Magnus Erlingssons historia

Fra heimskringla.no
Hopp til: navigasjon, søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ► Original.gif Norsk.gif Dansk.gif Svensk.gif
Norsk.gif Dansk.gif


Snorre Sturlasson:

Norges konungasagor


översatta av Emil Olson


C.W.K. Gleerups Förlag
Lund
1919-26


MAGNUS ERLINGSSONS HISTORIA


1.

Sedan Erling hade fått visshet om, vilka planer Håkon och hans män hade[1], sände han bud till alla de hövdingar som han visste hade varit konung Inges förtrogna vänner, till de av konungens hirdmän och handgångna män som hade kommit undan samt till Gregorius huskarlar[2] och kallade dem till ett möte. Då de träffades och samtalade, blev det genast beslutet, att de skulle hålla hären samlad, och de förbundo sig härtill genom fasta löften inbördes.

Sedan rådslogo de om, vem de skulle taga till konung. Erling »skakke» tog till orda och frågade, om det vore hövdingarnas och de andra ländermännens mening, att Simon »skalps» son, Harald »gilles» dotterson[3], skulle tagas till konung, och att Jon Hallkelsson skulle sättas till anförare för flocken. Jon undanbad sig. Man sporde då Nikolaus Skjaldvorsson, konung Magnus barfots systerson[4], om han ville bliva skarans hövding. Men Nikolaus svarade så, att det vore hans råd, att man skulle taga den till konung, som vore av konungaätt, och den till styresman för flocken, hos vilken man kunde vänta det största förståndet. Då frågade man Arne »konungsmåg», om han ville låta välja någon av sina söner, konung Inges bröder, till konung[5]. Arne svarade, att Kristinas son, konung Sigurds dotterson, hade den bästa arvsrätten till konungadömet i Norge. »Där är också», sade han, »den man till att styra för honom, som plikten åligger att draga försorg både om honom och riket, nämligen hans fader Erling, en klok och oböjlig man, mycket prövad i strider och en god styresman för landet. Han skall icke sakna framgång i detta företag, om hövdingarna följa honom.»

Många understödde livligt detta förslag. Erling svarade: »Det synes mig, efter vad jag hör, som om de flesta som bliva tillsporda häri helst skulle vilja draga sig undan från att åtaga sig denna vanskliga sak. Nu synes det mig, om vi taga fatt på detta, ovisst, huruvida den som ställer sig i spetsen för hären vinner konungavärdigheten, eller om det kommer att gå på samma sätt nu, som det har gått många andra som givit sig in på dylika stora företag, nämligen att de för den sakens skull ha mist all sin egendom och därtill livet. Om våra planer få framgång, så kan det nog hända, att det finnes några som skulle ha velat mottaga detta anbud. Men den som åtager sig detta vanskliga värv måste med all makt förebygga, att han icke möter mothugg eller fiendskap av dem som äro med i detta rådslag.» Alla lovade att göra denna överenskommelse med full trohet. Då sade Erling: »Det vill jag då säga som min mening, att det tyckes mig ligga den största fara för mitt liv i att tjäna Håkon; och fastän även detta synes mig mycket farofullt, så vill jag dock hellre äventyra att låta eder råda, och jag skall taga emot ledarskapet för flocken, om det är allas eder mening och önskan och om I viljen bekräfta saken med ed.» Alla lovade detta, och på denna sammankomst blev det sålunda avtalat, att de skulle taga Magnus Erlingsson till konung.

Sedan hölls ting i staden, och på det tinget blev Magnus tagen till konung över hela riket; han var då fem år gammal. Därefter trädde alla de män, som voro där och som hade varit konung Inges handgångna män, i den nye konungens tjänst, och var och en av dem fick samma titel och värdighet som han förut hade haft hos konung Inge.


2. Konung Magnus färd till Danmark.

Erling »skakke» rustade sig till att fara bort och skaffade sig skepp; han hade med sig konung Magnus och alla de handgångna män som voro där. På färden medföljde Arne »konungsmåg», konung Inges moder Ingrid med sina två söner, Jon »kutiza»[6] son till Sigurd »stork», samt Erlings huskarlar och de som hade varit Gregorius tjänare; de hade tillsamman tio fartyg. De foro söderut till Danmark till konung Valdemar[7] och Buriz Henriksson[8], konung Inges broder. Konung Valdemar och konung Magnus voro nära fränder; konung Valdemars moder Ingelborg och Kristinas moder, konung Magnus mormoder, Malmfrid, voro nämligen systrar, döttrar till konung Harald österut i Gårdar; Harald var son till Valdemar Jarisleivsson[9].

Konung Valdemar tog väl emot dem, och han och Erling voro ofta i samtal och rådslag. Slutet på deras överläggningar blev, att konung Valdemar skulle från sitt rike giva konung Magnus all den hjälp som han behövde för att vinna Norge och sedan behålla det, och i gengäld skulle Valdemar ha den del av det norska riket som hans förfäder, Harald Gormsson och Sven tveskägg, hade haft, det vill säga hela Viken norrut till Rygjarbit[10]. Denna överenskommelse bekräftades med eder och bindande avtal. Därefter gjorde Erling och hans män sig redo till avfärd och seglade ut från Vendelskage[11].


3. Strid i Tunsberg.

Konung Håkon for om våren strax efter påsk norrut till Tråndheim; han hade då alla de skepp som konung Inge hade ägt. Håkon höll ting i köpstaden[12], och där blev han tagen till konung över hela landet; han gav Sigurd av Reyr[13] jarlsnamn, och denne blev där tagen till jarl. Sedan foro Håkon och hans män tillbaka söderut och ända österut till Viken. Konungen begav sig till Tunsberg, och Sigurd jarl sändes österut till Kungahälla för att med en del av hären värja landet, om Erling komme söderifrån.

Erling och hans män kommo i land i Agder och styrde genast norrut till Bjorgvin. De dräpte där konung Håkons »syssloman», Arne »brigdarskalle»[14], och foro sedan tillbaka österut[15] för att möta konung Håkon. Sigurd jarl hade icke fått någon underrättelse om Erlings färd till Norge och satt därför kvar österut vid Älven; konung Håkon var i Tunsberg. Erling lade till vid Hrossanes[16] och låg där några dygn. Konung Håkon rustade sig i staden.

Erling seglade in emot staden. De togo ett lastskepp, fyllde det med ved och halm och satte eld på det; vinden låg på i riktning mot staden, och lastskeppet drev in emot den. Man förde två trossar ombord på lastskeppet, band två »skutor» vid dem och rodde sedan fram »skutorna», efter som lastskeppet drev före. När det brinnande fartyget hade kommit nästan ända in till staden, höllo de män som voro på »skutorna» fast lastskeppet med trossarna, för att staden icke skulle råka i brand; men röken lade sig så tät över staden, att man icke kunde se något från bryggorna, där konungens fylking stod. Sedan förde Erling hela sin flotta in på vindsidan av elden och började skjuta på konungens här.

När stadsborna sågo, att elden nalkades deras hus, och då många blevo sårade av skotten, höllo de råd och sände prästen Hroald »långtal»[17] ut till Erling för att bedja om fred för sig och staden. Då han kom tillbaka och sade dem, att fred hade givits dem, upplöste de konungens fylking. Sedan stadsborna hade dragit bort, tunnades folket av på bryggorna. Några av Håkons män uppmanade till att hålla stånd, men Anund Simonsson, som då var den främste styresmannen för hären, sade: »Icke vill jag kämpa för att vinna makten åt Sigurd jarl, då han själv icke är tillstädes.» Därefter flydde Anund och hela hären jämte konungen och drog upp i landet. Där föllo många män i Håkons skara. Detta blev då kvädet:

Anund önskade icke
ännu att pröva kampen,
förrn Sigurd kom från söder
till hjälp med huskarlsflocken.
Magnus raska kämpar
käckt drogo upp för gatan;
Håkons klovassa hökar[18]
skyndade hastigt undan.

Thorbjörn »skakkeskald»[19] säger så:

Jag hört, att lycka du hade,
jarl, i det vida Tunsberg —
gärna du blodar i striden
tanden på häxans fåle.
Stadens borgare räddes
för skuren av skarpa pilar;
männen fruktade elden
och klangen av spända bågar.


4. Om Erling och Håkon.

Erling »skakke» tog i Tunsberg alla de skepp som konung Håkon ägde; där fick han också »Bökesuden»[20], som konung Inge hade haft. Erling for sedan omkring och lade under sig hela Viken och landet så långt norr ut som han kom. Han satt om vintern i Bjorgvin. Erling lät dräpa konung Håkons länderman Ingebjörn »sipel»[21] norrut i Fjordarna[22].

