; och må det bliva fastställt med bindande avtal, att ingen av oss överskrider dem. Men vad beträffar manspillan, så behöver den icke nämnas, om någon förlikning skall bliva av, ty sveakonungen kan icke med pänningar ersätta oss den skada som vi ha lidit genom svearna.» Därefter steg konungen upp och gick ut med Björn och hans män. Han tog fram ett guldprydt svärd och en fingerring av guld, gav dem åt Björn och sade: »Detta svärd giver jag dig; jag fick det i sommar av Ragnvald jarl. Till honom skall du fara och hälsa honom från mig, att han bistår dig med råd och hjälp att föra fram ditt ärende. Du synes mig väl ha uträttat ditt uppdrag, om du får höra sveakonungens svar, han må så säga ja eller nej. Men denna ring lämnar du åt Ragnvald jarl; detta tecken skall han känna igen.»

Hjalte gick inför konungen och hälsade honom. »Och nu, konung, är det oss mycket av nöden, att du skänker din lycka åt denna färd», sade han och önskade, att de måtte träffas igen helbrägda. Konungen frågade, vart Hjalte skulle fara. »Med Björn», svarade han. Konungen sade: »Det skall bliva till gagn för denna färd, att du följer med dem, ty din lycka har ofta blivit prövad. Vet det förvisst, att jag skall lägga, all min håg på saken, om det betyder något, och skänka dig och eder alla all min lycka!»[224]

Björn och hans män redo nu sin väg bort och kommo till Ragnvald jarls hird; de blevo där väl mottagna. Björn var bekant för många, känd både till utseende och tal av alla som hade sett konung Olav, ty Björn plägade stå upp på alla ting och tala konungens ärenden. Jarlens hustru Ingeborg gick fram till Hjalte och talade med honom; hon kände honom, ty hon hade varit hos sin broder, Olav Tryggvesson, då Hjalte var där; och Hjalte räknade släktskap mellan konungen och sin hustru Vilborg: Erik »bjodaskalle», fader till Astrid och morfader till konung Olav Tryggvesson, och Bodvar, fader till Ålov, morfar till Gissur vite och farmorsfar till Vilborg, voro bröder, söner till Vikinga-Kåre, länderman på Voss[225]. — Nu voro de där i god välfägnad.

En dag gingo Björn och hans män till samtal med jarlen och Ingeborg. Björn framförde sitt ärende och visade jarlen igenkänningstecknen. Jarlen sporde: »Vad har händt dig, Björn, eftersom konungen vill din död? Du har så mycket mindre utsikt att föra fram detta budskap, som jag tror, att det icke finns någon som skulle kunna tala dylika ord inför sveakonungen och komma strafflöst undan det. Sveakonungen Olav är en mycket övermodigare man, än att man skulle inför honom kunna föra något tal som vore honom emot.» »Ingenting har händt mig», svarade Björn, »för vilket konung Olav har vredgats på mig, men många hans rådslag både för sig själv och sina män äro sådana, att det för modlösa män kan synas ett vågspel, huru det skall avlöpa. Alla hans råd ha dock hittills vändt sig i lycka, och vi tro, att det även framdeles skall gå på samma sätt. För att nu säga eder sanningen, jarl, så ämnar jag fara till sveakonungen och icke vända tillbaka, förrän jag har låtit honom höra alla de ord som konung Olav bad mig föra till hans öron, så vida icke döden hindrar mig eller jag blir kvarhållen, så att jag icke kan komma fram. Detta skall jag göra, vare sig I viljen understödja konungens budskickning eller ej.» Då sade Ingeborg: »Jag skall genast säga min mening: jag vill, jarl, att I läggen Eder all vinn om att understödja konung Olavs budsändning, så att denna sak kommer inför sveakonungen, huru han så än vill svara. Även om du utsätter dig för sveakonungens vrede eller sätter all vår egendom och makt på spel, så vill jag mycket hellre våga detta, än att det skulle spörjas, att du undandrager dig konung Olavs uppdrag av rädsla för sveakonungen. Du har både börd och frändestyrka och duglighet nog till att vara så fri här i Sverige, att du kan tala det som väl passar sig och som synes alla värdt att höra, vare sig många eller få, mäktiga eller ringa höra därpå, och även om konungen själv lyssnar därtill.» Jarlen svarade: »Icke är det svårt att se, vad du äggar till. Det kan också vara, att du får din vilja fram, och att jag lovar konungens män att hjälpa dem, så att de få tillfälle att framföra sitt ärende inför sveakonungen, vare sig konungen tycker väl eller illa om det. Men jag vill bestämma, huru man skall gå tillväga. Jag vill icke låta hetsa mig av Björns eller andras iver i en så vansklig sak; jag vill, att de stanna hos mig till den tid, då det synes mig vara någon utsikt till att detta ärende kan få framgång.» Då jarlen hade yppat, att han skulle stödja dem i denna sak och lämna dem sin hjälp däri, tackade Björn honom hjärtligt och sade sig vilja handla efter hans råd. Björn och hans män stannade hos jarlen en lång tid.


70. Björns och Ingeborg Tryggvesdotters samtal.

Ingeborg var mycket vänlig emot dem. Björn talade ofta med henne om sitt ärende och var misslynt över att färden skulle fördröjas så länge. De och Hjalte talade ofta alla tre tillsamman om detta. Då sade Hjalte: »Jag skall fara till konungen, om I så önsken. Jag är icke norrman, och svearna skola icke ha något att förevita mig. Jag har hört, att hos sveakonungen vistas ett par isländska män i god välfägnad, bekanta till mig, konungens skalder Gissur svarte[226] och Ottar svarte[227]. Av dem kan jag få veta, vad jag skall tro om sveakonungen, om denna sak är så utsiktslös, som det säges, eller om det förhåller sig annorlunda. Jag skall finna på något ärende, som synes mig lämpligt.» Detta tycktes Ingeborg och Björn vara ett mycket manligt beslut, och de blevo fullständigt ense om denna sak. Ingeborg utrustade Hjalte för färden; hon gav honom till följe två götiska män och befallde dem, att de skulle följa honom och vara honom behjälpliga både såsom tjänare och såsom budbärare, om han ville sända dem någonstädes. Ingeborg gav honom tjugo vägda marker[228] till kostpänningar. Hon sände bud och igenkänningstecken med honom till konung Olavs dotter Ingegerd och bad henne lägga sig all vinn om hans sak, vad han än kunde komma att kräva av nödvändig hjälp.

Hjalte for, så snart han var färdig. När han kom till konung Olav, träffade han snart skalderna Gissur och Ottar. De blevo glada över hans ankomst och gingo genast med honom inför konungen. De meddelade konungen, att en man hade kommit dit, som var landsman till dem och hade det största anseende därhemma i landet, och bådo honom, att han skulle taga väl emot honom. Konungen bad dem taga Hjalte och hans män med sig i sitt följe.

Då Hjalte hade vistats där någon tid och hade blivit bekant med männen, blev han snart omtyckt av alla. Skalderna voro ofta hos konungen, ty de voro djärva i sitt tal. De sutto ofta om dagarna framför konungens högsäte och Hjalte med dem; honom aktade de högst i allt. Han blev då också bekant med konungen. Konungen talade gärna med honom och sporde efter tidender från Island.


71. Om skalden Sigvat.

Innan Björn for hemifrån, hade han bedt skalden Sigvat fara med sig; denne var då hos konung Olav[229]. För den färden voro männen icke hågade. Det rådde vänskap mellan Björn och Sigvat. Sigvat kvad:

Ständigt vänskap jag rönte
av furstens, den kampdjärve krigarns,
högborna stallare alla,
som sitta för konungens fötter[230]
Björn! Du har ofta talat
godt för mig hos drottnen.
Mycket förmår du att verka,
klok i tal och gärning.

Då de redo upp i Västergötland, kvad Sigvat dessa versar:

Glad var jag ofta i stormen,
då motvinden piskade häftigt
för Strindkungen[231] ute på havet
skeppets svällande segel.
Havshästen[232] ilade muntert,
där fram vi läto den rusa
hän över svallande böljor.
Kölarna skakade vågen.
I våras vi läto den tappre
sköldungens[233] fartyg gunga
tältade ute vid östrand
framför den fagra kusten;
men nu i höst, när skeppen
dragas på land ur vågen,
tvungen jag är att rida —
skilda sysslor jag prövar.

När de redo upp genom Västergötland sent om aftonen, kvad Sigvat:

Svulten i skymningen löper
hästen på vägen till gården[234];
hoven fårar marken.
Långt är lidet mot kvällen.
Fjärran från Danmark bär mig
över bäckarna springarn.
Hästen snubblar i diket:
dagen och natten mötas.

Sedan redo de in i köpstaden Skara och fram genom gatan till jarlens gård. Sigvat kvad:

Stolta kvinnor blicka
— dammoln de se — ur fönstren,
när susande snabbt vi rida
genom byn till Ragnvald.
Sporrom vår häst mot gården,
så att den kloka ungmön
må höra inne i huset
hästarnas lopp ur fjärran!


72. Om Hjalte och konung Olav.

En dag trädde Hjalte inför konungen åtföljd av de båda skalderna. Hjalte tog till orda: »Det är så, konung, som Eder är bekant, att jag har kommit hit till Eder och har farit en lång och svår väg. Sedan jag hade kommit över havet och fått höra talas om Eder storhet, så syntes det mig ovist att fara tillbaka utan att ha sett Eder och Eder ära. Det är lag mellan Island och Norge, att isländska män som komma till Norge skola där giva landören[235]. När jag kom över havet, tog jag emot alla mina skeppskamraters landören; och eftersom jag vet, att det är I som med störst rätt ägen makten över Norge, for jag till Eder för att lämna Eder landörena.» Därpå visade han konungen silvret och hällde tio marker silver i skötet på Gissur svarte. Konungen sade: »Det är icke många som bragt oss sådant från Norge nu på en tid. Jag är dig stor tack skyldig för att du har lagt dig så mycken vinn om att föra mig landörena i stället för att betala dem till våra ovänner. Men dock vill jag, att du tager emot dessa pänningar såsom gåva av mig och tillika min vänskap.» Hjalte tackade konungen med många ord.

Från den stunden kom Hjalte i stor ynnest hos konungen och talade ofta med honom. Konungen tyckte, som sant var, att han var en klok och vältalig man. Hjalte omtalade för Gissur och Ottar, att han var sänd med igenkänningstecken till Konungens dotter Ingegerd för att få hennes hjälp och vänskap, och bad, att de skulle skaffa honom tillfälle att tala med henne. De svarade, att de icke sågo något hinder därför, och gingo en dag till hennes hus, där hon satt och drack med många män. Hon tog vänligt emot skalderna, ty hon kände dem väl. Hjalte framförde till henne jarlens hustru Ingeborgs hälsning, sade, att hon hade sändt honom dit i förlitande på hjälp och vänskap, och lämnade fram igenkänningstecknen. Konungens dotter upptog saken vänligt och svarade, att han kunde räkna på hennes vänskap. De sutto där länge om dagen och drucko. Konungadottern sporde Hjalte om många tidender och bad, att han skulle ofta komma och tala med henne. Han gjorde så, kom ofta dit och talade med konungadottern. Han berättade henne då i förtroende om Björns och hans mäns färd och frågade, huru hon trodde att sveakonungen skulle upptaga ett förslag om fred emellan konungarna. Konungens dotter sade sig tro, att det icke tjänade något till att försöka att förmå konungen att ingå förlikning med Olav den digre. Hon sade, att konungen var så vred på Olav, att han icke ens kunde tåla att höra hans namn nämnas.

Det hände en dag, att Hjalte satt hos konungen och talade med honom. Konungen var vid mycket godt lynne och ganska drucken. Då sade Hjalte till konungen: »Mycken härlighet av många slag kan man här få skåda, och nu har jag med egna ögon sett, vad jag ofta har hört omtalas, att ingen konung i Nordlanden är så stor som du. Det är stor skada, att vi ha så lång och så svår väg att fara hit: först kommer ett stort hav, och sedan är det icke fredligt att färdas genom Norge för dem som vilja fara hit i vänskap. Men försöker man icke att mäkla fred mellan Eder och Olav den digre? Mycket hörde jag både i Norge och i Västergötland talas om att alla önskade, att det skulle bliva fred, och det sades mig med sanning, att den norske konungen hade sagt sig vara villig att sluta fred med Eder. Jag vet, att orsaken därtill är den, att han inser, att han har mycket mindre makt än I. Det sades också, att han tänkte bedja om din dotter Ingegerds hand; detta skulle ju också giva det bästa hopp om fullständig förlikning. Han är en mycket förträfflig man, efter vad jag hörde sannfärdiga män säga om honom.»

Konungen svarade: »Icke skall du tala slikt, Hjalte, men jag vill dock icke misstycka dig dessa ord, ty du vet icke, vad man här har att akta sig för. Den där tjocka karlen får icke nämnas här i min hird. Han har mycket mindre att betyda än många säga, och det skall du nog förstå, om jag säger dig, att detta svågerskap icke kan vara passande. Jag är den tionde konungen i Uppsala på det sättet, att var och en av oss fränder har tagit konungadömet efter den andre och varit ensam härskare över Sveavälde och över många andra stora länder och varit överkonungar över alla andra konungar i Nordlanden. Men i Norge är bygden liten och därtill spridd. Där ha varit småkonungar; Harald hårfagre var den störste konungen i det landet; han kämpade emot småkonungarna och tvang dem under sig. Men han insåg sin egen fördel, att icke fika efter sveakonungens välde; därför läto sveakonungarna honom sitta i fred[236]. Därtill kom, att det var släktskap emellan dem. Då Håkon Adalsteinsfostre var i Norge, satt han i fred, till dess han härjade i Götaland och Danmark[237]; men då restes en här emot honom, och han blev dräpt och berövad sitt rike[238]. Gunnhildssönerna blevo också tagna av daga, så snart de visade sig uppstudsiga emot den danske konungen; Harald Gormsson lade då Norge till sitt rike och gjorde det skattskyldigt under sig[239]. Likväl tycktes oss Harald Gormsson stå tillbaka för Uppsalakonungarna, ty vår frände Styrbjörn besegrade honom, och Harald blev hans man; men min fader, Erik segersäll, steg dock över Styrbjörns huvud, då de prövade sina krafter med varandra[240]. När Olav Tryggvesson kom till Norge och kallade sig konung, läto vi honom icke hållas därmed. Jag och den danske konungen Sven drogo ut och fällde honom. Nu har jag vunnit Norge och detta icke med mindre makt, än du nu kunde höra, och icke förvärvat det på sämre sätt, än att jag har kämpat mig till det och besegrat den konung som förut rådde över det. Du kan, såsom en klok man, förstå, att det är långt ifrån, att jag skulle vilja uppgiva det riket för den där tjocka karlens skull. Det är underligt, att han icke minnes, huru han med knapp nöd kom ut ur Logen, då vi hade stängt honom inne[241]; jag tror, att han då hade annat i hågen, om han komme undan med livet, än att oftare söka strid med oss svear. Nu skall du. Hjalte, icke mer föra detta tal i munnen inför mig!»

Hjalte förstod, att det icke var stor utsikt till att konungen skulle vilja lyssna till förlikningsförslaget; han slutade då och började tala om något annat.

Någon tid därefter, då Hjalte samtalade med konungadottern Ingegerd, berättade han för henne hela samtalet med konungen. Hon sade, att hon hade väntat detta svar av konungen. Hjalte bad henne då lägga några ord för saken hos konungen och sade, att det nog skulle ha sin verkan. Hon svarade, att konungen icke skulle höra på, vad hon än sade. »Men jag kan ju tala om saken», sade hon, »om du vill.» Hjalte sade sig vara mycket tacksam därför.

Ingegerd samtalade en dag med sin fader, och då hon märkte, att konungen var vid godt lynne, sade hon: »Vad mening har du om striden mellan dig och Olav digre? Många klaga nu över denna fiendskap. Somliga säga sig ha förlorat gods, andra fränder genom norrmännen, och ingen av dina män kan komma till Norge, såsom saken nu står. Landet är fattigt och svårt att färdas igenom och folket opålitligt; männen där i landet vilja ha vem helst annan till konung än dig. Om jag finge råda, så skulle du låta det vara med att göra anspråk på Norge och hellre med härsmakt taga det rike i östervåg, som de forna sveakonungarna ha haft och som vår frände Styrbjörn nu nyligen lade under sig[242], men låta Olav digre behålla sitt fädernearv och göra fred med honom.» Konungen svarade vredgat: »Det är ditt råd, Ingegerd, att jag avstår från riket i Norge och gifter dig med Olav digre! Nej, annat skall förr ske! Hellre skall det hända, att jag i vinter på Uppsalatinget kungör för alla svearna, att det skall bliva allmänt uppbåd, innan isarna gå av sjöarna; jag skall draga till Norge och föröda det landet med udd och egg och bränna det i grund och på det sättet betala dem för deras trolöshet.» Konungen var så rasande, att man icke kunde svara honom ett ord. Hon gick då därifrån.

Hjalte hade passat på henne och gick genast för att träffa henne; han frågade henne, huru hennes ärende hade utfallit hos konungen. Hon svarade, att det hade gått så, som hon hade väntat, att man icke kunde komma till tals med konungen, och att han hade utfarit i hotelser. Hon bad, att Hjalte aldrig mera skulle bringa denna sak på tal inför konungen.

Då Ingegerd och Hjalte talade samman, rörde sig deras samtal ofta om Olav digre. Han berättade henne ofta om hans seder och prisade dem så mycket han kunde; det var också alldeles sant, vad han sade. Hon upptog det väl. En gång, då de som vanligt talades vid, sade Hjalte: »Får jag, konungadotter, med ditt samtycke tala med dig om det som ligger mig på hjärtat?» »Tala du», sade hon, »så att jag ensam hör det!» Då sade Hjalte: »Huru skulle du svara, om den norske konung Olav sände bud till dig för att bedja om din hand?» Hon rodnade och svarade dröjande och betänksamt: »Icke har jag bestämt mig för något svar i den saken, ty jag tror icke, att jag kommer i behov av att använda detta svar. Men om Olav är en så framstående man i alla stycken, som du säger, då kan jag icke önska min man annorlunda — om det nu icke är så, att du har rosat honom för mycket i många avseenden.» Hjalte svarade, att han icke hade sagt någonting om konungen bättre än det var. De talade ofta härom sig emellan. Ingegerd bad Hjalte akta sig för att tala om detta inför andra män — »ty konungen skall vredgas på dig, om han får reda på det.»

Hjalte omtalade detta för skalderna Gissur och Ottar; de sade, att det var ett mycket lyckligt förslag, om det finge framgång. Ottar var djärv i sitt tal och älskad av storfolk. Han var snart i samtal om detta med konungadottern och gav henne samma skildring som Hjalte av konungens goda egenskaper. Ingegerd, Ottar och Hjalte talade sedan ofta tillsamman om detta. När de länge hade talats vid och Hjalte hade fått full visshet om utfallet av sitt ärende, sände han bort de båda götiska män som hade följt honom dit; han lät dem fara tillbaka till jarlen med brev, som konungens dotter Ingegerd och Hjalte sände jarlen och Ingeborg. Hjalte gav dem också en antydan om de saker som han hade bragt på tal med Ingegerd och om hennes svar. Budbärarna kommo till jarlen något före jul.


73. Konung Olavs färd till Upplanden.

Då konung Olav hade sändt Björn och hans följeslagare österut till Västergötland, sände han andra män till Upplanden med uppdrag att uppbåda gästning för sig. Han ämnade den vintern fara på gästning över Upplanden, ty det hade varit sed hos de förra konungarna att vart tredje år fara på gästning där. Han började på hösten sin färd från Borg och for först till Vingulmark. Han ordnade sin resa på det sättet, att han tog gästning uppe i närheten av skogsbygden och stämde till sig alla männen ifrån trakten och först och främst dem som bodde längst borta från storbygderna. Han efterforskade, huru männen höllo kristendomens bud. Där förbättringar syntes honom nödiga, lärde han dem rätta seder, och han pålade stränga straff, om det var några, som icke ville lägga av hedendomen: somliga drev han bort ur landet, andra lät han lemlästa till händer och fötter eller blända, andra åter lät han hänga eller halshugga, och ingen lämnade han ostraffad, som icke ville tjäna Gud. På det sättet drog han igenom hela det fylket. Utan åtskillnad straffade han mäktiga och ringa. Han skaffade dem präster och tillsatte så många sådana i bygderna, som han såg att det behövdes.

På detta sätt drog han över hela det fylket. Han hade tre hundra vapenföra män, då han for upp till Raumarike. Han märkte snart, att de kristna sederna iakttogos mindre, ju längre han kom upp i landet. Han fortsatte dock på samma sätt och omvände hela folket till den rätta tron; dem som icke ville böja sig för hans ord straffade han strängt.


74. Upplandskonungarnas svek.

När den konung som rådde där över Raumarike sporde detta, tycktes det honom vara en mycket bekymmersam sak. Ty varje dag kommo många män till honom och klagade över detta, både mäktiga och ringa. Konungen beslöt att fara upp till Hedemarken till konung Hrörek, ty han var den klokaste av de konungar som vid den tiden funnos där. Då de båda konungarna hade talat med varandra, kommo de överens att sända bud till konung Gudröd norrut i Dalarna[243] och till Hadeland till den konung som rådde där och bedja dem komma till ett möte med dem på Hedemarken. De hörsammade genast kallelsen, och de fem konungarna möttes på Hedemarken på ett ställe som heter Hringesaker. Hring var den femte konungen, broder till konung Hrörek.

Konungarna gingo först till samtal i enrum. Den som hade kommit från Raumarike tog först till orda och berättade om Olav den digres färd och de våldsgärningar han begick genom att dräpa och lemlästa folk; somliga fördrev han ur landet, och han tog gods och pänningar från alla som talade något emot honom; han drog med en stor här igenom landet och icke med sådant följe som lagen föreskrev. Han sade också, att för den ofredens skull hade han flytt dit, och många andra mäktiga män hade också flytt från sina odalgårdar i Raumarike; — »och även om dessa faror nu äro oss närmast, så dröjer det icke länge, innan I bliven utsatta för detsamma, och det är därför bäst, att vi alla tillsamman rådslå om vad vi skola göra.»

Då han hade slutat sitt tal, vände konungarna sig till Hrörek för att få svar. Denne sade: »Nu har det visat sig som jag misstänkte, då vi höllo möte på Hadeland och I alla voren så ivriga att höja honom över våra huvud[244]; jag trodde nog, att han skulle bliva oss hård att taga vid hornen, så snart han ensam hade makten över landet. Nu äro två utvägar för handen: den ena är den, att vi alla fara till honom och låta honom avgöra allt oss emellan, och det tror jag är den bästa för oss; den andra är att resa oss emot honom nu genast, innan han har dragit vidare genom landet. Fastän han har tre eller fyra hundra man, så är det icke någon övermakt för oss, om vi alla äro eniga i vårt beslut. Men ofta är det svårare att segra för dem, hos vilka flera äro lika mäktiga, än för den som ensam är ledare för hären, och det är mitt råd att helst icke pröva lyckan emot Olav Haraldsson.»

Därefter talade var och en av konungarna, såsom honom syntes; några avrådde och andra tillrådde, och det kom icke till något avgörande. Man menade, att i båda fallen var det uppenbara vanskligheter. Då tog Dalarnas konung Gudröd till orda och sade så: »Det synes mig underligt, att I ären så obeslutsamma i denna sak. I ären också till gagns rädda för Olav! Vi äro här fem konungar, och ingen av oss är av ringare börd än Olav. Vi lämnade honom hjälp till att kämpa med Sven jarl[245], och det är med vår makt som han har lagt detta landet under sig. Men om han nu vill förmena var och en av oss det lilla rike som han förut har haft och bruka våld och tvång mot oss, då kan jag säga det för min del, att jag icke vill finna mig i att bliva trälbunden av konungen, och jag kallar den av eder en omanlig stackare, som fruktar att taga honom av daga, om han faller oss i händerna här på Hedemarken. Ty det kan jag säga eder, att aldrig bära vi ett fritt huvud, så länge Olav är i livet.»

Efter denna äggelse blevo de alla ense om detta. Då sade Hrörek: »Det synes mig i fråga om detta företag, att vi behöva göra vårt förbund starkt, så att ingen vacklar i trohet mot den andre. Nu ämnen I, när Olav kommer hit till Hedemarken, att överfalla honom vid ett överenskommet möte; men då litar jag icke på eder i detta, om några av eder äro norrut i Dalarna, andra ute på Hedemarken. Om vi skola besluta oss för denna plan, så vill jag, att vi skola vara tillsammans dag och natt, till dess att den har satts i verket.» Härtill samtyckte konungarna, och de foro nu alla samlade. De läto tillreda gästning för sig ute på Hringesaker och drucko där var och en på sin bekostnad. De hade spejare ute i Raumarike; de läto genast nya kunskapare fara ut, då de andra kommo hem, så att de natt och dag hade reda på, huru det förhöll sig med Olavs färder och med antalet av hans folk.

Konung Olav drog på gästning in över Raumarike och for över allt fram på samma sätt som förut är omtalat. Men då livsmedlen icke räckte till på grund av männens stora antal, lät han ålägga bönderna att öka tillskotten, där det syntes honom nödvändigt att stanna. Men på somliga ställen stannade han kortare, än det var ämnat, och hans färd upp till sjön[246] blev därför snabbare än det var bestämt. Då konungarna hade avtalat den nämnda planen sig emellan, sände de bud och kallade till sig ländermän och mäktiga bönder från alla fylkena, och när de kommo dit, hade konungarna samtal med dem i enrum, yppade för dem det gjorda rådslaget och bestämde en mötesdag, på vilken denna plan skulle utföras. De kommo överens, att var och en av konungarna skulle ha tre hundra man. Därefter sände de ländermännen tillbaka, för att de skulle samla folk och komma konungarna till mötes, där det var bestämt. Detta rådslag behagade de flesta männen väl. Likväl var det även här, såsom det säges, att »var och en har en vän bland sina ovänner».


75. De uppländska konungarna lemlästas.

På denna sammankomst var även Ketil från Hringunes. När han kom hem om kvällen, åt han kvällsvard, och sedan klädde han och hans huskarlar sig genast och foro ned till sjön. De togo det fartyg, som Ketil ägde och som konung Olav hade givit honom, och satte det i sjön; i båthuset fanns all utrustning. De satte sig så till årorna och rodde ut efter sjön. Ketil hade fyrtio män, alla väl väpnade. De kommo tidigt på dagen ut till änden av sjön[247]. Ketil for därifrån med tjugo män och lämnade de andra tjugo kvar för att vakta fartyget.

Konung Olav befann sig för tillfället på Eid i övre Raumarike[248]. Ketil kom dit, just som konungen gick ifrån ottesången; han tog väl emot Ketil. Ketil bad att genast få tala med konungen; de gingo till samtal i enrum. Ketil omtalade nu för Olav, vad konungarna hade för händer, och yppade hela den plan som han hade fått kunskap om. Då konungen förnam detta, kallade han till sig sina män; några sände han ut i bygden och befallde dem att skaffa dit ridhästar, andra sände han upp till sjön för att taga alla roddbåtar, som de kunde få fatt i, och hålla i beredskap för honom. Därefter gick han till kyrkan och lät läsa högmässan för sig, och sedan gick han till bords.

Då han hade ätit, gjorde han sig redo så fort som möjligt och for upp till sjön. Där kommo skeppen honom till mötes. Han steg själv på Ketils fartyg och med honom så många män som detta kunde bära; alla de andra skaffade sig farkoster, såsom de bäst kunde. När det led ut på kvällen, lade de från land. Det var lugnt väder. De rodde upp efter sjön. Konungen hade då nära fyra hundra man. Innan det dagades, kom han upp till Hringesaker[249]. Vakterna märkte ingenting, förrän hären redan hade kommit fram till gården. Ketil och hans män visste noggrant besked, i vilka härbärgen konungarna sovo. Konungen lät omringa alla dessa härbärgen och ställa vakt, så att ingen skulle komma undan. De inväntade så dagningen. Konungarna hade ej folk nog att försvara sig; de blevo alla gripna och ledda inför konungen.

Konung Hrörek var en mycket klok och dådkraftig man. Konung Olav ansåg, att han icke vore att lita på, även om han inginge förlikning med honom. Han lät därför blända Hrörek på båda ögonen och föra honom med sig. På Dalarnas konung Gudröd lät han skära ut tungan. Hring och de båda andra lät han svärja sig eder, att de skulle fara bort från Norge och aldrig komma tillbaka. Men av ländermän och bönder, som voro medskyldiga i detta svek, fördrev han somliga från landet, andra blevo lemlästade, av åter andra tog han förlikning. Härom säger Ottar svarte[250]:

Givmilde furste, rättvist
har med ondt du lönat
landets härskare[251] alla
för ondskefulla ränker.
Härlige, stridsdjärve konung,
lagom du vedergällde
de hedemarkska kungar,
som förr din skada sökte.
Bort ur landet drev du,
kampvane konung, dem alla!
Svärdens blodare, större
teddes din makt än deras!
Alla flydde dig fjärran —
kunnigt är det för folket.
Tungan lät du förstumma
på honom som satt där norrut.
Den jord som fordom ägdes
av kungar fem tillhopa
du ensam nu behärskar —
stor seger Gud beskärt dig.
Till Eidaskog[252] i öster
sig breda dina ättland;
bland vapen-nötare[253] ingen
satt förr i sådant rike.

Konung Olav lade nu under sig det rike som dessa fem konungar hade ägt och tog gisslan av ländermännen och bönderna. Han tog gästningspänningar från Dalarna norrut och vida omkring från Hedemarken och for sedan åter till Raumarike och sedan till Hadeland. Den vintern dog hans styvfader Sigurd »so». Då for konung Olav till Ringerike, och hans moder Åsta gjorde ett stort gästabud för honom. Olav bar nu ensam konungsnamn i Norge.


76. Om konung Olavs bröder.

Det berättas, att en gång då konung Olav var på gästabud hos sin moder Åsta, ledde hon fram sina barn och visade honom dem. Konungen satte sin broder Guthorm på sitt ena knä och sin broder Halvdan på det andra[254]. Konungen såg på gossarna och rynkade därvid pannan och tittade barskt på dem. Pojkarna blevo förskräckta. Då bar Åsta till honom sin yngste son, som hette Harald; han var tre år gammal. Konungen rynkade ögonbrynen emot honom, men han bara såg upp emot konungen. Då fattade konungen gossen i håret och luggade honom; gossen tog fatt i konungens skägg och ryckte i det. Då sade konungen: »Hämndgirig månde du bliva längre fram, frände!»

Dagen därpå gick konungen omkring utanför gården tillsamman med sin moder Åsta. De gingo bort till en tjärn. Där sprungo gossarna Guthorm och Halvdan, Åstas söner, och lekte. De hade stora gårdar och sädeslador, många kor och får; det var deras lek. Nära därintill vid tjärnen vid en grund vik satt Harald och hade en mängd träspånor, som flöto vid stranden. Konungen frågade honom, vad det skulle vara. Han svarade, att det var hans krigsskepp. Då log konungen och sade: »Det kan hända, frände, att den tid kommer, då du råder över krigsskepp.» Sedan ropade konungen Halvdan och Guthorm dit. Han frågade Guthorm: »Vad skulle du vilja äga mest av, frände?» »Åkrar», svarade han. Konungen sade: »Huru stora åkrar skulle du vilja ha?» Han svarade: »Det skulle jag önska, att detta näset, som går ut här i sjön, vore besått var sommar, och att där stode tio gårdar.» Konungen genmälte: »Mycken säd kunde stå där.» Sedan frågade han Halvdan, vad han ville äga mest av. »Kor», svarade han. Konungen frågade: »Huru många kor skulle du vilja ha?» Halvdan svarade: »När de ginge till vattning, skulle de stå så tätt de finge rum rundtomkring sjön.» Konungen sade: »I viljen äga stora gårdar. Det är likt eder fader[255].» Sedan frågade konungen Harald: »Vad skulle du vilja äga mest av?» Han svarade: »Hirdmän.» Konungen sade: »Huru många skulle du då vilja ha?» »Det skulle jag önska», svarade han, »att de åte i ett mål min broder Halvdans kor.» Konungen skrattade och sade till Åsta: »Här fostrar du visst upp en konung, moder!» Icke omtalas det flera ord av dem vid det tillfället.


77. Om landsindelning och lagar i Svithiod.

I Svithiod var det gammal landssed, så länge hedendomen rådde där, att ett huvudblot skulle äga rum i Uppsala i goe månad[256]. Man skulle då offra för fred och för seger åt sin konung, och dit skulle folket komma från hela Sveavälde. Där skulle också alla svears ting hållas. Där var då också marknad och köpstämma, som varade en vecka. Sedan kristendomen hade kommit till Svithiod, bibehöllos likväl lagting och marknad där. Men nu, efter det att kristendomen har fullständigt segrat i Svithiod och konungarna ha upphört att ha sitt säte i Uppsala, har marknaden blivit flyttad och hålles nu vid kyndelsmässan. Den har hållit sig alltsedan, men varar nu icke mer än tre dagar[257]. I Uppsala är svearnas ting, och dit kommer folket från hela landet.

Sveavälde består av många delar. En del är Västergötland och Värmland och Markerna[258] och det som hör därtill, och det är ett så stort rike, att elva hundra kyrkor lyda under den biskop som är satt däröver. En annan del av landet är Östergötland; det utgör ett annat biskopsdöme. Dit höra nu Gottland och Öland, och allt detta tillsamman bildar ett ännu mycket större biskopsdöme. I själva Svithiod finnes en landsdel som heter Södermanland; det är ett biskopsdöme. En annan del heter Västmanland eller Fjärdhundraland; det är ett biskopsdöme. Den tredje delen av Svithiod heter Tiundaland; den fjärde heter Åtthundraland; den femte är Roden och det som tillhör denna österut[259] längs havet[260]. Tiundaland är den förnämsta och bästa bygden i Svithiod. Därunder lyder hela riket; där är konungasätet och ärkebiskopsstolen och därefter är Uppsala öd benämnd; »Uppsala öd» kalla svearna sveakonungens egendom[261].

Varje del av landet har sitt eget lagting och sin egen lag i många stycken[262]. Över varje lagsaga är en lagman, och han har den största makten över bönderna, ty det skall vara lag, som han låter uppläsa. Om konungen eller jarlen eller biskoparna fara genom landet och hålla ting med bönderna, så svarar lagmannen å böndernas vägnar; de stödja honom alla, så att dylika stormän knappast töras komma på deras allmänna ting, om icke bönderna och lagmannen tillåta det. Men i allt, vari lagarna skilja sig från varandra, skola alla rätta sig efter Uppsalalagen, och alla de andra lagmännen skola vara underordnade den lagman som är i Tiundaland[263].


78. Om Torgny lagman.

I Tiundaland var vid denna tid en lagman som hette Torgny; hans fader hette Torgny Torgnysson. Hans förfäder hade varit lagmän i Tiundaland i många konungars tid. Torgny var nu gammal. Han hade omkring sig en stor hird; han ansågs för den klokaste mannen i Sveavälde. Han var en frände till Ragnvald jarl och dennes fosterfader.

Nu skola vi omtala, att de män, som konungadottern Ingegerd och Hjalte hade sändt västerut, kommo fram till Ragnvald jarl. De framförde sitt ärende till Ragnvald jarl och hans hustru Ingeborg och sade, att konungens dotter hade ofta talat med sveakonungen om förlikning mellan honom och konung Olav den digre, och att hon var en god vän till Olav; men sveakonungen blev vred, var gång hon nämnde Olav, och hon såg ingen utsikt till förlikning under sådana omständigheter. Jarlen meddelade Björn, vad han hade fått höra österifrån; men Björn vidhöll vad han förut hade sagt, att han icke skulle vända tillbaka, förrän han hade träffat sveakonungen, och tillade, att jarlen hade lovat att följa honom till konung Olav.

Nu led det fram på vintern. Strax efter jul gjorde jarlen sig redo till färden och hade med sig sextio män; i hans följe voro Björn stallare och hans kamrater. Jarlen for österut ända till Svithiod; men då han drog upp i landet, sände han sina män i förväg till Uppsala med bud till konungens dotter Ingegerd, att hon skulle komma honom till mötes ute i Ulleråker; där hade hon stora gårdar. Då jarlens ord kommo till konungadottern, undandrog hon sig icke denna färd, utan gjorde sig redo med många män. Hjalte redde sig till att fara med henno. Innan han for, gick han inför konung Olav och sade: »Lev väl, konung! Det är sant att säga, att jag ingenstädes har sett en sådan storslagenhet som hos Eder; det ordet skall jag frambära, vart jag än kommer sedan. Jag vill bedja Eder, konung, att I viljen vara min vän.» Konungen svarade: »Varför talar du så, som om du önskade fara bort? Vart skall du fara?» Hjalte svarade: »Jag skall rida ut till Ulleråker med din dotter Ingegerd.» Konungen sade: »Farväl då! Du är en klok och belevad man och förstår dig väl på att umgås med herremän.» Därefter gick Hjalte därifrån.

Konungens dotter Ingegerd red ut till sin gård i Ulleråker och lät där tillreda ett stort gästabud för att taga emot jarlen. Jarlen kom dit och blev väl mottagen; han stannade där några dagar. Han och konungens dotter talade mycket med varandra och mest om sveakonungen och Norges konung. Hon sade jarlen, att det syntes henne vara föga hopp om fred. Då sade jarlen: »Vad synes dig, fränka, om Norges konung Olav friar till dig? Det tyckes oss, som om det snarast skulle vara utsikt till förlikning, om ett sådant släktskapsband kunde knytas emellan konungarna. Men jag vill icke föra fram den saken, om jag vet, att det är emot din vilja.» Hon svarade: »Min fader skall råda för mitt giftermål. Men av mina övriga fränder är du den, som jag helst vill hänskjuta min sak till, om det synes mig gälla något viktigt. Huru synes dig detta rådligt?» Jarlen tillrådde henne ivrigt och uppräknade till konung Olavs pris många ting, som voro mycket hedrande; han berättade utförligt för henne om de händelser som nyligen hade timat, då konung Olav hade på en morgon tagit fem konungar till fånga, berövat dem alla deras makt och lagt deras egendomar och riken under sitt välde. De talade mycket om denna sak och blevo i allt ense sig emellan. Jarlen for bort, då han var färdig. Hjalte följde med honom.


79. Om Ragnvald jarl och Torgny.

Ragnvald jarl kom en dag om aftonen till Torgny lagmans hem; det var en stor och präktig gård. Där voro många män ute; de hälsade vänligt på jarlen och hans män och togo hand om deras hästar och saker. Jarlen gick in i stugan; där var en stor mängd folk samlat. I högsätet satt en gammal man; en så stor karl hade Björn och hans följeslagare aldrig sett. Skägget var så långt, att det räckte ned till knäna på honom och bredde ut sig över hela bröstet. Han var en vacker och förnäm man. Jarlen trädde inför honom och hälsade honom. Torgny besvarade vänligt hans hälsning och bad honom gå till den plats, där han var van att sitta. Jarlen satte sig på andra sidan midt emot Torgny[264].

De stannade där några dagar, innan jarlen frambar sitt ärende. Han bad, att Torgny skulle gå till samtalsstugan[265] med honom. Björn och hans följeslagare följde jarlen dit. Jarlen tog nu till orda och omtalade, att den norske konung Olav hade sändt sina män hit österut för att underhandla om fred. Han uppehöll sig länge vid de svårigheter som vållades västgötarna därav, att det var ofred mellan dem och Norge. Han nämnde vidare, att den norske konung Olav hade sändt dit några män — och här voro nu konungens sändebud —, och han, Ragnvald, hade lovat att följa dem till sveakonungen. Han sade också, att sveakonungen hade upptagit denna sak mycket ovänligt: han hade sagt ifrån rent ut, att det icke var rådligt för någon att komma fram med detta. »Nu är det så, fosterfader», sade jarlen, »att jag ensam icke kan uträtta något i denna sak. Därför har jag nu kommit till dig, och här väntar jag goda råd och din hjälp.» Dä jarlen hade slutat sitt tal, teg Torgny en stund. När han sedan tog till orda, sade han: »Underligt beten I eder, I sträven efter att få jarlsnamn, men I förstån icke att styra eller att lägga råd, så snart I kommen i någon vansklighet. Varför tänkte du icke förut, innan du började din färd, därpå att du icke har makt att tala emot konung Olav? Det tyckes mig då icke mindre ärofullt att räknas bland bönderna, men ha frihet att säga vad man vill, även om konungen är närvarande. Nu skall jag komma till Uppsalatinget och ge dig sådan hjälp, att du kan tala orädd inför konungen, vad du behagar.» Jarlen tackade honom hjärtligt för detta löfte. Han stannade hos Torgny och red med honom till Uppsalatinget. Där var mycket folk samlat. Konung Olav var också där med sin hird.


80. Om Uppsalatinget.

Den första dagen, då tinget var öppnat, satt konung Olav på sin stol och hans hird rundtomkring honom. På den andra sidan av tingsplatsen sutto Ragnvald jarl och Torgny på en stol, och framför dem sutto jarlens hird och Torgnys huskarlar. Bakom stolen och rundtomkring i en krets stod bondemenigheten; somliga hade klättrat upp på kullar och högar för att därifrån höra på.

Då konungens ärenden voro talade, som det var sed att tala på tingen, och då detta var slut, reste sig Björn stallare bredvid jarlens stol och sade högt: »Konung Olav har sändt mig hit med det ärendet, att han vill bjuda sveakonungen förlikning och de landsgränser som av ålder ha varit mellan Norge och Svithiod.» Han talade så högt, att sveakonungen tydligt hörde det. Då denne först hörde konung Olav nämnas, tänkte han, att mannen ville framföra något ärende för honom; men när han hörde talas om förlikning och landsgränser mellan Svithiod och Norge, då förstod han, varifrån det kom. Han sprang upp och ropade högt, att den mannen skulle tiga. Då steg jarlen upp och talade. Han talade om Olav den digres budsändning och fredsanbud till den svenske konung Olav och därom, att västgötarna på allt sätt uppmanade konung Olav, att han skulle göra fred med norrmännen. Han framhöll, vilka svårigheter det vållade västgötarna att sakna alla de varor från Norge, som de behövde för sitt uppehälle, och tillika vara utsatta för norrmännens anfall och härnadståg, om den norske konungen samlade en här och förde krig mot dem. Jarlen meddelade också, att den norske konung Olav hade sändt sina män dit med det ärendet, att han ville bedja om hans dotter Ingegerds hand. Då jarlen hade slutat att tala, reste sig sveakonungen. Han svarade vredgat i fråga om förlikningen och förebrådde jarlen häftigt och länge för hans djärvhet att göra fred och förlikning med »den där tjocka karlen» och ingå vänskapsförbund med honom. Han påstod honom vara skyldig till landsförräderi emot sig och sade, att han rätteligen borde fördrivas ur riket. Han sade, att allt detta hade han sin hustru Ingeborgs övertalningar att tacka för, och menade, att det hade varit det olyckligaste råd, då han hade följt sin lust och tagit en sådan hustru. Han talade länge och hårdt och vände ännu en gång sitt tal emot Olav den digre.

Christian Krohg: Torgny lagmann på Uppsalatinget
När han satte sig ned, var det först tyst. Men så reste sig Torgny. När han reste sig, reste sig också alla bönderna, som förut hade suttit, och alla som hade varit på andra ställen rusade dit och ville höra på vad Torgny sade. Det var då till en början mycket buller av trängsel och vapen. Då det blev tyst, sade Torgny: »Annat är sveakonungarnas skaplynne nu, än det har varit förut. Min farfader Torgny kom i håg Uppsalakonungen Erik Emundsson[266] och berättade om honom, att så länge han var i sin bästa ålder, hade han leding ute varje sommar och drog till olika länder och lade under sig Finland, Karelen, Estland, Kurland och österländerna vida omkring[267] — man kan ännu se de jordborgar och andra stora byggnader, som han lät resa —; och likväl var han icke så högmodig, att han icke lyssnade till sina män, om de hade något att tala med honom om. Min fader Torgny var lång tid hos konung Björn[268] och kände hans seder; i Björns tid stod hans rike i stor kraft och förminskades icke — och likväl var han blid emot sina vänner. Jag själv kan minnas konung Erik den segersälle och var med honom på många härfärder; han ökade svearnas rike och värjde det med kraft — och likväl var det lätt för oss att giva honom råd. Men denne konung, som nu är, låter ingen drista att tala vid sig utom det som han själv vill, och härom beflitar han sig med all iver; men han låter sina skattländer gå ifrån sig av kraftlöshet och svaghet. Han envisas att hålla Norges rike under sig, vilket ingen sveakonung förut har åtrått, och det vållar mången man oro. Nu är det vår, böndernas, vilja, att du gör fred med Norges konung, Olav digre, och giver honom din dotter Ingegerd till äkta. Om du vill åter lägga under dig de riken i östervåg som dina fränder och förfäder ha ägt där, då vilja vi alla följa dig. Men om du icke vill gå in på det som vi kräva, då skola vi falla över dig och dräpa dig och icke tåla av dig ofred eller olag. Så ha våra förfäder gjort; de störtade fem konungar i en källa på Mulatinget[269] då de hade blivit uppblåsta, av övermod, liksom nu du emot oss. Säg nu strax, vilketdera du väljer!»

Folket gjorde härvid genast vapenbrak och stort gny. Konungen steg då upp och sade, att han ville låta det bliva så, som bönderna önskade. Han sade, att så hade alla sveakonungar gjort, att de låtit bönderna råda med sig i allt det som de ville. Då tystnade böndernas rop. Sedan talade hövdingarna, konungen, jarlen och Torgny, och de ingingo nu fred och förlikning på sveakonungens vägnar i enlighet med det bud som Norges konung hade sändt. Det avtalades också på tinget, att konung Olavs dotter Ingegerd skulle givas konung Olav Haraldsson till äkta. Konungen överlämnade hennes trolovning i jarlens händer och gav honom fullmakt i allt som rörde detta giftermål. Sedan dessa saker blivit avgjorda, skildes de åt på tinget.

När jarlen for hem, träffades han och konungens dotter Ingegerd och talade sig emellan om denna angelägenhet. Hon sände konung Olav en fotsid kappa av pell, guldsömmad och med silkeband. Jarlen for hem till Götaland, åtföljd av Björn. Björn stannade där en kort tid och for sedan tillbaka till Norge med sitt följe. Då han träffade konung Olav och meddelade honom utgången av sitt ärende, tackade konungen honom hjärtligt för resan och sade, som sant var, att Björn hade haft lycka med sig, då han hade kunnat framföra sitt ärende under denna ofred.


81. Om konung Hröreks svek.

Då det vårades, for konung Olav ut till havet, lät utrusta sina skepp och uppbådade folk. Om våren seglade han ut längs Viken till Lidandesnes och sedan vidare norrut till Hordaland. Han sände bud till ländermännen, kallade till sig alla de mäktigaste männen från bygderna och rustade sig så präktigt han förmådde till denna färd, då han nu skulle fara och möta sin fästmö. Bröllopet skulle stå om hösten österut vid Älven vid landsgränsen.

Konung Olav hade hos sig den blinde konung Hrörek. När hans sår voro läkta, satte konung Olav två män till att tjäna honom, lät honom sitta i högsätet hos sig och höll honom i dryck och kläder i ingen mån sämre, än han förut hade hållit sig själv. Hrörek var fåordig och svarade tvärt och kort, när man talade till honom. Han hade för vana att låta sin skosven om dagen leda sig ut och bort från andra män. Då slog han gossen; men när denne sprang ifrån honom, klagade han för konung Olav, att gossen icke ville tjäna honom. Konung Olav bytte då om tjänare åt honom, men det gick på samma sätt som förut; ingen tjänare stod ut med konung Hrörek.

Då satte konung Olav till att följa och vakta Hrörek en man vid namn Sven; han var en släkting till konung Hrörek och hade förut varit i hans tjänst. Hrörek behöll sin vana i fråga om sin tvärhet och likaså i fråga om sina ensamma färder. Men när han och Sven voro ensamma, var Hrörek glad och pratsam. Han erinrade sig då många ting, som hade timat förut, och vad som hade händt i hans dagar, då han var konung; han mindes sin förra levnad och vem som hade vållat förändringen i den, i hans makt och lycka, och gjort honom till en tiggare. »Men det synes mig likväl allra tyngst», sade han, »att du och andra mina fränder, som givit hopp om att bli duktiga män, nu skola så vansläktas, att I icke hämnens något av den skymf som göres vår ätt.» Dylikt harmfullt tal hade han ofta före. Sven svarade, att de hade med övermäktiga män att göra, och att de själva hade ringa hjälpmedel. Hrörek sade: »Varför skola vi länge leva vanärade och lemlästade? Skulle det icke kunna hända, att jag, fastän blind, kunde segra över den som besegrade mig under sömnen? Låtom oss fresta lyckan och dräpa Olav den digre! Han befarar nu intet. Jag skall göra upp planen, och jag skulle icke spara mina händer i denna sak, om jag kunde hava gagn av dem, men det kan jag icke för blindhetens skull; därför skall du bära vapen på honom. Jag vet och kan förutsäga, att så snart Olav är dräpt, skall riket falla under hans fiender. Det kan hända, att jag blir konung, och då skall du bliva min jarl.»

Han lyckades slutligen genom sin övertalning förmå Sven att lova att följa detta onda råd. Det var avtalat så, att då konungen gjorde sig redo att gå till aftonsången, stod Sven i hans väg ute i svalen[270] och hade ett blottat svärd under kappan. Men då konungen gick ut ur stugan, kom han snabbare emot Sven, än denne hade väntat, och han kom att se konungen i ansiktet. Då bleknade han, blev vit som ett lik, och hans händer sjönko ned. Konungen märkte, att han var rädd, och sade: »Vad är det, Sven? Vill du svika mig?» Sven kastade kappan och svärdet ifrån sig, föll till konungens fötter och sade: »Allt i Guds och edert våld, herre!» Konungen befallde sina män att gripa Sven, och han blev satt i bojor. Sedan lät konungen flytta Hröreks säte till den andra bänken[271]; men Sven fick nåd och for bort ur landet.

Konungen gav Hrörek ett annat härbärge att sova i än det vari han själv sov; i detta härbärge sovo många hirdmän. Han satte två hirdmän till att följa Hrörek natt och dag. Dessa män hade länge varit hos konung Olav, och han hade prövat deras trohet emot honom, men det omtalas icke, att de voro av förnäm börd. Konung Hrörek gjorde nu stundom så, att han teg i många dagar, så att ingen fick ett ord ur honom; men dessemellan var han så munter och glad, att de hade gamman av vart ord som han sade. Stundom åter talade han mycket, men endast onda ord. Det hände stundom, att han drack alla under bordet och gjorde alla redlösa som voro hos honom; men oftast drack han föga. Konung Olav gav honom rikligt underhåll. Ofta gjorde han så, då han kom till sitt härbärge, att han, innan han lade sig till vila, lät taga in några byttor mjöd och giva alla männen i härbärget att dricka; därav blev han omtyckt.


82. Om Finn den lille.

Finn den lille hette en man från Upplanden; men somliga säga, att han var av finsk härkomst[272]. Han var mycket liten till växten och oerhört snabbfotad, så att ingen häst kunde hinna honom i loppet. Han förstod sig bättre än alla andra på skidor och båge. Finn hade länge varit konung Hröreks tjänare och ofta färdats i sådana hans ärenden som krävde trohet. Han kände vägarna i hela Upplanden; han var också bekant med alla stormän där. Då Hrörek hade blivit satt under vakt av några få män, slog Finn sig i följe med dem; han färdades mest i sällskap med svennerna och tjänstfolket. Så ofta han kunde kom han och tjänade konung Hrörek och talade ofta med honom; men konungen ville icke tala med honom länge åt gången och ville icke låta folk få nys om vad de talade om. Då det led ut på våren och de drogo ut i Viken, försvann Finn från hären några dagar; sedan kom han tillbaka och stannade en tid. Så gick det ofta, och ingen lade märke till det, ty det var många landstrykare som följde hären.


83. Dråpet på konung Olavs hirdmän.

Konung Olav kom till Tunsberg före påsk och stannade där mycket länge under våren. Många handelsfartyg kommo vid denna tid till staden, både saxare och danskar och folk från Viken österut och från norra delen av landet; där var mycket folk samlat. Det var ett godt år, och där höllos många dryckeslag.

Det hände en kväll, att konung Hrörek hade kommit till härbärget tämligen sent; han hade druckit mycket och var vid det bästa lynne. Finn den lille kom dit med en bytta mjöd; det var kryddat och mycket starkt. Konungen lät giva alla som voro där inne att dricka, till dess var och en somnade på sin plats. Finn hade gått ut; ljus brann i härbärget. Då väckte konungen de män som brukade ledsaga honom och sade, att han ville gå ut på gården. De hade lykta med sig, men ute var det nedmörkt. Det fanns i gården ett stort avträde, vilande på stolpar och med en trappa upp till dörren. Medan Hrörek och hans följeslagare sutto på gården, hörde de någon säga: »Hugg till den djävuln!» och sedan hörde de buller och en dunk, som då någon faller. Konung Hrörek sade: »De måtte ha druckit ordentligt, de som slås där! Låt oss genast gå dit och skilja dem åt!» De gjorde sig raskt färdiga och sprungo ut, men då de kommo ut på trappan, blev den som gick sist först nedhuggen, och båda blevo dräpta. Det var konung Hröreks män som hade kommit dit, Sigurd »skinnbälg»[273], som hade varit hans banerförare, och elva män med honom; där var också Finn den lille. De släpade liken upp emellan husen, togo konungen och förde honom med sig, sprungo ombord på en skuta[274] som de hade och rodde bort.

Skalden Sigvat sov i konung Olavs härbärge, han steg upp om natten jämte sin skosven och gick ut till det stora hemlighuset. När de skulle gå in igen och ned för trappan, halkade Sigvat och föll på knä, tog sig för med handen och kände, att där var vått. Han sade: »Jag tror, att kungen i kväll har gjort många av oss ostadiga på benen», och skrattade därvid. Men då de kommo in i härbärget, där det brann ljus, frågade skosvennen: »Har du skrubbat dig, eller varför är du blodig överallt?» Han svarade: »Icke har jag skrubbat mig, men detta måtte dock varsla om att något händt.» Han väckte sin sängkamrat, banerföraren Thord Folesson; de gingo ut och hade lykta med sig och funno snart blodet. De letade och funno liken och kände igen dem. De sågo också, att där låg en stor trädstubbe med många yxhugg i, och man fick sedan veta, att detta hade varit en list för att locka ut dem som blevo dräpta.

Sigvat och Thord kommo överens om att det var nödvändigt, att konungen finge veta om dessa händelser så fort som möjligt. De sände genast en sven till det härbärge, där konung Hrörek hade varit; där sovo alla männen, men konungen var borta. Svennen väckte de män som voro där inne och omtalade händelsen för dem. De stego genast upp och gingo ut i gården, där liken lågo. Men fastän det syntes nödvändigt, att konungen finge veta om det timade så fort som möjligt, vågade ingen väcka honom. Då sade Sigvat till Thord: »Vilket vill du helst, kamrat, väcka konungen eller säga honom tidenderna?» Thord svarade: »Jag vågar för ingen del väcka honom, men säga honom tidenderna kan jag.» Sigvat sade: »Ännu är det långt kvar av natten, och det kan hända, att Hrörek, innan det dagas, har funnit sig ett sådant gömställe, att han icke blir lätt att finna; men ännu ha de troligen icke hunnit långt bort, ty liken voro ännu varma. Den skammen skall aldrig övergå oss, att vi icke låta konungen veta om detta svek. Gå du, Thord, upp i härbärget och vänta på mig där!»

Därefter gick Sigvat till kyrkan, väckte klockaren och bad honom ringa själaringning för konungens hirdmän; han nämnde de män som blivit dräpta. Klockaren gjorde som han bad. Vid ringningen vaknade konungen och satte sig upp; han frågade, om det var tid för ottesången. Thord svarade: »Det är värre saker på färde, här ha stora händelser tilldragit sig. Konung Hrörek har flytt, och två av Edra hirdmän äro dräpta.» Konungen sporde, hur det hade tillgått, och Thord omtalade för honom vad han visste.

Konungen steg upp och lät blåsa till hirdstämma[275], och när männen voro samlade, sände han folk åt alla håll från staden för att leta efter Hrörek på hav och på land. Thord den långe tog en skuta och for med trettio män, och när det dagades, sågo de två små skutor framför sig. Då de fingo syn på varandra, rodde de på båda sidor så snabbt de förmådde. Det var konung Hrörek med ett följe av trettio män. Då avståndet började minskas emellan dem, vände Hrörek och hans folk in emot land. Alla sprungo i land utom konungen; han satte sig upp i lyftingen[276], sade dem farväl och önskade, att de skulle träffas igen vid god hälsa. Thord och hans män rodde nu mot land. Då avsköt Finn den lille en pil; denna träffade Thord, och han fick sin bane därav. Sigurd och hans följeslagare lupo alla in i skogen; men Thords män togo hans lik och konung Hrörek och förde dem ut till Tunsberg.

Konung Olav tog nu konung Hrörek i sitt förvar. Han lät omsorgsfullt vakta honom och visade stor försiktighet mot hans svekfulla planer; han satte män till att passa på honom natt och dag. Konung Hrörek var mycket munter, och ingen kunde märka på honom, att han icke fann allt mycket bra.


84. Hrörek överfaller konung Olav.

Det hände Kristi himmelsfärdsdag, att konung Olav gick till högmässan. Biskopen gick med procession rundtomkring kyrkan och ledsagade konungen, och när de kommo tillbaka till kyrkan, förde biskopen konungen till hans plats på norra sidan i koret. Närmast upptill konungen satt konung Hrörek, såsom han brukade; han hade dragit kappan över ansiktet. Då konung Olav hade satt sig, lade konung Hrörek sin hand på hans skuldra och tryckte den; han sade: »Kläder av pell har du nu, frände!» Konung Olav svarade: »Nu firas en stor högtid till minne därav, att Jesus Kristus uppsteg till himlen från jorden.» Konung Hrörek genmälte: »Icke förstår jag det som du säger om Kristus, så att det fäster sig i min håg. Mycket av detta synes mig tämligen otroligt, men likväl ha ju många märkliga händelser inträffat i forntiden.»

När mässan var slutad, steg konung Olav upp, höjde händerna över huvudet och knäböjde vid altaret; därvid gled kappan tillbaka från hans axlar. Konung Hrörek sprang raskt och häftigt upp och stack till konung Olav med en kniv av det slag som kallas »ryting»[277]. Stinget träffade kappan vid skuldrorna, då konungen hade lutat sig undan. Kläderna blevo mycket sönderskurna, men konungen blev icke sårad. Då konung Olav märkte detta överfall, sprang han fram på golvet. Konung Hrörek stack ännu en gång efter honom med kniven, men träffade honom icke och sade: »Flyr du nu, Olav digre, för mig som är blind?» Konung Olav befallde sina män att gripa honom och leda honom ut ur kyrkan, och så skedde.


Peter Nicolai Arbo: Konung Olav och Hrörek i kyrkan


Efter denna händelse uppmanade konung Olavs män honom att låta dräpa Hrörek. »Det är», sade de, »att hårdt fresta Eder lycka att ha honom hos Eder och skona honom, vilka otillbörligheter han än begår; han står Eder natt och dag efter livet. Om I sänden honom bort från Eder, då se vi ingen som kan vakta honom så, att det icke är möjligt, att han kommer undan. Men om han blir fri, så samlar han genast en skara och kan göra mycket ondt.» Konungen svarade: »Det är rätt sagt, att mången har lidit döden för mindre gärningar än Hröreks. Men jag vill ogärna fördärva den seger som jag vann över de uppländska konungarna, då jag tog fem tillfånga på en morgon och så vann hela deras rike, utan att jag behövde bliva någons baneman; ty de voro alla mina fränder. Likväl kan jag nu icke rätt se, om Hrörek nödgar mig till att låta dräpa honom eller ej.»

Hrörek hade lagt handen på konung Olavs axel, därför att han ville veta, om han var klädd i brynja.


85. Konung Hröreks färd till Island.

En man hette Thoraren Nevjolvsson[278]; han var isländing och härstammade från den norra delen av landet. Han var icke av förnäm släkt, men han var mycket klok och vältalig och djärv i att tala med furstar. Han var en duktig köpman och uppehöll sig långa tider utomlands. Thoraren var mycket ful, och detta i all synnerhet därför, att hans lemmar voro så illa skapade. Han hade stora och fula händer, men fötterna voro likväl ännu fulare.

Thoraren befann sig i Tunsberg, då de händelser timade som nu äro omtalade. Han var bekant med konung Olav. Thoraren var i färd med att utrusta ett handelsfartyg, som han ägde, och ämnade sig till Island på sommaren. Det hände tidigt en morgon, att konungen vaknade, medan de andra männen i härbärget ännu sovo. Solen hade nyss gått upp, och det var mycket ljust därinne. Konungen såg, att Thoraren hade stuckit den ena foten utanför sängkläderna. Han tittade på foten en stund; då vaknade männen i härbärget. Konungen sade till Thoraren: »Jag har varit vaken en stund, och jag har sett en syn som tyckes mig ganska märklig; det är en mansfot sådan, att jag icke tror, att det kan finnas en fulare här i staden.» Han bad de andra männen se efter, om de tyckte detsamma. Alla som sågo den bekräftade, att det var så. Thoraren förstod vad man talade om och svarade: »Det är få ting som äro så enastående, att det icke är möjligt att finna deras make; det är troligast, att det även här förhåller sig så.» Konungen sade: »Jag står fast vid, att man icke kan finna en så ful fot till, om jag så skulle slå vad därom.» Då sade Thoraren: »Jag är beredd att slå vad med Eder, att jag skall finna en fulare fot här i staden.» Konungen svarade: »Då skall den av oss som får rätt kräva uppfyllandet av en bön av den andre.» »Det går jag in på», sade Thoraren. Därpå stack han den andra foten fram under sängkläderna; den var i ingen mån vackrare, och till på köpet var stortån borta. Då sade Thoraren: »Se nu här, konung, en annan fot! Den är så mycket fulare, eftersom här en tå är av; jag har således vunnit vadet.» Konungen svarade: »Den andra foten är fulare, ty den har fem förskräckliga tår, men här äro bara fyra. Jag har således rätt att kräva uppfyllandet av en bön av dig.» Thoraren sade: »Vördnadsvärdt är konungens ord. Men vad vill du begära av mig?» Han svarade: »Det, att du för Hrörek till Grönland och överlämnar honom åt Leiv Eriksson[279].» Thoraren genmälte: »Jag har aldrig varit på Grönland.» Konungen sade: »För en sådan sjöman som dig är det nu tid att fara till Grönland, om du icke har varit där förr.» Thoraren svarade till en början föga på den saken; men då konungen fortsatte att yrka på detta, vägrade Thoraren icke helt och hållet, utan sade: »Jag skall låta Eder, konung, höra den bön som jag hade tänkt att framställa, om jag hade vunnit vadet; det är, att jag ville bedja Eder om att bliva upptagen i Eder hird. Om I medgiven mig detta, så är jag mera skyldig att icke undandraga mig det som I begären.» Konungen samtyckte härtill, och Thoraren blev hans hirdman.

Därefter utrustade Thoraren sitt skepp, och när han var färdig, tog han emot konung Hrörek. Då konung Olav och Thoraren skildes, sade Thoraren: »Om det nu skulle inträffa, vilket icke är otroligt och ofta kan hända, att vi icke komma fram till Grönland, utan bliva drivna till Island eller andra länder — på vad sätt skall jag då skilja mig från denne konung, så att det blir till Eder belåtenhet?» Konungen svarade: »Om du kommer till Island, så skall du överlämna honom åt Gudmund Eyjolvsson[280] eller lagsagomannen Skapte[281] eller någon annan hövding, som vill taga emot min vänskap och igenkänningstecknen från mig. Men om du blir driven till andra länder, som ligga närmare oss, så ställ så till, att du med säkerhet vet, att Hrörek aldrig mera kommer levande till Norge! Gör det dock endast, om du icke ser någon annan utväg!»

Då Thoraren var redo och det blev gynnsam vind, seglade han den yttre farleden utanför öarna; norr[282] om Lidandesnes styrde han ut på öppna havet. Det dröjde, innan han fick god vind, men han aktade sig mycket väl för att komma i närheten av land. Han seglade söder om Island och hade landkänning där och sedan väster om landet och ut på Grönlandshavet. Där mötte honom svår ström och stark sjögång, och när det led mot slutet av sommaren, landade han i Breidefjorden på Island. Thorgils Aresson var den förste av stormännen som kom dit[283]. Thoraren framförde till honom konung Olavs bud och vänskapsförsäkran och visade honom igenkänningstecknen. Thorgils upptog saken vänligt och bjöd till sig konung Hrörek, och han var hos Thorgils Aresson över vintern. Han trivdes emellertid icke där, utan bad, att Thorgils skulle låta följa honom till Gudmund. Han sade, att han trodde sig ha hört, att Gudmund vore den hos vilken man levde på störst fot på Island, och att han vore sänd till honom. Thorgils gjorde, som han begärde, skaffade folk och lät följa honom till Gudmund på Modruveller. Gudmund tog väl emot Hrörek för konungens ords skull, och han var hos Gudmund den andra vintern; sedan trivdes han icke längre där. Då skaffade Gudmund honom uppehåll på en liten gård som heter Kalvskinn[284]; där var endast ett fåtaligt husfolk. Där var Hrörek den tredje vintern. Han sade, att av de ställen han hade varit på, sedan han hade lämnat konungadömet, var detta det som han tyckte bäst om, ty här var han av alla mest ansedd. Sommaren därefter fick Hrörek en sjukdom, som bragte honom döden. Det säges, att han är den ende konung som ligger begraven på Island.

Thoraren Nevjolvsson vistades sedan länge på resor, men var stundom hos konung Olav.


86. Strid i Ulvreksfjorden.

Samma sommar som Thoraren seglade med Hrörek till Island, for Hjalte Skeggesson också till Island. Konung Olav ledsagade honom ut med vängåvor, då de skildes.

Samma sommar drog Eyvind »urhorn»[285] på vikingafärd västerut och kom om hösten till Irland till den iriske konungen Konofogor. Den iriske konungen och Einar jarl från Orknöarna[286] möttes om hösten i Ulvreksfjorden[287], och det kom till en skarp strid. Konung Konofogor hade mycket mera folk och fick seger. Einar jarl flydde med ett skepp och kom om hösten tillbaka till Orknöarna, sedan han hade mist nästan allt sitt folk och allt det byte som de hade tagit. Jarlen var mycket missnöjd med sin färd och skyllde sitt nederlag på de norrmän som hade följt den iriske konungen i striden.


87. Om konung Olav.

Nu skola vi fortsätta med det, som vi förut lämnade[288], att konung Olav den digre for på bröllopsfärd för att hämta sin brud, den svenske konung Olavs dotter Ingegerd. Konungen hade ett stort följe och så utsökt, att alla stormän som han kunde få följde honom, och var och en av stormännen hade med sig folk som var noga utvalt både i fråga om börd och duglighet. Denna skara var utrustad på bästa sätt både med skepp, vapen och kläder. De styrde sin flotta österut till Kungahälla[289]. Men när de kommo dit, sporde de icke till sveakonungen, och där voro icke heller några män komna å hans vägnar.

Konung Olav stannade länge om sommaren vid Kungahälla och förhörde sig ivrigt om vad man visste om sveakonungens färd eller planer; men ingen kunde giva honom något säkert besked. Då sände han sina män upp till Ragnvald jarl i Västergötland och lät fråga honom, om han visste, vad som var anledningen till att sveakonungen icke kom till mötet, såsom det var avtalat. Jarlen svarade, att han icke visste det; »men om jag får reda på det», sade han, »så skall jag genast sända mina män till konung Olav och låta honom veta, vad anledningen är, om detta dröjsmål beror på något annat än de många göromål som ofta vålla, att sveakonungens färder fördröjas mer än han ämnar.»


88. Om sveakonungens barn.

Den svenske konungen Olav Eriksson hade först en frilla, som hette Edla, dotter till en jarl från Vindland. Hon hade blivit tagen som krigsbyte och hade förut varit kallad konungens trälinna. Deras barn voro Emund, Astrid, Holmfrid[290]. Sedan fick han med drottningen en son, som föddes Jakobsmässodagen[291]. När gossen skulle döpas, lät biskopen kalla honom Jakob. Det namnet misshagade svearna; de sade, att aldrig hade en sveakonung hetat Jakob. Alla konung Olavs barn voro vackra och begåvade med godt förstånd. Drottningen var stolt till sinnet och var icke vänlig mot sina styvbarn.

Konungen sände sin son Emund till Vindland; han uppfostrades där hos sin moders släktingar och höll icke länge fast vid kristendomen. Konungens dotter Astrid uppfostrades i Västergötland hos en förnäm man vid namn Egil. Hon var den fagraste bland kvinnor och mycket vältalig, munter i sitt tal, vänlig och givmild. Då hon blev vuxen, var hon ofta hos sin fader och blev mycket omtyckt av alla.

Konung Olav var stolt och ovänlig i sitt tal. Det misshagade honom mycket, att menigheten hade bullrat emot honom på Uppsalatinget och hotat honom med våld, och han gav Ragnvald jarl största skulden därför. Han gjorde ingen tillrustning för brudfärden, ehuru det hade avtalats om vintern, att han skulle gifta sin dotter Ingegerd med Norges konung, Olav den digre, och möta honom om sommaren vid landsgränsen. Men då det led ut på tiden, blevo många nyfikna att få veta, vad konungen ämnade göra, om han skulle hålla överenskommelsen med Norges konung eller bryta avtalet Och därmed freden. Många voro bekymrade för detta. Ingen var dock så djärv, att han vågade fråga konungen om saken; men många klagade över detta inför konungens dotter Ingegerd och bådo henne taga reda på, huru konungen ville göra. Hon svarade: »Jag har icke lust att tala med konungen om förhållandet mellan honom och Olav den digre, ty ingendera är den andres vän. Han svarade mig hårdt den enda gång, då jag talade Olav den digres sak.»

Denna sak vållade konungadottern Ingegerd mycken oro; hon var sorgsen och bekymrad, och hon undrade mycket, vad konungen tänkte göra. Hon misstänkte snarast, att han icke skulle hålla sitt ord till Norges konung, ty det visade sig, att han blev vred, så ofta Olav den digre kallades konung.


89. Om sveakonungens jakt.

Det hände tidigt en morgon, att konungen red ut med sina hökar och hundar, åtföljd av sina män. Då de släppte hökarna, dödade konungens hök i ett anfall två orrar; strax därpå rusade den åter fram och dödade då tre orrar. Hundarna sprungo med och togo upp varje fågel som föll till jorden. Konungen sprängde efter och tog själv sitt jaktbyte; han rosade sig mycket och sade: »Det dröjer länge för de flesta av eder, innan I jagen så.» De besannade det och sade, att de icke kunde tänka sig, att någon konung kunde ha så stor jaktlycka. Sedan redo konungen och alla hans män hem; han var vid mycket godt lynne.

Konungens dotter Ingegerd kom ut ur härbärget. När hon såg, att konungen red in i gården, vände hon sig emot honom och hälsade honom. Han besvarade leende hennes hälsning, tog genast fram fåglarna, berättade om sin jakt och sade: »Var känner du den konung, som har fått så stort byte på så kort stund?» Hon svarade: »Detta är en god morgonjakt, herre, då I han tagit fem orrar. Men större är det, att den norske konung Olav på en morgon tog fem konungar och bemäktigade sig allt deras rike.» När konungen hörde detta, sprang han av hästen, vände sig emot henne och sade: »Vet det, Ingegerd, att hur stor kärlek du än har fattat till den där tjocka karlen, så skall du dock aldrig få honom och han icke heller dig. Jag skall gifta dig med någon hövding, som jag kan hålla vänskap med. Men jag kan aldrig vara vän till den man som har tagit mitt rike med vapenmakt och gjort mig mycken skada med plundring och mandråp.» Härmed slutade de sitt samtal och gingo var och en åt sitt håll.


90. Om den norske konung Olav.

Konungens dotter Ingegerd hade nu fått veta sanningen om konung Olavs sinnelag och sände genast bud ned till Ragnvald jarl i Västergötland och lät säga honom, huru det var fatt med sveakonungen och att all förlikning med Norges konung var bruten. Hon bad jarlen och de andra västgötarna vara på sin vakt, ty de kunde nu icke vänta sig fred från norrmännens sida. Då jarlen fick höra detta, sände han bud över hela sitt rike och bad lolket taga sig till vara, om norrmännen ville härja i deras land. Jarlen sände också bud till konung Olav den digre och lät säga honom vad han hade fått veta; själv ville han hålla fred och vänskap med konung Olav, och han bad, att konungen icke skulle härja i hans rike.

När detta bud kom till konung Olav, blev han mycket vred och bekymrad, och flera dagar förgingo, under vilka ingen fick ett ord ur honom. Därefter höll han husting[292] med sitt folk. Då steg Björn stallare upp och började sitt tal med att erinra om, huru han vintern förut hade farit österut för att göra fred. Han nämnde, att Ragnvald jarl hade tagit väl emot honom. Han omtalade också, huru avvisande och ovänligt sveakonungen i början hade tagit upp denna sak. »Den förlikning som gjordes», sade han, »berodde mera på menighetens hjälp och Torgnys makt och Ragnvalds understöd än på sveakonungens goda vilja. Vi tro oss därför veta, att det är konungen som är skuld till att förlikningen är bruten, och att man icke bör förevita jarlen detta; honom funno vi vara en uppriktig vän till konung Olav.» Nu ville konungen få veta av hövdingarna och de andra männen i hären, vilket beslut han borde fatta, om han skulle draga upp i Götaland[293] och härja med det folk som han då hade — »eller han I något annat förslag?» Han talade både länge och vältaligt. Därefter talade många mäktiga män, och nästan allas tal slutade på samma sätt, nämligen så, att de alla avrådde från härfärden; de sade: »Fastän vi ha mycket folk, så är det endast de mäktiga och framstående männen som nu äro samlade här, men till krigståg duga icke sämre unga män, som längta att vinna gods och heder. Det är också stormännens sed, då de skola draga i strid, att de ha med sig många män som skola gå före och skydda dem; men ofta slås de män, som ha föga gods, icke sämre än de, som äro uppfödda i rikedom.»

På grund av deras övertalning fattade konungen det beslutet att upplösa ledingen och gav var och en lov att fara hem. Men han kungjorde, att han nästa sommar skulle ha leding ute från hela landet och då draga emot sveakonungen och hämnas detta löftesbrott. Detta behagade alla väl. Därpå for konung Olav norrut till Viken; han slog sig om hösten ned i Borg och lät föra dit alla de förråd som han behövde för vinteruppehåll. Han satt där vintern över med stort följe.


91. Skalden Sigvats färd.

Männen talade olika om Ragnvald jarl. Somliga sade, att han var en uppriktig vän till konung Olav, men somliga syntes detta icke att lita på, och de sade, att han i så fall väl skulle kunna utverka av sveakonungen, att denne hölle sitt ord och förlikningen med konung Olav den digre. Skalden Sigvat visade sig i sitt tal som en god vän till Ragnvald jarl, och han talade ofta om denna sak inför konung Olav. Han erbjöd sig att fara till Ragnvald jarl för att utforska, vad han kunde få veta om sveakonungen, och pröva, om han kunde åstadkomma någon förlikning. Detta behagade konungen, ty han tyckte om att ofta tala med sina förtrogna om konungadottern Ingegerd. I början av vintern for Sigvat med två följeslagare från Borg och österut till Markerna[294] och så vidare till Götaland[295]. Innan Sigvat skildes ifrån konung Olav, kvad han dessa versar:

Sitt lycklig nu i salen,
kung Olav, tills ånyo
i Eder tjänst jag träder![296]
Här än en gång vi mötas!
Skalden önskar, att krigarn[297]
må liv och land behålla —
må denna önskan fyllas!
Nu slutar jag min lov-vers.
De ord ha nu vi talat
som ibland alla, herre,
oss lågo mest om hjärtat.
Dock har jag mer att säga.
Må Gud dig kraft beskära
att skydda väl ditt rike,
som du är född till, konung!
Det är min högsta önskan.

Därefter foro de österut till Ed[298]; de fingo en dålig farkost över älven — en eka — och kommo med knapp nöd över. Sigvat kvad:

Våta sedan vi drogo
till Ed den ranka båten:
jag räddes återfärden,
ty farofull var resan[299].
Mer löjlig farkost aldrig
jag sett. Må trollen ta den!
Mitt liv på den jag vågat —
dock, bättre det gick än jag trodde.

Sedan foro de över Edskogen[300]. Sigvat kvad då detta:

För nöjes skull ej sprang jag
harmsen från Ed över skogen
den trettonmila vägen:
Gud vet, att ondt vi sleto.
Av konungsmännen ingen
var utan sår på foten;
jag hade sår på båda.
Raskt gingo vi den dagen.

Därefter foro de genom Götaland och kommo om kvällen till en gård som hette Hov[301]. Där var dörren låst, och de kommo icke in. Husfolket sade, att det var heligt där. De gingo bort därifrån, och Sigvat kvad:

Till Hov jag kom om kvällen.
Dörren var stängd, men lutad[302]
jag sporde mig för där ute:
djärv stack jag näsan i springan.
Kort svar jag fick på min fråga;
de hedniska männen sade,
att heligt det var, och drevo
mig bort. Jag bad trollen ta dem.

Sedan kom han till en annan gård. Där stod husfrun i dörren och förbjöd honom att komma in. Hon sade, att de hade alvablot[303]. Sigvat kvad:

»Kom ej», ropade kvinnan,
»eländige karl, här närmre!
Jag fruktar Odens vrede.
Vi dyrka de gamla gudar.»
Den otäcka kvinnan, som ville
likt hatad ulv mig jaga
från gården, sade att inne
till alvablot hon redde.

