Kvädet om Atle (NFS)

Fra heimskringla.no
Hopp til: navigasjon, søk
Har du husket å støtte opp om ditt favoritt kulturprosjekt? → Bli en Heimskringla-venn og gi et bidrag til Heimskringla.no.

Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ► Original.gif Norsk.gif Dansk.gif Svensk.gif
Norsk.gif Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif Svensk.gif
Svensk.gif


Edda

Öfversättning:
Nils Fredrik Sander

Kvädet om Atle



Hunnerkongen Atle Ukendt kunstner

Gudrun, Gjukes dotter, hämnades sina bröder, såsom vida kändt är vordet. Först dräpte hon Atles söner, men därefter dräpte hon Atle och brände hans boning jämte hela hirden. Härom är detta kväde diktadt.


1.
Atle till Gunnar
sände en gång
kloke svennen att rida,
som Knefröd är nämnd;
till Gjukes gårdar kom han
och till Gunnars hall,
till bänkarna kring elden
och brygden af smakligt mjöd.

2.
Där drucko drottmän,
dolska och tysta,
vin i valsalen
och våndades för hunars vrede;
tog då Knefröd till ordet,
tämligen kall i rösten,
sydländske svennen,
där han satt å högbänk.

3.
”Hit mig Atle sände
sitt ärende att rida
å betseltuggande fåle
i fåkänd mörk skog,
att bjuda eder, Gunnar,
å hans bänk komma
i hvardagshattar,
till Atles hem som gäster.

4.
Sköldar kunnen där I välja,
kastvapen af askträ,
guldhamrade hjälmar
och hunars manskap,
silfverprydda schabraker
pansar i purpurfärg,
brynjor till skydd mot spjut
och betseltuggande hästar.

5.
Vallen vill eder han gifva,
den vida Gnitahedens,
med sitt gny af lansar
och af gyllne stäfvar;
därtill dråpliga smycken,
dundrarens egen stad
och den mycket fagra skog,
som Mörkveden nämnes.”

6.
Då vände sitt hufvud Gunnar
och till Högne talte:
”Hvad råder du, ungersven,
när vi röna slikt?
Guld visste jag ej
å Gnitaheden
annat än sådant,
som vi ägde själfva.

7.
Sju salar vi hafva
af svärd fulla
och hvart af dessa
med hjälte af guld;
min häst är den bästa
och hvassast mitt svärd,
bågar min bänk mer passa
än brynjor af guld;
min hjälm, min sköld är hvitast,
hämtad ur Kjars hall,
en af de mina är bättre
än mängden af hunar.

8.
Hvad synes dig makan mena,
när hon sände en ring,
med varghår höljd?
En varning tycks hon bringa;
ty varghår fann jag
flätadt i röda ringen,
ulfvalikast oss vägen är
Atles ärende att rida.”

9.
Hvarken fränder eller närskylda
Gunnar till färd eggade,
spående eller rådande,
och ej de, som rika voro;
då hälsade han dem
som det höfs en konung,
härlig i mjödsalen
och mäkta modig.

10.
”Så res dig, Fjörner!
I furstars lag du låte
guldskålarna gå omkring
mellan kämpars händer!

11.
Ulfven öfver niflungars
arf skall råda,
I gamle, grönt land värda,
om Gunnar tager miste,
men björnar, I blekpälsade,
bita vår skörd med tänderna
till gamman för vargflock,
om Gunnar ej återkommer.”

12.
Följde sitt lands furste
frejdade hirdmän,
med tårar fejd upphetsarn
från huna-gården;
då kvad den unge
arftagarn af Högne:
”Hell eder, och dristigt faren,
hvart hugen drager eder!”

13.
Med foten de tappra egga
öfver fjällen att skynda
de betseltuggande fålar
å fåkänd mörk skog;
allt hunalandet skalf,
när de hårdröra foro
och drefvo spörädda fålar
öfver fagergröna fält.

14.
Atles land de sågo
och djupens Lidskälf,
i borgen den höga
Bickes sändemän dväljas —
sydfolkens sal
af säten full,
med bonad i räckor sömmad
och blänkande sköldar.

15.
Än bålverkens spjutslungare,
Atle båld, där drack
vin i vinhallen;
väktare ute sutto
att speja å Gunnars män,
om med gnyende spjut
de kommo att väcka
kämpen till stridslek.

16.
Fann deras syster först,
att till salen de kommo,
båda hennes bröder,
af brygden något hon druckit:
”Förrådd är du nu, Gunnar,
hvad vill du i godo vinna
mot harmsna hunars svek?
Från hallen skynda dig genast!