Konung Håkon uppehöll sig i Tråndheim under vintern, men om våren därefter uppbådade han leding och rustade sig att fara söderut emot Erling. Där voro då med honom Sigurd jarl, Jon Svensson, Eindride den unge och Anund Simonsson, Filippus Petersson, Filippus Gyrdsson, Ragnvald »kunta», Sigurd »kåpa», Sigurd »hjupa»[23], Fredrik »köna»[24], Åskel på Forland, Gunnar byfogdes son Thorbjörn och Strad-Bjame.


5. Om Erlings här.

Erling var i Bjorgvin och hade en stor här. Han utfärdade reseförbud för alla skepp som ville fara norrut till köpstaden, emedan han trodde, att det alltför snart skulle komma underrättelser till Håkon, om skeppen finge fara däremellan. Han föregav som skäl, att det vore bättre för Bjorgvinborna, att de själva finge njuta de goda saker som funnos pä skeppen — fastän köpmännen måste sälja dem billigare, än de funno skäligt — än att de fördes i händerna på deras fiender och ovänner, dem till hjälp och understöd. Nu samlades en mängd skepp i staden, ty många kommo varje dag, och inga foro därifrån. Sedan lät Erling draga de lättaste av sina skepp på land och lät det ryktet komma ut, att han tänkte vänta där och taga upp striden med sina vänners och fränders hjälp.

En dag lät Erling så blåsa till möte med alla skeppsstyresmännen och gav alla köpmansskeppen lov att fara, vart de ville. Då de som förde fartygen och redan lågo färdiga att avsegla med sin last — somliga med köpmansvaror, somliga i andra ärenden — hade fått tillstånd av Erling att fara, var det också god vind för att segla norrut längs kusten, och innan man hade hunnit till non[25] den dagen, hade alla som voro resfärdiga avseglat. De som hade de snabbaste fartygen sökte att påskynda sin färd så mycket som möjligt, och alla kappades med varandra.

När denna flotta kom norrut till Möre, mötte de konung Håkons män. Han själv höll där på med att samla och utrusta sin här och kalla till sig ländermännen och ledingsfolket. Han hade icke på lång tid haft några underrättelser från Bjorgvin. Nu fingo han och hans män samma besked av alla skepp som kommo seglande söderifrån, det nämligen, att Erling »skakke» hade låtit draga upp sina skepp i Bjorgvin och att de skulle bliva tvungna att söka upp honom där. De sade, att Erling hade mycket folk. Håkon seglade då därifrån till Veö[26], men sände Sigurd jarl och Anund Simonsson in i Raumsdal för att skaffa folk och skepp; han sände också några män till Nord- och Sunnmöre. Då konung Håkon hade uppehållit sig några få dagar i köpstaden, seglade han därifrån litet längre söderut; han menade, att deras färd därifrån skulle gå raskare och att folket skulle fortare komma till honom.

Erling »skakke» hade givit köpmansskeppen färdelov från Bjorgvin om söndagen; på tisdagen, när morgonmässorna voro lästa, lät han blåsa i konungsluren, kallade krigsfolket och stadsborna till sig och lät sätta ut de skepp som förut hade blivit dragna upp på land. Därefter höll han husting med sin här och med ledingsmännen, framlade sin plan, utsåg styresmän på skeppen och lät läsa upp, vilka som voro mönstrade till konungens skepp. Tinget slutade därmed, att Erling befallde var och en göra sig redo på den plats som han skulle ha och hotade med förlust av liv eller lemmar den som stannade kvar i staden, då han lade ut med »Bökesuden». Orm »konungsbroder»[27] avseglade med sitt skepp genast om kvällen, och de flesta av de övriga fartygen hade redan förut legat segelfärdiga.


6. Om Erling »skakke».

På onsdagen, innan mässorna hade lästs i staden, seglade Erling bort från staden med hela hären; de hade tjugoett skepp. Det blåste en kraftig vind söderifrån längs kusten. Erling hade med sig sin son, konung Magnus. Där voro många ländermän, och de hade mycket präktigt folk. Då Erling seglade norrut förbi Fjordarna, sände han en »skuta» in från segelleden till Jon Hallkelssons gård; de togo där Nikolaus, son till Simon »skalp» och Harald »gilles» dotter Maria[28], till fånga och förde honom med sig ut till hären; han for på konungens skepp.

Tidigt i ottan på fredagen seglade de in i Steinavåg[29]. Konung Håkon låg där i en hamn med fjorton skepp. Han själv och hans män voro uppe på ön och lekte, och hans ländermän sutto på en kulle. De fingo se, att en båt rodde söderifrån in till ön. Två män sutto i den; de böjde sig vid rodden baklänges ända ned till bottnen av båten och togo icke mindre kraftigt i årorna framåt. När de kommo i land, gåvo de sig icke tid att binda båten utan sprungo genast båda. Stormännen sågo detta och sade sig emellan, att dessa män troligen hade nyheter att framföra. De stego upp och gingo emot dem, och så snart de möttes, frågade Anund Simonsson: »Kunnen I säga oss något om Erling »skakke», eftersom I faren fram så brådt?» Den som först kunde få mål i munnen för trötthets skull svarade: »Här kommer Erling seglande emot eder söderifrån med tjugo skepp eller inemot det och många mycket stora. I kunnen snart se deras segel.»

Då sade Eindride den unge: »För nära näsan, sa’ karlen, blev skjuten i ögat.» De gingo nu skyndsamt dit där som lekarna pågingo, och därefter ljöd luren och det gavs signal till hela hären att gå till skeppen så fort som möjligt. Det var vid den tiden på dagen, då maten var nästan färdig. Allt folket rusade nu till skeppen. Var och en sprang ut på det fartyg som var honom närmast, och skeppen blevo härigenom ojämnt bemannade. De grepo till årorna, och några reste masterna, vände skeppen mot norr och styrde mot Veö, emedan de där väntade sig god hjälp av stadens män.


7. Konung Håkons fall.

Snart sågo de seglen på Erlings skepp, och de båda härarna kommo inom synhåll för varandra. Eindride den unge hade ett skepp som kallades »Draglaun», en stor långskepps-buza[30]; men han hade fått föga folk, ty de som förut varit på hans skepp hade sprungit ombord på andra fartyg. Det var det eftersta av Håkons skepp. När Eindride kom midtför ön Sekk[31], hann »Bökesuden», som fördes av Erling »skakke», upp honom, och de två skeppen fästes samman. Håkon hade nästan hunnit in till Veö, när han hörde lursignaler; de skepp som voro närmast ville vända om och komma Eindride till hjälp. De båda härarna lade nu till strid, såsom de kunde komma till. Många segel föllo ned tvärs över skeppen, och dessa voro icke sammanbundna utan lade sig bord vid bord.

Denna strid varade icke länge, förrän ordningen bröts på konung Håkons skepp; några föllo och andra sprungo överbord. Håkon kastade över sig en blå kappa och sprang upp på ett annat skepp. Men han hade icke varit där länge, förrän han tyckte sig förstå, att han hade kommit bland fiender, och då han tänkte sig om, såg han icke någon av sina män eller något av sina skepp i närheten. Då gick han upp på »Bökesuden» och fram till männen i framstammen och bad om fred; »stamboarna» togo honom till sig och gåvo honom fred. I denna strid hade det varit stort manfall å ömse sidor, dock mest i Håkons här. På »Bökesuden» hade Simon »skalps» son Nikolaus fallit, och för detta dråp beskylldes Erlings egna män. Efter detta blev det ett uppehåll i striden, och skeppen skilde sig ifrån varandra.

Det blev sagt Erling, att konung Håkon var ombord där på skeppet, och att »stamboarna» hade tagit honom till sig och hotade att försvara honom. Erling sände då en man fram i skeppet och bad säga »stamboarna», att de skulle taga vara på Håkon, så att hän icke komme undan, men sade sig icke sätta sig emot, att konungen finge fred, om detta vore stormännens vilja och om det från hans sida söktes förlikning. »Stamboarna» tackade honom alla hjärtligt för hans ord. Därefter lät Erling blåsa starkt i lurarna och befallde, att man skulle ro till anfall mot de skepp som ännu icke voro avröjda. Han sade, att de aldrig skulle få bättre tillfälle än nu att hämnas konung Inge. Då höjde alla härskri, eggade varandra och kastade sig in i striden.