Nästa kväll kom han till tre bönder; alla tre hette Olve, och alla tre visade bort honom. Sigvat kvad:

Nu ha tre namnar drivit
mig bort och vändt mig ryggen —
ej ha vi skäl att prisa
för högt de männens gärning.
Nu fruktar jag mest, att envar
som bär det namnet Olve
på samma sätt skall jaga
de främmande på dörren.

De foro vidare om kvällen och träffade en fjärde bonde. Denne hade ord om sig att vara den bäste karlen av dem; men även han visade bort dem. Sigvat kvad:

Därnäst jag for att finna
en givmild man, som sades
den bäste av dem alla:
allt godt jag där mig spådde.
Men barskt blott bonden glodde.
Om denne är den bäste,
hur ond är då den värste?
Dock, nog om mänskors brister!
Ej vänners hem mig mötte
där österut vid Edskog[304]
då nattkvarter jag tiggde
av hedningen på resan.
Jag fann ej Saxes ättling[305].
Av godhåg föga syntes:
en kväll fyra gånger
man drev mig bort från gården.

Då de kommo fram till Ragnvald jarl, sade denne, att de hade haft en besvärlig resa. Sigvat kvad:

De sändemän, som kommit
från sygners kung[306] att söka
fursten[307], långa vägar
ha haft förvisst att färdas.
Ej har min kraft jag sparat,
men mödosam är färden
till fots. — Av Norges herre
vi sändes hit från nordan.
Drygt det var för männen
igenom Edskog att vandra
på vägen till furstebetvingarn[308]
högt jag prisar drottnen[309].
Hade blott icke furstens
guldträd[310] ofta visat
mig bort, förrn hit jag lände
att möta min milde herre!

Ragnvald jarl gav Sigvat en guldring. En kvinna anmärkte, att han ändå hade vunnit något med »de där svarta ögonen». Sigvat kvad:

Dessa svarta ögon,
som blicka från isländsk panna,
ha visat den svåra vägen
hit till den glänsande ringen.
Denna min fot har vandrat
manligt på forna stigar
som aldrig någonsin trampats
av din man, mjödgudinna![311]

När Sigvat kom tillbaka hem till konung Olav och trädde in i salen, såg han på väggen och kvad:

Sårsvanmättande[312] hirdmän!
I pryden furstesalen
präktigt med hjälmar och brynjor —
rikligt finns här av båda[313].
Ingen kung kan sig rosa
av bättre bonad i huset.
Salen — ingen kan neka
detta — är härlig i allo.

Sedan berättade han om sina färder och kvad dessa versar:

Jag ber den raske kungens
modiga hird att höra,
vad mödor jag måst tåla —
jag kväder nu om färden.
Man sände mig på hösten
bort från havets skidor[314]
långt österut till Svithiod.
Jag sov sen dess blott föga.

Men när han talade med konungen, kvad han:

Trofast jag hade i minnet
de ord jag talat med Eder,
kung Olav, när jag mötte
den härlige, maktstore Ragnvald[315]
I många rådslag jag deltog
i jarlens, den mildes, salar,
tappre furste! och aldrig
jag hörde bättre talan.
Jarlarnas ättling[316] bad dig,
givmilde furste, att sörja
väl för var hans huskarl[317]
som hit till dig sig ämnar.
Han bjöd dig, att lika säkert
var din man som reser
österut, Listers konung[318]
skall finna skydd hos Ragnvald.
Furste! De flesta hyste,
när dit jag kom, de tankar
som Eriks ätt dem ingett:
till svek man hade äggat[319].
Aldrig jarlarnas rike,
det som från Sven du tagit[320],
åter du fått, om ej Ragnvald
broderlig hjälp dig bringat.
Ulvs ättling[321] tog förlikning
emellan eder båda.
Tryggt var det svar vi fingo:
ej mer I skolen strida.
Tjuvars förgörare![322] Ragnvald
sade sig känna ditt sinne:
att ej du ville hämnas
längre den brutna freden [323].

Skalden Sigvat kom till Ragnvald jarl och var där en lång tid i god välfägnad. Då fick han genom brev från konungadottern Ingegerd veta, att sändebud hade kommit till den svenske konung Olav från konung Jarisleiv[324] österut i Holmgård för att för dennes räkning bedja om konung Olavs dotters, Ingegerds, hand, och tillika, att konung Olav hade upptagit detta förslag mycket vänligt. Då kom också till Ragnvald jarls hird konung Olavs dotter Astrid, och ett stort gästabud gjordes för henne. Sigvat blev snart bekant med konungadottern; hon kände till honom och hans släkt, ty skalden Ottar, som var Sigvats systerson, hade länge varit i Sverige och stått högt i gunst hos den svenske konung Olav[325]. Mycket blev nu talat. Ragnvald jarl frågade, om den norske konung Olav kunde vilja äkta Astrid — »och om han vill det», sade han, »så tänker jag, att om det giftermålet fråga vi icke sveakonungen.» Detsamma sade konungens dotter Astrid.

Därefter foro Sigvat och hans följeslagare hem och kommo kort före jul till konung Olav i Borg. Sigvat omtalade genast för konung Olav de tidender som han hade sport. Konungen blev först mycket uppbragt, då Sigvat underrättade honom om konung Jarisleivs frieri, och sade, att han icke kunde vänta annat än ondt av sveakonungen — »men vi skola väl en gång hämnas det och giva honom en ordentlig minnesbeta!» Efter som tiden led, sporde konungen Sigvat om många tidender ifrån Götaland där österut. Sigvat förtäljde honom mycket om konungadottern Astrids fägring och förmåga att lägga sina ord väl och tillade, att alla män där sade, att hon var i ingen mån sämre än systern Ingegerd. Detta föll konungen väl i öronen. Sigvat berättade för honom om alla de samtal som han och Astrid hade haft sig emellan. Konungen visade stort intresse för detta och sade: »Icke skall sveakonungen tro, att jag icke vågar att taga hans dotter till äkta utan hans bifall.» Men denna sak yppades icke för flera. Konung Olav och skalden Sigvat talade ofta om detta. Konungen utfrågade Sigvat noga om allt vad han kunde få veta om Ragnvald jarl — »hurudan hans vänskap för oss är», sade han. Sigvat försäkrade, att jarlen var den bäste vän till konung Olav. Sigvat kvad då:

Troget hålle du, konung,
din fred med den mäktige Ragnvald!
Natt och dag han sörjer
vänligt för ditt bästa.
Tingets ledare![326] Ingen
bättre vän, det vet jag,
du äger i österleden
längs det gröna havet[327].

Efter jul foro Thord »skotakoll»[328], en systerson till skalden Sigvat, och Sigvats skosven i hemlighet bort från hirden. De begåvo sig österut till Götaland[329]; hösten förut hade de följt Sigvat dit. När de kommo till jarlens hird, framlämnade de till jarlen de igenkänningstecken som konung Olav själv hade sändt jarlen i förtroende. Jarlen gjorde sig genast i ordning att resa och med honom konungadottern Astrid. De hade nära hundra män, utvalt folk både av hirden och av mäktiga bondsöner; deras utrustning var gjord med den största omsorg både i fråga om vapen och kläder och hästar. De redo norrut till Norge till Sarpsborg och kommo dit vid kyndelsmässan.


92. Konung Olavs giftermål.

Konung Olav hade där låtit göra stora tillrustningar; där funnos alla slags dryckesvaror, de bästa man kunde få, och alla andra förråd voro av bästa sort. Han hade också bjudit till sig många stormän från bygderna. Då jarlen kom dit med sitt folk, tog konungen emot honom på det hjärtligaste sätt, och jarlen fick stora och goda härbärgen, präktigt inredda, och därjämte tjänare och andra män som skulle se till, att ingenting saknades som kunde förhöja ett gästabud. Då gästabudet hade pågått några dagar, möttes konungen och jarlen och konungadottern till ett samtal. Utgången av deras samtal blev, att Ragnvald jarl trolovade den svenske konungen Olavs dotter Astrid åt Norges konung Olav med samma hemgift, som det förut hade varit avtalat att hennes syster Ingegerd skulle ha med sig hemifrån. Konungen skulle också giva Astrid samma brudgåva[330] som han skulle ha givit hennes syster Ingegerd. Gästabudet fortsattes nu, och där dracks konung Olavs och drottning Astrids bröllop med stor heder. Därefter for Ragnvald jarl tillbaka till Götaland. Vid avskedet gav konungen jarlen stora och goda gåvor; de skildes som de käraste vänner och behöllo denna vänskap, så länge de levde båda.


93. Freden med Norges konung brytes.

Våren därefter kommo sändebud från konung Jarisleiv österut i Holmgård för att kräva uppfyllelsen av det löfte, som konung Olav sommaren förut hade gjort, att giva sin dotter Ingegerd åt konung Jarisleiv. Konung Olav talade härom med Ingegerd och sade, att det var hans vilja, att hon skulle äkta konung Jarisleiv. Hon svarade: »Om jag skall gifta mig med konung Jarisleiv, då vill jag i brudgåva ha Aldeigjuborg[331] och det jarldöme som hör därtill.» De ryska sändebuden samtyckte härtill å sin konungs vägnar. Då sade Ingegerd: »Om jag skall fara österut till Gårdarike, då vill jag också välja en man från Sveavälde, som synes mig bäst skickad att fara med mig. Det vill jag vidare ställa som villkor, att han där österut icke skall ha mindre värdighet än här och på intet sätt sämre ställning eller mindre heder, än han har här.» Härtill samtyckte konungen och likaledes sändebuden; både konungen och sändebuden lovade detta på tro och heder.

Sedan frågade konungen Ingegerd, vem den man var i hans rike, som hon ville utse till att följa sig. Hon svarade: »Denne man är min frände, jarlen Ragnvald Ulvsson.» Konungen svarade: »På annat sätt har jag tänkt att löna Ragnvald jarl för det svek han begick mot sin herre, då han for till Norge med min dotter och gav henne som frilla åt den där tjocka karlen, honom, som han visste vara vår värste fiende; för den saken skall han i sommar bliva hängd.» Ingegerd bad sin fader, att han skulle hålla det löfte som han hade givit henne. Genom hennes böner kom det också dithän, att konungen lovade, att Ragnvald skulle fara i fred bort från Sveavälde, men han skulle aldrig mera komma inför konungens ögon eller till Svithiod, så länge Olav vore konung.

Ingegerd sände nu bud till jarlen och lät säga honom dessa tidender och avtalade med honom, var de skulle träffas. Jarlen rustade sig genast till färden och red upp i Östergötland; där skaffade han sig skepp och seglade konungadottern Ingegerd till mötes. De foro så på sommaren alla tillsamman österut till Gårdarike. Där gifte sig Ingegerd med konung Jarisleiv. Deras söner voro Valdemar[332], Vissavald[333] och Holte den tappre[334]. Drottning Ingegerd gav Ragnvald jarl Aldeigjuborg och det jarldöme som hörde därtill. Ragnvald jarl stannade där länge och var en fräjdad man. Ragnvald jarls och Ingeborgs söner voro jarlarna Ulv och Eiliv.


94. Om Emund lagman.

Emund hette en man från Skara. Han var lagman i Västergötland och en synnerligen klok och vältalig man. Han hade många och förnäma fränder och var mycket rik. Men han ansågs för en bakslug man och föga pålitlig. Han var den mäktigaste mannen i Västergötland, sedan jarlen farit därifrån.

Samma vår som Ragnvald lämnade Götaland höllo götarna ting och dryftade ofta sig emellan, vad sveakonungen nu skulle taga sig till. De sporde, att han var vred på dem, därför att de hade slutit vänskap med den norske konung Olav i stället för att bekriga honom. Han anklagade också hårdt de män som hade följt hans dotter Astrid till Norge. Somliga menade, att man skulle söka sig hjälp hos den norske konungen och erbjuda honom sin tjänst; men andra avrådde därifrån och sade, att västgötarna icke hade styrka nog att upptaga strid med svearna. »Norges konung är alltför långt borta från oss», sade de, »ty huvuddelen av hans land ligger oss fjärran; det första vi böra göra är därför att sända bud till sveakonungen och försöka, om vi kunna få förlikning med honom. Men om detta icke lyckas, så återstår den andra utvägen, att söka hjälp hos den norske konungen.»

Bönderna bådo Emund, att han skulle åtaga sig denna budsändning. Han sade ja därtill, begav sig åstad med trettio män och kom fram till Östergötland. Där hade han många fränder och vänner, och han blev där väl mottagen. Han talade med de klokaste männen där om denna vanskliga sak, och de kommo väl överens; det tycktes dem skamligt och laglöst, att konungen handlade emot dem så som han gjorde. Emund for sedan upp till Svithiod och samtalade där med många mäktiga män, och utfallet blev överallt detsamma. Han fortsatte då sin resa, till dess han en afton kom till Uppsala; där skaffade de sig ett godt härbärge och voro där över natten.

Dagen därefter gick Emund till konungen, just då denne satt vid en sammankomst och hade mycket folk omkring sig. Emund trädde fram inför honom, bugade, sig för honom och hälsade honom. Konungen såg bort emot honom, hälsade honom och sporde honom om tidender. Emund svarade: »Det är bara ringa ting som ske hos oss götar. Det synes oss som en märklig nyhet, att Atte den »dölske»[335] i Värmland i vintras for upp till skogarna med skidor och båge; honom anse vi för den störste jägare. Han hade uppe på fjället fått så många gråskinn[336], att han hade fyllt sin kälke med så mycket som han kunde draga efter sig. Då vände han hem ifrån skogen. Han fick nu se en ekorre i ett träd, sköt på honom och bommade. Då blev han vred, släppte kälken och lopp efter ekorren. Men ekorren sprang ständigt, där skogen var tätast, än vid trädrötterna, än i grenarna, och stundom svingade han sig emellan grenarna över till ett annat träd. När Atte sköt efter honom, gick skottet alltid över eller under; men aldrig sprang ekorren så, att Atte icke kunde se honom. Han blev så ivrig efter detta byte, att han skidade efter det hela dagen, men ändå fick han icke fatt ekorren. När det började mörkna, kastade han sig på snön, såsom han brukade, och låg där över natten; det snöade. Dagen därpå gick Atte för att leta efter sin kälke, men fann den aldrig och måste fara hem med så förrättat ärende. Sådana äro mina tidender, herre.» Konungen sade: »Ringa tidender, om det icke är mer att berätta.»

Emund svarade: »Detta hände också nyligen, som man kan kalla en nyhet, att Gaute Tovesson for med fem krigsskepp ut efter Göta älv. Medan han låg vid Ekröarna[337], kommo några danskar dit med fem stora handelsfartyg. Gaute och hans män togo snart fyra av skeppen utan att förlora något folk och fingo ett stort byte, men det femte skeppet kom undan ut på havet och lyckades få upp sitt segel. Gaute förföljde dem med ett skepp, och han närmade sig dem till en början; men så började vinden växa, och handelsskeppet, som gick snabbare, nådde ut på öppna havet. Då ville Gaute vända om; men det blev storm, skeppet förliste vid Hlesö[338], allt godset gick förlorat, och större delen av hans folk omkom. Under tiden skulle hans kamrater vänta vid Ekröarna. Där kommo danskarna emot dem med femton handelsskepp, dräpte dem alla och rövade allt det byte som de hade tagit. Så gick det dem för deras snikenhets skull.»

Konungen svarade: »Detta är stora tidender och väl värda att omtala. Men vad är ditt ärende hit?» Emund svarade: »Jag kommer, herre, för att söka lösning på några vanskliga spörsmål, vari vår lag och Uppsalalagen skilja sig från varandra.» Konungen frågade: »Vad är det du vill klaga över?» Emund svarade: »Det var två män av förnäm släkt, lika till börd, men olika till egendom och sinnelag. De tvistade om några jordar och gjorde varandra skada — den mest som var mäktigast —, innan deras tvist bragtes till slut och avdömdes på alltinget. Den som förut var mäktigast dömdes att böta; men i första betalningen gav han gässling för gås, gris för gammalt svin, i stället för mark bränt guld lade han fram halv mark guld och halv mark ler och skräp och hotade till på köpet att misshandla den andre, som tog emot detta gods för sin fordran. Vad dömen I härom, herre?» Konungen sade: »Han erlägge i fullgod betalning det som var ådömt och åt sin konung tre gånger denna samma summa. Men om det icke är betalt inom dag och år, då fare han fredlös från all sin egendom; hans gods tillfälle till hälften konungen och till hälften den som han skulle böta till.» Emund tog alla de mäktigaste män som voro tillstädes till vittnen på denna dom och hänvisade till den lag som gällde på Uppsalatinget. Därefter hälsade han konungen och gick ut. Sedan framförde andra män sina käromål för konungen.

När konungen hade satt sig till bords, frågade han, var Emund lagman var. Man svarade honom, att han var hemma i sitt härbärge. Då sade konungen: »Gån efter honom, han skall vara gäst hos mig i. dag.» Därefter kom maten in, sedan inträdde lekare med harpor och gigor och andra musikredskap, och slutligen bars drycken in. Konungen var mycket munter och hade många mäktiga män vid sitt bord. De tänkte icke på Emund. Konungen drack hela dagen och sov natten därefter.

På morgonen, när han vaknade, kom han i håg, vad Emund hade talat om dagen förut. När han var klädd, lät han kalla till sig sina visa män. Konung Olav hade hos sig tolv mycket visa män, som sutto till doms med honom och gåvo honom råd i vanskliga saker; detta var icke någon lätt sak, ty konungen tyckte icke om, att domen avvek från det rätta, och icke dugde det att säga emot honom. När de voro samlade, tog konungen till orda och bad, att man skulle kalla dit Emund lagman. Men då den utskickade kom tillbaka, sade han: »Herre, Emund lagman red bort i går, så snart han hade ätit.»

Då sade konungen: »Sägen, goda hövdingar, vad var meningen med det lagspörsmål, som Emund framställde i går?» De svarade: »Herre, I han nog funnit det, om det syftade till något annat än han sade.» Konungen sade: »När han talade om två högättade män och sade, att de hade varit ovänner, att den ene hade varit mäktigare än den andre, och att de hade gjort varandra skada, då menade han därmed mig och Olav den digre.» »Så är det, herre», svarade de, »som I sägen.» Konungen sade: »Det kom dom i vår sak på Uppsalatinget. Men vad betydde det, då han sade, att det betalades oredligt, att gässling gavs för gås, gris för gammalt svin och hälften ler i stället för guld?» Arnvid den blinde svarade: »Herre, rödt guld och ler äro mycket olika, men likväl är det större skillnad på konung och träl. I lovaden Olav den digre Eder dotter Ingegerd; hon är av konungasläkt på båda sidor, av uppsvearnas ätt, som är den yppersta i Nordlanden, ty denna ätt härstammar från själva gudarna. Men nu har konung Olav fått Astrid, och ehuru hon är en konungs barn, så är likväl hennes moder trälinna och därtill av vendisk ätt[339]. Stor skillnad är det emellan konungarna, när den ene mottager sådant med tacksamhet; man kan ju icke heller vänta, att en norrman skall mäta sig med Uppsalakonungen. Låtom oss alla tacka för att det förbliver så, ty gudarna ha länge haft stor omsorg om sina ättlingar, fastän mången nu övergiver tron på dem.»

De voro tre bröder: Arnvid den blinde — hans syn var så dålig, att han knappast var vapenför, men han var mycket klok —; den andre var Thorvid den stammande — han kunde icke tala mer än två ord i följd, men han var en mycket djärv och pålitlig man —; den tredje hette Frövid den döve — han hörde illa. Alla tre bröderna voro mäktiga och rika män, storättade och mycket kloka och avhållna av konungen. Då sade konung Olav: »Vad betyder det som Emund berättade om Atte den dölske?» Ingen svarade, den ene bara såg på den andre. Konungen sade: »Sägen det nu!» Då svarade Thorvid den stammande: »Atte trätlysten, sniken, illasinnad, ’dölsk’ dum.» Konungen sade: »Vem skall taga detta åt sig?» Då svarade Frövid den döve: »Herre, vi skulle tala mera öppet, om det finge ske med din tillåtelse.» Konungen sade: »Tala du nu, Frövid, med min tillåtelse vad du vill!» Frövid tog då till orda: »Min broder Thorvid, som räknas för den klokaste av oss alla, kallar det ett och detsamma: Atte och trätlysten, ’dölsk’ och dum[340]; så kallar han den, som älskar ofreden, så att han traktar efter små ting och får dem dock icke, men förlorar för den skull stora fördelar. Nu är jag något döv, men likväl ha många sagt så högt, att jag har måst höra det, att männen, både de mäktiga och allmogen, äro missnöjda med Eder, herre, därför att I icke hållen Edert ord till Norges konung, men ännu mer därför, att I bryten alltingets dom, som avsades på Uppsalatinget. Icke behöven I rädas den norske konungen eller den danske eller någon annan, så länge svearna vilja följa Eder. Men om landsmännen vända sig enhälligt emot Eder, då se vi, Edra vänner, icke någon utväg för handen som med säkerhet skulle kunna duga.» Konungen frågade: »Vilka äro huvudmännen för denna plan att beröva mig riket?» Frövid svarade: »Alla svear vilja ha den gamla lagen och sin fulla rätt. Se Eder omkring, herre, huru många av Edra hövdingar, som nu sitta här till rådslag med Eder! Jag tror, sanningen att säga, att vi här äro sex, som I kallen för Edra rådgivare; alla de andra ha, efter vad jag tror, ridit bort och farit ut i bygden och hålla där ting med allmogen. För att säga Eder sanningen, så har budkavle redan sändts ut över hela landet för att kalla till räfsteting[341]. Alla vi bröder ha varit ombedda att taga del i detta företag, men ingen av oss vill ha det namnet att kallas drottensvikare, ty det var icke vår fader.» Konungen tog åter till orda: »Vilken utväg skola vi nu finna? Stora svårigheter äro nu för handen. Råden mig nu, goda hövdingar, så att jag får behålla konungadömet och mitt fädernearv; men icke vill jag strida med hela sveafolket.» Arnvid den blinde svarade: »Herre, det synes mig vara det bästa rådet, att I riden ned till Aros[342] med de män som vilja följa Eder och där tagen Edra skepp och faren ut i Logen och uppbåden folk. Faren nu icke fram med hårdhet, utan bjuden folket lag och landsrätt! Slån ned budkavlen[343]; den kan ännu icke ha hunnit så långt omkring i landet, ty tiden har varit kort. Sänden så dem av Edra hövdingar, som I liten på, till möte med de män, som ha denna plan om händer, för att se till, om denna oro kan dämpas.» Konungen förklarade, att han ville följa detta råd. »Jag vill», sade han, »att I bröder gören denna färd, ty jag litar mest på Eder av alla mina män.» Då sade Thorvid den stammande: »Jag stannar kvar, men Jakob må fara! Det behövs.» Då sade Frövid: »Låtom oss göra, herre, såsom Thorvid säger! Han vill icke skiljas från Eder i detta trångmål; men jag och Arnvid skola fara.»

Denna plan sattes nu i verket; konung Olav for ned till sina skepp och styrde ut på Logen. Han fick snart mycket folk. Men Frövid och Arnvid redo ut till Ulleråker; de hade med sig konungens son Jakob, men höllo detta hemligt. De blevo snart varse, att där var en stor folksamling och tillopp av beväpnade män; bönderna höllo ting dag och natt. När Frövid och hans broder träffade sina fränder och vänner där, sade de, att de ville sluta sig till skaran, och det togo alla med glädje emot. Alla rådslag blevo då genast hänskjutna till de båda bröderna, och männen samlade sig omkring dem. De sade dock alla med en mun, att de aldrig mer skulle ha konung Olav till herre, och att de icke ville av honom tåla olagligheter och sådant övermod, att han icke ville lyssna till någons tal, även om storhövdingar sade honom sanningen. Då Frövid märkte folkets iver, förstod han, i vilket farligt läge saken hade kommit. Han höll då möten med landets hövdingar och talade till dem och sade så: »Det synes mig, att om detta stora företag, att driva Olav Eriksson från riket, skall lyckas, då måste vi uppsvear stå i spetsen därför. Det har här alltid varit så, att vad uppsvearnas hövdingar ha avtalat sinsemellan, de rådslagen ha de övriga landsmännen följt. Icke behövde våra förfäder taga råd av västgötarna rörande landets styrelse. Nu skola vi icke vansläktas så, att Emund behöver giva oss råd; jag vill, att vi fränder och vänner skola lägga råd tillsamman.» Härtill samtyckte alla och menade, att det var väl talat. Därefter slöt sig hela menigheten till det förbund som uppsvearnas hövdingar hade ingått. Frövid och Arnvid blevo ledare för hären.

När Emund erfor detta, misstänkte han, vad utgång detta rådslag skulle få. Han sökte upp de båda bröderna, och de hade ett samtal med varandra. Frövid frågade Emund: »Vad tänken I om det fall, att Olav Eriksson skulle bliva tagen av daga? Vilken konung viljen I då ha?» Emund svarade: »Den som synes oss bäst skickad därtill, vare sig han är av konungasläkt eller ej.» Frövid svarade: »Vi uppsvear vilja icke, att konungadömet skall gå ur de gamla konungarnas ätt i våra dagar, så länge det finns så många att välja emellan som nu. Konung Olav har två söner, och en av dem vilja vi ha till konung. Det är likväl stor skillnad emellan dem; den ene är äkta född och svensk till all sin släkt, den andre är son till en trälkvinna och på mödernet av vendisk härstamning[344].» På detta tal följde starka bifallsrop, och alla ville ha Jakob till konung. Då sade Emund: »I uppsvear han makten att bestämma denna gång, men det säger jag eder, vad säkert kommer att ske, att somliga av dem, som nu icke vilja höra annat än att konungadömet i Svithiod skall gå i arv inom ätten, själva skola leva och samtycka till att konungadömet övergår till andra ätter, och det skall bliva till större lycka[345]

Gerhard Munthe:
Konungarna kaster lott om bygden på Hisingen.
Därefter läto de båda bröderna Frövid och Arnvid föra konungens son Jakob fram på tinget och giva honom konungs namn. Därjämte gåvo svearna honom namnet Anund, och han kallades sedan så, så länge han levde[346]. Han var vid denna tid tio eller tolv år gammal. Därefter tog konung Anund sig hird och valde sig hövdingar; de hade alla tillsamman så stor här, som de tyckte att han behövde. Hela allmogen gav han lov att fara hem. Sedan gingo bud emellan konungarna, och därefter kom det dithän, att de själva möttes och träffade överenskommelse sig emellan. Olav skulle vara konung över landet, så länge han levde. Han skulle hålla fred och förlikning med Norges konung och med alla de män som hade varit invecklade i detta företag. Anund skulle också vara konung och ha så stor del av landet, som han och hans fader bleve ense om, men vara skyldig att följa bönderna, om konung Olav gjorde något som bönderna, icke ville tåla av honom.

Sedan sändes män till konung Olav i Norge med det budet, att han med sin leding skulle fara till Kungahälla och möta sveakonungen, och att sveakonungen önskade, att de skulle bekräfta sin förlikning. Då konung Olav fick höra denna budsändning, var han liksom förut benägen för fred, och han for med sin här, såsom det var avtalat. Sveakonungen kom också dit, och då han träffade sin måg, stadfäste de freden och förlikningen emellan sig. Den svenske konung Olav var nu lätt att tala med och mjuk till sinnet.

Thorsten den vise berättar, att det på Hisingen fanns en bygd, som än hade hört till Norge än till Götaland. Konungarna kommo överens om att de skulle kasta lott om den jorden med tärningar; den som gjorde det högsta kastet skulle ha jorden.

Sveakonungen slog sexor all och menade, att konung Olav då icke behövde göra sitt kast. Denne skakade tärningarna i sin hand och sade: »Än är det två sexor på tärningarna, och för Gud, min herre, är det en lätt sak att låta dem falla upp.» Han kastade, och två sexor kommo upp. Då kastade sveakonungen på nytt och slog åter två sexor. Sedan kastade den norske konung Olav, och på den ena tärningen kom sex upp, men den andra brast i sönder, så att den visade sju. Han vann då bygden. Vi ha icke hört omtalas flera händelser vid denna sammankomst. Konungarna skildes som vänner.


95. Om konung Olav.

Efter dessa händelser, som nu äro omtalade, vände konung Olav med sin här tillbaka till Viken. Han for först till Tunsberg och stannade där en liten tid. Sedan for han norrut i landet och om hösten ända norrut till Tråndheim; där lät han göra tillrustningar för vinteruppehåll och satt där över vintern. Nu var Olav envåldshärskare över det rike, som Harald hårfagre hade haft, och så mycket förmer, som han var den ende konungen i landet. Han hade genom fredliga underhandlingar fått den del av landet som den svenske konung Olav förut hade innehaft; men den del av landet, som den danske konungen hade haft, hade han tagit med vapenmakt och härskade över denna del på samma sätt som annorstädes[347]. Danmarks konung, Knut, rådde vid denna tid över både England och Danmark. Han vistades själv mestadels i England och satte hövdingar till att styra landet i Danmark. Han gjorde intet krav på Norge vid denna tid.


96. Jarlarnas historia.

Det berättas, att Orknöarna bebyggdes under den norske konung Harald hårfagres tid; förut hade där varit tillhåll för vikingar[348]. Sigurd hette den förste jarlen på Orknöarna. Han var son till Östen »åska» och broder till Ragnvald jarl på Möre[349]. Efter Sigurd var hans son Guthorm jarl i ett år. Efter honom fick Torv-Einar, en son till Ragnvald, jarldömet; han var länge jarl och en mäktig man[350]. Harald hårfagres son Halvdan högben drog emot Torv-Einar och drev honom bort från Orknöarna. Einar kom tillbaka och fällde Halvdan på Rinansö. Därefter drog konung Harald med en här till Orknöarna. Einar flydde till Skottland, och konung Harald lät orknöingarna med ed överlämna all sin odaljord åt sig. Därefter förliktes konungen och jarlen. Jarlen blev hans man och tog landet i förläning av honom; han skulle dock icke giva någon skatt därav, ty landet var mycket härjat. Jarlen betalde konungen sextio mark guld[351]. Sedan härjade konung Harald i Skottland, såsom det omtalas i »Glymdråpa»[352].

Efter Torv-Einar rådde hans söner Arnkel, Erlend och Thorfinn skalleklyvaren över öarna. I deras dagar kom Erik blodyxe från Norge, och jarlarna voro då honom underdåniga. Arnkel och Erlend föllo på härnadståg, men Thorfinn styrde riket och blev gammal[353]. Hans söner voro: Arnfinn, Håvard, Hlodve, Ljot och Skule. Deras moder var Grelod, dotter till jarlen Dungad på Katanes; hennes moder var Thorsten den rödes[354] dotter Groa. Mot slutet av Thorfinn jarls tid kommo från Norge Erik blodyxes söner, som hade flytt för Håkon jarl. De foro mycket våldsamt fram på Orknöarna[355].

Thorfinn jarl blev sotdöd. Efter honom rådde hans söner över riket, och det finnes många sägner om dem. Hlodve levde längst av dem och styrde då ensam riket. Hans son var Sigurd den digre, som tog emot jarldömet efter honom; han var en mäktig man och en stor krigare[356]. I hans dagar kom Olav Tryggvesson från sina vikingafärder i västern med sin här; han lade till vid Orknöarna och tog Sigurd jarl tillfånga på Ragnvaldsö; han låg där med ett skepp. Konung Olav erbjöd jarlen att få lösa sitt liv därmed, att han skulle taga dopet och antaga den rätta tron, bliva hans man och påbjuda kristendomen på alla Orknöarna. Konung Olav tog såsom gisslan en son till Sigurd vid namn Hunde eller Hvelp. Därifrån for konung Olav till Norge och blev konung där. Hunde var hos konung Olav några år och dog där[357]. Efter hans död upphörde Sigurd jarl att visa konung Olav lydnad. Han gifte sig med en dotter till den skotske konungen Melkolm[358]; deras son var Thorfinn. Sigurd jarls äldre söner voro: Sumarlide, Bruse och Einar snedmun.

Fyra eller fem år efter Olav Tryggvessons fall for Sigurd jarl till Irland och satte sina söner att styra landet. Thorfinn sände han till hans morfader, den skotske konungen. På den färden föll Sigurd jarl i Briansslaget[359]. När detta spordes till Orknöarna, blevo bröderna Sumarlide, Bruse och Einar tagna till jarlar och delade landet emellan sig i tre delar. Thorfinn Sigurdsson var fem år gammal, då Sigurd jarl föll. När hans fall blev bekant för den skotske konungen, gav denne sin frände Thorfinn Katanes[360] och Suderland[361] jämte jarlsnamn och satte män till att styra riket med honom. Thorfinn jarl var genast i sin uppväxt tidigt utvecklad; han var stor och stark, men ful, och allt efter som han blev äldre, syntes det tydligt, att han var en sniken, hård och grym, men mycket klok man. Detta omtalar Arnor »jarlaskald»[362]:

Yngre än Einars broder
har ingen man under himlen
visat sig redo att vinna
land och tapper det värja.


97. Om jarlarna Einar och Bruse.

Bröderna Einar och Bruse voro olika till skaplynnet. Bruse var mycket fredlig och foglig, klok, vältalig och vänsäll. Einar var styvsint, inbunden och ovänlig, orättrådig och sniken, men en duktig krigare. Sumarlide var lik Bruse till lynnet. Han var äldst och levde kortast av bröderna; han dog sotdöden. Efter hans död gjorde Thorfinn anspråk på sin del i Orknöarna. Einar svarade, att Thorfinn hade Katanes och Suderland, det rike som deras fader Sigurd jarl förut hade haft; han räknade det för mer än en tredjedel av Orknöarna och ville icke medgiva Thorfinn någon delning. Bruse däremot samtyckte för sin del till att skifta. »Jag vill», sade han, »icke stå efter att ha mer av landet än den tredjedel som med rätta tillkommer mig.» Då lade Einar två tredjedelar av öarna under sig. Han blev en mäktig man och omgav sig med stort följe. Han låg ofta ute på härnadståg om somrarna och uppbådade därvid mycket folk från sitt land, men det var mycket ojämnt med bytet på vikingafärderna. Bönderna började ledsna på denna tunga, men jarlen upprätthöll med hårdhet alla pålagor och tålde icke, att någon talade emot honom. Einar jarl var en mycket övermodig man. Det blev dyrtid i hans rike genom allt det arbete och alla de omkostnader som bönderna hade. Men i den del av landet som Bruse hade var det godt år och ro för bönderna; han var därför mycket älskad.


98.

Åmunde hette en mäktig och rik man, som bodde i Sandvik på Hlaupandanes på Hrossö[363]. Thorkel hette hans son; han var den dugligaste av alla män på Orknöarna. Åmunde var en mycket klok man och en av de mest ansedda av alla män på öarna.

Det hände en vår, att Einar hade uppbåd, såsom han brukade, men bönderna knotade, klagade för Åmunde och bådo honom utverka någon lindring hos jarlen. Åmunde svarade: »Jarlen hör icke på klagomål», och menade, att det icke tjänade någonting till att ställa någon bön till jarlen om detta. »Vänskapen mellan mig och jarlen är god, såsom saken nu står», sade han; »men det synes mig farligt, om vi bliva oense, sådant som bägges vårt skaplynne är. Jag vill icke ha med saken att göra.» De talade då om denna sak med Thorkel; han var föga villig att göra något, men lovade det dock på männens enträgna böner. Åmunde menade, att han hade givit sitt löfte i förhastan. Då jarlen höll ting, talade Thorkel å böndernas vägnar, bad jarlen mildra pålagorna för dem och framhöll folkets nöd. Jarlen svarade vänligt och sade, att han skulle taga mycken hänsyn till Thorkels ord — »jag hade tänkt att ha sex skepp från landet, men nu skall jag icke ha mer än tre. Men du, Thorkel, kom icke oftare med en sådan bön!» Bönderna tackade Thorkel hjärtligt för hans hjälp.

Jarlen for på vikingatåg och kom tillbaka på hösten. Våren därpå gjorde jarlen samma uppbåd som han brukade och höll ting med bönderna. Då talade Thorkel åter och bad jarlen skona bönderna. Jarlen svarade vredgat och sade, att böndernas villkor nu skulle bliva sämre efter hans förbön. Han blev så vred och rasande, att han sade, att de nästa vår icke skulle träffas båda oskadda på tinget. Därefter upplöstes tinget. När Åmunde fick veta, vad Thorkel och jarlen hade talats vid, rådde han Thorkel att fara bort ur landet; han for över till Katanes till Thorfinn jarl. Thorkel var där länge sedan och uppfostrade jarlen, medan han var ung; han kallades därför Thorkel »fosterfader» och var en framstående man. Det var flera mäktiga män som flydde från sina odalgårdar på Orknöarna för Einar jarls skull; de flesta flydde över till Thorfinn jarl på Katanes, men somliga begåvo sig från Orknöarna till Norge och några till andra länder.

Då Thorfinn jarl var vuxen, sände han bud till sin broder Einar jarl och krävde av honom det rike han ansåg sig ha rätt till på Orknöarna; det var en tredjedel av öarna. Einar var icke villig att minska sitt rike. Då Thorfinn sporde det, utrustade han en här från Katanes och for ut till öarna. När Einar jarl fick veta detta, samlade han folk och ämnade värja landet. Bruse jarl samlade också en här, drog dem till mötes och medlade emellan dem. De förliktes på det villkor, att Thorfinn skulle ha tredjedelen av riket på Orknöarna, såsom han hade rätt till. Men Bruse och Einar slogo samman sina delar, och Einar skulle ensam råda över dem. Om den ene doge före den andre, skulle den som levde längst taga landet i arv efter den andre. Men detta avtal syntes icke vara rättvist, ty Bruse hade en son, som hette Ragnvald, men Einar var sonlös. Thorfinn jarl satte sina män till att vaka över det rike som han hade på Orknöarna; själv var han mestadels på Katanes.

Einar jarl låg om somrarna oftast på härnadståg i Irland, Skottland och Bretland. Det hände en sommar, då Einar jarl härjade i Irland, att han kämpade med den iriske konungen Konofogor i Ulvreksfjorden, såsom förut är omtalat; Einar jarl led där ett svårt nederlag och hade stort manfall[364]. Sommaren därpå for Eyvind »urhorn» österut från Irland och ämnade sig till Norge; men eftersom det var stark storm och motiga strömmar, vände Eyvind in till Åsmundarvåg[365] och låg där någon tid hindrad av vinden. När Einar jarl sporde detta, seglade han genast dit med en stor här, tog Eyvind tillfånga och lät dräpa honom, men gav nåd åt de flesta av hans män[366]. Dessa foro österut om hösten, kommo till konung Olav och omtalade för honom Eyvinds död. Konungen svarade föga därtill, men man förstod, att han ansåg sig ha gjort en stor förlust, och att han menade det vara gjort mycket för att trotsa honom. Han var mestadels tystlåten om det som syntes vara honom emot.

Thorfinn jarl sände Thorkel »fosterfader» ut till öarna för att kräva in sina skatter. Einar jarl gav Thorkel största skulden för den resning, då Thorfinn hade gjort krav på öarna. Thorkel lämnade skyndsamt öarna och for över till Katanes. Han omtalade för Thorfinn jarl, att han hade fått veta, att Einar jarl hade ämnat att dräpa honom, om icke hans fränder och vänner hade varskott honom. »Nu har jag det att tänka på», sade han, »att låta mötet mellan mig och jarlen bliva sådant, att det kommer till ett avgörande oss emellan. I annat fall måste jag fara längre bort till ett ställe, där han icke har makten.» Jarlen rådde Thorkel att fara österut till Norge till konung Olav. »Du skall», sade han, »bli högt ansedd, var du kommer bland furstar; men jag känner bådas edert skaplynne, ditt och jarlens, och vet, att det icke skall dröja länge, innan I stöten ihop.»

Thorkel gjorde sig nu redo och for om hösten till Norge till konung Olav; han var om vintern hos konungen i stor ynnest. Olav tog gärna Thorkel till råds i sina angelägenheter; han tyckte, som sant var, att Thorkel var en mycket klok och duktig man. Konungen trodde sig märka i hans samtal, att han yttrade sig mycket olika om jarlarna; han var en stor vän till Thorfinn, men tadlade häftigt Einar jarl. Tidigt på våren sände konungen skepp västerut över havet till Thorfinn jarl med det budet, att jarlen skulle komma österut och besöka konungen. Jarlen drog sig icke undan denna färd, ty budet var åtföljt av vänskapsförsäkringar.


99. Einar jarl blir dräpt.

Thorfinn jarl for österut till Norge och kom till konung Olav; han blev mycket vänligt mottagen och stannade där länge om sommaren. När han gjorde sig redo att fara tillbaka västerut, gav konung Olav honom ett stort och godt långskepp med full utrustning. Thorkel »fosterfader» redde sig att fara med jarlen; jarlen gav honom det skepp som han hade haft med sig västerifrån om sommaren. Konungen och jarlen skildes i stor vänskap.

Thorfinn jarl kom om hösten till Orknöarna. När Einar jarl fick veta detta, låg han ute på sina skepp och hade mycket folk hos sig. Bruse jarl for då och mötte de båda bröderna och mäklade fred emellan dem, och det kom åter dithän, att de förliktes och bekräftade sin förlikning med eder. Thorkel »fosterfader» skulle vara i fred och vänskap med Einar jarl, och det blev avtalat, att de skulle bjuda varandra till gästabud.

Jarlen skulle först besöka Thorkel i Sandvik. Då jarlen var där på gästabud, var välfägnaden den präktigaste; men jarlen var icke vid godt lynne. Där fanns en stor skåle med dörrar i båda ändarna. Den dag, då jarlen skulle fara därifrån, skulle Thorkel fara med honom och gästa honom. Thorkel sände några män ut för att kunskapa fram åt den väg som de skulle fara om dagen. När kunskaparna kommo tillbaka, meddelade de Thorkel, att de hade funnit väpnade män ligga i försåt på tre ställen. »Vi misstänka», sade de, »att här är svek å bane.» Då Thorkel fick veta detta, uppsköt han tillrustningarna till färden och kallade sina män till sig. Jarlen bad honom göra sig redo och sade, att det var tid att rida. Thorkel svarade, att han hade mycket att ordna med; han gick än ut och än in. Eldar brunno på golvet. Han gick in genom den ena dörren, och efter honom följde en man som hette Hallvard; han var isländing, från östfjordarna. Han stängde dörren efter sig. Thorkel gick in mellan elden och den plats där jarlen satt. Jarlen frågade: »Är du icke färdig ännu?» Thorkel svarade: »Jo, nu är jag färdig.» Därmed högg han till jarlen och träffade honom i huvudet. Jarlen föll framstupa på golvet. Då sade isländingen: »Aldrig har jag sett en sådan tafatthet som här, då I icke kommen er för att draga jarlen ut ur elden.» Han drev en stridsyxa in under nackbenet på jarlen och ryckte honom upp på bänken. Thorkel och hans följeslagare gingo därpå skyndsamt ut genom dörren midt emot den genom vilken de hade kommit in. Där ute stodo Thorkels män fullt väpnade.

Jarlens män togo hand om denne; han var då redan död. Ingen kom sig för att hämnas honom; därtill bidrog också, att allt förlopp så hastigt och att ingen väntade detta av Thorkel; ty alla trodde, att det skulle bliva så, som det var avtalat, att vänskap skulle råda mellan jarlen och Thorkel. De flesta av dem som voro därinne voro dessutom vapenlösa, och många voro goda vänner till Thorkel. Därtill kom nu också, att ödet hade beskärt ett längre liv åt Thorkel. Då Thorkel kom ut, hade han icke färre män, än jarlens voro. Han begav sig nu till sitt skepp, och jarlens män foro bort. Thorkel seglade genast samma dag därifrån och österut över havet; det var efter vinternätterna[367]. Han kom lyckligt fram till Norge och begav sig genast, så skyndsamt han kunde, till konung Olav. Han blev där vänligt mottagen. Konungen yttrade sin tillfredsställelse med denna gärning. Thorkel stannade hos honom över vintern.


100. Förlikning mellan konung Olav och Bruse jarl.

Efter Einar jarls fall övertog Bruse jarl den del av landet som Einar jarl förut hade haft, ty det var känt av många, på vad villkor bröderna Einar och Bruse hade slutit förbund. Det syntes Thorfinn rättvisast, att de finge hälften av öarna vardera. Likväl behöll Bruse den vintern två tredjedelar av öarna. Våren därpå gjorde Thorfinn krav på dessa länder hos Bruse och sade, att han ville ha hälften emot Bruse; men denne vägrade. De höllo ting och sammankomster om denna sak, och deras vänner sökte att åstadkomma förlikning dem emellan. Det visade sig då, att Thorfinn icke lät sig nöja med mindre, än att han fick hälften av öarna. Han sade till och med, att Bruse — med det skaplynne han hade — icke behövde ha mer än en tredjedel. Bruse svarade: »Jag nöjde mig med att ha den tredjedel av landet som jag tog i arv efter min fader; ingen krävde den heller av mig. Nu har jag tagit en andra tredjedel i arv efter min broder enligt lagligt avtal. Och ehuru jag icke är i stånd att kämpa med dig, min broder, så vill jag dock icke utan vidare samtycka till att lämna ifrån mig riket på detta sätt.» Därmed slutade detta möte. Men dä Bruse såg, att han icke skulle ha styrka nog att mäta sig med Thorfinn — ty Thorfinn hade mycket större rike och dessutom hjälp av sin morfader, den skotske konungen — så beslöt sig Bruse för att lämna landet och fara österut till konung Olav. Han hade med sig sin son Ragnvald, som då var tio år gammal.

När jarlen träffade konungen, tog denne väl emot honom. Jarlen framförde sitt ärende och beskrev noggrant för konungen, huru saken hade utvecklat sig emellan bröderna; han bad konungen om hjälp att hålla sitt rike och erbjöd honom i gengäld sin fullkomliga vänskap. Konungen svarade och började med att erinra om huru Harald den hårfagre hade lagt under sig all odaljord på Orknöarna, så att jarlarna sedan dess ständigt hade haft landet såsom län, aldrig som egendom. »Ett bevis därför är», sade han, »att då Erik blodyxe och hans söner voro på Orknöarna, så voro jarlarna dem underdåniga; och när min frände Olav Tryggvesson kom dit, blev din fader Sigurd jarl hans man[368]. Nu har jag tagit allt arv efter konung Olav. Jag vill ställa dig det villkoret, att du blir min man; du skall då få öarna i förläning. Jag skall skänka dig mitt stöd, och vi skola då pröva, om det icke blir ett bättre beskydd än den skotske konungens hjälp åt din broder Thorfinn. Men om du icke går in på detta villkor, då skall jag själv kräva de egendomar och den odaljord som våra fränder och förfäder ha ägt där västerut.»

Detta samtal lade jarlen på minnet; han omtalade det för sina vänner och sökte råd hos dem, vad han skulle samtycka till, om han skulle gå in på denna förlikning med konung Olav och bliva hans man. »Om jag säger nej därtill», sade han, »så är det också osäkert, vilken min lott blir, när vi skiljas. Ty konungen har öppet sagt ifrån, att han gör krav på Orknöarna; med hans maktlystnad och då vi nu ha kommit hit till honom, så är det icke svårt för honom att göra med oss, såsom honom lyster.» Ehuru jarlen fann stora betänkligheter i båda fallen, valde han dock den utvägen att lägga allt i konungens händer, både sig och sitt rike. Konung Olav mottog sålunda av jarlen makten och styrelsen över alla jarlens arvländer. Jarlen blev hans man och bekräftade avtalet med eder.


101. Förlikning mellan jarlarna och konung Olav.

Thorfinn jarl fick veta, att hans broder Bruse hade farit österut till konung Olav för att söka hjälp hos honom. Eftersom Thorfinn förut hade varit hos konung Olav och vunnit hans vänskap, så menade han, att hans sak stod väl där; han visste, att där voro många som skulle tala hans sak, och han väntade, att det skulle bliva än flera, om han själv komme dit. Thorfinn jarl tog då det beslutet, att han så skyndsamt som möjligt gjorde sig redo och for österut till Norge. Han trodde, att han icke skulle komma fram mycket senare än Bruse, och att denne icke skulle hinna att avsluta sitt ärende, innan Thorfinn träffade konungen. Men det gick på annat sätt, än jarlen tänkte, ty då Thorfinn jarl kom till konung Olav, var allt avslutat och färdigt rörande förlikningen mellan konungen och Bruse jarl. Thorfinn jarl visste icke heller, innan han hade kommit till konung Olav, att Bruse hade överlämnat sitt rike.

Så snart Thorfinn jarl och konung Olav träffades, framställde konung Olav samma krav på hans rike på Orknöarna, som han förut hade gjort på Bruse jarls, och begärde på samma sätt av Thorfinn, att han skulle till konungen avstå den del av landet som han hade innehaft. Jarlen svarade vänligt och lugnt på konungens ord och försäkrade, att konungens vänskap för honom var av den största betydelse. »Och om I, herre», sade han, »ansen Eder behöva min hjälp emot andra hövdingar, så han I redan till fullo gjort Eder förtjänt därav; men jag kan icke träda i Eder tjänst, ty jag är förut den skotske konungens jarl och honom tjänstskyldig[369].» Då konungen av jarlens svar fann, att denne ville draga sig undan den begäran som han hade framställt, sade han: »Om du icke vill bliva min man, jarl, så har jag den utvägen att sätta den till styresman över Orknöarna som jag själv vill. Men jag fordrar då, att du med ed lovar mig att icke vidare göra krav på de länderna och att låta dem sitta i fred som jag sätter över riket. Om du icke går in på något av dessa villkor, så torde det synas den som råder över länderna, som om fientligheter vore att vänta av dig, och då må det icke förundra dig, att ’dal kommer efter backe’[370].» Jarlen svarade och bad honom giva sig betänketid för att överlägga om denna sak. Konungen gjorde så; han gav jarlen tillfälle att rådslå om dessa villkor med sina vänner. Då begärde han, att konungen skulle giva honom frist till nästa sommar. Han skulle då fara västerut över havet; där hemma voro hans rådgivare, men han själv var endast ett barn till åldern. Konungen bad honom välja genast.

Thorkel »fosterfader» var vid detta tillfälle hos konung Olav. Han sände i hemlighet en man till Thorfinn och bad honom att, vad han än hade i sinnet, icke tänka på att nu skiljas från konung Olav med ovänskap, så som han här hade kommit i konungens våld. Av dessa påminnelser tyckte sig jarlen förstå, att han icke hade någon annan utväg än att låta konungen råda. Det syntes honom föga önskvärdt att icke själv äga något hopp om sitt fädernearv och att förbinda sig med ed, att de skulle få ha riket i fred som icke voro födda därtill. Och eftersom det tycktes honom osäkert, att han skulle kunna komma därifrån, så valde han att underkasta sig konungen och bliva hans man, liksom Bruse hade gjort. Konungen förstod, att Thorfinn var mycket stoltare till sinnes än Bruse och sämre fördrog detta tvång. Konungen litade mindre på Thorfinn än på Bruse; han såg, att Thorfinn trodde sig kunna vänta stöd av den skotske konungen, om han bröte denna överenskommelse. Konungen insåg med sitt skarpa förstånd, att Bruse gick trögt till varje förlikning, men icke lovade mer än han ämnade hålla. Vad Thorfinn åter beträffar, så gick han, så snart han hade bestämt sig för vad han ville göra, med glädje in på alla avtal och gjorde ingen invändning emot det som han först lovade; men konungen misstänkte, att han ville göra om somliga avtal.


102. Thorfinn jarls hemfärd.

Sedan konung Olav hade för sig själv övertänkt hela denna sak, lät han blåsa till allmän sammankomst och lät kalla jarlarna dit. Då sade konungen: »Jag vill nu kungöra för alla överenskommelsen mellan oss och Orknöjarlarna. De ha nu erkänt min egendomsrätt över Orknöarna och Hjaltland och ha båda blivit mina män och ha bekräftat allt detta med ed. Jag vill nu giva dem riket såsom län, Bruse en tredjedel och Thorfinn en tredjedel, såsom de ha förut haft. Men den tredjedel som Einar snedmun ägde, förklarar jag ha tillfallit mig, därför att han dräpte Eyvind »urhorn», min hirdman och bolagsman och käre vän; för den delen av landet vill jag sörja, såsom det synes mig bäst. Det fordrar jag också av eder, mina jarlar, att I tagen emot förlikning av Thorkel Åmundesson för dråpet på eder broder Einar. Jag önskar, att denna dom lägges i mina händer, om I samtycken därtill.» Det blev med detta som med allt annat, att jarlarna gingo in på allt vad konungen begärde. Thorkel steg då fram och överlämnade denna sak åt konungens dom; därmed upplöstes detta ting.

Konung Olav utdömde för Einar jarl så stora böter som för tre ländermän; men tredjedelen av böterna skulle falla bort på grund av hans egen skuld.

Därefter bad Thorfinn jarl konungen om lov att fara därifrån, och så snart han fick det, rustade han sig så skyndsamt han kunde. När han var alldeles resfärdig, hände det en dag, då han satt och drack ombord på sitt skepp, att Thorkel Åmundesson plötsligt trädde inför honom, lade sitt huvud i hans knä och bad honom göra därmed, vad han ville[371]. Jarlen frågade, varför han betedde sig så: »Vi äro ju redan förlikta genom konungens dom. Stig nu upp, Thorkel!» Han gjorde så. Thorkel sade: »Den förlikning som konungen gjorde skall jag efterkomma i vad saken rör mig och Bruse, men vad dig angår, skall du ensam råda. Fastän konungen har tilldömt mig egendom och rätt att vistas på Orknöarna, så känner jag Edert sinnelag och vet, att det blir mig omöjligt att färdas på öarna, utan att jag gör det med Edert tillstånd, jarl! Jag vill därför lova Eder att aldrig komma till Orknöarna, vad konungen än säger därom.» Jarlen teg och tog sent till orda; han sade: »Vill du, Thorkel, hellre, att jag dömer i vårt mål, än att du följer konungens dom, då vill jag ställa som första villkor för vår förlikning, att du skall fara med mig till Orknöarna och vara hos mig och icke skiljas från mig utan mitt lov och samtycke. Du skall vara skyldig att värja mitt land och att utföra allt det som jag vill låta göra, medan vi båda leva.» Thorkel sade: »Det skall bliva efter Eder önskan, liksom allt annat som jag kan råda för.» Sedan gick Thorkel fram och lovade jarlen allt detta, som han hade begärt. Jarlen sade, att om pänningböter skulle han bestämma senare; men han tog då strax ed av Thorkel. Thorkel redde sig därefter genast till att fara med jarlen. Jarlen for, så snart han var färdig, och han och konung Olav sågo aldrig varandra mera.

Bruse jarl stannade efter och rustade sig mera i lugn och ro. Innan han for därifrån, hade konung Olav ett möte med honom och sade: »Det synes mig, jarl, att jag skulle kunna ha dig till troman där borta väster om havet. Jag har tänkt, att du skulle ha de två tredjedelar av landet att styra som du förut har haft; jag vill icke, att du skall vara en ringare eller mindre mäktig herre, sedan du har blivit min handgångne man, än du var förut. Men jag vill binda din trohet därmed, att jag fordrar, att din son Ragnvald stannar kvar här hos mig som gisslan. Jag tror, att då du har mitt stöd och två tredjedelar av landet, skall du väl kunna försvara dig och din rätt emot din broder Thorfinn.» Bruse emottog med tacksamhet att få två tredjedelar av landet. Han stannade sedan endast en kort tid, innan han for därifrån; han kom om hösten västerut till Orknöarna.

Bruses son Ragnvald stannade kvar i Norge hos konung Olav. Han var en mycket vacker man med stort hår, gult som silke; han var tidigt stor och stark. Han utmärkte sig mycket både i fråga om förstånd och höviskhet. Han vistades sedan länge hos konung Olav.

Dessa händelser omtalar Ottar svarte i den dråpa som han diktade om konung Olav:

Fast håller du med stränghet
storkonungarnas välde —
Hjaltländingarna räknas
som dina undersåter[372].
Ingen kampdjärv konung
vi haft, förrn dig vi fingo,
här i öster, som tvungit
under sig västerns öar.


103. Om jarlarna Bruse och Thorfinn.

Då bröderna Thorfinn och Bruse kommo västerut till Orknöarna, tog Bruse två tredjedelar av landet att styra och Thorfinn en tredjedel. Thorfinn vistades ständigt på Katanes i Skottland och satte sina män till styresmän över öarna. Bruse hade ensam att försvara landet; men just vid denna tid var det svårt hemsökt, ty norrmän och danskar härjade mycket på vikingafärder västerut och kommo ofta till Orknöarna, när de foro västerut eller västerifrån, och plundrade då på näsen. Bruse klagade för sin broder Thorfinn över att denne icke bidrog till försvaret av Orknöarna eller Hjaltland, men likväl hade fulla skatter och inkomster av sin del. Då erbjöd Thorfinn honom, att Bruse skulle ha endast en tredjedel av landet och Thorfinn två tredjedelar mot skyldighet att ensam försvara landet för bådas räkning. Ehuru detta byte icke genast blev av, så berättas det dock i Jarlasagorna[373], att det kom till stånd, då Knut den mäktige hade lagt Norge under sig och konung Olav hade farit ifrån landet[374]; Thorfinn fick då två tredjedelar och Bruse en tredjedel.

Jarlen Thorfinn Sigurdsson har varit den mest framstående jarlen på öarna och haft den största makten av alla Orknöjarlarna. Han lade under sig Hjaltland, Orknöarna och Suderöarna; han hade också ett stort rike i Skottland och på Irland. Härom kvad Arnor jarlaskald:

Från Tursaskär[375] till Dublin
allt folket måste lyda
den givmilde fursten — sanning
om Thorfinns makt jag säger.

Thorfinn var en mycket duktig krigare. Han tog emot jarldömet vid fem års ålder och styrde landet i mer än sextio år[376]. Han dog sotdöden mot slutet av Harald Sigurdssons dagar[377]; men Bruse dog under Knut den mäktiges tid, kort efter konung Olav den heliges fall[378].


104. Om Hårek från Thjotta.

Nu gå två berättelser fram bredvid varandra, och vi skola nu taga fatt, där vi förut slutade, då det omtalades, att Olav Haraldsson hade slutit fred med den svenske konung Olav, och att konung Olav samma sommar for norrut till Tråndheim[379]. Han hade då varit konung i fem år. På hösten rustade han sig för vinteruppehåll i Nidaros och satt där över vintern. Denna vinter var Thorkel Åmundesson »fosterfader» hos konung Olav, såsom förut är omtalat. Konung Olav förhörde sig ivrigt om huru kristendomens bud höllos i landet, och han fick veta, att de alls icke iakttogos, så snart man kom norrut till Hålogaland, och likväl fattades mycket i att det stod väl till ens i Naumudalen eller i det inre Tråndheim.

En man hette Hårek, son till Eyvind »skaldefördärvåren»[380]. Han bodde på en ö som heter Thjotta; det är i Hålogaland. Eyvind hade icke varit någon mycket rik man, men högättad och en synnerligen duglig man. På Thjotta bodde det icke få småbönder. Hårek köpte först en gård där, som icke var särdeles stor, och satte bo på den; men på några få år hade han drivit bort alla de bönder som bodde där förut, så att han ensam ägde hela ön, och nu byggde han där en stor gård. Hårek blev snart mycket rik. Han var en mycket klok och företagsam man. Han hade länge haft stort anseende bland hövdingarna. Han räknade släktskap med Norges konungar; av denna orsak hade han åtnjutit stor heder av landets styresmän. Håreks farmoder Gunnhild var dotter till jarlen Halvdan och Ingeborg, en dotter till Harald den hårfagre. Hårek var rätt gammal, när de händelser timade som nu skola omtalas. Hårek var den mest ansedde mannen i Hålogaland. Han hade länge haft handeln med finnarna[381] och ombudsmannaskapet för konungen i Finnmarken; han hade stundom haft det ensam, men stundom hade andra delat det med honom. Han hade aldrig besökt konung Olav, men bud och sändemän hade farit emellan dem, och allt hade varit vänskapligt. Den vintern, då konung Olav satt i Nidaros, foro åter bud emellan konungen och Hårek från Thjotta. Konungen kungjorde, att han sommaren därefter ämnade fara norrut till Hålogaland och ända till landets slut. Hålögerna hade mycket olika meningar om denna färd.


105. Om hålögerna.

Konung Olav gjorde sig nu om våren redo med fem skepp och hade nära tre hundra man. När han var färdig, började han sin färd norrut längs kusten, och när han kom till Naumudalsfylke, stämde han ting med bönderna. Han blev då tagen till konung på alla ting. Han lät också där som annorstädes läsa upp de lagar, i vilka han bjöd männen där i landet att iakttaga kristendomens bud, och hotade var och en som icke ville underkasta sig den kristna lagen med straff till liv eller lem eller egendom. Konungen ådömde där många män stora straff och lät dem gå lika ut över mäktiga och ringa. Han skildes icke från någon bygd, förrän allt folket hade lovat att hålla den heliga tron. De flesta hövdingarna och många storbönder gjorde gästabud för konungen. På detta sätt for han norrut ända till Hålogaland. Hårek på Thjotta gjorde gästabud för konungen; där var mycket folk samlat, och gästabudet var mycket präktigt. Hårek blev nu länderman, och konung Olav gav honom samma intäkter som han hade haft av landets förra styresmän[382].


106. Om Åsmund Grankelsson.

En man hette Grankel eller Granketil, en rik bonde, som vid denna tid var tämligen till ålders kommen. Då han var ung, hade han varit på vikingafärder och varit en duktig krigare. Han var en mycket duglig man i de flesta ting som krävde kroppslig färdighet. Åsmund hette hans son; han var i allt lik sin fader eller något förmer. Det är många som säga, att han har varit den tredje i ordningen i Norge i fråga om skönhet, styrka och färdigheter; först ha då nämnts Håkon Adalsteinsfostre och Olav Tryggvesson. Grankel bjöd konung Olav till gäst, och det var ett ståtligt gästabud; Grankel ledsagade honom ut med stora gåvor. Konungen inbjöd Åsmund att fara med sig och övertalade honom därtill med många ord. Åsmund ansåg sig icke kunna motsätta sig den heder som bjöds honom, utan for med konungen; han blev sedan hans man och kom i stor ynnest hos honom. Konung Olav uppehöll sig större delen av sommaren i Hålogaland, for igenom alla tingslagen och kristnade allt folket där.

Vid denna tid bodde Thore hund på Bjarkö; han var den mäktigaste mannen där norrut. Han blev nu konung Olavs länderman. Många mäktiga bondsöner slöto sig till konung Olav på hans färd. Då det led mot slutet av sommaren, kom konungen tillbaka norrifrån, styrde in längs Tråndheim till Nidaros och satt där under den följande vintern. Denna vinter kom Thorkel »fosterfader» västerifrån från Orknöarna, då han hade dräpt Einar snedmun. Den hösten var det i Tråndheim missväxt på säd, men förut hade det länge varit god äring. Det var missväxt i hela den norra delen av landet och desto mer, ju längre norrut man kom, men årsväxten var god österut i landet och likaså i Upplanden. I Tråndheim hade man nytta av att man där hade stora förråd av gammal säd.


107. Om tröndernas blot.

Denna höst kommo underrättelser till konung Olav från det inre Tråndheim, att bönderna där hade haft talrikt besökta gästabud vid vinternätterna[383]; där hade varit stora dryckeslag. Det berättades för konungen, att man hade vigt alla minnesskålarna åt åsarna enligt gammal sed. Det sades också, att där hade slaktats kor och hästar, att altarena hade blivit bestänkta med blod, och att man hade offrat och därvid brukat sådant tal, att det skulle vara till fromma för årsväxten. Man sade också, att alla tydligt tyckte sig se, att gudarna hade vredgats över att hålögerna hade vändt sig till kristendomen.

När konungen sporde dessa tidender, sände han män in i Tråndheim och kallade till sig de bönder som han fann för godt att utse. En man hette Olve på Eggja; han var uppkallad efter den gård som han bodde på. Han var en mäktig och högättad man; han blev av bönderna utsedd till ledare för denna färd till konungen. Då de kommo inför konungen, framlade konungen den gjorda beskyllningen emot bönderna. Olve svarade å böndernas vägnar och sade, att de icke hade haft några gästabud utom sina gillen eller »omgångsdryckeslag»[384], några också vänkalas. »Vad det beträffar», sade han, »som är sagt Eder om våra, tröndernas, ordasätt, när vi dricka, så förstå alla kloka män väl att vakta sig för sådant tal, men icke kan jag neka för vad dåraktiga och druckna män tala.» Olve var skicklig och djärv i sitt tal; han avvärjde alla dessa anklagelser mot bönderna. Till sist sade konungen, att intrönderna skulle själva bära vittnesbörd om »vad de ha för tro.» Bönderna fingo så lov att fara hem; de foro också, så snart de voro resfärdiga.


108. Om intröndernas blot.

Senare på vintern omtalades det för konungen, att intrönderna hade kommit talrikt tillsamman på Mären[385] och att där höllos stora blot vid midvintern. De offrade för fred och godt vinterväder[386]. Då konungen trodde sig ha fått tillförlitligt besked härom, sände han män och bud in i Tråndheim och kallade bönderna ut till staden; han utsåg även nu därtill de män som syntes honom vara de klokaste. Bönderna hade en överläggning och talade sig emellan om detta bud. Alla de som hade farit förut om vintern voro nu minst benägna för färden. Men på alla böndernas bön åtog sig Olve att fara.

Då han kom till staden, gick han genast till konungen, och de hade ett samtal med varandra. Konungen beskyllde bönderna för att ha haft midvinterblot. Olve svarade och sade, att bönderna voro oskyldiga därtill. »Vi hade», sade han, »julkalas och dryckeslag vida omkring i bygderna; men bönderna beräkna icke så snålt till julgillet, att det icke blir mycket över, och det drucko de, herre, länge efteråt. På Mären är en stor gård och stora hus och vidsträckt bygd rundtomkring; där finna männen en glädje i att dricka många tillsamman.» Konungen svarade föga och var ganska vred; han trodde sig veta bättre besked än vad som nu blev föreburet. Konungen bad bönderna åter fara hem. »Jag skall nog få sanningen att veta», sade han, »fastän I neken och icke vidgån saken. Men huru det nu än har varit hittills, så gören icke slikt oftare!» Därefter foro bönderna hem och berättade om sin färd och sade, att konungen var mycket vred.


109. Olve på Eggja blir dräpt.

Konung Olav hade stort gästabud om påsken och hade bjudit till sig många stadsbor och bönder. Efter påsk lät konungen sätta ut sina skepp och bära dit redskap och åror, lät lägga däcksplankor och tältning på och lät skeppen ligga och flyta så utrustade vid bryggorna.

Efter påsk sände konung Olav några män till Veradalen. En man hette Thoralde; han var konungens fogde och förvaltade konungens gård på Haug[387]. Konungen sände bud till denne, att han skulle komma till honom så fort som möjligt. Thoralde tövade icke att göra denna färd, utan for genast ut till staden med budbärarna. Konungen kallade honom till ett samtal i enrum och frågade, vad som vore sant rörande det — »som är mig sagt om intröndernas seder, om det är så att de befatta sig med blot. Jag vill», sade konungen, »att du säger mig, såsom det är och du vet vara sannast; det är din skyldighet, ty du är min man.» Thoralde svarade: »Herre, det vill jag först säga Eder, att jag har fört hit till staden mina två söner och min hustru och allt det lösöre som jag har kunnat taga med mig. Om du vill veta detta av mig, så skall det ske efter din önskan; men om jag nu säger dig, såsom det är, så får du draga försorg om mig.» Konungen sade: »Säg du sanningen om det som jag spörjer dig om! Jag skall sörja för dig, så att du icke skall lida någon skada.» — »Det är sant att säga Eder, konung, om jag skall säga, såsom det är, att inne i Tråndheim är folket nästan fullständigt hedniskt i sin tro, fastän några äro döpta. De ha för sed att hålla ett blot på hösten för att hälsa vintern välkommen, ett annat vid midvintern och ett tredje vid början av sommaren; då hälsa de sommaren välkommen. I dessa företag deltaga bönderna i Eynafylke, Sparbyggjafylke, Veradalen och Skaun gemensamt[388]. Tolv män förestå offergillena, och nu i vår skall Olve sörja för gästabudet. Han är nu i strängt arbete på Mären, och dit ha förts alla förråd som behövas för offergillet.»

När konungen fått veta sanningen, lät han blåsa till samling för sin här och gav männen befallning att gå till skeppen. Konungen tillsatte befälhavare på skeppen och anförare för häravdelningarna och bestämde, var varje avdelning skulle inskeppa sig. Man gjorde sig snart redo. Konungen hade fem skepp och tre hundra man och styrde in efter fjorden. Det var god vind, och snäckorna sköto hastig fart för vinden; ingen anade, att konungen skulle så snabbt komma dit in.

Konungen kom om natten in till Mären; där slogs genast en ring av män omkring husen. Olve blev gripen, och konungen lät dräpa honom och många andra män. Alla gästabudsförråden och likaså allt det gods, både bohag och kläder och dyrbarheter, som männen hade för dit, lät konungen föra till sina skepp och dela som krigsbyte emellan sina män. Konungen lät också hemsöka de bönder som tycktes honom ha haft störst del i dessa företag. Några blevo gripna och satta i järn, men andra kommo undan genom flykten; många måste lämna ifrån sig sin egendom.

Konungen stämde sedan ting med bönderna. Eftersom han hade tagit många av stormännen tillfånga och hade dem i sitt våld, så beslöto deras fränder och vänner sig för att lova konungen lydnad, och ingen resning gjordes emot konungen denna gång. Han omvände allt folket där till den rätta tron, tillsatte präster och lät bygga och inviga kyrkor. Konungen dömde Olve ogill[389] och lade såsom sin egendom beslag på allt det gods som denne hade ägt. Av de andra män, som syntes honom mest skyldiga, lät han dräpa somliga och lemlästa andra, några fördrev han från landet, och av några tog han böter. Därefter for konungen tillbaka ut till Nidaros.


110. Om Arnessönerna.

En man hette Arne Armodsson; han var gift med Thora, dotter till Thorsten galge. Dessa voro deras barn: Kalv, Finn, Thorberg, Åmunde, Kolbjörn, Arnbjörn, Arne, Ragnhild; den senare var gift med Hårek från Thjotta. Arne var länderman; han var en mäktig och framstående man och en god vän till konung Olav. Hans söner Kalv och Finn voro vid denna tid hos konung Olav och voro där högt ansedda.

Den kvinna som hade varit gift med Olve på Eggja, var ung och vacker, högättad och rik; hon ansågs för ett synnerligen godt parti, men det var konungen som hade att bestämma över hennes giftermål. Hon och Olve hade två unga söner. Kalv Arnesson bad konungen, att han skulle giva honom den hustru som Olve hade haft, och för vänskapens skull beviljade konungen honom detta och gav honom därjämte alla de egendomar som Olve hade ägt. Konungen gjorde honom till länderman och satte honom till sin ombudsman i det inre Tråndheim. Kalv blev nu en stor hövding; han var en mycket klok man.


111. Konung Olavs färd till Upplanden.

Konung Olav hade nu varit konung i Norge i sju år. Den sommaren kommo till honom jarlarna från Orknöarna, Thorfinn och Bruse, och konungen tillägnade sig då deras land, såsom förut är skrivet. Samma sommar for konung Olav till Nord- och Sunnmöre och på hösten till Raumsdal. Där lämnade han skeppen, drog till Upplanden och kom fram till Lesjar[390]. Han lät gripa alla de bästa männen både i Lesjar och Dovrar, och de blevo tvungna att antaga kristendomen eller också måste de lida döden eller fly undan, om de kunde komma åt. De som antogo kristendomen, lämnade sina söner i konungens händer såsom gisslan för sin trohet. Konungen stannade över natten på ett ställe som heter Böar i Lesjar och tillsatte präster där. Sedan drog han genom Lorodalen och kom ned till ett ställe som heter Stavabrecka. En å med namnet Otta rinner igenom dalen här, och på båda sidor om ån utbreder sig en fager bygd som kallas Loar; konungen kunde se ned långs efter hela bygden. »Det är skada», sade konungen, »att en så fager bygd skall brännas.»

Han tog vägen ned i dalen med sin här. De lågo om natten på en gård som heter Nes. Konungen tog sig härbärge i ett loft och sov själv där; det står kvar ännu i dag och har icke förändrats sedan[391]. Konungen stannade där i fem dygn. Han skickade sedan ut tingsbudkavle och kallade folket till sig både från Vågar, Loar och Hedalen; han lät det budet följa med tingskallelsen, att de skulle antingen kämpa emot honom och bliva utsatta för att bygden brändes av honom eller också antaga kristendomen och föra till honom sina söner som gisslan. Då kommo de till konungen och underkastade sig honom; men några flydde söderut till Dalarna[392].


112. Om Dala-Gudbrand.

Dala-Gudbrand hette en man som var, såsom om han vore konung över Dalarna; han hade herses namn[393]. Honom jämförde skalden Sigvat i fråga om makt och vidsträckta landbesittningar med Erling Skjalgsson. Sigvat kvad om Erling:

Bland hövdingar en enda
jag känt som dig har liknat.
Gudbrand han hette; han rådde
vida över landen.
Guldets fiende![394] Eder
jag nämner som likar båda;
den som tror sig bättre,
givmilde hövding, bedrar sig.

Gudbrand hade en son, som här senare skall omtalas. Då Gudbrand fick veta, att konung Olav hade kommit till Loar och tvang folket att antaga kristendomen, sände han ut »härpil»[395] och kallade alla Dalaborna att möta sig vid en gård som heter Hundtorp[396]. De kommo alla dit, och det var en ofantlig mängd människor som samlades, ty i närheten ligger en sjö vid namn Logen[397], så att man kunde komma dit såväl på skepp som landvägen. Gudbrand höll ting med folket och omtalade, att en man hade kommit till Loar — »som heter Olav och som vill bjuda oss en annan tro än vi ha förut och slå ned alla våra gudar. Han påstår, att han har en mycket större och mäktigare gud; det är ett under, att jorden icke öppnar sig under honom, när han djärves att tala sådant, eller att våra gudar låta honom leva längre. Jag är viss på, att om vi bära ut Thor ur vårt tempel, han som står i denna gård och som alltid har hulpit oss, och om han får se Olav och hans män, så skall hans gud och han själv och hans män smälta ned och bliva till intet.» Då ropade alla på en gång och sade, att Olav aldrig skulle komma därifrån, om han komme och mötte dem — »och icke skall han våga att fara längre söderut genom Dalarna», sade de. Sedan utvalde de sjuhundra[398] män att fara norrut till Breida[399] för att kunskapa. Anförare för denna skara var Gudbrands aderton år gamle son; honom följde många utmärkta män. De kommo till en gård, som heter Hov, och stannade där tre dygn; dit kom då till dem mycket folk, som hade flytt från Lesjar och Loar och Vågar, därför att de icke ville underkasta sig kristendomen.

Konung Olav och biskop Sigurd lämnade kvar präster i Loar och Vågar. Därefter drogo de över Vågarost och kommo ned till Sil och stannade där över natten. Där fingo de höra, att en stor här var samlad emot dem. De bönder som voro på Breida sporde också detta och beredde sig till strid emot konungen. Då steg konungen upp, härklädde sig och drog söderut längs Silslätten. Han stannade icke förrän vid Breida; där såg han en stor här framför sig, redo till strid. Konungen fylkade sin här, men red själv framför den, talade till bönderna och bjöd dem att antaga kristendomen. De svarade: »Du torde få annat att göra i dag än att gäcka oss!» — höjde härskri och slogo med vapnen emot sköldarna. Konungens män sprungo då fram och sköto med spjut, och bönderna vände sig genast till flykt, så att endast få stodo kvar. Gudbrands son blev tagen tillfånga; konung Olav gav honom nåd och förde honom med sig.

Konungen stannade där i tre dygn. Sedan sade han till Gudbrands son: »Far nu tillbaka till din fader och säg honom, att jag snart skall komma dit!» Han for då hem och omtalade för sin fader de onda tidenderna, huru de hade träffat konungen och börjat strid med honom. »Våra män flydde genast i början, och jag blev tagen tillfånga», sade han; »konungen gav mig nåd och bad mig fara och säga dig, att han snart kommer hit. Nu ha vi icke här mer än två hundra man av hela den här som vi då hade att möta honom med; därför råder jag dig nu, fader, att icke kämpa med den mannen.» »Det hörs», sade Gudbrand, »att allt mod har blivit bankat ur dig! I en olycklig stund for du hemifrån; denna din färd skall man sent glömma. Nu tror du strax på de galenskaper som denne man far med, vilken har gjort dig och dina män sådan nesa.» Natten därefter drömde Gudbrand, att en man kom till honom; han var ljus, och det stod stor skräck av honom. Han sade till Gudbrand: »Din son for ingen segerfärd emot konung Olav, men din skall bliva mycket mindre, om du tänker strida emot konungen; du själv och allt ditt folk skall falla, och vargar skola draga och korpar slita i dig och eder alla.» Han blev mycket rädd vid denna skräcksyn och omtalade den för Thord istermage, som var hövding där över Dalaborna. »Detsamma har visat sig för mig», sade denne. Om morgonen läto de blåsa till ting och sade, att det syntes dem rådligast att hålla ting med den man som kom norrifrån med en ny förkunnelse och få veta, med vad sanning han for. Sedan sade Gudbrand till sin son: »Nu skall du taga tolv män med dig och fara till den konung som gav dig nåd.» Så skedde det. De kommo till konungen och sade honom sitt ärendo, att bönderna önskade hålla ting med honom och därför ville sätta lejd mellan honom och bönderna. Konungen sade sig vara tillfreds därmed, och de gjorde nu avtal om fred sig emellan, så länge sammankomsten varade. Efter så uträttat ärende foro de tillbaka och underrättade Gudbrand och Thord, att lejd var avtalad. Konungen for då till en gård som heter Lidsstader och stannade där i fem dagar.