17.
Bättre dig höfdes, broder,
att i brynja du fore
än i hvardagshatten
Atles hem besöka;
att i sadel du sutte
å solheta dagar,
låtande nornor gråta
öfver lik, som bleknat,
och hunars sköldmör
sköta harfven,
men Atle själf
i ormagården komma;
den ormagården är nu
för eder bestämd.”

18.
Gunnar kvad:
”För sent är redan, syster,
att samla niflungar,
för långt bort att söka
lydfolk till följe,
med flodmalmen röda
frejdade kämpar värfva.”

19.
Gunnar fången togo
och i fjättrar satte
borgherrens vänner
och bundo med fasta band.
Högne sju högg ned
med skarpa svärdet,
men en åttonde vrok han
å eldens glöd.

20.
Så skall en frejdad hjälte
mot fiender värja sig;
Högne sökte att hålla
Gunnar händerna fria.

(Härefter heter det i Völsungasagan: Konung Atle sade: ”Ett stort under är det, huru mången man här fått sätta lifvet till för honom; skären nu hjärtat ur honom, och må det vara hans bane.” Högne svarade: ”Gör som dig lyster! Frimodigt vill jag afbida, hvad I viljen företaga; och det skall du skönja, att icke rädes mitt hjärta, ty rönt har jag förut hårda skiften och var redo att tåla mandomsprof, då jag var osårad; men nu äro vi mycket sårade, och du kan råda öfver våra öden.” Då mälte konung Atles rådgifvare: ”Jag ser en bättre utväg: låtom oss hellre taga trälen Hjalle, men dölja Högne! Denne träl är till döden lagd, han lefver icke så länge, att han icke förblifver en usling.” Trälen, som hörde detta, skrek högljudt och lopp undan hvarhelst honom tycktes någon vån att kunna gömma sig; sade sig svårt drabbad och utsatt för ofärd i följd af deras ofred, så ock denna dagen vara en olycksdag, då han skulle dö från sin goda kost och sin vård om svinen. Men de gropo och hotade honom med knifven; han skrek då högt, innan han ännu kände udden. Då tog Högne till orda, såsom få skulle gjort, om de blifvit satta på prof, och han bad för trälens lif, sägande sig icke vilja höra hans klagolåt, men väl varna för att främja denna lek. Trälen vardt då skonad till lifvet.
Nu vordo Gunnar och Högne båda satta i fjättrar. Då sade konung Atle till konung Gunnar, att han skulle yppa, hvar guldet fanns, om han ville behålla sitt lif.)

21.
De frågade den tappre
göta folkfursten,
om sitt lif han ville
lösa med guldet.

22.
Gunnar kvad:
”Förr skall Högnes hjärta
i min hand ligga,
blodigt, skuret
ur den bålde ryttarens,
furstesonens bröst
med skarpt ett bitande svärd.”

23.
Då skuro de hjärtat
ur Hjalles bröst,
lade det blodigt å fat
och buro det för Gunnar.

24.
Kvad då Gunnar,
kämpadrotten:
”Här hafver jag Hjalles
hjärta, den feges,
olikt Högnes
hjärta, den hugfulles;
det bäfvar mycket,
där å bordet det ligger,
det bäfvade hälften mer,
när i bröstet det låg.”

25.
Då log Högne,
när till hjärtat de skuro
å lefvande kummelsmeden,
klaga han minst tänkte;
de lade det blodigt å fat
och buro det för Gunnar.

26.
Men stolt kvad Gunnar,
spjutens niflung:
”Här hafver jag Högnes
hjärta, den hugfulles,
olikt Hjalles
hjärta, den feges;
litet det bäfvar,
där å bordet det ligger,
bäfvade mycket mindre,
när i bröstet det låg.

27.
Så skall du, Atle,
från ögonen fjärran vara
som fjärran du skall
från smyckena varda;
ensam mig förunnad
är all den dolda
niflungaskatten,
nu, när Högne ej lefver.

28.
Städse var mig tvifvel,
medan vi tvenne lefde,
nu är mig intet tvifvel,
när jag ensam lefver.
Floden, den visa, råde
öfver furstars tvistemalm,
det af asarna kända
niflunga-arfvet;
i vällande bölja blänke
valens ringar
hellre än att guldet skall
å hunars händer glänsa!”
(Till sina egna män:)
”Vänden de rullande vagnar,
fången är redan bunden!”

29.
Atle den rike
red sin Glamman,
omhvärfd af stridstörnen
var de sviknes svåger;
men segerhjältarnes
syster, Gudrun,
tvang sina tårar
och trädde i larmsalen in.