Under detta tumult fick konung Håkon banesår. Efter hans fall och sedan hans män hade blivit varse detta, rodde de häftigt fram, kastade sköldarna, höggo med båda händerna och aktade icke på sitt liv. Men denna oförvägenhet blev dem snart till stor skada, ty Erlings män sågo, var de voro blottade för hugg. En stor del av konung Håkons här föll, och anledningen härtill var mest den, att Håkons män voro mycket underlägsna i antal och att de täckte sig så litet med sina sköldar. Det tjänade icke något till för Håkons män att bedja om nåd, undantagandes dem som stormännen togo i sitt våld och utlovade böter för. Dessa män föllo i Håkons här: Sigurd »kåpa», Sigurd »hjupa» och Ragnvald »kunta». Några skepp kommo undan och rodde in i fjordarna, och de männen frälste så sitt liv. Konung Håkons lik fördes in i Raumsdal och blev jordat där. Hans broder, konung Sverre[32], lät sedan föra konung Håkons lik norrut till köpstaden[33] och gravlägga det i stenmuren i Kristkyrkan på södra sidan i koret.


8. Konung Håkons hövdingar fly.

Sigurd och Eindride den unge, Anund Simonsson, Fredrik »köna» och några andra hövdingar höllo samman flocken, lämnade skeppen kvar i Raumsdal och drogo sedan till Upplanden. Erling »skakke» och konung Magnus begåvo sig med sin här norrut till köpstaden och lade landet under sig överallt där de foro fram. Sedan lät Erling kalla till ting på Eyrar[34]; där blev Magnus tagen till konung över hela landet. Erling stannade där endast en kort tid, ty trönderna syntes honom icke vara att lita på för honom och hans son. Magnus kallades nu för konung över hela riket.

Konung Håkon var en mycket vacker man, väl vuxen, lång och smärt. Han var mycket bred över axlarna och därför kallade folket honom Håkon »härdabred». Eftersom han var ung till åren, styrde andra hövdingar riket med honom. Han var glad och vänlig i sitt tal, lekfull och ungdomlig till lynnet. Han var mycket avhållen av folket.


9. Om konung Sigurd.

Markus på Skog[35] var en man från Upplanden, en frände till Sigurd jarl. Markus uppfostrade konung Sigurds son, som också hette Sigurd. Uppländingarna togo Sigurd till konung på tillskyndan av Sigurd jarl och andra stormän som hade följt konung Håkon; de hade ännu en stor härstyrka. Deras skara for ofta delad i två flockar. Konungen och Markus höllo sig mera undan från striderna, men Sigurd jarl och de andra hövdingarna voro med sina följen oftare i fara. De drogo mest omkring på Upplanden, men vände sig stundom ned emot Viken.

Erling »skakke» hade ständigt sin son Magnus med sig; han hade hela skeppsflottan och hade vård om hela rikets försvar. Han var i Bjorgvin någon tid om hösten och for därifrån österut till Viken och slog sig ned i Tunsberg. Han ämnade tillbringa vintern där och lät i Viken indriva de skatter och intäkter som tillkommo konungen. Eftersom Sigurd jarl hade litet land men stort följe att underhålla, blev det snart brist på penningar för honom, och där hövdingarna ej voro närvarande, sökte hans folk tillägna sig gods på olagligt sätt, delvis genom fräcka anklagelser men delvis med uppenbart rån.


10. Sigurd jarl förbannas.

Vid denna tid stod det norska väldet i rikt flor. Bönderna voro rika och mäktiga och ovana vid förtryck eller ofred av krigarflockarna. Det förekom icke något rån, utan att det genast blev mycket omtalat och fördömt. Innevånarna i Viken voro mycket goda vänner till konung Magnus och Erling; härtill bidrog mest den kärlek som de hade hyst till konung Inge Haraldsson, ty Vikborna hade alltid med sin styrka tjänat under hans baner. Erling lät hålla vakt i staden; tolv män vakade var natt.

Erling höll ständigt ting med bönderna, och där talades ofta om Sigurdsmännens våldsgärningar. På intalan av Erling och andra män i hären ropade bönderna livligt bifall till den meningen, att det skulle vara en lycklig gärning, om man kunde få den flocken nedgjord. Arne »konungsmåg» talade länge om denna sak och slutade med några hårda ord; han bad alla dem som voro närvarande på tinget, både krigsfolket och bönderna och stadsborna, att de skulle med vapenbrak efter lagen döma Sigurd jarl och hela hans flock i djävulens våld, både levande och döda. På grund av den upphetsning och våldsamhet som rådde i sinnena gingo alla in på detta, och denna gruvliga sak blev antagen och fastställd, såsom lagen bjuder att döma på tinget. Prästen Hroald »långtal» talade också i detta mål; han var en mycket vältalig man, och hans tal gick nästan ut på detsamma som förut hade blivit sagt. Erling höll gästabud om julen i Tunsberg, och konungen utbetalade lönerna där vid kyndelsmässan.


11. Om Erling.

Sigurd jarl for med sitt bästa folk omkring i Viken. Många underkastade sig honom för övermaktens skull, och många betalte penningar. Han for på det sättet vida omkring i landet och kom fram på olika orter. Några män i hans flock sökte i hemlighet fred av Erling, och denne lät svara, att alla de män som bådo därom skulle få nåd till livet, men endast de som icke hade förbrutit sig mot honom i större saker skulle få rätt att vistas i riket. När männen i flocken sporde, att de icke skulle få fred till att stanna i landet, bidrog detta mycket till att hålla skaran samman; ty det var många som visste sig skyldiga till sådana gärningar, att Erling kunde tycka sig ha stor sak emot dem. Filippus Gyrdsson gick till förlikning med Erling; han fick tillbaka sina egendomar och for åter hem till sina gårdar. Kort därefter kommo Sigurds män dit och dräpte honom. Mycken skada gjorde man varandra genom att överfalla och dräpa varandras män, men här är icke skrivet om annat än det som hövdingarna hade del i.


12. Om Erling.

Det hände i början av fastan, att det kom bud till Erling, att Sigurd jarl kunde väntas draga emot honom; man hade sport till honom här och var, stundom på närmare stundom på längre håll. Erling sände då ut kunskapare för att få veta, var Sigurd och hans män visade sig. Han lät också varje kväll blåsa i lurarna för att kalla hären ut ur staden; folket låg samlat under nätterna och var indelat i fylkingar.

Det kom bud till Erling, att Sigurd jarl och hans män befunno sig icke långt därifrån uppe på Re[36]. Erling satte sig då i rörelse från staden; han hade med sig alla dem av stadens män som voro vapenföra och väpnade, undantagandes tolv man som lämnades kvar för att hålla vakt i staden. Han for från staden på eftermiddagen tisdagen i andra veckan av den långa fastan[37]; var man hade proviant med sig för två dagar. De tågade under natten, och det tog lång tid att föra allt folket ut ur staden. De voro två män om var häst och var sköld. Då hären mönstrades, räknade den nära tretton hundra man.

När kunskaparna kommo dem till mötes, fingo de veta, att Sigurd jarl befann sig med fem hundra man på Re på en gård som heter Hravnsnes[38]. Erling lät då kalla samman sitt folk och meddelade dem, vad han hade sport; alla manade till att skynda på och omringa fienderna i husen eller kämpa där genast om natten. Erling talade och sade så: »Det kan synas rimligt, att mötet mellan oss och Sigurd jarl snart blir av; det finnes också mänga andra män i hans flock, vilkas händers verk det kan synas oss vara allt skäl att minnas, då de höggo ned konung Inge och många andra av våra vänner, som det skulle vara långt att här uppräkna. Den gärningen gjorde de med djävulens hjälp och med trolldom och nidingskap, ty det står här i vår lag och landsrätt, att ingen kan förverka sitt liv så, att det icke nämnes nidingsverk eller mord att dräpa honom under natten. Denna flock har efter trollkunniga människors råd sökt sin framgång i att kämpa i nattmörkret och icke i solens ljus. Endast genom att göra så ha de också lyckats att vinna seger och att slå till marken och besegra en sådan hövding[39]. Nu ha vi emellertid ofta sagt och visat, huru avskyvärt deras tillvägagångssätt har synts oss, då de tagit sig före att gå till strids under natten. Därför skola vi i stället följa de hövdingars föredöme, som vi känna bättre och som det är bättre att efterlikna, och hellre kämpa på ljusa dagen och i full slagordning än smyga oss över sovande män om natten. Vi ha godt om folk att ställa emot dem, så liten här som de ha. Vi skola således invänta dagen och gryningen, men hålla samman vår slagordning, i fall de skulle vilja överfalla oss.»

Efter detta satte hela hären sig ned. Några togo i sönder hövålmar och redde sig läger av dem, andra sutto på sina sköldar, och de inväntade så dagningen. Det var kallt väder med regnblandad snö.