Sedan drog konungen bönderna till mötes och höll ting med dem. Det regnade mycket den dagen. Då tinget var satt, reste sig konungen och sade, att folket i Lesjar och Loar och Vågar hade antagit kristendomen och brutit ned sina offerhus — »de tro nu på den sanne guden, som har skapat himmel och jord och som vet allting.» Därefter satte konungen sig ned, men Gudbrand svarade: »Icke veta vi, vem du talar om. Du kallar den för gud som du icke ser och ingen annan heller; men vi ha en gud som vi kunna se var dag. Han är icke ute i dag, därför att det är regnväder; men han kommer att synas eder förskräcklig och väldig, och jag väntar, att fruktan skall komma över eder, när han kommer på tinget. Men eftersom du säger, att eder gud förmår så mycket, så låt honom nu ställa så till, att det är mulet i morgon, men icke regn, och låtom oss då åter träffas här!» Därefter gick konungen hem till sitt härbärge; Gudbrands son följde honom såsom gisslan, och konungen gav dem en annan man i utbyte.

Om kvällen frågade konungen Gudbrands son, huru deras gud var beskaffad. Han svarade, att han var en bild av Thor: »Han har en hammare i handen; han är stor till växten och ihålig inuti. Under honom är ett slags fotställning; på den står han, när han är ute. Han är rikligt prydd med guld och silver. Fyra kakor bröd föras till honom varje dag och därjämte kött.» Sedan gingo de till sängs, men konungen vakade under natten försänkt i böner. När det dagades, gick konungen till mässan och sedan till bords och därefter till tinget. Vädret var sådant som Gudbrand hade sagt. Biskopen steg upp klädd i mässkåpa, med mitra på huvudet och kräkla i handen, och predikade för bönderna; han berättade om många under som Gud hade gjort och slutade sitt tal väl. Då svarade Thord istermage: »Mycket pratar den där hornprydde[400], där han står med en stav i handen som är krökt upptill som ett vädurhorn! Men eftersom I påstån eder gud göra så många tecken, så sägen till honom, att han i morgon före soluppgången låter det vara klart väder och solsken! Låtom oss då mötas igen och göra ettdera, antingen komma överens i denna sak eller också gå till strid.». Därmed skildes de för denna gång.


113. Dala-Gudbrand döpes.

Kolbein den starke hette en man, som var hos konung Olav; han härstammade från Fjordarna[401]. Han var ständigt väpnad på det sättet, att han var omgjordad med ett svärd och hade en stor träklubba i handen. Konungen tillsade Kolbein, att han skulle stå närmast honom om morgonen. Sedan sade han till sina män: »Gån i natt dit, där böndernas skepp äro, och borren hål i alla, och riden bort deras dragare från gårdarna, där de äro!» Så blev gjort. Konungen låg hela natten i bön och bad till Gud, att han skulle avvända denna fara genom sin mildhet och miskund.

När konungen hade slutat mässan, var det nära dager, och han begav sig då till tinget. Då han kom till tinget, voro endast några få bönder komna; då fingo de se en stor skara bönder komma gående emot tingsplatsen, bärande emellan sig ett stort beläte som glänste av guld och silver. När de bönder som voro på tinget sågo detta, sprungo de alla upp och bugade sig för detta vidunder. Därefter ställdes det midt på tingsplatsen. På den ena sidan sutto bönderna, på den andra konungen och hans män. Då reste sig Dala-Gudbrand och sade: »Var är nu din gud, konung? Jag tror, att han nu bär hakskägget tämligen lågt! Det synes mig, att övermodet nu är mindre än häromdagen hos dig och den där hornprydde, som I kallen biskop och som sitter bredvid dig. Ty nu är vår gud kommen, han som råder över allt, och han ser på eder med vassa ögon. Jag ser, att I nu ären rädda och knappt vågen att slå upp ögonen. Läggen nu bort eder vidskepelse och tron på vår gud, som har hela edert öde i sina händer!» Härmed slutade han sitt tal.


Halvdan Egedius: Konung Olav och bönderna ved Hundtorp.


Konungen sade till Kolbein, så att bönderna icke visste därom: »Om det händer under mitt tal, att de se bort ifrån sin gud, så giv honom ett så kraftigt slag du kan med klubban!» Därefter steg konungen upp och sade: »Mycket har du talat denna morgon till oss. Du menar, att det är underligt, att du icke kan se vår gud; men vi vänta, att han snart skall komma till oss. Du skrämmer oss med din gud, som är blind och döv, som icke kan hjälpa varken sig själv eller andra, och som icke kan komma någonstädes, utan att han blir buren. Jag tror nu, att det icke dröjer länge, förrän en olycka drabbar honom. Sen nu upp och skåden emot öster, där kommer nu vår gud omvärvd av ljus!» Just då gick solen upp, och alla bönderna riktade blicken emot solen. I samma ögonblick slog Kolbein till deras gud, så att den sprang fullständigt i stycken, och ut ur den krälade då råttor så stora, som om det vore kattor, ödlor och ormar. Bönderna blevo så förskräckta, att de flydde därifrån. Somliga begåvo sig till skeppen, men då de stötte ut sina fartyg, strömmade vattnet in och fyllde dem, så att de icke kunde stiga i dem. De som sprungo till hästarna funno dem icke.

Sedan lät konungen kalla bönderna till sig och sade, att han ville tala med dem. Bönderna vände tillbaka och satte ting, och konungen steg upp och sade: »Icke vet jag, vad som vållar denna oro och flykt, som nu gripit eder. Men nu kunnen I se, vad eder gud förmådde, han som I klädden med guld och silver och buren mat till; och nu sågen I, vilka som njöto godt därav: råttor och ormar, ödlor och paddor. De ha det nu värst som tro på slikt och icke vilja lägga bort sin dårskap. Tagen edert guld och edra dyrbarheter, som nu ligga kringströdda här på marken! Fören det hem till edra kvinnor och hängen det aldrig mera på stock eller sten! Här äro nu två ting att välja emellan: antingen att I antagen kristendomen eller att I gån till strid med mig i dag. Och må då i dag den hembära segern över den andre, som den gud vill som vi tro på!» Då steg Gudbrand upp och sade: »Stor skada ha vi lidit på vår gud. Men eftersom han icke förmådde att hjälpa oss, så vilja vi nu tro på den gud som du tror på.» Därefter antogo alla kristendomen. Biskopen döpte Gudbrand och hans son och lämnade kvar prästen där. De skildes såsom vänner som förut voro fiender. Gudbrand lät bygga en kyrka dar i Dalarna.


114. Hedemarken kristnas.

Konung Olav drog sedan ut till Hedemarken och kristnade folket där. Den gången då han hade tagit konungarna tillfånga, hade han icke vågat att fara långt omkring i landet efter sådant stordåd, och det var därför föga kristnat på Hedemarken. Men på denna färd vilade konungen icke, förrän Hedemarken var helt och hållet kristnad, kyrkor invigda och präster tillsatta. Sedan drog han ut till Toten och Hadeland och omvände folket där och slutade icke, förrän dessa landsdelar voro fullständigt kristna. Därifrån for han till Ringerike, och även där underkastade sig folket helt och hållet kristendomen.

Raumarna[402] sporde, att konung Olav beredde sig att fara dit upp. De samlade då en stor här och sade sig emellan, att de alltid skulle minnas den färd genom landet som Olav hade gjort där förra gången[403]. Bondeflocken kom emot honom vid en å som heter Nitja. Bönderna hade en stor här. Då de möttes, gingo bönderna genast till anfall, men detta blev snart till deras egen skada; de veko genast tillbaka, och de blevo »tuktade till bättring», ty de antogo kristendomen. Konungen drog igenom fylket och skildes icke från dem, förrän allt folket hade antagit kristendomen.

Därifrån for han österut till Solör och kristnade bygden där. Där kom Ottar svarte till honom och bad att få bliva hans man[404]. Den svenske konung Olav hade avlidit förut under vintern, och nu var Anund Olavsson konung i Svithiod. Konung Olav vände nu tillbaka till Raumarike; vintern var nu nästan förliden. Konung Olav sammankallade ett talrikt ting på den plats som sedan har kallats Heidsävesting[405]. Han införde då den bestämmelsen i lagen, att detta skulle vara uppländingarnas tingsplats, och att Heidsäveslagen skulle gälla i alla fylkena i Upplanden och så vida därutöver, som den sedan har gällt.

När det vårades, drog konungen ned till havet, lät göra sina skepp i ordning och for om våren ut till Tunsberg; där satt han om våren, då där var mest folk samlat och varor fördes dit till staden från andra länder. Det var god årsväxt i hela Viken och väl ställt ända norrut till Stad[406], men svårt nödår överallt norr därom.


115. Konung Olav och Einar »tambarskälve» förlikas.

Konung Olav sände om våren bud västerut till Agder och norrut till Rogaland och Hordaland, att han förbjöd all försäljning av säd och malt och mjöl därifrån. Han tillfogade, att han skulle komma dit med sina män och fara på gästning, såsom hans sed var. Detta budskap gick nu över alla dessa fylkena, men konungen stannade i Viken under sommaren och for österut ända till gränsen.

Einar »tambarskälve» hade varit hos den svenske konung Olav, sedan hans svåger Sven jarl dog[407]; han hade blivit sveakonungens man och mottagit ett stort län av honom. När konungen var död, önskade Einar söka fred hos Olav den digre, och det hade under våren farit bud emellan dem. Då konung Olav låg i Älven[408], kom Einar »tambarskälve» dit med några få män. Han och konungen underhandlade då om förlikning och de blevo överens, att Einar skulle fara norrut till Tråndheim och behålla alla sina egendomar och likaledes de jordagods som Bergljot hade haft i hemgift[409]. Einar for sedan sin väg norrut, men konungen stannade kvar i Viken och var under hösten och början av vintern länge i Borg.


116. Konung Olav och Erling Skjalgsson förlikas.

Erling Skjalgsson behöll sin maktställning, så att allt ifrån Sognsjön i norr och till Lidandesnes i öster rådde han i allt över bönderna[410]; men han hade mycket mindre intäkter av konungen än förut. Det rådde dock sådan fruktan för honom, att ingen vågade göra något annat än han ville. Konungen tyckte, att Erlings makt var för stor.

En man hette Åslak »Fitjaskalle», en högättad och mäktig man. Erlings fader Skjalg och Åslaks fader Åskel voro syskonbarn[411]. Åslak var en god vän till konung Olav, och konungen lät honom slå sig ned i Sydhordaland, gav honom ett stort län och stora inkomster där och bad honom hålla Erling stången. Det gick emellertid helt annorlunda, så snart konungen icke längre var i närheten. Erling blev den som ensam styrde och ställde, såsom han ville, emellan dem. Han blev icke mjukare därigenom, att Åslak ville göra sig till hans jämlike. Förhållandet emellan dem utvecklade sig slutligen dithän, att Åslak icke kunde hålla sig kvar i ämbetet. Han for till konungen och redogjorde för honom för sitt mellanhavande med Erling. Konungen bad Åslak stanna hos sig — »till dess jag och Erling träffas.»

Konungen sände bud till Erling, att han om våren skulle komma till Tunsberg och möta konungen. Då de träffades, hade de ett samtal med varandra, och konungen sade: »Så är mig sagt om din makt, Erling, att det icke finnes någon man allt ifrån Sognsjön i norr och till Lidandesnes, som får behålla sin frihet för dig. Det finnes dock många män där som skulle tro sig vara födda till att få sin rätt av jämborna män. Nu är här din frände Åslak; han har tyckt sig röna tämligen stor köld av dig i edert mellanhavande. Nu vet jag icke, om det är så, att han själv har skuld därtill, eller om han skall umgälla, att jag har satt honom till min ombudsman där. Och fastän jag nu bara nämner honom i denna sak, så är det många andra som klaga över slikt inför oss, både de som inneha ombudsmannatjänster och fogdar som förvalta gårdarna och skola göra gästning för mig och mina män.» Erling svarade: »Härpå skall jag strax svara, att jag nekar till att jag giver Åslak eller andra män sak, därför att de äro i Eder tjänst; men jag skall tillstå, att det är nu, såsom det länge har varit, att var och en av oss fränder vill vara förmer än den andre. Det skall jag också medgiva, att jag med glädje böjer nacken för dig, konung Olav; men det synes mig hårdt att behöva böja mig för Säl-Thore, som är trälfödd på både fäderne och möderne, även om han är Eder fogde, eller för andra som äro hans likar i börd, fastän I bevisen dem heder.»

Bådas vänner gingo nu emellan och bådo, att de skulle förlikas. De framhöllo, att konungen icke kunde få ett sådant stöd i någon annan som i Erling — »om han blir en uppriktig vän till Eder.» Å andra sidan uppmanade de Erling, att han skulle giva vika för konungen; de sade, att om han höll vänskap med konungen, så skulle han med lätthet emot alla andra genomdriva vad han ville. Detta samtal slutade med den överenskommelsen, att Erling skulle ha samma intäkter som han förut hade haft, och att alla anklagelser nedlades som konungen hade emot Erling. Dennes son Skjalg skulle fara till konungen och vara hos honom. Åslak for hem till sin gård, och de ansågos nu såsom förlikta. Erling for också hem till sin gård och fortsatte sin maktutövning på samma sätt som förut.


117. Här börjar berättelsen om »Sälsbane»[412]

Sigurd Thoresson hette en man, broder till Thore hund på Bjarkö. Sigurd var gift med Skjalgs dotter och Erlings syster Sigrid. Åsbjörn hette en son till dem; han syntes vara en mycket lovande man i sin uppväxt. Sigurd bodde på Thråndarnes på Omd[413]; han var en mycket rik och framstående man. Han var icke i konungens tjänst, och Thore var den mest ansedde av bröderna, eftersom han var konungens länderman. Men hemma i sitt hushåll hade han det på intet vis mindre storartat. Han brukade, så länge hedendomen varade, hålla tre blot varje vinter, ett vid vinternätterna[414], ett annat vid midvintern och ett tredje vid början av sommaren[415]. När han övergick till kristendomen, bibehöll han likväl sin gamla sed i fråga om gästabud; han hade ett stort vänkalas om hösten och ett julgille på vintern och bjöd då till sig många män; ett tredje gästabud hade han om påsk och hade även då många gäster hos sig. Därmed fortfor han, så länge han levde. Sigurd dog sotdöden. Åsbjörn var då aderton år gammal. Han tog nu arv efter sin fader. Han bibehöll den gamla seden och hade tre gästabud varje vinter, liksom hans fader hade haft.

Det var icke långt efter det att Åsbjörn hade tagit emot sitt fädernearv, som årsväxten började att bli dålig och säden slog fel för bönderna. Åsbjörn fortsatte med sina gästabud, och han hade därvid nytta av att det fanns gammal säd och gamla förråd av det som behövdes. Men när det året hade gått och ett nytt kom, blev årsväxten i ingen mån bättre än det förra. Då ville Sigrid, att några av gillena eller alla skulle inställas, men Åsbjörn ville det icke. Han for under hösten omkring till sina vänner och köpte säd, var han kunde få, och av några fick han. Så förled den vintern, och han höll alla gästabuden. Våren därpå fick man föga sått, ty ingen kunde få utsäde att köpa. Sigrid talade om att de borde göra sig av med en del av sina tjänare; men Åsbjörn ville det icke och fortsatte som förut den sommaren. Det såg ånyo ut att bliva en dålig skörd. Därtill kom, att det omtalades från landet söderut, att konung Olav hade förbjudit att föra säd eller malt eller mjöl från den södra delen av landet till den norra.

Nu tycktes det Åsbjörn bliva vanskligt att skaffa förråd till hushållet. Han fattade då det beslutet, att han lät sätta fram ett handelsfartyg, som han ägde. Det var till storleken ett sjögående fartyg[416]. Skeppet var godt och utrustningen därtill gjord med stor omsorg; det förde ett randigt segel. Åsbjörn begav sig på färden åtföljd av tjugo män. De foro söderut om sommaren, och ingenting förtäljes om deras resa, förrän de en afton kommo in i Kormtsund och lade till vid Ogvaldsnes. På ön Kormt ligger icke långt från stranden en stor gård som heter Ogvaldsnes[417]. Det var konungens egendom och en präktig gård; den förvaltades av Thore säl, som var fogde där. Thore var av låg börd, men hade visat sig vara en duktig man; han var mycket driftig, vältalig, benägen att slå stort på, oförskräckt och stridbar. Detta kunde han också väl vara, sedan han hade fått konungens stöd; han var rask i sitt tal och väjde icke för vad han sade. Åsbjörn och hans män lågo där om natten.

På morgonen, när det hade blivit ljust, gick Thore ned till skeppet åtföljd av några få män. Han frågade, vem som rådde om det präktiga fartyget. Åsbjörn sade sitt namn och nämnde sin fader. Thore frågade, vart han skulle fara som längst och vad hans ärende var. Åsbjörn svarade, att han ville köpa säd och malt, och sade, som sant var, att det var svårt nödår norrut i landet. »Man har sagt oss», sade han, »att här är god äring. Vill du, bonde, sälja oss säd? Jag ser, att här äro stora stackar. Det skulle vara en stor hjälp för oss att icke behöva fara längre.» Thore svarade: »Jag skall hjälpa dig med det beskedet, att du icke behöver resa längre för att köpa säd eller fara omkring här på Rogaland. Jag kan säga dig, att du gärna kan vända här och icke fara längre, ty du kommer icke att få säd varken här eller på andra ställen, eftersom konungen har förbjudit att sälja säd härifrån till landet norrut. Far tillbaka, hålög! Det blir det bästa för dig.» Åsbjörn genmälte: »Om det är så, som du säger, bonde, att vi icke kunna få säd att köpa, så är mitt ärende lika mycket det att gästa Sole[418] och se min frände Erlings hem.» Thore sade: »Hur nära släktskap räknar du med Erling?» Han svarade: »Min moder är hans syster.» Thore sade: »Nu har jag kanske icke varit försiktig i mitt tal, om du är systerson till rygernas konung.» Åsbjörn och hans män togo ned tälten och styrde ut med skeppen. Thore ropade till dem: »Faren nu väl och kommen hit, då I faren tillbaka!» Åsbjörn svarade, att de skulle göra så.

De foro nu sin väg fram och kommo om kvällen till Jadar. Åsbjörn gick i land med tio män, och de andra tio vaktade skeppet. Då Åsbjörn kom till gården, blev han väl emottagen, och Erling var mycket glad över hans ankomst. Erling satte honom närmast sig och sporde honom om många tidender norrifrån landet. Åsbjörn omtalade helt öppet sitt ärende. Erling svarade, att detta föll sig mycket olägligt, eftersom konungen hade förbjudit försäljning av säd. »Jag tror icke», sade han, »att här finnes någon som skulle våga att bryta mot konungens bud. Jag har svårt att behålla konungens vänskap, ty det är många som sträva att förstöra den.» Åsbjörn sade: »Sent lär man känna sanningen. Jag har fått lära i unga år, att min mor vore friboren i alla släktgrenar och att Erling på Sole vore den mest framstående av hennes fränder; men nu hör jag dig säga, att du icke har sådan frihet gentemot konungens trälar, att du kan råda över din säd, såsom du behagar.» Erling såg på honom, log och sade: »Mindre veten I, hålöger, om konungens makt än vi ryger. Storordig är du väl hemma, och däri har du att brås på. Låtom oss nu först dricka, frände, så skola vi i morgon se till, vad som är att göra vid ditt ärende.» De gjorde så och roade sig om kvällen.

Dagen därefter talades Erling och Åsbjörn vid, och Erling sade: »Jag har tänkt något på ditt sädesköp. Men är du mycket noga på vem du köper av?» Åsbjörn svarade, att han icke brydde sig om, vem han köpte säden av, om den blott såldes med god hemul. Erling sade: »Det synes mig icke otroligt, att mina trälar kunna ha säd, så att du kan få köpa vad du behöver; de stå icke under samma lag och rätt som andra män.» Åsbjörn svarade, att han ville göra så. Därefter blevo trålarna tillsagda om köpet. De lämnade fram säd och malt och sålde till Åsbjörn; han lastade sitt skepp, såsom han ville. När han var redo att fara därifrån, ledsagade Erling honom ut med vängåvor, och de skildes med vänskap.

Åsbjörn fick god vind och lade om kvällen till vid Ogvaldsnes i Kormtsund; de lågo där om natten. Thore säl hade genast fått underrättelse om Åsbjörns färd, och att hans skepp var så hårdt lastat, att det var nära att sjunka. Thore uppbådade folk om natten, så att han före dagningen hade sextio man. Så snart det var ljust, gick han genast ned till Åsbjörn; han och hans män gingo strax ut på skeppet. Då voro Åsbjörn och hans män klädda, och Åsbjörn hälsade Thore. Thore frågade, vad last Åsbjörn hade på fartyget. Han svarade, att det var säd och malt. Thore sade: »Här handlar Erling efter sin vana, när han tager alla konungens ord för bara munväder; han har ännu icke ledsnat på att stå honom emot i allt, och det är underligt, att konungen tål allt av honom.» Thore talade vredgat en stund; när han teg, sade Åsbjörn, att det var Erlings trälar som hade rått om säden. Thore svarade häftigt, att han icke frågade efter hans och Erlings konster. »Saken är nu den, Åsbjörn, att I måsten gå i land, eljest kasta vi eder över bord; ty vi vilja icke ha det trångt för eder skull, medan vi tömma skeppet.» Åsbjörn såg, att han icke hade folk nog emot Thore; han och hans män gingo därför i land, och Thore lät föra bort all lasten från skeppet. Då fartyget var urlastat, gick Thore längs detsamma och sade: »Ett övermåttan godt segel han I, hålögerl Tag det gamla seglet från vårt lastfartyg och giv dem! Det är bra nog för dem, när de segla utan last.» Så gjorde de, och seglen byttes.

Åsbjörn och hans män foro nu sin väg därifrån med så förrättat ärende. Han styrde norrut längs kusten och stannade icke, förrän han kom hem vid början av vintern. Denna resa blev mycket omtalad. Nu var han befriad från allt arbete med att rusta till gästabud på vintern. Thore[419] bjöd Åsbjörn och hans moder att gästa honom om julen jämte de män som de ville taga med sig; men Åsbjörn ville icke resa, utan stannade hemma. Det märktes, att Thore tyckte att Åsbjörn föraktade hans inbjudning. Han gjorde spe av Åsbjörns färd. »Det är nu så», sade han, »att det är stor skillnad i anseende mellan oss, Åsbjörns fränder, och Åsbjörn visar ockå, att han gör stor skillnad oss emellan; han använde i sommar så mycken möda på att besöka Erling på Jadar, men nu vill han icke komma hit i närmaste hus till mig. Jag vet icke, om han möjligen tror, att det finnes en Säl-Thore på var holme.» Sådana och liknande ord fick Åsbjörn höra av Thore. Åsbjörn var mycket litet tillfreds med sin färd och ännu mindre blev han, när han hörde, att man hade den till spott och spe. Han stannade hemma under vintern och for icke någonstädes på gästabud.


118. Säl-Thore blir dräpt.

Åsbjörn ägde ett långskepp; det var en snäcka[420] med tjugo roddarbänkar, som stod i ett stort båthus. Efter kyndelsmässan lät han sätta fram skeppet, bära dit redskap och utrusta fartyget. Därefter kallade han till sig sina vänner och hade nära nittio män, alla väl beväpnade. När han var färdig och det blev gynnsam vind, seglade han söderut längs kusten. De foro sin färd fram, men fingo sent vind. Då de kommo söderut i landet, foro de den yttre vägen mera än den vanliga farleden[421]. Ingenting blev bekant om deras färd, förrän de om kvällen femte dag påsk kommo in till Kormt. Detta är en stor ö, lång men mestadels smal, som ligger vid huvudfarleden utåt havet. Där finnes en stor bygd, men ön är till stor del obebyggd på den sidan som vetter mot havet. Åsbjörn och hans män landade på utsidan av ön, där som den är obebyggd.

När de hade tältat skeppen, sade Åsbjörn: »Nu skolen I stanna kvar här och vänta på mig; jag skall gå upp på ön och efterspana, hur det står till på ön, ty det ha vi icke sport någonting om.» Åsbjörn hade dåliga kläder, en sid hatt på huvudet och en båtshake i handen; under kläderna bar han ett svärd i bältet. Han gick i land och in över ön. När han kom upp på en höjd, från vilken man kunde se hän till gården Ogvaldsnes och vidare bort till Kormtsund, fick han se en mängd folk komma farande både till sjös och till lands, och alla dessa män voro på väg till gården Ogvaldsnes. Detta syntes honom underligt. Han gick fram till gården och dit, där tjänarna lagade mat. Han hörde då genast och förstod av deras tal, att konung Olav var kommen dit på gästning och att han hade gått till bords.

Åsbjörn styrde sina steg till stugan; när han kom i förstugan, gingo männen ut och in, och ingen gav akt på honom. Stugudörren var öppen; han såg, att Thore säl stod framför högsätesbordet. Det var långt lidet på kvällen. Åsbjörn hörde, att männen frågade Thore om hans möte med Åsbjörn, och att Thore berättade en lång historia därom. Åsbjörn tyckte, att han framställde saken uppenbart skevt. Han hörde, att en man sade: »Huru tog han det, den där Åsbjörn, då I tömden skeppet?» Thore svarade: »Han behärskade sig någorlunda, dock icke riktigt väl, när vi tömde fartyget; men när vi togo seglet ifrån honom, då grät han.» När Åsbjörn hörde detta, drog han häftigt och snabbt sitt svärd, sprang in i stugan och högg genast till Thore. Hugget träffade halsen bakifrån. Huvudet föll ned på bordet framför konungen och bålen på hans fötter. Borddukarna blevo fulla av blod både upptill och nedtill. Konungen befallde, att man skulle gripa honom, och det gjorde man; Åsbjörn blev gripen och ledd ut ur stugan. Sedan tog man och bar bort bordskärlen och dukarna, Thores lik bars ut, och det blev sopat överallt, där det var blod. Konungen var mycket vred, men behärskade dock sina ord, såsom han ständigt brukade att göra.

Skjalg Erlingsson steg upp, gick inför konungen och sade: »Nu är det såsom ofta, konung, att vi måste söka hjälp hos Eder. Jag vill bjuda böter för denne man, för att han skall få behålla liv och lemmar; men I, konung, skolen bestämma om allt annat.» Konungen svarade: »Är icke det dödssak, Skjalg, om någon bryter påskfreden, vidare, om han dräper en man i konungens härbärge, och för det tredje — vad dock kanske synes dig och din fader av föga betydelse — om han har mina fötter till huggstock?» Skjalg svarade: »Illa är det, konung, att detta misshagar Eder. Eljes vore denna gärning väl gjord. Men om detta dåd är Eder, konung, emot och I tagen det Eder nära, så väntar jag dock, att I för min tjänsts skull skolen bevilja mig mycket. Många skola säga, att I väl kunnen göra det.» Konungen sade: »Ehuru jag sätter stort värde på dig, Skjalg, så kan jag likväl icke för din skull bryta lagen eller lägga av min kungliga värdighet.» Skjalg gick då bort och ut ur stugan. Tolv män hade varit där med Skjalg; de följde honom alla, och många andra gingo därifrån med honom. Skjalg sade till Thoraren Nevjolvsson: »Om du vill ha min vänskap, så försök av all din makt att ställa om, att mannen icke blir dräpt före söndag!»

Därefter begåvo sig Skjalg och hans män därifrån. De togo en roddskuta, som han ägde, rodde söderut, så raskt de kunde, och kommo i daggryningen fram till Jadar. De gingo genast upp till gården och till det loft där Erling sov. Skjalg kastade sig emot dörren, så att naglarna brusto. Därvid vaknade Erling och de andra som voro därinne. Erling var först på fötter, grep sin sköld och sitt svärd, sprang till dörren och frågade, vem det var som kom farande där så våldsamt. Skjalg sade sitt namn och bad honom öppna dörren. Erling sade: »Det kunde jag tro, att det var du som bar dig så dåraktigt åt! Är det någon efter eder?» Dörren öppnades. Då sade Skjalg: »Jag tror, att om också du tycker att jag far våldsamt fram, så menar dock icke Åsbjörn, din frände, att farten är för stor, där han sitter i fjättrar norrut på Ogvaldsnes. Det är manligare att fara dit och hjälpa honom.» Därefter talade fader och son med varandra, och Skjalg berättade då för sin fader allt vad som hade händt vid dråpet på Säl-Thore.


119. Om Thoraren Nevjolvsson.

Då det hade blivit iordningställt i stugan, satte konung Olav sig åter i sitt högsäte; han var mycket vred. Han sporde, vad man hade gjort med dråparen. Man sade honom, att han hölls i förvar ute i svalen[422]. Konungen sade: »Varför är han icke dräpt?» Thoraren Nevjolvsson svarade: »Herre, kallen I icke det mordgärning att dräpa någon under natten?» Konungen sade: »Sätten honom i fjättrar och dräpen honom i morgon!» Så blev Åsbjörn lagd i bojor och ensam innestängd i ett hus om natten.

Dagen därpå åhörde konungen morgongudstjänsten; sedan gick han till en sammankomst och satt där till högmässan. Då han gick ifrån gudstjänsten, sade han till Thoraren: »Nu står väl solen så högt, att din vän Åsbjörn kan hängas?» Thoraren bugade sig för konungen och sade: »Herre, biskopen sade förra fredagen, att den Konung som har makten över allt, han fördrog dock lidanden, och att den är säll som mera liknar honom än dem som dömde honom till döden eller dem som vållade hans död. Nu är det icke långt till i morgon, och då är det vardag.» Konungen såg på honom och svarade: »Du skall få din vilja fram däri, att han icke skall bliva dräpt i dag. Nu skall du taga emot honom och vakta honom. Men vet det i sanning, att ditt liv står på spel, om han kommer undan på något sätt!» Därefter gick konungen sin väg, och Thoraren gick dit, där Åsbjörn satt i järn. Thoraren befriade honom från fjättrarna och följde honom till en liten stuga, lät honom där få mat och dryck och sade honom, vad konungen hade hotat med för straff, om han lupe bort. Åsbjörn svarade, att Thoraren icke behövde vara rädd därför. Thoraren satt länge hos honom om dagen och sov där om natten.

På lördagen steg konungen upp och gick till morgongudstjänsten. Sedan gick han till ett möte; där hade kommit många bönder, och de hade många klagomål att framföra. Konungen satt där länge på dagen, och det blev tämligen sent, innan han gick till högmässan. Därefter gick konungen till bords. Då han hade ätit, satt han och drack en stund, medan borden voro framme. Thoraren gick till den präst som förestod kyrkan och gav honom två örar silver[423], för att han skulle ringa till helgen, så snart konungens bord togos bort. När konungen hade druckit så länge han fann för godt, togos borden bort. Då sade konungen, att nu var det bäst, att trälarna ginge bort med dråparen och toge honom av daga. I samma ögonblick ringde det till helg. Då gick Thoraren inför konungen och sade: »Fred skall väl denne man ha över helgen, även om han har illa gjort?» Konungen sade: »Vakta du honom, Thoraren, så att han icke kommer undan!» Sedan gick konungen till kyrkan för att åhöra nonmässan[424]. Thoraren satt också denna dag hos Åsbjörn.

Om söndagen gick biskopen till Åsbjörn, skriftade honom och gav honom lov att åhöra högmässan. Thoraren gick då till konungen och bad honom sätta män till att vakta dråparen. »Jag vill nu», sade han, »icke längre ha med hans sak att göra.» Konungen bad honom ha tack för vad han gjort. Han satte så män till att vakta Åsbjörn; man lade fjättrar på honom. Då man gick till högmässan, fördes Åsbjörn till kyrkan. Han stod utanför kyrkan med dem som vaktade honom. Konungen och hela menigheten åhörde mässan stående.


120. Erling och konung Olav förlikas.

Nu skola vi fortsätta berättelsen, där vi slutade, då Erling och hans son Skjalg överlade om denna vansklighet. Det blev på Skjalgs och hans andra söners tillrådan bestämt, att de skulle samla folk och sända ut krigsbudkavle. Det kom snart mycket folk samman, och de skaffade sig skepp; man räknade folket, och det var nära femton hundra[425] man. De foro nu med den hären och kommo om söndagen till Ogvaldsnes på Kormt; de gingo upp till gården med hela flocken och kommo dit, just då evangeliet var läst. De gingo genast upp till kyrkan, togo Åsbjörn och bröto fjättrarna av honom. Vid detta buller och vapenbrak sprungo alla, som förut hade stått utanför, in i kyrkan. De som voro inne i kyrkan sågo alla ut utom konungen; han stod stilla och såg sig icke om. Erling och hans män ställde upp sin här på båda sidor om den väg som ledde från kyrkan till stugan. Erling och hans söner stodo närmast stugan.

När hela mässan var läst, gick konungen genast ut ur kyrkan. Han gick fram emellan leden och efter honom hans män, den ene efter den andre. Så snart han kom fram till dörren, trädde Erling framför denna, bugade sig för konungen och hälsade honom. Konungen besvarade hälsningen, och bad Gud hjälpa honom. Då tog Erling till orda: »Det är mig sagt, att min frände Åsbjörn har begått en svår missgärning, och det är illa, konung, om I vredgens däröver. Nu har jag kommit för att bjuda förlikning för honom och så stora böter, som I själva viljen bestämma, och i gengäld få säkerhet för hans liv och lemmar och rätt för honom att vistas i landet.» Konungen svarade: »Det synes mig, Erling, som om du nu skulle ha makten i fråga om Åsbjörns sak. Jag vet icke, varför du låtsar, att du vill bjuda förlikning för honom. Jag skulle snarare tro, att du har samlat denna här, därför att du nu tänker själv avgöra emellan oss.» Erling sade: »I skolen råda och råda så, att vi skiljas förlikta.» Konungen genmälte: »Tänker du skrämma mig, Erling? Är det därför du har så mycket folk?» »Nej», sade han. — »Men om något annat ligger under, så skall jag nu icke fly.» — Erling sade: »Icke behöver du påminna mig därom, att det vid våra möten hittills har varit så ställt, att jag har haft föga folk att ställa upp emot dig. Men nu skall jag icke dölja för dig, vad som bor mig i hågen, att jag vill, att vi skola skiljas förlikta. I annat fall tänker jag, att jag icke äventyrar flera möten mellan oss.» Erling var röd som blod i ansiktet. Då steg biskop Sigurd fram och sade till konungen: »Herre, jag bjuder Eder, att I för Guds skull lyden mig och förlikens med Erling, såsom han erbjuder, så att denne man må behålla liv och lemmar, men I ensam råda för villkoren.» Konungen svarade: »I skolen råda.» Då sade biskopen: »Erling, giv konungen den försäkran som han önskar! Sedan må Åsbjörn få nåd och överlämna sig i konungens våld!» Erling gav utfästelserna, och konungen tog emot dem. Sedan fick Åsbjörn nåd, gav sig i konungens våld och kysste honom på handen. Därpå drog Erling därifrån med sina män; ingen avskedshälsning ägde rum.

Sedan gick konungen in i stugan tillsamman med Åsbjörn. Konungen kungjorde förlikningsvillkoren och sade så: »Det är den första punkten i vår förlikning, att du skall underkasta dig det budet i landets lag, att den som dräper en konungens tjänsteman är skyldig att taga emot samma tjänst, om konungen så önskar. Nu vill jag, att du tager emot den fogdesyssla som Säl-Thore har haft och förvaltar min gård Ogvaldsnes här.» Åsbjörn svarade, att det skulle bliva, såsom konungen ville. »Jag måste dock», sade han, »först fara till min egen gård och ordna för den.» Konungen gick gärna in på detta. Han for därifrån för att gästa på ett annat ställe, där tillrustningar voro gjorda för honom, och Åsbjörn begav sig på färd med sina följeslagare. Dessa hade legat i undangömda vikar hela den tid som Åsbjörn hade varit borta. De hade fått veta, vad som hade händt honom, men ville icke fara därifrån, förrän de finge se, huru det skulle gå. Nu begav Åsbjörn sig på färd och stannade icke om våren, förrän han kom norrut till sin gård. Han blev kallad Åsbjörn »sälsbane»[426].

Då Åsbjörn hade varit hemma en kort tid, träffades han och Thore[427], de båda fränderna, och talades vid. Thore utfrågade Åsbjörn noga om hans resa och om alla händelser som hade timat där nere, och Åsbjörn berättade allt, såsom det hade gått till. Då sade Thore: »Nu tycker du väl, att du har hämnats den nesan, att du blev plundrad i höstas?» »Så är det», sade Åsbjörn, »eller vad tyckes dig, frände?» »Det skall jag genast säga», sade Thore. »Den förra resan som du gjorde söderut i landet var full av smälek, men den stod dock till att bättra. Men denna färd är till vanära både för dig och dina fränder, om det skall gå i fullbordan, att du bliver konungens trål och jämlike till den sämste karl, Thore säl. Handla nu som en man och sitt hellre kvar på din egendom här! Vi, dina fränder, skola giva dig sådan hjälp, att du aldrig mer kommer i sådant trångmål.» Åsbjörn tyckte, att detta var rätt talat, och innan han och Thore skildes, var det avtalat, att han skulle bliva sittande på sin gård och icke fara till konungen eller träda i hans tjänst. Han gjorde så och blev sittande hemma på sin gård.


121. Om hordarna.

Efter det att konung Olav och Erling Skjalgsson hade träffats på Ogvaldsnes, blev det på nytt misssämja emellan dem, och denna växte, till dess att därav uppstod full fiendskap dem emellan. Konung Olav for på gästning i Hordaland om våren; han drog upp till Voss, emedan han hade sport, att folket där var föga kristet. Han höll ting med bönderna på ett ställe som heter Vang; bönderna kommo dit manstarka och fullt beväpnade. Konungen uppmanade dem att antaga kristendomen, men bönderna bjödo honom strid, och det kom så långt, att man fylkade sin här å ömse sidor. Men när det kom till stycket, grepos bönderna av fruktan, och ingen ville stå främst; slutet blev det, som gagnade dem mest, att de underkastade sig konungen och antogo kristendomen. Konungen skildes icke därifrån, förrän allt folket hade blivit kristnat.

Det hände en dag, att konungen red sin väg fram och sjöng sina psalmer. När han kom midt emot några där belägna högar, stannade han och sade: »Dessa mina ord skola gå från man till man, att jag anser det rådligt, att aldrig mer någon norsk konung far emellan dessa högar.» Det säges också, att de flesta konungar ha tagit sig i akt därför allt sedan.

Sedan for konung Olav ut till Ostrarfjord[428], kom där till sina skepp, for så norrut i Sogn och tog gästning där under sommaren. När det led ut på hösten, styrde han in i fjorden[429] och drog därifrån upp till Valdres; där var förut hedet. Konungen for så raskt som möjligt upp till sjön[430]. Där överrumplade han bönderna och tog deras skepp; han gick själv ombord på dem med hela sin här. Sedan sände han ut tingsbudkavle; tinget sattes så nära sjön, att konungen hade fullständig tillgång till skeppen, om han tyckte sig behöva dem. Bönderna kommo till tinget i stort antal och fullt beväpnade. Konungen bjöd dem att antaga kristendomen; men bönderna ropade emot och bådo honom tiga och gjorde därvid stort buller och vapenbrak. Då konungen märkte, att de icke ville lyssna till det som han förkunnade dem, och såg att de hade en så stor skara, att han icke kunde upptaga strid med dem, ändrade han sitt tal och frågade, om det fanns några män på tinget, som hade sådana käromål mot varandra, att de ville, att han skulle förlika dem. Det märktes snart på böndernas tal, att det var många där som voro oense sinsemellan, ehuru de hade gått i flock, då det gällde att tala emot kristendomen. Så snart bönderna började att framlägga sina käromål, skaffade sig var och en ett följe för att stödja sin sak. Så förgick hela den dagen, och på kvällen upplöstes tinget.

Så snart bönderna hade sport, att konungen hade farit genom Valdres och hade kommit till bygden, hade de låtit utsända »härpil»[431] och hade kallat samman fri och träl. Med den hären hade de dragit emot konungen, men vida omkring låg då bygden öde. Bönderna förblevo samlade, då tinget upplöstes. Detta fick konungen veta. När han kom ombord på sina skepp, lät han om natten ro tvärs över sjön. Där lät han sina män gå upp i bygden, bränna och plundra. Dagen därpå rodde de från näs till näs, och överallt lät konungen bränna bygden. När de bönder som voro samlade sågo röken och elden från sina gårdar, skilde de sig ifrån hären; var och en begav sig därifrån och sökte sig hem för att se, om han kunde finna sitt husfolk. Men så snart skaran råkade i förvirring, sprungo männen om varandra, till dess det hela upplöstes i små flockar. Konungen rodde över sjön och brände på båda stränderna. Då kommo bönderna till honom, bådo om miskund och lovade att underkasta sig. Alla, som kommo till honom och bådo därom, gav han fred och lät dem behålla sin egendom. Ingen talade nu längre emot kristendomen; konungen lät döpa folket och tog gisslan av bönderna.

Konungen stannade där länge om hösten. Han lät draga skeppen över eden mellan sjöarna. Konungen färdades icke mycket i landet uppe från sjöarna, ty han misstrodde bönderna. Han lät bygga och inviga kyrkor där och tillsatte präster. Men när konungen väntade, att det skulle bliva frost, drog han längre upp i landet och kom fram till Toten.

Detta, att konung Olav hade bränt i Upplanden, omtalar Arnor jarlaskald, då han diktade om hans broder Harald[432]:

Ett släktarv det var, då kungen[433]
brände Upplandens gårdar;
folket umgällde furstens
vrede — hans, som är främst bland männen.
De kraftiga bönderna ville
ej lyda segerns herre[434].
Faran var stor — men galgar
åt konungens fiender restes.

Sedan for konung Olav norrut genom Dalarna[435] ända till fjället[436] och stannade icke, förrän han kom till Tråndheim och fram till Nidaros. Där rustade han för vinteruppehåll och satt där över vintern. Detta var den tionde vintern av hans konungadöme. Sommaren förut hade Einar »tambarskälve» farit ur landet och begivit sig västerut till England. Han träffade där sin släkting Håkon jarl[437] och stannade hos honom en tid. Därefter for Einar till konung Knut och fick av honom stora gåvor. Sedan for han söderut över havet ända ned till Rom och kom tillbaka sommaren därpå. Han begav sig då till sina gårdar, och han och konung Olav träffades icke.


122. Magnus den godes födelse.

Alvhild hette en kvinna, som räknades för konungens tjänarinna. Hon var likväl av god ätt och var den fagraste bland kvinnor; hon vistades vid konung Olavs hird. Denna vår hände det, att Alvhild var havande; konungens förtrogna visste, att denne var fader till barnet. Så begav det sig en natt, att Alvhild blev sjuk. Där voro endast få människor närvarande: några kvinnor, en präst, skalden Sigvat och några få andra. Alvhild led mycket, och hon var nära döden. Hon födde ett gossebarn. Det dröjde en stund, innan de säkert visste, om barnet var vid liv. Då barnet började andas — och dock mycket svagt — bad prästen Sigvat, att han skulle gå och underrätta konungen. Sigvat svarade: »Jag törs för ingen del väcka konungen, ty han har förbjudit alla att störa hans sömn, innan han vaknar av sig själv.» Prästen genmälte: »Det är nödvändigt, att detta barn blir döpt; det synes mig icke kunna leva.» Sigvat sade: »Hellre vågar jag råda därtill, att du döper barnet, än att jag väcker konungen; jag skall taga emot bannorna och giva honom namn.» De gjorde så; gossen blev döpt och fick namnet Magnus.

Morgonen därpå, då konungen hade vaknat och var klädd, omtalade man för honom alla dessa händelser. Då lät konungen kalla Sigvat till sig och sade: »Hur kunde du vara så djärv, att du lät döpa mitt barn, utan att jag visste om det?» Sigvat svarade: »Därför att jag ville hellre giva två människor åt Gud än en åt djävulen.» Konungen frågade: »Huru kunde något sådant stå på spel?» Sigvat svarade: »Barnet var nära döden, och det hade varit djävulens, om det hade dött odöpt; men nu blev det Guds. Jag visste också, att även om du bleve vred på mig, så kunde det dock icke gälla mer än mitt liv; men om du vill, att jag skall mista det för denna saks skull, så väntar jag att få bliva Guds man.» Konungen sade: »Varför lät du gossen få namnet Magnus? Det namnet har icke brukats i vår ätt.» Sigvat svarade: »Jag uppkallade honom efter konung Karlamagnus[438], som jag visste vara den bäste man i världen.» Då sade konungen: »Du är en stor lyckoman, Sigvat! Det är icke underligt, att lycka följer förstånd; men det är märkligt, som stundom händer, att samma lycka följer ovisa män och att okloka råd vändas till lycka.» Konungen var nu mycket glad. Denne gosse föddes upp och blev snart en lovande yngling, då han blev äldre.


123. »Sälsbane» blir dräpt.

Samma vår gav konung Olav Åsmund Grankelsson[439] en »syssla»[440] på Hålogaland att dela med Hårek på Thjotta. Denne hade förut haft hela, dels som inkomst, dels som ämbete[441]. Åsmund hade en skuta och nära trettio väl beväpnade män. När Åsmund kom norrut, träffade han Hårek. Åsmund meddelade honom, huru konungen hade ordnat med sysslan och visade fram konungens igenkänningstecken. Hårek svarade, att konungen finge råda för vem som skulle ha sysslomansämbete. »Men likväl», sade han, »gjorde de förra konungarna icke så, att de minskade rättigheterna för oss, som äro födda till att få makt av konungarna, för att överlämna dem åt bondsöner, som icke förut ha haft sådant om händer.» Ehuru det märktes på Hårek, att detta var honom emot, lät han likväl Åsmund övertaga sysslan, såsom konungen hade sändt bud om.

Åsmund for hem till sin fader och stannade där en liten tid. Sedan for han norrut till sin syssla i Hålogaland. Då han kom norrut till Langö, bodde där två bröder; den ene hette Gunnstein och den andre Karle. De voro rika och mycket ansedda män. Gunnstein förestod driften på gården och var den äldste av bröderna. Karle var en vacker man och mycket praktlysten. Bägge hade de färdighet i många stycken. Åsmund blev väl mottagen där och stannade där en tid. Han inkrävde från sysslan så mycket han kunde få. Karle talade med Åsmund om att han ville fara med honom söderut till konung Olav och söka att bliva upptagen i hirden. Åsmund tillrådde detta och lovade Karle sitt förord hos konungen, så att han skulle kunna uppnå, vad han önskade. Karle slog sig sålunda i följe med Åsmund.

Åsmund fick veta, att Åsbjörn »sälsbane»[442] hade farit söderut till fisket i Vågar[443] med ett lastskepp som han ägde och nära tjugo man, och att man nu kunde vänta honom tillbaka. Åsmund och hans följeslagare foro sin väg söderut längs kusten; de hade motvind, men dock icke stark. De mötte skepp som tillhörde den i Vågar samlade fiskeflottan. De förhörde sig då i tysthet om Åsbjörns färd, och det sades dem, att han var på väg söderifrån. Åsmund och Karle voro sängkamrater och mycket goda vänner. En dag, då Åsmund och hans män rodde fram längs ett sund, seglade ett lastfartyg emot dem. Skeppet var lätt att känna igen; det var ljust på sidorna, målat både med vit och röd färg. Det hade ett randigt segel. Då sade Karle till Åsmund: »Du talar ofta om att du är mycket nyfiken att få se den där Åsbjörn »sälsbane». Icke kan jag känna skepp, om det icke är han som nu seglar där.» Åsmund svarade: »Gör mig den tjänsten, kamrat, och säg till mig, när du känner igen honom!» Nu gingo skeppen tätt förbi varandra, och Karle sade: »Där sitter »sälsbane» vid rodret i blå kjortel.» Åsmund svarade: »Jag skall giva honom en röd kjortel.» Därefter slungade Åsmund ett spjut mot Åsbjörn »sälsbane»; det träffade honom midt i bröstet och gick tvärs igenom honom, så att det fastnade i huvudbrädan[444]. Åsbjörn föll död ned från styret. De foro sedan var åt sitt håll.

Åsbjörns lik fördes norrut till Thråndarnes[445]. Sigrid lät sända bud till Bjarkö efter Thore hund[446]. Han kom dit, då Åsbjörns lik hade blivit omskött efter deras sed. Då de foro därifrån, valde Sigrid ut gåvor till sina vänner. Hon följde Thore till skeppet, och innan de skildes, sade hon: »Det är nu så, Thore, att min son Åsbjörn lydde dina vänskapsfulla råd. Nu blev honom icke långt liv nog beskärt till att löna det, såsom det var värdt. Fastän jag är mindre skickad till det, än han skulle ha varit, sä skall jag dock visa min goda vilja. Nu är här en gåva, som jag vill giva dig, och jag skulle önska, att den komme dig väl till nytta.» Hon räckte honom ett spjut: »Här är nu det spjut som genomborrade min son Åsbjörn, och blodet sitter ännu kvar på det. Du skall då så mycket snarare minnas, att spjutet passar till det sår som du såg på din broderson Åsbjörn. Nu skulle du handla manligt, om du släppte detta spjut ifrån dina händer så, att det stode i bröstet på Olav digre. Jag lovar, att du skall bliva var mans niding, om du icke hämnas Åsbjörn.» Därmed gick hon bort. Thore blev så vred över hennes ord, att han icke kunde svara. Han tänkte icke på att släppa spjutet och aktade icke på landgången, och han skulle ha fallit i vattnet, om icke hans män hade fattat tag i honom och stödt honom, då han gick ut på skeppet. Det var ett spjut med inlagda figurer, icke stort, med guldbeslagen fal[447].

Thore och hans män rodde hem till Bjarkö. Åsmund och hans följeslagare seglade sin väg, till dess de kommo söderut till Tråndheim till konung Olav. Åsmund berättade då för konungen, vad som hade tilldragit sig på hans resa. Karle blev konungens hirdman; han och Åsmund höllo troget sin vänskap. Det samtal som Åsmund och Karle hade haft med varandra, innan Åsbjörn blev dräpt, kunde icke hållas hemligt, ty de omtalade det själva för konungen. Men det var där, såsom det säges, att »var och en har en vän bland sina ovänner». Där voro några som lade detta på minnet, och därigenom kom det fram till Thore hund.


124. Om konung Olav.

När det led ut på våren, gjorde konung Olav sig redo och utrustade sina skepp. Sedan for han om sommaren söderut längs kusten, höll ting med bönderna, förlikte män och införde ordning och skick i landet; han uppbar också de kungliga intäkterna, där han kom. Om hösten for konungen österut ända till landsgränsen. Konung Olav hade nu kristnat landet överallt där det var stora bygder; han hade också givit lag över hela landet. Han hade även lagt under sig Orknöarna, såsom förut är omtalat[448]. Han hade också haft bud både till Island och Grönland och Färöarna och skaffat sig många vänner där. Konung Olav hade sändt timmer till en kyrka till Island, och denna kyrka byggdes på Thingveller[449], där alltinget hålles. Han hade också medsändt en stor klocka, som ännu finnes där. Detta hände, efter det att isländingarna hade ändrat sin lag och infört kristen rätt enligt det bud som konung Olav hade sändt[450]. Sedan foro många framstående män från Island och blevo konung Olavs handgångne män; bland dem voro Thorkel Eyjolvsson[451], Thorleik Bollesson[452], Thord Kolbeinsson[453], Thord Borksson, Thorgeir Håvarsson[454], Thormod »Kolbrunsskald»[455]. Konung Olav hade sändt vängåvor till många hövdingar på Island, och de sände honom såsom gengåvor sådana saker som funnos där och som de trodde, att han skulle sätta mest värde på. Men under dessa vänskapsbevis, som konungen gav Island, lågo ännu flera ting dolda, som senare blevo uppenbara.


125. Om isländingarnas rådslag.

Konung Olav sände denna sommar Thoraren Nevjolvsson[456] till Island i sina ärenden. Thoraren styrde med sitt skepp ut ur Tråndheim, på samma gång som konungen for därifrån, och följde honom söderut till Möre. Sedan seglade Thoraren ut på havet och fick så god vind, att det icke dröjde mer än fyra dygn, förrän han nådde Eyrar[457] på Island. Han for genast till alltinget och kom dit, då männen voro samlade vid lagberget[458]. Han gick genast till lagberget.

När männen hade avslutat sina rättsförhandlingar, tog Thoraren Nevjolvsson till orda: »Jag skildes för fyra dagar sedan från konung Olav Haraldsson. Han sände hit till landet till alla hövdingar och styresmän och tillika till hela allmogen, män och kvinnor, unga och gamla, rika och fattiga, Guds och sin hälsning och sade, att han vill vara eder herre, om I viljen vara hans män, och att han önskade, att I skullen vara varandras vänner och hjälpare till allt godt». Männen svarade vänligt på hans tal; de sade sig alla gärna vilja vara konungens vänner, om han vore vän till folket där i landet. Då tog Thoraren åter till orda: »Det budet följer med konungens hälsning, att han begär i vänskap av nordländingarna[459] att de giva honom den ö eller det utskär som ligger utanför Eyjafjord[460] och som man kallar Grimsö; till gengäld vill han skänka de nyttigheter från sitt land som männen kunna önska av honom. Han sände särskilt bud till Gudmund på Modruveller[461], att han skulle understödja denna sak, ty han har sport, att han har det största inflytandet där.» Gudmund svarade: »Jag vill gärna ha konung Olavs vänskap, och jag tror att den är till mycket större nytta för mig än det utskär som han begär. Men konungen har icke fått rätt besked däri, att jag skulle ha större makt däröver än andra, ty det är nu gjort till allmänning. Nu skola vi hålla möte oss emellan, vi män som ha mest gagn av ön.» Därefter gingo männen till sina bodar.

Sedan höllo norrländingarna möte sig emellan och överlade om denna sak. Var och en gav då det råd som syntes honom lämpligast. Gudmund understödde denna sak, och många andra rättade sig efter honom. Då frågade man, varför hans broder Einar icke sade något om saken. »Han tyckes oss», sade de, »kunna se klarast i de flesta ting.» Einar svarade: »Jag har tegat i denna sak, därför att ingen har frågat mig. Men om jag skall säga min mening, så tror jag, att det vore bäst för mina landsmän att icke åtaga sig skattegåvor till konung Olav eller några sådana pålagor som han har lagt på folket i Norge. Den ofriheten skola vi icke ådraga endast oss själva, utan både oss och våra söner och hela vår släkt som bebor detta land; och denna träldom skall aldrig mera gå ifrån landet. Även om den nuvarande konungen är en god man, såsom jag gärna vill tro att han är, så kommer det att gå hädanefter såsom hittills, när det är ombyte på konungar, att de äro olika, somliga goda och andra onda. Om mina landsmän vilja behålla sin frihet, som de ha haft allt sedan detta land blev bebyggt, då är det bäst att icke giva konungen något på hand varken i fråga om landsbesittning här eller i fråga om att härifrån betala några överenskomna skatter, som skulle kunna räknas såsom undersåtliga skyldigheter. Däremot anser jag det väl lämpligt, att de män som det vilja sända konungen vängåvor, hökar eller hästar, bonader eller segel eller andra sådana saker som äro lämpliga att sända. Det är väl användt, om vi få vänskap i utbyte. Vad beträffar Grimsö, så är det att säga, att om ingenting föres därifrån, som är dugligt till mat, så kan man där föda en stor skara människor; och om där skulle ligga en utländsk här och de komme därifrån med långskepp, så tror jag, att många småbönder skulle tycka, att det bleve dem trångt utanför dörrarna.» Så snart Einar hade sagt detta och gjort reda för ställningen, var hela allmogen ense, att detta icke skulle ske. Thoraren förstod då, huru hans ärende hade utfallit.


126. Om isländingarnas svar.

Thoraren gick dagen därpå till lagberget och talade åter sin sak och började så: »Konung Olav sände bud till sina vänner här i landet — han nämnde Gudmund Eyjolvsson, Snorre gode[462], Thorkel Eyjolvsson[463], lagsagomannen Skapte[464] och Thorsten Hallsson[465] — han sände bud till eder, att I skullen mottaga en vänskapsfull inbjudning från honom och fara till honom. Han sade, att I skullen icke undandraga eder denna färd, om I laden någon vikt vid hans vänskap.» De svarade på detta och tackade konungen för hans inbjudning, men sade, att de skulle giva Thoraren besked om sin färd senare, då de hade överlagt om saken med sig själv och sina vänner.

Då hövdingarna sedan talade sig emellan, sade var och en vad honom syntes om denna resa. Snorre gode och lagsagomannen Skapte avrådde att sätta så mycket på spel hos norrmännen, att alla de män som hade den största makten i landet på en gång fore från Island och dit. De sade, att detta budskap syntes dem snarast väcka misstankar därom, såsom Einar hade gissat, att konungen tänkte på något tvång emot isländingarna, om han finge råda. Gudmund och Thorkel Eyjolvsson däremot tillrådde ivrigt att efterkomma konung Olavs bud och sade, att det skulle bliva en mycket ärofull färd. Men då de hade dryftat saken emellan sig, blev det till sist avtalat, att de icke skulle fara själva, utan var och en skulle å sina vägnar sända den man som syntes honom bäst skickad därtill. Efter detta beslut åtskildes de på detta ting, och det blev ingen Norgesfärd av den sommaren.

Thoraren for fram och tillbaka samma sommar och kom om hösten till konung Olav; han omtalade för honom utgången av sitt ärende och därjämte, att hövdingarna skulle komma från Island, såsom han hade sändt bud om, eller också deras söner.


127. Om färöingarna.

Samma sommar kommo lagsagomannen Gille, Leiv Ossursson, Thoralv från Dimun[466] och många bondsöner på konung Olavs kallelse från Färöarna till Norge. Thrånd i Gata[467] rustade sig också till att fara, men när han var nästan färdig, blev han sängliggande sjuk, så att han icke kunde resa, utan stannade hemma.

Då färöingarna kommo till konung Olav, kallade han dem till samtal och hade ett möte med dem. Han kungjorde då för dem, vad avsikt han hade haft med deras färd, och sade dem, att han ville ha skatt av Färöarna, och därjämte, att färöingarna skulle ha den lag som konung Olav skulle giva dem. Vid denna sammankomst framgick det av konungens ord, att han ville taga säkerhet i denna sak av de färöiska män som hade kommit dit, om de ville bekräfta detta avtal med eder. Han erbjöd de män som syntes honom vara de förnämsta av dem, att de skulle bliva hans handgångne män och av honom emottaga heder och vänskap. De färöiska männen tolkade konungens ord så, att det kunde vara tvivel om, huru det skulle gå dem, om de icke ville underkasta sig allt det som konungen begärde av dem. Det hölls flera överläggningar om denna sak, innan den avgjordes, men till sist blev det dock allt, såsom konungen krävde. Leiv och Gille och Thoralv trädde i konungens tjänst och blevo hans hirdmän, och alla deras följeslagare lovade konung Olav med ed, att de skulle på Färöarna iakttaga den lag och landsrätt, som han skulle giva dem, och den skattskyldighet, som han bestämde. Därefter rustade färöingarna sig till hemfärd. Vid avskedet gav konungen dem vängåvor. De som hade blivit hans handgångne män foro sin väg, då de voro färdiga.

Konungen lät utrusta ett skepp och skaffade manskap därtill och sände dessa män till Färöarna för att uppbära de skatter som färöingarna skulle betala honom. De blevo icke fort resfärdiga. Om deras färd är det att berätta att de icke kommo tillbaka, och icke heller kom någon skatt sommaren därefter, ty de hade icke kommit fram till Färöarna. Där hade ingen varit och krävt skatt.


128. Ketils och Thords giftermål.

Konung Olav for om hösten in i Viken; han sände bud före sig till Upplanden och lät uppbåda gästning och kungöra, att han ämnade under vintern besöka Upplanden. Därefter började han sin färd och for till Upplanden. Konung Olav stannade den vintern i Upplanden. Han for omkring på gästning där och rättade sådant som syntes honom kräva förbättring; han styrkte nu åter kristendomen, där det tycktes honom behövas.

Det hände, medan konungen var på Hedemarken, att Ketil kalv från Hringunes framförde sitt frieri och bad om Gunnhild, dotter till Sigurd »so» och Åsta. Gunnhild var syster[468] till konung Olav, och konungen hade att svara och bestämma i den saken. Han upptog den med välvilja. Anledningen därtill var, att han visste om Ketil, att han var högättad och rik, en klok man och en stor hövding; han hade också redan länge varit en god vän till konung Olav, såsom här förut är omtalat[469]. Allt detta gjorde, att konungen unnade Ketil detta gifte, och det blev också så, att Ketil fick Gunnhild. Konung Olav var med på bröllopet.

Konung Olav for norrut till Gudbrandsdalen och tog gästning där. Där bodde en man vid namn Thord Guthormsson på en gård som heter Steig. Thord var den mäktigaste mannen i norra delen av Dalarna[470]. Då han och konungen träffades, framförde Thord sitt frieri och bad om konung Olavs moster Isrid Gudbrandsdotter. Konungen hade att svara i denna sak, och när man hade suttit till rådplägning därom, blev det avgjort så, att det giftermålet kom till stånd och Thord fick Isrid till hustru. Han blev sedan en trofast vän till konung Olav och jämte honom många fränder och vänner till Thord, vilka i sitt handlingssätt rättade sig efter honom.

Konung Olav for därefter tillbaka söderut över Toten och Hadeland, sedan över Ringerike och därifrån ut till Viken. Han for om våren till Tunsberg och stannade länge där, medan marknaden var livligast och där var mest tillförsel. Han lät utrusta sina skepp och hade en stor mängd folk.


129. Om isländingarna.

Denna sommar kommo på konung Olavs bud från Island lagsagomannen Skaptes son Sten, Snorre godes son Thorodd, Thorkels son Gelle, Sido-Halls son Egil, broder till Thorsten. Gudmund Eyjolvsson hade avlidit vintern förut[471]. De isländska männen gingo till konung Olav, så snart de fingo tillfälle därtill. Då de träffade konungen, blevo de väl emottagna och stannade alla hos honom.

Samma sommar fick konung Olav veta, att det skepp som han förra sommaren hade sändt till Färöarna efter skatt hade försvunnit och ingenstädes kommit i land, såvidt man hade sport. Konungen skaffade sig ett nytt skepp och manskap därtill och sände det till Färöarna efter skatten. Männen begåvo sig av och styrde ut på havet, men sedan hörde man icke mera av dem än av de förra. Det var många olika gissningar om vad som kunde ha blivit av de båda skeppen.


130. Om Knut den mäktige.

Knut den mäktige, som somliga kalla den gamle Knut[472], regerade vid denna tid över England och Danavälde. Knut den mäktige var son till Sven Haraldsson tveskägg. Deras förfäder hade i lång tid rådt över Danmark. Knuts farfader, Harald Gormsson, hade underlagt sig Norge efter Harald Gunnhildssons fall och tagit skatter därav; han hade satt Håkon jarl den mäktige att styra landet[473]. Haralds son, den danske konung Sven, rådde också över Norge och satte till styresman där jarlen Erik Håkonsson[474]. Denne och hans broder Sven Håkonsson styrde landet, till dess Erik jarl for västerut till England på sin svågers, konung Knut den mäktiges, befallning; han lämnade sin son Håkon, systerson till Knut den mäktige, kvar för att styra Norge[475]. När Olav den digre sedan kom till Norge, tog han först Håkon jarl till fånga och berövade honom riket, såsom förut är skrivet[476]. Håkon for då till sin morbroder Knut och hade varit hos honom hela tiden, till dess vi hunnit hit i vår berättelse.

Knut den mäktige hade vunnit England i strid och kämpat sig till det och hade haft lång möda, innan folket i landet hade blivit honom underdånigt. När han tyckte sig ha fått makten fullkomligt i sina händer där, erinrade han sig, vad anspråk han hade på det rike som han icke själv styrde, nämligen Norge. Han menade sig ha arvsrätt till hela Norge; hans systerson Håkon ansåg sig ha rätt till en del därav och tyckte sig dessutom ha mist den med vanära. En anledning till att Knut och Håkon hittills hade hållit sig stilla i fråga om kravet på Norge var den att, då Olav Haraldsson först kom till landet, reste sig hela allmogen och ville icke höra talas om något annat, än att konung Olav skulle vara konung över hela riket. Men nu, då männen icke tyckte sig få råda sig själva på grund av hans stora makt, sökte många sig bort ur landet. Många hövdingar och mäktiga bönders söner hade farit till konung Knut under föregivande av olika ärenden; men alla, som kommo till konung Knut och slöto sig till honom med vänskap, fingo av honom händerna fulla av ägodelar. Man kunde där också få se mycket större prakt än på andra ställen, både i fråga om mängden av folk som dagligen rörde sig där och i fråga om utstyrseln i de härbärgen som han ägde och som han själv vistades i. Knut den mäktige tog skatt och utskylder av de länder som voro de rikaste i Nordanlanden. Men i samma mån som han hade större inkomster än andra konungar, i samma mån gav han också ut mera än alla andra. I hela hans rike rådde så god fred, att ingen vågade att bryta den; innebyggarna själva åtnjöto fred och gammal landsrätt. Härav blev han namnkunnig i alla länder. Men många av dem som kommo ifrån Norge klagade över sin ofrihet; de yttrade till Håkon jarl, och somliga till konungen själv, att folket i Norge vore benäget att vända åter under konung Knuts och jarlens välde och av dem få sin frihet tillbaka. Detta tal behagade jarlen väl. Han framförde klagomålen för konungen och bad honom höra sig för, om konung Olav ville uppgiva riket åt dem eller dela det i godo. Det var många som understödde jarlen i detta.


131. Om konung Knuts sändebud.

Knut den mäktige sände män österut från England till Norge; de voro präktigt utrustade för färden. De medförde den engelske konung Knuts brev och sigill. De kommo om våren till den norske konungen Olav Haraldsson i Tunsberg. Då konungen fick höra, att det hade kommit sändebud från Knut den mäktige, blev han vred däröver och sade, att Knut troligen icke sände några män dit med sådana ärenden som kunde vara till gagn för honom eller hans män.

Det dröjde några dagar, innan sändebuden fingo företräde hos konungen. Då de fingo tillstånd att tala med honom, trädde de inför honom, lämnade fram konung Knuts brev och framförde det bud som följde därmed, nämligen att konung Knut ansåg sig ha rätt till hela Norge och anförde såsom skäl, att hans förfäder hade innehaft det riket före honom. Men eftersom konung Knut ville bjuda alla länder fred, så ville han icke fara med härsmakt emot Norge, om någon annan utväg funnes. Om konung Olav Haraldsson ville vara konung över Norge, så skulle han fara till konung Knut och taga landet i förläning av honom, bliva hans man och betala honom samma skatter som jarlarna förut hade erlagt. Därpå lämnade de fram brevet, och detta sade alldeles detsamma.

Då svarade konung Olav: »Det har jag hört omtalas i gamla sägner, att danakonungen Gorm[477] ansågs för en fullgod storkonung, och likväl rådde han blott över Danmark allena. Men de danska konungar som ha varit senare ha icke tyckt detta vara nog. Det har nu kommit dithän, att Knut råder över Danmark och England, och han har dessutom tvungit under sig en stor del av Skottland. Nu kräver han mitt fädernearv av mig. Han borde dock omsider förstå att hålla måtta på sin glupskhet. Tänker han ensam råda över alla Nordanländerna? Eller tänker han ensam äta all kål i England? Förr skall han orka med det, än jag bringar honom mitt huvud[478] eller giver honom någon hyllning. Nu skolen I säga honom dessa mina ord, att jag skall försvara Norge med udd och egg, så länge det förunnas mig att leva, och icke till någon betala skatt av mitt rike.» Efter detta besked rustade sig konung Knuts sändebud att fara därifrån; de voro icke glada över utgången av sitt ärende.

Skalden Sigvat hade varit hos konung Knut, och denne hade givit honom en guldring, som vägde en halv mark. På samma gång hade Berse Skaldtorvasson[479] varit hos konung Knut, och honom hade konung Knut givit två guldringar, som vardera vägde en halv mark, och därtill ett guldprydt svärd. Så kvad Sigvat:

Den härlige, stordådrike
Knut har präktigt smyckat
armarna på oss båda,
Berse, sen hit vi kommo.
Dig gav den kloke mannen
av guld en mark och ett eggvasst
svärd — och mig en halv mark.
Gud själv styr allt till godo.

Sigvat gav sig i samtal med konung Knuts budbärare och sporde dem om många tidender. De omtalade för honom, vad han frågade efter, rörande samtalet med konung Olav och utgången av ärendet. De sade, att Olav hade upptagit deras sak ovänligt. »Vi veta icke», sade de, »varav han hämtar mod till detta, att han vägrar att bliva konung Knuts man och fara till honom. Det vore det bästa för honom, ty konung Knut är så ädelmodig, att hur mycket hövdingar än göra honom emot, så förlåter han det allt, så snart de fara till honom och giva honom sin hyllning. Det hände nu nyligen, då två konungar kommo till honom från Five[480] i norra Skottland, att han gav upp all sin vrede emot dem och skänkte dem alla de länder som de hade ägt och därtill stora vängåvor. Då kvad Sigvat:

De raska furstarna kommo
nordan från Five att bjuda
den mäktige Knut sitt huvud[481]:
fred de så sig köpte.
Aldrig gav Olav digre
åt någon man i världen
för freden så sin hyllning —
men ofta han kämpat och segrat.

Konung Knuts sändebud foro sin väg tillbaka och fingo god vind över havet. De foro sedan till konung Knut och omtalade för honom utfallet av sitt uppdrag och de avskedsord som konungen till sist hade givit dem. Konung Knut svarade: »Icke gissar konung Olav rätt, om han tror, att jag ensam vill äta all kål i England. Jag skulle hellre vilja, att han skulle finna, att jag innanför revbenen har annat än bara kål; ty hädanefter skola onda råd komma emot honom från varje revben[482]

Samma sommar kommo de båda sönerna till Erling på Jadar, Åslak och Skjalg, från Norge till konung Knut. De blevo väl emottagna, ty Åslak var gift med jarlen Sven Håkonssons dotter Sigrid. Hon och jarlen Håkon Eriksson voro syskonbarn[483].


132. Om konung Olav.

Konung Olav kallade till sig sina ländermän och samlade mycket folk under sommaren, ty det ryktet gick, att Knut den mäktige skulle komma västerifrån om sommaren. Man tyckte sig förstå av handelsfartyg, som kommo västerifrån, att Knut drog tillsamman en stor här i England. Då det led mot slutet av sommaren, bekräftade somliga, att en här skulle komma, men andra förnekade det. Konung Olav uppehöll sig under sommaren i Viken och hade kunskapare ute för att efterspana, om konung Knut skulle komma till Danmark.

Konung Olav sände om hösten män österut till sin svåger konung Anund och lät meddela honom konung Knuts budsändning och det krav på Norge som han hade framställt emot konung Olav. Han tillade, att han trodde, att om Knut lade Norge under sig, så skulle Anund icke länge få ha Sveavälde i fred, och att han ansåg det rådligast att de slöte förbund med varandra och gjorde motstånd emot honom; de saknade, sade han, icke styrka att upptaga en kamp emot konung Knut. Konung Anund upptog konung Olavs bud vänligt och sände det svaret tillbaka, att han för sin del var villig att sluta förbund med konung Olav, så att var och en av dem skulle lämna den andre hjälp från sitt rike, vem som först behövde det. Det blev också avtalat emellan dem, att de skulle mötas och rådslå med varandra. Konung Anund ämnade den följande vintern fara omkring i Västergötland, och konung Olav hade för avsikt att slå sig ned för vintern i Sarpsborg.

Knut den mäktige kom om hösten till Danmark och satt där över vintern med en stor här. Man sade honom, att män och bud hade farit emellan den norske och den svenske konungen, och att stora planer helt visst lågo därunder. Konung Knut sände om vintern bud till konung Anund i Svithiod, lät giva honom stora gåvor och vänskapsförsäkringar och sade, att han tryggt kunde sitta stilla under stridigheterna emellan honom och Olav digre. »Ty», sade han, »konung Anund och hans rike skall åtnjuta full fred av mig.» När sändebuden kommo till konung Anund, lämnade de fram de gåvor som konung Knut hade sändt honom och framförde försäkringarna om hans vänskap. Konung Anund tog icke beredvilligt upp deras tal, och sändebuden tyckte sig finna, att konung Anund var mycket böjd för vänskap med konung Olav. De vände tillbaka och omtalade för konung Knut utgången av sitt ärende; de sade, att han icke borde vänta sig någon vänskap av konung Anund.


133. Färden till Bjarmaland.

Denna vinter satt konung Olav i Sarpsborg och hade mycket folk samlat. Han sände Karle den hålögske[484] norrut i landet i sina ärenden. Karle for först till Upplanden, sedan vidare norrut över fjället och kom fram till Nidaros. Där tog han av konungens gods så mycket, som denne hade sändt bud om, och ett godt skepp, som tycktes honom lämpligt för den färd som konungen hade bestämt, nämligen att fara norrut till Bjarmaland[485]. Det var avtalat, att Karle skulle vara i bolag med konungen och att de skulle insätta lika mycket var i företaget.

Karle styrde tidigt på våren sitt skepp norrut till Hålogaland. Där slöt hans broder Gunnstein sig till honom. Denne hade handelsvaror för egen räkning. De voro nära tjugofem man på skeppet. De seglade tidigt om våren norrut till Finnmarken.

Thore hund fick veta detta. Då sände han män med bud till bröderna, att han också ämnade fara till Bjarmaland om sommaren; han ville, att de skulle segla tillsammans och ha lika del i det byte som de kunde få. Karle och hans broder sände svar tillbaka, att Thore skulle ha tjugofem man, liksom de själva hade; och de ville då, att det gods som de finge skulle delas lika mellan skeppen, undantagandes de handelsvaror som männen hade med sig. Då Thores budbärare kommo tillbaka, hade han redan låtit sätta fram ett stort långskepp, som han ägde, och låtit utrusta det. Han hade sina huskarlar till besättning på fartyget; det var nära åttio man ombord. Thore förde ensam befälet över denna skara och skulle ha allt det byte som de kunde få på färden.

Då Thore var färdig, styrde han med sitt skepp norrut längs kusten och träffade Karle och hans följeslagare vid Sandver[486]. Därefter seglade de alla i sällskap, och de fingo god vind. Gunnstein anmärkte till sin broder Karle, så snart de och Thore träffades, att han tyckte, att Thore var väl manstark. »Jag tror», sade han, »att det vore rådligare, att vi vände tillbaka och icke fore så, att Thore hade oss helt i sina händer, ty jag litar icke på honom.» Karle svarade: »Jag vill icke vända om, men väl är det sant, att om jag hade vetat, då vi voro hemma på Långö, att Thore hund skulle sluta sig till oss med så mycket folk, så skulle vi ha haft flera män med oss.» Bröderna talade om denna sak med Thore och frågade honom, huru det kom sig, att han hade mycket mera folk med sig, än de hade avtalat. Han svarade: »Vi ha ett stort skepp, som fordrar talrik besättning; det tyckes mig, att på en så farofull färd kan man icke ha för mycket dugligt folk.»

De seglade nu om sommaren oftast så, som de olika skeppen gingo fort till. När det var svag vind, gick Karles skepp fortare, och de seglade då undan, men då det var vassare väder, vunno Thore och hans män på dem; de voro sällan alla tillsamman, men hade dock ständigt känning av varandra. Då de kommo fram till Bjarmaland, styrde de in till handelsplatsen[487]; där blev det nu marknad, och alla som hade varor att sälja fingo fullt upp med gods. Thore fick en mängd gråskinn och bäver och sobel. Karle hade också mycket gods, som han köpte många skinnvaror för.

När marknaden var slut, styrde de ut efter älven Vina[488], och freden med landets innebyggare blev nu uppsagd. Då de kommo ut till havs, höllo de skeppsråd. Thore frågade, om männen voro hågade att gå i land och skaffa sig gods; männen svarade, att de gärna ville det, om det var god utsikt till byte. Thore sade, att gods kunde vinnas, om färden gick lyckligt. »Men det är icke otroligt», sade han, »att det kan bliva fara för livet på den färden.» Alla sade, att de ville försöka, om det vore utsikt att vinna byte. Thore omtalade, att den seden rådde där, att då rika män dogo, skulle lösöret delas mellan den döde och hans arvingar. Han skulle ha hälften eller tredjedelen, stundom mindre. Det godset skulle bäras ut i skogarna och jord ösas över det; stundom uppkastades högar eller byggdes hus däröver. Han sade, att de skulle göra sig redo till färden bort emot kvällen. Det bestämdes, att ingen finge springa ifrån de andra; ingen finge heller stanna efter, då ledarna sade, att de skulle begiva sig därifrån.

De lämnade nu några män kvar att vakta skeppen och gingo i land. Där var först en jämn slätt, och sedan vidtog en stor skog. Thore gick före bröderna Karle och Gunnstein. Han bad sina män gå tyst — »och huggen bark av träden», sade han, »så att man kan se från det ena trädet till det andra!» De kommo fram till en stor uthuggning, och i denna uthuggning var en hög inhägnad med låst dörr. Sex män av landets folk skulle vaka över inhägnaden varje natt, två och två var sin tredjedel av natten. Då Thore och hans följeslagare kommo till inhägnaden, hade vakterna gått hem, och de som skulle övertaga vakten voro ännu icke komna. Thore gick fram till inhägnaden, hakade sig fast med sin yxa, halade sig upp och hoppade över inhägnaden på ena sidan om grinden. Karle hade också tagit sig över stängslet på den andra sidan om grinden. De kommo samtidigt till dörren, togo från slåarna och låste upp den. Männen gingo så in i inhägnaden. Thore sade: »I denna inhägnad är en hög, där silver och guld och jord äro blandade. Där skola männen gripa sig an. Men i inhägnaden står bjarmernas gud, som heter Jomale[489]; ingen må vara så djärv, att han plundrar honom!» Därefter gingo de till högen och togo så mycket gods som de kunde bära i sina kläder; mycken jord följde med, såsom man kunde vänta. Sedan befallde Thore, att männen skulle begiva sig därifrån; han sade: »Nu skolen I bröder, Karle och Gunnstein, gå först och jag sist.» De gingo så alla mot utgången.

