Kvädet om Völund (NFS)

Fra heimskringla.no
Hopp til: navigasjon, søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ► Original.gif Norsk.gif Dansk.gif Svensk.gif
Norsk.gif Dansk.gif Svensk.gif
Norsk.gif Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif
Dansk.gif
Dansk.gif


Edda

Öfversättning:
Nils Fredrik Sander

Kvädet om Völund



Völund og hans brødre ser de tre svanemøer.
(F. W. Heine, 1882)

Nidud hette en konung i Svitjod; han hade två söner och en dotter, som hette Bödvild. Bröder funnos tre, söner af Finnakungen; den ene hette Slagfinn, den andre Egil, den tredje Völund. De gingo på skidor och jagade djur. De kommo till Ulfdalen och byggde sig där hus; är ock där ett vatten, som kallas Ulfsjön. Tidigt en morgon funno de å sjöstranden tre kvinnor. som spunno lin, och hos dem lågo deras svanehamnar, ty de voro valkyrjor. Två af dem voro döttrar af konung Lödver, nämligen Ladgun-Svanhvit och Hervör-Allvitter, men den tredje, Ölrun, var Kjars dotter af Valland. De tre bröderna förde dem med sig hem till sina boningar. Egil fick Ölrun och Slagfinn Svanhvit men Völund Allvitter. I sju vintrar bodde de samman; därefter flögo kvinnorna bort att söka strider och kommo ej tillbaka. Då lopp Egil på skidor att leta efter Ölrun, och Slagfinn sökte Svanhvit, men Völund satt i Ulfdalen. Han var enligt fornsägnerna den konstfärdigaste man, som män känna. Konung Nidud lät taga honom handgripligen, såsom här i ett kväde är omtaladt.


1.
Mör flögo sunnan
mörk skog igenom,
Allvitter den unga
sitt öde att fylla;
satte sig att hvila
å sjöastrand
de diser frän söder,
som dyrt lin spunno.

2.
En bland dem tog
Egil att fästa,
mans fager mö
med finhyllta barmen;
den andra var Svanhvit,
som svanevingar hade;
men den tredje
af de trenne systrar
omslöt Völunds
hvita hals.

3.
Där sutto de sedan
i sju vintrar,
men under den åttonde
åkom dem längtan,
och i den nionde
nödtvång dem skilde;
de mör fingo lust
till mörkan skog,
Allvitter den unga
sitt öde att fvlla.

4
Kom där från jakten
jägaren vägsynt;
Slagfinn och Egil
funno salen öde,
gingo ut och in
att efter dem söka:
öster lopp Egil
efter Ölrun,
och söder ut Slagfinn
efter Svanhvit.

5.
Men ensam Völund
i Ulfdalen satt,
hamrade glödröda
guldet vid härden
och lät hvar armring
som lås sig lycka;
satt bidande så
sin brynljusa kvinna,
om till honom hon villo
vända tillbaka.

6.
Det spörjer Nidud,
njarernas drott,
att ensam Völund
i Ulfdalen satt;
om natten foro män
i naglade brynjor,
deras sköldar blänkte
i månskärans sken.

7.
Ur sadel de stego
vid salens gafvel,
gingo in och fram
i ändlångan sal;
ringar de sågo
radade å bastband,
sju hundra, som alla
ägdes af smeden.

8.
De togo dem af,
de trädde dem på,
utom en enda,
som undan de togo.
Kom då från jakten
jägaren tvifvelögd,
Völund, som vankat
vägen lång.

9.
Brådt gick den raske
att björnkött steka;
högt brann riset
af helmogen fura,
vindtorra veden,
framför Völund.

10.
Satt å björnfäll
och byglarna räknade
alfernas furste
men en saknade;
tänkte, att Lödvers
dotter tagit den,
att Allvitter den unga
vore återkommen.

11.
Länge han satt så,
tills han somnade,
och han vaknade,
glädjelös vorden;
fann händerna tyngda
af hårda bojor
men omkring fötterna
en fjätter slagen.

12.
Völund kvad:
”Hvilka äro de herrar,
som åsatte vindens
tämjare bastband
och bundo mig?”

13.
Nu ropade Nidud,
njarernas drott:
”Hur fick du, Völund,
furste för alferna,
vårt ärfda gods
i Ulfdalen här?
Guld var där icke
å Granes väg,
och fjärran vårt land
från källflödets fjäll.”

14.
Völund kvad:
”Jag minns, att vi ägde
mera rikedom,
när helbrägda hjonelag
hemma vi voro:
Ladgun och Hervör,
af Lödver borna,
känd var Ölrun
som Kjars dotter.

15.
In gick hon och fram
i ändlånga salen,
stod å golfvet
och stillsamt sade:
”Ej glad nu är han,
som gångar ur skogen.”

Konung Nidud gaf sin dotter Bödvild den ring, som han tagit af bastet hos Völund; men själf bar han det svärd, hvars ägare Völund var.

16.
Drottningen kvad:
”Hans tänder svåra blottas,
när svärdet honom visas
och ringen af Bödvild
buren han varsnar:
talande äro ögonen
hos ormen, den glänsande!
Så stäcken hans senors
styrka med knifsegg
och sätten honom sedan
i Sävarstad!»