13. Om Sigurd jarls fylking.

Sigurd jarl hade icke fått nys om Erlings här, förrän den redan var kommen helt nära. Hans män stego upp och väpnade sig; de visste icke riktigt, huru mycket folk Erling och hans män hade. Somliga ville fly, men de flesta ville stanna. Sigurd jarl var en klok och vältalig man, men ansågs icke för att vara särskilt modig; han var också mest benägen att fly, och härför fick han uppbära starkt tadel av sina män. Då det började att ljusna, begynte man att ställa upp härarna på båda sidor. Sigurd jarl ställde sin fylking på en backe ovanför bron mellan denna och gården; där flyter en liten å. Erling och hans män fylkade på andra sidan ån. Bakom fylkingen sutto några väl väpnade män till häst; de hade konungen hos sig.

Jarlens män sågo nu, att det var stor övermakt emot dem, och funno det rådligast att söka komma undan bort till skogen. Men jarlen sade: »I påstån, att jag icke har mod; det skola vi nu pröva. Akte sig nu var och en, så att han icke flyr eller vacklar förr än jag! Vi ha en god stridsplats. Vi skola låta dem gå över bron, men då deras fälttecken kommer över ån, skola vi kasta oss ned för backen över dem. Sen nu till, att ingen flyr från de andra!» Jarlen var klädd i brun kjortel och röd kappa med uppvikta skört och hade »hudskor»[40] på fötterna; han bar sköld samt ett svärd som hette »Bastarden». Hän sade: »Det vet Gud, att jag nu skulle vilja giva mycket för att få tillfälle att nå Erling »skakke» med ett hugg av Bastarden.»


14. Sigurd jarls fall.

Erling »skakkes» män ville gå fram emot bron; men han talade till dem och bad dem i stället vända sig uppåt längs ån. »Ån är liten», sade han, »och icke svår att vada över, ty det är jämn mark bredvid den.» Man gjorde nu så. Jarlens fylking drog sig uppåt längs backen midt emot dem. När backen tog slut och det var jämn och bra mark på andra sidan ån, befallde Erling, att hans män skulle läsa paternoster och bedja till Gud, att de som hade rätten på sin sida finge seger. De sjöngo alla högt »kyrie»[41] och slogo med vapnen på sina sköldar. Under detta larm smögo tre hundra av Erlings män undan och flydde. Erling och hans folk gingo över ån, och jarlens män höjde härskri. Det blev ingenting av med deras anfall uppifrån mot Erlings fylking; striden kom att stå på sluttningen av backen. Den började med spjutkastning och övergick snart till handgemäng med huggvapen. Jarlens baner vek tillbaka, så att Erling och hans män kommo upp på backen.


Erik Werenskiold: Erling och hans män gå över ån.


Striden varade sedan icke länge, förrän jarlens folk flydde till skogen, som låg bakom dem. Sigurd jarl fick bud härom, och männen uppmanade honom att fly. Han svarade: »Låt oss nu gå fram, så länge vi kunna!» De gingo då fram med stor oförvägenhet och höggo åt båda sidor. I den striden föllo Sigurd jarl och Jon Svensson[42] och nära sextio andra män. Erling och hans skara, som förlorat endast få män, förföljde de flyende bort emot skogen. Där mönstrade Erling sitt folk och vände tillbaka. Han kom nu och fick se, att konungens trälar höllo på att draga kläderna av Sigurd jarl; denne var ännu icke död, men var utan medvetande. Han hade stuckit sitt svärd i skidan, och det låg där vid sidan om honom. Erling tog upp det, slog trålarna därmed och befallde dem att gå därifrån. Därefter vände Erling tillbaka med sin här och slog sig ned i Tunsberg. Sju dagar efter det att jarlen hade fallit, togo Erlings män Eindride den unge tillfånga och dräpte honom.


15. Om Markus.

Då det vårades, foro Markus från Skog och hans fosterson Sigurd ned till Viken och skaffade sig skepp där. När Erling sporde detta, for han efter dem österut; de träffades i Kungahälla. Markus och hans män flydde ut på Hisingen. Där samlades landets folk, Hisingsborna, till dem och slöto sig till Markus flock. Erling rodde med sin här in emot land, och Markus män sköto på dem. Då sade Erling till sina män: »Låtom oss taga deras skepp, men icke gå i land och kämpa emot landhären! Hisingsboma äro svåra att hemsöka, hårda och okloka män. De kunna icke mer än en kort tid ha denna flock hos sig, ty Hisingen är ett litet land.» De gjorde nu så, att de togo skeppen och förde dem över till Kungahälla. Markus och hans män drogo upp i Markerna[43] och tänkte göra anfall därifrån. Båda härarna hade kunskapare ute och höllo känning med varandra. Erling hade en manstark här; han hade uppbådat ledingsmän från de kringliggande bygderna. De gjorde ömsesidiga överfall på varandra.


16. Om ärkebiskop Östen.

Efter ärkebiskop Jons[44] död blev Erlend »himaldes» son Östen vald till ärkebiskop. Östen blev vigd till sitt ämbete samma år som konung Inge föll[45]. Då Östen besteg ärkebiskopsstolen, var han mycket omtyckt av allt folket i landet; han var en mycket duglig man och av förnäm börd. Trönderna togo väl emot honom, ty de flesta stormän i Tröndelagen voro förbundna med honom genom frändskap eller svågerlag och alla genom uppriktig vänskap. Ärkebiskopen väckte då en sak på tal hos bönderna. Han talade först om biskopssätets små villkor och framhöll sedan, huru stor hjälp biskopssätet behövde, om det skulle hållas i samma mån ansenligare än förr, som det nu var förnämligare än förut, sedan det hade blivit ärkebiskopssäte. Han krävde av bönderna, att de skulle giva honom silvervärda örar i de böter som tillföllo honom; förut hade han fått sakörar, sådana som räknades i konungens böter[46]. Skillnaden mellan dessa örar var den, att den öre som han ville hava var dubbelt så stor som den andra. Med stöd av ärkebiskopens fränder och vänner och genom hans egen övertalning gick detta förslag igenom; det blev fastställt genom lag i hela Tröndelagen och antogs i alla de fylken som lydde under Östens ärkebiskopsdöme.


17. Om Markus och Sigurd.

Då Sigurd och Markus hade mist sina skepp i Älven och sågo, att de icke kunde uträtta något emot Erling, vände de tillbaka till Upplanden och drogo därifrån landvägen till Tråndheim. Där blevo de väl emottagna, och Sigurd blev tagen till konung på tinget på Eyrar. Många goda mäns söner slöto sig till deras flock. De skaffade sig skepp, rustade sig skyndsamt och foro, när det blev sommar, söderut till Möre. De krävde in alla konungens intäkter överallt där de foro fram.

Till landets försvar sutto i Bjorgvin ländermännen Nikolaus Sigurdsson[47] och Nokkve Pålsson[48] och jämte dem flera andra hövdingar: Thorolv »dryll»[49], Thorbjörn »byfogde» och några andra. Markus och hans män kommo seglande norrifrån, men när de fingo höra, att Erlings män sutto med en stor härstyrka i Bjorgvin, togo de vägen utomskärs och foro förbi söderut. Det var ett allmänt tal bland männen, att den sommaren hade Markus män god vind, vart helst de ville fara.


18. Sigurd blir dräpt.

Så snart Erling »skakke» fick veta, att Markus och hans män hade vändt sig mot norr, styrde han norrut till Viken. Han drog till sig folk och fick snart en talrik här samlad; han hade också många och stora skepp. Men då han ville fara ut i Viken, fick han motvind och låg länge än här och än där i hamnarna.

När Markus och hans flock kommo österut till Lister, sporde de, att Erling hade en väldig här i Viken. De vände då tillbaka norrut, och då de kommo till Hordaland, beslöto de att fara till Bjorgvin. När de kommo utanför staden, rodde Nikolaus ut emot dem; han hade mycket mera folk och större skepp. Markus och hans män sågo då ingen annan utväg än att ro undan söderut. Några styrde ut till havs, andra söderut i sunden, andra åter in i fjordarna. Markus själv och några av hans män flydde upp på en ö som heter Skarpa[50]. Nikolaus och hans män togo deras skepp. De gåvo fred åt Jon Hallkelsson och några andra män, men dräpte de flesta som de kunde komma åt. Några dagar senare fann Eindride »hedfölja»[51] Sigurd och Markus. De fördes in till Bjorgvin; Sigurd blev nedhuggen utanför Gravdal[52], och Markus och en annan man blevo hängda på Hvarvsnes[53]. Detta hände vid Mikaelsmässan[54]. Den flock som hade följt dem skingrades nu.