Thore vände tillbaka till Jomale och tog en silverskål, som stod i hans sköte; den var full av silverpänningar. Han hällde silvret i sin kjortelflik, drog handtaget på skålen över sin arm och gick sedan ut till grinden. Hans följeslagare hade då alla hunnit utanför inhägnaden; de märkte nu, att Thore hade stannat efter. Karle vände tillbaka för att söka efter honom, och de möttes innanför grinden. Karle såg, att Thore hade silverskålen. Därpå sprang Karle bort till Jomale; han såg, att denne hade ett tjockt halsband om halsen. Karle svängde sin yxa och högg i sönder det snöre som uppbar smycket bak på halsen. Hugget var så kraftigt, att huvudet sprang av på Jomale, och det blev ett brak så starkt, att alla undrade däröver. Karle tog smycket, och sedan gingo de därifrån. Men i samma ögonblick som braket hördes, kommo vakterna fram i uthuggningen och blåste genast i sina horn. Därpå hörde de ljud av lurar på alla håll omkring sig. De sökte sig då fram till skogen och in i denna, men från uthuggningen bakom sig hörde de rop och skrik; bjarmerna hade kommit dit.

Thore hund gick sist av alla sina män. Två män gingo framför honom och buro en säck; däri var något som liknade aska. Därav tog Thore i sin hand och strödde det i spåren efter sig, och stundom kastade han det fram över männen. De gingo så fram ur skogen och ut på slätten. De hörde, att bjarmerna förföljde dem med rop och förskräckliga tjut. De rusade fram ur skogen bakom dem och på båda sidor om dem; men ingenstädes kommo bjarmerna eller deras vapen dem så nära, att de ledo någon skada därav. Därav förstodo de, att bjarmerna icke kunde se dem. När de kommo till skeppen, gingo Karle och Gunnstein först ombord, ty de hade varit främst; Thore stannade längst i land.

Så snart Karle och Gunnstein kommo ombord på sitt skepp, togo de ned tälten och kastade loss förtöjningarna; därefter hissade de sitt segel, och skeppet gled raskt ut på havet. För Thore och hans män gick allt långsammare; deras skepp var svårare att sköta. När de började att segla, hade Karle och Gunnstein redan hunnit långt från land. Båda skeppen seglade över Gandvik[490]. Natten var ännu ljus, och de seglade både nätter och dagar, till dess Karle och hans män en afton lade till vid några öar. De togo ned seglet, kastade ankar och inväntade strömfallet, ty det var en stor malström framför dem. Thore och hans män kommo efter och lade sig också för ankar. Därefter satte de ut en båt. Thore steg ned i den med några män och rodde bort till Karles och Gunnsteins skepp. Thore gick upp på skeppet. Bröderna hälsade honom vänligt. Thore bad Karle giva sig halsbandet. »Jag anser», sade han, »att jag har störst rätt att få de dyrbarheter som togos där, ty I haden mig att tacka för att vi alla kommo undan med livet; men du, Karle, höll på att föra oss i den största olycka.» Karle sade: »Konung Olav äger hälften av allt det gods som jag förvärvar på denna resa. Nu tänker jag giva honom smycket. Far du till honom, om du vill! Det kan ju hända, att han ger dig smycket, om han icke vill ha det, därför att jag har tagit det från Jomale.» Då sade Thore, att han ville, att de skulle gå upp på ön och dela sitt byte. Gunnstein svarade, att nu var det strömskifte och tid att segla. Därefter drogo han och hans män upp sina ankartåg. När Thore såg det, steg han ned i båten och rodde tillbaka till sitt skepp.

Karle och Gunnstein hade hissat sitt segel och hade hunnit långt, innan Thore och hans män hade fått upp sitt segel. De foro nu så, att Karle och Gunnstein alltjämt seglade främst; på bägge skeppen ansträngde man sig allt vad man kunde. De foro på det sättet, till dess att de kommo till Geirsver[491]; där är den första skeppsbryggan, när man kommer norrifrån. Dit kommo båda skeppen tidigt en afton och lade i hamn vid bryggan. Thore och hans män lågo inne i hamnen, Karle och Gunnstein längre ut. När Thore hade tältat, gick han i land åtföljd av en stor mängd av sina män. De gingo till Karles skepp; han och hans män voro redan färdiga. Thore ropade ut på skeppet och bad styresmännen gå i land. Bröderna gingo i land tillsammans med några få män. Då började Thore med samma tal som förut, att han bad dem gå i land och lägga fram till delning det gods som de hade tagit som byte. Bröderna svarade, att detta icke var nödvändigt, förrän de kommo till sin hembygd. Thore genmälte, att det icke var sed att vänta med att dela bytet, tills man komme hem, och sålunda sätta folks ärlighet på prov. De talade några ord om detta och kunde icke enas om saken. Därpå gick Thore sin väg; men när han hade kommit ett litet stycke, vände han tillbaka och sade, att hans följeslagare skulle vänta på honom där. Han ropade på Karle: »Jag vill tala i enrum med dig», sade han. Karle gick emot honom. Då de möttes, stack Thore honom med sitt spjut midt i livet, så att det trängde tvärs igenom honom. Då sade Thore: »Här kan du känna igen en bjarköing, Karle! Jag skulle också tro, att du känner spjutet ’Säls-hämnaren’[492].» Karle dog genast. Thore och hans män gingo tillbaka till sitt skepp.

Gunnstein och hans män sågo Karle falla; de skyndade genast dit, togo liket och buro det till sitt skepp; de togo strax ned tälten, drogo in landgångarna och stötte ut från land. Därefter hissade de segel och foro sin väg. Thore och hans män sågo detta; de togo då också genast ned tälten och gjorde sig i ordning så skyndsamt som möjligt. Men när de hissade seglet, gick staget sönder; seglet föll ned tvärs över skeppet, och Thore och hans män blevo mycket fördröjda, innan de fingo upp seglet för andra gången. Gunnstein och hans följeslagare hade kommit långt, innan Thores skepp fick fart. Thore och hans män både seglade och rodde; detsamma gjorde Gunnstein och hans folk. De seglade nu båda så snabbt de kunde dag och natt.

Det dröjde länge, innan de närmade sig varandra, ty så snart sunden mellan öarna blevo talrikare, blev det lättare för Gunnsteins skepp att vika undan; men likväl vunno Thore och hans män på dem, så att då Gunnstein och hans följeslagare kommo förbi Lengjuvik[493] och där styrde mot land och sprungo av skeppen och upp på land, kommo Thore och hans män kort därefter också dit, sprungo upp efter dem och förföljde dem. En kvinna hjälpte Gunnstein och gömde honom; det säges, att hon var mycket trollkunnig. Thore och hans män gingo tillbaka till skeppet, togo allt det gods som fanns på Gunnsteins skepp och buro dit stenar i stället. Sedan förde de skeppet ut på fjorden, höggo hål i det och sänkte det. Därefter foro Thore och hans män hem till Bjarkö.

Gunnstein och hans män foro till en början i största hemlighet; de togo sig fram på småbåtar, foro om nätterna och lågo stilla om dagarna. De färdades på det sättet, till dess de kommo förbi Bjarkö och ut ur Thores syssla. Gunnstein begav sig först hem till Långö och stannade där en kort tid. Därefter for han genast söderut och stannade icke, förrän han kom ned till Tråndheim; där träffade han konung Olav och omtalade för honom de händelser som hade timat på Bjarmalandsresan. Konungen var illa tillfreds med deras färd, men bjöd Gunnstein att vara hos sig och sade, att han skulle ställa hans sak till rätta, så snart han finge tillfälle därtill. Gunnstein mottog inbjudningen och stannade hos konung Olav.


134. Konung Olavs sändebud.

Det har förut omtalats, att konung Olav uppehöll sig i Sarpsborg den vinter, då Knut den mäktige var i Danmark[494]. Sveakonungen Anund red den vintern omkring i Västergötland och hade mer än trettio hundra man med sig. Då foro män med bud mellan honom och konung Olav; de avtalade ett möte sig emellan och bestämde, att de skulle träffas om våren vid Kungahälla. De uppsköto sammankomsten, därför att de, innan de träffades, ville veta vad konung Knut tog sig före. När det led ut på våren, gjorde Knut sig redo med sin här att fara västerut till England. Han lämnade sin son Harde-Knut[495] kvar i Danmark och jämte honom Ulv jarl, son till Thorgils »sprakalägg»[496]. Ulv var gift med konung Svens dotter, Knuts syster, Astrid; deras son var Sven, som sedan blev konung i Danmark[497]. Ulv jarl var en synnerligen framstående man.

Knut den mäktige for västerut till England. När konungarna Olav och Anund fingo veta detta, foro de till mötet och träffades vid Kungahälla i Älven. Vid detta möte rådde stor glädje, och där fördes mycket vänskapligt tal, som var uppenbart för hela menigheten; men likväl talade de många ting i enrum, som endast de två hade reda på, och somligt av detta sattes sedan i verket och blev ögonskenligt för alla. Vid avskedet utbytte konungarna gåvor och skildes som vänner. Konung Anund begav sig upp i Götaland, och konung Olav for först norrut till Viken och sedan ut på Agder och därifrån norrut längs kusten; han låg länge i Eikundasund[498] och väntade på gynnsam vind. Han fick veta, att Erling Skjalgsson och innebyggarna på Jadar lågo samlade och hade en stor här.

Det hände en dag, att konungens män talade sig emellan om vinden, om den var sydlig eller sydvästlig, och om man med den vinden kunde segla förbi Jadar eller icke. Halldor Brynjolvsson svarade då: »Det skulle jag tro, att med denna vind skulle man nog tycka sig kunna segla förbi Jadar, om Erling Skjalgsson hade tillredt gästabud för oss på Sole.» Då sade konung Olav, att man skulle taga ned tälten och styra ut med skeppen. Det gjordes så. De seglade den dagen förbi Jadar, och vinden var mycket god; de lade om kvällen till vid Hvitingsö. Konungen seglade sedan norrut till Hordaland och for på gästning där.


135. Thoralv blir dräpt.

Denna vår hade ett skepp farit från Norge ut till Färöarna. Med detta skepp följde bud från konung Olav, att någon av hans hirdmän, Leiv Ossursson eller lagsagomannen Gille eller Thoralv från Dimun, skulle komma till Norge från Färöarna. När denna budsändning kom till Färöarna och meddelades dem själva, talade de sig emellan om vad som kunde ligga under den. De blevo ense om att tro, att konungen ville efterforska de händelser som somliga trodde ha timat där på öarna: den olycka som hade drabbat de kungliga budbärarna och de tvänne skeppsbesättningarna, av vilka icke en enda man hade kommit fram[499]. De beslöto, att Thoralv skulle fara. Han gjorde sig redo till färden, utrustade ett lastfartyg, som han ägde, och skaffade manskap därtill; de voro tio eller tolv man på skeppet.

När de voro resfärdiga och lågo och väntade på vind, hände det hos Thrånd i Gata på Österö, att Thrånd en vacker dag kom in i stugan. Där lågo på bänkarna hans två brorsöner, Sigurd och Thord; de voro söner till Thorlak. Den tredje därinne var Gaut den röde; han var också en släkting till dem. Alla Thrånds fostersöner voro duktiga män; Sigurd var äldst och den främste av dem nästan i allt. Thord hade ett öknamn; han kallades Thord den låge. Han var likväl en mycket högväxt man; men ännu mera framträdande var dock hans kraft och styrka. Då sade Thrånd: »Mycket ändras i en mans livstid. Det var icke sed, då vi voro unga, att män som voro unga och raska till allt, skulle sitta eller ligga stilla under godvädersdagar. Det skulle icke ha synts männen förr i tiden rimligt, att Thoralv från Dimun skulle vara en kraftigare man än I. Det lastskepp, som jag har ägt och som nu står här i båthuset, tänker jag nu blir så gammalt, att det ruttnar under tjäran. Här äro alla förrådshus fulla av ull, som icke blir utbjuden till salu. Det skulle icke ske, om jag vore några år yngre.» Sigurd sprang upp och kallade på Gaut och Thord; han sade sig icke vilja tåla Thrånds förebråelser. De gingo ut och dit, där huskarlarna voro; dessa kommo ut och satte fram lastskeppet. De läto sedan föra fram varor och lastade fartyget. Varor saknades icke därhemma, icke heller redskap till skeppet; de utrustade det på några få dagar. De voro också tio eller tolv man ombord.

De och Thoralv seglade alla ut med samma vind och hade ständigt känning av varandra på havet. De kommo i land en afton vid Hernar[500]. Sigurd och hans följeslagare lade till längre ute vid stranden än de andra, men det var likväl icke långt emellan dem. Det hände om kvällen, då det var mörkt och Thoralv och hans män redde sig att gå till vila, att Thoralv gick i land tillsamman med en annan man; de sökte ett ställe, där de kunde göra sitt tarv. När de voro färdiga att gå ned igen, kastades, berättade sedan den man som följde Thoralv, ett kläde över huvudet på honom; han blev lyft upp från marken, och i samma ögonblick hörde han ett starkt buller. Sedan blev han buren bort och kastad ned; havet var därunder, och han blev slungad i djupet, men lyckades komma i land. Han gick tillbaka till det ställe, där han och Thoralv hade skilts från varandra. Där fann han Thoralv; han hade fått ett hugg, som kluvit hans huvud ända ned till axlarna, och var redan död. När skeppsfolket blev varse detta, buro de hans lik ut på skeppet och lade det där över natten.

Konung Olav var vid detta tillfälle på gästning i Lygra[501], och man sände bud dit. Det utsändes »härpil»[502] och kallades till ting, och konungen var närvarande på tinget. Han hade låtit kalla dit färöingarna ifrån båda skeppen, och de hade infunnit sig på tinget. När tinget var satt, steg konungen upp och sade: »Händelser ha timat här som lyckligtvis äro sällsporda; en präktig karl har här blivit tagen av daga, och jag tror, att han är saklös. Är här någon man på tinget som kan säga, vem som är förövaren av detta dåd?» Ingen vidgick det. Då sade konungen: »Icke skall det döljas, vad min tanke är om denna gärning, nämligen att jag misstänker färöingarna därför. Snarast synes det mig ha tillgått så, att Sigurd Thorlaksson har dräpt mannen och Thord den låge har kastat den andre i havet. Jag skulle vidare gissa, att anledningen kunde finnas vara den, att de icke ville låta Thoralv röja dem för de ogärningar, som han skulle ha vetat vara sanna, men som vi blott ha haft misstanke om, nämligen de mord och illgärningar som begåtts, då mina budbärare blivit mördade därute.»

Då konungen hade slutat sitt tal, steg Sigurd Thorlaksson upp och sade: »Icke har jag talat förr på ting, och jag tror icke, att rnan skall finna mig vara någon skicklig talare; men likväl tror jag, att det är alldeles nödvändigt att svara något. Jag vill gissa, att det tal som konungen nyss har burit fram, har kommit från tungrötterna på män, som äro mycket oklokare och värre än han; det är tydligt, att de äro uppenbara fiender till oss. Det är en orimlig beskyllning, att jag skulle vilja skada Thoralv, ty han var min fosterbroder och gode vän. Men om det förhölle sig på annat sätt, och om det vore stridigheter emellan mig och Thoralv, då är jag så klok, att jag hellre skulle äventyra denna gärning hemma på Färöarna än här inom räckhåll för Eder arm, konung! Nu vill jag neka till denna beskyllning för mig själv och för oss alla på skeppet. Jag vill bjuda ed därför, såsom Eder lag föreskriver, och om det synes Eder i någon mån giltigare, så vill jag underkasta mig järnbörd[503]; jag önskar, att I själv ären tillstädes vid reningen!»

Då Sigurd hade slutat sitt tal, var det många som understödde honom och bådo konungen, att Sigurd skulle få tillfälle att bevisa sin oskuld; de tyckte, att Sigurd hade talat väl, och sade, att han säkerligen vore oskyldig till det som lades honom till last. Konungen sade: »Rörande denne man har man att välja emellan två mycket olika meningar. Om han är beljugen i denna sak, då är han utan tvivel en god man; men i annat fall är han mycket djärvare, än man någonsin har sett maken till, och detta är snarast min tanke. Men jag gissar, att han kommer att själv bära vittnesbörd härom.» På männens bön tog konungen emellertid utfästelser av Sigurd om järnbörden. Han skulle komma dagen därpå till Lygra; biskopen skulle där leda reningsceremonien. Härmed slutade tinget.

Konungen for tillbaka till Lygra och Sigurd och hans följeslagare till sitt skepp. Natten började att falla på. Då sade Sigurd till sina reskamrater: »Det är dock sant att säga, att vi ha kommit i en stor fara och blivit utsatta för en svår lögnaktig beskyllning. Denne konung är listig och svekfull, och det är lätt att se, huru det kommer att gå för oss, om han får råda; ty han lät först dräpa Thoralv, och nu vill han göra oss urbota. Det är en lätt sak för honom att förvända denna järnbörd. Nu tror jag, att den får det värst som sätter detta på spel hos honom. Nu blåser det också en fjällbris ut genom sundet. Jag råder, att vi hissa vårt segel och segla ut på havet. Thrånd kan fara nästa sommar med sin ull, om han vill låta sälja den. Men om jag kommer undan, så tror jag icke, att jag någonsin mer kommer till Norge.» Detta syntes hans skeppsfolk vara ett klokt råd. De började sätta upp sitt segel och seglade under natten ut på havet så raskt de kunde. De stannade icke, förrän de kommo till Färöarna och hem till Gata. Thrånd var mycket missnöjd med deras resa; de svarade icke vänligt, men stannade dock hemma hos Thrånd.


136. Om isländingarna.

Konung Olav fick snart veta, att Sigurd och hans följeslagare hade farit därifrån, och det fälldes nu hårda domar över deras sak. Många som förut hade tagit Sigurd i försvar och talat emot anklagelsen, funno det nu sannolikt, att han och hans män hade beskyllts med rätta. Konung Olav talade föga om denna sak, men han tyckte sig nu ha fått veta sanningen i det som han förut hade misstänkt. Konungen fortsatte sin färd och tog gästning, där det var iordningställt för honom.

Konung Olav kallade till samtal med sig de män som hade kommit från Island: Thorodd Snorresson, Gelle Thorkelsson, Sten Skaptesson och Egil Hallsson. Därvid tog konungen så till orda: »I han i sommar väckt den saken på tal hos mig, att I önskaden göra eder redo till att fara till Island, men jag har hittills icke givit något slutligt besked i denna sak. Nu vill jag säga eder, huru jag tänker göra. Jag vill, att du, Gelle, skall fara till Island, om du vill framföra mitt ärende där. Men ingen av de andra isländingar som äro här skall fara till Island, förrän jag får veta, huru den sak upptages som du, Gelle, skall bära fram.» När konungen hade kungjort detta, tyckte de som önskade att fara och som detta blivit vägrat, att det hade visats dem stor ovänlighet, och de betraktade sitt uppehåll där såsom en olycka och ett tvång. Men Gelle rustade sig till färden och seglade om sommaren till Island; han hade med sig dit budskap, som han framförde på tinget den följande sommaren.

Konungens bud var det, att han begärde av isländingarna, att de skulle antaga de lagar som han hade givit i Norge och betala honom av landet dråpsböter[504] och nässkatt[505], för varje näsa en sådan pänning av vilka det gick tio på en aln vadmal[506]. Han lovade tillika männen sin vänskap, om de ginge in på detta, men i annat fall hotade han att straffa dem som han kunde komma åt. Över detta budskap sutto männen länge till råds och överlade sig emellan, men till sist blev det dock enhälligt beslutat, att de skulle vägra skatter och alla pålagor som krävdes. Gelle for samma sommar till Norge till konung Olav och träffade honom på hösten österut i Viken, då han hade kommit ned från Götaland, såsom jag väntar, att det skall bliva omtalat längre ned i konung Olavs saga[507].

Då det led ut på hösten, drog konung Olav norrut till Tråndheim och begav sig med sitt folk till Nidaros. Där lät han rusta till vinteruppehåll för sig. Konung Olav satt den följande vintern där i köpstaden. Detta var det trettonde året av hans konungadöme.


137. Om Jämtlands bebyggelse.

Ketil jämte hette en man, son till Anund jarl från Sparabu i Tråndheim. Han flydde för konung Östen illråde österut över Kölen, röjde skogarna och byggde där som nu kallas Jämtland. Dit österut flydde också många andra män från Tråndheim för samma ofreds skull, ty konung Östen tvang trönderna att betala skatt och satte till konung över dem sin hund Saur. Ketils sonson var Thore hälsing. Efter honom är Hälsingland uppkallat; där röjde han bygd. Då Harald hårfagre lade riket under sig, flydde också för honom en mängd människor ur landet, trönder och naumdöler. Då uppstodo nya bygder österut i Jämtland. Några drogo ända till Hälsingland österut vid havet; dessa voro sveakonungens undersåtar[508].

Då Håkon Adalsteinsfostre rådde över Norge, gjordes fred och företogos handelsfärder mellan Tråndheim och Jämtland, och av vänskap för konungen sökte jämtarna sig västerut till honom, lovade honom lydnad och betalte honom skatt. Han gav dem lag och landsrätt. De ville hellre giva sig under hans konungadöme än under sveakonungen, ty de voro av norsk härstamning. På samma sätt gjorde alla hälsingar som härstammade från andra sidan Kölen, och det förblev sedan länge så, till dess att Olav den digre och sveakonungen, Olav den svenske, började tvista om delningen av länderna. Då gåvo jämtar och hälsingar sig under sveakonungen, och gränsen i öster bestämdes nu av Eidaskog i söder[509] och sedan av Kölen allt norrut till Finnmarken. Sveakonungen tog nu skatterna av Hälsingland och likaså av Jämtland.

Konung Olav menade, att det genom förlikningen mellan honom och sveakonungen hade bestämts, att skatten från Jämtland nu skulle gå en annan väg, än förut hade varit fallet. Men det hade nu en lång tid varit så, att jämtarna hade betalt skatt till sveakonungen, och svenska fogdar hade satts över landet; svearna ville icke heller höra talas om något annat, än att allt land som låg öster om Kölen skulle lyda under sveakonungen. Det gick då så, som ofta händer, att ehuru det rådde svågerskap och vänskap mellan konungarna, så ville dock var och en av dem ha hela det rike som han ansåg sig ha rätt att göra anspråk på. Konung Olav hade låtit sända bud till Jämtland, att det var hans vilja, att jämtarna skulle visa honom undersåtlig lydnad, och i motsatt fall hotat dem med straff. Men jämtarna hade beslutat, att de skulle lyda under sveakonungen.


138. Berättelsen om Sten.

Thorodd Snorresson och Sten Skaptesson voro illa tillfreds med att de icke fingo råda sig själva. Sten Skaptesson var en mycket vacker man, mycket framstående i alla färdigheter, en god skald, en mycket praktlysten och ärekär man. Hans fader Skapte hade diktat en dråpa om konung Olav, som han hade lärt Sten; det var meningen att denne skulle framsäga kvädet för konungen. Sten sparade icke på hårda ord och förebråelser mot konungen, varken i obundet tal eller på vers. Både han och Thorodd voro mycket oförsiktiga i sitt tal; de sade, att det skulle bliva värre för konungen än för dem som med förtroende hade sändt honom sina söner, vilka konungen nu försatte i ofrihet. Konungen blev vred. Det hände en dag, att Sten Skaptesson var hos konungen och frågade honom, om han ville lyssna till den dråpa som hans fader Skapte hade diktat om konungen. Konungen svarade: »Du får först kväda det som du själv har diktat om mig.» Sten svarade, att han icke hade diktat någonting. »Jag är icke skald, konung», sade han, »och även om jag kunde dikta, så skulle det — liksom allt annat som rör mig — synas Eder tämligen oviktigt.» Därefter gick Sten därifrån; han trodde sig förstå, vad konungen syftade på.

Thorgeir hette en konungens fogde, som förvaltade hans gård i Orkadalen; han var vid detta tillfälle hos konungen och hörde på samtalet mellan honom och Sten. Thorgeir for hem kort därefter. Det hände så en natt, att Sten lopp bort från gården tillsammans med sin skosven. De foro upp över Gaularåsen och så vidare ut, till dess de kommo till Orkadalen. Om kvällen kommo de till den kungsgård som Thorgeir förvaltade. Thorgeir bjöd Sten att stanna där över natten och frågade, vad som var anledningen till hans färd. Sten bad honom skaffa sig häst och släde; han såg, att de åkte hem säd där. Thorgeir svarade: »Jag vet icke, huru det hänger samman med din resa, om du far med konungens tillåtelse; det tycktes mig häromdagen, att det icke var mjuka ord som växlades mellan dig och konungen.» Sten svarade: »Fastän jag icke kan råda mig själv i något inför konungen, så skall jag dock icke tåla slikt av hans trälar.» Därmed drog han sitt svärd och dräpte fogden. Han tog hästen och bad svennen sätta sig upp på den; själv satte han sig i släden. De begåvo sig åstad och åkte hela natten. De fortsatte sin färd, till dess de kommo ned i Surnadalen på Möre[510]; där skaffade de sig överfart över fjordarna och foro så raskt de kunde. De kungjorde icke detta dråp för männen, där de foro fram, utan sade sig vara konungens män; de fingo god hjälp överallt, där de kommo.

En dag om kvällen kommo de till Thorberg Arnessons gård på Giske[511]; han själv var icke hemma, men hans hustru Ragnhild, Erling Skjalgssons dotter, var hemma. Sten blev där mycket vänligt emottagen, ty de voro förut väl bekanta. Det hade händt, då Sten for från Island — han ägde själv fartyget — att när han hade kommit från havet in till Giske och de lågo där vid ön, låg Ragnhild i barnsnöd och var mycket sjuk. Det fanns ingen präst på ön och ingen i grannskapet. Man kom då till handelsskeppet och frågade, om där fanns någon präst. Där var verkligen på skeppet en präst vid namn Bård, en man från västfjordarna, helt ung och föga lärd. De utskickade männen bådo prästen fara med sig hem, men det tycktes honom vara ett vanskligt företag, han kände sin fåkunnighet och ville icke fara. Då talade Sten med prästen och bad honom fara. Prästen svarade: »Jag skall fara, om du följer med; det synes mig vara ett godt stöd att ha dig att rådgöra med.» Sten svarade, att därmed ville han gärna vara till hjälp. Därpå gingo de till gården och dit, där Ragnhild låg. Kort därefter födde hon ett barn; det var en flicka, som tycktes vara mycket kraftlös. Prästen döpte barnet, och Sten höll det till dopet; flickan fick namnet Thora. Sten gav flickan en fingerring. Ragnhild lovade Sten sin fullkomliga vänskap och sade, att han skulle komma till henne, om han ansåg sig behöva hennes hjälp. Sten svarade, att han väl icke komme att hålla flera flickor till dopet; därmed skildes de för den gången. Nu hade det kommit dithän, att Sten krävde uppfyllandet av detta vänliga löfte av Ragnhild. Han berättade, vad som hade händt honom, och att han hade råkat ut för konungens vrede. Hon svarade, att hon skulle göra allt vad hon kunde för att hjälpa honom, och bad honom vänta där på Thorberg. Hon gav honom plats närmast sin son Östen orre; han var då tolv år gammal. Sten gav skänker åt Ragnhild och Östen.

Thorberg hade fått höra allt om Stens färd, innan han kom hem, och han var tämligen ovänlig. Ragnhild gick att tala med honom, berättade honom om Stens färd och bad honom taga emot Sten och åtaga sig hans sak. Thorberg svarade: »Jag har sport, att konungen har låtit hålla »pilting»[512] efter Thorgeir, och att Sten har blivit dömd fredlös; jag har också hört, att konungen är mycket vred. Jag har väl större förstånd än att taga hand om en utländsk man och därför ådraga mig konungens vrede. Låt du Sten fara härifrån så fort som möjligt!» Ragnhild svarade, att hon och Sten skulle båda fara därifrån eller båda stanna där. Thorberg sade, att hon kunde resa, vart hon ville. »Jag tror», sade han, »att om du far, så kommer du snart igen, ty här är du mest hedrad.» Då steg deras son, Östen orre, fram; han förklarade, att han icke skulle stanna kvar, om Ragnhild fore bort. Thorberg sade, att de visade mycken styvsinthet och hetsighet i detta. »Det ser nu mest ut till», sade han, »att I skolen få er vilja fram i denna sak, eftersom I läggen så stor vikt därvid. Men alltför mycket brås du, Ragnhild, på din släkt i att ringakta konung Olavs ord.» Ragnhild svarade: »Om det synes dig alltför farligt att behålla Sten, så far själv med honom till min fader Erling eller giv honom sådant följe, att han kan komma dit i fred!» Thorberg svarade, att han icke ville sända Sten dit — »Erling har tillräckligt mycket att svara för, som konungen är missnöjd med.» Sten stannade där över vintern.

Efter jul kommo budbärare från konungen med befallning, att Thorberg skulle komma till honom före midfastan vid äventyr av strängt straff, om han icke åtlydde budet. Thorberg omtalade detta för sina vänner och sökte råd hos dem, om han skulle våga att fara till konungen, så som saken stod. De flesta avrådde och ansågo det rådligast, att han först sände Sten ifrån sig, innan han gåve sig i konungens våld. Men Thorberg var mera benägen för att icke dröja med färden.

Kort därefter for Thorberg till sin broder Finn, framlade saken för honom och bad honom fara med sig. Finn svarade, att sådant kvinnovälde syntes honom olyckligt, då han för sin hustrus skull icke vågade hålla sin trohet emot sin herre. »Du kan låta bli att fara med mig, om du icke vill», sade Thorberg; »men jag tror, att du avhålles därifrån mera av fruktan än av trohet emot konungen.» Därmed skildes de i vrede.

Därefter for Thorberg till sin broder Arne Arnesson, talade om för honom, huru saken stod, och bad honom fara med sig till konungen. Arne svarade: »Underligt synes det mig, att du, en så klok och försiktig man som du är, skall ha råkat i sådan olycka och ha ådragit dig konungens vrede, då det icke var nödvändigt. Det hade varit någorlunda ursäktligt, om du hade beskyddat en släkting eller fosterbroder till dig, men alls icke detta, att du har åtagit dig en isländing och att du beskyddar en man, som gjorts fredlös av konungen och som nu sätter din och alla dina fränders välfärd på spel.» Thorberg sade: »Det är sant, som det plägar sägas, att det finnes en vansläktad i varje ätt. Det är lätt att se min faders otur med sina söner, då han skulle få den sist, som icke liknar vår släkt och är dådlös. Det kunde tyckas rättast — om jag icke tyckte, att det vore skamligt sagt emot min moder — att jag icke kallade dig vår broder.» Därefter for Thorberg därifrån och begav sig hem; han var mycket illa tillfreds.

Därefter sände han bud norrut till Tråndheim till sin broder Kalv och bad denne komma och möta sig vid Agdanes. Då budbärarna träffade Kalv, lovade denne genast att komma och gjorde inga invändningar. Ragnhild sände bud österut till Jadar till sin fader Erling och bad honom sända sig hjälp. Därifrån kommo Erlings söner, Sigurd och Thore; de hade vardera en tjugobänkare med nittio mans besättning. När de kommo norrut till Thorberg, tog han emot dem med stor vänlighet och glädje. Han rustade sig nu till färden; även han hade en tjugobänkare. De foro sin väg norrut. Då de kommo till . . . . . . . .[513], lågo där Thorbergs bröder, Finn och Arne, med två tjugobänkare och väntade på dem. Thorberg hälsade vänligt på sina bröder och anmärkte, att »vässningen» tydligen hade hjälpt. Finn svarade, att han för sin del sällan hade behövt någon äggelse. Sedan foro de med hela denna skara norrut till Tråndheim. Sten var med på färden. Då de kommo till Agdanes, låg Kalv Arnesson där; han hade en väl bemannad tjugobänkare. De foro nu med denna här in till Nidarholm och lågö där om natten.

Morgonen därpå hade de en överläggning. Kalv och Erlings söner ville, att de skulle föra hela hären in till staden[514] och så låta det gå, såsom ödet ville; men Thorberg önskade, att man först skulle fara med lämpor och göra erbjudanden, och häri instämde Finn och Arne. Det blev sålunda beslutat, att Finn och Arne först skulle fara till konung Olav tillsamman med några få män. Konungen hade hört talas om den stora här som de hade med sig och var tämligen barsk under samtalet med dem. Finn gjorde förlikningsanbud för Thorberg och likaså för Sten; han erbjöd, att konungen skulle taga så mycket i böter som han ville, varemot Thorberg skulle ha rätt att stanna kvar i landet och be hålla sina inkomster[515] och Sten få nåd till liv och lemmar. Konungen svarade: »Det synes mig, som om I, såsom I nu kommen här, haden lika stor makt att bestämma som jag eller större. Det skulle jag dock minst ha väntat av eder, bröder, att I skullen fara med härsmakt emot mig. Jag känner igen dessa råd, och dem torde Jadarborna[516] vara upphovsmän till; men icke behöver man bjuda mig böter.» Då sade Finn: »Icke ha vi bröder samlat folk för att hota Eder med våld, konung! Tvärtom är orsaken den, att vi först vilja bjuda eder vår tjänst. Men om I vägren detta och tillämnen något övervåld mot Thorberg, då skola vi alla fara till konung Knut den mäktige med den här som vi ha.» Konungen såg på honom och sade: »Om I bröder viljen svärja, att I skolen följa mig inom landet och utom landet och icke skilja eder från mig utan mitt lov och samtycke, och att I icke skolen dölja för mig, om I fån veta, att svekfulla råd läggas emot mig, då vill jag taga förlikning av eder bröder.»

Därpå for Finn tillbaka till sin här och omtalade dessa villkor, som konungen hade ställt dem. De höllo nu rådplägning därom. Thorberg sade, att han för sin del ville gå in på detta förslag. »Jag har icke lust», sade han, »att fly från mina egendomar och söka mig till utländska hövdingar; jag tror, att det alltid skall vara mig till heder att följa konung Olav och vara där han är.» Då sade Kalv: »Inga eder vill jag svärja konungen, och jag vill stanna hos honom, endast så länge som jag får behålla mina inkomster och andra hedersbevisningar och så länge som konungen vill vara min vän. Det är min önskan, att vi alla göra på samma sätt.» Finn svarade: »Jag vill råda till att låta konung Olav ensam bestämma villkoren emellan oss.» Arne Arnesson sade: »Om jag är besluten att följa dig, broder Thorberg, även om du vill kämpa emot konungen, så skall jag icke heller skilja mig från dig, om du fattar ett klokare beslut; jag skall följa dig och Finn och taga de villkor som I väljen för eder del.»

Därefter gingo de tre bröderna, Thorberg, Finn och Arne, ombord på samma skepp, rodde in till staden och gingo sedan att uppsöka konungen. Denna förlikning kom då till stånd, så att de svuro konungen eder. Därefter sökte Thorberg förlikning för Sten hos konungen. Konungen svarade, att Sten skulle få fara i fred för honom, vart han ville; »men icke skall han längre vara hos mig,» sade han. Sedan foro Thorberg och hans bröder ut till hären. Kalv for in till Eggja, Finn till konungen och Thorberg och den övriga skaran söderut hem. Sten följde med Erlings söner söderut; men tidigt på våren for han västerut till England. Han blev Knut den mäktiges handgångne man och var länge hos honom i stort anseende.


139. Finn Arnessons färd till Hålogaland.

Då Finn Arnesson hade vistats en kort tid hos konung Olav, hände det en dag, att konungen kallade till samtal med sig Finn och några andra män, som han brukade att ha närvarande vid sina rådplägningar. Då tog konungen till orda och sade så: »Jag har nu beslutat mig för att till våren uppbåda leding från hela landet, både skepp och folk, och fara med hela den här jag kan få emot Knut den mäktige; ty jag vet, att det krav, som han har rest emot mig på detta rike, tänker han icke låta vara endast löst prat. Nu är det att säga, Finn Arnesson, att jag vill, att du skall fara såsom sändebud för mig norrut till Hålogaland och där verkställa inkallelsen, göra allmänt uppbåd av folk och skepp och föra den hären till mötes med mig vid Agdanes.» Därefter utsåg konungen andra män för samma uppdrag och sände några in i Tråndheim och några söderut i landet, så att han lät detta bud utgå över hela landet.

Det är att berätta om Finns färd, att han hade en skuta med nära trettio mans besättning, och när han var färdig, for han sin väg, till dess han kom till Hålogaland. Där kallade han bönderna till ting, framförde sitt ärende och krävde leding. Bönderna där i bygden hade stora ledingsskepp; de åtlydde konungens bud och utrustade sina skepp. När Finn kom längre norrut i Hålogaland, höll han åter ting, men sände några av sina män att göra uppbådet, där det syntes honom nödvändigt. Finn sände bud till Thore hund på Bjarkö och lät kräva leding där som annorstädes. När konungens budskap kom till Thore, gjorde han sig genast redo att fara och bemannade med sina huskarlar det skepp som han sommaren förut hade haft på resan till Bjarmaland; han utrustade det på egen bekostnad. Finn kallade alla de hålöger som voro där norrifrån tillsamman i Vågar[517]. Där samlades om våren en stor här, och de väntade alla, till dess Finn kom norrifrån; dit var då också Thore hund kommen.

Då Finn kom, lät han genast blåsa till husting[518] för hela ledingshären. På det tinget framvisade männen sina vapen, och uppbådet från varje skeppslag blev granskat. När detta var fullgjort, sade Finn: »Dig vill jag spörja om detta, Thore hund! Vad vill du bjuda konung Olav för dråpet på hans hirdman Karle och för det rånet, då du tog konungens egendom där norrut i Lengjuvik?[519] Nu har jag konungens fullmakt i denna sak, och jag vill höra ditt svar.» Thore tittade sig omkring och såg många fullt beväpnade män stå på båda sidor om sig; han igenkände där Gunnstein och många andra fränder till Karle. Då sade Thore: »Mitt anbud är snart gjort, Finn. Jag vill överlämna hela denna sak åt konungens dom, vad han än behagar att kräva av mig.» Finn svarade: »Det är nu det troligaste, att det kommer att unnas dig mindre heder än så, ty du måste överlämna saken åt min dom, om du skall få förlikning.» Thore sade: »Även så menar jag, att saken har kommit i goda händer, och jag skall icke undandraga mig det.» Thore överlämnade nu saken med handslag, och Finn dömde däri helt och hållet.

Gerhard Munthe: Då satte Finn spjutet för bröstet på Thore ...
Därefter kungjorde Finn förlikningsvillkoren; Thore skulle betala konungen tio marker guld, Gunnstein och hans fränder andra tio marker och för rån och skadegörelse å egendom ytterligare tio marker[520]. »Men du skall betala nu genast», sade han. Thore sade: »Detta är stora böter.» »I annat fall är det slut med all förlikning», sade Finn. Thore bad, att Finn skulle giva honom så lång frist, att han kunde söka lån hos sina män. Finn bad honom betala där på stället och fordrade dessutom, att Thore skulle lämna fram det stora smycke som han hade tagit från den döde Karle. Thore sade, att han icke hade tagit något smycke. Då steg Gunnstein fram och sade, att Karle hade halsbandet om halsen, då de skildes — »men det var borta, då vi togo hans lik.» Thore sade, att han icke hade givit akt på något halsband — »men om vi skulle ha något halsband, så ligger det väl hemma på Bjarkö.» Då satte Finn spjutet för bröstet på Thore och uppmanade honom att lämna fram smycket. Thore tog då halsbandet av sin hals och lämnade det åt Finn. Därefter gick Thore därifrån och ut på sitt skepp.

Finn gick efter honom ut på skeppet med ett stort följe. Han gick längs fartyget, och hans män togo plats i rummen. Vid masten fingo de nere under däcksplankorna se två tunnor så stora, att de undrade däröver. Finn frågade, vad som fanns i de där tunnorna; Thore svarade, att däri voro hans dryckesvaror. Finn sade: »Varför giver du oss icke att dricka, kamrat, så mycken dryck som du har?» Thore sade till en av sina män, att han skulle tappa ur tunnan i en skål. Finn och hans män fingo att dricka; det var en mycket god dryck. Därefter bad Finn Thore att betala böterna. Thore gick fram och tillbaka längs fartyget och talade än vid en än vid en annan av sina män. Finn ropade och uppmanade honom att lämna fram pängarna. Thore bad honom gå i land och sade, att han skulle betala där. Då gick Finn upp i land med sina män. Thore kom dit och lade fram silver; ur en pung betaltes tio vägda marker[521]. Därefter tog han fram en hel mängd knyten; i somliga fanns en vägd mark, i andra en halv eller några örar[522]. Thore sade: »Detta är lånade pänningar, som olika män ha bisträckt mig, ty jag tror, att alla mina kostpängar äro slut.» Därefter gick Thore ut på skeppet, och när han kom tillbaka, betalte han silvret i små summor åt gången. Det led ut på dagen.

Så snart sammankomsten var slut, hade männen gått till sina skepp och gjort sig redo att avsegla. De började att segla, så snart de voro färdiga, och snart hade de flesta avseglat. Finn såg, att folket tunnades av omkring honom; hans män ropade på honom och bådo honom göra sig färdig. Ännu var icke en tredjedel av pänningarna betald. Då sade Finn: »Det går sent, Thore, med utbetalningen! Jag ser, att det går dig hårdt till sinnes att betala dessa pänningar. Vi skola nu också låta det vara tillsvidare; du kan betala konungen det som återstår.» Därefter steg Finn upp. Thore sade: »Det tyckes mig godt, Finn, att vi skiljas; men nog skall jag vinnlägga mig om att betala denna skuld så, att det icke skall synas varken dig eller konungen vara dåligt betalt.» Därefter gick Finn till sitt skepp och seglade fram efter sin här.

Thore blev sent färdig att lämna hamnen. Men när han och hans män hade fått upp sitt segel, styrde de ut över Västfjorden och sedan ut på havet och söderut längs landet så långt ute, att bergen syntes till hälften nedsjunkna i havet eller landet försvann under vattenytan. Han lät det gå så söderut, till dess att han seglade in i Englandshavet[523] och kom fram till England. Därefter for han och uppsökte konung Knut och blev väl mottagen av denne. Det visade sig då, att Thore hade mycket gods; han hade med sig allt det gods som han och Karle hade tagit i Bjarmaland. I de stora tunnorna sutto bottnarna tätt intill varandra, och däremellan var drycken, men tunnorna själva voro båda fyllda med gråskinn[524] och bäver och sobel. Thore var nu hos konung Knut.

Finn Arnesson for med hären till konung Olav. Han redogjorde för honom för sin färd och tillade, att han trodde, att Thore hade farit ur landet och västerut till England till Knut den mäktige. »Jag fruktar, att han kommer att bliva oss till stor skada», sade han. Konungen svarade: »Jag tror, att Thore är vår ovän, och det synes mig alltid bättre att ha honom fjärran än nära.»


140. Striden mellan Hårek och Åsmund Grankelsson.

Åsmund Grankelsson hade den vintern varit i sin »syssla» i Hålogaland och var hemma hos sin fader Grankel. Det ligger därute emot havet ett utskär, där man kan jaga både säl och fågel samt taga ägg och fisk. Detta hade sedan gammalt hört till den gård som Grankel ägde. Hårek från Thjotta gjorde emellertid anspråk därpå, och det hade kommit dithän, att han i några år hade haft all nyttan av skäret. Men Asmund och hans fader syntes nu ha konungens stöd för att få ut sin rätt. Fader och son foro båda om våren till Hårek, sade honom konung Olavs ord och visade hans igenkänningstecken, att Hårek skulle avstå ifrån sitt krav på skäret. Hårek svarade ovänligt på detta och förebrådde Åsmund, att han for till konungen med sådant och annat förtal. »Jag har all rätt på min sida», sade han; »du borde förstå att hålla måtta, Åsmund, även om du tycker dig vara en stor man, därför att du har konungens stöd. Det kan du också behöva, om det skall gå an för dig att dräpa hövdingar utan att betala böter därför[525] och råna oss, som förr tycktes kunna hålla på vår rätt, även om vi hade att göra med jämborna män — och det är nu mycket långt ifrån, att I ären mina jämlikar i börd.» Åsmund svarade: »Det få många röna av dig, Hårek, att du har ättstora fränder och överlägsen makt; många sitta med kränkt rätt för dig, men nu är det dock rimligast, Hårek, att du vänder dig annorstädes än mot oss, då du skall bedriva dina orättrådigheter eller handla så olagligt som detta är.» Därefter skildes de.

Hårek sände ut tio eller tolv av sina huskarlar med en stor roddbåt. De foro till skäret och togo där fångst av alla slag och lastade båten. Men när de voro färdiga att fara därifrån, kom Åsmund Grankelsson över dem med trettio män och uppmanade dem att lämna ifrån sig hela fångsten. Håreks huskarlar voro tämligen sena att svara härpå; då överföllo Åsmund och hans män dem, och man märkte nu skillnaden i antal. Av Håreks huskarlar blevo några slagna, andra sårade, andra åter kastade i havet; hela fångsten blev buren bort från skeppet, och Åsmund och hans män togo den med sig. Håreks huskarlar kommo hem med så förrättat ärende och berättade för Hårek om sin färd. Han svarade: »Märkliga synas alla nya händelser vara; detta har aldrig förr händt, att mina män blivit slagna.» Därmed blev det tyst med den saken; Hårek talade icke ett ord därom och var vid mycket godt lynne.

Om våren lät Hårek utrusta en snäcka med tjugo roddarbänkar och bemannade den med sina huskarlar. Det skeppet var mycket väl försett både med män och all utrustning. Hårek for om våren i leding. Då han träffade konung Olav, var också Åsmund Grankelsson där hos honom. Konungen åvägabragte ett möte mellan Åsmund och Hårek och förlikte dem; saken överlämnades åt konungens dom. Sedan lät Åsmund föra fram vittnesmål om att Grankel hade ägt skäret. Därefter dömde konungen. Sakens utgång blev nu olika för parterna: Håreks huskarlar fingo inga böter, och skäret tilldömdes Grankel. Hårek förklarade, att det icke var någon skam för honom att låta sig nöja med konungens dom, huru den saken än bleve ordnad sedan.


141. Berättelsen om Thorodd.

Thorodd Snorresson hade på konung Olavs befallning stannat i Norge, då Gelle Thorkelsson fick lov att fara till Island, såsom förut är skrivet[526]; han var således hos konung Olav och var mycket missnöjd med sin ofrihet, att han icke skulle ha lov att fara sin väg, vart han ville. I början av den vinter, då konung Olav uppehöll sig i Nidaros, kungjorde konungen, att han ville sända några män till Jämtland för att hämta skatt. Männen voro emellertid icke hågade för denna färd, ty de utskickade som konung Olav förut hade sändt dit, Thrånd den vite och hans elva följeslagare, hade — såsom förut är omtalat — blivit bragta om livet[527], och jämtarna hade alltsedan bibehållit sin lydnad under sveakonungen. Thorodd Snorresson erbjöd sig att fara, ty han frågade föga efter vad som övergick honom, om han blott finge råda sig själv. Konungen samtyckte härtill, och Thorodd begav sig åstad med elva följeslagare.

De kommo fram österut i Jämtland och uppsökte där en man som hette Thorar; han var lagman och den förnämste mannen där. De blevo vänligt emottagna. Då de hade varit där en kort tid, framförde de sitt ärende till Thorar. Han sade, att för svaret på detta rådde de andra landsmännen och hövdingarna icke mindre än han, och att han skulle sammankalla ting om saken. Så skedde också; tingsbud sändes ut och ett ting sammankallades, som blev talrikt besökt. Thorar for till tinget, och sändebuden stannade under tiden hemma i hans hus.

Thorar framställde denna sak för allmogen; men de kommo alla enhälligt överens om att de icke ville betala någon skatt till den norske konungen. Budbärarna ville några låta hänga, andra ville låta offra dem vid bloten, men det beslöts, att man skulle hålla dem kvar där, till dess sveakonungens sysslomän komme dit; dessa skulle då med landsmännens råd avgöra deras öde, såsom de ville. Man skulle behandla budbärarna väl och giva det utseende av att de kvarhöllos, därför att de skulle vänta på skatten. De skulle fördelas till underhåll i grupper om två och två.

Thorodd var jämte en annan man hos Thorar. Där hölls ett stort gästabud med sammanskott av öl till dryckeslaget. Det var många bönder där i byn, och de drucko alla tillsamman om julen. En annan by låg icke långt därifrån; där bodde en svåger till Thorar, en rik och mäktig man, som hade en vuxen son. De båda fränderna skulle dricka halva julen hos vardera och först hos Thorar. Svågrarna drucko med varandra och Thorodd med bondesonen. De drucko om kapp, och om kvällen var det kappdrickning och mannajämförelse[528] mellan norrmännen och svearna och sedan mellan deras konungar, både dem som hade varit förr och de nuvarande; man talade också om de skiften som hade varit rikena emellan och om de mandråp och rån som hade övats mellan länderna. Då sade bondesonen: »Om våra konungar ha förlorat det största antalet män, så skola sveakonungens sysslomän utjämna det med tolv mäns liv, när de komma hit söderifrån efter julen. I veten nog icke riktigt, stackars män, varför I kvarhållens här.» Thorodd lade märke till detta. Många skrattade däråt och funno på smädeord mot dem och deras konung. När ölet löste jämtarnas tungor, kommo saker i dagen som Thorodd förut icke hade misstänkt.

Dagen därpå togo Thorodd och hans följeslagare alla sina kläder och vapen och lade dem så, att de lätt kunde nå dem, och den följande natten, då männen hade somnat, lupo de därifrån till skogs. Morgonen därefter, då man märkte att de hade rymt, satte man efter dem med spårhundar och fann dem i skogen, där de hade gömt sig. De fördes hem och sattes in i ett uthus; där var en djup grav, i den släpptes de ned och dörren låstes om dem. De fingo där föga mat och hade inga andra kläder än dem de hade på sig.

Då halva julen var gången, for Thorar med alla sina frigivna trälar till sin svåger; han skulle dricka där under den senare hälften av julen. Thorars trälar skulle vakta graven. De hade fått rikligt att dricka, höllo föga måtta med drickandet och togo sig ett ölrus redan första kvällen. När de hade druckit duktigt, talade de som skulle bära mat till männen i graven sig emellan om att främlingarna icke skulle sakna något. Thorodd kvad kväden och skämtade för trälarna. De sade, att han var deras gode vän, och gåvo honom ett mycket stort ljus, som de tände. Sedan gingo de trälar som först voro inne ut och ropade ivrigt, att de andra skulle gå in. De voro alla druckna av ölet och stängde varken graven eller huset efter sig. Thorodd och hans följeslagare skuro sina kappor sönder i remsor, knöto samman dessa, gjorde en ögla på den ena ändan och kastade den upp på golvet i boden; den vecklade sig om foten på en kista och fastnade. De försökte så att komma upp. Thorodd lyfte upp sin kamrat, så att denne kom att stå på hans axlar; sedan halade kamraten sig upp genom luckan. Det var godt om rep i boden, och han sänkte ett ned till Thorodd; men när han sedan skulle draga upp honom, kunde han icke rubba honom från stället. Då sade Thorodd, att han skulle kasta repet över en bjälke, som var där i boden, göra en ögla på ändan och däri fästa så mycket timmer och stenar, att det bleve mer än hans egen vikt. Han gjorde så. Tyngden for ned i graven, och Thorodd lyftes upp. De togo sig i boden de kläder som de behövde. Där lågo några renhudar; på dem skuro de av klövarna och bundo dem bakfram under sina fötter. Innan de gingo därifrån, satte de eld på en stor sädeslada, som var där, och sprungo sedan bort i mörkret; ladan och många andra hus i gården brunno upp.

Thorodd och hans följeslagare foro hela natten genom ödemarken, men gömde sig om dagen. Om morgonen saknade man dem och begav sig ut med spårhundar för att söka efter dem åt alla håll från gården. Men hundarna följde spåren tillbaka till gården, ty de rättade sig efter renklövarna och följde spåren åt det håll, dit dessa pekade. Man letade då icke längre efter dem. Thorodd och hans kamrat vandrade nu länge genom ödemarkerna. De kommo en kväll till en liten gård och gingo in där. Därinne sutto en karl och en kvinna vid elden; han kallade sig Thore och sade, att det var hans hustru som satt där, och att de rådde om den lilla kojan. Husbonden bjöd dem att stanna där, och de antogo tillbudet. Han berättade för dem, att han hade kommit dit, därför att han flytt från bygden för ett dråps skull. Det blev väl sörjt för Thorodd och hans kamrat; de åto alla vid elden.

Sedan reddes sovplatser åt Thorodd och hans följeslagare där på bänken, och de lade sig att sova. Elden brann ännu. Då såg Thorodd, att en man kom in från ett annat hus; en så stor karl hade han aldrig förut sett. Han var klädd i skarlakanskläder prydda med guldbårder och var mycket ståtlig till utseendet. Thorodd hörde, att han förebrådde husbondfolket för att de togo emot gäster, ehuru de knappast hade så mycken mat de själva behövde. Hustrun svarade: »Var icke vred, broder! Det är ju icke ofta som detta har händt. Giv dem hellre någon hjälp! Du är bättre i stånd därtill än vi.» Thorodd hörde, att den store mannen hette Arnljot »gelline»[529], och att husfrun var hans syster. Thorodd hade hört talas om Arnljot och sport, att han var en svår stigman och ogärningsman.

Thorodd och hans kamrat sovo om natten, ty de voro trötta av vandringen. Men då det var kvar ungefär en tredjedel av natten, kom Arnljot dit och bad dem stiga upp och göra sig färdiga att fara sin väg. Thorodd och hans följeslagare stego genast upp och klädde sig; därefter fingo de dagvard. Sedan gav Arnljot dem båda skidor. Arnljot redde sig att fara med dem; han satte på sig skidor som voro både breda och långa. Så snart Arnljot stötte skidstaven i marken, var han genast långt borta ifrån de andra. Då väntade han och sade, att de icke skulle komma någon väg på det sättet; han bad dem stiga upp på skidorna hos sig. De gjorde så. Thorodd stod närmast Arnljot och höll sig i hans bälte, och Thorodds kamrat höll sig i honom. Arnljot skred fram lika fort, som om han ginge ensam.

Då en tredjedel av natten var gången[530], kommo de till en »själastuga»[531], slogo eld och tilredde mat. Då de åto, bad Arnljot dem att icke kasta något av maten, varken ben eller smulor, på golvet. Arnljot tog fram ur sin skjorta ett silverfat och åt därpå. När de voro mätta, tog Arnljot vara på deras lämningar. Därefter redde de sig att gå till vila. I den ena änden av huset var ett loft uppe på några tvärbjälkar; dit upp gingo Arnljot och hans följeslagare och lade sig att sova där. Arnljot hade ett stort huggspjut med guldinlagd fal; skaftet var icke längre, än att man kunde nå fålen med handen[532]. Han var omgjordad med ett svärd. De hade både sina vapen och sina kläder hos sig uppe i löftet. Arnljot bad dem vara tysta; han låg längst fram i löftet.

Om en liten stund kommo tolv män till huset; det var köpmän som foro till Jämtland med sina varor. Då de kommo in i huset, stojade de mycket och voro lustiga; de gjorde upp stora eldar åt sig. När de åto, kastade de bort alla benen; sedan redde de sig till att gå till vila och lade sig ned på bänken vid elden. Då de hade sovit en liten stund, kom till huset en jättelik trollkvinna. Då hon kom in, skrapade hon ivrigt till sig vad hon fick fatt i, tog benen och allt som tycktes henne ätbart och stoppade i munnen på sig. Därefter grep hon den man som var henne närmast, rev och slet honom helt och hållet i stycken och kastade honom på elden. Då vaknade de andra vid en ond dröm och sprungo upp; men hon slog ihjäl den ene efter den andre, så att endast en var kvar i livet. Denne sprang in under löftet och ropade på hjälp, om det funnes något i löftet som kunde hjälpa honom. Arnljot sträckte sig ned till honom, tog honom i axlarna och drog honom upp i löftet. Trollkvinnan gick fram emot elden och började att äta de män som voro stekta. Då reste Arnljot sig upp, grep sitt huggspjut och stack det mellan skuldrorna på henne, så att udden trängde ut igenom bröstet. Hon ryckte häftigt till, skrek styggt och sprang ut. Arnljot släppte spjutet, och det tog hon med sig därifrån. Arnljot gick fram, bar ut liken och satte dörr och dörrkarm för stugan, ty hon hade brutit alltsamman löst, då hon sprang ut. Sedan sovo de den stund som var kvar av natten.

Då det blev ljust, stego de upp och åto först sin dagvard. När de hade ätit, sade Arnljot: »Nu skola vi skiljas här. I skolen fara efter de slädspår som köpmännen ha gjort på sin väg hit i går; men jag skall leta efter mitt spjut. Jag vill som lön för min möda ha det som tyckes mig vara pänningar värdt av det gods som dessa män ha ägt. Du, Thorodd, skall frambära min hälsning till konung Olav och säga honom, att han är den man som jag allra helst skulle vilja träffa; men min hälsning synes honom väl ingenting värd.» Han tog upp silverfatet, strök av det med duken och sade: »Lämna konungen detta fat och säg honom, att detta är min hälsning!» Därefter rustade de sig å ömse sidor till färd och skildes så efter dessa händelser.

Thorodd och hans kamrat begåvo sig åstad i sällskap med den av köpmännen som hade kommit undan. Thorodd for, till dess att han träffade konung Olav i köpstaden[533]. Han berättade honom allt om sina färder, framförde Arnljots hälsning och lämnade honom silverfatet. Konungen beklagade, att Arnljot icke hade kommit till honom. »Det är stor skada», sade han, »att så mycket ondt skall ha drabbat en så god och märklig man.» Thorodd stannade hos konung Olav under återstoden av vintern och fick sedan lov av honom att fara till Island sommaren därefter. Han och konung Olav skildes i vänskap.


142. Konung Olavs uppbåd.

Konung Olav rustade sig om våren att fara från Nidaros. Det samlades mycket folk till honom från Tråndheim och de norra delarna av landet. Då han var färdig, for han först med sin här till Nordmöre; han samlade där ledingsfolket därifrån och från Raumsdal. Därefter drog han till Sunnmöre. Han låg länge vid Heröarna och väntade på sitt folk. Han höll ofta husting. Det kom mycket till hans öron som syntes honom kräva överläggning. Det hände på ett husting som han höll, att han bragte på tal och ordade om den förlust av män som han hade lidit genom färöingarna. »Men den skatt som de ha lovat mig», sade han, »den kommer icke fram. Nu tänker jag ännu en gång sända bud efter skatten.» Konungen vände sig med denna sak till åtskilliga av sina män och bad, att de skulle företaga denna resa; men han fick av alla det svaret, att de helst ville slippa att göra denna färd.

Då reste sig en storväxt man med mycket präktigt utseende; han hade röd kjortel, hjälm på huvudet, svärd i bältet och ett stort huggspjut i handen. Han tog till orda och sade: »Det kan icke nekas, att här är stor skillnad på män. I han en god konung, men han har dåliga undersåtar. I vägren en sändebudsfärd, som han beder eder om, men I han förut av honom tagit emot vängåvor och många hedersbevisningar. Jag har hittills icke varit denne konungs vän; han har också varit min ovän, och han menar sig säkert ha haft goda skäl därtill. Men nu vill jag, konung, erbjuda mig att göra denna resa, om du icke kan få någon bättre.» Konungen svarade: »Vem är denne raske man, som svarar på min vädjan? Du är mycket olik de andra män som äro här, eftersom du erbjuder dig att fara, medan de gjorde undanflykter som jag trodde gärna skulle ha rättat sig efter mitt ord. Men jag känner icke alls till dig och har icke ens reda på ditt namn.» Han svarade: »Mitt namn kan du lätt få att veta; jag tror, att du nog har hört mig omtalas, jag kallas Karl från Möre.» Konungen sade: »Så är det, Karl; jag har hört dig nämnas förr, och sant att säga har det funnits de tider, då du icke skulle ha kunnat berätta därom efteråt, om vi hade kommit att träffas. Men nu vill jag icke vara sämre än du och skall icke vägra att giva dig min hjärtliga tack, då du bjuder mig din hjälp. Du skall komma till mig, Karl, och vara min gäst i dag, och vi skola då tala om denna sak.» Karl samtyckte härtill.


143. Berättelsen om Möre-Karl.

Karl från Möre hade varit viking och en stor våldsverkare, och konungen hade ofta sändt män till honom för att bringa honom om livet. Men han var av god ätt och var en mycket företagsam man; han var väl förfaren i kroppsfärdigheter och en duglig man i många avseenden.

När Karl hade beslutat sig för denna färd, tog konungen förlikning av honom och skänkte honom sin vänskap. Han lät utrusta honom på bästa sätt till resan. De voro nära tjugo män på skeppet. Konungen sände bud till sina vänner på Färöarna och hänvisade Karl till Leiv Ossursson och lagsagomannen Gille för att få beskydd och hjälp; han medsände för den skull igenkänningstecken ifrån sig.

Færøerne (kart).jpg
Karl for, så snart han var färdig. De fingo god vind, kommo till Färöarna och lade till i Thorshamn på Straumö[534]. Därefter sammankallades där ting, och folket kom talrikt tillstädes. Dit kom Thrånd från Gata med en stor skara; dit kommo också Leiv och Gille, likaledes med stort följe. Då de hade tältat bodarna[535] och gjort sig i ordning, gingo de och uppsökte Karl från Möre; det växlades vänliga hälsningar dem emellan. Sedan framförde Karl konung Olavs bud och vänskapsförsäkringar till Gille och Leiv och lämnade fram igenkänningstecknen. De svarade vänligt på detta, bjödo Karl till sig och lovade att understödja hans sak och giva honom all den hjälp som det stod i deras makt att lämna. Han tog tacksamt emot detta. Litet senare kom Thrånd dit och hälsade vänligt på Karl. »Det gläder mig», sade han, »att en sådan karl har kommit hit till vårt land med ett ärende från vår konung, vilket vi alla äro skyldiga att understödja. Jag vill icke höra talas om annat, än att du kommer till vinteruppehåll hos mig och med dig så många av dina män, att din heder kan bliva större än eljest.» Karl svarade, att han redan hade bestämt sig för att fara till Leiv; »eljest skulle jag», sade han, »gärna ha antagit ditt tillbud.» Thrånd sade: »Då är det Leiv beskärt att få mest ära av denna sak. Men är det något annat som jag skulle kunna göra, så att det bleve dig till någon hjälp?» Karl svarade, att det skulle vara honom en stor hjälp, om Thrånd samlade in skatten på Österö och likaså på alla Norderöarna. Thrånd svarade, att han var både skyldig och villig att giva konungens sak den hjälpen. Därefter gick Thrånd tillbaka till sin bod. Mera hände icke på det tinget.

Karl for nu till uppehåll hos Leiv Ossursson och stannade där vintern därefter. Leiv krävde in skatten på Straumö och på alla öarna söder därom. Våren därpå blev Thrånd från Gata sjuk, hade tyngd över ögonen och dessutom andra krämpor; likväl gjorde han sig redo att fara till tinget, såsom han brukade. Då han kom på tinget och hans bod var tältad, lät han bekläda den inuti med svarta bonader, för att ljuset skulle bliva mindre skarpt. Då några dagar av tinget voro gångna, gingo Karl och Leiv till Thrånds bod med ett stort följe. När de kommo till boden, stodo några män utanför. Leiv frågade, om Thrånd var inne i boden. De svarade, att han var där. Leiv sade, att de skulle bedja Thrånd komma ut. »Jag och Karl ha ett ärende till honom», sade han. Då männen kommo tillbaka, sade de, att Thrånd hade sådan värk i ögonen, att han icke kunde komma ut — »han bad, att du skulle gå in, Leiv.» Leiv uppmanade sina följeslagare att gå försiktigt, när de komme in i boden, och icke trängas: »den skall gå först ut som går sist in.» Leiv gick först, därnäst Karl och därefter dennes följeslagare, och de gingo fullt beväpnade, som om de beredde sig på strid.

Leiv gick in emot de svarta bonaderna och frågade, var Thrånd var. Thrånd svarade och hälsade på Leiv. Leiv besvarade hans hälsning och frågade sedan, om han hade krävt in skatten på Norderöarna, och om han kunde lämna redovisning för pänningarna. Thrånd svarade och sade, att det icke hade fallit honom ur minnet, vad han och Karl hade talat om, och att han skulle göra reda för skatten. »Här är en pung, Leiv, som du skall taga emot», sade han, »och som är full av silver.» Leiv tittade sig omkring och såg endast få män i boden; några lågo på bänkarna, några få sutto uppe. Därefter gick Leiv fram till Thrånd, tog emot pungen och bar den längre ut i boden, där det var ljust. Han hällde ut silvret på sin sköld, rörde om i det med händerna och sade, att Karl skulle se på pänningarna. De sågo på det en stund. Därpå frågade Karl, vad Leiv tyckte om silvret. Han sade: »Jag tror, att varenda dålig pänning som finnes på Norderöarna har kommit hit.» Thrånd hörde detta och sade: »Tycker du icke om silvret, Leiv?» »Nej, så är det», svarade han. Thrånd sade: »De äro då riktiga uslingar, våra fränder, eftersom man icke kan lita på dem i något! Jag sände dem i våras att hämta skatten på öarna norrut, ty själv var jag icke duglig till något i våras. Men de ha låtit muta sig av bönderna till att taga emot sådana här usla pänningar, som icke duga att betala med. Det är bäst, Leiv, att du ser på det här silvret, som jag har fått inbetalt till mig i jordskyld.» Leiv bar då tillbaka silvret, tog emot en annan pung och bar den fram till Karl. De granskade dessa pänningar, och Karl frågade, vad Leiv tyckte om dem. Han svarade, att de syntes honom dåliga. Sådant mynt kunde väl mottagas, då det gällde fordringar som det icke var träffat noggrant avtal om — »men icke vill jag taga emot dessa pänningar för konungens räkning.»

En man, som låg på bänken, kastade fällen av huvudet och sade: »Sant är det gamla ordstävet, att alla bliva sämre, ju äldre de bliva. Så är det också med dig, Thrånd! Du låter Karl från Möre rata pänningar för dig hela dagen.» Det var Gaut den röde. Thrånd sprang upp vid Gauts ord, utfor i vredgat tal och förebrådde häftigt sina fränder, men till slut sade han, att Leiv skulle lämna honom silvret: »Tag här i stället en pung, som mina landboar ha lämnat mig i våras; fastän jag icke ser klart, är dock ens egen hand givmildast.» En man, som låg på bänken, reste sig upp på armbågen; det var Thord den låge. »Det är icke ringa tillvitelser som vi få höra av den där Karl från Möre, och han vore värd lön därför.» Leiv tog emot pungen och bar den till Karl. De sågo på pänningarna, och Leiv sade: »Icke behöver man länge se på detta silver. Här är den ena pänningen bättre än den andra; dessa pänningar vilja vi ha. Sätt en man, Thrånd, till att se på, medan vi räkna!» Thrånd svarade, att han trodde sig ha fått den bäste till det, om Leiv såge på å hans vägnar.

Leiv och hans män gingo ut icke långt från boden; där satte de sig ned och räknade pänningarna. Karl tog hjälmen av huvudet och hällde silvret däri, allt efter som det blev vägt. Då fingo de se en man gå förbi; han hade en stavyxa[536] i handen, en sid hatt på huvudet och en grön kappa; han var barfota med linnebyxor knutna om benen. Han satte ned stavyxan i marken, gick därifrån och sade: »Akta dig, Möre-Karl, att du icke får något men av min stavyxa!» Strax därpå kom en man springande dit, ropade ivrigt på Leiv Ossursson och bad honom skynda sig till lagsagomannen Gilles bod: »Där sprang Sigurd Thorlaksson in genom öppningen under tältduken och sårade till döds en av männen i hans bod.» Leiv sprang genast upp och gick bort till Gille. Alla männen i hans bod gingo med honom, men Karl satt kvar, och norrmännen stodo rundtomkring honom. Då sprang Gaut den röde fram och högg med en »handyxa»[537] över männens axlar; hugget träffade Karl i huvudet, men det blev icke något stort sår. Thord den låge grep stavyxan, som stod i marken, och slog med den på yxhammaren, så att yxan trängde in i hjärnan. En mängd män rusade nu ut ur Thrånds bod. Karl bars därifrån död.

Thrånd beklagade denna gärning, men erbjöd likväl böter till förlikning för sina fränder. Leiv och Gille förde rättegången efter den dräpte, och de vägrade att mottaga böter. Sigurd blev fredlös för det våld som han hade övat mot Gilles bodkamrat och Thord och Gaut för dråpet på Karl. Norrmännen utrustade det skepp som Karl hade haft dit och foro österut till konung Olav. Han blev mycket vred över denna gärning, men det blev honom icke förunnat att hämnas på Thrånd eller hans fränder på grund av den ofred som nu hade uppstått i Norge och som senare skall omtalas.

Nu skola vi icke berätta mera om de händelser som blevo en följd därav, att konung Olav krävde skatt av Färöarna. Likväl blev det sedan strider på Färöarna efter dråpet på Möre-Karl, varvid Leiv Ossursson kämpade emot Thrånd från Gata och hans släktingar; härom finnas vidlyftiga berättelser[538].


144. Konung Olavs leding.

Nu är att berätta om det som vi förut ha börjat på, att konung Olav for med sin här och hade leding ute på havet[539]. Alla ländermän från norra delen av landet följde honom utom Einar »tambarskälve»; denne hade suttit stilla på sina gårdar, sedan han kom till landet[540], och tjänade icke konungen. Einar hade mycket stora egendomar och förde ett stort hus, fastän han icke hade några intäkter av konungen. Konung Olav styrde med sin här söderut förbi Stad; där samlades ytterligare till honom mycket folk från bygderna däromkring. Konung Olav hade ett skepp som han hade låtit bygga vintern förut och som kallades »Visunden»[541], ett mycket stort fartyg. Dess framstäv var prydd med ett visundhuvud, inlagt med guld. Detta omtalar skalden Sigvat:

Den flyktskygge Tryggvesonens
drake[542] bar till striden
hals och huvud prydda
med guld — det var så Guds vilja[543].
En annan lät Olav den digre
— den stolta »Visunden» — löpa
på vågen. Havet sköljde
kraftigt dess hornprydda huvud.

Konungen for sedan söderut till Hordaland. Här fick han höra, att Erling Skjalgsson hade farit bort från landet och hade haft mycket folk med sig, fyra eller fem skepp. Han hade själv en stor »skeid»[544] och hans söner tre tjugobänkare. De hade seglat västerut till England till Knut den mäktige. Konung Olav for österut längs kusten och hade en stor här. Han hörde sig för, om man visste något om Knut den mäktiges färd, och alla kunde säga, att han var i England; men det sades också, att han hade leding ute och ämnade sig till Norge. Eftersom konung Olav hade mycket folk samlat och icke med säkerhet kunde få veta, vart han skulle styra för att möta Knut den mäktige, och då männen tyckte, att de voro illa betjänta med att ligga kvar på samma ställe med en så stor här, så beslöt han sig för att föra sin flotta söderut till Danmark. Han tog med sig alla de män som syntes honom mest stridsdugliga och som voro bäst utrustade; de andra gav han hemlov. Såsom det är kvädet:

Olav, den orddjärve, driver
»Visund» med åran mot söder;
från öster en annan furste
klyver med kölen vågen[545].

Nu foro de män hem som han tyckte sig ha minst nytta av. Konungen hade en stor och präktig här; där voro de flesta ländermän från Norge med undantag av dem som, efter vad förut omtalats, hade lämnat landet eller stannat kvar hemma.


145. Om konung Olav och konung Anund.

Då konung Olav seglade till Danmark, styrde han till Själland, och när han kom dit, började han att härja och göra landstigningar. Landets innebyggare plundrades, somliga dräptes, andra togos tillfånga, bundos och fördes till skeppen; men alla flydde som kunde komma åt, och det gjordes intet motstånd. Konung Olav for mycket våldsamt fram med sin här.

Medan konung Olav var på Själland, fick han veta, att konung Anund hade leding ute och for med en stor här österifrån[546] längs Skåne och härjade där. Nu yppades de rådslag som konung Olav och konung Anund hade haft i Älven, då de avtalade förbund och vänskap och överenskommo att gemensamt vända sig emot konung Knut[547]. Konung Anund fortsatte sin färd, till dess att han mötte sin svåger, konung Olav. Då de träffades, kungjorde de både för sin här och för landets folk, att de hade för avsikt att lägga Danmark under sig och kräva hyllning av landets innebyggare. Det var där så, som man ofta ser exempel på, att då folket överfalles med krig och icke får någon hjälp till att göra motstånd, så underkasta sig de flesta de pålagor varmed de kunna köpa sig fred. Det gick då också så, att många män underkastade sig konungarna och lovade dem lydnad. Olav och Anund lade landet under sig vida omkring, där de drogo fram, men härjade i annat fall. Skalden Sigvat omtalar detta härtåg i den dråpa som han diktade om Knut den mäktige[548]:

Knut var i världen[549].
Jag sport[550], att Haralds
son[551] på färden[552]
modet ej fällde.
Årsälle kungen,
Olav, förde
mot söder från Nid[553]
sin här på havet.
På svala[554] kölar
ilade snabbt
fursten — så sägs det[555]
mot Själlands slätter.
Men Anund styrde
med andra män,
de svenska, vid åran
mot danernas land.


146. Om konung Knut.

Konung Knut hade sport västerut i England, att Norges konung Olav hade leding ute, och även, att Olav hade farit med den hären till Danmark och att det var ofred i hans rike. Då började Knut att draga samman en här; där samlades snart mycket folk och en mängd skepp. Håkon jarl var jämte Knut ledare för den hären. Skalden Sigvat kom denna sommar österut[556] till England från Ruda[557] i Valland i sällskap med en man vid namn Berg. De hade farit dit på en handelsresa sommaren förut. Sigvat diktade en »flock»[558] som kallades »Västerfärdsvisorna»[559] och som börjar så:

Berg, hur mången morgon
vi tänkt på det fagra Ruda,
där vi förtöjde på resan
skeppen vid västra sidan!

Då Sigvat kom till England, begav han sig genast till konung Knut och ville bedja honom om lov att fara till Norge. Konung Knut hade utfärdat förbud för alla handelsfartyg att lämna landet, innan han hade utrustat sin här. När Sigvat korn till honom, gick han till det härbärge där konungen befann sig. Härbärget var låst, och han stod länge utanför; men när han träffade konungen, fick han tillstånd, såsom han begärde. Då kvad han:

Utanför dörren jag måste
ödmjukt spörja, förrn samtal
jag fick med jutarnas konung:
dörren var stängd för skalden.
Gunstigt dock Gorm den gamles
ättling[560] svarade sedan
snart på min bön i salen[561]. —
Järn bär jag ofta på armen[562].

Då Sigvat såg, att konung Knut rustade sig till krigståg emot konung Olav, och han fick veta, huru stor styrka konung Knut hade, kvad han:

Den raske Knut — sin styrka
nu all han samlar — och Håkon
stå Olav efter livet:
för kungens död jag rädes.
Må furstens liv bevaras,
fast Knut och jarlarna hota!
Glad skall jag möta åter
kungen, om undan han kommer.

Ännu flera versar diktade Sigvat om Knuts och Håkons färd. Han kvad vidare:

Den tappre jarlen skulle
förlika nu med Olav
de gamla bönder som förde
ständigt sin sak mot kungen[563].
Håkon och Olav fordom
kämpat med vrede om livet[564];
fiendskapen ej glömdes —
manlig är Eriks ättling.


147. Om konung Knuts drake.

Då Knut den mäktige hade utrustat sin flotta för att fara ur landet, hade han en mängd folk och mycket stora skepp. Han själv hade en drake, som var så stor, att den hade sextio rum[565]; den hade guldprydda huvuden. Håkon jarl hade en annan drake. Den hade fyrtio rum; även på den voro huvudena förgyllda. Seglen på båda voro randiga med blåa, röda och gröna ränder. Alla skeppen voro målade ovanför vattenlinjen, och all utrustningen till skeppen var mycket praktfull. De hade många andra skepp, stora och väl utrustade. Detta omtalar skalden Sigvat i »Knutsdråpa»:

Den danske kungens
strålögde son[566]
sporde från öster
hären nalkas.
Det smyckade skeppet
skred från väster,
som därifrån förde
Adalråds ovän[567].
Den kungliga drakens
blåa segel
svällde i vinden —
präktig var färden.
Kölarna alla,
som kommo från väster,
på svallande vågen
gledo mot Limfjord.

Det berättas, att konung Knut styrde med denna stora här österut från England, kom oskadd med alla sina män till Danmark och lade till i Limfjorden. Där voro en stor mängd av landets män samlade.


148. Harde-Knut tages till konung.

Jarlen Ulv Sprakaläggsson hade blivit satt till att försvara landet i Danmark, då konung Knut for till England. Knut hade också åt Ulv jarl anförtrott sin son, som bar namnet Harde-Knut. Detta hade händt föregående sommar, såsom förut är skrivet[568]. Jarlen sade genast, att Knut vid deras skilsmässa hade meddelat honom, att han ville, att de skulle taga hans son Harde-Knut till konung över Danmark. »Det var därför han lämnade honom i våra händer», sade Ulv; »jag och många andra män och hövdingar här i landet ha ofta inför konung Knut klagat, att det tyckes oss mycket vanskligt att sitta här utan konung. De förra danska konungarna tyckte sig ha fullt upp att göra med att ha konungamakten över Danavälde ensamt; och i forna tider rådde många konungar på en gång över detta rike. Likväl ha vi nu mycket större svårigheter att dragas med än förr, ty hittills ha vi fått sitta i fred för utländska härskare; men nu spörja vi, att Norges konung ämnar bekriga oss, och man misstänker till och med, att sveakonungen också skall deltaga i det härtåget. Men konung Knut är nu i England.» Därefter visade jarlen fram konung Knuts brev och sigill, som bekräftade allt vad han hade sagt. Denna sak understöddes av många andra hövdingar. Till följd av alla dessas övertalning beslöt allmogen att taga Harde-Knut till konung; det skedde på samma ting.