Detta verkställdes så, att hans senor i knävecken afskuros, och vardt han satt å en holme, som låg där framför landet och hette Sävarstad. Där smidde han åt konungen allsköns smycken. Ingen man dristade gå till honom utom konungen ensam.

17.
Völund kvad:
”Blänker vid Niduds
bälte svärdet,
som jag har brynt
det bästa jag kunde.
som jag har härdat
det högsta mig tycktes.

18.
Min flammande klinga
bäres fjärran för alltid.
ej ser jag henne mer
till Völunds smedja buren.
Nu bär Bödvild
min egen bruds
ring den röda —
ej råder jag bot därför!”

19.
Sä satt han, ej han sof, alltjämt
han slog med sin hammar,
och svek han smidde
helt snart mot Nidud.
Två piltar lupo
att titta i dörren,
söner af Nidud
i Sävarstad.

20.
De kommo till kistan,
kräfde nycklarna,
synbar var ondskan,
när de sågo däri;
där voro smycken i mängd,
som syntes dem vara
ädlaste guld
och äkta stenar.

21.
Völund kvad:
»Kommen ensamt, I två,
kommen i morgon,
så låter jag guldet
er gifvet varda!
Men sägen ej för mö
eller män i salen,
sägen för ingen,
att I sett mig här!”

22.
Arla kallade
en den andre,
broder sin broder:
”Bort att ringsmidet se!”
De kommo till kistan,
kräfde nycklarna,
synbar var ondskan,
när de sökte däri.

23.
De ungbjörnars hufvud
han afskar då
och under läskhon
lade deras läggar;
men de hvita skålar,
som skyldes af håret,
med silfver han omslöt
och sände till Nidud.

24.
Ädelstenarna
ur ögonhålen
sände han Niduds
sluga maka;
men af de tvenne
piltarnes tänder
bröstsmycken han gjorde
och Bödvild sände.

25.
Bödvild ringen
började rosa,
bar den till Völund,
när bräckt den blifvit:
”Törs för ingen det yppa,
utom för dig!”

26.
Völund kvad:
”Bräckan i guldet
vill jag bota så,
att ringen din fader
fagrare tyckes,
och din moder
mycket bättre,
och dig själf
på samma sätt.”

27.
Han bar henne dryck, —
och den bästa han kände, —
att snart i stolen
hon slumrade in.

28.
Völnnd fortfor:
”Nu har jag hämnd
för min harm fått,
all? — utom en enda,
inbiten i hullet.”
”Dock väl mig!” — kvad han, —
”jag kommer på fötterna,
fast Niduds kämpar
deras kraft förtogo.”

29.
Leende Völund
i luften hof sig;
gråtande Bödvild
gick bort från ön,
rädd för älskarens flykt
och sin faders vrede.

30.
Ute står Niduds
illsluga maka,
gick in och fram
i ändlånga salen;
men å salsgården han
satt sig att hvila:
Ӏr du vaken, Nidud,
njarernas drott?”

31.
Nidud kvad:
”Städse jag vakar
glädjelös vorden,
sämst jag sofver
efter sönernas död;
kallt är mig hufvudet,
kalla dina råd,
ty ville jag nu
med Völund tala.”

32.
(Till Völund, som infunnit sig:)
”Säg mig, Völund,
alfers väktare,
hvad vardt af de bålda
björnungar mina?”

33.
Völund kvad:
”Först skall du alla
eder mig svärja:
vid skeppets bord
och vid sköldens rand.
vid hästens bringa
och huggsvärdets egg,
att kval du ej vållar
Völunds kvinna
eller bruden min
till bane varder; —
om jag en kvinna äger,
af eder känd,
eller har ett barn
inom hallen här.”

34.
(Sedan Nidud aflagt de begärda
ederna, fortfor Völund:)
”Gå till smedjan,
som själf du gjorde,
där finner du bälgen
med blod bestänkt;
ungbjörnarnes hufvud
jag afskar där
och under läskhon
lade deras läggar.

35.
De hvita skålar,
som skyldes af håret,
med silfver jag omslöt
och sålde åt Nidud;
ädelstenarna
ur ögonhålen
sände jag Niduds
sluga maka.

36.
Men af de tvenne
piltarnes tänder
bröstsmycken jag gjorde
och Bödvild sände;
nu går Bödvild
med barn hafvande,
enda dottern
af eder båda.”

37.
Nidud kvad:
”Ej mälte du än ett ord,
som mer mig gräma kunde
eller värre, Völund, för dig
jag ville nagla fast.
Så hög finns ingen man,
att dig af hästen han tager,
och ej så dråplig,
alt dig han skjuter ned,
där du sväfvar fram
under fästets sky.” —

38.
Leende Völund
i luften hof sig,
men surmulen Nidud
satt där kvar.

39.
Nidud kvad:
”Så res dig, Tackråd,
min träl den bäste,
bed Bödvild, mön
med de bjärta brynen.
gånga fagert smyckad
med sin fader att tala!”

40.
(Till Bödvild, som inkommit:)
”Är det sant, Bödvild,
som de sade åt mig,
att Völund och du suttit
samman å holmen?”

41.
Bödvild kvad:
”Sant är det, Nidud,
som han sade åt dig,
att Völund och jag suttit
samman å holmen
en olycksstund,
som jag aldrig förskyllt;
men minst jag honom
motstå förstod,
och minst jag honom
motstå förmådde!”