19. Om Erling och Hisingsborna.

Fredrik »köna» och Bjarne den elake, Anund Simonsson och Ornulv »skorpa» hade rott ut på havet med några skepp och styrde utomskärs i havet österut längs landet. Överallt där de gingo i land plundrade de och dräpte Erlings vänner. När Erling fick underrättelse om dråpet på Markus och Sigurd, gav han ländermännen och ledingsfolket hemlov. Själv styrde han med sina män österut över Folden, ty han hade där sport till några av Markus män. Sedan seglade han till Kungahälla och stannade där om hösten.

Den första veckan på vintern[55] for han ut till Hisingen med en stor styrka och sammankallade ting där. Hisingsborna kommo ned och höllo ting. Erling anklagade dem för att ha lupit i flock med Markus män och fylkat en här emot honom. Assur hette den man som var mäktigast bland bönderna och som förde deras talan. Tinget varade länge, men till slut överlämnade bönderna saken till Erlings dom. Han stämde dem till möte i staden efter en vecka och nämnde femton män bland bönderna som skulle komma dit. Då de kommo till mötet, dömde Erling dem att böta trehundra nötkreatur. Bönderna foro hem och voro illa tillfreds med sin lott. Icke långt därefter blev älven isbelagd, så att Erlings skepp fröso inne. Då höllo bönderna böterna inne och hade någon tid en här samlad. Erling rustade till julgästabud, hade »sammanskottsöl»[56] och höll sitt folk samlat under julen. Natten efter femte dag jul for han ut till ön, omringade Assur i hans gård och brände honom inne. I allt dräpte han under denna färd hundra män och brände tre gårdar. Sedan for han tillbaka till Kungahälla. Efter detta kommo bönderna till honom och betalte böterna.


20. Fredrik och Bjarne bliva dräpta.

Tidigt på våren, så snart skeppen kunde sättas i sjön för isens skull, gjorde sig Erling »skakke» redo och for bort från Kungahälla. Han hade sport, att de män som förut hade varit i Markus flock härjade norrut i Viken. Erling lät kunskapa om deras färd, for och sökte efter dem och träffade på dem, där de lågo i en hamn. Anund Simonsson och Ornulv »skorpa» kommo undan, men Fredrik »köna» och Bjarne den elake blevo tagna tillfånga, och många i deras flock blevo dräpta. Erling lät binda Fredrik vid ett ankare och kasta honom över bord. För denna gärning blev Erling mycket hatad i Tröndelagen, ty Fredrik hade där en stor och framstående släkt. Bjarne lät Erling hänga. Bjarne yttrade då, såsom hans vana var, de värsta grovheter, innan han blev hängd. Så säger Thorbjörn »skakkeskald»:

Öster om fjorden Erling
gav döden åt rånsmännens skara,
när dit han drog — av »Köna»
många ondt hade lidit.
Vid ankarspetsen Fredrik
blev bunden, och Bjarne den onde,
böndernas skräck, fick dingla
snart i det höga trädet.

Anund och Ornulv och de skaror som hade kommit undan flydde till Danmark, men vistades stundom i Götaland[57] eller Viken.


21. Konung Magnus krönes.

Erling »skakke» for sedan till Tunsberg och stannade där länge om våren; men när det blev sommar, seglade han norrut till Bjorgvin. Där var då mycket folk samlat. Där voro legaten Stefanus från Rom, ärkebiskop Östen och andra norska biskopar. Där var också biskop Brand[58], som då hade blivit vigd till biskop över Island, och konung Magnus barfots dotterson Jon Loptsson[59]; då hade konung Magnus[60] och andra fränder till Jon erkänt släktskapen med honom.

Ärkebiskop Östen och Erling »skakke» träffades ofta och talade i enrum med varandra. En gång hände det under deras samtal, att Erling frågade: »Är det sant, herre, som man säger, att I haven ökat värdet av ören i edra böter bland bönderna norrut i landet?»[61] Ärkebiskopen svarade: »Det är visserligen sant, att bönderna ha medgivit mig att öka örevärdet i mina böter. Men det ha de gjort av fri vilja och utan allt tvång, och därmed ha de ökat Guds ära och vår biskopsstols intäkter.» Erling svarade: »Är detta den helige konung Olavs lag, herre, eller han I tagit något hårdare på denna sak, än som är skrivet i lagboken?» Ärkebiskopen sade: »Den helige konung Olav har väl stiftat lagen så, som han fick bifall och samtycke till av allmogen; men icke står det någonstädes i hans lag, att det är förbjudet att öka Guds rätt.»

Erling svarade: »Om I viljen öka eder egen rätt, så torden I väl vilja hjälpa oss också till att öka konungens rätt lika mycket?» Ärkebiskopen genmälte: »Du har redan förut tillräckligt ökat din sons värdighet och makt. Om jag har olagligt tagit större böter av bönderna än förut, så menar jag, att större lagbrott är begånget, då den är konung över riket som ej själv är konungs son; därtill finns det varken lag eller föredöme här i landet.» Erling sade: »Då Magnus blev tagen till konung över Norges rike, så gjordes det med Edert samtycke och råd och likaså med de andra biskoparnas här i landet.»

Ärkebiskopen svarade: »Du lovade, Erling, att om vi gåve vårt samtycke till att Magnus bleve tagen till konung, så skulle du styrka Guds rätt allestädes av all din makt.» — »Jag medgiver», sade Erling, »att jag har lovat att hålla Guds lag och landets rätt med all min och konungens makt. Nu ser jag emellertid här ett bättre råd, än att vi ömsesidigt beskylla varandra för att ha svikit våra löften. Låtom oss hellre hålla alla våra avtal! Stödjen I konung Magnus i hans makt, såsom I han lovat, så skall jag stödja Eder makt i allt som är godt och gagneligt.» Sedan tog samtalet helt och hållet en vänlig vändning mellan dem.

Erling sade: »Om Magnus icke är tagen till konung efter den sed som sedan gammalt har rådt här i landet, så kunnen I av Eder makt giva honom kronan, såsom Guds lag[62] föreskriver att viga en konung till innehavare av makten. Fastän jag icke är konung eller av kunglig ätt, så ha de flesta konungar, som ha varit i vår tid, icke känt till lag eller landsrätt så väl som jag, och konung Magnus moder är äktafödd dotter av en konung och en drottning; Magnus är också son av en drottning[63] och äkta hustru. Om I viljen viga honom till konung, så kan sedan ingen med rätta taga konungadömet ifrån honom. Vilhelm »bastarden» var icke son till en konung, och likväl blev han vigd och krönt till konung över England[64]; konungadömet har sedan alltjämt förblivit hos hans ätt i England, och alla dess konungar ha varit krönta. Icke heller var Sven Ulvsson i Danmark konungason, och likväl blev även han krönt till konung[65], och sedan ha hans söner efter honom och den ene efter den andre av den ätten blivit krönta. Nu ha vi här i landet en ärkebiskopsstol; det är en stor heder och prydnad för vårt land. Låtom oss nu öka det goda och även ha en krönt konung likaväl som engelsmännen och danerna.»

Ärkebiskopen och Erling talade sedan ofta om denna sak, och de kommo väl överens. Ärkebiskopen framlade saken för legaten och lyckades med lätthet förmå denne till att giva sitt samtycke. Därefter höll ärkebiskopen ett möte med lydbiskoparna[66] och andra präster och framställde saken för dem. Alla svarade på samma sätt och sade, att deras råd var att göra så, som ärkebiskopen ville. De önskade alla, att kröningen skulle komma till stånd, så snart de funno, att ärkebiskopen ville ha det så. Det var allas dom.


22. Konung Magnus kröning.

Erling »skakke» lät reda till ett stort gästabud i konungsgården; den stora kungssalen behängdes med pell och väggbonader och pryddes med stora kostnader. Sedan hölls gästabud för hirden och alla handgångna män; där voro en stor mängd gäster och bland dem många hövdingar. Magnus blev vigd till konung av ärkebiskop Östen; fem andra biskopar, legaten[67] och en stor mängd präster voro närvarande vid kröningen. Erling »skakke» och tolv ländermän svuro de av lagen föreskrivna ederna tillsammans med konungen[68]. Den dag då kröningen ägde rum, hade Erling bjudit ärkebiskopen, legaten och alla biskoparna till sig; det var ett mycket präktigt gästabud. Erling och Magnus gåvo där många stora gåvor. Då var Magnus åtta år gammal; han hade varit konung i tre år[69].