Till denna plan hade drottning Emma varit upphovsman. Hon hade låtit skriva och sätta sigill under dessa brev; hon hade med list skaffat sig konungens sigill. Själv var denne okunnig om allt detta.

Då Harde-Knut och Ulv jarl fingo veta, att konung Olav hade kommit söderut från Norge med en stor här, foro de till Jutland, ty detta är den förnämsta delen av Danavälde; de sände ut krigsbudkavle och uppbådade en stor här. När de sporde, att sveakonungen också hade kommit dit med sin här, tyckte de sig emellertid icke ha nog styrka att inlåta sig i strid med dem båda. De höllo hären samlad på Jutland och ämnade försvara den landsdelen emot konungarna; men hela flottan drogo de samman i Limfjorden och väntade så på konung Knut.

Då de fingo underrättelse, att konung Knut hade kommit västerifrån till Limfjorden, sände de bud till honom och till drottning Emma och bådo henne, att hon skulle taga reda på, om konungen var vred på dem eller icke, och låta dem veta det. Drottningen talade om denna sak med konungen och sade, att deras son Harde-Knut ville giva i försoning allt vad konungen önskade, om han hade gjort något, som vore konungen emot. Han svarade, att Harde-Knut icke hade handlat efter eget råd. »Det har gått till så, som man kunde vänta», sade han, »eftersom han var ett barn och oförståndig, att han gärna ville kallas konung, och att den vanskligheten mötte honom, att hela detta land skulle bliva härjat och lagt under utländska härskare, om vi icke komme till hjälp. Om han nu vill bliva förlikt med mig, så skall han fara till mig och nedlägga den narraktiga konungatiteln, som han har tagit sig.» Drottningen sände dessa samma ord till Harde-Knut och bad tillika, att han icke skulle draga sig undan denna färd; hon sade, såsom sant var, att han icke hade styrka nog till att göra motstånd mot sin fader.

När detta bud kom till Harde-Knut, sökte han råd hos jarlen och andra hövdingar, som voro hos honom. Men det visade sig genast, att så snart folket fick veta, att Knut den gamle var kommen, så samlade sig hela allmogen omkring honom och satte all sin lit till honom. Ulv jarl och hans medbröder sågo då, att det endast fanns två utvägar, antingen att fara till konungen och överlämna allt i hans händer eller också att fly ur landet. Alla rådde Harde-Knut att fara till sin fader. Han gjorde så. Då de möttes, föll han till sin faders fötter och lade i hans knä det sigill med vilket konunganamnet följde. Konung Knut tog Harde-Knut i handen och satte honom på en lika förnämlig plats som han hade suttit förut.

Ulv jarl sände sin son Sven till konung Knut. Sven var systerson till konungen[569]. Han sökte för sin faders räkning förlikning av konungen och erbjöd sig att ställa sig som gisslan för jarlen. Sven och Harde-Knut voro jämnåriga. Konung Knut bad hälsa jarlen, att han skulle samla folk och skepp och fara konungen till mötes, så skulle de sedan tala om förlikningen sig emellan. Jarlen gjorde så.


149. Krig i Skåne.

När konung Olav och konung Anund sporde, att konung Knut hade kommit västerifrån och att han hade en oemotståndlig här, seglade de österut längs Skånes kust och började att härja och bränna bygderna; de sökte sig så österut hän emot sveakonungens rike. Men så snart folket fick höra, att konung Knut var kommen till Danmark, så ville ingen längre underkasta sig konungarna. Detta omtalar skalden Sigvat:

De raska kungar
mäktade icke
Danmarks land
med härtåg kuva.
Danernas bane[570]
härjade grymt
det vida Skåne.
Främst bland furstar[571].

Konungarna drogo österut längs kusten, lade till vid mynningen av Helgeå och stannade där en tid. Då fingo de veta, att konung Knut seglade med sin här österut efter dem. De rådslogo med varandra och beslöto, att konung Olav med sin här skulle gå upp i land och genom skogarna ända till det vatten ur vilket Helgeån faller ut[572]. De gjorde där vid åns utlopp ur sjön en damm av timmer och torv och dämde så upp vattnet; vidare grävde de stora diken och förenade flera vattendrag, så att vattnet svämmade över vidt och bredt. I älvfåran fällde de stora träd. De voro sysselsatta med detta arbete många dagar, och konung Olav hade hela ledningen av detta företag, medan konung Anund förde befälet över skeppshären. Konung Knut fick underrättelse om konungarnas färd och all den skada som de hade gjort i hans rike. Han styrde då emot dem, där de lågo i Helgeå; han hade en stor här, dubbelt så stor som de båda tillsammans. Detta omtalar Sigvat:

Jutlands herre,
när hem han kom,
lät sig ej röva —
ära han vann.
Danernas skydd[573]
tålde icke
rån i riket.
Främst bland furstar[574].


150. Strid vid Helgeå.

Det hände en dag mot kvällen, att konung Anunds kunskapare fingo se konung Knut komma seglande, och han hade då icke långt dit. Då lät konung Anund blåsa till strid. Männen togo ned tälten och iförde sig sina rustningar, rodde ut ur hamnen och österut[575] längs kusten, lade samman sina skepp, bundo dem vid varandra och beredde sig till strid. Konung Anund sände budbärare upp i land; de foro till konung Olav och meddelade honom dessa händelser. Då lät konung Olav bryta sönder dammarna och lät ån åter rinna i sin gamla fåra; själv begav han sig om natten till sina skepp.

Konung Knut kom utanför hamnen. Han såg, att konungarnas här låg där beredd till strid. Han tyckte, att det var väl sent på dagen att gå till anfall, om hela hans här skulle vara stridsfärdig, ty hans flotta behövde stor plats på havet för att segla; det var långt emellan det främsta skeppet och det sista och likaså emellan det som gick ytterst och det som gick närmast land. Vinden var svag. Då konung Knut såg, att svearna och norrmännen hade lämnat hamnen, lade han till i den med de skepp som fingo rum där; likväl låg huvuddelen av hären ute på havet.

Om morgonen, då det var nästan ljust, voro många av Knuts män uppe i land, somliga i samtal, andra vid lekar. De märkte ingenting, förrän vattnet rusade emot dem med kraften av en fors. Med strömmen följde stora trädstockar som drevo ut mot deras skepp; skeppen togo skada därav, och vattnet svämmade ut över hela slätten. De män som voro på land omkommo och därjämte många av dem som voro på skeppen; men alla som kunde det höggo av förtöjningarna och gjorde sig lösa, och skeppen drevo nu i oordning om varandra. Den stora drake på vilken konungen själv befann sig fördes ut av strömmen; den var icke lätt att vända med årorna och drev därför ut emot konung Anunds och konung Olavs flotta. Då männen där kände igen skeppet, lade de sig genast rundtomkring det. Men detta fartyg hade hög bordläggning, som om det vore en borgmur, och det fanns många män ombord, utvalt folk, väl beväpnat och oförskräckt, och det var därför icke lätt att anfalla. Det dröjde icke heller länge, innan Ulv jarl rodde fram med sitt folk. Då började striden. Nu drog sig konung Knuts här dit från alla håll. Då sågo konungarna, Olav och Anund, att de för den gången hade vunnit all den seger som var dem beskärd av ödet. De läto då sina skepp draga sig tillbaka, löste sig från konung Knuts skepp och skilde flottorna åt. Men eftersom detta anfall icke hade fått det förlopp som konung Knut hade bestämt, och då skeppen sålunda icke hade rott fram så, som det var avsett, så kom ingen förföljelse till stånd. Konung Knut och hans män mönstrade sitt folk och började sedan att ordna hären och göra sig i ordning.

Då de hade skilts åt och var flotta seglade för sig, mönstrade konungarna sin här och funno, att de icke hade lidit någon förlust. De sågo emellertid också, att om de väntade där, till dess konung Knut hade gjort hela den här redo, som han hade, och sedan anföll dem, så var övermakten så stor, att det var föga utsikt till att de skulle segra, men lätt att se, att det skulle bliva mycket stort manfall, om det komme till strid. Det blev därför beslutat, att de skulle med sin här ro österut längs kusten. Då de sågo, att konung Knuts flotta icke följde efter dem, reste de masterna och hissade sina segel. Ottar svarte talar om denna strid i en dråpa som han diktade om Knut den mäktige[576]:

Kungars kampdjärve ättling!
Svearna slog du i grunden
i öster vid ån den helga —
ulven fick rikligt byte.
Fruktade furste! Du värjde
landet mot tvänne kungar —
där svalt ej korpen i sanning.
Raskt du handlar mot männen.

Skalden Thord Sjåreksson diktade en arvdråpa om konung Olav den helige; den kallas »Korsdråpan»[577], och däri omtalas också denna strid:

Olav, egdernas herre[578],
prövade vapenlyckan
mot jutarnas härlige furste,
som givmild ringar styckar[579].
Skarpt sköt Skånes konung
på nära håll i striden;
Svens son[580] ej kraftlös röntes —
ulven tjöt över liken.


151. Konung Olavs och konung Anunds rådslag.

Konung Olav och konung Anund seglade nu österut längs sveakonungens rike, och om aftonen lade de i land på ett ställe som heter Barvik[581]; där lågo konungarna om natten. Det märktes på svearna, att de voro angelägna att fara hem; en stor del av sveahären seglade under natten österut[582] längs kusten och stannade icke, förrän var och en kom hem till sitt. Då konung Anund blev varse detta, lät han blåsa till husting, så snart dagen grydde. Allt folket gick i land, och tinget blev satt. Konung Anund tog till orda: »Det är så», sade han, »som I, konung Olav, veten, att vi i sommar alla ha farit tillsamman och härjat vida omkring i Danmark. Vi ha fått mycket gods, men intet land. Jag har i sommar haft tre och ett halvt hundrade skepp, men nu äro icke mer än hundra skepp kvar. Nu synes det mig, att vi icke skola kunna uträtta något som vi få ära av med en så liten här som vi nu ha, även om I han sextio skepp, liksom I han haft i sommar. Det synes mig därför rådligast att fara tillbaka till mitt rike, och det är godt att »åka hem med hel vagn»[583]. Vi ha vunnit på denna färd och icke förlorat något. Nu vill jag, svåger Olav, tillbjuda Eder, att I faren hem med mig och att vi i vinter alla förbliva tillsamman. Tagen av mitt rike vad I behoven för att uppehålla Eder och de män som följa Eder! Låtom oss sedan, när våren kommer, fatta det beslut som synes oss bäst! Men om I hellre viljen välja den utvägen att ha vårt land till genomfart, då skolen I få lov därtill, om I viljen fara landvägen till Edert rike i Norge.»

Konung Olav tackade konung Anund för de vänskapliga anbud som han hade gjort honom. »Men om jag får råda», sade han, »så skola vi likväl fatta ett annat beslut; vi skola hålla denna här samlad, som nu är kvar. Jag hade först i sommar, innan jag for ifrån Norge, tre och ett halvt hundrade skepp, men då jag lämnade landet, utvalde jag av hela denna här de män som syntes mig dugligast; jag bemannade med dem dessa sextio skepp som jag nu har. Nu synes det mig också beträffande Edert folk, att de ha lupit bort som voro dådlösast och minst att sätta sin lit till; men jag ser här alla Edra hövdingar och styresmännen för hirden, och jag vet, att hirdmännen äro skickligast i vapnens bruk. Vi ha ännu en stor här och så goda skepp, att vi väl kunna ligga ute på skeppen hela vintern, såsom konungar ha gjort förr. Konung Knut kommer icke att ligga länge i Helgeå, ty där är icke hamn för en så stor mängd skepp som han har. Kanske kommer han att följa efter oss österut[584]; vi skola då draga oss undan, och då skall folk snart samlas till oss. Men om han vänder tillbaka dit, där det finnes hamnar som han kan ligga i med sin flotta, så skola säkert många av männen där längta hem lika mycket som här. Jag tror, att vi ha ställt så till i sommar, att bönderna både i Skåne och Halland veta, vad de skola syssla med. Konung Knuts här kommer snart att skingras åt alla håll, och då är det icke godt att veta, åt vem segern blir beskärd. Låtom oss först efterspana, vilket beslut han fattar!» Konung Olav slutade sitt tal så, att alla gåvo honom sitt bifall, och man beslöt att göra, såsom han önskade. Det sändes kunskapare till konung Knuts här, och de båda konungarna blevo liggande där de voro.


152. Om konung Knut och Ulv jarl.

Konung Knut såg, att den norske och den svenske konungen styrde med sin här österut[585] längs kusten. Han sände genast folk i land och lät sina män rida landvägen dag och natt, allt efter som konungarnas här for sjövägen; några kunskapare foro fram, när de andra foro tillbaka. Konung Knut hade på det sättet varje dag underrättelse om deras färd; han hade också spejare i konungarnas här. När han fick veta, att en stor del av hären hade farit ifrån dem, styrde han med sin flotta tillbaka till Själland och lade sig med hela hären i Öresund. En del av flottan låg vid Själland och en del vid Skåne.

Dagen före Mikaelsmässan[586] red konung Knut upp till Roskilde, åtföljd av en stor skara män. Där hade hans svåger, Ulv jarl, tillredt ett gästabud för honom. Jarlen bjöd präktigt och var mycket glad. Konungen var fåmält och tämligen ovänlig. Jarlen talade till honom och sökte sådana samtalsämnen, som han trodde att konungen skulle tycka bäst om; men konungen svarade fåordigt. Då frågade jarlen, om han ville spela schack. Han sade ja därtill, och de togo schackbrädet och spelade.

Ulv jarl var mycket frispråkig och oförvägen både i ord och i allt annat; men han var en mycket handlingskraftig man, då det gällde hans makt, och en duktig krigare. Det finnes en lång saga om honom. Ulv jarl var den mäktigaste mannen i Danmark näst efter konungen. En syster till Ulv jarl var Gyda, som var gift med jarlen Gudini Ulvnadrsson. Deras söner voro den engelske konungen Harald, Toste jarl, Valthjov jarl, Morukåre jarl och Sven jarl; deras dotter var Gyda, som blev gift med den engelske konungen Edvard den gode[587].


153. Dråpet på Ulv jarl.

Medan konung Knut och Ulv jarl spelade vid schackbrädet, gjorde konungen ett svårt feldrag. Då tog jarlen en springare ifrån honom. Konungen flyttade tillbaka hans pjäs och sade, att han skulle göra ett annat drag. Jarlen blev ond och slog ned schackbrädet, steg upp och gick sin väg. Konungen sade: »Springer du nu, Ulv den fege?» Jarlen vände sig om vid dörren och sade: »Längre skulle du ha sprungit vid Helgeå, om du hade kommit åt. Du kallade mig icke Ulv den fege, när jag seglade fram för att hjälpa dig, då svearna piskade eder som hundar.» Därefter gick jarlen ut och gick till sängs. Strax därefter gick även konungen till vila. Morgonen därpå, då konungen klädde sig, sade han till sin skosven: »Gå till Ulv jarl och dräp honom!» Svennen gick, var borta en stund och kom tillbaka. Då sade konungen: »Dräpte du jarlen?» Han svarade: »Jag dräpte honom icke, ty han var gången till Luciuskyrkan[588]

En man hette Ivar vite; han var norrman till börden. Han var konung Knuts hirdman och bodde i samma härbärge som konungen. Konungen sade till Ivar: »Gå du och dräp jarlen!» Ivar gick till kyrkan, trädde in i koret och stötte ett svärd igenom jarlen. Där fick Ulv jarl sin bane. Ivar gick till konungen och hade ett blodigt svärd i handen. Konungen frågade: »Dräpte du nu jarlen?» Ivar svarade: »Nu dräpte jag honom.» »Det gjorde du rätt i», sade konungen.

Efter det att jarlen hade blivit dräpt, stängde munkarna kyrkan. Detta omtalades för konungen. Han sände då en man till munkarna och bad dem öppna kyrkan och sjunga mässor; de gjorde såsom konungen befallde. Då konungen kom till kyrkan, skänkte han så stora jordegendomar åt kyrkan, att de utgöra ett stort härad, och därav förkovrades denna stiftelse mycket sedan. Dessa jordar ha alltsedan tillhört kyrkan. Konung Knut red sedan ut till sina skepp och låg där länge om hösten med en mycket stor här.


154. Om konung Olav och svearna.

När konung Olav och konung Anund sporde, att konung Knut hade seglat till Öresund och låg där med sin flotta, höllo de båda konungarna husting. Konung Olav talade och sade, att det hade gått, såsom han hade gissat, att konung Knut icke hade stannat länge i Helgeå. »Jag väntar nu», sade han, »att än mera skall komma att gå efter min förmodan i det som vi ha med varandra att göra. Nu har han föga folk i jämförelse med vad han hade i somras, och han kommer att ha ännu mindre längre fram, ty det är icke mindre okärt för dem än för oss att ligga ute på skeppen i höst. Segern blir oss säkert beskärd, om vi blott icke sakna ihärdighet och mod. Det har varit så i sommar, att vi ha haft den minsta hären, och de ha likväl genom oss mist både män och gods.» Då började svearna att tala och sade, att det icke var rådligt att vänta där på vintern och frosten — »fastän norrmännen ägga därtill. De ha icke reda på, huru isen kan lägga sig här; ofta fryser hela havet på vintrarna. Vi vilja fara hem och icke stanna här längre.» Svearna ropade högt och talade i munnen på varandra. Det blev beslutat, att konung Anund for därifrån med hela sin här, men konung Olav stannade kvar.


155. Om Egil och Tove.

Medan konung Olav låg där, hade han ofta samtal och överläggningar med sitt folk. Det hände en natt, att Egil Hallsson[589] och en man, som hette Tove Valgautsson, skulle hålla vakt på konungens skepp. Tove härstammade från Västergötland och var en högättad man. Medan de sutto på vakt, fingo de höra gråt och jämmer från det ställe där fångarna sutto bundna; dessa voro om nätterna fjättrade uppe i land. Tove sade, att det gjorde honom ondt att höra på deras skrik, och föreslog Egil, att de skulle gå dit och lösa männen och låta dem löpa sin väg. De gjorde så, gingo dit, skuro av banden och läto alla männen löpa sin väg. Denna gärning blev mycket illa omtyckt; konungen var också så vred, att de voro i fara att mista livet. När Egil sedan var sjuk, dröjde det länge, innan konungen ville gå till honom och se om honom, ehuru många män bådo för honom. Då ångrade Egil djupt, att han hade handlat så, att det misshagade konungen, och bad konungen om förlåtelse; konungen gav honom den till sist. Konung Olav lade sina händer över Egils sida på det ställe där värken var och läste sina böner; genast lade sig all värken. Därefter tillfrisknade Egil. Tove fick sedan förlikning av konungen. Det berättas, att han för att få den skulle föra sin fader till konung Olav. Valgaut var en fullständig hedning, men han blev omvänd till kristendomen genom konungens ord och dog, så snart han hade blivit döpt.


156. Svek emot konung Olav.

Då konungen talade med sina män, sökte han råd hos hövdingarna, vad han skulle taga sig före. De voro föga eniga. Den ene ansåg det för orådligt, som den andre tyckte vara lämpligt, och de överlade länge hit och dit om vad de skulle göra. Spejare från konung Knut voro ständigt i deras här, inläto sig i samtal med många män och erbjödo pänningar och vänskap å konung Knuts vägnar. Många läto locka sig och gåvo löfte om att de skulle bliva konung Knuts män och hålla landet honom tillhanda, om han komme till Norge. Detta blev senare uppenbart om många, ehuru det till en början hölls hemligt. Somliga togo genast emot pänninggåvor, andra fingo löfte om pänningar senare. Men det fanns många, som redan förut hade tagit emot stora vängåvor av konung Knut, ty det sades med sanning om honom, att alla sådana män, som syntes honom duga något till och som ville komma till honom och bliva hans vänner, fingo händerna fulla av gods. Därav blev han mycket älskad. Hans givmildhet var störst emot utländska män och allra störst emot dem som kommo längst borta ifrån.


157. Konung Olavs rådslag.

Konung Olav hade ofta samtal och sammankomster med sina män och sporde dem till råds. Då han fann, att var och en yttrade sig på sitt sätt, började han misstänka, att det fanns några som sade något annat än vad de verkligen tyckte vara rådligast, och att det icke var säkert, att alla höllo sin tro emot honom. Många rådde ivrigt till att de skulle begagna sig av vinden och segla till Öresund och vidare norrut till Norge; de sade, att danerna icke skulle våga att anfalla dem, även om de låge där med en stor här. Men konungen var en så klok man, att han insåg, att detta var ogörligt; han visste också, att Olav Tryggvesson, då han gick till anfall med en ringa styrka mot en stor här, hade fått erfara annat, än att danerna icke vågade att kämpa. Konungen visste också, att det i konung Knuts här fanns många norrmän. Han misstänkte, att de som gåvo honom detta råd, voro trognare vänner till konung Knut än till honom. Konung Olav avgjorde då saken och sade, att de som ville följa honom skulle göra sig redo och fara landvägen över det övre Götaland till Norge. »Men våra skepp», sade han, »och alla saker som vi icke kunna föra med oss skall jag sända österut till sveakonungens rike och låta taga vara på det åt oss där.»


158. Hårek från Thjotta seglar hem.

Hårek från Thjotta svarade på konung Olavs tal och sade så: »Det är lätt att se, att jag icke orkar att gå till fots till Norge. Jag är gammal och tungför och föga van vid att gå. Jag vill icke heller gärna skiljas från mitt fartyg; jag har nedlagt så mycken omsorg på det skeppet och dess utrustning, att det gör mig ondt att låta mina fiender taga det.» Konungen svarade: »Far du med oss, Hårek! Vi skola bära dig efter oss, om du icke orkar att gå.» Hårek kvad då en visa:

Guldets fiende![590] Redan
jag stadgat min håg att rida
den långa sjöhästen[591] hädan
och ej till fots att vandra,
även om, givmilde herre,
Knut den mäktige ligger
ute med härskepp i sundet[592].
För feghet ingen mig skyller.

Därpå rustade konung Olav sig för färden. Männen togo med sig sina gångkläder och vapen, och på de dragare som man kunde anskaffa klövjades kläder och lösören. Han sände några män att föra sina skepp österut[593] till Kalmar; delätodär draga skeppen på land och lägga alla redskapen och lasten i förvar.

Hårek gjorde som han hade sagt. Han väntade på gynnsam vind och seglade sedan västerut förbi Skåne, till dess han kom till Halar[594]; det var på kvällen och det var stark medvind. Då lät han lägga ned seglet och masten, taga ned väderflöjeln och hölja hela skeppet ovanför vattenlinjen med gråa tältdukar; han lät sina män ro endast i några få rum förut och akterut, men lät de flesta männen sitta lågt ned i fartyget. Konung Knuts vaktmanskap såg skeppet och talade sig emellan om vad det kunde vara för ett fartyg. De gissade, att det förde salt eller sill, eftersom de sågo få män, rodden var dålig och skeppet syntes dem grått och otjärat och liksom urblekt av solen; de sågo också, att det låg djupt i vattnet. Men när Hårek kom fram i sundet och förbi flottan, lät han resa masten och hissa seglet och lät sätta upp den förgyllda väderflöjeln; seglet var vitt som snö och randigt med röda och blå ränder. Detta sågo konung Knuts män och sade till konungen, att det såg ut, som om konung Olav hade seglat där förbi. Konung Knut svarade, att konung Olav var en så klok man, att han icke skulle ha farit med ett enda skepp igenom konung Knuts här; han trodde snarare, att det hade varit Hårek från Thjotta eller någon hans like. Man håller för troligt, att konung Knut vetat om Håreks färd, och att denne icke skulle ha farit så, om icke förut vänskapliga ord hade växlats mellan honom och konung Knut. Detta blev uppenbart senare, då vänskapen mellan konung Knut och Hårek blev allmänt bekant. Hårek diktade denna vers, då han seglade norrut förbi Väderön:

Ej skola de fagra kvinnor
från Lund och de danska ungmör
ha det till löje — jag ilar
ön förbi med mitt långskepp —,
att mod jag skulle sakna
vita armars gudinna![595]
nu i höst att segla
tillbaka hem över havet.

Hårek fortsatte sin färd och stannade icke, förrän han kom norrut till Hålogaland och hem till sin gård på Thjotta.


159. Konung Olavs färd från Svithiod.

Konung Olav begynte nu sin färd. Han drog först upp genom Småland och kom fram i Västergötland; han for stillsamt och fredligt fram, och landets innebyggare gåvo honom och hans män god hjälp. Konungen for så, till dess han kom ned i Viken, och fortsatte sedan norrut längs Viken, till dess han kom till Sarpsborg. Där stannade han och lät ställa i ordning för vinteruppehåll. Konungen gav större delen av hären hemlov, men behöll hos sig så många av ländermännen som det syntes honom lämpligt. Där voro hos honom alla Arne Armodssons söner; dessa voro de som åtnjöto den största hedern av konungen. Vid denna tid kom Gelle Thorkelsson till konung Olav; han hade på sommaren kommit från Island, såsom förut är skrivet[596].


160. Om skalden Sigvat.

Skalden Sigvat hade länge varit hos konung Olav, såsom förut är omtalat, och konungen hade gjort honom till sin stallare. Sigvat hade icke lätt för att uttrycka sig i obundet tal, men versen föll sig så lätt för honom, att han kvad utan förberedelse, såsom om han talade vanligt språk. Han hade varit på handelsfärder i Valland, och på den resan hade han även kommit till England, träffat Knut den mäktige och av honom fått lov att fara till Norge, såsom förut är skrivet[597]. Då han kom hem till Norge, begav han sig genast till konung Olav och träffade honom i Borg. Han trädde inför konungen, då denne satt till bords. Sigvat hälsade honom, men konungen endast såg på honom och teg. Sigvat kvad:

Konung, hem tillbaka
din stallare nu är kommen.
Lyss till mitt ord! Må hirden
fatta rätt vad jag talar!
Säg, var du tänkt att giva
mig bänkplats bland männen, herre!
Lika kära mig äro
alla säten i salen.

Då besannades det, som är ett gammalt ordstäv, att »många äro konungens öron». Konung Olav hade sport allt om Sigvats färd och visste, att han hade träffat konung Knut. Konung Olav sade till Sigvat: »Icke vet jag, om du fortfarande tänker vara min stallare eller om du nu har blivit konung Knuts man.» Sigvat kvad:

Knut, på ringar givmild,
sporde, om så jag ville
min tjänst åt honom ägna
som förr åt den muntre Olav.
Mitt svar av ärligt sinne
jag gav, att mig det höves
att blott en herre tjäna.
Godt föredöme ha vi[598]

Då sade konung Olav, att Sigvat skalle gå till den plats där han förut hade brukat sitta. Sigvat vann snart åter samma ynnest hos konungen som han hade haft förut.


161. Om Erling Skjalgsson.

Erling Skjalgsson och alla hans söner hade under sommaren varit i konung Knuts här och i Håkon jarls följe; där var då också Thore hund och var mycket hedrad. När konung Knut fick veta, att konung Olav hade farit landvägen till Norge, upplöste han ledingen och gav lov åt alla sina män att rusta sig till vinteruppehåll. I Danmark fanns då en stor här av utländska män, både från England och Norge och flera andra länder, varifrån folk hade kommit till hären om sommaren. Erling Skjalgsson for om hösten till Norge med sina män och fick vid avskedet stora gåvor av konungen. Thore hund stannade kvar hos konung Knut.

Med Erling foro utskickade från konung Knut norrut till Norge och hade med sig mycket pänningar. De foro under vintern vida omkring i landet och utbetalade då de pänningar, som konung Knut om hösten hade lovat folk för att vinna anhängare, men gåvo också åt många andra, av vilka de sålunda med pänningar lyckades köpa vänskap åt konung Knut. De hade Erlings stöd vid sin färd genom landet. Det gick då så, att många blevo vänner till konung Knut och lovade att tjäna honom och att göra motstånd mot konung Olav. Några gjorde det öppet, men dock voro de vida flera som höllo saken dold för allmogen. Konung Olav sporde dessa händelser. Många kunde berätta för honom om detta, och det talades mycket om denna sak inom hirden. Skalden Sigvat kvad då detta:

Konungens ovänner fara
omkring med öppna pungar:
de bjuda det tunga guldet
för kungens dyrbara huvud.
Till helvetet skall störtas
den som för guld förråder
sin hulde herre. Rättvist
så dylik gärning lönas.

Och än vidare kvad Sigvat detta:

Till sorg blir i själva himlen
lönen för kungatrohet,
när drottensvikarna kastas
i flammande lågor i djupet.

Det talades ofta om, huru illa det anstod Håkon jarl att föra en här emot konung Olav, eftersom denne hade skänkt honom livet, då jarlen hade fallit i hans händer[599]. Men Sigvat var en god vän till jarlen, och då han hörde jarlen tadlas, kvad han än vidare:

Alltför lätta att locka
vore i sanning för jarlen
hordakonungens[600] hirdmän,
om guld för hans liv de toge.
Nesligt är det för hirden
att höra sådant rykte.
Bäst är förvisst, om vi alla
veta från svek oss fria.


162. Om konung Olavs julgåvor.

Konung Olav hade ett stort gästabud om julen, och många stormän hade kommit till honom. Det hände den sjunde dagen i julen, att konungen gick ut åtföljd av några få män. Sigvat följde konungen natt och dag och var även nu med honom. De gingo in i en bod, där konungen förvarade sina dyrbarheter. Han hade gjort stora förberedelser, såsom hans vana var, och samlat sina dyrbarheter för att skänka bort vängåvor åttonde dag jul. Där stodo i boden icke få guldprydda svärd. Då kvad Sigvat:

Guldprydda svärd jag skådar,
svärd som högt må prisas.
Den kampvane kungens ynnest
främst av allt jag skattar.
Gärna toge jag, konung,
emot ett svärd, om du ville
skänka mig ett. Jag har varit
förr hos dig, givmilde furste!

Konungen tog ett svärd och gav honom; dess handtag var omvecklat med guld och fästet guldinlagt. Det var en mycket dyrbar klenod. Men gåvan undgick icke att väcka avund, och det spordes sedan.

Strax efter jul begav sig konung Olav på färd till Upplanden. Han hade mycket folk omkring sig, men han hade icke haft några intäkter från den norra delen av landet om hösten, emedan leding hade varit ute om sommaren och konungen därpå hade nedlagt alla de inkomster som stodo honom till buds. Han hade icke heller skepp att fara med sina män norrut i landet. Allt vad han fick höra norrifrån tycktes honom också visa, att det icke skulle förlöpa fredligt, om han icke fore med en stor här. Därför beslöt konungen att fara omkring på Upplanden. Det hade, sedan han sist for på gästning där, icke förflutit så lång tid, som lagen föreskrev eller konungarna hade haft för sed. Men när konungen drog upp i landet, bjödo ländermännen honom hem till sig och lindrade så hans omkostnader.


163. Om fogden Björn.

Björn hette en man, som härstammade från Götaland. Han var vän och bekant till drottning Astrid och även något i släkt med henne. Hon hade skaffat honom en fogdetjänst och en »syssla»[601] på övre Hedemarken; han hade också styrelsen över Österdalen. Konungen tyckte icke om Björn, och han var icke älskad av bönderna. Det hade händt i den bygd som Björn rådde över, att en mängd kor och svin hade kommit bort. Björn lät sammankalla ting och rannsakade där om dessa försvinnanden. Han sade, att de skyldiga till sådana ogärningar sannolikast vore de män som bodde i skogstrakterna fjärran från andra människor. Han syftade med detta på dem som bodde i Österdalen. Bebyggelsen där var mycket spridd; där funnos odlingar vid sjöarna och i röjningar i skogen, men på få ställen sammanhängande större bygder.


164. Om Rauds söner.

Raud hette en man, som bodde där i Österdalen. Ragnhild hette hans hustru, hans söner Dag och Sigurd; dessa voro mycket lovande män. De voro närvarande på tinget, svarade å Dalabornas vägnar och fritogo dem från beskyllningarna. Björn tyckte, att de uppträdde övermodigt och slogo stort på med kläder och vapen. Björn vände sitt tal emot de båda bröderna och sade, att det icke vore otroligt, att de voro de skyldiga i denna sak; men de nekade för sig, och så slutade detta ting.

Kort därefter kom konung Olav med sitt följe till fogden Björn och tog gästning där. Nu framfördes klagomål inför konungen i samma sak som förut hade varit framme på tinget. Björn sade, att han ansåg det troligast, att det var Raudssönerna som hade vållat denna skada. Man sände efter Rauds söner. Men när de träffade konungen, sade han, att de icke sågo ut som tjuvar, och frikände dem från anklagelserna. De inbjödo konungen till sin fader att gästa där i tre dygn med allt sitt folk. Björn avrådde från färden, men konungen for icke desto mindre.

Hos Raud var ett mycket präktigt gästabud. Konungen sporde, vad Raud och hans hustru voro för folk. Raud svarade, att han var svensk, rik och storättad. »Men jag flydde från Sverige», sade han, »med denna kvinna, som jag har haft till hustru allt sedan; hon är syster till konung Hring Dagsson.» Konungen fick härav klart för sig bådas släktskapsförhållanden. Han märkte, att både fadern och sönerna voro mycket kloka män, och frågade efter deras färdigheter. Sigurd sade, att han kunde tyda drömmar och bestämma vad tid det var på dygnet, även då man icke såg några himlakroppar. Konungen prövade denna färdighet, och det förhöll sig så, som Sigurd hade sagt. Dag uppgav sig äga den förmågan, att han kunde se förtjänster och fel hos var och en som kom inför hans ögon, om han ville giva akt därpå och tänka däröver. Konungen bad honom säga, vilka lynnesfel han kunde se hos honom själv, och Dag angav sådant som tycktes konungen riktigt.

Därefter frågade konungen om fogden Björn, vad fel han hade. Dag svarade, att Björn var en tjuv, och sade, att han på sin gård hade gömt både ben och horn och hudar av de kor som han hade stulit om hösten. »Det är han», sade han, »som är gärningsmannen till alla de stölder som ha begåtts i höst och som han har givit andra skulden för.» Dag redogjorde noggrant för konungen, var han skulle söka. Då konungen for bort från Raud, ledsagades han ut med stora vängåvor; Rauds söner följde med konungen. Konungen for först till Björn, och här visade sig allt förhålla sig så, som Dag hade sagt. Konungen lät Björn fara bort ur landet, och han hade drottningen att tacka för att han fick behålla liv och lemmar.


165. Thore blir tagen av daga.

Thore, son till Olve på Eggja, styvson till Kalv Arnesson och systerson till Thore hund, var en mycket vacker man, stor och stark; han var vid denna tid aderton år gammal. Han hade fått ett godt gifte på Hedemarken och därmed stor rikedom; han var en mycket vänsäll man och syntes väl skickad till att bliva hövding. Han bjöd konungen och hans folk hem till gästning. Konungen antog inbjudningen och for till Thore; han blev mycket väl mottagen där. Där var ett mycket präktigt gästabud, välfägnaden var riklig, och alla förråd voro av bästa slag. Konungen och hans män sade sig emellan, att allt tycktes dem passa så väl samman, att de icke visste, vad som syntes dem ypperst, Thores hus eller husgerådet eller bordsprydnaden eller den man som var värd. Dag sade föga därom. Konungen plägade ofta samtala med Dag och fråga honom om olika saker. Konungen fann, att allt var sant som Dag sade, vare sig det gällde det förflutna eller framtiden; konungen satte därför stor tillit till hans ord.

Konungen kallade Dag till ett samtal i enrum och talade då om många ting med honom. Konungens tal slutade med att han påpekade för Dag, huru präktig man Thore var, som gjorde ett så ståtligt gästabud för dem. Dag svarade föga härpå och sade, att det var sant allt vad konungen hade sagt. Då frågade konungen Dag, vilka lynnesfel han hade funnit hos Thore. Dag sade sig tro, att Thore hade ett mycket godt sinnelag, om han verkligen var sådan, som alla kunde se. Konungen bad honom svara på det som han frågade om och sade, att han var skyldig därtill. Dag svarade: »Då skall du också, konung, lova mig, att jag får råda för hämnden, om jag skall yppa felet.» Konungen svarade, att han icke ville lägga sin domsrätt i andras händer, och uppmanade Dag att säga honom det som han frågade efter. Dag genmälte: »Vördnadsvärdt är drottnens ord. Det finner jag vara felet hos Thore, som kan träffa mången annan, att han är för sniken efter gods.» Konungen sade: »Är han tjuv eller rånare?» Dag svarade: »Nej, så är det icke.» »Vad är det då?» frågade konungen. Dag svarade: »Han har gjort sig skyldig till att bliva förrädare mot sin herre för pänningars skull; han har tagit emot guld av Knut den mäktige för ditt huvud.» Konungen sade: »Huru kan du bevisa detta?» Dag svarade: »Han bär på högra armen ovanför armbågen en tjock guldring, som konung Knut har givit honom och som han icke låter någon se.» Därmed slutade konungen och Dag samtalet, och konungen var mycket vred.

Då konungen satt till bords och männen hade druckit en stund, voro de alla mycket muntra. Thore gick omkring och sörjde för välfägnaden. Då kallade konungen Thore till sig; denne gick fram till bordet och stödde händerna mot bordskivan. Konungen frågade: »Huru gammal är du, Thore?» »Jag är aderton år gammal», sade han. Konungen sade: »Du är en stor och duktig man, Thore, så ung du är!» Därmed fattade konungen honom om den högra armen och strök med handen upp över armbågen. Thore sade: »Tag försiktigt, jag har en böld på armen!» Konungen höll fast hans arm och kände, att där var något hårdt under dräkten. Konungen sade: »Har du icke hört, att jag är läkare? Låt mig se på bölden!» Thore såg nu, att det icke tjänade något till att fördölja saken, tog ringen och lämnade fram den. Konungen frågade, om det var en gåva av konung Knut, och Thore sade, att han icke kunde neka därtill. Konungen lät då gripa Thore och sätta honom i järn. Kalv steg fram, bad om nåd för Thore och erbjöd böter för honom. Många andra understödde detta och erbjödo sin egendom. Men konungen var så vred, att man icke kunde komma till tals med honom; han förklarade, att Thore skulle få den dom som han hade tilltänkt honom. Därefter lät konungen taga Thore av daga. Denna gärning väckte den största harm både där i Upplanden och icke mindre norrut i Tråndheim, där Thore hade de flesta av sina släktingar. Kalv tog sig också denne mans avrättning nära, ty Thore hade i sin barndom varit hans fosterson.


166. Grjotgards fall.

Olves son och Thores broder Grjotgard var äldst av bröderna. Han var en mycket framstående man och omgav sig med ett följe. Han uppehöll sig också vid denna tid på Hedemarken. Då han sporde, att Thore hade blivit tagen av daga, gjorde han överfall på konungens män och gods, men för övrigt höll han till i skogarna eller andra gömställen. När konungen fick höra talas om denna ofred, sände han ut kunskapare för att efterspana, var Grjotgard färdades. Konungen fick veta, var Grjotgard uppehöll sig; han hade tagit natthärbärge icke långt från det ställe där konungen befann sig, Konungen begav sig genast om natten på väg och kom fram, då det började dagas. De omringade stugan, där Grjotgard och hans män befunno sig. Grjotgard och hans följeslagare vaknade vid bullret av män och vapen. De lupo strax till sina vapen, och Grjotgard sprang ut i förstugan. Grjotgard frågade, vem som var anförare för skaran; han fick det svaret, att det var konung Olav som hade kommit dit. Grjotgard frågade, om konungen kunde höra vad han sade. Konungen stod utanför dörren; han svarade, att Grjotgard kunde säga vad han ville — »jag hör dina ord», sade han. Grjotgard sade: »Icke skall jag bedja om fred.» Därpå sprang han ut. Han höll en sköld över huvudet och ett draget svärd i handen. Det var föga ljust, och han såg otydligt. Han stack med sitt svärd efter konungen, men träffade i stället Arnbjörn Arnesson. Stinget gick in under brynjan och trängde upp i buken, och Arnbjörn fick sin död därav. Grjotgard blev också genast dräpt jämte de flesta av sina män. Efter dessa händelser vände konungen om och for tillbaka söderut till Viken.


167. Om konung Olavs sändebud.

När konung Olav kom till Tunsberg, sände han män ut i alla »sysslor» för att uppbåda folk och skepp. Han fick icke många skepp; det fanns inga andra än böndernas farkoster. Det samlades mycket folk från de närmaste bygderna, men få kommo längre borta ifrån, och det visade sig snart, att folket i landet hade övergivit troheten emot sin konung.

Konung Olav sände några av sina män österut till Götaland för att hämta hans skepp och de förråd som de hade lämnat kvar om hösten. Färden gick långsamt för dessa män, ty det var icke bättre då än på hösten att fara igenom Danmark, emedan konung Knut om våren hade uppbådat en här från hela Danavälde och hade icke mindre än tolv hundra skepp.


168. Konung Olavs rådslag.

De tidenderna spordes i Norge, att Knut den mäktige drog samman en ofantlig här i Danmark, och tillika, att han ämnade med hela den hären vända sig emot Norge och lägga det landet under sig. Då detta blev bekant, blev folket ännu svårare att komma till rätta med för konung Olav, och han fick sedan föga hjälp av bönderna. Hans män talade ofta om detta sig emellan. Då kvad Sigvat detta:

Englands herre bjuder
leding ut. Vi ha ringa
här och smärre fartyg.
Dock ser jag, att kungen ej rädes.
Ond gärning är det, då folket
låter sin konung sakna
manskap och skepp i nöden:
för guld de sålt sin trohet.

Konungen höll hirdstämmor och stundom husting med allt sitt folk[602] och frågade sina män till råds, vad som syntes dem bäst att taga sig före. »Vi behöva icke dölja för oss», sade han, »att konung Knut kommer och hemsöker oss i sommar. Han har en stor här, som I nog han hört, men vi ha föga folk att möta honom med, såsom saken nu står, och folket i landet är oss nu icke längre troget.» På detta sitt tal fick konungen olika svar av dem till vilka han vände sina ord; härom berättas det, såsom Sigvat kväder:

Flykta skulle kungens
fiender nu och böta;
men mig man omildt tadlar:
för feghet man mig skyller.
Om än vi se, att furstens
följe av vänner minskas,
en var är dock själv sig närmast.
I dagen sveket träder[603].


169. Grankel brännes inne.

Samma vår hände det på Hålogaland, att Hårek från Thjotta drog sig till minnes, att Åsmund Grankelsson hade rånat och slagit hans huskarlar[604]. Det fartyg som Hårek ägde, en tjugobänkare, flöt tältat och däckat[605] utanför hans gård. Han sade, att han tänkte att fara söderut till Tråndheim. En kväll gick Hårek ombord med sina huskarlar och hade nära åttio män. De rodde om natten och kommo emot morgonen till Grankels gård och omringade husen där. De gingo sedan fram och satte eld på husen. Där blev Grankel innebränd och några män med honom; andra blevo dräpta ute. Där omkommo tillsammans trettio män. Efter denna gärning for Hårek hem och satt på sin gård. Åsmund var hos konung Olav. Av de män, som voro i Hålogaland, var det ingen som krävde böter av Hårek för detta dåd, och han erbjöd sig icke heller själv att giva böter.


170. Konung Knuts färd till Norge.

Konung Knut samlade sin flotta och styrde till Limfjorden. Då han var färdig, seglade han därifrån med hela sin här till Norge. Han for raskt och lade icke i land öster om fjorden[606]. Han seglade över Folden, lade till vid Agder och sammankallade ting där; bönderna kommo ned och höllo ting med honom. Där blev Knut tagen till konung över hela landet; han tillsatte sysslomän och tog gisslan av bönderna. Ingen talade emot honom. Konung Olav var i Tunsberg, då Knuts här seglade utomskärs förbi Folden.

Konung Knut for norrut längs kusten. Folket kom till honom från bygderna och lovade honom alla lydnad. Konung Knut låg någon tid i Eikundasund[607]. Där kom Erling Skjalgsson till honom med en stor här. Han och konung Knut förnyade här sitt vänskapsförbund. Bland konung Knuts löften till Erling var även det, att Erling skulle få hela landet mellan Stad[608] och Rygjarbit[609] att styra.

Därefter for konung Knut vidare, och om denna hans färd kunna vi i största korthet berätta, att han icke stannade, förrän han kom norrut till Tråndheim och styrde in till Nidaros. I Tråndheim sammankallade han »de åtta fylkenas» ting[610], och på det tinget blev Knut tagen till konung över hela Norge. Thore hund hade farit från Danmark med konung Knut och var närvarande där. Hårek från Thjotta hade också kommit dit. Han och Thore blevo nu konung Knuts ländermän och bekräftade avtalet med eder. Konung Knut gav dem stora intäkter och överlät handelsresorna till Finnmarken[611] åt dem; därutöver gav han dem stora skänker. Alla ländermän, som ville vända sig till Knut, försåg han rikligt både med jordförläningar och lösören. Han lät alla få större makt, än de förut hade haft.


171. Om konung Knut.

Konung Knut hade nu lagt under sig allt land i Norge. Då höll han ett ting, som var talrikt besökt både av hans eget folk och av landets män. Där kungjorde han, att han ville giva sin frände[612] Håkon jarl styrelsen över allt det land som han hade vunnit på denna färd. På samma gång ledde han sin son Harde-Knut till högsätet hos sig[613] och gav honom konungs namn och därmed Danavälde. Konung Knut tog gisslan av alla ländermän och storbönder; han utsåg därtill deras söner eller bröder eller andra nära fränder eller också de män som voro dem kärast och som syntes honom lämpligast. På det sätt som nu är sagt band konungen männens trohet vid sig.

Så snart Håkon jarl hade tagit emot makten i Norge, förband sig hans släkting Einar »tambarskälve»[614] med honom. Denne uppbar nu åter alla de intäkter som han hade haft förut, då jarlarna[615] styrde landet. Konung Knut gav Einar stora skänker och knöt honom till sig i stor vänskap. Han lovade, att Einar skulle vara den störste och ypperste av alla icke konungsborna män i Norge, så länge hans makt över landet varade. Han tillade, att Einar tycktes honom på grund av sin börd bäst skickad till att bära jarlsnamn i Norge, om icke jarlen[616] eller Einars son Eindride vore[617]. På dessa löften satte Einar mycket värde och lovade i gengäld sin trohet. Nu upprättades ånyo Einars hövdingedöme.


172. Om Thoraren »lovtunga».

Thoraren »lovtunga» hette en man[618]; han var av isländsk släkt, var en god skald och hade varit länge hos konungar och andra hövdingar. Han var hos konung Knut den mäktige och hade diktat en »flock»[619] om honom. Men då konungen fick veta, att Thoraren bara hade diktat en »flock» om honom, blev han vred och befallde honom att dagen därefter framsäga en dråpa[620] för honom, då han satt till bords. Om Thoraren icke gjorde detta, sade konungen, så skulle han låta hänga honom för hans fräckhet att ha diktat en »visstump» om honom. Thoraren diktade då omkväde, som insattes i sången, och tillfogade några versar. Detta är omkvädet:

Knut värjer jorden som Greklands
herre[621] himmelriket.

Konung Knut belönade kvädet med femtio mark silver[622]; dråpan kallas »Huvudlösen»[623]. Thoraren diktade också om konung Knut en annan dråpa, som kallas »Togdråpa». I denna berättas om konung Knuts färder, då han for från Danmark norrut till Norge; detta är en »stävbalk»[624]:

Knut under solens[625].
Med väldig här
min höviske vän[626]
for hit till landet.
Den raske fursten
förde från Limfjord
ut en mäktig
flotta på havet.
Agders män,
ett stridbart släkte,
räddes likväl
krigarens[627] färd.
Furstens drake
glänste av guld:
mer än sägen
synen mig gäller[628].
Fram över havet
ilade snabbt
utanför Lister
kolsvarta skeppen.
Eikundasund
från norr till söder
fylldes av svarta
bränningssvinen[629].
Trofasta fredsmän[630]
ilsnabbt gledo
förbi den gamla
Hjornagles hög[631].
Ståtlig var krigarns
färd att skåda,
där fram om Stad[632]
kölarna skredo.
Vindstarka, smäckra,
skeppen sköto
fram förbi Stim[633]
med långa sidor.
Böljans hästar
förde från söder
den raske krigarn
norrut till Nid[634].
Då gav den kloke
jutarnas herre[635]
där åt sin frände[636]
hela Norge.
Då gav den milde
delarn av guldet[637]
— märk vad jag säger —
åt sonen[638] Danmark.

Här omtalas, att den som kvad detta, hade syn för sägen om konung Knuts färd; ty Thoraren berömmer sig av att han var i följe med konung Knut, då denne kom till Norge.


173. Om konung Olavs utskickade.

De män, som konung Olav hade sändt österut till Götaland efter sina skepp, togo med sig de fartyg som syntes dem bäst och brände de andra; de förde med sig skeppsutrustningen och andra ägodelar som tillhörde konungen och hans män. De seglade österifrån, när de sporde, att konung Knut hade farit norrut till Norge. De foro västerut[639] genom Öresund och vidare norrut till konung Olav i Viken och lämnade honom hans skepp; han befann sig då i Tunsberg. Då konung Olav fick höra, att konung Knut med sin här for norrut längs kusten, styrde han in i Oslofjorden och upp i ett vatten som heter Drovn[640], och där uppehöll han sig, till dess konung Knuts flotta åter hade farit förbi söderut.

På den färd som konung Knut gjorde söderut längs kusten höll han ting i varje fylke, och på alla tingen blev landet honom tillsvuret och gisslan given. Han for österut över Folden till Borg och höll även där ting; landet blev honom tillsvuret där som annorstädes. Därefter seglade konung Knut söderut till Danmark. Han hade vunnit Norge utan strid; han regerade nu över tre riken. Så sade Hallvard »Håreksblese»[641] då han diktade om konung Knut:

Den kampdjärve brynjeödarn[642],
fursten, råder ensam
för England och Danmark båda;
tryggare så görs freden.
Nu vapenlarmets herre[643]
har tvungit under sig Norge —
den raske krigarn stillar
hungern för stridsmöns fåglar[644]


174. Om konung Olav.

Konung Olav styrde med sina skepp ut till Tunsberg, så snart han hörde, att konung Knut hade farit söderut till Danmark. Därefter rustade han sig till färd med de män som ville följa honom; han hade tretton skepp. Han styrde ut längs Viken. Han fick föga både av gods och män; endast de som bodde på öarna eller utnäsen följde med honom. Konungen gick icke i land, utan tog det gods och de män som funnos på hans väg. Han förstod, att landet nu genom förräderi var bragt ur hans händer. Han seglade då, allt efter som vinden var. De fingo sent vind; de lågo länge vid Selöarna[645] och fingo av köpmän tidender från landet längre norrut. Det blev sagt konungen, att Erling Skjalgsson hade en stor här samlad på Jadar. Hans långskepp låg fullt utrustat vid land jämte en mängd andra fartyg, som tillhörde bönderna; det var skutor[646] och fiskefartyg och stora roddbåtar. Konungen styrde med sin här västerut och låg en tid i Eikundasund. Där hade man på ömse sidor underrättelser om varandra. Erling samlade så mycket folk han kunde.


175. Om konung Olavs seglats.

Tomasmässodagen före jul[647] tidigt i dagningen styrde konungen ut ur hamnen. Det var mycket god, men tämligen hård vind; han seglade norrut längs Jadar. Det var regnigt med drivande dimmor. Det gick genast bud med kunskapare landvägen över Jadar, när konungen seglade utanför.

Då Erling fick veta, att konungen kom seglande österifrån, lät han blåsa signal för hela sin här att gå ombord. Allt folket samlades då på skeppen och rustade sig till strid. Konungens skepp fördes emellertid raskt norrut förbi Jadar. Därefter styrde han inomskärs och ämnade fara in i fjordarna[648] och där skaffa sig män och gods. Erling seglade efter honom och hade en stor här och många skepp. Deras skepp skredo raskt fram, eftersom de icke hade något annat ombord än män och vapen. Erlings långskepp gick mycket snabbare än de andra skeppen; han lät därför reva seglet och väntade på sin här. Konung Olav såg, att Erling och hans män vunno på honom, ty konungens skepp voro mycket tunga och uppsvällda, emedan de hade legat ute i sjön hela sommaren och hösten och vintern dessutom. Han såg också, att de själva skulle vara mycket underlägsna i antal, om de mötte hela Erlings flotta på en gång. Han lät därför ropa från skepp till skepp, att de skulle fira ned seglen mycket långsamt och reva stycke för stycke[649]; så gjorde de. Erling och hans män märkte detta. Då ropade Erling till sina män och uppmanade dem att segla raskare. »I sen», sade han, »att deras segel minskas, och att de segla undan oss.» Han lät då taga bort reven ur seglet på sitt fartyg, och det skred nu raskt framåt.


176. Erling Skjalgssons fall.

Konung Olav styrde in innanför Bokn, och han och Erling kunde då icke längre se varandra. Konungen befallde nu, att de skulle taga ned seglen och ro fram i ett trångt sund, som var där. Där lade de samman sina skepp; ett klippnäs sköt fram utanför dem. Alla männen voro nu härklädda. Erling och hans män seglade fram emot sundet, och de märkte icke, att en här låg där framför dem, förrän de sågo, att konungens män rodde med alla skeppen på en gång emot dem. De läto då seglet falla och grepo till vapen; men konungens här omringade skeppet på alla sidor. Striden började nu, och den blev mycket skarp; manfallet blev snart störst i Erlings skara. Erling stod i lyftingen på sitt skepp; han hade hjälm på huvudet, sköld framför sig och svärd i handen.

Skalden Sigvat hade stannat kvar i Viken och fick där höra dessa tidender. Sigvat var en mycket god vän till Erling, hade mottagit gåvor av honom och varit hos honom. Han diktade en »flock» om Erlings fall, vari denna vers förekommer:

Erling — ofta han blodat
örnens gula fötter[650]
förde sitt skepp emot Olav
till strid — jag sanning säger.
Bord om bord med kungens
hans långa skeid sågs ligga
midt i hären. Männen
kämpade sedan med svärden.

Nu började Erlings män att falla, och då striden tilltog och skeppet äntrades, föll var och en i sitt rum[651]. Konungen själv gick hårdt fram. Så säger Sigvat:

Mång man av kungen fälldes,
där vred han gick fram över skeppen;
liken höljde däcken:
tung var striden vid Tungur[652].
Röda han färgade skeppens
tiljor där norr om Jadar;
blod rann vida i havet.
Där kämpade fräjdad furste.

Så föll Erlings folk till sista man, att ingen stod upprätt på skeppet utom han själv. Få bådo om nåd, och ingen fick den, även om han bad därom; de kunde icke heller vända sig till flykt, ty konungens skepp lågo rundtomkring deras. Det berättas också med sanning, att ingen försökte att fly. Än vidare säger Sigvat:

Fallet var allt Erlings
manskap vid Boknstranden —
den unge sköldungen[653] röjde
skeiden nordanför Tungur.
Länge stod där ensam,
fjärran från trofasta vänner,
Skjalgs son, den sveklöse, raske,
i ödda skeppets bakstam.

Nu blev Erling anfallen både från »förrummet»[654] och från de andra skeppen. Det var stort utrymme i lyftingen, och denna reste sig högt över de andra skeppen, så att ingen kunde komma åt honom utom med skott och i någon mån med spjutsting, och mot bådadera värjde han sig med sitt svärd. Erling försvarade sig så tappert, att ingen har kunnat nämna någon, som så länge ensam har stått emot så många, och aldrig sökte han att undkomma eller bad om nåd. Så säger Sigvat:

Om fred ett ord ej nämnde
den orädde hämnarn av Skjalg[655] dock,
fast konungsmännens yxor
ej hörde upp att vina.
Aldrig ännu har funnits
och aldrig skall åter komma
en tapprare man än Erling
på havombrusade jorden.

Konung Olav sökte sig nu akterut till »förrummet» och såg, huru Erling betedde sig. Konungen talade då till honom och sade: »Du vänder ansiktet till i dag, Erling!» Han svarade: »Bröst mot bröst skola örnarna kämpa[656].» Dessa ord omtalar Sigvat:

»Bröst mot bröst skola örnar
kämpa», Erling sade —
han som länge värjde
väl och med glädje landet.
Sannsporda ord han talte
så till Olav i kampen
där borta nordanför Utstein[657]
till strid var han alltid redo.

Då sade konungen: »Vill du giva dig, Erling?» »Det vill jag», sade han. Därpå tog han hjälmen av huvudet, lade ned svärdet och skölden och steg ned i »förrummet». Konungen stack spetsen av sin yxa i hans kind och sade: »Märkas skall herresvikaren.» Då sprang Åslak »Fitjaskalle»[658] fram och högg Erling i huvudet, så att yxan trängde in i hjärnan. Det blev genast banesår, och Erling miste där sitt liv. Då sade konung Olav: »Måtte allt ondt drabba dig för ditt hugg! Nu högg du Norge ur min hand.» Åslak sade: »Det är illa, konung, om du får men av hugget. Jag trodde nu, att jag högg Norge i dina händer. Men om jag har vållat dig skada och om du vredgas på mig för denna gärning, då har jag ingen glädje därav; ty jag kommer att röna otack och fiendskap för detta dåd av så många, att jag snarare skulle behöva att ha Eder hjälp och vänskap.» Konungen svarade, att det skulle bliva så.


Peter Nicolai Arbo: Erling Skjalgssons död.


Därefter bad konungen var och en gå till sitt skepp och göra sig redo till avfärd så raskt som möjligt. »Vi skola icke plundra dessa fallna», sade han; »vi få nu på båda sidor ha det, såsom vi ha fått det.» Männen gingo då tillbaka till skeppen och gjorde sig redo så skyndsamt de kunde. Just som de voro färdiga, seglade skeppen med bondehären söderifrån in i sundet. Men det gick då så, som ofta händer, då en stor här kommer samman och den lider stora förluster och mister sin hövding, att männen blevo rådlösa och utan ledning. Ingen av Erlings söner var där, och det blev därför icke något av med böndernas anfall. Konungen seglade sin väg norrut, men bönderna togo Erlings lik, skötte om det och förde det hem till Sole; på samma sätt gjorde de med alla dem som hade fallit där.

Erling Skjalgsson blev djupt sörjd, och det har sagts, att han har varit den ypperste och mäktigaste mannen i Norge av alla som icke ha burit jarls eller konungs namn. Skalden Sigvat diktade än vidare detta:

Erling har fallit — det ödet
vållades honom av kungens,
den alltför mäktiges, rådslag.
En bättre lider ej döden.
Ej annan man jag känner,
om än han länge lever,
som så förstår att värna
sin makt till livets ände.

Han säger också, att Åslak hade börjat frändedråp[659] och det i en mycket olycklig stund:

Mot fränder Åslak brutit;
beskyddarn av hordarnas rike[660]
är dräpt — det vore bättre,
att sådan fejd ej väcktes.
Släktdråpet kan ej nekas —
frände mot frände dock borde
kuva sin vrede och minnas
det gamla ordets maning[661].


177. Om konung Olavs färd.

Av Erlings söner voro några norrut i Tråndheim, några i norra Hordaland och några inne i fjordarna för att samla folk. Då budskapet om Erlings fall spreds, följde med denna underrättelse häruppbåd österifrån över Agder, Rogaland och Hordaland. En här blev uppbådad, och mycket folk samlades. Denna här for med Erlings söner norrut efter konung Olav. Då konung Olav for ifrån striden med Erling, seglade han norrut genom sunden. Det var långt lidet på dagen. Man säger, att han då diktade denna vers:

Föga den ljuse mannen
glades i natt på Jadar[662]:
korpen frossar på liket —
valkyrians storm[663] vi frestat.
Röva han ville mig landet,
men hämnden hårdt honom drabbat.
Så fäller landstvist mången[664].
Vred gick jag fram över skeppen.

Konungen for sedan norrut längs kusten med sin här. Han fick noggranna underrättelser om böndernas samling. Många ländermän voro då hos konung Olav; alla Arnessönerna voro där. Detta omtalar Bjarne »Gullbråskald»[665] i det kväde som han diktade om Kalv Arnesson:

Kalv, du var med i flocken
vid Bokn, där Haralds arving[666]
kampdjärv bjöd männen att strida —
din kraft blir fräjdad bland folket.
Åt häxans häst[667] I beredden
härlig kost till julen[668];
själv blev du sedd som den främste,
där spjut och stenar[669] möttes.
Man delade här till ondo[670]:
Erling själv blev fången;
de svarta skeppen summo
i blod där nordanför Utstein[671].
Nu[672] tydligt det ses, att kungen
med svek blev rövad sitt rike.
Egderna vunno landet[673];
stor var mot hans deras härsmakt.

Konung Olav seglade nu, till dess han kom norrut förbi Stad; han lade till vid Heröarna[674]. Där fick han den underrättelsen, att Håkon jarl hade en stor här samlad i Tråndheim. Konungen sökte då råd hos sina män. Kalv Arnesson rådde ivrigt till att draga till Tråndheim och kämpa emot Håkon jarl, ehuru övermakten var stor. Detta råd understödde många andra, men några avrådde. Saken hänsköts då till konungens avgörande.


178. Åslak »Fitjaskalle» dräpes.

Därefter styrde konung Olav in till Steinavåg[675] och låg där om natten. Åslak »Fitjaskalle» styrde med sitt skepp in till Borgund och stannade där över natten. Där befann sig förut Vigleik Arnesson. Om morgonen, då Åslak skulle gå till sitt skepp, överföll Vigleik honom och ville hämnas Erling; där föll Åslak.

Nu kommo några av konungens hirdmän, som hade suttit hemma under sommaren, från Frekösund längre norrut[676] och meddelade honom, att Håkon jarl och ett stort antal ländermän kvällen förut hade kommit till Frekösund med en stor här. »De vilja taga dig, konung, och dina män av daga», sade de, »om de få makt därtill.» Konungen skickade några av sina män upp på ett fjäll, som finnes där. När de kommo upp på fjället, kunde de se norrut till Björnö och blevo då varse, att en stor här med många skepp kom seglande norrifrån. De gingo ned igen och underrättade konungen, att hären kom seglande norrifrån. Konungen låg där med tolv skepp. Han lät nu blåsa till avfärd, tälten togos ned på hans skepp, och man grep till årorna. Då de voro färdiga och lade ut ur hamnen, kom bondehären seglande norrifrån förbi Thjotande[677] med tjugofem skepp. Konungen styrde då innanför Nyrve[678] och in förbi Hundsver[679].

Då konung Olav kom midt för Borgund, kom också det skepp, som Åslak hade haft, honom till mötes. Då männen träffade konung Olav, omtalade de, att Vigleik Arnesson hade tagit Åslak »Fitjaskalle» av daga, därför att denne hade dräpt Erling Skjalgsson. Konungen blev illa till mods vid denna underrättelse, men kunde likväl för ofredens skull icke fördröja sin färd; han seglade in genom Vegsund och förbi Skot. Där skilde sig en del av hans män från honom. Kalv Arnesson och många andra ländermän och skeppshövdingar foro ifrån honom och styrde för att möta jarlen. Konung Olav fortsatte sin färd och stannade icke, förrän han kom in i Todarfjord[680] och lade till i Valldalen. Där lämnade han sina fartyg. Han hade fem skepp; dem lät han draga upp på land och lät lägga segel och redskap i förvar där. Därefter slog han upp sitt landtält där på älvstranden på ett ställe som heter Sult[681] — där är en vacker slätt — och reste ett kors där bredvid på grusbanken.

En bonde vid namn Bruse bodde på Mören[682]; han var hövding över dalen. Bruse och många andra bönder kommo ned till konung Olav och hälsade honom vänligt, såsom det anstod, och han upptog med blidhet deras hälsning. Konungen frågade, om man kunde fara landvägen från dalen upp till Lesjar[683]. Bruse svarade honom, att en »ur»[684] fanns i dalen, som hette Sevsur[685] — »där kan man icke komma fram varken med män eller hästar.» Konung Olav svarade: »Vi måste våga försöket, bonde; det går som Gud vill. Kommen nu här i morgon med edra dragare och eder själva, och låtom oss sedan se, huru det går, när vi komma till uren, om vi kunna finna på någon utväg att komma över den med hästar eller män!»


179. Det röjes väg över »uren».

Då dagen kom, foro bönderna ned med sina dragare, såsom konungen hade tillsagt dem. De förde nu på hästarna sina förråd och kläder, men konungen och alla hans män gingo själva till fots. Konungen gick, till dess han kom till ett ställe som heter Mossbrekka[686]. Då han kom upp på brinken där, vilade han sig och satt där en stund och såg ned på fjorden. Han sade: »En mödosam färd ha de vållat mig, mina ländermän, som nyligen voro mina vänner och tromän, men nu ha svikit sin tro.» Där stå nu som minnesmärken två kors på brinken på det ställe där konungen satt.

Konungen steg därefter till häst och red upp längs dalen; han stannade icke, förrän de kommo fram till »uren». Då frågade konungen Bruse, om där funnos några säterstugor, som de kunde bo i. Han svarade, att det var där. Konungen slog upp sitt tält och låg där om natten.

Om morgonen befallde konungen, att man skulle gå till »uren» och försöka, om man kunde komma över den med vagnar. Männen gingo dit, men konungen satt hemma i tältet. Om kvällen kommo hirdmännen och bönderna hem igen och sade sig ha haft mycken möda, men icke kommit någon väg; aldrig, sade de, kunde det banas eller läggas väg däröver. De stannade där natten därpå, och konungen bad hela natten.

Så snart konungen märkte, att det dagades, befallde han sina män att gå till »uren» och ännu en gång försöka, om de kunde komma över med vagnar. De gingo motvilligt och sade, att de säkert icke skulle kunna uträtta någonting. Då de hade begivit sig av, kom den som förestod kosthållet till konungen och sade, att de icke hade mera förråd än två kreaturskroppar — »och du har fyra hundra män av ditt eget folk och hundra bönder.» Då sade konungen, att han skulle taga locket av alla kittlarna och lägga ned ett stycke av köttet i var, och så gjorde han. Konungen gick fram och gjorde korstecknet över kittlarna, och därefter gick han bort till Sevsuren, där de skulle rödja väg. Då konungen kom dit, sutto de alla och voro trötta av arbetet. Bruse sade: »Jag sade ju Eder, konung, fastän I icke villen tro det, att man icke kunde göra något vid denna ur.» Då lade konungen av sin kappa och sade, att de alla skulle gå dit och försöka ännu en gång. Så gjorde de, och nu kunde tjugo män vart de ville föra de stenar som hundra män förut icke hade kunnat röra ur stället. Vid middag var vägen röjd, så att där var farbart både för män och klövjehästar lika bra som på slät mark.

Därefter for konungen tillbaka dit där maten var; stället kallas nu Olavsheller[687]. Där finnes också en källa i närheten av denna klipphåla; i den tvättade konungen sig. Om böndernas kreatur där i dalen bliva sjuka och dricka av det vattnet, bliva de botade från sjukdomen. Sedan gingo konungen och alla männen till måltids, och när konungen var mätt, frågade han, om det fanns någon säterstuga i dalen ovanför »uren» och nära fjället, där de kunde ligga om natten. Bruse svarade: »Det finns en säter som heter Gröningarna, men där kan ingen människa vara om natten för trolltyg och onda vättar, som husera där vid sätern.» Konungen befallde, att de skulle göra sig redo att fara; han sade, att han ville ligga om natten där på sätern. Då kom den man som förestod mathållningen åter till honom och sade, att det nu fanns en mängd livsmedel — »jag vet icke, varifrån de ha kommit.» Konungen tackade Gud för hans gåva och sände bördor av mat med de bönder som foro tillbaka ned efter dalen. Han låg på sätern om natten.

Vid midnatt, då männen sovo, hördes ett fasansfullt skrik ute på sätern, och det ropade: »Konung Olavs böner bränna mig nu så, att jag icke längre kan stanna i mitt hem; jag måste nu fly och aldrig mera komma tillbaka till denna säter.» Om morgonen, när männen vaknade, gick konungen fram till fjället och sade till Bruse: »Här skolen I nu bygga en gård; den bonde som bor här skall alltid ha lyckan med sig, och här skall säden aldrig frysa, även om det fryser både ovanför och nedanför.» Därefter gick konung Olav över fjället och kom fram till Einbue[688] och var där om natten.

Konung Olav hade vid denna tid varit konung i Norge i femton år, inberäknat det år, då han och Sven jarl båda voro i landet[689], och det om vilket vi nu en stund ha talat. Det hade lidit ett stycke förbi julen, då han lämnade sina skepp och for upp i landet, såsom nu är omtalat. Denna beräkning av hans regeringstid gjordes först av prästen Are Thorgilsson. Are var både sannfärdig och hade godt minne, och han var så gammal, att han kom i håg och hade underrättelser från män som voro av den ålder, att de kunde minnas dessa händelser. Detta har han själv sagt i sina böcker, där han också har namngivit de män av vilka han fått meddelanden[690]. Den allmänna sägen är däremot, att Olav hade varit konung i Norge i femton år, innan han föll; men de som säga så, räkna till Sven jarls regering den sista vinter denne var i landet, ty Olav levde därefter och var konung i femton år.


180. Konung Olavs spådom.

Då konung Olav hade varit natten över i Lesjar, for han med sin här dag efter dag, först ned i Gudbrandsdalen och därifrån ut på Hedemarken. Det visade sig nu vilka som voro hans vänner, ty dessa följde honom, men de andra, som hade tjänat honom med mindre trohet, skilde sig ifrån honom, och somliga övergingo till ovänskap och full fiendskap mot honom, såsom det sedan visade sig. Det märktes på många där i Upplanden, att de hade harmats över dråpet på Thore, såsom förut är omtalat[691].

Konung Olav gav hemlov åt många av de män som hade gård och barn att sörja för, ty det syntes dessa män ovisst, vilken fred deras egendom skulle komma att åtnjuta som fore bort ur landet med konungen.

Konungen yppade nu för sina vänner, att det var hans avsikt att fara bort ur landet; han ville först begiva sig österut till Sveavälde och där fatta beslut, vart han därifrån skulle vända sig. Han bad sina vänner tro, att han ämnade åter söka sig tillbaka till sitt rike, om Gud förunnade honom att leva så länge, och sade, att det var hans tanke, att allt folket skulle ännu en gång bliva honom underdånigt. »Jag skulle tro», sade han, »att Håkon jarl endast en kort tid kommer att ha makten i Norge, och många skola finna detta föga underligt, ty Håkon jarl har en gång förr kommit till korta, då han prövat lyckan emot mig[692]. Men det tro väl få män, om jag säger vad jag anar om Knut den mäktige, att han skall vara död inom få år och hela hans makt förbi, och att hans ätt icke skall upprättas igen, om det går så, som mina ord åsyfta.»[693]

Då konungen hade slutat sitt tal, gjorde männen sig redo till färd. Konungen vände sig då med de män, som följde honom, österut mot Eidaskog[694]. Där voro då med honom drottning Astrid, deras dotter Ulvhild, konung Olavs son Magnus, Ragnvald Brusesson, Arnessönerna Thorberg, Finn och Arne och ännu några flera ländermän; han hade ett godt urval av män. Björn stallare fick lov att fara hem; han for tillbaka hem till sin gård, och många andra av konungens vänner foro med hans samtycke hem till sina gårdar. Konungen bad, att de skulle låta honom veta, om några sådana händelser timade i landet, som det var av vikt för honom att känna. Därefter drog konungen sin väg bort.


181. Konung Olavs färd till Holmgård.

Det är att berätta om konung Olavs färd, att han först drog från Norge österut över Eidaskog till Värmland och sedan ut till Vadsbo[695]; därifrån for han över den skog där vägen går[696] och kom fram till Närike. Där fanns en mäktig och rik man, som hette Sigtrygg; Ivar hette hans son, som sedan blev en framstående man. Konung Olav stannade om våren där hos Sigtrygg. När det led mot sommaren, rustade han sig att fara vidare och skaffade sig skepp. Han for på sommaren och stannade icke, förrän han kom österut till Gårdarike till konung Jarisleiv och drottning Ingegerd. Drottning Astrid och konungadottern Ulvhild stannade kvar i Sverige, men sonen Magnus förde konungen med sig till Gårdarike. Konung Jarisleiv tog vänligt emot konung Olav; han erbjöd honom att stanna hos sig och att få land där till de omkostnader som han hade för underhållet av sina män. Konung Olav antog detta tillbud och stannade där.

Det berättas, att konung Olav var from och trägen att bedja till Gud under hela sitt liv; men sedan han fann, att hans makt minskades och att hans motståndare växte i styrka, lade han all sin håg på att tjäna Gud. Andra omsorger eller det arbete som han förr hade haft om händer hindrade honom icke häri. Ty under den tid, då han hada suttit vid makten, hade han strävat med sådant som syntes honom vara till största gagn: först att freda och frälsa landet från träldom under utländska hövdingar, sedan att omvända folket till den rätta tron och därjämte att stifta lag och landsrätt; det senare gjorde han av rättrådighet, för att straffa dem som ville ondt. Det hade varit en vanlig sed i Norge, att sönerna till ländermän och mäktiga bönder hade farit i viking och skaffat sig gods genom att härja både inom landet och utomlands. Men sedan Olav hade tagit emot konungadömet, skaffade han fred i sitt rike och förbjöd alla plundringar inom landet. Kunde han nå de brottsliga med straff, så lät han dem icke undslippa med mindre än att de miste liv eller lemmar; där hjälpte varken böner eller anbud om böter. Så säger skalden Sigvat[697]:

Rödt guld åt den bistre kungen
de härjande vikingar bjödo
ofta, att köpa sig fria;
men fursten vägrade ständigt.
Omild lät av han hugga
männens huvud med svärdet;
var rövare straffades skonlöst.
Så skall man värja sitt rike.
Den härlige kungen, som ofta
ulvar mättat i striden,
förödde tjuvarnas släkte;
stölderna så han stäckte.
Den milde[698] fursten lät alla
tjuvar med friska lemmar
mista ben och armar[699].
Så växte freden i landet.
Landets beskyddare[700] lade
under de vassa svärden
ett otal vikingars huvud —
ej bättre hans makt kunde synas.
Magnus givmilde fader
vann seger i många strider;
med varje seger steg högre
Olav den digres ära.

Han straffade lika hårdt mäktiga som ringa, men detta tyckte ländermännen vara en alltför stor hänsynslöshet, och de fylldes av fiendskap, när de miste sina fränder för konungens rättvisa dom, även om de dömda voro skyldiga. Detta var upphovet till den resning som landets män gjorde emot konung Olav, att de icke kunde lida hans rättfärdighet; men han ville hellre avstå från sitt kungadöme än från rätten. Orättvis var den beskyllningen, som gjordes emot honom, att han skulle vara gnidig emot sina män, ty han var mycket givmild emot sina vänner. Men en av orsakerna till att männen reste sig emot honom var den, att de tyckte, att han var hård och sträng i sina straffdomar; dessutom erbjöd konung Knut mycket pänningar. Likväl lockades storhövdingarna mest därav, att Knut lovade dem alla styrelsemakt och titlar. Härtill kom, att man i Norge gärna ville taga Håkon jarl till konung, ty Håkon hade varit mycket älskad av folket förr, då han styrde landet.


182. Om Jokul Bårdsson.

Håkon jarl hade med sin här styrt ut ur Tråndheim och farit emot konung Olav söderut i Möre, såsom förut är skrivet[701]. Då konungen styrde in i fjordarna, följde jarlen efter. Kalv Arnesson och de andra män som hade skilt sig ifrån konung Olav kommo honom då till mötes; Kalv Arnesson blev väl mottagen. Därefter styrde jarlen in till Valldalen i Todarfjorden, där konungen hade dragit upp sina skepp. Jarlen tog där de skepp som konungen hade haft; han lät sätta ut skeppen och utrusta dem; styresmän utsågos genom lottkastning.

Hos jarlen var en man som hette Jokul; han var isländing, son till Bård Jokulsson i Vatsdalen.

Jokul fick på sin lott att styra »Visunden», som konung Olav hade haft[702]. Jokul diktade denna vers[703]:

Det kom på min lott att styra —
ej kvinnan spor, att jag rädes,
fast storm mot skeppet jag väntar —
sedan från Sult[704] den drake
som fordom Olav den digre,
den givmilde fursten, ägde.
Konungen själv i sommar
blev rövad segern och livet.

Det må här omtalas i korthet, som hände mycket senare, att Jokul råkade ut för konung Olavs män på Gottland[705] och blev tagen tillfånga. Konungen lät föra honom bort för att halshuggas; hans hår var snott om en käpp, och en man höll i denna. Jokul satte sig ned på en backe. Mannen gjorde sig redo till att halshugga honom; men när Jokul hörde vinet av yxan, reste han sig upp, hugget träffade honom i huvudet, och det blev ett mycket stort sår. Konungen såg, att det var banesår, och befallde, att man skulle låta honom vara. Jokul satt upprätt och diktade denna vers:

Såren värka av trötthet —
aldrig jag haft det värre.
Ett sår jag har som sprutar
ymnigt den röda vätska.
Blodet strömmar ur såret —
mandom jag dock vill visa.
Gramse är mig förvisso
den hjälmprydde, fräjdade fursten.

Därefter dog Jokul.


183. Om Kalv Arnesson.

Kalv Arnesson for med Håkon jarl norrut till Tråndheim. Jarlen bjöd honom till sig och bad, att han skulle träda i hans tjänst. Kalv svarade, att han ville först fara hem till sin gård på Eggja och senare lämna besked. Kalv gjorde så. När han kom hem, märktes det snart, att hans hustru Sigrid var mycket förgrymmad, och hon räknade upp alla de anledningar till harm som hon menade sig ha fått genom konung Olavs förvållande; först hade han låtit dräpa hennes make Olve[706] — »och nu sedan», sade hon, »mina två söner[707]; du, Kalv, var närvarande vid deras dråp, och det skulle jag allra minst ha väntat av dig.» Kalv svarade, att det var mycket emot hans vilja, att Thore blev avdagatagen. »Jag erbjöd böter för honom», sade han; »men då Grjotgard blev fälld, miste jag min broder Arnbjörn.» Hon svarade: »Det är väl, att konungen gjorde dig detta, ty det kan hända, att du vill hämnas Arnbjörn, fastän du icke vill hämnas mina sorger. Du såg, då din styvson Thore blev dräpt, huru mycket konungen aktade dig.»