30.
Hon kvad:
”Så gånge dig, Atle,
som du med Gunnar åt dig
i eder ofta svurit
och tidigt aflagt löften,
än vid sol i södersalen,
än vid Sigtyrs klippa,
den äkta bäddens lifhäst,
och än vid Ulls ring!”

31.
Och dock allt längre dädan
drog till döds
betselskakaren
den barske smyckevårdarn ;
mängden af furstar lade
kämpen lefvande
i den tränga gården,
som tillredd var.

32.
Där inne för ormarna
Gunnar, ensam vorden,
harmfull slog
sin harpa med handen:
strängarna klungo;
så skall en käck
ringbrytare mäkta
mot män sitt guld värna.

33.
Atle lät å besök
i eget land
sin dammhöljda häst
hasta från mördandet;
dån var i gården,
dragares trängsel,
vapenklang af stridsmän,
de voro från heden komna.

34.
Ut gick Gudrun
Atle till mötes
med gyllene bägarn
att bringa fursten en hälsning:
”Taga kan du nu,
konung, i dina salar
gladt med din Gudrun
de hädangångnas piltebarn!”

35.
Klang där var af Atles
vinfyllda bägare,
när i hallen samman
de hunar kommo;
in trädde skäggprydda män,
de ena som de andra.

36.
Skred då omkring
skirletta mön
i dråpliga valhallen
att dryck dem bjuda;
och tilltugg valde
vidunderlig dis
af nödtvång åt bleknande kämpar
men nidord till Atle kvad:

37.
”Dina söners hjärtan,
svärdutdelare,
blodiga hafver du
med honung tuggat;
jag mente, du modig kunde
val varmt mänskokött
äta som tilltugg
och ärad gäst bjuda.

38
Ej kallar du mera
till dina knän
Erp och Eitil, de två,
att vid ölgillet smeka;
ej ser du dem mera
från ditt säte midt i salen
skifta ut guld,
skäfta spjut,
manar hvfsa
eller hästar tämja.”

39.
Dar vardt å bänkarna sorl,
sällsamt buller bland männen
och gny under purpurmantler,
de gräto öfver huna-barnen;
blott Gudrun ensam
aldrig grätt
öfver björnhårda bröderna
eller blomstrande sönerna,
de unga och oerfarna,
dem hon med Atle fostrat.

40.
Guld strödde hon ut,
den svanhvitglänsande,
husfolket med röda
ringar hon gladde;
fullbordas lät hon sitt öde
men ädla malmen fara,
den vreda kvinnan ej skonade
skattgömmehusen.

41.
Oförberedd var Atle,
rusig hade han sig druckit,
vapen både han icke,
var ej på vakt mot Gudrun;
den leken var städse blidare,
när lent de hvarandra
som oftast smekte
i ödlingars åsyn.

42.
Hon bädden med svärdsudd
gaf blod att dricka
och med dråplysten hand
hundarna löste;
huskarlarne hustrun väckte,
när framför hallens dörr
hon brinnande fackla lade,
slik brödrahämnd hon tog.

43.
Åt lågorna gaf hon alla,
som inne voro
och från mordet på Gunnars män
ur mörka skrymslet kommit;
där ramlade gammal timring,
i rök uppgingo visthus,
de budlungars salar
brändes ned, och sköldmör
hejdas i lefnadsloppet,
segna i hetan eld.

44.
Fullkvädet är nu om detta.
Så far ej mera fram
en kvinna i brynja
att bröder hämnas;
först då, när den fagra trenne
folkkonungars banebud
fått bära, skulle hon själf
få slockna i döden!


HEIMSKRINGLA er et privat initiativ. Prosjektet mottar ikke noen form for offentlig støtte. Vi har kun utgifter og ingen faste inntekter. Kostnader til teknisk drift og utstyr bæres av privatpersoner. Alle økonomiske bidrag mottas derfor med stor takk. Ønsker du eller ditt foretak å støtte prosjektet økonomisk? Ta gjerne kontakt med oss, eller bruk vårt norske kontonummer 97105024499. Du kan også støtte oss via vårt Vipps-nummer 78431. For utenlandske bidrag bruk vårt IBAN-nummer NO6897105024499, med SWIFT-kode: DNBANOKK eller SEPA-kode: SKIANOBB. En kan også overføre penger til HEIMSKRINGLA via PayPal eller vippse via mobilen til 78431. Vi selger også fast annonseplass på venstre sidemeny til rimelig pris. Alle bidragsytere krediteres med navn for sine bidrag.