Erik Werenskiold: Ländermännen hylla den krönte konung Magnus.


23. Sändebud från konung Valdemar.

Konung Valdemar hade sport de tidenderna från Norge, att konung Magnus var ensam härskare i riket, och att alla andra partier där i landet hade blivit utrotade. Han sände då några av sina män med brev till konung Magnus och Erling och erinrade dem om de avtal som Erling, såsom här förut är omtalat, hade ingått med konung Valdemar, nämligen att denne skulle få Viken västerut till Rygjarbit, om Magnus bleve ensam konung i Norge[70]. Då sändebuden kommo fram och visade Erling danakonungens brev och när Erling förstod, vilket krav den danske konungen ställde på Norge, framlade han saken för de män hos vilka han brukade söka råd. De svarade alla med en mun, att man aldrig skulle giva danerna del i Norge, ty det sades, att den tid, då danerna hade makten över Norge, hade varit den värsta man hade upplevat där i landet[71]. Den danske konungens sändebud talade sin sak inför Erling och begärde, att han skulle lämna besked i saken. Erling bad dem fara med sig österut till Viken om hösten och sade, att han skulle fatta sitt beslut, sedan han hade träffat de klokaste männen där.


24. Om Erling.

Erling »skakke» for om hösten österut till Viken och uppehöll sig i Tunsberg. Han sände några män över till Borg och lät sammankalla ting från de fyra fylkena där i Borg[72]. Därefter for Erling dit med sitt följe. Då tinget var satt, talade Erling och gjorde reda för det avtal som hade träffats mellan honom och den danske konungen, då Erling och Magnus först hade tagit upp striden med sin flock. »Jag vill», sade han, »hålla alla de överenskommelser som vi då gjorde, om det är eder, böndernas, vilja och samtycke att hellre tjäna den danske konungen än denne konung, som är vigd och krönt till landet här.» Bönderna svarade Erling och sade så: »För ingen del vilja vi bliva danakonungens undersåtar, så länge en enda av oss Vikbor är i livet.» Hela allmogen störtade upp med rop och skrik och bad Erling hålla de eder, som han hade svurit allt folket i riket, att försvara sin sons land. »Vi skola alla följa dig», sade de. Därmed upplöstes tinget.

Därpå foro den danske konungens sändebud söderut hem till Danmark och omtalade, vad utgång deras ärende hade fått. Danerna talade många hårda ord om Erling och alla norrmännen och sade, att man av dem aldrig rönte annat än ondt. Det ryktet gick, att den danske konungen våren därefter skulle uppbåda sin här och härja i Norge. Erling for om hösten norrut till Bjorgvin och satt där vintern över; han gav där lön åt sina män.


25. Om tröndernas brev.

Samma vinter foro några danska män landvägen genom Norge. De sade att de, såsom många plägade göra, skulle fara till den helige konung Olav för att bedja vid hans grav. När de kommo till Tråndheim, träffade de där många stormän. De fram förde till dem sitt ärende, som var, att den danske konungen hade sändt dem för att söka vänskap och stöd hos dem, om han komme till landet; han lovade att giva dem både makt och gods. Med detta budskap följde den danske konungens brev och sigill och därjämte den önskan, att bönderna skulle i gengäld sända sina brev och sigill. De gjorde så, och de flesta underkastade sig gärna de krav som gjordes i konungens budskap. Sändebuden foro tillbaka österut[73], när det led mot slutet av den långa fastan[74]. Erling satt i Bjorgvin.

När det vårades, omtalade Erlings vänner för honom ett rykte som de hade hört av några från Tråndheim komna köpmän, att trönderna hade övergått till öppen fiendskap mot honom och att de kungjorde på sina ting, att om Erling komme till Tråndheim, så skulle han aldrig åter komma ut förbi Agdanes[75] med livet. Erling menade, att detta bara vore påfund och löst snack. Han lät kungöra, att han skulle fara söderut till Unarheim[76] till det ting som hölls där under gångdagarna[77], och utrustade för färden en snäcka med tjugo par åror, en »skuta» med femton par åror och dessutom ett proviantfartyg. När skeppen voro segelfärdiga, började det blåsa hårdt från söder. På tisdagen i gångdagarna lät Erling blåsa signal till samling på skeppen, men männen voro ovilliga att fara från staden och tyckte, att det var tungt att ro emot vinden. Erling lade till med sina skepp norrut i Biskopshamn[78]. Då sade han: »I knoten över att ro emot vinden; tagen nu och resen masterna, hissen seglen och låten skeppen gå norrut!» De gjordo så och seglade nu norrut dag och natt. På kvällen om onsdagen seglade de in förbi Agdanes. Där träffade de samman med en stor mängd fartyg — lastskepp, roddbåtar och »skutor» —; det var folk som for in till staden till vakan[79], somliga före, andra efter dem. Folket i staden gav därför icke akt på långskeppen som kommo seglande.


26. Om Erling och trönderna.

Erling »skakke» kom till staden[80] vid den tid, då ottesången lästes i Kristkyrkan. Han och hans män gingo upp i staden, och det sades dem, att ländermannen Alv »hrode», Ottar »birtings» son[81], ännu satt och drack med sina män. Erling gick emot dem, och Alv blev dräpt tillsamman med större delen av sitt följe. Endast få andra män föllo, ty de flesta stormännen hade gått till kyrkan. Detta hände om natten före Kristi himmelsfärdsdag.

Tidigt på morgonen lät Erling med lurarna kalla allt folket ut till ting på Eyrar. På tinget framställde han nu sina anklagelser mot trönderna och åtalade dem för landsförräderi mot honom och konungen. Han nämnde såsom delaktiga häri Bård »ståndhale», Pål Andreasson och Rasse-Bård — den siste hade vid den tid sysslomansämbetet i staden — och ännu många andra män. De svarade och förklarade sig oskyldiga i denna sak. Då steg Erlings kapellan upp, höll fram en mängd brev och insegel och frågade, om de kände igen sina sigill, som de hade sändt till den danske konungen om våren. Breven blevo också upplästa. Där voro också med Erling de danska män som hade farit med breven på vintern; Erling hade gripit dem för detta ändamål. De berättade nu för allt folket, huru var och en hade yttrat sig: »Så sade du, Rasse-Bård, och slog dig för bröstet: ’ur detta bröst komma från början alla dessa råd’.» Bård svarade: »Jag var galen, herre, när jag talade så.» Det blev då ingen annan utväg än att överlämna domen i hela denna sak åt Erling. Han tog genast en stor mängd gods av många och dömde alla dem ogilla som hade blivit dräpta[82]. Därefter for han tillbaka söderut till Bjorgvin.


27. Konung Valdemars färd till Norge.

Konung Valdemar uppbådade samma vår en stor här i Danmark och styrde med den norrut till Viken. Så snart han kom in i den norske konungens rike, hade bönderna stora skaror samlade emot honom. Konungen for fredsamt och lugnt fram med sin här, men så snart de kommo i närheten av land, sköto bönderna på dem, om det så var bara en eller två, och danerna tyckte, att folket i landet tydligt visade dem sin illvilja.

När de kommo till Tunsberg, kallade Valdemar samman ett ting där på Haugar, men ingen kom dit från bygderna däromkring. Då talade konung Valdemar och sade så: »Det är lätt att se, att alla stå oss emot här i landet. Vi ha nu två ting att välja emellan: antingen att fara med härsköld över landet och icke skona något, varken gods eller män, eller också att fara tillbaka söderut med oförrättat ärende. För min del är jag mest benägen för att styra med min här i österväg[83] till hedniska länder, som det finnes så många av, och icke dräpa kristna män här, även om de ha fullt ut förtjänat det.» Alla andra hade lust att härja i landet, men konungen genomdrev sin vilja, att de skulle fara tillbaka söderut. Det plundrades dock vida omkring på de yttre öarna och överallt där konungen icke själv var med. De foro sedan söderut till Danmark.


28. Erlings färd till Jutland.

Då Erling »skakke» sporde, att den danska hären hade kommit till Viken, gjorde han allmänt uppbåd över hela landet både av folk och skepp. Det samlades en mycket stor här, och Erling styrde nu med den österut längs kusten. När han kom till Lidandesnes, fick han höra, att den danska hären hade vändt tillbaka till Danmark och att danerna hade plundrat vida omkring i Viken. Då gav han hela ledingshären hemlov, men han själv och några ländermän seglade med ett stort antal skepp efter danerna söderut till Jutland. Då de kommo till ett ställe som heter Dyrså[84], lågo danerna där, hemkomna från ledingståget, och hade en stor mängd skepp. Erling rodde emot dem och kämpade med dem. Danerna flydde snart, sedan de mist många av sina män. Erling och hans män plundrade skeppen och köpstaden[85] och fingo där ett mycket stort byte. Därefter foro de tillbaka till Norge. Det var nu en tid ofred mellan Norge och Danmark.