Sådant harmfyllt tal förde hon ständigt på tungan inför Kalv. Kalv svarade ofta med vrede, men likväl gick det till sist så, att han lät beveka sig av hennes övertalningar och lovade att gå i jarlens tjänst, om denne ville öka hans intäkter. Sigrid sände bud till jarlen och lät säga honom, huru saken stod beträffande Kalv. Så snart jarlen fick veta detta, sände han bud till Kalv, att denne skulle komma ut till staden till honom. Kalv drog sig icke undan färden, utan for kort därefter ut till Nidaros och träffade där Håkon jarl; han blev väl emottagen och hade en överläggning med jarlen. De blevo ense och avtalade, att Kalv skulle bliva hans handgångne man och få stora intäkter av honom. Därefter for Kalv hem till sin gård; han hade nu styrelsemakten nästan överallt i det inre Tråndheim.

Då det började våras, utrustade Kalv ett skepp, som han ägde, och så snart han var färdig, seglade han ut på havet och styrde med sitt skepp västerut till England, ty han hade sport, att konung Knut tidigt om våren hade seglat från Danmark västerut till England. Då hade konung Knut givit jarldöme i Danmark åt Thorkel den höges son Harald[708]. Kalv Arnesson for och uppsökte konung Knut, så snart han kom till England. Så säger Bjarne »Gullbråskald»[709]:

Beslutsamt plöjde fursten[710]
österut havet med kölen;
trött av striden, Haralds
broder[711] for bort till Gårdar[712].
Ej har jag lärt att osant
rosa männens gärning:
genast, Kalv, du sökte
Knut, när du skilts från Olav[713]

Då Kalv kom till konung Knut, tog konungen mycket vänligt emot honom och hade ett samtal med honom. Innebörden av konung Knuts tal var den, att han uppmanade Kalv att förbinda sig till att resa sig emot Olav den digre, om denne sökte sig tillbaka till Norge. »Jag skall då», sade han, »giva dig jarldöme och låta dig styra Norge, men min frände Håkon skall fara till mig; det är han bäst skickad till, ty han är så rättsinnad, att jag tror att han icke skulle kasta ett spjut emot konung Olav, om de möttes[714].» Kalv lyssnade till det som konungen sade och fick lust till jarlsvärdigheten, och detta avtal träffades nu emellan konung Knut och Kalv. Därefter gjorde Kalv sig redo att fara hem, och vid avskedet gav konung Knut honom präktiga gåvor. Detta omtalar skalden Bjarne:

Jarlars kampdjärve ättling![715]
Englands drott är du skyldig
tack för stora gåvor:
raskt drev din sak du igenom.
Londons herre gav dig —
icke det tövade länge —
land, förrn du for från väster.
Kalv, din makt är ej ringa.

Sedan for Kalv tillbaka till Norge och kom hem till sin gård.


184. Håkon jarls död.

Samma sommar for Håkon jarl bort ur landet västerut till England, och då han kom dit, tog konung Knut väl emot honom. Jarlen hade en fästmö där i England. Han for nu för att hämta sin brud och tänkte göra bröllop i Norge, men skaffade sig i England de förnödenheter som syntes honom svårast att få i Norge. Jarlen gjorde sig på hösten redo att fara hem, men blev tämligen sent färdig; han seglade ut på havet, när han var resfärdig. Om hans färd är det att berätta, att skeppet förliste och icke en enda man blev räddad. Några säga, att skeppet hade blivit sett norr om Katanes en kväll i svår storm, då vinden låg på ut åt Petlandsfjorden; de som tro på detta mena, att skeppet väl drivit in i malströmmen. Men så mycket vet man med säkerhet, att Håkon jarl omkom på havet och att ingen kom i land av dem som voro på det skeppet. Samma höst sade köpmännen, att det ryktet spreds i landet, att man trodde att jarlen hade omkommit; men det visste alla, att han icke kom till Norge den hösten och att landet nu var utan styresman.


185. Om Björn stallare.
Christian Krohg:
Björn stallare frestas av det engelska guldet.
Björn stallare satt hemma, på sin gård, sedan han hade skilts från konung Olav. Björn var en namnkunnig man, och det spordes snart vida omkring, att han hade slagit sig ned i lugn och ro. Detta fingo också Håkon jarl och de andra hövdingarna veta. De sände då män med bud till Björn. När budbärarna kommo fram, tog Björn väl emot dem. Sedan kallade han dem till samtal med sig och sporde dem om deras ärende. Deras anförare svarade och framförde till Björn hälsningar från konung Knut, Håkon jarl och än flera hövdingar. »Det ha vi också att säga», sade han, »att konung Knut har hört mycket talas om dig och vet, att du länge har följt Olav den digre och varit en bitter fiende till konung Knut; det synes honom illa, ty han vill vara din vän liksom alla andra dugande mäns, så snart du vill upphöra att vara hans ovän. För dig är nu intet annat val än att söka hjälp och vänskap där, som de bäst kunna sökas och där nu alla män i den norra delen av världen sätta sin ära i att söka dem. I, som han följt Olav, kunnen nu se, på vad sätt han har skilts ifrån eder! I ären, alla värnlösa emot konung Knut och hans män, men I härjaden i hans land förra sommaren och dräpten hans vänner. Det är skäl att med tacksamhet taga emot konungens vänskap, när han, erbjuder den, och det vore mera passande, att du både därom eller erbjöde gods för att få den.»

Då han hade slutat sitt tal, svarade Björn och sade så: »Jag vill nu sitta i ro hemma på min gård och icke tjäna några hövdingar.» Budbäraren svarade: »Sådana män som du äro konungsmän! Jag kan säga dig, att du nu har två ting att välja emellan. Det ena är att fara fredlös från dina egendomar, såsom nu eder kamrat Olav far. Det andra, som väl kan synas bättre, är att taga emot konung Knuts och Håkon jarls vänskap och bliva deras man, giva dem trohetslöfte och här taga din lön.» Han hällde härvid ut engelskt silver ur en stor pung. Björn var en pänningkär man. Han blev mycket hugsjuk och teg, då han såg silvret. Han tänkte efter för sig själv, vad han skulle besluta; han tyckte det vara svårt att mista sina egendomar och trodde icke, att det var sannolikt, att konung Olav åter skulle komma till makten i Norge. Då budbäraren märkte, att Björn skiftade håg inför pänningarna, kastade han fram två tjocka guldringar och sade: »Tag du nu pänningarna, Björn, och svär eden! Jag lovar dig, att detta gods är litet värdt emot det som du får, om du uppsöker konung Knut.» Godsets storlek, de fagra löftena och de stora gåvorna kommo pänningbegäret att segra hos Björn, han tog emot pänningarna och trädde i hövdingarnas tjänst, svor eder och avlade trohetslöfte till konung Knut och Håkon jarl. Därefter foro budbärarna bort.


186. Björn stallares färd.

Björn stallare sporde de tidender, som omtalades, att Håkon jarl hade omkommit. Då vände sig hans sinne, och han ångrade, att han hade brutit sin tro emot konung Olav. Han ansåg sig nu vara löst från det avtal varigenom han hade lovat Håkon jarl lydnad. Han trodde också, att det kunde vara någon utsikt till upprättelse av konung Olavs makt, om han komme till Norge, eftersom landet nu var utan styresman. Björn rustade sig skyndsamt till färd och hade några få män med sig. Han for dag och natt, till häst, när han det kunde, på skepp, när det så föll sig, och stannade icke på sin färd, förrän han på vintern vid jultiden kom österut i Gårdarike till konung Olav.

Konungen blev mycket glad, när han fick se Björn. Konungen sporde efter många tidender från Norge. Björn svarade, att jarlen hade omkommit och att landet nu var herrelöst. Dessa underrättelser väckte glädje hos de män som hade följt konung Olav från Norge och som där hade haft egendomar och fränder och vänner, och de började nu längta mycket efter att fara hem.

Björn omtalade mycket annat från Norge som konungen gärna ville veta. Konungen frågade efter sina vänner, och huru de höllo sin trohet emot honom. Björn svarade, att det var mycket olika. Därpå steg han upp, föll till konungens fötter, fattade om hans knän och sade: »Allt i Guds och Edert våld, konung! Jag har tagit emot pänningar av Knuts män och svurit dem trohetsed. Men nu vill jag följa dig och icke skiljas ifrån dig, så länge vi båda leva.» Konungen svarade: »Stig genast upp, Björn! Med mig skall du vara förlikt; gör bot för detta till Gud! Jag kan förstå, att de äro nu få i Norge som hålla sin tro till mig, då sådana som du svika. Det är också sant, att männen sitta där i en mycket svår ställning, då jag är långt borta och de äro utsatta för ofred av mina fiender.» Björn omtalade för konungen, vilka som mest hade förbundit sig till att resa sig emot konungen och hans män; han nämnde Erlings söner på Jadar och deras fränder, Einar »tambarskälve», Kalv Arnesson, Thore hund, Hårek från Thjotta.


187. Om konung Olav.

Sedan konung Olav hade kommit till Gårdarike, hade han haft mycket att tänka på och grubblat över vad beslut han skulle fatta. Konung Jarisleiv och drottning Ingegerd erbjödo honom att stanna hos sig och taga emot det rike som heter Vulgaria[716]; det är en del av Gårdarike. Folket i det landet var hedniskt[717]. Konung Olav övervägde för sig själv detta anbud, men då han framlade det för sina män, avrådde alla att stanna där och uppmanade konungen att söka sig tillbaka till sitt rike i Norge. Konungen hade också tänkt på att nedlägga konungavärdigheten och fara ut i världen till Jorsaler[718] eller något annat heligt ställe och inträda i en munkorden; men den tanken sysselsatte honom dock oftast, om det kunde finnas någon utsikt till att han skulle återfå sitt rike i Norge. När han tänkte på detta, då mindes han, att under de första tio åren av hans konungadöme hade allting gått honom väl och lyckligt i handom, men därefter hade alla råd blivit honom tunga och vanskliga, och det hade ständigt gått honom emot, då han velat pröva lyckan. Nu tvivlade han därför på om det var klokt att lita så mycket på lyckan, att han fore med en ringa styrka emot sina fiender, då hela allmogen hade förenat sig med dem för att göra motstånd mot honom. Sådana bekymmer hade han ofta, och han hänsköt då sin sak till Gud och bad honom låta det ske som han såg vara gagneligast. Han tänkte på detta fram och tillbaka och visste icke, vad han skulle besluta sig för, ty det syntes honom uppenbart leda till olycka, vad han än beslöte.


188. Konung Olavs dröm.

Det hände en natt, att Olav låg länge vaken i sin säng om natten; han grubblade över sina planer och hade stora bekymmer i sitt sinne. När han slutligen blev mycket trött av att tänka, föll sömnen över honom, men så lätt, att han tyckte sig vara vaken och se allt som försiggick i huset. Han såg då en man stå framför sängen, stor och härlig och klädd i dyrbara kläder; konungen kom snarast att tänka på att detta måtte vara Olav Tryggvesson.

Denne man sade till honom: »Är du mycket bekymrad för dina rådslag och för vad du nu skall taga dig till? Det synes mig underligt, att du så vacklar hit och dit i denna sak. Det förundrar mig, om du tänker på att nedlägga den konungavärdighet som Gud har givit dig, och likaså, om du ämnar stanna här och emottaga ett rike av utländska konungar som du icke känner. Far hellre tillbaka till ditt rike, som du har tagit i arv och som du länge har styrt med den kraft som Gud har givit dig! Låt icke dina undersåtar skrämma dig! Det är en konungs heder att segra över sina fiender och en ärofull död att falla i striden med sina män. Tvivlar du måhända på att du har rätt i eder tvist? Icke skall du göra det och så förneka sanningen för dig själv! Du kan utan fruktan söka dig till landet, ty Gud skall bära dig vittnesbörd, att det är din egendom!»

Då konungen vaknade, tyckte han sig se en skymt av mannen, då han gick bort. Ifrån den stunden upphörde han med sin tvekan och fattade det fasta beslutet att fara tillbaka till Norge, såsom han själv förut ivrigast hade önskat och såsom alla hans män, efter vad han märkte, helst ville låta det bliva. Han intalade sig, att landet skulle vara lätt att ernå, eftersom det var utan herre, såsom han hade sport; han trodde, att om han själv komme dit, skulle många ännu vara redobogna att hjälpa honom. Då konungen yppade dessa planer för sina män, antogo alla dem med tacksamhet.


189. Om konung Olavs läkekonst.

Det berättas, att det hände i Gårdarike, medan konung Olav var där, att sonen till en förnäm änka fick en halsböld och att den vållade gossen sådant men, att han icke kunde få ned någon mat och tycktes vara nära döden. Gossens moder gick till drottning Ingegerd, med vilken hon var bekant, och visade henne gossen. Drottningen sade, att hon kände ingen bot för detta. »Men gå», sade hon, »till konung Olav! Han är den bäste läkaren här. Bed honom lägga händerna på gossens onda! Hälsa honom ifrån mig, om han icke eljest vill göra det!» Hon gjorde såsom drottningen hade sagt. Då hon träffade konungen, omtalade hon, att hennes son var nära döden genom en halsböld, och bad honom lägga händerna på bölden. Konungen svarade henne, att han icke var läkare, och bad henne gå till någon läkare. Hon sade då, att drottningen hade visat henne dit — »hon bad mig hälsa dig ifrån henne, att du skulle använda den läkekonst som du förstår, och hon sade mig, att du är den bäste läkaren här i staden.»

Då tog konungen och lade händerna om gossens hals och kramade länge på bölden, till dess gossen öppnade munnen. Därpå tog han litet bröd, bröt det i sönder och lade bitarna i form av ett kors i sin hand; sedan stoppade han det i munnen på gossen, och denne sväljde ned det. Från den stunden upphörde all värk i bölden, och gossen blev fullständigt frisk på några få dagar. Hans moder blev mycket glad och likaså andra fränder och bekanta till gossen.

Detta blev först uppfattat så, som om konung Olav hade särskilt goda läkarehänder, såsom det säges om de män som ha stora anlag för denna konst, att de ha goda händer. Men när sedan hans järtecken blevo allmänt kända, blev även detta räknat såsom ett sannskyldigt järtecken.


190. Konung Olav bränner spånorna.

Det hände en söndag, att konung Olav satt till bords i sitt högsäte och hade fallit i så djupa tankar, att han icke gav akt på tiden. Han hade en kniv i handen, höll på en träpinne och täljde spånor av den. En bordsven[719] stod framför honom och höll ett bordskärl. Han såg, vad konungen gjorde, och förstod, att han satt och tänkte på något annat; han sade: »Det är måndag i morgon, herre!» Konungen såg på honom, när han hörde detta, och kom då i håg, vad han hade gjort[720]. Därpå bad konungen, att man skulle giva honom ett vaxljus. Han sopade samman alla spånorna, som han hade täljt, i sin hand, satte lågan till och lät spånorna brinna i handen på sig. Därav kunde man finna, att han ville noggrant iakttaga lag och budord och icke åsidosätta det som han visste vara rätt.


191. Om konung Olav.

Sedan konung Olav hade fattat det beslutet, att han skulle ställa färden hemåt, omtalade han det för konung Jarisleiv och drottning Ingegerd. De avrådde honom från att fara; de lövade, att han i deras rike skulle få all den makt som han tyckte anstode honom, och bådo, att han icke skulle giva sig i sina fienders våld med så liten styrka som han hade där. Då omtalade konung Olav för dem sina drömmar och sade, att han trodde det vara Guds vilja. När de funno, att konungen hade fullt och fast beslutat att fara tillbaka till Norge, erbjödo de honom all den hjälp för resan som han ville mottaga av dem. Konungen tackade dem med vackra ord för deras välvilja och sade, att han gärna ville av dem taga emot vad han behövde för sin färd.


192. Konung Olavs färd från Gårdarike.

Strax efter jul gjorde konung Olav sig redo. Han hade där nära två hundra män; konung Jarisleiv skaffade dem alla hästar och den utrustning som behövdes. När han var färdig, begav han sig åstad; konung Jarisleiv och drottning Ingegerd ledsagade honom bort med hedersbetygelser. Sin son Magnus lämnade han kvar hos konungen.

Så for konung Olav västerut, först under vintern ända till havet. När det vårades och isarna gingo upp, utrustade de sina skepp. Då de voro färdiga och det blev gynnsam vind, seglade de ut, och färden gick lyckligt. Konung Olav kom med sina skepp till Gottland[721]. Där fick han underrättelser både från Sveavälde och Danmark och ända från Norge; nu bekräftades ryktet, att Håkon jarl hade omkommit[722] och att Norges land var utan härskare. Konungen och hans män menade, att detta gav goda förhoppningar om deras färd.

De seglade därifrån, så snart de fingo vind, och styrde till Svithiod. Konungen höll med sin här upp i Logen[723] och lade i land uppe vid Aros[724]. Därefter sände han bud till sveakonungen Anund och stämde möte med honom. Konung Anund blev glad över sin svågers budskap och for och träffade konung Olav, såsom denne hade sändt bud om. Då kommo också drottning Astrid och de män, som hade följt henne, till konung Olav. Det blev stor glädje vid mötet emellan dem alla. Sveakonungen hälsade hjärtligt sin svåger, konung Olav, då de träffades.


193. Om ländermännen.

Nu skall det omtalas, vad man hade för sig i Norge vid denna tid. Thore hund hade haft »finnfärden»[725] dessa två år, och han hade båda vintrarna varit länge uppe i fjällen och fått en stor mängd gods. Han drev många slags köpenskap med finnarna. Han lät av dem göra sig tolv renskinnspälsar med så stor trolldom i, att intet vapen bet på dem, ännu mindre än på en ringbrynja. Den sista våren utrustade Thore ett långskepp, som han ägde, och bemannade det med sina huskarlar. Han kallade samman bönderna och uppbådade leding ända till det nordligaste tingslaget, samlade en stor här och for om våren söderut med den.

Hårek från Thjotta hade också samlat en här och hade fått mycket folk. Många flera framstående män deltogo i denna färd, ehuru dessa voro de förnämsta. De kungjorde, att denna här skulle draga emot konung Olav och värja landet emot honom, om han komme österifrån.


194. Om Einar »tambarskälve».

Einar »tambarskälve» var den främste styresmannen i det yttre Tråndheim, sedan Håkon jarls frånfälle hade blivit känt. Han ansåg, att han och hans son Eindride voro närmast arvsberättigade till de egendomar och det lösöre som jarlen hade ägt[726]. Einar erinrade sig nu de löften och vänskapsförsäkringar som konung Knut hade givit honom, då de skildes[727]. Han lät utrusta ett godt skepp, som han ägde, och steg själv ombord på det med ett stort följe. När han var färdig, styrde han söderut längs kusten och sedan västerut över havet och stannade icke på sin färd, förrän han kom till England. Han for genast och uppsökte konung Knut; konungen tog vänligt emot honom. Einar framlade sitt ärende inför konungen och sade, att han nu hade kommit för att få de löften uppfyllda som konungen hade givit, då han hade sagt, att Einar skulle bära jarlsnamn i Norge, om Håkon jarl icke funnes. Konung Knut svarade, att den saken nu stod helt annorlunda — »jag har nu», sade han, »sändt bud och igenkänningstecken till min son Sven[728] i Danmark, och jag har lovat honom makten i Norge. Men jag vill hålla vänskap med dig. Du skall få den förbättring i din ställning som du genom din börd har rätt till och bliva länderman, och du skall få stora intäkter och vara så mycket förmer än andra ländermän, som du är en dugligare man än andra ländermän.»

Einar förstod då, vad utfall hans ärende skulle få, och gjorde sig redo till att fara hem. Men då han kände konungens planer och visste, att det icke skulle bliva fredligt i landet, om konung Olav komme österifrån, föll det honom in, att det icke vore skäl att påskynda färden mer än lämpligt; han skulle eljest få kämpa emot konung Olav och likväl icke mer än förut se sin makt ökad. Einar seglade sålunda ut på havet, då han var segelfärdig, men kom icke till Norge, förrän de händelser hade timat som voro de märkligaste där den sommaren[729].


195. Om hövdingarna i Norge.

Hövdingarna i Norge hade kunskapare ute österut mot Svithiod och söderut mot Danmark för att efterspana, om konung Olav skulle komma västerut från Gårdarike. De fingo bud, det snabbaste männen kunde fara, att konung Olav hade kommit till Svithiod. Så snart man hade fått full visshet härom, utgick häruppbåd över hela landet. Det blev allmänt uppbåd av folk, och en här samlades. De ländermän som voro från Agder, Rogaland och Hordaland delade sig, så att några vände sig norrut, några österut; båda grupperna tyckte sig behöva mycket folk. Österut vände sig sönerna till Erling på Jadar med alla de män som hörde hemma öster om dem, och de voro ledare för den skaran; norrut vände sig Åslak från Finnö och Erlend från Gerde och de ländermän som hade hemma norr om dem[730]. Dessa, som nu äro nämnda, hade alla svurit konung Knut ed att dräpa konung Olav, om de finge tillfälle därtill.


196. Harald Sigurdssons färd.

Då det spordes i Norge, att konung Olav hade kommit österifrån till Svithiod, samlades de av hans vänner som ville lämna honom hjälp. Den förnämste mannen i den skaran var Harald Sigurdsson, konung Olavs broder. Han var vid denna tid femton år gammal; han var stor till växten och såg ut som en fullvuxen man. Där voro många andra framstående män. De hade i allt fått sex hundra man, då de foro från Upplanden, och drogo nu med denna här över Eidaskog till Värmland. Sedan togo de vägen österut över skogarna till Svithiod och sporde sig för om konung Olavs färd.


197. Konung Olavs färd från Svithiod.

Konung Olav var i Svithiod om våren och sände därifrån kunskapare norrut till Norge. Han fick av dem alla samma besked, att det icke skulle bliva fredligt för honom att fara dit, och de män som kommo norrifrån avrådde honom bestämt att draga till Norge. Han var emellertid såsom förut fast besluten att fara.

Konung Olav frågade konung Anund, vilken hjälp han ville giva honom till att söka återvinna sitt land. Konung Anund svarade, att svearna hade föga lust att göra något krigståg till Norge. »Vi veta», sade han, »att norrmännen äro hårda män och dugliga krigare och farliga att hemsöka med ofred. Jag skall genast säga dig, vad jag vill hjälpa med: jag skall ge dig fyra hundra man, goda krigare, utvalda av mitt hirdfölje och väl rustade till strid; vidare vill jag ge dig lov att fara genom mitt land och skaffa dig allt det folk som du kan få och som vill följa dig.» Konung Olav antog detta erbjudande. Därefter rustade han sig till färden. Drottning Astrid och konungens dotter Ulvhild stannade kvar i Svithiod.


198. Konung Olavs färd till Järnbäraland.

Då konung Olav började sin färd, förenade sig med honom den skara som sveakonungen hade givit honom; det var fyra hundra man. Konungen for de vägar som svearna kände till; de vände sig uppåt landet mot skogarna och kommo fram till den trakt som kallas Järnbäraland[731]. Där kom den här honom till mötes som hade dragit från Norge för att möta honom, såsom här förut är omtalat[732]. Där träffade han sin broder Harald och många andra av sina fränder, och det blev stor glädje vid detta möte. De hade nu alla tillsamman tolv hundra man.


199. Om Dag Hringsson.

Dag hette en man, som säges ha varit son till den konung Hring som hade flytt ur landet för konung Olav[733]. Det säges, att Hring var son till Dag Hringsson, en sonson till Harald hårfagre[734]. Dag var sålunda en frände till konung Olav. Han och hans fader Hring hade bosatt sig i Sveavälde och där fått ett rike att styra.

Om våren, då konung Olav hade kommit österifrån till Svithiod, hade han sändt bud till sin frände Dag, att denne skulle sluta sig till honom med hela den härstyrka som han förfogade över. Om de lyckades att tillägna sig landet i Norge, skulle Dag där få ett lika stort rike som hans förfäder hade haft. När denna budsändning kom till Dag, behagade den honom väl; han greps av en stark längtan att få fara hem till Norge och taga emot det rike som hans fränder fordom hade innehaft. Han svarade genast på denna sak och lovade, att han skulle komma. Dag var en snabbordig och snabbrådig man, mycket hetsig och tapper, men icke en klok man. Han samlade nu en här och fick nära tolv hundra man. Med denna skara drog han konung Olav till mötes.


200. Konung Olavs färd.

Konung Olav sände bud ifrån sig in i bygderna och lät säga de män, som ville förvärva gods genom att skaffa sig krigsbyte och skövla hos konungens fiender, att de skulle komma till honom och följa honom. Konung Olav förde sin här framåt och for genom skogsbygder och stundom genom ödemarker och ofta över stora vatten; de drogo eller buro skeppen efter sig mellan vattendragen. Mycket folk slöt sig till konungen, skogsbyggare[735] och även några stigmän. Många ställen, där han hade nattläger, kallas nu för Olavsbodarna. Han stannade icke på sin färd, förrän han kom fram till Jämtland. Därifrån drog han sedan norrut till Kölen. Hans män fördelade sig i bygderna och foro mycket spridda, så länge de icke väntade strid. Då hären delades, följde norrmännen alltid konungen, Dag for en annan väg med sitt folk och svearna en tredje med sitt.


201. Om stigmännen.

Två män omtalas, av vilka den ene hette Gök-Thore, den andre Avrafaste; de voro de värsta stigmän och hade i följe trettio män, som liknade dem. De båda bröderna voro större och starkare än andra män, och de saknade icke djärvhet och mod. De fingo höra talas om den här som drog genom landet och sade då sig emellan, att det skulle vara ett klokt råd att fara till konungen och följa honom till hans land, deltaga i ett härslag med honom där och så pröva sina krafter, ty de hade icke förr varit i någon kamp där härar fylkades emot varandra; de voro mycket nyfikna att få se konungens fylking. Denna plan vann bifall hos deras följeslagare, och de gåvo sig sålunda på väg till konungen.

Då de kommo dit, gingo de med sitt följe inför konungen; deras män voro fullt beväpnade. De hälsade honom. Han frågade, vad de voro för män. De nämnde sina namn och sade, att de voro män ifrån landet där. Sedan framförde de sitt ärende och erbjödo konungen att fara med honom. Konungen svarade, att det syntes honom, som om dylika män vore goda att ha i följe. »Jag vill gärna», sade han, »taga emot slika män; men ären I kristna?» Gök-Thore svarade och sade, att han var varken kristen eller hedning — »vi kamrater ha ingen annan tro än den, att vi tro på oss själva och vår styrka och segerlycka, och det är nog för oss.» Konungen genmälte då: »Det är stor skada, att män som se så duktiga ut icke skola tro på Kristus, sin skapare.» Thore svarade: »Finns det någon kristen man i ditt följe, konung, som har vuxit mera om dagen än vi två bröder?» Konungen bad dem låta döpa sig och antaga den rätta tron. »Följen så mig!» sade han; »jag skall göra eder till mycket ansedda män. Men om I icke viljen detta, så gån tillbaka till eder gärning!» Avrafaste svarade, att han icke ville antaga kristendomen. Därpå begåvo de sig därifrån.

Då sade Gök-Thore: »Detta är en stor skam, att denne konung vägrar att ha oss i sin här. Jag har aldrig förr kommit någonstädes, där jag icke har varit god nog att gå i lag med andra män. Jag vänder icke tillbaka på detta sätt.» Därefter slöto de sig till de andra skogsbyggarna och följde hären. Konung Olav sökte sig nu västerut till Kölen.


202. Konung Olavs syn.

Då konung Olav kom västerut över Kölen och drog ned för fjället, där landet började bliva lägre, då man såg emot väster, blickade han därifrån ut över landet. Många män gingo före konungen och många efter. Han red där det var god plats omkring honom; han var tyst och talade icke vid sina män. Han red så en lång stund på dagen utan att se sig mycket om. Biskopen red fram till honom och frågade, vad han tänkte på, eftersom han var så tyst; ty konungen plägade eljest alltid att vara glad och tala med sina män under färden och så uppmuntra alla som voro i hans närhet. Konungen svarade med djupt allvar: »Underliga ting ha visat sig för mig nu en stund. Jag såg nyss ut över Norge, då jag blickade västerut från fjället, och det kom mig i hågen, att jag mången dag hade varit glad i detta land. Jag hade då en syn: jag såg ut över hela Tråndheim och vidare över hela Norge; och ju längre denna syn stod för mina ögon, desto längre såg jag, till dess jag såg ut över hela världen, både över land och hav. Jag kände väl igen de ställen som jag förr har besökt och sett; men lika tydligt såg jag de ställen som jag icke förut har sett, både sådana som jag har hört omtalas och sådana som jag aldrig har hört nämnas, bebyggda och obebyggda, så långt som världen når.» Biskopen sade, att denna syn var helig och mycket märklig.


203. Järtecken med en åker.

Sedan konungen och hans män hade dragit ned från fjället, låg framför dem en gård som heter Sula; det är i den översta bygden i Veradalsfylke. Då de foro ned till gården, lågo åkrar vid vägen. Konungen befallde sina män att fara varsamt fram och icke fördärva grödan för bonden. Detta åtlydde de också, så länge konungen var med; men de flockar som kommo efter, bekymrade sig icke om detta, utan sprungo över åkern, så att den blev alldeles nedtrampad.

Bonden som bodde där hette Thorgeir »fläck»; han hade två nyss fullvuxna söner. Thorgeir mottog konungen och hans män vänligt och erbjöd dem all den hjälp som det stod i hans makt att giva. Konungen mottog detta med tacksamhet och sporde sedan Thorgeir, vad som tilldrog sig i landet och om det hade samlats en här emot honom. Thorgeir svarade, att en stor här hade dragits samman där i Tråndheim och att dit hade kommit ländermän både söderifrån och från Hålogaland norrut. »Men jag vet icke», sade han, »om de ämna draga emot Eder eller åt något annat håll med den hären.»

Därefter klagade Thorgeir inför konungen över den skada som han hade lidit och över konungsmännens vårdslöshet, då de hade brutit ned och förtrampat all hans säd. Konungen svarade, att det var illa gjort, att de hade vållat honom skada. Därefter red han dit där säden hade stått och såg, att den var alldeles nedtrampad. Han red rundtomkring åkern och sade sedan: »Jag väntar, bonde, att Gud skall giva bot för din skada och att denna åker skall vara bättre om en vecka.» Det blev också den bästa gröda, såsom konungen hade sagt.

Konungen stannade där över natten, men om morgonen gjorde han sig redo att fara vidare. Han sade, att bonden Thorgeir skulle följa med honom. Då denne erbjöd sina två söner för färden, avrådde konungen från att låta dem följa med, men gossarna ville ändå fara. Konungen bad dem stanna hemma, och då de icke ville låta avråda sig, ville konungens hirdmän fängsla dem. Men när konungen såg det, sade han: »Låt dem fara, de skola komma tillbaka.» Det gick också så, som konungen hade förutsagt om gossarna.


204. Stigmannen döpas.

De förde nu sin här ut till Stav[736]. Då konungen kom ut på Stavmyrarna, höll han rast. Där fick han säkert besked om att bönderna drogo emot honom med en här och att han snart skulle komma i strid. Han mönstrade då sitt folk; männen räknades, och det befanns, att han hade mer än trettio hundra[737] man. Då funnos i hären nio hundra hedniska män. Men när konungen fick veta detta, befallde han dem att låta döpa sig, och sade, att han icke ville ha hedningar med sig i striden. »Vi skola», sade han, »icke sätta vår lit till männens stora antal; på Gud skola vi förtrösta, ty med hans kraft och nåd skola vi segra, och jag vill icke blanda hedningar in bland mina män.» När de hedniska männen hörde detta, rådplägade de sig emellan, och till slut läto fyra hundra män döpa sig; men fem hundra vägrade att antaga kristendomen, och dessa vände tillbaka till sitt land.

Då stego de båda bröderna, Gök-Thore och Avrafaste, fram med sitt folk och erbjödo ännu en gång sitt följe. Konungen frågade, om de nu hade tagit dopet. Gök-Thore svarade, att det hade de icke. Konungen befallde dem då att taga dopet och annamma den rätta tron eller i annat fall draga därifrån. De gingo då bort och talade sig emellan och överlade om vad beslut de skulle fatta. Då sade Avrafaste: »Det vill jag säga såsom min mening, att jag icke vill vända tillbaka. Jag skall fara till striden och hjälpa endera parten; men icko synes det mig ligga någon vikt på, i vilken flock jag står.» Gök-Thore svarade: »Om jag skall fara till striden, så vill jag kämpa på konungens sida, ty han har störst behov av hjälp; och om jag skall tro på någon gud, är det då sämre för mig att tro på Vite Krist än på någon annan gud? Nu är det mitt råd, att vi låta döpa oss, om konungen lägger så stor vikt därvid, och låtom oss sedan draga till striden med honom!» Härtill samtyckte alla. De gingo sedan till konungen och sade, att de nu ville taga dopet. Därefter blevo de döpta av prästerna och konfirmerade av biskopen[738]. Konungen upptog dem i sin hird och sade, att de skulle gå under hans fälttecken i striden.


205. Konung Olavs tal.

Konung Olav hade nu med säkerhet fått veta, att det icke skulle dröja länge, innan han skulle komma att kämpa emot bönderna. När han hade mönstrat sin här och räknat männen, hade han över trettio hundra man[739] och det ansågs vara en stor här på ett slagfält.

Därefter talade konungen till sitt folk och sade så: »Vi ha en stor här och präktigt folk. Nu vill jag säga eder, huru jag vill ha vår här ordnad. Jag vill låta mitt baner gå fram midt i hären; detta skola min hird och mina »gäster»[740] följa jämte den skara som kom till oss från Upplanden, så ock de män som ha kommit till oss här i Tråndheim. Till höger om mitt fälttecken skall Dag Hringsson stå med allt det folk som han hade med sig till vår hjälp; han skall ha det andra baneret. Till vänster om min fylking skall den skara ha sin plats, som sveakonungen gav oss, jämte alla de män som kommo till oss i Sveavälde; de skola ha det tredje baneret. Jag vill, att männen skola fördela sig i flockar, och att därvid fränder och bekanta sluta sig samman, ty då kan var och en bäst hjälpa den andre och alla känna varandra. Vi skola märka alla våra män, göra ett härtecken på våra hjälmar och sköldar och rita det heliga korset därpå med vit färg. Och om vi komma i strid, då skola alla ha samma stridsrop: fram, fram, kristmän, korsmän, konungsmän! Vi måste ha tunna fylkingar, om vi ha färre män, ty jag vill icke, att de andra skola omringa oss med sin här. Må männen nu fördela sig i flockar, sedan skola vi ordna flockarna till fylkingar, och då må var och en veta sin plats och giva akt på, hur långt han står ifrån det baner under vilket han är ställd! Vi skola nu hålla fylkingarna samlade, och männen skola vara fullt väpnade dag och natt, till dess vi få veta, var vi skola möta bönderna.»

Sedan konungen hade talat, fylkade de sin här och ordnade den så, som konungen hade bestämt. Därefter hade konungen ett möte med flockarnas anförare. Då hade de män kommit tillbaka som konungen hade sändt ut i bygden för att uppbåda folk bland bönderna. De hade det beskedet att giva från den bygd som de hade farit igenom, att landet vida omkring var tomt på vapenföra män, ty dessa hade begivit sig till bondehären. Där de träffade några män, ville få av dem följa med. De flesta svarade, att de sutto hemma, därför att de icke ville hjälpa någondera parten; de ville icke kämpa emot konungen och icke heller emot sina fränder. De utskickade hade därför icke fått mycket folk.

Konungen sporde nu sina män till råds, vad som syntes lämpligast att göra. Finn[741] svarade på konungens ord: »Jag vill säga, vad som skulle göras, om jag finge råda. Då skulle vi fara med härsköld över allt landet, råna all egendom och bränna hela bygden så grundligt, att icke det minsta hus skulle stå kvar; på det sättet skulle vi betala bönderna för deras förräderi. Jag tror, att många skulle skilja sig från hären, om de finge se rök eller låga hemma vid sina hus och icke riktigt visste, huru det stod till med barn eller hustrur eller gammalfolk, fäder eller mödrar eller andra släktingar. Jag gissar, att om några då rådde till att upplösa hären, så skulle deras fylkingar snart tunnas av; ty så är böndernas sed, att det råd som gives sist är dem alla kärast.» Då Finn slutade sitt tal, ropade männen livligt bifall därtill; många ville gärna skaffa sig byte, och alla tyckte, att bönderna voro värda straff och att det var troligt, såsom Finn sade, att många av dem skulle skilja sig från hären. Thormod »Kolbrunsskald»[742] kvad då denna vers:

Låtom oss bränna i grunden
varenda koja vi finna
innanför Hverbjorg[743]. Vi värja
med svärdet landet åt fursten.
Svartnade kolen allenast
må lämnas av tröndernas gårdar!
I varje trästock elden
skall tändas, om jag får råda.

Då konung Olav förnam folkets iver, äskade han ljud och sade: »Bönderna ha förtjänat, att det gjordes så, som I viljen. De veta, att jag förut har bränt husen för dem och straffat dem hårdt på andra sätt. När jag den gången brände för dem, gjorde jag det emellertid därför, att de hade avfallit ifrån sin tro och tagit upp blot och icke ville rätta sig efter mitt bud; det var Guds lag som vi då hade att hämnas[744]. Nu är detta svek, då de icke hålla sin trohet emot mig, mycket mindre straffvärdt, även om det icke synes väl anstå dem som vilja vara redbara män. Och jag har här större rätt att giva nåd, då de bryta emot mig, än då de visade hat emot Gud. Nu vill jag, att mina män skola fara fridsamt fram och icke öva något våld. Jag vill först fara och möta bönderna. Kunna vi då bliva förlikta, då är allt väl. Men om de gå till strid emot oss, då äro två möjligheter för handen. Om vi falla i striden, då är det ett klokt råd, att vi icke fara till den med rånat gods. Men om vi segra, då skola vi bliva deras arvtagare som nu kämpa emot oss; ty några skola falla och andra skola fly, men bäggedera ha förverkat all sin egendom. Då är det godt att komma till stora hus och präktiga gårdar, och ingen har glädje av det som är bränt. Alltid går av rövat gods mycket mera till spillo än det som kommer till nytta. Nu skola vi draga i spridda flockar ut efter bygden och taga med oss alla vapenföra män som vi kunna få. Vi skola också slakta kreatur och taga andra förråd som männen behöva att föda sig med, men icke göra någon annan skada. Det synes mig godt, att böndernas spejare bliva dräpta, om I gripen dem. Dag och hans män skola fara den norra vägen ut genom dalen, men jag skall fara ut efter huvudvägen; vi skola mötas på kvällen och alla ha nattläger på samma ställe.»


206. Om konung Olavs skalder.

Det berättas, att konung Olav, då han fylkade sin här, uppställde några män till en sköldborg som skulle skydda honom i kampen, och att han därtill valde de män som voro starkast och tapprast. Han kallade till sig sina skalder och bad dem gå in i sköldborgen. »I skolen», sade han, »vara tillstädes och åse de händelser som tima här. Andra behöva då icke berätta för eder därom, ty I kunnen själva berätta och dikta därom sedan.» Där voro då Thormod »Kolbrunsskald»[745] och Gissur »gullbrå»[746], Hovgårda-Rävs[747] fosterfader; den tredje var Thorfinn »munn»[748].

Då sade Thormod till Gissur: »Låtom oss icke stå så trångt, kamrat, att icke skalden Sigvat kan få sin plats, när han kommer! Han vill nog stå framför sin konung, och icke skall konungen heller tycka om annat.» Konungen hörde detta och svarade: »Icke behöver man häckla Sigvat, därför att han icke är här. Han har ofta följt mig troget. Han beder nu för oss, och det komma vi väl att behöva.»[749] Thormod sade: »Det kan vara, konung, att du nu mest behöver böner; men det skulle vara tunt omkring banerstången, om alla dina hirdmän nu vore på Romresa. Det var också med rätta som vi förr klagade över att ingen fick plats för Sigvat, om någon ville tala med Eder.»

Därefter talade de sig emellan och sade, att de borde dikta några minnesversar om de händelser som nu snart skulle tima. Då kvad Gissur:

Ej nånsin skall bondens dotter
— det ryktet har jag — spörja,
att oglad jag är, fast jag väntar
trängsel på vapentinget[750].
De kloka krigarna säga,
att strid är snart i sikte.
Vare vi då vår konung
till stöd i svärdens stormvind![751]

Därefter kvad Thorfinn »munn» en annan vers:

Det mörknar till diger regnby
kring sköldarnas hårda skidgård;
Verdalens bönder draga
till kamp mot den tappre fursten.
Värjom den givmilde drottnen!
Mattorn den bloddruckna korpen!
Fällom i Odens stormvind[752]
trönderna! Så vi äggas.

Sedan kvad Thormod:

Krigare! Nu det drager
samman till våldsam svärdstorm.
Ej skola männen famla
förskräckta, när striden växer.
Till kamp vi oss reda, och ingen
man för tröghet skall skyllas,
när nu vi stridsglada fara
till larmande svärdting[753] med Olav.

Dessa versar lärde männen sig genast.


207. Konung Olavs själagåva.

Därefter gjorde konung Olav sig redo att fara vidare och drog ut efter dalen. Han tog nattkvarter, och dit samlades då hela hans här, och de lågo om natten ute under sina sköldar. Så snart det dagades, lät konungen hären göra sig redo, och då de voro färdiga, drogo de vidare ut efter dalen. Då kommo en mängd bönder till konungen; de flesta förenade sig med hans här, och de hade alla detsamma att berätta, nämligen att ländermännen hade dragit samman en ofantlig skara och att de ämnade gå till strid mot konungen. Då tog konungen många marker silver, lämnade dem åt en av bönderna och sade: »Dessa pänningar skall du taga hand om och sedan dela ut; något skall du skänka till kyrkorna, något skall du giva åt prästerna och något åt de fattiga; det skall givas för deras liv och själ som kämpa emot oss och falla i striden.» Bonden sade: »Skola dessa pänningar givas till själabot för edra män, konung?» Konungen svarade: »Dessa pänningar skola givas för deras själar som äro på böndernas sida i kampen och som falla för våra mäns vapen. Vi och de män, som följa oss i striden och falla där, skola alla bliva frälsta.»


Peter Nicolai Arbo: Olav Haraldsson för striden vid Stiklastader.


208. Om Thormod »Kolbrunsskald».

Den natten, då konung Olav låg i hären, såsom förut är omtalat[754], vakade han länge, bad till Gud för sig och sitt folk och sov föga. Emot dagningen föll en dvala över honom, och då han vaknade, rann dagen upp. Konungen tyckte, att det var väl tidigt att väcka hären. Han frågade, var skalden Thormod var[755]. Han var där i närheten och svarade; han frågade, vad konungen ville honom. Konungen sade: »Framsäg ett kväde för oss!»

Thormod satte sig upp och kvad mycket högt, så att det hördes över hela hären; han kvad det gamla »Bjarkemål», varav detta är början[756]:

Dagen har grytt —
hanvingar susa —
tid är för trälen[757]
att arbetet börja.
Vakne nu, vakne
männerna alla,
alla de bästa
Adils kämpar[758]!
Hår den hårdhändte,
Rolv den skjutande,
ättgoda män,
som ej fly i striden!
Ej till vin jag er väcker
eller till kvinnogamman,
jag väcker er till Hilds[759]
hårda lekar.

Då vaknade hären, och när kvädet var slutat, tackade männen honom därför och sade sig ha lyssnat till det med stor glädje. De tyckte, att det var väl funnet, och kallade det »Huskarlarnas äggelse». Konungen tackade honom för den förlustelse han hade givit dem; därpå tog han en guldring som vägde en halv mark och gav Thormod. Denne tackade konungen för hans gåva och sade: »En god konung äga vi, men det är nu vanskligt att se, huru långt liv han kommer att få. Det är min bön, konung, att du låter oss icke skiljas varken i livet eller i döden.» Konungen svarade: »Alla skola vi gå tillsamman, så länge jag råder därför, om I icke viljen skiljas från mig.» Thormod sade: »Det hoppas jag, konung, vare sig det bliver mer eller mindre fredligt, att jag får stå när Eder, så länge jag kan, vad vi än spörja om, var Sigvat färdas med det guldfästeprydda svärdet[760].» Sedan kvad Thormod:

Tingsdjärve furste, ständigt
här vid din sida jag stannar,
tills dina andra skalder
nalkas[761] — när väntar du dem?
Undan vi komma — fast ulven
av oss får rikligt byte —
eller, konung, vi falla
här — den saken är säker.


209. Hrut från Viggja blir dräpt.

Konung Olav förde hären ut efter dalen. Dag for liksom förut en annan väg med sitt folk. Konungen stannade icke på sin färd, förrän han kom ut till Stiklarstader[762]. Där fingo de se böndernas här; den gick fram i mycket spridda flockar. Det var en så stor mängd, att det kom folk från varje stig, och vägarna voro fulla av män, där stora flockar gingo tillsamman.

De sågo, var en skara män kom ned från Veradalen. Dessa hade varit ute och kunskapat; de kommo tätt förbi konungens här och märkte det icke, förrän de voro så nära varandra, att männen kunde känna igen varandra. Det var Hrut från Viggja med trettio män. Konungen befallde, att »gästerna»[763] skulle fara emot Hrut och dräpa honom. Till det värvet voro männen icke sena. Konungen sade till isländingarna: »Jag har hört sägas, att det är sed på Island, att bönderna äro skyldiga att på hösten giva sina huskarlar ett slaktfår; nu vill jag här giva eder en vädur till slakt[764].» Isländingarna voro lätta att ägga till denna gärning och foro genast med de andra männen emot Hrut. Hrut och hela den skara som följde honom blevo dräpta.

Då konungen kom ned till Stiklarstader, stannade han där med sin här. Han bad sina män stiga av hästarna och göra sig redo till strid; männen gjorde som konungen befallde. Sedan blev fylkingen ordnad och fälttecknen sattes upp. Dag hade då ännu icke kommit fram med sitt folk, och den flygeln av fylkingen saknades. Konungen befallde, att uppländingarna skulle gå fram och taga upp fälttecknen. »Det tyckes mig», sade han, »vara rådligast, att min broder Harald icke är med i striden, ty han är ännu ett barn till åldern.» Harald svarade: »Jag skall visst vara med i striden, och om jag är så svag, att jag icke kan rå med svärdet, så vet jag ett godt råd för det, nämligen att binda handen fast vid handtaget. Ingen kan ha bättre vilja än jag att göra bönderna skada. Jag vill följa mina män.» Det säges, att Harald då kvad denna vers:

Väl förmer än en kvinna,
dristar med svärdet jag värja
den plats där nu man ställt mig —
vred min sköld jag blodar.
Ej viker den unge skalden[765],
stridsdjärv, tillbaka för spjuten,
där vapnen vina i kampen —
bistert är männens möte.

Harald fick sin vilja fram att vara med i striden.


210. Om Thorgils Halmasson.

Thorgils Halmasson hette en man; det var den bonde som bodde på Stiklarstader, fader till Grim den gode. Thorgils erbjöd konungen sin hjälp och sade sig vilja gå med honom i striden. Konungen bad honom ha tack för sitt anbud — »men jag vill icke», sade han, »att du, bonde, skall vara med i denna strid. Lova oss hellre att efter slaget hjälpa dem av våra män som äro sårade och begrava dem som falla i striden. Och om det skulle hända, att jag faller i denna kamp, gör då mitt lik den tjänst som tarvas, om det icke blir dig förbjudet!» Thorgils lovade konungen det som han bad om.


211. Konung Olavs tal.

Då konung Olav hade fylkat sin här, talade han till sitt folk och sade, att männen skulle härda sin håg och gå djärvt fram — »om det blir strid», sade han. »Vi ha en stor och god här, och fastän bönderna ha något mera folk, så skall ödet råda för segern. Det vill jag kungöra för eder, att jag icke skall fly ur denna strid; antingen skall jag segra över bönderna eller falla i kampen. Jag vill bedja, att det sker, som Gud ser vara mig nyttigast. Vi skola sätta vår förtröstan därtill, att vi ha en rättvisare sak än bönderna, och lita på att Gud skall frälsa vår egendom efter denna strid eller också giva oss mycket större lön för den förlust som vi göra här, än vi kunna själva önska oss. Om det förunnas mig att råda efter striden, så skall jag löna eder alla efter förtjänst och efter som var och en går fram i striden. Om vi få seger, så blir det tillräckligt både jord och lösören att skifta mellan eder av det, som edra fiender nu inneha. Låtom oss anfalla så häftigt som möjligt i början; ty det kan snart bli en omkastning, när det är stor skillnad i antal. Vi ha hopp om att segra, om vi gå raskt tillväga, men det kan komma att bliva oss tungt, om vi kämpa, tills vi bliva trötta, så att männen därigenom bliva odugliga till strid. Vi ha mindre folk att dela på än de, som kunna låta några gå fram, medan andra försvara sig och vila sig. Men om vi göra anfallet så hårdt, att de som stå främst vika tillbaka, så falla de över varandra, och deras ofärd bliver så mycket större, som de äro flera tillsamman.» Då konungen slutade sitt tal, ropade männen ivrigt bifall därtill och äggade varandra med tillrop.


212. Om Thord Folesson.

Thord Folesson bar konung Olavs baner; så säger skalden Sigvat i den arvdråpa som han diktade om konung Olav och vari han insatte omkväde efter berättelsen om uppståndelsen[766]:

Kraftigt med spjutet sig värjde
Thord vid Olavs sida —
striden växte — där följdes
i kampen goda hjärtan[767].
Högt bar Ogmunds broder[768]
den gyllene märkesstången
för Hringernas kampvrede furste[769]
— fullt dagsverk gjorde den tappre.


213. Om konung Olavs klädedräkt.

Konung Olav var klädd så, att han hade en förgylld hjälm på huvudet och en vit sköld, varpå det heliga korset var tecknat med guld. I den ena handen höll han det spjut som nu står vid altaret i Kristkyrkan[770]. Han var omgjordad med ett svärd, som hette Hneite, ett mycket vasst svärd med guldomvecklat handtag. Han bar ringbrynja. Detta omtalar skalden Sigvat:

Olav den digre — ofta
den kampdjärve seger vunnit —
fällde männen. Stålklädd
sinjorn[771] gick fram till anfall.
Svearna, östanfrån komna,
vadade — striden växte —
i blodströmmen ut med den milde
fursten. Sanning jag säger.


214. Konung Olavs dröm.

När konung Olav hade fylkat sin här, hade bönderna ännu icke någonstädes kommit nära. Då sade konungen, att männen skulle sätta sig ned och vila sig. Konungen själv och hela hans här satte sig då ned; de sutto rymligt, och konungen lutade sig ned och lade huvudet i knäet på Finn Arnesson. Sömnen föll på honom, och han sov en stund.

Nu fingo de se bondeflöcken, som drog emot dem och hade satt upp sina fälttecken. Det var en mycket stor här. Då väckte Finn konungen och sade honom, att bönderna drogo emot dem. När konungen vaknade, sade han: »Varför väckte du mig, Finn, och lät mig icke drömma min dröm till slut?» Finn svarade: »Icke drömde du väl något sådant, att det icke var angelägnare att vakna och göra dig redo emot den här som drager emot oss? Ser du icke, huru långt bondeskaran nu är kommen?» Konungen svarade: »Icke äro de ännu så nära oss, att det icke hade varit bättre, att jag hade sovit.» Då sade Finn: »Vad drömde du, konung, eftersom det synes dig vara en så stor förlust, att du icke fick vakna av dig själv?» Då omtalade konungen sin dröm; han hade tyckt sig se en hög stege och på den hade han stigit upp i luften sä högt, att himmelen syntes öppen; dit nådde stegen. »Jag var kommen på det översta steget», sade han, »när du väckte mig.» Finn svarade: »Icke synes mig denna dröm så god som den tyckes dig. Jag tror, att detta förebådar din död, om det nu är något annat än sömnvillor som visade sig för dig.»


215. Arnljot »gelline» döpes.

Det hände vidare, då konung Olav hade kommit till Stiklarstader, att en man kom till honom. Detta var icke i sig själv underligt, ty många män kommo till konungen från bygderna; men likväl tycktes det vara något nytt därför, att denne man icke var lik de andra som hade kommit till konungen. Han var så lång, att ingen annan räckte honom längre än till axeln; han var mycket fager till utseendet och hade vackert hår. Han var väl beväpnad. Han hade en mycket vacker hjälm, ringbrynja och en röd sköld och var omgjordad med ett smyckat svärd; i handen hade han ett långt guldomvecklat spjut, vars skaft var så tjockt, att det fyllde handen.

Denne man trädde inför konungen, hälsade honom och frågade, om konungen ville mottaga hans hjälp. Konungen sporde om hans namn och ätt och från vilket land han var. Han svarade: »Jag har min släkt i Jämtland och Hälsingland, och jag kallas Arnljot »gelline». Jag kan tala om det för Eder, att jag hjälpte Edra män, som I haden sändt till Jämtland för att kräva skatt där. Jag lämnade dem ett silverfat, som jag sände Eder till tecken på att jag ville vara Eder vän[772].» Konungen frågade, om Arnljot var kristen eller icke. Han sade då det om sin tro, att han trodde på sin kraft och styrka. »Denna tro har varit nog för mig hitintills», sade han; »men nu vill jag hellre tro på dig, konung!» Konungen svarade: »Om du vill tro på mig, så skall du tro på det som jag lär dig. Du skall tro, att Jesus Kristus har skapat himmel och jord och alla människor, och att till honom skola efter döden alla komma som äro goda och ha en rätt tro.» Arnljot genmälte: »Jag har hört talas om Vite Krist, men icke känner jag till hans gärningar eller var han råder. Men nu vill jag tro på allt vad du säger mig; jag vill lägga mitt öde helt och hållet i dina händer.» Därpå blev Arnljot döpt, Konungen lärde honom så mycket av tron som syntes honom vara nödvändigast. Han ställde honom sedan främst i fylkingen och framför sitt baner. Där stodo också Gök-Thore och Avrafaste och deras följeslagare.


216. Om härsamlingen i Norge.

Nu skola vi berätta om det som vi förut lämnade, nämligen huru ländermännen och bönderna hade dragit samman en ofantlig här, så snart de hade sport, att konungen hade farit västerut från Gårdarike och var kommen till Svithiod[773]. Då de fingo veta, att konungen hade kommit västerut till Jämtland och att han ämnade draga över Kölen till Veradalen, förde de hären in i Tråndheim, samlade där hela allmogen, fri och träl, och drogo så in i Veradalen. De hade så mycket folk, att ingen man fanns där, som hade sett en så stor här samlas i Norge. Det var emellertid där, såsom det ofta plägar vara i en stor här, att folket var olika godt; där voro många ländermän och en stor mängd mäktiga bönder, men likväl utgjordes den största delen av torpare och dagsverkare. Huvudstyrkan av hären hade samlats där i Tråndheim, och dessa män voro mycket hetsiga i sin fiendskap mot konungen.


217. Om biskop Sigurd.

Knut den mäktige hade lagt under sig allt land i Norge, såsom förut är skrivet; det är också omtalat, att han hade satt Håkon jarl till styresman över riket[774]. Han hade givit jarlen en hirdbiskop vid namn Sigurd; denne var av dansk börd och hade länge vistats hos konung Knut. Denne biskop var en man med ett mycket häftigt sinnelag och en ovanligt vältalig man. Han understödde konung Knut i sitt tal så mycket han förmådde, men var en bitter fiende till konung Olav. Biskopen var med i hären, talade ofta till bönderna och uppmanade ivrigt till motstånd mot konung Olav.


218. Biskop Sigurds tal.

Biskop Sigurd talade på ett husting, vid vilket många män voro närvarande; han tog till orda så: »Här har nu samlats en så talrik skara, att det i detta fattiga land icke är möjligt att få se en större inländsk här. Det vore väl, om denna stora styrka nu komme eder till nytta, ty det är nu sannerligen av nöden, om denne Olav ännu icke ämnar upphöra med att bekriga eder. Redan från ungdomen vande han sig att råna och dräpa män och for fördenskull vida omkring i länderna. Till sist vände han sig hit emot vårt land och började att göra de bästa och mäktigaste männen till sina största ovänner. Först är att nämna konung Knut, vilken alla som kunna det äro skyldiga att tjäna; i hans skattland satte han sig fast. Detsamma gjorde han emot sveakonungen Olav, och jarlarna Sven och Håkon fördrev han från deras arvland. Men likväl var han grymmast mot sina egna fränder, då han drev alla konungarna bort från Upplanden. Dock var detta i viss mån väl gjort, ty de hade förut brutit sin tro och sina eder till konung Knut och följt denne Olav i varje oråd som han funnit på. Nu slutade deras vänskap på ett passande sätt; han lemlästade dem, lade under sig deras riken och utrotade så alla män av kunglig börd i landet[775]. Sedan veten I, huru han har betett sig emot ländermännen: de förnämsta äro dräpta, och många ha blivit landsflyktiga för honom. Han har också farit vida omkring i detta land med skaror av våldsverkare, bränt bygderna och dräpt och plundrat folket[776]. Vilken finnes väl här bland stormännen, som icke har stora saker att hämnas på honom? Nu far han omkring med en utländsk här, som till största delen består av skogsmän och stigmän och andra våldsverkare. Tron I, att han skall vara mild emot eder nu, då han kommer med dessa illgärningsmän, han som övade sådant våld, då alla som följde honom avrådde honom därifrån? Jag menar, att det är rådligt, att I nu minnens konung Knuts ord, då han rådde eder, huru I skullen behålla den frihet som konung Knut hade lovat eder, om Olav sökte sig tillbaka hit till landet. Han uppmanade eder att stå emot och driva ifrån eder sådana fredstörare. Nu gäller det därför att fara emot dessa illgärningsmän och dräpa dem till föda för örn och ulv och låta var och en ligga, där han fallit, om I icke hellre viljen släpa deras lik in i hult och rösen. Ingen må drista sig att föra dem till kyrkorna, ty de äro alla vikingar och våldsmän.»

Då biskopen hade slutat detta tal, ropade männen högljudt bifall, och alla lovade att göra, såsom han hade sagt.


219. Om ländermännen.

De ländermän, som hade kommit tillsamman där, höllo möte och rådplägning och överlade om huru man skulle ordna hären och vem som skulle vara anförare för den. Kalv Arnesson sade, att Hårek från Thjotta var bäst skickad till att bliva ledare för denna här — »ty han härstammar från Harald hårfagres ätt[777]. Konungen är honom mycket gramse för dråpet på Grankel[778], och han kommer att lida strängt straff, om Olav kommer till makten. Hårek är också väl prövad i strid och är en ärelysten man.» Hårek svarade, att de män vore bättre fallna därtill, som voro i sin bästa ålder. »Jag är nu», sade han, »gammal och skröplig och icke mycket vapenför. Det råder också släktskap emellan mig och konung Olav[779], och ehuru han aktar detta föga i sitt förhållande till mig, så anstår det mig dock icke att i denna strid gå närmare fram emot honom än varje annan man i vår skara. Du, Thore[780], är väl skickad att vara anförare i striden emot konung Olav. Du har också orsak nog därtill: du har att hämnas på honom både för förlusten av dina fränder och därför, att han har drivit dig fredlös ifrån alla dina egendomar[781]. Du har också lovat konung Knut och dina fränder att hämnas Åsbjörn[782]. Tror du väl, att det någonsin kommer att givas bättre tillfälle än nu att hämnas på Olav för all denna skymf?»

Thore svarade på hans tal: »Icke förtröstar jag mig att föra baneret emot konung Olav och bliva hövding för denna här. Trönderna ha här den största styrkan; jag känner deras övermod och vet, att de icke skola vilja lyda mig eller någon annan hålögsk man. Men icke tarvas det att påminna mig om de gärningar som jag har att vedergälla Olav! Jag glömmer ingalunda den förlusten, att Olav har låtit taga av daga fyra män, alla framstående till anseende och börd: min brorson Åsbjörn, mina systersöner Thore och Grjotgard och deras fader Olve[783], och var och en av dem är jag skyldig att hämnas. Jag kan nu också omtala, att jag bland mina huskarlar har utvalt de elva tappraste, och jag tror att vi icke skola överlämna åt andra att skifta hugg med Olav, om vi få tillfälle därtill.»


220. Kalv Arnessons tal.

Kalv Arnesson tog nu till orda: »Vad vi nu behöva i fråga om det företag som vi ha påbörjat, är det, att vi icke låta samlingen av hären ha skett till ingen nytta. Det tarvas oss nu, om vi skola gå till strid mot konung Olav, något annat än att var och en drager sig undan att åtaga sig svårigheterna; ty det må vi besinna, att ehuru Olav icke har mycket folk emot det som vi ha, så är dock hövdingen själv orädd, och allt hans folk skall trofast följa honom. Om nu vi, som skulle vara ledare för vår här, själva visa oss rädda och icke vilja styrka och ägga hären och gå i spetsen för den, så kommer mängden genast att gripas av fruktan, och var och en skall snart söka råd för sig. Ehuru det är en stor här som har samlats här, så kunna vi dock, om vi möta konung Olav och hans här, komma i så svår ställning, att segern bliver oss oviss, om icke vi själva, som äro de ledande, visa kraft och allmogen störtar fram i ett gemensamt beslut. Om det icke bliver så, då är det bättre för oss att icke äventyra striden, och då är det lätt att se, att den bästa utvägen är att söka Olavs nåd, även om han har synts hård, då det tycktes vara mindre orsak därtill, än det nu är. Jag vet, att det finnes sådana män i hans här, att jag har hopp om att få fred, om jag vill bedja därom. Om I nu viljen som jag, så skall du, svåger Thore, och du, Hårek, ställa er under det baner som vi alla skola höja och sedan följa. Låtom oss alla vara djärva och ihärdiga i detta företag som vi ha påbörjat, och låtom oss föra fram bondehären så, att den icke finner fruktan hos oss! Det skall uppmuntra folket att gå fram, om vi gå glada till att fylka och ägga hären.»

Då Kalv hade slutat sitt tal, anslöto sig alla till hans mening och sade, att de ville ha allt så, som Kalv tillrådde. De önskade alla, att Kalv skulle vara anförare för hären och ställa var och en i den flock som han ville.


221. Om ländermännens baner.

Kalv satte upp sitt baner och ställde därunder sina huskarlar och därjämte Hårek från Thjotta och hans folk. Thore hund stod med sitt följe längst fram i midten av fylkingen framför baneren; på båda sidor om honom var en utvald skara bönder, de tappraste och bäst beväpnade. Denna fylking var både lång och djup, och i den stodo trönderna och hålögerna. Till höger om den var en annan fylking, och till vänster om huvudhären hade bönderna från Rogaland, Hordaland, Sogn och Fjordarna sin fylking och hade där det tredje baneret.


222. Om Thorsten skeppsbyggare.

Thorsten skeppsbyggare hette en man; han var köpman och en duktig hantverkare, en stor och stark man, hetsig i allt och en stor dråpsman. Han hade kommit i tvist med konungen, och denne hade tagit ifrån honom ett nytt och stort handelsskepp som han hade byggt; detta hade skett till straff för Thorstens våldsgärningar och såsom vederlag för dråpsböter som han var skyldig konungen.

Thorsten var med där i hären. Han gick framför fylkingen och dit där Thore hund. stod och sade: »Jag vill vara här i flocken hos eder, Thore, ty jag ämnar, om jag och Olav mötas och jag kan komma honom så nära, vara den förste som bär vapen på honom och så vedergälla honom för skeppsrovet, då han tog ifrån mig ett av de bästa skepp som någon har haft på köpfärder.» Thore och hans män togo emot Thorsten, och han slöt sig till deras skara.


223. Om böndernas uppställning.

Då böndernas fylking var uppställd, talade ländermännen och bådo männen i hären giva akt på sina platser och komma ihåg, var var och en hade blivit anvisad att stå, under vilket baner och åt vilket håll från detta han skulle vara, och huru nära baneret han skulle ha sin plats. De bådo männen vara raska och snabba till att ställa upp sig i fylkingen, när lurarna hördes och stridssignalen ljöd, och så gå fram i ordnad fylking; ty de hade ännu en lång väg att föra hären framåt, och man kunde frukta, att fylkingarna skulle råka i oordning vid frammarschen.

Därefter äggade de folket. Kalv sade, att alla de män som hade skada och fiendskap att vedergälla konung Olav, skulle gå fram under de baner som skulle gå emot Olavs fälttecken, och att de skulle tänka på allt det onda han hade gjort dem. Han sade, att de aldrig skulle få bättre tillfälle än nu att hämnas sina oförrätter och frälsa sig ifrån det tvång och den träldom varunder han hade lagt dem. »Den är nu», sade han, »en feg man som icke slåss så tappert han kan; ty icke äro de saklösa som stå emot eder. De skola också behandla eder utan skonsamhet, om de få tillfälle därtill.» Hans tal mottogs med högljudt bifall, och där hördes starka tillrop och äggelser över hela hären.


224. Om konungens och böndernas härar.

Härefter förde bönderna sin här fram till Stiklarstader, där konung Olav stod med sitt folk. Främst i skaran gingo Kalv och Hårek fram med baneret. Då de möttes, började anfallet icke genast, ty bönderna uppsköto angreppet, därför att deras folk nästan ingenstädes gick fram lika fort och de ville invänta dem som kommo efteråt. Thore hund hade gått sist med sin skara, ty han skulle se till, att hären icke drog sig tillbaka, när stridsropet ljöd och fienden blev synlig. Kalv och hans män väntade på Thore. Bönderna hade detta stridsrop i sin här för att ägga sitt folk i striden: »Fram, fram, bondemän!» Konung Olav å sin sida gick icke heller genast till anfall, emedan han väntade på Dag och den skara som följde honom. Konungen och hans män sågo nu, var Dags här tågade fram.

Det säges, att bönderna hade icke mindre än ett hundra hundraden[784], men så säger Sigvat:

Bitter sorg det ger mig,
att alltför ringa följe
kungen hade — dock grep han
hårdt om det guldprydda svärdet[785].
Bondehären ej segrat,
om dubbelt fler de ej varit:
nu fälldes krigarfursten.
Ingendera jag tadlar.


225. Konungen och bönderna mötas.

Då båda härarna stodo stilla och männen kände igen varandra, sade konungen: »Varför är du där, Kalv? Vi skildes ju som vänner söderut i Möre![786] Illa anstår det dig att kämpa emot oss och skjuta fiendeskott mot vår här, ty här äro fyra av dina bröder.» Kalv svarade: »Det går ofta annorlunda, än det kunde synas mest passande. I skilden Eder från oss på sådant sätt, att vi voro tvungna att göra fred med dem som voro kvar. Nu får var och en stanna, där han är. Men vi två kunde ännu förlikas, om jag finge råda.» Då svarade Finn[787]: »Det är en egenhet hos Kalv, att när han talar vackert, då har han i sinnet att göra illa.» Konungen sade: »Det kan hända, Kalv, att du vill söka förlikning, men icke tyckes det mig, att I bönder hörens fredliga.» Då svarade Thorgeir från Kvistsstader: »I skolen nu få samma fred som många förut ha fått av Eder, och det skolen I nu få umgälla.» Konungen svarade: »Icke behöver du längta så mycket att möta oss, ty icke är dig seger beskärd över oss i dag; det är jag som har höjt dig till makten från att vara en ringa man.»


226. Striden vid Stiklarstader börjar.

Nu kom Thore hund och gick med sin flock framför baneret och ropade: »Fram, fram, bondemän!» Därpå höjde de sitt härskri och sköto både med pilar och spjut. Då höjde konungens män också sitt härskri, och då det var gjort, äggade de varandra så, som de förut hade fått lära, och sade så: »Fram, fram, Kristmän, korsmän, konungsmän!» När de bönder som stodo ute på flygeln hörde detta, sade de på samma sätt som de hörde dem säga. Men då de andra bönderna hörde detta, trodde de, att det var konungens män, och anföllo dem: sålunda kämpade de inbördes, och många föllo, innan de kände igen varandra.

Det hade varit vackert väder och klart solsken. Men då kampen begynte, lade sig en rodnad över himmeln och likaledes över solen, och innan striden slutade, blev det mörkt som om natten[788]. Konung Olav hade ställt upp sitt folk på ett ställe där det var en liten höjd; därifrån kastade de sig ned över bönderna och gjorde anfallet så häftigt, att böndernas fylking vek tillbaka och spetsen av konungens här kom att stå där som de bakersta i bondehären förut hade stått. Många av bönderna voro redo att fly, men ländermännen och deras huskarlar höllo stånd, och striden blev mycket skarp. Så säger Sigvat:

Vidt under männens fötter
låg landet: den järnklädda skaran
dånande störtade framåt
till kamp — nu var freden bruten.
Arla med glänsande hjälmar
hären brusade nedåt
från höjden — då växte en häftig
stålstorm[789] vid Stiklarstader.

Ländermännen äggade sitt folk och trängde sig framåt. Detta omtalar Sigvat:

Midt i fylkingen fördes
tröndernas märke — där möttes
raska män. Nu[790] ångra
bönderna dylik gärning.

Nu anföllo bönderna från alla håll. De som stodo främst höggo, de som voro närmast där bakom stungo med spjut, och alla de som gingo sist sköto med pilar eller kastade stenar eller handyxor eller kastspjut. Det blev snart en blodig kamp, och många föllo på båda sidor. I första anfallet föllo Arnljot »gelline», Gök-Thore och Avrafaste och hela deras följe; men var och en av dem hade fällt en man eller två och somliga flera. Manskapet framför konungens baner tunnades sålunda av; konungen befallde då Thord[791] att bära fram baneret och följde det själv med den skara som han hade utvalt att vara närmast sig i striden. Dessa män voro de tappraste och bäst väpnade i hela hans här. Detta omtalar Sigvat:

Jag sport, att min milde drotten
gick tätt efter märkesstången,
som bars framför kampglade fursten.
Våldsamt rasade striden.

Då konung Olav trädde ut ur sköldborgen och gick fram i spetsen av fylkingen och bönderna fingo se hans ansikte, grepos de av rädsla och deras händer föllo ned. Så säger Sigvat:

En skräck det var för guldets
ödare[792] där att möta
Olavs vassa blickar,
där glad han gick fram i striden.
De tröndska männen ej tordes
se in i furstens ögon,
som stungo likt ormens — förskräcklig
syntes hersarnas herre[793].

Nu blev striden mycket skarp. Konungen gick själv hårdt fram i handgemänget. Så säger Sigvat:

Blodiga svingades svärden
och färgade sköldarna röda,
där skarorna modigt gingo
till strid mot den härlige kungen.
Den kampdjärve krigarfursten,
trägen i vapenleken,
sänkte det röda svärdet
i tröndernas hårda huvud.


227. Thorgeirs från Kvistsstader fall.

Konung Olav kämpade nu mycket tappert. Han högg till Thorgeir från Kvistsstader, den länderman som förut är omtalad[794], tvärs över ansiktet, splittrade nässkyddet på hjälmen och klöv huvudet nedanför ögonen, så att det nästan gick av. Då han föll, sade konungen: »Var det icke sant, som jag sade dig, att du icke skulle segra i vårt vapenskifte?» I samma ögonblick satte Thord ned banerstången så hårdt, att den blev stående; då hade Thord fått banesår, och han föll där under baneret. Då föllo också Thorfinn »munn» och Gissur »gullbrå»[795]. Gissur hade blivit anfallen av två män på en gång, och han hade dräpt den ene och sårat den andre, innan han föll. Så säger Hovgårda-Räv[796]:

Stark i vapenstormen,
skiftade krigaren[797] ensam
hugg med tvänne kämpar —
Odens låga[798] lyste.
Den raske skytten[799] gav hastigt
banehugg åt den ene
och sårade hårdt den andre —
svärden han färgade röda.

Nu hände det, som förut är omtalat, att himlen var klar, men solen försvann för synen och det blev mörkt. Detta omtalar Sigvat:

Ett ringa under ej var det,
så säger folket, att solen,
fast molnfri, ej kunde sända
männen de värmande strålar.
För konungens död ett tecken
blev uppenbarat: dagen
miste sin ljusa fägring.
Om detta jag sport från öster[800].

Vid denna tid kom Dag Hringsson med den skara som han hade haft, och han började genast att fylka sin här och satte upp sitt baner. Men eftersom starkt mörker rådde, gick det icke fort med anfallet, ty de visste icke säkert, vem som stod midt emot dem. Likväl vände de sig åt det håll, där rygerna och hordarna[801] befunno sig.

Många av dessa händelser inträffade samtidigt eller några litet förr eller senare.


228. Konung Olavs fall.

Kalv och Olav hette ett par fränder till Kalv Arnesson; de stodo på hans ena sida och voro stora och kraftiga män. Kalv var son till Arnfinn Armodsson och brorson till Arne Armodsson. På andra sidan om Kalv Arnesson gick Thore hund. Konung Olav högg till Thore hund över skuldrorna; svärdet bet icke, men det såg ut, som om det rök damm ur renskinnspälsen. Så säger Sigvat:

Den givmilde kungen rönte
själv bäst, hur de häxande finnars[802]
kraftiga galdrar frälste
den övermodige Thore,
då guldets ödare[803] svängde
sitt svärd över hundens[804] skuldra
till slag — det dövade vapnet
orkade icke bita.

Thore högg till konungen, och de skiftade några hugg med varandra. Konungens svärd bet icke, där det träffade renskinnspälsen; men Thore blev sårad i handen. Än vidare kvad Sigvat:

Med orätt Thore skylles
för feghet, fåfängt nekas,
att hunden är modig — jag vet det.
Vem såg väl djärvare gärning?
Sköldstormens kraftige herre[805],
där fram han trängde i striden,
vågade dristigt möta
med svärdshugg den härlige kungen.

Konungen sade till Björn stallare: »Slå hunden, som det icke biter järn på!» Björn vände yxan i handen och slog med yxhammaren. Slaget träffade Thore på axeln; det var ett mycket kraftigt slag, och Thore vacklade under det. Samtidigt vände konungen sig emot Kalv och hans fränder och gav Kalvs frände Olav banesår. Thore hund stack Björn stallare med ett spjut midt i livet och gav honom banesår. Då sade Thore: »Så sticka vi björnar.» Thorsten skeppsbyggare[806] högg till konung Olav med en yxa, och hugget träffade vänstra benet ovanför knäet. Finn Arnesson fällde genast Thorsten. Då konungen fick detta sår, lutade han sig emot en sten, kastade sitt svärd och bad Gud hjälpa sig. Då stack Thore hund till honom med ett spjut. Stynget träffade nedanför brynjan och gick upp i buken. Därefter gav Kalv honom ett hugg, som träffade på vänstra sidan av halsen; man är emellertid oense om, vilken Kalv det var som sårade konungen[807]. Dessa tre sår gåvo konung Olav döden. Efter hans fall föllo de flesta av de män som hade gått fram med honom.


Peter Nicolai Arbo: Konung Olavs död.


Bjarne »Gullbråskald»[808] kvad detta om Kalv Arnesson:

Kampglad värjde du landet
i blodig strid mot Olav;
till kamp du gick mot den bäste
av furstar — så jag sporde.
Främst du skred, där märket
bars fram, på Stiklarstader;
stordådlysten du stridde
modigt, tills kungen fallit.

Skalden Sigvat kvad detta om Björn stallare[809]:

Jag sport, att Björn har givit
åt stallare föredöme,
hur trohet väl bevaras
mot fursten — raskt han anföll —:
i striden han föll för svärdsegg
bland hirdens trofasta kämpar
vid kungens, den fräjdades, sida.
En sådan död man prisar.


229. »Dags strid» börjar.

Dag Hringsson fortsatte nu striden och gjorde det första anfallet så hårdt, att bönderna veko tillbaka och några gåvo sig på flykten. Där föllo många av bönderna och de båda ländermännen Erlend från Gerde och Åslak från Finnö; det baner som dessa hade fört blev nedhugget. Kampen var mycket häftig; den har blivit kallad »Dags strid». Då vände sig Kalv Arnesson, Hårek från Thjotta och Thore hund emot Dag med den fylking som följde dem. Dag blev nu besegrad av övermakten och tog till flykten med allt det folk som var kvar. Där som de flesta av de flyende togo vägen, går ett dalstråk uppföre; där föllo många, och männen skingrades åt båda sidor. Många voro hårdt sårade och många så uttröttade, att de icke dugde till någonting. Bönderna fortsatte emellertid icke länge med förföljelsen, ty deras anförare vände snart tillbaka dit där de fallna lågo; många hade vänner och fränder att söka efter där.


230. Konung Olav gör ett under med Thore hund.

Thore hund gick fram till det ställe där konung Olavs lik låg och skötte om det; han lade det ned, rätade ut lemmarna och bredde ett kläde över det. Då han torkade blodet från konungens ansikte, var — så berättade han sedan — detta så fagert, att det hade rodnad på kinderna, som om han sove, och det var mycket ljusare då, än medan han levde. Konungens blod råkade komma på Thores arm och rann ned på handen, där han förut hade fått ett sår; från den stunden behövde det såret intet förband mera, så raskt läktes det. Thore själv vittnade om denna händelse inför folket, då ryktet om konung Olavs helighet började sprida sig. Av alla de stormän, som hade kämpat emot konung Olav, var Thore hund den förste som förkunnade hans helighet.


231. Om Kalv Arnessons bröder.

Kalv Arnesson sökte efter sina bröder, som hade fallit där. Han fann Thorberg och Finn. Det berättas, att Finn kastade ett svärd efter honom och ville dräpa honom och att han talade hårda ord till honom, kallade honom för löftesbrytare och herresvikare. Kalv fäste sig icke därvid, utan lät bära Finn och Thorberg bort från kampplatsen. Man undersökte deras sår, och det visade sig, att de icke hade några dödliga sår; de hade stupat av trötthet under fiendernas vapen.