29. Erlings färd till Danmark.

Konung Sigurds dotter Kristina for om hösten söderut till Danmark. Hon besökte där sin frände, konung Valdemar; de voro kusiner på mödernet[86]. Konungen tog mycket vänligt emot henne och gav henne intäkter där i landet, så att hon kunde väl underhålla sina män. Hon var ofta i samtal med konungen, och han var mycket vänlig emot henne. Våren därefter sände Kristina bud till Erling och bad honom komma till den danske konungen och förlika sig med honom.

Sommaren därpå var Erling i Viken. Han utrustade ett långskepp, bemannade det med sitt bästa folk och seglade över till Jutland. Han fick veta, att konung Valdemar befann sig i Randaros[87]. Han seglade dit och kom till staden vid den tid, då de flesta sutto till bords. När de hade tältat och förtöjt sitt fartyg, gick Erling i land med ett följe av elva män; de voro alla brynjeklädda, hade hattar över hjälmarna och svärd under kapporna och gingo så till konungens härbärge. Rätterna höllo just på att bäras in, och dörren var öppen. Erling och hans män gingo genast in och fram till högsätet. Erling sade: »Vi vilja ha fred, konung, både här och för vår hemfärd.» Konungen såg på honom och sade: »Är du här, Erling?» Han svarade: »Erling är här, och säg oss nu fort, om vi få fred!» Där voro åttio av konungens män inne i salen, alla vapenlösa. Konungen sade: »Fred skolen I få, Erling, såsom du begär! Jag gör mig icke till niding på någon som kommer i mitt hus.» Då kysste Erling konungens hand och gick sedan ut till sitt skepp.

Erling stannade där en tid hos konungen. De rådslogo om förlikning mellan sig och rikena, och de blevo ense om att Erling skulle stanna där som gisslan hos den danske konungen och att Åsbjörn »snara», biskop Absalons broder[88], skulle fara till Norge såsom motgisslan.


30. Konung Valdemars och Erlings samtal.

Det hände en gång, att konung Valdemar och Erling talades vid. Då sade Erling: »Det synes mig vara den bästa grunden för förlikning, att I fån hela den del av Norge som lovades Eder i vårt avtal. Om det är så, vilken styresman viljen I då sätta däröver, månne en dansk?» — »Nej», svarade konungen, »ingen dansk hövding torde vilja fara till Norge och där brottas med ett hårdsint och uppstudsigt folk, då han här har det godt nog.» Erling sade: »Jag for hit, därför att jag för ingen del ville gå miste om Eder vänskap. Hit till Danmark ha förut män från Norge farit, Håkon Ivarsson och Finn Arnesson, och Eder frände, konung Sven, gjorde båda till sina jarlar[89]. Jag har icke mindre makt i Norge nu, än de hade då, och konungen gav dem Halland att styra, ett rike som han förut ägde. Nu synes det mig, herre, att I mycket väl kunnen skänka mig detta land[90], om jag blir Eder handgångne man, så att jag styr detta rike för Eder. Min son, konung Magnus, skall icke heller vägra mig detta, och jag skall vara förbunden och skyldig till all den tjänst som följer med jarlsnamnet.» Sådant och annat liknande talade Erling, och till slut kom det därhän, att Erling trädde i konung Valdemars tjänst och konungen ledde honom till högsätet[91] och gav honom jarldöme och Viken till län och styrelse. Sedan for Erling hem till Norge och var sedan jarl, så länge han levde; han höll ständigt fred med den danske konungen.

Erling hade fyra oäkta söner: den förste hette Hreidar, den andre Ogmund — dessa hade var sin moder —; den tredje var Finn och den fjärde Sigurd; deras moder var Åsa den ljusa, och de voro yngst. Kristina och Erling hade en dotter, som hette Ragnhild; hon var gift med Jon Thorbergsson från Randaberg[92]. Kristina for bort från landet med en man som hette Grim »rusle»[93]; de foro ut till Miklagård och vistades där en tid och hade några barn tillsammans.


31. Om Olav.

Olav, en son till Gudbrand Skavhuggsson och konung Östen Magnussons dotter Maria[94], uppfostrades hos Sigurd »agnhatt» på Upplanden. Medan Erling var i Danmark, reste Olav och hans fosterfader en flock mot honom, och till den slöto sig många uppländingar. Olav blev tagen till konung där. De drogo med sin skara omkring på Upplanden, och stundom foro de till Viken eller österut till Markerna[95]. De hade inga skepp. När Erling fick höra talas om denna flock, for han med sin här till Viken; han låg ute på sina skepp under sommaren, men på hösten begav han sig till Oslo och höll gästabud där om julen. Han hade kunskapare ute i landet för att utspeja flockens förehavanden och for också själv tillsamman med Orm »konungsbroder» upp i landet för att söka efter dem. Då de kommo till ett vatten däruppe[96], togo de alla skepp som lågo där vid stranden.


32. Om Erling.

Den präst som läste mässorna på Rydjokul[97] — det är vid det nämnda vattnet — bjöd jarlen och hans män till gästabud och bad, att de skulle komma vid kyndelsmässan. Jarlen lovade att komma, då det tycktes honom vara godt att få höra gudstjänsten där, och de rodde dit över vattnet kvällen före mässodagen. Prästen hade emellertid en annan plan i sinnet. Han sände några män för att underrätta Olav och Sigurd om Erlings färd. Om kvällen gav han Erling och hans män mycket starkt öl och lät dem dricka mycket. När jarlen och hans följe gingo att sova, voro deras sängar redda i gästabudssalen. Då de hade sovit en liten stund, vaknade jarlen och frågade, om det icke vore tid för ottesången. Prästen svarade, att ännu var blott en liten del av natten gången, och bad dem sova i ro. Jarlen sade: »Jag drömmer mycket i natt och sover illa.» Sedan somnade han. Ännu en gång vaknade han och bad prästen stiga upp och läsa mässan. Prästen bad jarlen sova och sade, att det icke var mer än midnatt. Jarlen lade sig ned och sov en liten stund; därpå sprang han upp och bad sina män, att de skulle kläda på sig. De gjorde så; de togo sina vapen, gingo till kyrkan och lade sina vapen utanför, medan prästen läste ottesången.


33. Striden på Rydjokul.

Olav och hans män fingo bud om kvällen. De gingo under natten sex mils[98] väg, och det tyckte folk vara oerhört mycket gånget på så kort tid. De kommo till Rydjokul vid ottesången; det var då som mest nedmörkt. Olav och hans män gingo till stugan och höjde härskri; de dräpte där inne några män som icke hade gått till ottesången. Då Erling och hans män hörde ropet, sprungo de till sina vapen och drogo sig sedan ned mot skeppen. Olav och hans skara mötte dem vid en gärdsgård, och där kom det till strid. Erling och hans folk veko undan nedåt längs gärdsgården och togo betäckning av denna. De voro mycket färre till antalet än motståndarna; många av dem föllo och många blevo sårade. Det som hjälpte dem mest var, att Olav och hans män ej kunde se dem, så mörkt som det var. Erlings män sökte sig blott ned till skeppen. Där föllo Are Thorgeirsson, fader till biskop Gudmund[99], och många andra av Erlings hirdmän. Erling blev sårad i vänstra sidan; somliga säga, att han själv rände svärdet emot sig, då han drog det. Orm blev också hårdt sårad. De kommo med knapp nöd till skeppen och styrde genast från land.

Det sades sedan, att Olav och hans män hade haft den största otur vid det mötet; ty Erling och hans män hade varit förlorade, om Olav hade gått tillväga med större klokhet. Sedan kallade man honom Olav »olycka», och somliga kallade honom och hans flock för »hättesvennerna». Med denna flock drogo de efteråt liksom förut omkring uppe i landet Erling jarl for ut till Viken till sina skepp och stannade där under sommaren. Olav och hans män voro än på Upplanden, än österut i Markerna. De hade denna flock på samma sätt även under den följande vintern.


34. Strid på Stanger.

Våren därefter drogo Olav och hans män ut till Viken; de indrevo de kungliga intäkterna och stannade där länge under sommaren. När Erling jarl sporde detta, styrde han med sin här österut för att möta dem, och de träffades öster om fjorden på ett ställe som heter Stanger[100]. Det kom till en häftig strid, och Erling fick seger. Där föllo Sigurd »agnhatt» och många andra av Olavs män. Olav själv lyckades rädda sig genom flykten. Han for sedan söderut till Danmark och vistades under vintern därefter i Ålborg på Jutland. Den följande våren fick Olav en sjukdom, som förde honom till döden. Han ligger jordad i Mariakyrkan[101], och danerna räkna honom för helgon.