Kalv förde sina bröder ned till ett skepp och for själv bort med dem. Så snart han begav sig därifrån, så foro alla de bönder som hade sina hem där i närheten också därifrån utom de som där sysslade med sårade fränder och vänner eller med de fallnas lik. De sårade männen fördes hem till gården[810]; alla stugorna blevo fulla av dem, och dessutom slogos tält ute över några. Men hur förundransvärdt mycket folk det hade samlats i bondehären, så tycktes det männen icke mindre egendomligt, huru fort den samlade hären upplöstes, då man började därmed. Anledningen härtill var mycket den. att den största delen av hären hade kommit samman från de närmaste bygderna och att dessa män längtade ivrigt efter att komma hem.


232. Om Verdölerna.

De bönder som hade hemma i Veradalen, uppsökte hövdingarna Hårek och Thore och klagade sina svårigheter för dem. De sade så: »Dessa flyktingar som här ha kommit undan komma nu att draga upp genom Veradalen och fara illa fram med våra hem, och vi kunna icke fara hem, så länge de äro här i dalen. Gören oss nu den tjänsten att fara efter dem med en här, och låten icke en enda man undkomma! Ty sådan behandling hade de tilltänkt oss, om de hade segrat vid vårt möte, och så skola de ännu göra, om vi träffas senare och de då ha större makt än vi. Det kan hända, att de stanna kvar i dalen, om de icke anse sig ha något att frukta, och då skola de genast fara våldsamt fram genom våra bygder.» Bönderna talade med många ord om detta och uppmanade hövdingarna med stor iver, att de skulle fara och dräpa de män som hade kommit undan.

När hövdingarna överlade om detta sinsemellan, tyckte de, att bönderna hade i mycket haft rätt i sitt tal. De beslöto, att Thore hund och hans folk skulle draga åstad med Veradalsborna; han hade sex hundra man som voro hans eget folk. De begåvo sig av, då det började att lida emot natten. Thore stannade icke på sin färd, förrän han om natten kom till Sula[811]. Där fick han veta, att Dag Hringsson och många andra flockar av Olavs här hade kommit dit om kvällen, rastat där för att äta kvällsvard och sedan dragit upp i fjället. Då förklarade Thore, att han icke ville följa dem över fjällen, och vände tillbaka ned i dalen; de fingo sålunda dräpt endast få av männen.

Därefter foro bönderna hem till sina gårdar, och Thore och hans män begåvo sig dagen därpå ut till sina skepp. De av konungens män som voro i stånd därtill räddade sig undan och gömde sig i skogarna; några fingo hjälp av bönderna.


233. Om Thormod »Kolbrunsskald».

Thormod »Kolbrunsskald»[812] stod i striden under konungens baner. Då konungen hade fallit och kampen var som hårdast, föllo konungens män den ene vid sidan av den andre, och de flesta av dem som ännu stodo upprätt voro sårade. Thormod gjorde då liksom alla de andra, att han drog sig tillbaka från det ställe där det var störst livsfara; somliga flydde. Då började den strid som kallas för »Dags strid». Dit samlade sig då alla män som voro vapenföra, men Thormod kom icke med i denna strid, ty sår och trötthet hade gjort honom oduglig till kamp. Han blev dock stående där hos sina kamrater, ehuru han icke kunde uträtta något. Han blev då sårad av en pil i vänstra sidan. Han bröt av pilskaftet, gick bort från striden hem till husen och kom till en lada; det var en stor byggnad.

Thormod hade ett blottat svärd i handen, och när han gick in, kom en man emot honom och sade: »Det är förskräckligt, vad jämmer det är här inne, gråt och skrik; det är stor skam, att kraftiga karlar icke kunna fördraga sina sår. Det kan vara, att konungens män ha gått mycket tappert fram i striden, men omanligt bära de sina sår.» Thormod sade: »Vad heter du?» Han nämnde sig Kimbe. Thormod frågade: »Var du med i striden?» — »Jag var med bönderna, såsom bäst var.» — »Är du sårad?» sade Thormod. »Litet», svarade Kimbe, »men var du med i striden?» Thormod svarade: »Jag var med dem som hade det bäst.» Kimbe såg, att Thormod hade en guldring på armen och sade: »Du är visst en av konungens män. Giv mig guldringen, så skall jag gömma dig! Bönderna komma att dräpa dig, om du kommer i vägen för dem.» Thormod svarade: »Tag du ringen, om du kan! Jag har nu mist mera än så.» Kimbe sträckte fram handen och ville taga ringen. Thormod lyfte svärdet och högg handen av honom, och det säges, att Kimbe icke bar sitt sår i någon mån bättre än de som han förut hade tadlat.

Kimbe gick därifrån, och Thormod satte sig ned i ladan och satt där en stund och lyssnade till männens tal. Samtalet fördes mest så, att var och en berättade vad han tyckte sig ha sett i slaget, och det talades om männens djärvhet i striden. Några prisade mest konung Olavs tapperhet, men andra framhöllo icke mindre andra män. Då kvad Thormod:

Modigt var Olavs hjärta:
fram bröt han på Stiklarstader,
där blodstänkta svärden beto —
männen önskade striden.
Jag hört, att krigarna alla,
blott icke kungen, sig täckte
med skölden i spjutens stormvind[813].
Där prövades mången kämpe.


234. Thormods död.

Thormod gick sedan bort till en liten stuga och gick in där. Där inne voro många andra hårdt sårade män, och där var en kvinna hos dem som förband deras sår. En eld var tänd på golvet, och hon värmde vatten för att rengöra såren. Thormod satte sig ned ute vid dörren. Männen som skötte om de sårade gingo ut och in. Därvid vände sig en av dem till Thormod, såg på honom och sade: »Varför är du så blek? Är du sårad, och varför ber du icke om hjälp?» Thormod kvad då en vers:

Röd är jag ej — men den ljusa
smärta kvinnans make
är röd[814]. Här tänker ingen
på mig, där sårad jag sitter.
Att blek jag är, det vållas,
du guldets ödare[815], därav,
att djupa spår av Dags strid[816]
och danska vapen mig smärta.

Därefter steg Thormod upp och gick fram till elden och stod där en stund. Då sade läkekvinnan till honom: »Du, man, gå ut och hämta mig den ved som ligger här utanför dörren!» Han gick ut, bar in vedfånget och kastade det på golvet. Då kom läkekvinnan att se honom i ansiktet och sade: »Förfärligt blek är denne man. Varför är du sådan?» Då kvad Thormod:

Armgudinna[817], du undrar,
vi blek jag är. Så vet då:
av sår blir ingen fager.
Pilarnas skur jag prövat.
Den tunna pilspetsen trängde,
skjuten med kraft, mig igenom;
det vassa, dödande stålet
bet mig, jag tror, vid hjärtat.

Då sade läkekvinnan: »Låt mig se dina sår, så skall jag binda om dem!» Thormod satte sig ned och kastade kläderna av sig. När läkekvinnan fick se hans sår, undersökte hon det sår som han hade i sidan och kände, att där satt ett järn i det, men visste icke säkert, åt vilket håll järnet hade trängt in. Hon hade i en stenkittel blandat stött lök och andra örter och kokt dem tillsamman; detta gav hon de sårade männen att äta och prövade så, om de hade sår som gingo in i kroppshålan; ty hon märkte löklukten från ett sår, om det gick in i håligheten. Hon bar det fram till Thormod och bad honom äta. Han svarade: »Tag bort det, icke har jag grötsot![818]» Sedan tog hon en tång och ville draga ut järnet, men det satt fast och lät icke rubba sig; det stack också föga ut, ty såret var svullet. Då sade Thormod: »Skär in till järnet, så att du kan nå det med tången! Giv mig den sedan och låt mig rycka!» Hon gjorde, såsom han sade. Thormod tog guldringen av armen, gav den åt läkekvinnan och bad henne göra med den vad hon ville. »Det är en god klenod», sade han, »konung Olav gav mig den ringen i morse.» Därefter grep Thormod tången och ryckte ut pilen; det var hullingar på den, och på dessa lågo fibrer av hjärtat, några röda, andra vita. När han såg det, sade han: »Väl har konungen födt oss. Ännu har jag fett omkring hjärterötterna.» Därpå lutade han sig tillbaka och var död.

Här slutar berättelsen om Thormod.


235. Om striden.

Konung Olav föll onsdagen den 29 juli. Det var nära middag, då härarna möttes. Före »midmunde» började striden, och konungen föll före »non»; mörkret varade från »midmunde» till »non»[819]. Skalden Sigvat säger om stridens utgång:

Tomt efter anglernas ovän[820]
det känns, sen männen rövat
den sjuke[821] konungen livet —
djärvt klöv han de hårda sköldar.
Den kamplystna skaran bragte
Olav om livet, där vapnen
bräcktes, men Dag kom undan —
kungen gick fram i striden.

Och än vidare kvad han detta:

Ej förr man sett i världen,
att sådan makt har övats
av hersar och bönder — folket
bragte sin konung döden.
Svärdets svingare[822] aldrig
ha fällt så härlig konung
som Olav — mång tapper kämpe
låg i sitt blod på marken.

Bönderna plundrade icke de fallna. Genast efter striden blev det snarare så, att fruktan kom över många som hade varit emot konungen. Likväl behöllo de sitt fientliga sinnelag och dömde så sinsemellan, att alla de som hade fallit med konungen, skulle gå miste om sådan omskötsel och grav som anstode hederliga män. De kallade dem alla våldsverkare och fredlösa. Men de män som voro mäktiga och hade fränder bland de fallna, rättade sig icke efter detta, utan förde sina fränders lik till kyrkan och begravde dem.


236. Järtecken med en blind.

Thorgils Halmasson och hans son Grim gingo till valplatsen om kvällen, sedan det hade blivit mörkt. De togo upp konung Olavs lik och buro det bort till ett ställe på andra sidan gården, där det fanns ett litet tomt hus. De hade ljus och vatten med sig. De togo kläderna av liket, tvättade det, svepte det sedan i linnedukar, lade det ned där i huset och täckte över det med vedstycken, så att ingen skulle kunna se det, om någon komme in i huset. Därefter gingo de därifrån och hem till gården.

Med båda härarna hade följt många tiggare och fattiga, som bådo om mat. Kvällen efter slaget hade många av dessa stannat kvar där, och när natten kom, sökte de sig härbärge i alla husen, både stora och små. Där var en blind man, som det berättas om. Han var fattig, och hans lille son gick med honom och ledde honom; de gingo utanför gården och sökte sig härbärge. De kommo då till det omtalade ödehuset; dörren var så låg, att man nästan måste krypa in. När den blinde kom in i huset, trevade han omkring sig på golvet och letade efter något ställe där han kunde lägga sig ned. Han hade en hatt på huvudet, och denna gled ned över ansiktet på honom, när han böjde sig ned. Han kände för sig med händerna och märkte, att det var vått på golvet. Då han förde upp den våta handen och satte hatten till rätta, kommo fingrarna att röra vid ögonen. Genast fick han en sådan klåda i ögonlocken, att han strök med de våta fingrarna över själva ögonen. Därefter kravlade han sig baklänges ut ur huset och sade, att där inne kunde man icke ligga, ty det var vått överallt.

När han kom ut ur huset, kunde han genast urskilja sina händer och sedan allt det som var i hans närhet och som han kunde se för nattmörkrets skull. Han gick genast hem till gården och in i stugan och omtalade där för alla, att han hade fått igen sin syn; hans syn var nu mycket skarp. Men många där visste, att han länge hade varit blind, ty han hade varit där förut och vandrat omkring i bygderna. Han sade, att han började att kunna se, då han kom ut ur en liten bod. »Där inne var allt vått», sade han; »jag tog där för mig med händerna och gned med de våta fingrarna över mina ögon.» Han omtalade också, var huset stod. De män, som voro där och sågo detta, förvånade sig högeligen över denna händelse och undrade sig emellan, vad det väl kunde vara i det där huset. Men bonden Thorgils och hans son Grim trodde sig veta, varav denna händelse hade sitt upphov. De räddes mycket, att konungens fiender skulle gå och undersöka huset. De smögo sig ut, gingo till huset och togo liket, flyttade det ut i hagen och gömde det där. Därefter gingo de tillbaka till gården och sovo över natten.


237. Om Thore hund.

Thore hund kom om torsdagen[823] ned från Veradalen ut till Stiklarstader med många män i sitt följe. Där voro också många ur bondehären. Det röjdes nu ytterligare upp bland de fallna. Männen förde bort sina fränders och vänners lik och hjälpte de sårade som man ville hela. Många hade då dött, sedan striden var slutad.

Thore hund gick till den plats där konungen hade fallit och sökte efter liket. Då han icke fann det, frågade han, om någon kunde säga honom, var liket hade blivit av, men det visste ingen. Då frågade han bonden Thorgils, om han kände till, var konungens lik var. Thorgils svarade: »Jag var icke med i striden, och jag har endast få underrättelser därifrån. Det går nu många rykten. Det säges, att konung Olav i natt har blivit sedd uppe vid Stav[824] med ett stort följe. Men om han har fallit, så ha väl edra män gömt hans lik i hult eller rösen.» Ehuru Thore trodde sig ha full visshet om att konungen hade fallit, satte dock många tilltro till detta och utspridde det ryktet, att konungen hade kommit undan ur striden och att det icke skulle dröja länge, förrän han skulle samla en här och draga emot dem.

Thore begav sig till sina skepp och for sedan ut efter fjorden. Då började hela bondehären att skingras, och man förde bort alla sårade som kunde flyttas.


238. Konung Olavs likfärd till Nidaros.

Thorgils Halmasson och hans son Grim hade konung Olavs lik i sin vård och voro mycket bekymrade, huru de skulle kunna ställa det så, att konungens fiender icke finge tillfälle till att misshandla liket. De hade nämligen hört sådant tal bland bönderna, att om konungens lik bleve funnet, borde man bränna det eller föra det ut på havet och sänka det. Fadern och sonen hade om natten sett såsom ett brinnande ljus över det ställe där konung Olavs lik låg bland de fallna, och efter det de hade dolt liket, sågo de ständigt om nätterna ljussken åt det håll där konungen vilade. De fruktade, att konungens fiender skulle söka efter liket där det var, om de finge se dessa tecken. Därför var det dem angeläget att föra liket bort till något ställe där det vore väl skyddat.

Thorgils och hans son timrade med den största omsorg en kista och lade konungens lik däri. Sedan gjorde de en annan likkista, fyllde den med halm och stenar, så att den skulle vara så tung som en man, och tillslöto den omsorgsfullt. När hela bondehären var borta från Stiklarstader, gjorde Thorgils och hans son sig redo till avfärd. De togo en roddbåt; de voro tillsammans sju eller åtta man, alla fränder eller vänner till Thorgils. De förde i hemlighet konungens lik till skeppet och satte kistan ned under däckstiljorna. De hade också med sig den kistan som var fylld med stenar, och den satte de i skeppet så, att alla kunde se den. De foro sedan ut längs fjorden.

De fingo en god resa och kommo om kvällen, då det började mörkna, ut till Nidaros, där de lade till vid konungsbryggan. Därefter sände Thorgils bud upp i staden och lät underrätta biskop Sigurd[825], att de hade kommit dit med konung Olavs lik. Då biskopen hörde detta, sände han genast några män ned till bryggorna. De togo där en roddskuta, rodde fram till Thorgils skepp och bådo honom att utlämna konungens lik åt sig. Thorgils och hans män togo då den kista som stod ovanpå däcket och buro den ned i skutan. Därefter rodde männen ut på fjorden och sänkte kistan. Det var då mörk natt.

Thorgils och hans män rodde nu upp efter ån, till dess de kommo förbi staden, och lade till på ett ställe som heter Saurhlid; det var ovanför staden. Där buro de liket i land och in i ett litet övergivet hus, som stod där ovanför de andra husen; de vakade där om natten över liket. Thorgils gick ned i staden och talade med de män som hade varit konungens bästa vänner. Han frågade dem, om de ville taga emot konungens lik; men det tordes ingen göra. Thorgils och hans män förde då liket uppför ån och grävde ned det i en sandbank som finnes där; de ställde sedan i ordning efter sig, så att man icke skulle se, att marken var rörd. De voro färdiga med allt detta, innan det dagades. Därpå gingo de ned till sitt skepp, styrde genast ut ur ån och foro sedan sin väg, till dess de kommo hem till Stiklarstader.


239. Om konung Sven Alvivasson.

Sven, son till konung Knut och jarlen Alvrins dotter Alviva[826], hade varit satt att styra i Jomsborg i Vendland[827]. Då hade det kommit bud till honom från hans fader konung Knut, att han skulle komma hem till Danmark och att han sedan skulle fara till Norge och övertaga styrelsen över detta rike och därmed namnet av konung över Norge. Sven for till Danmark och hade många män med sig därifrån; med honom följde jarlen Harald[828] och många andra stormän. Detta omtalar Thoraren »lovtunga» i det kväde som han diktade om Sven Alvivasson och som kallas »Glälognskvida»[829]:

Döljas ej bör,
hur danerna följde
på långväga färd
trofast fursten.
Jarlens[830] namn
nämns som det första,
men av den flock
som honom följde
varje man
var för mer än den andre.

Därefter for Sven till Norge, åtföljd av sin moder Alviva, och han blev där tagen till konung på alla lagting. Han hade kommit österifrån[831] till Viken, då striden stod vid Stiklarstader och konung Olav föll. Sven fortsatte sin färd, till dess han på hösten kom norrut till Tråndheim. Han blev tagen till konung där liksom på andra ställen.

Konung Sven införde ny lag i landet i många stycken, och den var stiftad efter som lagen var i Danmark, dock i somligt mycket hårdare. Ingen man fick fara bort ur landet utan konungens samtycke, och om han gjorde det, hemföllo hans jordar under konungen. Den som dräpte en annan, skulle ha förverkat jord och lösören. Om någon blev biltog och ett arv tillföll honom, skulle konungen ha det arvet. Om julen skulle var bonde giva konungen en »mäle» malt för varje eldstad, ett lår av en treårig oxe — det kallades »vinjartodde»[832] — samt en spann[833] smör, och var husfru skulle giva honom »rygjarto»[834], det vill säga ospunnet lin så mycket som man kunde hålla mellan det största och det längsta fingret[835]. Bönderna voro skyldiga att bygga alla de hus som konungen ville ha på sina gårdar. Sju män skulle tillsamman utrusta en man till leding, och de skulle vid denna utskylds utgörande räkna med alla som voro fem år gamla och därefter uppsätta roddare. Var och en som rodde ut på fiske, skulle betala konungen »strandskatt», varifrån han än rodde ut; det var fem fiskar[836]. Vart skepp som for bort från landet, skulle hålla ett rum för konungens räkning tvärs över skeppet. Var och en som for till Island, skulle betala »landören», vare sig det var norsk eller isländsk man[837]. Därtill kom, att danska män skulle ha så stort anseende i Norge, att ett vittnesbörd av en av dem skulle kullkasta tio norrmäns vittnesbörd.

När dessa lagar kungjordes för folket, började man spjärna emot dem i sitt sinne och knota sig emellan, och de som icke hade varit med i krigståget emot konung Olav sade: »Nu fån I, intrönder, vänskap och lön av knytlingarna[838], för det att I kämpaden emot konung Olav och fråntogen honom landet! Det lovades eder fred och förbättring i eder ställning, men nu han I fått tvång och träldom och därtill gjort eder skyldiga till stor synd och nedrighet.» Detta var icke lätt att motsäga. Alla sågo nu, att man hade handlat olyckligt. Man hade dock icke mod att resa sig emot konung Sven, och detta mest av den orsaken, att man hade lämnat konung Knut sina söner eller nära släktingar såsom gisslan; det fanns dessutom ingen ledare för en resning. Snart hade man mycket att tadla konung Sven för, men folk skyllde dock mest på Alviva allt det som tycktes vara dem emot. Nu började många inse sanningen om konung Olav.


240. Det börjar talas om konung Olavs helighet.

Denna vinter började det sägas av många män där i Tråndheim, att konung Olav var en sannhelig man och att många järtecken vittnade om hans helighet. Många började då att åkalla konung Olav i sådana ting som syntes dem vara av stor vikt. Många fingo hjälp genom denna åkallan, somliga bot för sin hälsa, andra hjälp på färder eller annat som de tyckte sig behöva.


241. Om Einar »tambarskälve».

Einar »tambarskälve» hade kommit hem västerifrån från England[839] och hade nu de intäkter som konung Knut hade givit honom, då de träffades i Tråndheim[840]; det var nästan ett jarlrike. Einar »tambarskälve» hade icke deltagit i resningen emot konung Olav, och härav rosade han sig själv. Han mindes, att konung Knut hade lovat honom jarldöme i Norge och att konungen icke hade hållit detta sitt löfte. Einar var den förste bland stormännen som förkunnade konung Olavs helighet.


242. Om Arnessönerna.

Finn Arnesson stannade endast en kort tid hos Kalv på Eggja, ty han vredgades mycket över att Kalv hade varit med i striden emot konung Olav. Finn gav ständigt Kalv hårda förebråelser för den sakens skull. Thorberg Arnesson var mycket mera behärskad i sitt tal, men likväl önskade även han att fara därifrån och hem till sin gård. Kalv gav sina bröder ett godt långskepp med alla redskap och annan utrustning och därjämte godt följe. De foro hem till sina gårdar. Arne Arnesson låg länge av sina sår, men blev helbrägda och utan lyte. Längre fram på vintern for han söderut till sin gård. Alla bröderna fingo förlikning av konung Sven och sutto hemma i lugn.


243.

Sommaren därpå talades det mycket om konung Olavs helighet, och alla yttrade sig nu helt annorlunda om konungen än förut. Det var nu många som bekräftade, att konungen var helig, vilka förut hade ställt sig emot honom med full fiendskap och icke på något sätt hade velat erkänna sanningen om honom. Man började nu att klandra de män som mest hade äggat till kamp emot konungen; mycket därav skylldes på biskop Sigurd[841]. Fiendskapen mot denne blev så stor, att han såg sig nödgad att fara från landet västerut till England till konung Knut.

Därefter sände trönderna män med bud till Upplanden, att biskop Grimkel[842] skulle komma norrut till Tråndheim. Konung Olav hade sändt biskop Grimkel tillbaka till Norge, då konungen for österut till Gårdarike, och biskop Grimkel hade sedan dess vistats i Upplanden. Men då tröndernas budskap kom till honom, gjorde han sig genast redo till denna färd. Till hans beslut att fara bidrog också mycket det, att han trodde, att det var sant som berättades om järtecknen och konung Olavs helighet.


244. Konung Olavs heliga lekamen tages upp.

Biskop Grimkel for och uppsökte Einar »tambarskälve». Einar tog med glädje emot biskopen. De talade sedan om många ting, bland annat om de stortidender som hade skett där i landet. De kommo väl överens i allt sitt tal. Därefter for biskopen in till köpstaden[843]. Menigheten där tog väl emot honom. Han frågade sig noggrant för om alla de järtecken som berättades om konung Olav, och han fick härom godt besked. Sedan sände biskopen bud till Thorgils och Grim på Stiklarstader och kallade dem till sig i staden. Fader och son voro icke sena att företaga denna färd; de kommo ut till staden till biskopen. De omtalade för honom alla de tecken som de hade iakttagit och yppade också, vart de hade fört konungens lik.

Därpå sände biskopen efter Einar »tambarskälve», och denne kom till staden. Einar och biskopen hade ett samtal med konungen och Alviva och bådo, att konungen skulle giva sitt samtycke till att taga upp konung Olavs lik ur jorden. Konungen gav sitt bifall därtill och bad biskopen förfara med den saken, såsom han ville. Det var mycket folk i staden vid detta tillfälle.

Biskopen och Einar gingo med några män till den plats där konungens lik var jordat och läto gräva efter det. Kistan hade då kommit nästan helt upp ur jorden. På mångas tillrådan lät biskopen begrava konungen i Klemenskyrkan[844]. Men då det hade förflutit tolv månader och fem dagar från hans död, blev hans heliga stoft ånyo upptaget. Kistan hade då åter nästan kommit upp ur jorden, och konung Olavs kista såg ny ut, som om den hade varit nyhyvlad. Biskop Grimkel gick dit där konung Olavs kista blev öppnad; där förnams då en härlig vällukt. Biskopen blottade konungens ansikte, och hans utseende var på intet sätt förvandlat; han hade en sådan rodnad på kinderna, som han skulle ha haft, om han nyss hade somnat in. En stor förändring funno de som hade sett konung Olav, då han föll, däri att sedan dess hår och naglar hade vuxit nästan lika mycket, som de skulle ha gjort, om han hade levat här på jorden hela tiden, sedan han föll.

Konung Sven och alla de hövdingar som voro närvarande där gingo för att se Olavs lik. Alviva sade: »Lik multna mycket sent i sand; det skulle icke ha varit så, om han legat i mull.» Då tog biskopen en sax och klippte av konungens hår och likaså av hans munskägg. Han hade haft långa mustascher, såsom det då var brukligt. Sedan sade biskopen till konungen och Alviva: »Nu är konungens hår och munskägg så långt som då han dog, och det har vuxit så mycket som I nu sen här avskuret.» Alviva svarade: »Jag vill tro, att det håret är en helig relik, om det icke brinner i eld; men eljest ha vi ofta sett håret helt och oskadt på människor som ha legat i jorden längre än denne man.» Då lät biskopen lägga eld i ett rökelsekar, signade det och lade rökelse därpå. Sedan lade han konung Olavs hår i elden, och då all rökelsen hade brunnit upp, tog han upp håret ur elden, och det var då obränt. Biskopen visade det för konungen och de andra hövdingarna. Alviva bad nu, att man skulle lägga håret i ovigd eld; men då svarade Einar »tambarskälve», bad henne tiga och förebrådde henne med många hårda ord.

Genom biskopens utslag, konungens samtycke och hela folkets dom blev konung Olav nu förklarad för sannhelig. Konungens lik blev nu inburet i Klemenskyrkan och gravsatt över högaltaret. Kistan var svept med pell och över den sattes en baldakin av gudväv[845]. Det skedde genast många järtecken vid konung Olavs heliga lämningar.


245. Om konung Olavs järtecken.

På den sandbank, där konung Olav hade legat i jorden, sprang en fager källa upp, och folk fick av det vattnet bot för sina lidanden. Den blev överbyggd, och det vattnet har man sedan omsorgsfullt tagit vara på. Först byggdes ett kapell, och altaret ställdes där som konungens grav hade varit; nu står på detta ställe Kristkyrkan[846]. Ärkebiskop Östen lät, då han byggde den stora kyrka som nu står[847], resa högaltaret på det ställe där konungens grav hade varit; på samma ställe hade också altaret stått i den gamla Kristkyrkan. Det säges, att Olavskyrkan nu står där som det ödehus låg i vilket konung Olavs lik sattes in över natten[848]. Den plats, där konung Olavs heliga lik blev buret upp från skeppet, kallas nu Olavshlid; den ligger nu midt i staden. Biskopen tog vård om konung Olavs heliga stoft; han skar hans hår och naglar, ty bådadera växte så, som då han levde här i världen. Så säger skalden Sigvat:

Jag ljöge förvisst, om jag sade,
att Olavs hår ej växer
som levande mans — jag gläder
med lovsången kungens hirdmän.
Oskadt håret sig håller
än på dens ljusa huvud
som synen åt Valdemar skänkte
i Gårdar[849] — från lytet han löstes.

Thoraren »lovtunga» diktade om Sven Alvivasson ett kväde som kallas »Glälognskvida»[850]; däri finnas dessa versar:

Nu har Sven
sitt kungasäte
timrat här
i Tråndheims bygd.
Där skall ock
all sin levnad
ringutdelarn[851]
råda för riket.
Där har Olav
ofta suttit,
förrn hädan han gick
till himmelriket,
och där vardt —
som alla veta —
den helga lekamen
levande[852] gravsatt.
Haralds son[853]
hade med kraft
vunnit rätt
till himlens rike,
innan fursten,
den främste bland kungar,
medlare blev
hos Krist för mänskor[854].
Lovsäll där
fursten ligger
underbart fager
med oskadd kropp,
och där växa,
som var det i livet,
den härlige kungens
hår och naglar.
Nu ljuda där
de ljuvaste klockor
över hans skrin
av egen kraft.
Varje dag
höra hans vänner
över kungen
klockornas klang.
Nu brinna där
på altarbordet
tända ljus
täckligt för Kristus.
Så har Olav
innan han bortgick,
fri från synd,
frälsat sin själ.
Mänskors mängd
kryper i mullen
vid helgonets ben,
och om bot de tigga;
blinda och stumma,
som söka fursten,
hem de draga
helade alla.
Bed Olav,
att mild han unnar
väldet åt dig —
Guds vän han är —:
av Gud själv
hans godhet skaffar
äring och fred
åt alla mänskor.
Bär nu fram
dina böner
inför Guds
tjänare gode!

Thoraren »lovtunga» var då hos konung Sven, och där hörde han talas om dessa märkliga tecken på konung Olavs helighet, att man över hans heliga lekamen kunde höra ljud av himmelskt ursprung, såsom om det ringdes med klockor, och att ljus tände sig själva där över altaret med himmelsk eld. När Thoraren säger, att en mängd människor, halta och blinda eller på annat sätt sjuka, kommo till den helige konung Olav och foro helbrägda därifrån, så omtalar han det icke annorlunda, än att det måtte ha varit en otalig mängd människor som blevo botade genast i begynnelsen av den helige konung Olavs undergörelser; men mest är det dock skrivet och utredt om de största av konung Olavs järtecken och dem som ha skett senare.


246. Om konung Olavs ålder och regering.

Så säga de män som räkna noggrant, att Olav den helige var konung över Norge i femton år, efter det att Sven jarl hade farit bort från landet; men redan vintern förut hade han fått konungsnamn av uppländingarna[855]. Skalden Sigvat säger:

Olav, den härlige mannen,
styrde det inre landet[856]
femton fulla vintrar,
innan han föll, med lycka.
Vilken större konung
har ägt de norra länder?
Åt härens herre[857] beskärdes
alltför kort hans levnad.

Konung Olav var trettiofem år gammal, då han föll, enligt prästen Are den lärdes utsago[858]. Han hade haft tjugo stora strider. Så säger skalden Sigvat:

Ej alla männen trodde
på Gud; så delades hären —
den modige kungen hade
tjugo stora strider —;
den fräjdade fursten ställde
de kristna på högra sidan[859].
Gud, jag dig beder, mottag
Magnus flyktskygge fader!

Nu ha vi berättat en del av konung Olavs historia, några av de händelser som timade, medan han rådde över Norge, hans fall och huru hans helighet blev bekant. Nu skall icke heller det försummas som länder honom mest till ära, nämligen att förtälja om hans järtecken, ehuru därom skrives först längre fram i denna bok.


247. Om trönderna.

Konung Sven Knutsson styrde Norge under några år. Han var ett barn både i ålder och i rådslag. Hans moder Alviva var den som mest förde styrelsen i riket, och landets inbyggare hatade henne bittert både då och alltjämt sedan. Danska män begingo under den tiden mycket övervåld i Norge, och norrmännen voro förbittrade däröver. När detta kom på tal, gåvo de andra landsmännen trönderna skulden för att mest ha vållat, att konung Olav den helige hade blivit berövad riket och att norrmännen hade lagts under detta onda välde, då tvång och ofrihet gick ut över allt folket, både mäktiga och ringa och hela allmogen. De ansågo, att trönderna voro skyldiga att resa sig — »för att skaka av oss detta välde.» Det var också landsmännens mening, att trönderna hade den största styrkan där i landet genom sina hövdingar och genom den stora folkmängd som fanns där.

Då trönderna fingo veta, att landsmännen anklagade dem, erkände de, att det var sant, och att de hade handlat mycket illa, då de hade berövat konung Olav liv och land; de insågo också, att de hade fått dålig lön för sin onda gärning. Hövdingarna hade möten och överläggningar sig emellan. Det var Einar »tambarskälve» som var upphovsman till dessa rådslag.

Även med Kalv Arnesson var det så, att han nu märkte, i vilken snara han hade gått genom konung Knuts övertalning. De löften denne hade givit Kalv blevo alla brutna. Konung Knut hade lovat Kalv jarldöme och styrelsen över hela Norge, och Kalv hade ställt sig i spetsen för striden emot konung Olav för att beröva honom landet. Men Kalv fick icke högre värdighet än förut, och han ansåg sig vara illa sviken. Det gick nu bud emellan Kalv och hans bröder Finn, Thorberg och Arne, och det goda förhållandet emellan fränderna återställdes nu.


248. Konung Svens häruppbåd.

Då konung Sven hade varit konung i Norge i tre år, kom den underrättelsen till Norge, att en här samlades väster om havet, och att anföraren för denna var en man vid namn Tryggve; han sade sig vara son till Olav Tryggvesson och den engelska Gyda[860]. När konung Sven sporde, att en utländsk här skulle komma till landet, uppbådade han folk norrut i landet, och de flesta ländermännen från Tråndheim följde honom. Einar »tambarskälve» blev sittande hemma och ville icke fara med konung Sven.

Då konung Svens bud kom till Kalv inne på Eggja, att han skulle fara i leding med konungen, tog Kalv en »tjugobänkare» som han ägde, gick ombord på den med sina huskarlar, utrustade den så snabbt han kunde, höll sedan ut längs fjorden och inväntade icke konung Sven. Kalv styrde därefter söderut till Möre och stannade icke på sin färd, förrän han kom fram till sin broder Thorberg söderut på Giske[861]. Därpå hade alla bröderna, Arnes söner, ett möte och överlade sig emellan. Sedan for Kalv tillbaka norrut, men när han kom till Frekösund[862], låg konung Sven där i sundet med sin här. Då Kalv rodde söderifrån in i sundet, ropade de till varandra. Konungens män bådo Kalv ro fram till dem, följa konungen och värja hans land. Kalv svarade: »Det har jag gjort till fyllest, om icke för mycket, att kämpa mot våra landsmän för att vinna rike åt knytlingarna.» Kalv och hans män rodde sin väg norrut; han fortsatte sin färd, till dess han kom hem till Eggja. Ingen av Arnessönerna deltog i denna leding med konungen.

Konung Sven styrde med sin här söderut i landet. Men då han icke hörde av, att hären hade kommit västerifrån, höll han söderut till Rogaland och ända ned till Agder. Man gissade nämligen, att Tryggve först skulle vilja söka sig österut till Viken, emedan hans förfäder hade levat där och där haft sitt säkraste stöd; han hade där många mäktiga fränder[863].


249. Tryggves fall.

Då konung Tryggve styrde österut, kom han med sin här in till Hordaland. Där fick han veta, att konung Sven hade seglat söderut. Konung Tryggve styrde då söderut till Rogaland. När konung Sven fick underrättelse om Tryggves färd, då denne hade kommit västerifrån, vände han med sin här tillbaka norrut, och han och Tryggve möttes innanför Bokn i Soknarsund nära det ställe där Erling Skjalgsson hade fallit. Det kom till en stor och hård strid. Det säges, att Tryggve kastade spjut med båda händerna. Han sade: »Så lärde min fader mig att mässa!» Hans ovänner hade nämligen sagt, att han var son till en präst, men han berömde sig av att mera likna konung Olav Tryggvesson. Tryggve var också en mycket duktig man. I denna strid föllo konung Tryggve och många av hans män, men några flydde och andra fingo nåd. Så heter det i »Tryggve-flocken»[864]:

Lysten på ära Tryggve
norrifrån drog på härfärd;
Sven honom mötte från söder —
snart rasade blodig kampen.
Ej fjärranfrån striden såg jag —
som brusande stormvind den växte.
Mång man där miste livet.
Högt ljöd klangen av svärden.

Denna strid omtalas också i den »flock» som diktades om konung Sven[865]:

Den söndagsmorgonen var ej,
kvinna, såsom när ungmön
bär öl till männen — mången
föll under svärdens eggar —,
då Sven bjöd sina kämpar
att binda skeppen samman
till strid — det råa köttet
fick Odens fåglar[866] att slita.

Konung Sven styrde fortfarande riket efter denna strid; det var då god fred. Konung Sven satt vintern därefter söderut i landet.


250. Kalvs och Einar »tambarskälves» rådslag.

Einar »tambarskälve» och Kalv Arnesson hade den vintern möten och rådslag sig emellan; de träffades i köpstaden[867]. Då kom till Kalv Arnesson en budbärare från konung Knut och medförde bud från denne, att Kalv skulle sända honom tre tolfter yxor och låta utvälja dem med största omsorg. Kalv svarade: »Inga yxor skall jag sända konung Knut. Säg honom, att jag skall skaffa hans son Sven så många yxor, att han icke skall tycka sig lida någon brist på dem!»


251. Einars färd ur landet.

Tidigt på våren började Einar »tambarskälve» och Kalv Arnesson sin färd; de hade ett stort följe av de mest utvalda män som funnos i Tröndelagen. De foro om våren österut över Kölen till Jämtland och vidare till Hälsingland och kommo fram till Svithiod. Där skaffade de sig skepp.

Om sommaren foro de österut till Gårdarike och kommo om hösten till Aldeigjuborg[868]. Därifrån sände de budbärare upp till Holmgård[869] till konung Jarisleiv med det budet, att de erbjödo konung Olav den heliges son Magnus att taga emot honom, följa honom till Norge, giva honom hjälp till att återvinna sitt fädernearv och göra honom till konung över landet.

Då detta budskap kom till konung Jarisleiv, rådgjorde han med drottningen och sina hövdingar. De blevo ense att sända bud till norrmännen och kalla dem dit för att träffa konung Jarisleiv och Magnus. De fingo lejd för denna resa. När de kommo till Holmgård, blev det överenskommet, att de norrmän som hade kommit dit skulle gå i tjänst hos Magnus och bliva hans män, och de bekräftade detta avtal med ed för Kalvs del och för alla de mäns som vid Stiklarstader hade stått emot konung Olav. Magnus gav dem fred och full förlikning och lovade med ed, att han skulle vara dem alla trogen och trofast, om han finge makt och konungadöme i Norge. Han skulle bliva Kalv Arnessons fosterson, och Kalv skulle vara skyldig att utföra allt det varigenom Magnus trodde sig skola få större makt och rådighet än förut.


Anmärkningar:

  1. Jfr Olav Tryggvessons historia kap. 44 och 60.
  2. Dvs. intog befälhavarens plats pä skeppet.
  3. Rättare: söderut.
  4. Ottar svarte, isländsk skald, systerson till den ännu namnkunnigare Sigvat Thordsson (se nedan s. 7 not 3 [Not 10]). Hans födelse- och dödsår, liksom faderns namn, äro okända. Som ung vistades han hos Olav skötkonung i Sverige till dennes död (c. 1022) — jfr nedan kap. 70 ff. — och kom därefter till Norge, där han sammanträffade med Olav den helige, som lät fängsla honom, emedan han hade diktat et kärlekskväde till Olav skötkonungs dotter Astrid, Olav den heliges blivande gemål. Genom Sigvats bemedling blev han benådad och författade då ett lovkväde till Olav, vilket går under namnet »huvudlösen» (»lösen för sitt huvud»). Emellertid kände Ottar sig icke trygg hos Olav, utan lämnade honom snart och slöt sig till hans fiende Knut den store i Danmark. — Bland Ottars dikter äro, utom av det nämnda kvädet till Olav den helige, bevarade fragment av en dikt om Olav skötkonung och en om Knut den store (»Knutsdråpa»). Ottar var en framstående skald. Hans skildringar äro livliga och målande, och hans verskonst visar både känsla, fantasi och formell begåvning. [Se även Skaldeöversikten.]
  5. Se Olav Tryggvessons historia kap. 43.
  6. Härmed menas, att Olav hade talrikt krigsmanskap ombord.
  7. »Korpars mättare» är krigaren, här konung Olav.
  8. Sotaskär är möjligen den nuvarande Sotholmen i Södertöm i Södermanland.
  9. Sote är ett typiskt vikinganamn av sagoartad karaktär. Här är det troligen konstruerat ur namnet Sotaskär i Sigvats vers.
  10. Sigvat Thordsson, en av Islands mest fräjdade skalder, son till Thord Sigvaldeskald (jfr nedan kap. 43), född c. 995, död efter 1038, men före 1047 (jfr nedan). Redan som tjugoårig kom Sigvat till Norge, där han träffade Olav den helige, vars gunst han snart vann och till vilken han sedan kom att stå i det hjärtligaste förhållande, ett förhölande som endast övergående stördes av det besök Sigvat vid en resa till England och Frankrike år 1025—26 gjorde hos Olavs motståndare Knut den store. Sigvat hade stort inflytande hos konungen och anförtroddes många viktiga värv, bland vilka kan nämnas beskickningen till Ragnvald jarl i Västergötland år 1018 med anledning av misshälligheterna med Olav skötkonung i Sverige (jfr nedan kap. 91 ff.) och de i samband därmed stående underhandlingarna om Olavs giftermål med Olav skötkonungs dotter Astrid. Sigvat hade den sorgen att icke vara vid sin konungs sida i hans sista kamp vid Stiklarstad år 1030 — han befann sig vid den tiden på hemväg från en pilgrimsfärd till Rom; med orätt antydde hans fiender, att han skulle avsiktligt ha svikit konungen. Efter konungens död slöt han sig till hans änka Astrid, som di befann sig i Sverige, och då Olavs son Magnus år 1035 hemkallades för att mottaga sin fäderneärvda krona, återvände han med denne till Norge. Han kom snart att till Magnus intaga samma ställning som till Olav och vistades tidvis länge hos honom. Allbekant är den vackra episod, då Sigvat på sina och kungens vänners råd i en skoningslöst uppriktig dikt varnade Magnus för hans hårda framfart mot de norska stormännen, hans faders motståndare, och därigenom avvärjde utbrottet av ett nytt inbördeskrig, som redan var förberedt. Efter denna tid hör man ej mycket om Sigvat. Sannolikt har han gått hädan före konungen, om vilken han eljest säkerligen skulle ha diktat en arvsdråpa. Såsom skald har Sigvat sedan gammalt anseende att vara en av de allra främsta i den fornisländska litteraturen. Särskilt hans formella talang var beundransvärd. Hans diktning visar en starkt intellektuell läggning, men saknar ingalunda — särskilt i hans mannaårs mognare alster — en innerlig, ehuru behärskad känsla, och är nästan alltid djupt personligt präglad. Bland hans många dikter äro av ett flertal större eller mindre delar bevarade. Av dessa må nämnas: ett kväde om Olavs ungdomsbedrifter, varmed han introducerade sig vid deras första möte; »Nesjarvisorna», om slaget vid Nesjar (se kap. 46 ff.); »Österfärdsvisorna», en diktcykel om Sigvats resa till Ragnvald jarl (se ovan); »Västerfärdsvisorna», en liknande cykel om Sigvats färd till England och Frankrike (se ovan); ett kväde om den norske stormannen Erling Skjalgsson (jfr kap. 22); ett lovkväde över Knut den store (»Knutsdråpa»), författat efter dennes död år 1035; de berömda Bersǫglisvísur (»Sanningssången») vari han gick tillrätta med konung Magnus (se ovan); slutligen hans troligen sista dikt, arvsdråpan över Olav den helige, vari han tolkar sin sorg och saknad vid förlusten av sin konung och vän. [Se även Skaldeöversikten.]
  11. Med detta uttryck betecknas egentligen, att manfallet var så stort, att vargarna, som sökte sig till valplatsen, vadade i blod; uttrycket är här en rent konventionell poetisk omskrivning för strid.
  12. Sigvat var ej själv åsyna vittne till dessa händelser.
  13. Logen är det forntida namnet på Mälaren.
  14. Om belägenheten av Stocksund och Agnafit se del 1 s. 35 not 2. [I Ynglingaättens historia, not 65].
  15. Rättare: söder om sundet (på nuv. Stadsholmen).
  16. Bör möjligen vara: »öster», dvs. norr därom.
  17. Om belägenheten av Stocksund och Agnafit se del 1 s. 35 not 2. [I Ynglingaättens historia, not 65].
  18. Härmed syftas på nuvarande Norrström (Snorres Stocksund).
  19. Med Konungssund menas efter all sannolikhet den nuvarande Söderström.
  20. Till grund för denna sägen om hur Olav den helige grävde sig ut ur Mälaren ligger troligen från början en — på Olav överförd — lokalsaga om någon naturkatastrof, varigenom sundet en gång uppkommit. Denna saga är mycket äldre än Snorre; på dennes tid fanns Söderström redan sedan länge. Sägnen har i en mera legendarisk redaktion av Olavs historia fått den formen, att det stängande näset genom ett under av sig själv öppnade sig för honom.
  21. Ösysla är det nuvarande Ösel utanför estländska kusten.
  22. Detta ställe är ej med säkerhet identifierat; det har gissats på Hirdal i Ingå socken på Finlands sydkust.
  23. Finnarna voro, liksom lapparna, beryktade för sin stora trolldomskonst.
  24. Bålagårdssida — om vars belägenhet uppgifterna i den isländska traditionen äro svävande — synes här beteckna sydkusten av Finland. Möjligen är ordet ursprungligen (och så i Sigvats vers strax nedan) en poetisk omskrivning för kust i allmänhet.
  25. Jfr Olav Tryggvessons historia kap. 35 ff.
  26. Nu Søndervig väster om Ringkøbing vid Jutlands västkust.
  27. »Valkyrians sång» är en poetisk omskrivning för strid.
  28. Kusten av provinserna Nord- och Sydholland.
  29. Jämför del 1 s. 103 not 1. [I Harald hårfagres historia, not 14].
  30. Adalråd är Aethelred II, konung i England 979—1016.
  31. Aethelreds flykt till Frankrike (Valland), där han uppehöll sig hos sin svåger Rikard II i Normandiet, ägde rum på hösten år 1013. Konung Olavs första ankomst till England hade emellertid ägt rum redan fyra år tidigare, och de i detta och de närmast följande kap. omtalade striderna (vid London, på Hringmaraheden och vid Canterbury, där Olav kämpade under Thorkel den höge emot Aethelred, hade stått under de två närmast därefter följande åren.
  32. Om Julianus »avfällingen» (romersk kejsare 355—363) berättar en legend, känd även från medeltida engelska skriftställare, att han på ett krigståg mot perserna till straff för sina missgärningar och särskilt för sina hotelser mot den fromme biskop Basilius i Cæsarea i Cappadocien blev genomborrad i sitt läger av den helige Merkurius (martyr, död c. 250), som därvid uppträdde under gestalten av en okänd krigare. På liknande sätt — och utan tvivel genom inflytande av denna legend — omtala medeltida engelska historieskrivare, att Sven tveskägg för sin gudlöshet och sitt tyranni blev dräpt av den helige Edmund (konung av Östangeln 855—870, dödad av danskarna sistnämnda år och efter sin död betraktad som martyr och helgon). Sven avled hastigt i febr. 1014.
  33. Uppgiften att Olav var i Aethelreds följe, då denne på våren 1014 efter Sven tveskäggs död återvände till England, är sannolikt riktig; men detta var ej Olavs första besök i England (jfr s. 15 not 2 [Not 30]).
  34. Sudvirke är Southwark, nu en stadsdel i London söder om Temsen. London sträckte sig på den tiden endast norr om floden, där de äldsta stadsdelarna också äro belägna.
  35. Till landet, dvs. till England.
  36. Jatmund är den nordiska formen av engelska Eadmund (Edmund). Den här omtalade Jatmund är Aethelreds son Edmund järnsida, som år 1016 efter sin faders död blev konung över södra England, men dog redan i november samma år.
  37. Hringmaraheden: Ringmere i sydliga Norfolk i Östangeln, där Ulvkel var jarl. Denna strid stod år 1010 (jfr ovan s. 15 not 2 [Not 30]).
  38. »Svärdting», poetisk omskrivning för kamp.
  39. »Elias släkt» är engelsmännen. Ella, bekant i Norden från Ragnar Lodbroks saga, var konung i Northumberland (vid midten av 800-talet); han betraktas här som representant för hela England.
  40. »Tingmännen» kallades Knut den stores danska hird i England, instiftad år 1018. Användningen här (om händelser år 1010) är anakronistisk.
  41. Kantaraborg är staden Canterbury i Kent i sydöstligaste England. Belägringen av Canterbury ägde rum år 1011 (jfr s. 15 not 2 [Not 30]).
  42. Vad härmed åsyftas är obekant.
  43. »Hirdens herre» är konungen.
  44. Belägenheten av denna ort är okänd.
  45. Till stranden, dvs. till konung Olavs skepp.
  46. Aethelred dog i april 1016. Konung Olav hade redan på hösten 1015 lämnat England för att fara hem till Norge.
  47. Om Edmund se ovan s. 18 not 2 [Not 35]. Edvard är den senare Edvard III (med tillnamnet Bekännaren), konung i England från år 1041 till sin död 1066.
  48. Olav uppgives i en gammal fransk källa ha av Rikard II i Normandiet kallats till hjälp mot greve Eudes av Chartres, anfallit Bretagne och intagit borgen Dol. Dol låg innerst i viken mellan Bretagne och la Hague, och denna vik är det alltså, som här kallas Hringsfjorden. Troligen avser namnet Holar (ett vanligt norskt och isländsk ortnamn) borgen Dol. Händelserna torde ha tilldragit sig under sommaren 1012.
  49. »Svärdstorm», poetisk omskrivning för strid.
  50. Vilhelmsby är måhända intet verkligt ortnamn, utan bör fattas nåsom Vilhelms by (Vilhelms stad). Denne Vilhelm är i så fall Vilhelm V av Aquitanien (990—1030), vilken i franska källor säges ha haft en strid med nordiska vikingar på kusten av Poitou. I Poitou är då även Grislupollar att söka. Vilhelmsby har emellertid också identifierats med Villamea och Grislupollar med Castropol i Asturien i norra Spanien.
  51. Belägenheten av denna vik (på Frankrikes västkust eller Spaniens nordkust) är icke med säkerhet känd.
  52. Poetisk omskrivning för: kämpade.
  53. Möjligen vid Minhos mynning på västkusten av Pyreneiska halvön.
  54. »Tröndernas herre» är konung Olav; trönderna stå här som representanter för norrmännen i allmänhet.
  55. Detta namn anses åsyfta antingen floden Guadalquivir eller Cadiz hamn i södra Spanien.
  56. Norvasund (eg: det trånga sundet) är Gibraltar sund.
  57. Jorsalaheim: Jerusalem.
  58. Peituland (versens Peita) är fra. Poitou.
  59. Varrande är nuv. Guerande i södra Bretagne (här oriktigt förlagt till Poitou).
  60. Tuskaland: prov. Touraine inne i landet vid Loire.
  61. »Vapenblodaren», poetisk omskrivning för krigare.
  62. Leira: Loire.
  63. »Mörernas konung» är Olav; jfr s. 24 not 4. [Not 53].
  64. Ruda: Rouen.
  65. Valland: Frankrike och Spanien.
  66. Vilhelm är här fel för Rikard III (1026—1028); Robert är den bekante Robert le diable (1028—1035). Deras fader var Rikard (»den gode»), och denne var det som vid tiden för Olavs besök var hertug i Normandiet (996—1026).
  67. Emma var syster, ej såsom här uppgives dotter, till Rikard II.
  68. Om Edmund och Edvard se s. 18 not 2 och s. 22 not 3. [Resp. not 35 och 46].
  69. Vilhelm långsvärd, son till Normandiets grundläggare Rollo, regerade 927—942. Hans son och efterträdare var Rikard I (942—996).
  70. Se härom Harald hårfagres historia kap. 24 med anmärkningar.
  71. Signa: Seine.
  72. Om denne jfr Harald gråfälls historia kap. 14, Olav Tryggvessons historia kap. 19, 94, 108.
  73. Jfr Olav Tryggvessons historia kap. 19.
  74. Om Erling Skjalgsson se Olav Tryggvessons historia kap. 54 ff., 97, 101.
  75. I ett lovkväde över Erling.
  76. Uttrycket betecknar väl i allmänhet Erlings stora makt och storslagna uppträdande, men syftar särskilt på det övermodiga sätt på vilket han uppträdde mot Erik jarl.
  77. Erling var gift med Olav Tryggvessons syster Astrid; se Olav Tryggvessons historia kap. 57, 58.
  78. Ragnvald, jarl i Västergötland, var gift med Olav Tryggvessons syster Ingeborg.
  79. Om denna titel se del 1 s. 99 not 1. [I Harald hårfagres historia, not 7].
  80. Dvs. att vid morgonmåltiden var och en fick sig ett visst kvantum tilldelat, under det att man vid aftonmåltiden fick dricka så mycket man ville.
  81. Tjugobänkare: fartyg med tjugo roddbänkar, dvs. med tjugo par åror.
  82. »Skeid» var namnet på ett visst slags krigsskepp.
  83. Om betydelsen av »rum» se del 1 s. 345 not 2. [I Olav Tryggvessons historia, not 171].
  84. Erik var gift med Knuts syster Gyda; se Olav Tryggvessons historia kap. 90.
  85. Se Olav Tryggvessons historia kap. 38 ff.
  86. Syftar på slaget vid Svolder; jfr Olav Tryggvessons historia kap. 100—113.
  87. Se del 1 s. 294 not 1. [I Olav Tryggvessons historia, not 88]. Denna och följande vers äro hämtade ur »Eriksdråpa».
  88. Furstens: Erik jarls.
  89. »Landets herre» är konungen, Knut den store.
  90. »Havshästens (dvs. skeppets) herre» är sjökrigaren, här Erik jarl.
  91. Om »tingmännen» se ovan s. 20 not 2. [Not 39].
  92. Erik dog i själva verket först år 1023, såsom jarl i Northumberland.
  93. Harald »harfot», konung i England 1037—1040, var icke son till Emma, utan till en engelsk kvinna Alviva (feng. Ælfʒifu), med vilken Knut den store även hade sonen Sven, som efter Olav den heliges död åren 1030—1035 var Norges regent. — Harde-Knut, faderns efterträdare såsom konung i Danmark (1035—1042), konung i England efter broderns död (1040—1042).
  94. »Strjona» återger feng. streóna, »erövrare». Henrik är fel för Eadric.
  95. De i föregående kap. omtalade händelserna ägde rum åren 1016—17, Adalrådssönernas flykt på vintern 1016—17. Då hade emellertid Olav redan för mer än ett år sedan lämnat England och vändt hem till Norge, jfr s. 22 not 2 [Not 45].
  96. Se del 1 s. 158 not 2. [I Håkon den godes historia, not 4].
  97. Rättare: norrut.
  98. Belägenheten av detta ställe är obekant.
  99. Rättare: söderut.
  100. En ort med detta namn är icke känd. En handskrift har: fyrir waldi, vilket har tolkats såsom »framför the Wolds» (en höjdsträckning längs kusten av Lincolnshire och Yorkshire).
  101. »Knarr» var namn på ett slags stora handels- och transportfartyg.
  102. Här menas Selja (nu Sellø), en ö nordligast i Firdafylke.
  103. »Säla» betyder »lycka».
  104. Jfr del 1 s. 186 not 2. [I Håkon den godes historia, not 56].
  105. Erik jarls son; jfr kap. 24.
  106. Jfr del 1 s. 108 not 1. [I Harald hårfagres historia, not 25].
  107. Dvs.: »Ofta har du fällt fiender i kampen till föda för korpen».
  108. Se del 1 s. 377 not 4. [I Olav Tryggvessons historia, not 203].
  109. Den andre är Olav Tryggvesson.
  110. Namnuppgiften beror på ett minnesfel hos Snorre. Hon hette, såsom det också riktigt säges i kap. 131, Sigrid.
  111. Folden: Kristianiafjorden.
  112. Med tak försedda stackar av hö eller otröskad säd. Benämningen brukas ännu i vissa trakter i Skandinavien, särskilt i Sverige.
  113. Kjortel kallades ett halvlångt blusliknaude plagg som bars utanpå skjortan, närmast motsvarande den moderna dräktens rock.
  114. Beklädnad för benet och foten, här av kläde; dylika gjordes även av skinn (jfr kap. 34).
  115. Jfr s. 43 not 2. [Not 113].
  116. Se ovan kap. 30.
  117. Erik jarls broder Sven hade efter Olav Tryggvessons fall av Olav skötkonung fått regeringsmakten över den del av Norge som vid delningen tillföll denne; se Olav Tryggvessons historia kap. 113.
  118. Se del 1 s. 51 not 1. [I Ynglingaättens historia, not 92].
  119. Dvs. efter den lag som gällde i Upplanden.
  120. Här som eljest betecknar »hundra» ett »storhundrade», dvs. etthundratjugo.
  121. Dovrefjället, över vilket vägen gick in i norra Norge.
  122. Överst i Orkadalens fylke.
  123. Det här åsyftade Skaun är en bygd (nu Børseskognen) på gränsen mellan Orkadalen och Gaulardalen.
  124. Det här åsyftade Skaun är en bygd (nu Børseskognen) på gränsen mellan Orkadalen och Gaulardalen.
  125. Om detta slags budkavle se del 1 s. 339 not 2. [I Olav Tryggvessons historia, not 162].
  126. Grjotar var namnet på, en nu försvunnen gård i nedre Orkadalen i närheten av prästgården Gryting.
  127. Steinker (nu Stenkjær) ligger längst inne i Trondhjemsfjorden (norr om Innerön).
  128. »Skuta» kallade de gamla nordborna lätta och snabbgående fartyg av olika storlek.
  129. Sven jarls färd gick i sydlig (sydvästlig) riktning ut efter fjorden. Ett stycke söder om Steinker kom han till Skarnsund (väster om Inderön); ännu ett stycke sydligare ligger, likaledes på fjordens västra sida, Masarvik (nu Mosviken). Sedan Olav här rott förbi jarlen, fortsatte denne söderut, tills han nådde halvön Frosta, belägen i nordöstlig riktning midt emot Nidaros.
  130. Se Olav Tryggvessons historia kap. 70.
  131. Om denne skald är ingenting bekant utöver vad som här meddelas. Av hans dikter är intet bevarat.
  132. Om dessa båda se Olav Tryggvessons historia kap. 35 ff., om Sigvalde dessutom 99 ff., om Thorkel ovan kap. 10.
  133. Se ovan s. 7 not 3. [Not 10].
  134. »Skeppens herre» är sjökrigaren, här konung Olav.
  135. I den högtidliga ceremoni, varmed en man intogs i hirden, ingick bland annat, att han mottog ett svärd av sin blivande herre. Jfr Harald hårfagres historia kap. 39.
  136. »Landören» kallades en avgift som isländska köpmän hade att erlägga, då de kommö till Norge eller dess biländer i västern.
  137. Olav ansåg sig ha rätt till halva skatten efter sin överenskommelse med Håkon jarl (ovan kap. 30).
  138. »Landörena» betalades ofta i skinn, som jämte vadmal var det vanliga betalningsmedlet vid handelsfärderna till Norge.
  139. »Tjugo (stor)hundrade», dvs. 2400 man.
  140. Dalarna: Gudbrandsdalarna, fordom namn på ett fylke omfattande den nuv. Gudbrandsdalen jämte Faaberg och Gausdal.
  141. »Flock» kallades en dikt som saknade den indelning i »balkar» jämte särskild inledning och avslutning, som en »dräpa» fick genom »omkvädena». Flocken ansågs mindre förnämlig än dråpan.
  142. Dikten tillägges i en källa Thord Sjåreksson, om vilken se del 1 197 not 1. [I Håkon den godes historia, not 73].Vem Klöing Brusesson var, känner man icke.
  143. »Den långa fastan» kallades den inom den katolska kyrkan iakttagna fyrtio dagar långa fastan före påsk.
  144. Nesjar var namnet på halvöarna mellan Langesundsfjorden (det forntida Grenmar) och Tönsbergsfjorden.
  145. Vid strid lades skeppen i linje tätt intill varandra och bundos samman för att ej förlora ordningen.
  146. Ordstävsaktigt (i originalet rimmande) uttryck.
  147. Enligt somliga det nuvarande Nevlunghavn strax öster om Langesundsfjorden, enligt andra någonstädes i Tangefjorden.
  148. Dessa och följande versar om striden, jfr dock s. 67 not 1 [Not 148], äro hämtade ur Sigvats »Nesjarvisor»; jfr ovan s. 7 not 3. [Not 10].
  149. »Spjutstormens prövare»är krigaren, här konung Olav.
  150. Teit synes vara namnet på någon — för oss okänd — stridskamrat till Sigvat. Då versen sålunda är riktad till denne, kan den ej gärna ha tillhört »Nesjarvisorna», utan är troligen en under eller efter slaget författad tillfällighetsvers
  151. »Sköldstormens (dvs. stridens) övare», poetisk omskrivning för krigare.
  152. Vid dryckeslagen var det sed, att ölet kringbars av kvinnorna.
  153. »Svärdstormens övare», poetisk beteckning för krigare.
  154. Se del 1 s. 101 not 1. [I Harald hårfagres historia, not 10].
  155. Eg.: den fritt uppstående del av förstäven varpå skeppets huvud var fäst.
  156. Eg.: den fritt uppstående del av förstäven varpå skeppets huvud var fäst.
  157. »Odens svarta fågel» är en poetisk beteckning för korpen, Jämför myten om Odens båda korpar, Hugen och Munen (Håg och Minne), som hålla honom underrättad om allt som sker i världen.
  158. Berse Skaldtorvasson, isländsk skald, född c. 985—990, död efter 1030. Berse har sitt tillnamn efter modern, Skald-Torva. Han vistades någon tid hos Erik jarl i Norge och efter dennes resa till England hos hans broder Sven. Efter slaget vid Nesjar flydde han med Sven, men återvände efter hans död till Norge. Här fängslades han av Olav, men diktade då det kväde som här omtalas och förvärvade därigenom hans gunst. Berse var en vän till Sigvat och åtföljde denne på pilgrimsfärden till Rom, där han säges vara död och begraven. Av Berses skaldskap är, utom de här anförda versarna, nästan ingenting bevarat. Han ansågs av sin samtid för en god skald. [Se även Skaldeöversikten.]
  159. Se del 1 s. 377 not 4. [I Olav Tryggvessons historia, not 230].
  160. Jämför ovan s. 61 not 3. [Not 139].
  161. »Havshästens (dvs. skeppets) herre» är sjökrigaren, här konung Olav.
  162. »Svärdets svingare», poetisk omskrivning för krigare.
  163. Med dessa ord vill Berse betona den trohet och det nit han visar i Olavs tjänst trots sin här öppet uttalade beundran och vänskap for dennes motståndare, Sven jarl.
  164. »Din fiende», dvs. Sven.
  165. Sven jarl var gift med Olav skötkonungs dotter Holmfrid. Se Olav Tryggvessons historia kap. 113.
  166. Härmed syftas på den till större delen från nordliga Norge, särskilt från Tröndelagen, samlade här som åtföljde Sven jarl.
  167. Med dessa ord åsyftas konung Olavs här, som till största delen bestod av män från sydöstra Norge (Upplanden).
  168. Många trönder hade fallit i striden; jfr s. 72 not 1. [Not 163].
  169. Heiner kallades i forntiden inbyggarna i Hedemarken.
  170. Jämför kap. 45.
  171. Dvs. så stort, att det framdrevs med femton par åror.
  172. Lidandesnes: nuv. Lindesnes på Norges sydkust.
  173. »Nu», dvs. på Snorres tid. Kyrkan synes vara nedriven redan under den senare medeltiden. Den var belägen i nordöstra delen av Staden, vid nuv. Olaf Trygvesønsgade
  174. Intrönderna kallades innebyggarna i inre Tröndelagen (dvs. Eynafylke, Sparbyggjafylke, Veradalsfylke och Skaun).
  175. Östervåg betecknar Östersjön och länderna däromkring, särskilt de på östra sidan belägna (Finland, Estland, Livland och Kurland).
  176. Gårdarike: Ryssland.
  177. Jfr ovan s. 75 not 1. [Not 171].
  178. »Stuga» kallades på en fornnordisk gård det hus (rum) som var avsett för den dagliga samvaron samt för gästabud, sammankomster o. d.
  179. Om stallaren och hans ämbetsåligganden se del 1 s. 376 not 1. [I Olav Tryggvessons historia, not 222].
  180. Se nedan s. 78 not 1. [Not 178].
  181. Under Olav den heliges tid blev hirden efter utländskt mönster fördelad på tre rangklasser: »hirdmän», »gäster» och »huskarlar». Bland dessa voro »hirdmännen» de främsta och utgjorde konungens egentliga livvakt. De bodde i hans gård, åto vid hans bord, voro ombord på hans eget skepp vid färder till sjös osv. »Hirdmännen», bland vilka åter olika värdigheter funnos — de förnämsta voro de s. k. skutilsveinar, som hade att sörja för konungens bord och ordna vakthållningen m. m. — bildade ett slutet samfund med stränga inbördes förpliktelser. Intagandet av en ny medlem, vilket endast kunde ske med de förutvarandes samtycke, skedde under högtidliga ceremonier. Den andra rangklassen utgjordes av »gästerna», till vilkas åliggande det hörde att besörja den yttre vakthållningen, utföra kunskapareuppdrag, bud och befallningar ute i landet m. m. Dessa hade eget härbärge och eget bord. Den lägsta klassen bildade »huskarlarna» — tidigare benämning på hela hirden liksom på en herres husfolk i allmänhet —, vilka hade att förrätta allt egentligt arbete i konungens gård. Dessas anseende sjönk så småningom, så att de ej längre räknades till hirden. Hirdens plikter och rättigheter voro bestämda genom särskild »hirdlag». Hirdinstitutionen har haft stor betydelse för samhällslivets utveckling i Norge. Dess högsta rangklass blev längre fram under medeltiden grundvalen för ridderskapet, och ur dess krets utgingo de förnämsta riksämbetsmännen: drotsen, kanslern m. fl.
  182. Se del 1 s. 84 not 2. [I Halvdan svartes historia, not 10].
  183. Hirdstämmor kallades de sammankomster på vilka, under konungens eller »hirdförmannens» ordförandeskap, hirdens angelägenheter avhandlades.
  184. »Böljehästens (dvs. skeppets) herre» är sjökrigaren, här konung Olav.
  185. Att förtärande av hästkött förbjöds i den kristna lagen, berodde därpå, att hästen bland de hedniska nordborna var ett av de förnämsta offerdjuren. På Island, där vid kristendomens antagande två ungefär lika starka partier, det kristna och det hedna, stodo emot varandra, ingicks emellertid en kompromiss, som tillät mycket av de hedniska bruken att tillsvidare kvarstå.
  186. Under hednisk tid hade husfadern rätt att antingen upptaga det nyfödda barnet i familjen eller, om han ansåg det livsodugligt eller eljest icke önskvärdt, att utsätta det att omkomma.
  187. Skapte Thoroddsson, en framstående isländsk hövding, var lagsagoman under åren 1003—1030. Till hans namn äro bl. a. knutna ett par viktiga reformer i den isländska rättegångsordningen.
  188. Hjaltland är det gamla namnet på Shetlandsöarna.
  189. Tillnamn av oviss betydelse; möjligen: den harmynte.
  190. Här: Skeynafylke (nuvarande Skogn).
  191. Nidaros,
  192. Se ovan s. 78 not 1. [Not 178].
  193. En gård på Bynäset i Gaulardalen, icke långt från Nidaros.
  194. Om denne, en av dem som mest hade främjat kristendomens införande på Island, se Olav Tryggvessons historia kap. 81, 84, 95.
  195. Se ovan s. 80 not 3. [Not 184].
  196. Lagting: lagstadgat och lagligen befogat ting.
  197. Syssloman: kunglig ämbetsman, som hade att indriva skatter, böter m. m. som tillföllo kronan samt vaka över rättsskipningens rätta utövning inom sitt område.
  198. Den götiske, dvs. som härstammade frän Västergötland.
  199. Ranrike är det forntida namnet på Bohuslän.
  200. Skogsbygderna: på den svenska sidan Nordmark (i Värmland), på den norska Aremark och Ømark (i Smaalenene).
  201. Eidaskog bildade gräns mellan Värmland och Raumarike i Norge.
  202. Götarna, här: västgötarna.
  203. Österut; rättare: söderut.
  204. Se ovan s. 78 not 1. [Not 178].
  205. »Syssla»: förvaltningsdistrikt; Ranrike var delat i tvä »sysslor» (jfr. början av kapitlet).
  206. Österut; rättare: söderut.
  207. Norrifrån; rättare: västerifrån.
  208. Dess namn var Borg, som senare förändrades till det nuvarande: Sarpsborg.
  209. Götaland, här: Västergötland.
  210. »Urhorn» betyder: horn av »uren», dvs. uroxen.
  211. Snäcka kallades ett långt och smalt krigsskepp med högt uppstående stävar.
  212. Vettaland: nu Vettelanda, i Skee socken i Vette härad i Bohuslän.
  213. Flämingaland: Flandern.
  214. Ekröarna var namnet på några öar nordväst om Hisingen, av vilka en ännu heter Öckerö.
  215. Ledingsavgift: skatt som erlades såsom ersättning för ledingsplikten de år, då leding ej var påbjuden.
  216. Haugasund är nuv. Högesund utanför Höga i Torsby socken i sydligaste Bohuslän.
  217. Holmgård var det forntida namnet på staden Novgorod och det Novgorodska riket i Ryssland.
  218. Pell kallades i forntiden åtskilliga dyrbara sidentyger, särskilt sidenbrokader.
  219. Österut; rättare: norrut.
  220. Österut; rättare: norrut.
  221. Jfr ovan s. 29 not 5. [Not 77].
  222. Götarna; här: västgötarna.
  223. Jfr början av kap. 60 ovan.
  224. Enligt uppfattningen hos våra förfäder ägde konungen en särskild (av högre makter förlänad) kraft eller förmåga (»lycka»), som han även kunde meddela åt andra. Den av konungen uttalade lyckönskan ansågs därför ha stor betydelse.
  225. Jfr Olav Tryggvessons historia kap. 81, där dock felaktigt uppgives, att icke Erik »bjodaskalle» själv, utan hans fader Sigurd vore broder till Bodvar och son till Vikinga-Kåre. I själva verket var Sigurd emellertid Kåres fader, alltså farfader till Erik. — Gissur Teitsson med tillnamnet »den vite» var, jämte sin svärson Hjalte Skeggesson, bland de isländska hövdingar som mest bidrogo till kristendomens införande på Island; jfr Olav Tryggvessons historia kap. 95. Hans son Isleiv blev den förste isländske biskopen (1056—1080).
  226. Gissur svarte, även kallad Gullbråskald (ett namn som han förmodligen fått därför, att han diktat om någon kvinna med tillnamnet »Gullbrå», »gyllene ögonbryn»), isländsk skald, född c. 980, död 1030. Om hans liv känner man ej mycket. Han vistades länge hos Olav skötkonung i Sverige som dennes hirdskald. År 1030 finna vi honom emellertid på Olav den heliges sida i slaget vid Stiklarstad, där han stupade vid sin herres sida. Av hans diktning äro bevarade endast en halvstrof ur ett kväde om Olav skötkonung samt en vers diktad strax före slaget vid Stiklarstad. [Se även Skaldeöversikten.]
  227. Om denne se ovan s. 5 not 3. [Not 4].
  228. Se del 1 s. 235 not 1. [I Harald gråfälls historia, not 48].
  229. Snorre misstager sig, då han här låter Sigvat göra en färd till Ragnvald före den i kap. 91 omtalade. Versarna (ur »Österfärdsvisorna») tillhöra skildringen av den senare (i verkligheten enda) resan.
  230. Stallaren hade sin plats i ett högsäte midt emot konungens; jfr kap. 57.
  231. »Strindkungen», konungen över Strindafylke, är Olav. Strind står här som representant för de norska landskapen i allmänhet, särskilt för Tröndelagen.
  232. »Havshästen», poetisk beteckning för skeppet.
  233. »Sköldung» betyder egentligen: avkomling av den danske sagokonungen Sköld (Skjold), som ansågs för den äldsta danska kungaättens stamfader. Här användes ordet om konung i allmänhet.
  234. Ragnvald jarls gård.
  235. Se ovan s. 60 not 2. [Not 134].
  236. Om Haralds strider med sveakonungen och härnadståg på dennes område se dock Harald hårfagres historia kap. 13 ff.
  237. Jfr Håkon den godes historia kap. 6—8.
  238. Jfr Håkon den godes historia kap. 22 ff.
  239. Jfr Olav Tryggvessons historia kap. 9—15.
  240. Styrbjörn starke var enligt den isländska traditionen en brorson till Erik segersäll, som med härsmakt sökte tilltvinga sig sin andel i riket efter sin fader Olav, men besegrades och föll i ett slag på Fyrisvallarna vid Uppsala i slutet av 980-talet. Isländska sagor berätta, att han i detta företag hade hjälp av den danske konungen Harald Gormsson, som han förut tvungit under sig och vars dotter Thyra han äktat.
  241. Se härom ovan kap. 7.
  242. Enligt isländsk tradition hade Styrbörn, innan han kom till Sverige, erövrat Jomsborg i Venden. Att svearna hade gjort erövringar på södra Östersjökusten är eljest icke känt; däremot hade de tidigt haft besittningar i öster (Estland och Kurland). Redan historieskrivaren Adam av Bremen (c. 1070) berättar, att svearna hade gamla anspråk i dessa trakter, och detsamma framgår även av andra källor. Jfr även kap. 80 nedan.
  243. Se ovan s. 61 not 2. [Not 138].
  244. Se ovan kap. 36.
  245. Se ovan kap. 40 ff.
  246. Den här åsyftade sjön är Mjösen.
  247. Dvs. till södra spetsen av Mjösen. Hringunes (nuv. Ringnes), varifrån Ketil for, ligger på Hedemarken öster om sjön.
  248. Vid nuv. Eidsvold strax söder om Mjösen.
  249. Hringesaker: nuv. Ringsaker på Hedemarken öster om Mjösen.
  250. Se ovan s. 5 not 3. [Not 4].
  251. »Landets härskare»: de fem uppländska konungarna.
  252. Eidaskog: gränsskogen mellan Raumarike och Värmland.
  253. »Vapen-nötare», poetisk beteckning för krigare.
  254. Guthorm, Halvdan och den strax nedan omtalade Harald voro halvbröder till Olav, söner till dennes moder Åsta och hennes andre gemål, Sigurd »so». Harald är den blivande konung Harald hårdråde.
  255. Sigurd var en intresserad landtbrukare; jfr ovan kap. 1.
  256. Goe (jfr sv. göjemånad, februari) var i forntiden namnet på en månad, som räknades från midten av februari till midten av mars.
  257. Minnet av detta urgamla ting med åtföljande marknad har hållit sig i namnet Distingen (fornsvenska disaþing, »disernas ting», ting som hölls i förbindelse med en offerfest till diserna — om dessa se del 1 s. 51 not 4 [I Ynglingaättens historia, not. 95]). Distingen kallades en stor marknad, som helt ned till våra dagar årligen har hållits i Uppsala; den avlystes först år 1895. Snorres uppgift, att distingen på hans tid hölls vid kyndelsmässan, som inom den katolska kyrkan firades d. 2 februari, har, som det vill synas på goda grunder, betvivlats. Det har gjorts sannolikt, att tinget och marknaden från början hållits vid den fullmåne efter jul, som infaller tidigast d. 21 januari och senast d. 20 februari. Så var i alla händelser förhållandet med distingsmarknaden långt ned i nyare tid. Anledningen till Snorres uppgift är troligen den, att det år, 1219, då Snorre besökte Sverige, ifrågavarande fullmåne inföll vid kyndelsmässan.
  258. Med Markerna menas sannolikt Nordmarks härad, som under medeltiden räknades till Dalsland, men sedan midten av 1500-talet till Värmland.
  259. Österut; rättare: norrut.
  260. I denna redogörelse för Sveriges kyrkliga indelning gör Snorre sig skyldig till flera misstag och förbiseenden. Skara biskopsdöme, som först åsyftas av Snorre, omfattade Västergötland, Dalsland och Värmland. Linköpings biskopsdöme, som nämnes därnäst, omfattade utom Östergötland, Öland och Gottland även stora delar av Småland, Till Strängnäs stift hörde utom Södermanland också Närike, som av Snorre uteglömts. I fråga om Västerås stift förväxlar Snorre Västmanland med Fjärdhundraland, ett av folklanden i Uppland; det senare hörde icke till Västerås stift, som däremot utom Västmanland innefattade Dalarna. De landsdelar, som därefter nämnas av Snorre, hörde alla till Uppsala ärkestift: Tiundaland, Fjärdhundraland, Åtthundraland och Roden (kustdistrikten av Uppland). Till ärkestiftet hörde dessutom Gästrikland, Hälsingland (vartill räknades även Medelpad och Ångermanland) samt Jämtland. Slutligen har Snorre glömt Växiö stift, som omfattade landskapet Värend i Småland. — Antalet kyrkor i Skara stift har Snorre betydligt överdrivit. Det rätta talet var på Snorres tid något över sex hundra.
  261. Se del 1 s. 23 not 2. [I Ynglingaättens historia, not. 36]
  262. Här förblandar Snorre den judiciella indelningen med den Kyrkliga. Lagsagorna voro på Snorres tid: Tiundaland, Fjärdhundraland, Åtthundraland — dessa tre tillika med Roden förenades senare till lagmansdömet Uppland, vartill hörde även Gästrikland och med egen underlagman Hälsingland —, Västmanland med Dalarna, Värmland, Närike, Södermanland, Östergötland med delar av norra Småland, Västergötland med Dalsland, »Tiohärad» (dvs. Värend, Njudung och Finnveden) i Småland, Öland.
  263. Dessa Snorres uppgifter äro oriktiga; endast ifråga om kungaval hade det uppländska tinget ett lagstadgat större inflytande än de övriga.
  264. Dvs. på den hedersplats (det »högsäte») som fanns på bänken midt emot den, där Torgny hade sin plats.
  265. I denna präktigt inredda gård fanns således ett särskilt rum (hus) för överläggningar o. d. Jfr för övrigt ovan s. 77 not 2. [Not 175].
  266. Jfr Harald hårfagres historia kap. 3, 13, 28.
  267. Om tidiga svenska erövringar i Östersjöländerna se ovan s. 111 not 1. [Not 238].
  268. Enligt isländsk tradition efterträddes Erik Emundsson av sin son Björn, som enligt uppgift regerade i 50 år. Hans son och efterträdare åter var Erik segersäll, Olav skötkonungs fader.
  269. Sannolikt fel för Moratinget, det ting som hölls å Mora äng sydöst om nuv. Uppsala och där konungavalen ägde rum.
  270. Svale kallades en övertäckt, utåt öppen gång som sträckte sig längs ett hus eller en rad av sammanbyggda hus.
  271. Dvs. till den väggfasta bänken midt emot den, där konungen hade sitt högsäte. Förut hade han suttit hos konungen (se början av kap.).
  272. Finsk vill här, såsom oftast hos Snorre, säga lappsk. Namnet finnar betecknar i den gamla norska och isländska litteraturen såväl lappar som finnar, vanligtvis det förra.
  273. »Skinnbälg», dvs. djurhud som blivit avdragen hel, utan att sprättas upp.
  274. Jfr ovan s. 56 not 2. [Not 126].
  275. Jfr ovan s. 78 not 3. [Not 180].
  276. »Lyftingen» kallades ett över det övriga däcket höjt halvdäck aktern av skeppet, där befälhavaren hade sin plats.
  277. Med »ryting» betecknades ett slags dolk eller kort svärd. Namnet är lånat från tyskan (medellågt. rûtink).
  278. Thoraren är förut omtalad i Olav Tryggvessons historia kap. 81.
  279. Om denne se ovan Olav Tryggvessons historia kap. 86 och 96.
  280. Gudmund Eyjolvsson på Modruveller vid inre Eyjafjorden på norra Island var en av de mäktigaste hövdingarna på nordlandet på sin tid (död c. 1025).
  281. Se ovan s, 80 not 3. [Not 184].
  282. Norr; rättare: väster.
  283. Thorgils bodde på Reykholar på norra sidan av Breidefjorden, på halvön emellan Torskafjorden och Kroksfjorden.
  284. Kalvskinn var en liten gård vid stranden av Eyjafjorden icke långt från Modruveller.
  285. Se ovan kap. 62, 65 och 66.
  286. Om denne, jarlen Einar Sigurdsson med tillnamnet »snedmun», se vidare nedan kap. 96 ff.
  287. Ulvreksfjorden: nuvarande Lough lane, en trång vik i nordöstra Irland, strax norr om Belfast.
  288. Se början av kap. 81.
  289. Kungahälla: Kungälv; jfr del 1 s. 333 not 3. [I Olav Tryggvessons historia, not 154].
  290. Texten har här en lucka; det saknas uppgift om konungens giftermål och om dottern Ingegerds födelse.
  291. Jakobsmässodagen är den 25 juli. Den ifrågavarande sonen, Anund Jakob, antages vara född år 1008 eller 1009. Han efterträdde sin fader i regeringen (c. 1022); hans dödsår är obekant (möjligen c. 1050).
  292. Se del 1 s. 317 not 1. [I Olav Tryggvessons historia, not 127].
  293. Med Götaland menas har Västergötland.
  294. Markerna, här: Aremark i Smaalenene på gränsen till Dalsland.
  295. Se ovan s. 154 not 2. [Not 289].
  296. Dvs.: till dess jag återinträder i min omedelbara personliga tjänst hos Eder såsom hirdman.
  297. »Krigarn» är konung Olav.
  298. Ed: sannolikt vid Göta älv mellan Rånnum och Trollhättan, där en väg gick fram; Sigvat och hans män gingo där över älven för att fara vidare österut till Skara.
  299. Innebörden i den första halvversen är dunkel. Snarast är väl meningen den, att Sigvat på grund av den äventyrliga överfarten på den dåliga ekan fruktade för återfärden och därför skaffade sig en annan båt, som han släpade ned till älven och lade i beredskap där, tills han skulle komma tillbaka.
  300. Edskogen: skogstrakten öster om Ed.
  301. »Hov» kallades i forntiden ett hedniskt tempel; stället i fråga var således en gammal hednisk kultort. Troligen avses nuvarande Stora Hov, ungefär två och en halv mil sydväst om Skara.
  302. Dörren var så låg, att skalden måste luta sig ned för att kunna meddela sig med de innevarande.
  303. Alverna voro enligt den gamla nordiska gudatron ett slags gudomligheter av lägre art, vanligen uppfattade såsom vänliga, alstrande och uppehållande naturväsen. De omtalas ofta i förbindelse med åsarna och voro liksom dessa föremål för dyrkan och offer.
  304. Se s. 157 not 2. [Not 296].
  305. Vem denne »Saxes ättling» (originalet: Saxes son) är, känner man icke.
  306. Sygner är namnet på inbyggarna i Sogn i västra Norge; de nämnas här, såsom ofta i poesien är fallet med ett enskilt folkstamsnamn, såsom representanter för det norska folket i allmänhet. »Sygnernas konung» är således Olav den helige.
  307. »Fursten» här: Ragnvald jarl.
  308. »Furstebetvingarn», rosande beteckning för den framstående Ragnvald jarl.
  309. »Drottnen» här: Ragnvald.
  310. »Furstens guldträd» äro Ragnvalds västgötska undersåtar. »Guldträd» är en poetisk beteckning för en rik och frikostig man; uttrycket användes här ironiskt.
  311. »Mjödgudinna» är en poetisk omskrivning för kvinna. Kvinnorna plägade vid dryckeslagen bjuda omkring mjödet till männen.
  312. »Sårsvan»: poetisk beteckning för korpen. De som »mätta korpen» i striden äro de tappra krigarna.
  313. Väggarna i salen voro, såsom i forntiden var brukligt, behängda med männens vapen.
  314. »Havets skidor» äro skeppen. Här liksom i den tredje av de i kap. 71 anförda versarna ser Sigvat med saknad tillbaka på sommarens färder till sjös, som han nu måst lämna.
  315. Sannolikt vill Sigvat härmed säga, att han noggrant hållit sig till de instruktioner som Olav givit honom för underhandlingarna.
  316. »Jarlarnas ättling» är Ragnvald jarl.
  317. Huskarl står här i den gamla betydelsen av hirdman.
  318. »Listers konung»: Olav den helige; Lister står här som representant för norska bygder i allmänhet.
  319. Innebörden av denna halvvers är mycket dunkel. I allmänhet har det antagits, att med »Eriks ätt» syftas på den svenska konungaätten (närmast Erik segersälls son, Olav skötkonung); möjligen har skalden dock tänkt på Erik jarls släktingar. I varje fall synes det ha varit fråga om någon plan att beröva Olav riket, vilken plan, såsom framgår av andra halvversen, förhindrades av Ragnvald.
  320. Se ovan kap. 40—55.
  321. »Ulvs ättling»: Ulvs son, Ragnvald jarl.
  322. Jfr del 1 s. 103 not 1. [I Harald hårfagres historia, not 14].
  323. Även denna halvvers är svår att tolka; den har i allmänhet ansetts syfta på Olav skötkonungs löftesbrott emot Olav den helige efter förlikningen på Uppsalatinget (se kap. 87 ff.).
  324. Jarisleiv: Jaroslaw, son till Wladimir den store, storfurste i Kiev och Novgorod 1016—1054; Jaroslaw blev år 1019 förmäld med Olav skötkonnngs dotter Ingegerd.
  325. Jfr ovan kap. 70, 72.
  326. »Tingets ledare» är konungen, som leder tingsförhandlingar med folket vid sina resor inom riket.
  327. Det gröna havet: Östersjön.
  328. Tillnamn av oviss betydelse; »koll» (isl. kollr) betyder »huvud».
  329. Götaland; här: Västergötland.
  330. En gåva som brudgummen efter överenskommelse med giftomannen skänkte sin brud och som blev hennes enskilda egendom.
  331. Aldeigjuborg: staden Ladoga söder om sjön med samma namn.
  332. Valdemar: Wladimir (född 1020, död 1052).
  333. Vissavald: Wsewolod (född 1030, storfurste 1078—1093).
  334. Jaroslaw hade utom Wladimir och Wsewolod ännu fyra söner, men ingen är känd under detta rent nordiska namn.
  335. Om detta tillnamn se nedan s. 174 not 2. [Not 336].
  336. Gråskinn: ekorrskinn.
  337. Se ovan s. 92 not 2. [Not 211].
  338. Hlesö: Læssø i Kattegat sydost om nordspetsen av Jutland.
  339. Jfr början av kap. 88 ovan.
  340. Thorvid sammanställer namnet Atte med adjektivet atsamr »trätlysten», »stridslysten». »Dölsk» (isl. dœlskr) har en dubbel betydelse, dels: »som härstammar från eller bor i Dal eller Dalarna», dels: »dum», »dåraktig». Tvetydigheten är naturligtvis avsiktlig redan hos Emund.
  341. Räfsteting står här i en allmän betydelse av ting, där en förbrytare skall ådömas straff, icke i den tekniska betydelse det har enligt fornsvensk lag: ting där konungens domsrätt utövas.
  342. Aros; här åsyftas Östra Aros, dvs. nuvarande Uppsala. En vik av Mälaren sträckte sig vid denna tid ända upp till denna stad.
  343. Dvs.: hindren budkavlen att gå vidare.
  344. Den förre av dessa söner är Anund Jakob, den senare Emund; jfr början av kap. 88 ovan. Emund, känd under namnet Emund den gamle, var konung efter sin broder Anund Jakobs död (c. 1050—1060).
  345. Med denna spådom syftas på den Stenkilska ätten, som med Emund den gamles svärson Stenkil c. 1060 efterträdde Erik segersälls ättlingar.
  346. Denna uppgift om tillkomsten av dubbelnamnet Anund Jakob är utan tvivel oriktig. Det var vid denna tid, då kristendomen börjat vinna insteg i Norden, icke ovanligt, att en person hade ett hedniskt och ett kristet namn, i synnerhet om han blivit döpt vid något senare ålder. Detta var ett medgivande åt den gamla traditionen på samma gång som åt det nya skicket.
  347. Rörande den delning av Norge emellan Erik jarl, Sven tveskägg och Olav skötkonung, som enligt den av Snorre representerade isländska traditionen ägde rum efter Olav Tryggvessons fall, se Olav Tryggvessons historia kap. 113. Snorres yttrande här, att Olav den helige vann Olav skötkonungs del av landet utan svärdslag, är icke fullt i överensstämmelse med Snorres egen framställning. Sven jarl, mot vilken Olav kämpade vid Nesjar (se ovan kap. 46 ff.) var nämligen enligt Snorre Olav skötkonungs ställföreträdare i dennes norska rike.
  348. Se Harald hårfagres historia kap. 22.
  349. Se Harald hårfagres historia kap. 10, 22.
  350. Se Harald hårfagres historia kap. 27.
  351. Om dessa händelser se Harald hårfagres historia kap. 31, 32.
  352. »Glymdråpa» är en dikt av Harald hårfagres hirdskald Thorbjörn »hornklove»; se härom del 1 s. 102 not 2. [I Harald hårfagres historia, not 12].
  353. Se Håkon den godes historia kap. 4, 5, 10.
  354. Om denne vikingakonung se del 1 s. 121 med not 2. [I Harald hårfagres historia, not 54 (?)].
  355. I Olav Tryggvessons historia kap. 16 säges, att detta skedde först under Thorfinns söners tid.
  356. Jfr del 1 s. 135 not 1. [I Harald hårfagres historia, not 84].
  357. Dessa mellanhavanden mellan Olav Tryggvesson och Sigurd Hlodvesson omtalas utförligare i Olav Tryggvessons historia kap. 47.
  358. Melkolm: Malcolm mac Kenneth, konung i Skottland 1005—1034
  359. Jfr del 1 s. 135 not 1. [I Harald hårfagres historia, not 84].
  360. Katanes (Caithness) är namnet på den nordöstligaste spetsen av Skottland.
  361. Suderland (Sutherland) är landet söder om Katanes; jfr del 1 s. 122 not 2. [I Harald hårfagres historia, not 56].
  362. Arnor Thordsson, son till skalden Thord Kolbeinsson och Oddny »öfackla» (jfr del 1 s. 294 not 1 [I Olav Tryggvessons historia, not 88]), född c. 1012, död efter 1073. Arnor gjorde under sin ungdom vidsträckta handelsresor, varvid han bl. a. besökte Norge, England och Orknöarna. På sistnämnda ställe kom han i mycket vänskapligt förhållande till jarlarna Thorfinn Sigurdsson och dennes brorson Ragnvald Brusesson, och hans dikter om dessa ha givit honom hans tillnamn »jarlaskald». Han vistades också någon tid hos Magnus den gode och Harald hårdråde i Norge och har diktat om båda. Arnor var en rikt begåvad skald, med lättrörlig och livlig fantasi och stor formell talang. Ett påfallande drag i hans diktning är den starkt framträdande religiositeten. Av större dikter äro bevarade delar av bl. a.: »Ragnvaldsdråpa», en arvdråpa över Ragnvald Brusesson (död 1044); »Hrynhenda» eller »Magnusdråpa» om Magnus den gode (författad år 1046), märklig särskilt i metriskt hänseende och genom sin glänsande diktion; en andra »Magnusdråpa», författad vid konungens död år 1047; »Thorfinnsdråpa», ett arvkväde över Thorfinn jarl (död 1064), utmärkt genom stark personlig känsla för ungdomsvännen och en utpräglat religiös ton; en arvdråpa över Harald hårdråde (död 1066). — Den här anförda versen är hämtad ur »Thorfinnsdråpa». [Se även Skaldeöversikten.]
  363. Hrossö: nuv. Mainland, den största av Orknöarna.
  364. Se ovan kap. 86.
  365. Åsmundarvåg: Osmundwall på ön Hoy (i forntiden av nordborna kallad Håö), en bland Orknöarna.
  366. Einar ville hämnas Eyvinds deltagande i striden mot honom i Ulvreksfjorden (jfr kap. 86).
  367. »Vinternätterna» kallades dagarna omkring den 14 oktober, då enligt den forntida nordiska tidräkningen vintern tog sin början. På liknande sätt hette dagarna omkring den 14 april »sommarnätterna».
  368. Jfr kap. 96 med anmärkningar.
  369. Se slutet av kap. 96 ovan.
  370. »Dal kommer efter backe», ordstävsaktigt uttryck: upphöjelsen följes av förnedring.
  371. Att lägga sitt huvud i någons knä var en symbol för underkastelse.
  372. Med »storkonungarna» menas de norska konungar, som regerat över hela riket, i motsats till småkonungarna (fylkeskonungarna). Dessa »storkonungar» hade alltifrån Harald hårfagres tid gjort anspråk på suveräniteten även över biländerna i väster.
  373. Jarlasagorna eller Orknöingasagan är Snorres viktigaste källa för vad som rör händelserna där västerut; jfr del 1 inledn. s. XXVI, XXVIII f.
  374. Se om dessa händelser kap. 170—181 nedan.
  375. Tursaskären: norr om Caithness vid norra spetsen av Skottland.
  376. »Sextio år»; rättare: femtio år. Snorre räknar från faderns fall i Brianslaget, jfr del 1 s. 135 not 1 [I Harald hårfagres historia, not 84], till Thorfinns död, som ägde rum 1064, men begår det felet att förlägga Brianslaget till 1004 i st. f. 1014.
  377. Harald Sigurdsson »hårdråde» föll på ett krigståg till England i slaget vid Stamfordbridge år 1066.
  378. Olav föll i slaget vid Stiklarstad den 29 juli 1030 (se nedan kap. 225 ff.). Knut den store dog år 1035.
  379. Se ovan kap. 95.
  380. Om Eyvind »skaldefördärvaren» se del 1 s. 4 not 1. [I Snorres Prologus, not 3]. Hårek, hans son, är förut omtalad i Olav Tryggvessons historia kap. 59 och 75 ff.
  381. Finnarna, dvs. lapparna. Handeln med dessa var sedan gammalt ett kungligt monopol, som av konungen överläts på den eller de personer som han därmed ville gynna. Rättigheten att idka handel med lapparna synes f. ö. redan tidigt ha övergått till rätten att upptaga skatt av dem.
  382. Jfr Olav Tryggvessons historia kap. 77.
  383. Se ovan s. 192 not 1. [Not 363].
  384. Härmed menas dryckeslag till vilka deltagarna själva sammansköto kostnaderna.
  385. Mären var en gammal offerplats i Sparbyggjafylke i Tröndelagen. Enligt Olav Tryggvessons historia kap. 69 förstörde Olav Tryggvesson den bild av Thor som dyrkades där.
  386. Dvs. sådant vinterväder som var tjänligt för årsväxten.
  387. En gård i Veradalen icke långt från kusten.
  388. Dessa fyra fylken utgjorde tillsamman »inre Tröndelagen».
  389. Att en person förklaras ogill, betyder i det gamla lagspråket, att han (på grund av egen skuld) mister sin rätt, så att inga böter få utkrävas för hans dråp.
  390. Olav kom från Raumsdal över fjällen in i nordvästligaste delen av Gudbrandsdalen. De här nämnda bygderna Lesjar, Dovrar, Lorodalen, Loar, Vågar och Hedalen äro alla belägna i övre Gudbrandsdalen.
  391. Denna stuga i Nes (nu Sønste-Nes i övre Lom, det gamla Loar) säges ännu ha stått kvar så sent som omkring 1830.
  392. Dvs. längre söderut i Gudbrandsdalen.
  393. Herse var namnet på den ärftlige hövdingen över ett härad i det forntida Norge; under Harald hårfagres tid började hersarna göras till kungliga ämbetsmän under titeln »ländermän». Jfr del 1 s. 99 not 1. [I Harald hårfagres historia, not 7]. Denna reform var dock ännu på Olav den heliges tid ej fullt genomförd.
  394. »Guldets fiende» är den frikostige mannen.
  395. Om detta slag av budkavle se del 1 s. 339 not 2. [I Olav Tryggvessons historia, not 162].
  396. Hundtorp: nuv. Hundorp i Søndre Fron i mellersta Gudbrandsdalen.
  397. Snorre begår här ett misstag. Logen är icke namnet pä. en sjö, utan på en älv (nu Laagen) som flyter förbi Hundorp.
  398. Sjuhundra, dvs. sju storhundraden, d. ä. åttahundrafyrtio.
  399. En gård sydligast i Sel sogn (textens Sil nedan), norrut från Hundtorp.
  400. Thord syftar här på de två spetsarna (»hornen») på mitran.
  401. Fjordarna: landskapet Firdafylke eller Firdir i västra Norge.
  402. Raumarna: innebyggarna i Raumarike.
  403. Se kap. 73—75 ovan.
  404. Jfr s. 5 not 3. [Not 4].
  405. Om Norges indelning i tingslag under forntiden se del 1 s. 171 not 1. [I Håkon den godes historia, not 29]. Heidsävestingslaget eller Eidsivatingslaget, till vilket de innanför Kristianiafjorden liggande fylkena i mellersta och östra Norge hörde, hade sin tingsplats vid Eidsvold söder om Mjösen.
  406. Udden Stad (nu Stadtland) på gränsen mellan Firdafylke och Sunnmöre.
  407. Jfr kap. 51—54 ovan.
  408. Älven: Göta älv.
  409. Bergljot, Einars hustru, var dotter till Håkon jarl den mäktige och syster till jarlarna Erik och Sven. Se ovan kap. 21.
  410. Detta rike hade Erling fått av sin svåger, Olav Tryggvesson; se Olav Tryggvessons historia kap. 58.
  411. Jfr Olav Tryggvessons historia kap. 54.
  412. Anledningen till detta namn omtalas nedan i kap. 120.
  413. Omd är nuv. Hindön, på gränsen mellan Tromsö och Nordlandenes amt.
  414. Se ovan s. 192 not 1. [Not 363].
  415. Dvs. vid midten av april månad, då sommarhalvåret enligt den fornnordiska tidräkningen började
  416. De fartyg som voro avsedda för färder på öppna havet voro i regel större och hade en högre bordläggning än de som blott voro ämnade till kustfart.
  417. Kormtsund är sundet mellan ön Kormt (nu Karmøen) och fastlandet i det gamla Rogaland (nu Ryfylke). Ogvaldsnes (nu Avaldsnes) ligger på östra sidan av ön vid sundet.
  418. Sole: Erling Skjalgssons gård på Jadar (nu Jæderen).
  419. Thore, dvs. farbrodern Thore hund på Bjarkö.
  420. Snäcka kallades ett långt och smalt krigsskepp med högt uppstående stävar.
  421. »Den vanliga farleden», dvs. inomskärs.
  422. Jfr ovan s. 136 not 1. [Not 266].
  423. Jfr del 1 s. 235 not 1. [I Harald gråfälls historia, not 48].
  424. Non (lat. nona, nionde timmen, dvs. kl. 3 e. m.) var den femte av dagens s. k. »kanoniska timmar» enligt den katolska gudstjänstordningen.
  425. Femton hundra, dvs. femton storhundraden, d. ä. 1800 man.
  426. Sälsbane: säldråparen. Syftar på Thores tillnamn »säl».
  427. Dvs. farbrodern Thore hund.
  428. Ostrarfjord: nu Osterfjorden, en av de fjordarmar som omgiva den stora ön Oster norr om Bergen.
  429. Dvs. Sognefjorden.
  430. Vilken sjö som avses är ovisst, snarast väl nuv. Vangsmjøsen, till vilken Olav först kom på sin väg frän Sognefjordens innersta del.
  431. Se del 1 s. 339 not 2. [I Olav Tryggvessons historia, not 162].
  432. Versen är hämtad ur Arnors arvdråpa över Harald hårdråde, jfr ovan s. 184 not 3. [Not 358].
  433. »Kungen», dvs. Harald hårdråde.
  434. »Segerns herre» är den segrande eller segerrike krigaren, här: Harald hårdråde.
  435. Dalarna: Gudbrandsdalen.
  436. Dvs. Dovrefjället, över vilket vägen gick in i nordliga Norge.
  437. Einar var gift med Bergljot, dotter till Håkon jarl den mäktige och halvsyster till den yngre Håkons fader Erik. Jfr Olav Tryggvessons historia kap. 19 och ovan kap. 21.
  438. »Karlamagnus», de gamla nordbornas namn för Carolus Magnus, Karl den store.
  439. Om denne se ovan kap. 106.
  440. »Syssla» kallades en »sysslomans» ämbete och hans förvaltningsdistrikt; jfr ovan s. 87 not 1. [Not 194].
  441. Dvs. Hårek hade delvis haft rätt att i egenskap av länsherre själv uppbära inkomsterna från detta förvaltningsområde, delvis skulle han såsom konungens ombudsman uppbära dem för dennes räkning.
  442. Om denne se ovan kap. 117 ff.
  443. Det här åsyftade Vågar är nuv. Vaagan på ön Leka i nordligaste delen av det gamla Naumudalsfylke på gränsen till Hålogaland.
  444. Se del 1 s. 394 not 3. [I Olav Tryggvessons historia, not 262].
  445. Thråndarnes på Omd var Åsbjörns hem; jfr ovan s. 227 med not 2. [Not 409].
  446. Thore var Åsbjörns farbroder; se ovan början av kap. 117.
  447. »Fal» kallades det rörformiga metallstycke varmed spjutsudden var fäst vid skaftet.
  448. Jfr ovan kap. 96—103.
  449. »Thingveller» (tingsslätten) är namnet på den plats — ett gammalt lavafält — ungefär 5 mil nordost om nuv. Reykjavik, där alltinget hölls allt ifrån dess tillkomst år 930 ända till år 1800, då det flyttades till Reykjavik. Slätten, som genomflytes av en liten å, »Öxarån», begränsas i söder av en sjö, som efter tingsplatsen bär namnet »Thingvallavatn», i norr av vulkanen »Skjaldbreidur», i öster och väster av ett par tvärbranta klyftor. Vid randen av den västra klyftan reser sig en höjd, »lagberget», där lagsagomanncn hade sitt säte och som var medelpunkten för de offentliga förhandlingarna.
  450. Se ovan början av kap. 60.
  451. Thorkel Eyjolvsson, bekant särskilt från Laxdölasagan, bodde på gården Hvamm vid Hvammsfjorden i västra Island.
  452. Thorleik Bollesson var en son till den Bolle Thorlaksson som omtalas i Olav Tryggvessons historia kap. 82.
  453. Om skalden Thord Kolbeinsson se del 1 s. 294 not 1. [I Olav Tryggvessons historia, not 88].
  454. Thorgeir Håvarsson och Thormod Bersesson med tillnamnet »Kolbrunsskald» äro huvudpersonerna i den lilla isländska »Fostbrödrasaga». Thormod, som var född c. 997, och den jämnårige Thorgeir ingingo vid unga år fostbrödraskap med varandra, men det kom efter någon tid på grund av Thorgeirs övermod till en brytning emellan dem, och Thorgeir reste utomlands. När Thorgeir år 1023 blev dräpt av en grönländsk hövding, begav sig emellertid Thormod, trogen sitt fostbrödralöfte, till Grönland för att hämnas honom och lyckades också att under en treårig vistelse på Grönland grundligt genomföra hämnden. Omedelbart före Grönlandsfärden hade Thormod en vinter uppehållit sig hos konung Olav den helige, och efter Grönlandsvistelsen återvände han efter ett kort besök hos Knut den store till Olav, som han sedan troget följde, tills han stupade tillsamman med honom i slaget vid Stiklarstad (se nedan kap. 205—208, 233 f.). Sitt tillnamn fick Thormod på grund av en kärleksdikt till en flicka i hans hemtrakt, Thorbjorg »Kolbrun» (Thorbjorg »med de kolsvarta ögonbrynen»). Thormod är bekant som en skicklig, ehuru föga originell, skald. Av hans skaldskap äro, utom en del s. k. lösa versar (de flesta författade under uppehållet hos Olav 1027—1030) bevarade endast ett antal strofer ur hans »Thorgeirsdråpa», ett arvkväde över fosterbrodern. [Se även Skaldeöversikten.]
  455. Se not 6 föregående sida. [Not 450].
  456. Om denne se ovan kap. 85 och 118 f.
  457. Eyrar: nuv. Eyrarbakke på västra delen av Islands sydkust, rätt söder om Thingveller.
  458. Se s. 253 not 1. [Not 445].
  459. »Nordländingarna»: inbyggarna i den norra delen av Island.
  460. Eyjafjord är en stor och djupt inträngande vik pa Islands nordkust.
  461. Se ovan s. 146 not 1. [Not 276].
  462. Se del 1 s. 7 not 1. [I Snorres Prologus, not 14].
  463. Se ovan s. 253 not 3. [Not 447].
  464. Se ovan s. 80 not 3. [Not 184].
  465. Thorsten Hallsson var son till den Hall på Sida som omtalas i Olav Tryggvessons historia kap. 73.
  466. Dimun: nuv. Stora Dimun, en av de sydligaste bland Färöarna.
  467. Gata var en gård på östsidan av Österö.
  468. Syster, det vill här säga: halvsyster.
  469. Se ovan kap. 45, 52 och 75.
  470. Denne Thord är troligen densamme som ovan kap. 112 omtalas under namnet Thord istermage.
  471. Om de här omtalade personerna jämför början av kap. 126 med anmärkningar.
  472. »Den gamle Knut» kallades Knut den store i motsats till yngre danska konungar med samma namn: Knut den helige (1080—1086), Knut Magnusson (1147—1157) och Knut VI Valdemarsson (1169—1202).
  473. Se Olav Tryggvessons historia kap. 15.
  474. Se Olav Tryggvessons historia kap. 113.
  475. Jfr ovan kap. 24.
  476. Jfr ovan kap. 30.
  477. Gorm den gamle, farfars far till Knut, död c. 936 efter en enligt sägnen mycket läng regering.
  478. Att »bringa någon sitt huvud» (dvs. fara till någon och överlämna sitt huvud i hans våld) var tecken till underkastelse.
  479. Om denne se ovan s. 69 not 4. [Not 155].
  480. Five: nuv. Fife i nordöstra Skottland.
  481. Jfr s. 266 not 1. [Not 474].
  482. Att »något kommer från någons revben» är ett ofta förekommande uttryck för att något utgår från någons »hjärta» eller håg eller sinne.
  483. Jfr ovan kap. 31.
  484. Om denne jämför kap. 123 ovan.
  485. Se del 1 s. 136 not 4. [I Harald hårfagres historia, not 91].
  486. Sandver: en liten ö i havsbandet norr om Malangerfjorden i nuv. Tromsö amt.
  487. Denna var, såsom framgår av det följande, belägen ett stycke upp vid floden Dvina. Huruvida den var densamma som den stad som nu bär namnet Cholmogory, är ovisst.
  488. »Vina» är den gamla nordiska formen för det ryska Dvina.
  489. Det »bjarmiska» (dvs. karelska) Jomale är detsamma som finska Jumala, lappska Ibmal, Jubmel, och betyder liksom dessa »gud». Vilken gud som här åsyftas, är obekant.
  490. Gandvik är de gamla nordbornas namn på Vita havet.
  491. Girsver: nu Gjesvær, ett fiskeläge nordväst om Magerön utanför nordligaste Finnmarken.
  492. Spjutet var detsamma med vilket Åsbjörn »sälsbane» hade blivit dräpt av Åsmund Grankelsson och som Åsbjörns moder hade givit ät hans farbroder Thore hund, för att denne därmed skulle hämnas Åsbjörns död. Se ovan kap. 123.
  493. Lengjuvik: nuv. Lenvik på halvön väster om Malangerfjorden.
  494. Se ovan kap. 132 f.
  495. Se ovan s. 34 not 1. [Not 92].
  496. Tillnamn av oviss betydelse.
  497. Sven Ulvsson, efter sin moder på grund av dennas högre börd vanligen kallad Sven Estridsson (Estrid ar den mot det norska Astrid svarande danska namnformen) var född c. 1018. Han blev år 1040 jarl under Harde-Knut och lät året efter dennes död (1043) utropa sig till konung. Efter mer än tjugoåriga strider med de norska konungarna Magnus den gode och Harald hårdråde lyckades han trygga sitt välde i Danmark och regerade där till sin död år 1076.
  498. Eikundasund: nuv. Ekersund på Jæderen (det forna Jadar).
  499. Se ovan kap. 127 och 129.
  500. Hernar: Hennöarna i Nordhordland.
  501. Lygra: nuv. Lygre sogn i Nordhordland.
  502. Se del 1 s. 339 not 2. [I Olav Tryggvessons historia, not 162].
  503. »Järnbörd» var en under den äldre medeltiden som laga bevis erkänd »gudsdom», varmedelst en oskyldigt anklagad kunde fria sig från beskyllningen genom att, utan att taga skada därav, i sina händer bära glödande järnstycken.
  504. Dråpsböter: böter som (i enlighet med norsk lag) erlades till konungen för dråpet på någon hans undersåte.
  505. »Nässkatt»: skatt som erlades för varje »näsa», dvs. personlig skatt. En sådan hade sedan Harald hårfagres tid utgått i Norge.
  506. Se nedan kap. 159.
  507. Se nedan kap. 159.
  508. Om dessa händelser jämför även Håkon den godes historia kap. 12.
  509. Eidaskog bildade gränsen mellan Värmland ocli Raumarike.
  510. Möre, det vill här säga: Nordmöre.
  511. Giske: en ö i Sunnmöre, nordväst om nuv. Aalesund.
  512. »Pilting» hette ett ting som blivit sammankallat genom kringsändande av »härpil». Genom denna kallades deltagarna väpnade till sammankomsten.
  513. Ortnamnet saknas i alla handskrifter av Konungasagorna.
  514. Dvs. Nidaros.
  515. »Sina inkomster», nämligen säsom konungens länderman.
  516. »Jadarborna», dvs. Erling Skjalgsson på Sole på Jadar och hans söner.
  517. Se ovan s. 250 not 2. [Not 439].
  518. Se del 1 s. 317 not 1. [I Olav Tryggvessons historia, not 127].
  519. Se ovan kap. 133.
  520. En »mark guld» räknades lika med åtta »marker silver». Värdet av en »mark silver», ursprungligen (innan myntning förekom i norden) = värdet av en mark, dvs. ungefär ett halvt skålpund, metalliskt silver, har beräknats till c. 30 kronor. Jfr f. ö. del 1 s. 235 not 1. [I Harald gråfälls historia, not 48].
  521. Jfr del 1 s. 235 not 1. [I Harald gråfälls historia, not 48].
  522. Jfr del 1 s. 235 not 1. [I Harald gråfälls historia, not 48].
  523. Englandshavet, dvs. Nordsjön.
  524. Gråskinn: ekorrskinn.
  525. Härmed syftas på dråpet på Åsbjörn »sälsbane»; se ovan kap. 123
  526. Se ovan kap. 136.
  527. Se ovan kap. 63.
  528. »Mannajämförelse» kallas ett av de gamla isländingarna och norrmännen mycket omtyckt och därför i sagorna ofta omtalat tidsfördriv, bestående däri att två tävlande (eller två tävlande partier) till jämförelse uppsatte var sin person eller var sina personer, varvid de tävlande bemödade sig att i de starkaste färger framhålla förtjänsterna hos sitt eget föremål och felen hos motpartens.
  529. Det egendomligt ljudande tillnamnet »gelline» är icke med säkerhet förklarat. Enligt en icke osannolik förmodan skulle det vara bildat av ett ortnamn »Gellin» (»Gellvin»), motsvarande det norska Gjellum, Gjelle (av äldre »Gellvin»). Ett sådant ortnamn kunde möjligen föreligga i det nuv. Gällö i Jämtland.
  530. Dvs. av den följande natten, sedan de skidat hela dagen.
  531. »Själastugor» kallades i forntiden ett slags i ödemarken, i synnerhet i fjällen, anlagda härbärgen, där de vägfarande kunde taga in och finna skydd och vila. Anledningen till namnet är den, att dessa härbärgen ofta anlagts eller bekostats av personer som genom dylika välgärningar ville sörja för sin själs frälsning.
  532. »Huggspjut» kallades ett slags spjut ined ovanligt lång och bred, kraftig klinga, avsett att användas både som hugg- och stickvapen. Skaftet på ett sådant spjut var, för att vapnet skulle lättare kunna handteras som huggvapen, ofta jämförelsevis kort.
  533. Köpstaden, dvs. Nidaros.
  534. Straumö: nuv. Strømø, den största av Färöarna. Thorshamn är den nuvarande huvudstaden, Torshavn.
  535. De för vistelsen på tingsplatsen uppförda bodarna saknade tak och övertäcktes därför under den tid de begagnades med tältduk.
  536. Se del 1 s. 343 not 1. [I Olav Tryggvessons historia, not 168].
  537. Med »handyxa» betecknas en lätt stridsyxa med långt skaft, som kunde begagnas även som stöd vid gåendet, varvid handen fattade om den smalaste delen av yxbladet.
  538. Om dessa händelser berättas utförligt i en särskild saga, den s. k. Färöingasaga; jfr del I inledn. s. XXVI.
  539. Se ovan kap. 142.
  540. Dvs. sedan Einar återvändt från sin långa utlandsresa till England och till Rom; se slutet av kap. 121 ovan.
  541. »Visund» är det gamla nordiska namnet på bisonoxen. Skepp med detta namn och prydda i framstäven med en bild av detta för den nordiska faunan främmande djurs huvud omtalas flera gånger i den fornnordiska litteraturen.
  542. »Den flyktskygge Tryggvesonens drake» är Olav Tryggvessons berömda skepp »Ormen långe».
  543. Dessa ord syfta sannolikt på den för Olav så olyckliga utgången av slaget vid Svolder (Olav Tryggvessons historia kap. 100 ff.).
  544. »Skeid» kallades ett visst slags krigsskepp.
  545. Den furste som seglar Olav till mötes är hans förbundne, konung Anund i Sverige; se kap. 145.
  546. Österifrån; rättare: norrifrån.
  547. Se ovan kap. 134.
  548. Jfr ovan s. 7 not 3. [Not 10].
  549. Denna första versrad hör icke omedelbart samman med det följande, utan utgör en del av dråpans omkväde. Fortsättningen på detta omkväde (»den främste bland furstar») finnes i sista versraden av de i kap. 149 nedan anförda versarna ur samma dikt.
  550. Skalden, som vid denna tid befann sig på en resa till England och Frankrike, var ej åsyna vittne till dessa händelser.
  551. Haralds (dvs. Harald grenskes) son: Olav den helige.
  552. »På färden», dvs. på härtåget emot Knut den mäktige.
  553. Nid: Nidälven, vid vars mynning Nidaros låg.
  554. »Svala» kallas kölarna, emedan de sköljas av det kalla havet.
  555. Jfr not 4 s. 324. [Not 544].
  556. Österut; rättare: norrut.
  557. Ruda: Rouen i Normandiet.
  558. Se ovan s. 61 not 3. [Not 139].
  559. Jfr ovan s. 7 not 3. [Not 10].
  560. Knut var sonsons son till Gorm den gamle.
  561. »I salen», dvs. sedan Sigvat blivit emottagen av konungen i hans sal.
  562. Dvs.: »ofta är jag klädd i brynja (och beredd till strid)». Sannolikt vill skalden med dessa ord antyda sin beredvillighet att kämpa på Olavs sida.
  563. Meningen i denna halvvers är dunkel. Möjligen är emellertid uttrycket, att Håkon skulle »förlika» bönderna med Olav den helige, ironiskt och meningen den, att Håkon skulle till sin rätt emot Olav förhjälpa de bönder som alltjämt ansågo Håkon för sin rätte herre och aldrig velat erkänna Olav som rättmätig härskare.
  564. Syftar på Håkons tillfångatagande i Saudungssund; se ovan kap. 30.
  565. Om betydelsen av ordet »rum» se del 1 s. 345 not 2. [I Olav Tryggvessons historia, not 171].
  566. Dvs. Knuts i Danmark kvarvarande son Harde-Knut. Jfr kap. 148.
  567. »Adalråds ovän» är Knut den mäktige.
  568. Jfr ovan kap. 134.
  569. Jfr ovan kap. 134.
  570. »Danernas bane» är Olav den helige.
  571. Med avseende på denna versrad se ovan s. 324 not 3. [Not 543].
  572. Vilket vatten som här åsyftas, är ovisst. Hela episoden hör säkerligen till sägnens område.
  573. »Danernas skydd» är deras kraftige försvarare Knut den mäktige.
  574. Med avseende på sista versraden se ovan s. 324 not 3. [Not 543].
  575. Österut; rättare: norrut.
  576. Jfr ovan s. 5 not 3. [Not 4].
  577. Se del 1 s. 197 not 1. [I Håkon den godes historia, not 73].
  578. »Egdernas herre» är konung Olav; egderna, innevånarna i landskapet Agder på Norges sydkust, stå här som representanter för det norska folket i allmänhet.
  579. Guldet förvarades ofta i forntiden i form av spiralringar, som vid utbetalningar sönderhöggos till önskad vikt för vart stycke. Den som »givmild ringar styckar» är således den frikostige fursten, här Knut den mäktige, som utdelar guld till sina män.
  580. »Svens son»: Knut, son till Sven tveskägg.
  581. Var denna ort var belägen, känner man icke med säkerhet. Man gissar, att den legat någonstädes i Blekinge.
  582. Österut; rättare: norrut.
  583. Isländskt ordstäv.
  584. Österut; rättare: norrut.
  585. Österut; rättare: norrut.
  586. Mikaelsmässan: en högtid som inom den katolska kyrkan firas till ära för ärkeängeln Mikael den 29 september.
  587. Gudini Ulvnadrsson är den bekante engelske jarlen Godwine, Wulfnots son, som spelade en mycket betydande roll i Englands politiska historia under förra hälften av 1000-talet (död 1053). Av de här uppräknade Harald, Toste, Valthjov, Morukåre och Sven, voro endast de två förstnämnda och den sistnämnde söner till Godwine och Gyda, som emellertid hade fyra andra, här icke omtalade söner. Av de här omnämnda sönerna blev Harald är 1066 Englands konung, men stupade samma år i slaget vid Hastings emot Vilhelm erövraren. Toste, jarl av Northumberland, hade kort förut stupat vid Stamfordbridge, där han kämpade på Harald hårdrådes sida emot sin broder Harald. Sven, jarl av Mercia, dog på en pilgrimsfärd år 1052. — Morukåre och Valthjov voro däremot icke Godwines söner. Morukåre (feng. Morkere), som efter Toste blev jarl i Northumberland, var son till jarlen Ælfgar av Mercia. Valthjovs fader var Sigurd, jarl av Northumberland. — Edvard den gode, som äktade Godwines dotter Gyda (feng. Eadgyth), är den engelske konungen Edvard III bekännaren (1042—1066).
  588. Lucius, påve år 253—254, led enligt — en dock numera som oriktig ansedd — uppgift martyrdöden och dyrkades därför på vissa ställen såsom helgon.
  589. Egil var en av de unga isländingar som på Olavs befallning hade kommit till Norge; se ovan kap. 129.
  590. »Guldets fiende» är den frikostige mannen; här rosande benämning för konung Olav.
  591. »Sjöhästen»: poetisk beteckning för skeppet.
  592. Sundet, d.v.s. Öresund.
  593. Österut; rättare: norrut.
  594. Halar: Hölviken innanför Skanör.
  595. Poetisk omskrivning för kvinna.
  596. Se ovan kap. 136.
  597. Se ovan kap. 146.
  598. Sigvat tänker väl här pä andra skalders förhållande till sin konung, t. ex. Hallfreds till Olav Tryggvesson, jfr del 1 s. 271 not 1. [I Olav Tryggvessons historia, not 46].
  599. Se ovan kap. 30.
  600. »Hordarnas konung»: Olav den helige.
  601. Jfr ovan s. 87 not 1 [Not 194] och 248 not 3 [Not 436].
  602. »Husting» står här, i motsättning till »hirdstämmorna», i vilka endast hirden deltog, såsom beteckning för allmänna sammankomster, på vilka även de av konungens män som ej tillhörde hirden voro närvarande.
  603. Innebörden i denna vers är mycket dunkel. Sannolikt syfta emellertid de två första raderna pä konungens hemliga fiender och uttala en hotelse om det straff som borde drabba dessa; härtill återkommer skalden också i den sista versraden, där han säger, att sveket i längden icke skall kunna hemlighållas. Det mellanliggande partiet synes syfta på Sigvats egna förhållanden. Sigvat har beskyllts för feghet, och han försvarar sig häremot med att framhålla, att »var och en är sig själv närmast». Men vi känna icke, om saken här är den, att Sigvat givit konungen rådet att fly, eller om hans handlingssätt givit sken av att han själv ville undandraga sig striden. Det kan dock erinras om att Sigvat, då Olav stred sin sista strid, var frånvarande, i det han befann sig på en pilgrimsfärd till Rom, jfr ovan s. 7 not 3. [Not 10].
  604. Se kap. 140 ovan.
  605. Däcket i vikingatidens skepp bestod av lösa plankor som upptogos, då fartyget ej användes, och åter lades på, när fartyget rustades för färd.
  606. Fjorden, det vill säga Folden (Kristianiafjorden).
  607. Se s. 280 not 2. [Not 494].
  608. Se ovan s. 223 not 3. [Not 402].
  609. På gränsen mellan nuv. Nedenes och Bratsbergs amt (vid det gamla Agders gräns mot Grenland).
  610. Dvs. det för de åtta fylkena i Tröndelagen gemensamma tinget.
  611. Jämför s. 203 not 2. [Not 377].
  612. Håkons fader Erik hade varit gift med Knuts syster Gyda; se Olav Tryggvessons historia kap. 90.
  613. Denna ceremoni symboliserade insättandet i makten.
  614. Einars hustru Bergljot var faster till Håkon; jfr Olav Tryggvessons historia kap. 19 och ovan kap. 21.
  615. »Jarlarna», dvs. Erik jarl och Sven jarl, som efter Olav Tryggvessons fall innehade styrelsen i Norge, till dess Olav den helige kom till landet.
  616. Dvs. Håkon jarl.
  617. Eindride, som på sin moders, Bergljots, sida härstammade från Hladejarlaätten (jfr s. 366 not 3 [Not 607] och där anf. ställen), var närmare berättigad till jarltiteln än hans fader Einar.
  618. Om denne isländske skald vet man ej mycket utöver vad som här omtalas. Hans härstamning och ålder äro okända. Han var emellertid troligen redan en mogen man, då han åtföljde Knut den store på hans härtåg mot Norge år 1028 och hade väl då länge vistats hos denne. Några år senare uppehöll han sig någon tid hos Knuts son Sven Alvivasson, då denne satt som Norges regent. Sedan omtalas han icke mera. Sitt tillnamn »lovtunga» har Thoraren fått på grund av den starkt lovprisande karaktären av hans dikter. Av dessa äro tre kända. Den första, en lovdikt till Knut, har fått sitt namn »Huvudlösen» på grund därav, alt Thoraren genom den — under de omständigheter som här i texten omtalas — löste sitt huvud ur Knuts våld; av denna dikt är dock endast omkvädet bevarat. Den andra, den här omtalade »Togdråpa», är likaledes en lovsång till Knut. Den tredje handlar däremot om Sven Alvivasson och är författad till dennes ära under Thorarens nyssnämnda uppehåll hos honom; dess namn »Glälognskvida» (Stillhetssången) anses syfta på de jämförelsevis lugna åren efter Olav den heliges fall. Den anföres av Snorre längre ned (kap. 239 och 245). [Se även Skaldeöversikten.]
  619. Om skillnaden mellan en »flock» och en dråpa se ovan s. 61 not 3. [Not 139].
  620. Om skillnaden mellan en »flock» och en dråpa se ovan s. 61 not 3. [Not 139].
  621. »Greklands herre» är en omskrivning för Kristus.
  622. Jfr ovan s. 300 not 1. [Not 515].
  623. Se s. 367 not 3. [Not 611].
  624. Med »stävbalk» menas en avdelning av kvädet med tillhörande omkväde (»stäv»). Av här ifrågavarande »balk» saknas emellertid åtminstone den vers, vari den ena raden av omkvädet har stått; jfr not 6. [Not 617].
  625. Denna versrad utgör en del av omkvädet. Dettas senare hälft är förlorad. Man kan emellertid gissa, att omkvädet i sin helhet har lydt ungefär så: »Knut är den ypperste furste under solens säte (dvs. himmeln)».
  626. Skaldens »höviske vän» är Knut den store.
  627. »Krigarens», dvs. Knut den mäktiges.
  628. Med dessa ord uttalar skalden, att hans utsaga är så mycket pålitligare, som han själv var åsyna vittne till vad han omtalar.
  629. »Bränningssvin», poetisk beteckning för skepp.
  630. »Trofasta fredsmän» är en rosande beteckning för Knut och hans män, som enligt skaldens mening kommo för att skapa fred och ro i Norge. Med sina danska vänner betraktar Thoraren Knut som detta lands rättmätige herre.
  631. »Hjornagles hög»: nuv. Tjærnaglen i sydligaste delen av Søndhordland.
  632. Se ovan s. 223 not 3. [Not 402].
  633. Stim: nu Stemshesten, en bergudde på gränsen mellan det gamla Raumsdal och Nordmöre.
  634. Nid: Nidälven, vid vars utlopp Nidaros låg.
  635. »Jutarnas herre»: danskarnas konung, Knut den mäktige.
  636. Dvs. Håkon jarl; jfr ovan början av kap. 171.
  637. »Delarn av guldet»: den frikostige fursten.
  638. Dvs. åt Harde-Knut; jfr början av kap. 171.
  639. Västerut; rättare: norrut.
  640. Drovn: den inre delen av Drammensfjorden.
  641. Hallvard »Håreksblese», isländsk skald. Om dennes härkomst och levnad är intet annat bekant, än att han under någon tid efter Knut den mäktiges erövring av Norge uppehållit sig hos denne. Om Knut har han också diktat en dråpa, av vilken några versar äro bevarade. En av dessa anföres här. Av hans övriga skaldskap är intet känt. [Se även Skaldeöversikten.]
  642. »Brynjeödarn», poetisk omskrivning för den tappre krigaren; här om konung Knut.
  643. »Vapenlarmets herre»: den som leder striden, härföraren, den tappre krigaren.
  644. »Stridsmöns (valkyrians) fåglar» äro korparna, som samlas till slagfältet.
  645. Selöarna: strax väster om Lindesnes.
  646. Jfr ovan s. 56 not 2. [Not 126].
  647. »Tomasmässodagen före jul» firades den 21 december (till minne av aposteln Tomas). En annan Tomasmässa (till minne av ärkebiskopen Thomas i Becket av Canterbury, † 1170) firades den 29 i samma mänad.
  648. »Fjordarna», dvs. Stavangerfjorden och dess förgreningar.
  649. Syftet med denna manöver var att låta seglen synas allt lägre och lägre och därigenom komma Erling att tro, att konungens skepp avlägsnade sig mer och mer. Denna list lyckades också, såsom framgår av det omedelbart följande.
  650. »Bloda örnens fötter», eg.: fälla mänga män i striden, så att örnen fär vada i blod; poetisk omskrivning för deltagande i strid.
  651. Dvs. i det rum av skeppet där han haft sin plats i striden. Om betydelsen av ordet »rum» se del 1 s. 345 not 2. [I Olav Tryggvessons historia, not 171].
  652. Tungur: öarna norr om nuv. Tungenes, söderut från ön Bokn, där striden med Erling stod.
  653. Se s. 105 not 4. [Not 229].
  654. »Förrummet» kallas här rummet närmast framför lyftingen; jämför för övrigt del 1 s. 377 not 4. [I Olav Tryggvessons historia, not 230].
  655. »Skjalgs hämnare», dvs. den som är närmast skyldig att utkräva hämnd på hans baneman, är hans son Erling.
  656. Fornisländskt ordstäv.
  657. Utstein är en av öarna utanför Tungenes; jfr s. 375 not 3. [Not 644].
  658. Åslak var en frände till Erling; Åslaks fader Åskel och Erlings fader Skjalg voro kusiner. Se Olav Tryggvessons historia kap. 54.
  659. Jämför s. 377 not 3. [Not 650].
  660. »Beskyddarn av hordarnas rike» är Erling. Till det område som denne fått att styra av Knut (jfr kap. 170 ovan) hörde bl. a. Hordaland.
  661. Syftar på något ordspråk av det innehåll, som omedelbart förut nämnts, nämligen att i tvist mellan fränder dessa borde lägga band på sin vrede.
  662. »På Jadar», dvs. i Erling Skjalgssons gård Sole på Jadar (nuv. Jæderen).
  663. »Valkyrians storm»: poetisk beteckning för striden.
  664. Dvs.: mången faller i striden om land och riken.
  665. Bjarne Hallbjörnsson, isländsk skald, död vid ung ålder c. 1050. Bjarne kom år 1050 till Norge och slöt sig där till den mäktige Kalv Arnesson, men blev kort därefter dräpt av en fiende. Av Bjarnes skaldskap äro bevarade endast några fragment av ett lovkväde till Kalv Arnesson, den s. k. »Kalvsflocken», varur de här anförda versarna äro hämtade. Sitt tillnamn »Gullbråskald» har Bjarne gemensamt med Gissur svarte och sannolikt av liknande anledning, jfr s. 103 not 1. [Not 222].
  666. »Haralds arving» är Harald grenskes son, Olav den helige.
  667. »Häxans häst» kallas vargen, emedan enligt folktron häxorna brukade rida på vargar vid sina nattliga färder.
  668. Striden vid Bokn stod den 21 december, jfr ovan s. 373 not 1. [Not 639].
  669. Vid strider till sjös brukade även stenar användas såsom kastvapen.
  670. Ordstäv som betecknar, att ett företag får ett dåligt resultat.
  671. Jämför s. 377 not 2. [Not 649].
  672. Dikten är författad långt efter Olav den heliges fall, jfr s. 380 not 4. [Not 657].
  673. Egderna stå här som representanter för de norska stammar i allmänhet som deltogo i kampen mot Olav.
  674. Utanför Sunnmöre.
  675. Steinavåg (nu Steinvaag): bukten mellan Hessen och Aspøen utanför Aalesund.
  676. Frekösund: sundet mellan Frekö (nu Draagen) och fastlandet i nordliga delen av Raumsdalsfylke.
  677. Thjotande: obekant ställe; möjligen fel för Trjotshverve, nu Kverven, ett näs på västsidan av Ellingsøen.
  678. Nyrve: en gärd vid nuv. Nørvesundet.
  679. Hundsver var namnet på några öar utanför Borgund (på Oxenø).
  680. Todarfjord: nu Tafjorden, namn på den innersta delen av Storfjorden.
  681. Sult: nu Sylte på östra sidan om älven i Valldalen.
  682. Mören: nu Muri på västsidan av älven.
  683. Lesjar: en bygd i övre Gudbrandsdalen; jfr s. 212 not 1. [Not 386].
  684. »Ur»: av klippstycken och stenar fylld terräng.
  685. Sevsur; rättare: Skervsur (nu: Skjærsuren).
  686. Rättare kanske: Krossbrekka, dvs. Korsbrinken. Om anledningen till detta namn jämför vad strax nedan i texten omtalas.
  687. Olavsheller, dvs. »Olavs klipphåla». Stället bär ännu i dag namnet Olavshelleren.
  688. Einbue: nuv. Einbu överst i Lesjar i Gudbrandsdalen.
  689. Jämför kap. 29 och 30 ovan.
  690. Om Are Thorgilsson och hans betydelse såsom källa för Snorre se del 1 s. XX f. [I inledningen ] samt 5 ff. [I Snorres Prologus.]
  691. Thore: Thore Olvesson. Om dennes avdagatagande och de händelser som stodo i samband därmed se kap. 165 ovan.
  692. Dessa ord syfta därpå, att Håkon kort efter Olavs ankomst till Norge blev tillfångatagen i Saudungssund och tvingad att avstå sitt rike till Olav. Se ovan kap. 30.
  693. Knut dog år 1035. Efter hans död innehades det danska riket, en kort tid från 1040 även det engelska, av hans son Harde-Knut. Kort efter dennes frånfälle (år 1042) lät Knuts systerson Sven Estridsson utropa sig till konung i Danmark, och ungefär vid samma tid gick det engelska väldet slutgiltigt förlorat för den danska kungaätten, då Edvard Bekännaren år 1042 besteg den engelska tronen.
  694. Eidaskog: gränstrakten mellan Raumarike och Värmland.
  695. Vadsbo: Vadsbo härad i nordliga Västergötland.
  696. Den åsyftade skogen är Tiveden.
  697. De anförda versarna äro hämtade ur Sigvats arvdråpa över Olav den helige, jfr ovan s. 7 not 3. [Not 10].
  698. Detta uttryck är i detta sammanhang påfallande. Troligen är det emellertid att fatta såsom ett epitet avsett att skildra konungens sinnelag i allmänhet; mot denna bakgrund avtecknar sig hans stränghet mot missdådare så mycket starkare.
  699. Ett i forntiden vanligt straff för tjuvnadsbrott var avhuggandet av hand eller fot.
  700. »Landets beskyddare» är en ofta förekommande skaldeomskrivning för konung. På detta ställe, där konungens vård om rättssäkerheten i landet omtalas, är uttrycket synnerligen väl valt, såsom fallet ofta är hos Sigvat.
  701. Se ovan kap. 178.
  702. Jämför kap. 144.
  703. Versen är, såsom framgår av de två sista raderna, diktad först efter Olav den heliges död.
  704. Se ovan s. 383 med not 5. [Not 673].
  705. På återfärden från Gårdarike säges Olav någon tid ha legat med sina skepp vid Gottland; se nedan kap. 192.
  706. Olve på Eggja var Sigrids förste make; om dråpet på honom se ovan kap. 109.
  707. Sönerna med Olve: Thore och Grjotgard; se ovan kap. 165 och 166.
  708. Om Thorkel den höge se Olav Tryggvessons historia kap. 34 och 35 samt ovan kap. 10.
  709. Se ovan s. 380 not 4. [Not 657].
  710. »Fursten», dvs. konung Olav.
  711. »Haralds broder», dvs. Harald hårdrådes halvbroder, Olav.
  712. Gårdar, i poesien = prosans Gårdarike (Ryssland).
  713. I de fyra sista versraderna uttalar skalden sitt ogillande av Kalvs svek mot Olav den helige.
  714. Håkon hade efter händelserna i Saudungssund med ed lovat att aldrig mera kämpa emot Olav; se ovan kap. 30.
  715. Kalvs farfar, Arnmod, säges i en källa ha varit jarl.
  716. Med Vulgaria (Bulgarien) menas här det av ett mongoliskt folk grundade s. k. storbulgariska riket vid Volga, vars huvudstad var Bolgar. Det underkuvades på 1200-talet av tartarerna.
  717. Bulgarerna hade på 900-talet övergått till islam.
  718. Jorsaler (eller Jorsalaheim) är de gamla nordbornas namn på Jerusalem.
  719. Bordsven (isl. skutilsveinn): ung man av hirden som passade upp vid konungens bord. Benämningen blev från slutet av 1000-talet titel för den förnämsta klassen av hirdmän. Jfr ovan s. 78 not 1. [Not 178].
  720. Den världsliga sysselsättningen var ett vanhelgande av sabbaten.
  721. Att konung Olav i samband med sin färd till Ryssland besökte Gottland, omtalas också i en svensk (gottländsk) medeltida källa, den s. k. Gutasaga, där det emellertid säges, att uppehållet där gjordes under färden till Ryssland. Möjligen har Olav under detta sitt besök på Gottland varit verksam med att införa kristna seder och kristen lag på ön. Det har påpekats av en svensk forskare, att vissa partier i den gamla Gutalagen visa omisskännlig likhet med norska lagar, som i dessa stycken härstamma just från Olav den helige.
  722. Se härom ovan kap. 184.
  723. Logen: Mälaren.
  724. Aros; här: Östra Aros, dvs. det nuvarande Uppsala.
  725. »Finnfärden»: rätten att göra handelsresor till »finnarna» (dvs. lapparna); jämför ovan s. 203 not 2. [Not 377].
  726. Detta genom Einars hustru och Eindrides moder Bergljot, som var faster till Håkon (jfr Olav Tryggvessons historia kap. 19 och ovan kap. 21).
  727. Se ovan kap. 171.
  728. Sven Alvivasson, Knuts son med en engelsk kvinna Alviva (feng. Ælfʒifu); se ovan s. 34 not 1. [Not 92].
  729. Dvs. slaget vid Stiklarstad och konung Olavs fall; se nedan kap. 209 ff.
  730. Åslaks hembygd, Finnö, var belägen i Rogaland, Erlends gård, Gerde, i södra Hordaland.
  731. »Järnbäraland» kallades fordom bergslagen i Dalarna, norra Västmanland och en del av Gästrikland. Här syftas närmast på Dalarna.
  732. Se ovan kap. 196.
  733. Om denne konung Hring och hans fördrivande från Norge se ovan kap. 36, 74 och 75.
  734. Om Harald hårfagres son Hring se Harald hårfagres historia kap. 21
  735. »Skogsbyggare» kallades folk som bodde ute i de stora ödeskogarna, särskilt i de stora gränsskogarna mellan Sverige och Norge.
  736. En nu försvunnen gård i Veradalen.
  737. »Trettio hundra», dvs. trettio storhundraden (3600).
  738. Enligt katolskt kyrkobruk förrättas konfirmationen av biskopen, ej av prästerna.
  739. Jämför s. 420 not 2. [Not 729].
  740. Se ovan s. 78 not 1. [Not 178].
  741. Finn Arnesson.
  742. Om denne se ovan s. 253 not 6. [Not 450].
  743. Hverbjorg; detta namn är eljest obekant. Det har antagits, att det vore fel för Herbjorg och att detta vore detsamma som Hernes ytterst på Frostahalvön nordöst om Nidaros.
  744. Om dessa händelser se ovan kap. 121.
  745. Se ovan s. 253 not 6. [Not 450].
  746. Gissur »gullbrå» är densamme som Gissur »Gullbråskald» (troligen är »gullbrå» en felaktig förkortning av hans namn); om denne se ovan s. 103 not 1. [Not 222].
  747. Räv Gestsson, isländsk skald, född c. 1000, härstammade från en förnäm släkt på västlandet, där han liksom sina förfäder varit bosatt på den gård Hovgårdar (isl. Hofgarðar), efter vilken han nämnes Hovgårda-Räv. Räv var fosterson och lärjunge i diktkonsten till Gissur »Gullbråskald». För övrigt känner man nästan ingenting om hans liv. Av hans sannolikt rätt rika skaldskap — han uppgives i gamla källor ha diktat bl. a. om Olav den helige (en arvdråpa), Magnus den gode, Hårek från Thjotta och dennes son Einar — är bortsett från några små och svårbestämbara fragmenter bevarade endast ett par versar av ett arvkväde över fosterfadern Gissur, som stupade med Olav vid Stiklarstad. De få resterna av hans dikter visa emellertid, att Räv varit en synnerligen framstående skald, jämförlig med de allra bästa isländska diktarna. [Se även Skaldeöversikten.]
  748. Thorfinn »munn», en isländing från nordlandet, av obekant ålder och härkomst, hirdman och skald hos konung Olav. I en källa säges han ha diktat redan om jarlen Håkon den mäktige och skulle sålunda ha varit en gammal man, då han deltog i slaget vid Stiklarstad. Av Thorfinns diktning äro endast bevarade ett par tillfällighetsversar, av vilka en anföres strax nedan. [Se även Skaldeöversikten.]
  749. Sigvat befann sig vid denna tid på en pilgrimsfärd till Rom och hade just begynt hemresan, då han träffades av budet om konung Olavs fall vid Stiklarstad. Jfr ovan s. 7 not 3. [Not 10].
  750. »Vapenting» och »svärdens stormvind» äro poetiska omskrivningar för »strid».
  751. »Vapenting» och »svärdens stormvind» äro poetiska omskrivningar för »strid».
  752. »Odens stormvind» är en poetisk omskrivning för »strid».
  753. »Svärdting»: poetisk benämning för strid.
  754. Se ovan kap. 207.
  755. Om denne, Thormod Bersesson med tillnamnet »Kolbrunsskald», se ovan s. 253 not 6. [Not 450].
  756. »Det gamla Bjarkemål» (Bjarkamál hin fornu) är ett sannolikt från 900-talet härstammande kväde av samma art som Eddasångerna. Endast några få rester av detsamma äro bevarade på originalspråket, men det förekommer omskrivet på latinsk hexameter hos den gamle danske historieskrivaren Saxo grammaticus, och dess innehåll kan med ledning därav rekonstrueras. Sången är en dialog emellan de båda kämparna Hjalte och Bjarke vid det tillfälle, då deras herre, den i sagan berömde Rolv Krake i Leire på Själland, blir överfallen av sin svåger Hjorvard med en övermäktig här. Hjalte, som tillbragt natten utanför Leire och sett Hjorvard komma, skyndar till kungsgården och väcker männen. Bjarke svarar i sömnen, att man skall tända eldar för vännerna. Hjalte erinrar krigarna om de gåvor de fått av Rolv och om deras löften att följa honom och skildrar Hjorvards grymhet. Han klagar över Rolvs fall och uppmanar kämparna att följa honom i döden. Han vänder sig för andra gången till den alltjämt sovande Bjarke. Därefter besjunger han den fallne konungens bragder och vänder sig så för tredje gången till Bjarke. Denne kommer nu äntligen. Han prisar konungens välgärningar, som det är hans plikt att löna, och kastar sig in i striden. Snart stå han och Hjalte ensamma och falla slutligen båda vid sin konungs sida. — Kvädet förhärligar alltigenom troheten mot konungen och krigarnas plikt att följa honom i döden. Det var således synnerligen passande, att Thormod vid detta tillfälle, då konung Olav stod inför en avgörande strid, valde just denna sång.
  757. Att trälen nämnes här, kan synas egendomligt; men den första halvversen är helt visst blott att fatta såsom en tidsbestämning. Först i den följande versen anropas kämparna, som Hjalte vill väcka. Dock kan det nämnas, att det ord som här återges med »träl» även — men mindre sannolikt — tolkats såsom syftande på Rolvs kämpar.
  758. »Adils kämpar» kallas Rolvs män därför, att de enligt sagan deltagit med den svenske konung Adils i en berömd kamp mot en norsk konung Åle.
  759. Hild: stridsgudinnan; hennes lek är striden.
  760. Sigvat befann sig, såsom förut omtalats, vid denna tid på en pilgrimsfärd till Rom. I konungens närmaste omgivning och särskilt, som det synes, hos hans andra skalder, väckte Sigvats frånvaro ovilja, och man antydde, att han med avsikt dragit sig undan från striden. — Med avseende på det »guldfästeprydda» svärd, som Olav skänkt Sigvat, se ovan kap. 162.
  761. »Dina andra skalder»; trots pluralen — en poetisk frihet — syftas här endast på Sigvat. Jämför för övrigt not 1. [Not 751].
  762. Stiklarstader (nu Øvre Stiklestad): i nedre Veradalen, icke långt från havet.
  763. Om »gästerna» och deras åligganden se ovan s. 78 not 1. [Not 178].
  764. Konungens ord innehålla en ordlek. Hrut (isl. hrútr) betyder »vädur».
  765. »Den unge skalden» är den kvädande konung Harald. Harald är känd som en skicklig skald.
  766. Det berättas, att då Sigvat, kort före sin död, diktade sin arvdråpa över Olav den helige, ämnade han som motiv för omkvädet (eller omkvädena) använda sagan om Sigurd Fåvnesbane. Men Olav den helige lät då i en drömsyn uppmana Sigvat att i stället hämta innehållet i omkvädet ur berättelsen om Kristi uppståndelse, och detta gjorde han. En del av detta omkväde är bevarat.
  767. Syftar på Olav den helige och Thord.
  768. Ogmund var en — för övrigt okänd — broder till Thord Folesson.
  769. »Hringerna» äro innevånarna i det gamla Hringarike (Ringerike) i Norge; »Hringernas furste» är konung Olav.
  770. Kristkyrkan (den senare domkyrkan) i Nidaros byggdes i sin ursprungliga form av Konung Olav Kyrre (1067—1093). Den befann sig på Snorres tid under en år 1183 av ärkebiskop Östen påbörjad, fullständig ombyggnad, som fullbordades först c. 1320.
  771. »Sinjor» är det fornfranska seignour (nyfranska seigneur) »herre» (eller möjligen det motsvarande ital. signore). Även annorstädes använder Sigvat i sina dikter romanska lånord, minnen från hans vistelser i de romanska länderna, jfr ovan s. 7 not 3. [Not 10].
  772. Om dessa händelser se ovan kap. 141.
  773. Se ovan kap. 195.
  774. Se ovan kap. 170 f.
  775. Om dessa händelser se ovan kap. 73 ff.
  776. Syftar på Olavs våldsamma framfart vid de tillfällen, då han på sina färder genom Norges olika bygder tvang bönderna att underkasta sig kristen lag och sed. Jämför ovan kapp. 73, 105 ff., 111 ff., 114, 121.
  777. Håreks farmoder var dotterdotter till Harald hårfagre; se ovan kap. 104.
  778. Se härom ovan kap. 169.
  779. På grund av den gemensamma härstamningen från Harald hårfagre; jfr not 1. [Not 768].
  780. Thore, dvs. Thore hund från Bjarkö.
  781. Thore hund hade, sedan han av Finn Arnesson å konung Olavs vägnar blivit dömd till stora böter, därför att han dräpt sin kamrat på Bjarmalandsresan, Karle, och rövat hans och konungens egendom, flytt till konung Knut i England. Se ovan kap. 133 o. 139.
  782. Om dråpet på Thores brorson Åsbjörn Sigurdsson se ovan kap. 123.
  783. Om de händelser, varigenom Olve på Eggja och hans söner, Thore hunds systersöner, Thore och Grjotgard blivit tagna av daga, se kap. 109 samt 165 f.
  784. »Hundra hundraden», dvs. etthundratjugo gånger etthundratjugo, d. ä. 14400.
  785. Med dessa ord vill skalden säga, att Olav trots övermakten icke miste modet, utan försvarade sig tappert.
  786. Se ovan kap. 178.
  787. Finn: Finn Arnesson, Kalvs broder.
  788. Den solförmörkelse som här åsyftas inträffade i själva verket icke på den dag, då Olav kämpade vid Stiklarstad (d. 29 juli), utan först en hel månad senare (den 31 aug. 1030). Den tradition som förbundit solförmörkelsen med slaget var emellertid mycket tidigt utbildad: redan Sigvat, som är Snorres källa på denna punkt, anför den i sin tio å femton år efter Olavs död författade arvdråpa, se nedan s. 455 [Kap. 227].
  789. »Stålstorm» (dvs. »stålvapnens storm»): poetisk beteckning för strid.
  790. »Nu», dvs. vid den tid, då arvdråpan över Olav författades. Då hade den allmänna meningen i Norge redan för länge sedan vändt sig till konungens förmån och förklarat honom för helgon.
  791. Thord: Thord Folesson, Olavs banerförare.
  792. »Guldets ödare» är den frikostige mannen; här beteckning för man i allmänhet.
  793. »Hersarnas herre» är konungen.
  794. Se ovan slutet av kap. 225.
  795. Om dessa båda skalder se ovan s. 426 not 2 och 4. [Not 737 och 739].
  796. Se ovan s. 426 not 3. [Not 738].
  797. »Krigaren» och »den raske skytten» är Gissur.
  798. »Odens låga»: poetisk beteckning för svärdet.
  799. »Krigaren» och »den raske skytten» är Gissur.
  800. »Från öster», dvs. från Norge. Diktaren åberopar här uttryckligen en norsk tradition. Jämför för övrigt ovan s. 451 not 1. [Not 779].
  801. »Rygerna och hordarna», dvs. inbyggarna i Rogaland och Hordaland.
  802. »Finnars», dvs. lappars. Jämför ovan kap. 193.
  803. »Guldets ödare»: den frikostige fursten, här konung Olav.
  804. »Hunden», dvs. Thore hund.
  805. »Sköldstormens (dvs. stridens) herre» är den kraftige krigaren eller anföraren i striden; här: Thore hund.
  806. Jämför ovan kap. 222.
  807. Dvs. Kalv Arnesson eller hans kusin, Kalv Arnfinnsson. Jämför början av kapitlet.
  808. Om skalden Bjarne »Gullbråskald» se ovan s. 380 not 4. [Not 657].
  809. Versen är hämtad ur Sigvats arvdråpa över Olav den helige.
  810. Dvs. till Stiklarstader, i vars närhet slaget stått.
  811. Sula: en gärd i övre Veradalen.
  812. Se ovan s. 253 not 6. [Not 450].
  813. »Spjutens stormvind»: poetisk beteckning för striden.
  814. »Röd» på senare stället snarast: »rödhårig» (och »rödskäggig»). Syftar på den man med vilken Thormod samtalar.
  815. »Guldets ödare»: frikostig man; här snarast ironiskt om den torftige bonden.
  816. Jämför kap. 229.
  817. »Armgudinna»: poetisk beteckning för kvinnan (ursprungligen med syftning på hennes fagra vita armar).
  818. »Grötsot», dvs. sjukdom som kunde botas med »gröt» beredd av läkande örter o. d.
  819. »Midmunde» är tidpunkten midt emellan middag (kl. 12) och »non» (lat. nona, nionde timmen, dvs. kl. 3 e. m.).
  820. »Anglernas ovän» är konung Olav. Uttrycket syftar på Olavs ungdomsstrider i England; se ovan kap. 12 ff.
  821. Att konungen vid detta tillfälle var sjuk, omtalas icke annorstädes. Möjligen syftar Sigvat snarast på konungens sinnestillstånd före och under hans sista strid.
  822. »Svärdets svingare»: krigare, man.
  823. Dvs. dagen efter slaget.
  824. Se ovan s. 420 not 1. [Not 728].
  825. Den danske biskop Sigurd var konung Olavs hätske fiende (jämför ovan kap. 217 f.). I hans våld ville Thorgils naturligtvis icke lämna Olavs lik, och därav förklaras den använda listen med de dubbla kistorna.
  826. Namnet Alvrin är förvanskat; Alvivas fader hette i verkligheten Ælfhelm och var jarl i Northumberland.
  827. Jomsborg var en fästning på ön Wollin på den vid denna tid av vendiska stammar bebodda norra Östersjökusten, grundlagd i slutet av 900-talet av den danske konung Harald blåtand. Jomsborg var sätet för de i sagan berömda jomsvikingarna (jfr Olav Tryggvessons historia kap. 34 ff.).
  828. Harald var en son till den bekante vikingahövdingen Thorkel den höge; jämför ovan kap. 183 (s. 396).
  829. Se ovan s. 367 not 3. [Not 611].
  830. »Jarlens», dvs. den nyssnämnde Harald Thorkelssons.
  831. Österifrån; rättare: söderifrån.
  832. »Vinjartodde» betyder: en avgift (eg. ett »stycke») från varje gård (vin).
  833. »Spannen» var liksom den strax förut omtalade »mälen» ett mått för torra varor. »Spannen» användes isynnerhet i fråga om smör; dess storlek synes ha varit något växlande (i allmänhet synes en »spann», i vikt räknat, ha innehållit 6 á 8 skålpund).
  834. »Rygjarto», eg.: spånadsämne (lin eller ull) som gives av varje husfru (rýgr).
  835. »Det största och det längsta fingret», dvs. tummen och långfingret.
  836. Denna »strandskatt» var en avgift för rätten att fiska, grundande sig därpå, att konungen ansågs som ägare av vattnet längs landets kuster. Avgiften är emellertid vida äldre än från Sven Alvivassons tid; den synes ha blivit införd redan av Harald hårfagre.
  837. Även dessa »landören», en avgift för rättigheten att föra varor ur landet, ha varit i kraft före Sven Alvivassons regeringstid. Möjligen ha de emellertid tidigare utkrävts endast av isländingar (och utländingar i allmänhet), ej av norrmän.
  838. »Knytlingarna» betyder här: Knut och hans son (Sven). Ordet användes sedan som namn på. den från Knut härstammande danska konungaätten.
  839. Se ovan kap. 194. Einar kom hem först efter Olavs fall.
  840. Se ovan kap. 171.
  841. Jämför ovan kap. 217 f.
  842. Grimkel var konung Olavs hirdbiskop; jämför kap. 57 ovan
  843. Köpstaden, dvs. Nidaros.
  844. Jämför s. 74 not 3. [Not 170].
  845. Gudväv: ett dyrbart prakttyg (enligt somliga elt slags sammet).
  846. Det vill av Snorres här något oklara framställning synas, som om Snorre menade, att den omtalade hälsobringande källan blivit inbyggd i (den först av Olav Kyrre resta) Kristkyrkan (den senare domkyrkan). Så var emellertid ej förhållandet; det var i stället i den i omedelbar närhet av Kristkyrkan belägna, av Harald hårdråde byggda, men redan före Snorres tid rivna, Mariakyrkans kor som denna källa befann sig.
  847. »Den stora kyrka som nu står», dvs. den del av den genom ärkebiskop Östens försorg ombyggda Kristkyrkan (domkyrkan) som var fullbordad, då Snorre skrev sin historia; jfr ovan s. 437 not 1. [Not 761].
  848. Jämför kap. 238 ovan. Olavskyrkan, som byggdes av Olav den heliges son, Magnus den gode, var belägen på den plats, där rådhuset nu ligger.
  849. Gårdar: Gårdarike, dvs. Ryssland. — Orden syfta på något eljest okänt underverk av Olav den helige under hans vistelse i Ryssland.
  850. Gårdar: Gårdarike, dvs. Ryssland. — Orden syfta på något eljest okänt underverk av Olav den helige under hans vistelse i Ryssland.
  851. »Ringutdelarn», d. ä. den givmilde fursten, som frikostigt utdelar guldringar till sina män; här: Sven Alvivasson.
  852. Detta uttryck syftar därpå, att Olav efter sin död ansågs för helig och därför betraktades såsom ännu levande; jämför vad Snorre här förut berättat om den döde konungens hudfärg, hår- och skäggväxt m. m.
  853. Haralds (dvs. Harald grenskes) son: Olav den helige.
  854. De två sista versraderna saknas i alla handskrifter av Konungasagorna; de äro här tillagda efter annan källa.
  855. Se ovan kap. 37 och 51.
  856. Med »det inre landet» synes Sigvat mena Upplanden, där Olav först blev tagen till konung, och han synes härmed vilja framhäva, att Olavs regeringstid bör räknas från denna tidpunkt.
  857. »Härens herre»: krigarhövdingen, konungen.
  858. Om Are och hans betydelse såsom källa för Snorre se del 1 s. XX f. [I inledningen ] samt 5 ff. . [I Snorres Prologus.
  859. Sigvat syftar i denna vers på vad som berättas om Olavs uppställning av hären vid Stiklarstad, där de svenska hjälptrupperna (som delvis utgjordes av hedniska män) slodo på vänstra flygeln. Huruvida Olav själv (med anslutning till Kristi indelning av människorna vid den yttersta domen) nedlagt någon symbolik i denna placering av hedningarna i förhållande till de kristna, är väl ovisst. Sigvat synes ha fattat det så.
  860. Om Olav Tryggvessons giftermål med Gyda se dennes historia kap. 32. I vad mån Tryggves anspråk voro berättigade, kan icke avgöras. I varje fall synas hans föregivna fränder i Norge icke ha trott på hans kungliga börd.
  861. Se ovan s. 291 not 2. [Not 506].
  862. Se ovan s. 382 not 2. [Not 668].
  863. Tryggves farfader Tryggve Olavsson hade liksom dennes fader Olav varit konung i Viken; se Harald hårfagres historia kap. 42 och Håkon den godes historia kap. 2, 9.
  864. Denna dikt, som vanligen anföres anonym, tillskrives i ett par gamla handskrifter — måhända med rätta — Sigvat Thordsson.
  865. Författaren till denna »flock» är okänd.
  866. »Odens fågel»: poetisk beteckning för korpen.
  867. Köpstaden, dvs. Nidaros.
  868. Se ovan s. 167 not 1. [Not 327].
  869. Se ovan s. 94 not 1. [Not 214].