35. Harald blir dräpt.

Nikolaus »kuvung»[102], son till Pål Skoptesson, var länderman hos konung Magnus. Han lät gripa Harald, som sades vara son till konung Sigurd Haraldsson och konungadottern Kristina och således broder till konung Magnus på mödernet. Nikolaus förde Harald till Bjorgvin och lämnade honom i händerna på Erling jarl. Det var en vana hos Erling, när hans fiender kommo inför honom, att han talade endast föga eller icke alls till dem som han var besluten att dräpa, och yttrade då helt lugnt det han sade, men for häftigt ut mot dem som han ville skona till livet. Erling talade föga till Harald, och man anade, vad han hade i sinnet. Därför bådo männen konung Magnus, att han skulle bedja jarlen om nåd för Harald. Konungen gjorde så. Jarlen svarade: »Slikt råda dig dina vänner. Men du skall icke länge råda över riket i frihet, om du far fram med mildhet allena.» Därefter lät Erling föra Harald över till Nordnes[103], och där blev han dräpt.


36. Om konung Östen Östensson.

Östen hette en man, som sades vara son till konung Östen Haraldsson. Han var en helt ung man, ännu icke alldeles fullvuxen, då han, såsom det berättas, en sommar kom österut till Sveavälde och for och uppsökte Birger »brosa». Denne var då gift med Brigida, dotter till Harald »gille» och faster till Östen[104]. Östen bar fram sitt ärende för dem och bad om hjälp. Jarlen och hans hustru upptogo hans sak väl och lovade honom sitt stöd. Han stannade där en tid. Birger jarl gav Östen några män och rikligt med penningar till underhåll. Jarlen gav honom också vid avskedet stora gåvor, och båda lovade honom sin vänskap.

Östen for sedan norrut till Norge och kom ned i Viken. Där samlades genast folk till honom, och flocken växte snart. De togo Östen till konung, och han for sedan omkring i Viken med den flocken under vintern. De hade ondt om penningar och plundrade därför vida omkring. Ländermännen och bönderna samlade folk emot dem, och när de dukade under för övermakten, flydde de undan till skogarna och lågo länge ute i ödemarkerna. Där blevo deras kläder utslitna, så att de nödgades binda björknäver om benen; därför kallade bönderna dem för »birkebeinar». De drogo ofta ned i bygden, döko upp här och där och överföllo bönderna, när de icke mötte någon större skara. De hade även några strider, i vilka större härar uppställdes, och vunno seger i alla. I Krokaskog[105] var det nära att det hade gått dem illa; där kommo bönderna över dem med en stor här. Men »birkebeinarna» fällde bråtar för att hindra dem och flydde sedan till skogs. »Birkebeinarna» voro två år i Viken utan att draga längre norrut i landet.


37. Om konung Magnus och Erling jarl.

Konung Magnus hade varit konung i tretton år, då »birkebeinarna» reste sig emot honom. Den tredje sommaren skaffade de sig skepp, foro längs kusterna och drogo till sig folk och gods. De uppehöllo sig först i Viken, men när det led ut på sommaren, styrde de norrut i landet och foro så snabbt, att det icke kom något bud före dem, innan de hunno till Tråndheim. »Birkebeinarna» hade mest i sin flock Markbor[106] och »Älvgrimar»[107]; en stor mängd folk hade de dock även från Telemarken, och dessa voro väl beväpnade. Östen, deras konung, var fager till utseendet, hade ett litet ansikte och var icke stor till växten; han kallades av många för Östen »möbarn».

Konung Magnus och Erling jarl sutto i Bjorgvin, då »birkebeinarna» seglade där förbi på väg norrut, och visste icke om deras färd. Erling var en mäktig och klok man, en duktig krigare, när ofred rådde, och en god och verksam styresman för landet. Han ansågs emellertid för tämligen grym och hård i sin styrelse. Detta kom mest därav, att han endast lät få av sina fiender behålla rätten att vistas i landet, även om de bådo därom. Av den orsaken gåvo sig många till att löpa med upprorsflockarna, när de reste sig emot honom. Erling var en lång och kraftigt vuxen man, något högaxlad, hade ett långt och skarpt skuret ansikte och ljus hy; han blev mycket gråhårig. Han bar huvudet något snedt[108], var lugn och värdig i sitt sätt att skicka sig och bar gammaldags klädedräkt, långa ovanstycken och långa ärmar på kjortlar och skjortor, välska[109] kappor och höga skor. Samma dräkt lät han konungen bära, så länge denne var ung; men då Magnus blev äldre, klädde han sig mycket praktfullt. Konung Magnus hade ett lätt och lekfullt lynne, var mycket glädtig och mycket kvinnokär.


38. Om Nikolaus.

Sigurd Hranessons son Nikolaus hade till moder Skjaldvor, som var dotter till Brynjolv »kamel» och syster till Halldor Brynjolvsson[110]. Skjaldvor var halvsyster på mödernet till Magnus barfot. Nikolaus var en framstående hövding. Han ägde en gård i Ongul på Hålogaland på ett ställe som heter Steig. Han hade också en gård ovanför Jonskyrkan i Nidaros, den som sedan kaplanen Thorgeir ägde. Nikolaus var ofta i köpstaden och hade stort inflytande bland stadsborna. Hans dotter Skjaldvor var gift med Erik Arnesson; denne var också länderman.


39. Om Erik och Nikolaus.

Det hände vid den senare Mariamässan[111], då männen gingo från ottesången i staden, att Erik gick till Nikolaus och sade: »Svärfar, några fiskare som ha kommit utifrån säga, att ett långskepp kom seglande in längs fjorden, och man tror, att det är »birkebeinarna». Det blir väl bäst att låta blåsa i lurarna och kalla allt folket i staden ut på Eyrar.» Nikolaus svarade: »Icke rättar jag mig, svärson, efter fiskargubbars prat. Jag skall sända spejare ut på fjorden, men låtom oss hålla ting i dag!» Erik gick hem, och då det ringde till högmässan, gick Nikolaus till kyrkan. Erik kom då till honom igen och sade: »Jag tror likväl, svärfar, att ryktet talar sant; här äro nu några män som säga sig ha sett seglen. Det tyckes mig vara klokast, att vi rida ut ur staden och samla folk.» Nikolaus svarade: »Du är bra ängslig av dig, svärson! Låtom oss nu först höra mässan, sedan kunna vi lägga råd.» Nikolaus gick till kyrkan. När mässan var läst, gick Erik fram till honom och sade: »Svärfar, nu äro mina hästar redo; nu rider jag härifrån.» Nikolaus svarade: »Farväl då! Vi skola hålla ting på Eyrar och taga reda på, vad härstyrka det finns i staden.» Därpå red Erik därifrån; Nikolaus gick hem till sin gård och satte sig till bords.


40. Nikolaus blir dräpt.

När maten var framsatt, kom en man in och sade till Nikolaus, att »birkebeinarna» kommo roende uppför älven. Nikolaus ropade på sina män och bad dem väpna sig. Då de hade tagit sina vapen, bad Nikolaus dem gå in i löftet; detta var ett mycket oklokt råd, ty om de i stället hade försvarat gården, så skulle stadsborna ha kommit dit för att hjälpa dem. »Birkebeinarna» fyllde hela gården och gingo emot löftet från alla sidor. De ropade till varandra, och »birkebeinarna» erbjödo Nikolaus fred, men han avböjde. Därefter gingo de till strid. Nikolaus och hans män försvarade sig med pilar och spjut och stenar som de togo från ugnen; men »birkebeinarna» höggo ned husen och sköto mycket tätt. Nikolaus bar en röd sköld med förgyllda naglar och stjärnbesatt kant, ett arbete av Vilhjalm[112]. »Birkebeinarna» sköto, så att pilarna gingo in ända till rörbanden[113]. Nikolaus sade: »Nu sviker skölden mig!» Där föll Nikolaus tillsammans med en stor del av sitt följe; man sörjde mycket över hans död. »Birkebeinarna» gåvo fred åt alla stadens innebyggare.


41. Östen tages till konung.

Östen blev sedan tagen till konung, och allt folket underkastade sig honom. Han stannade en tid i staden och for sedan in i Tråndheim. Där slöt sig mycket folk till honom. Thorfinn svarte från Snos[114] kom till honom med en stor skara män. I början av vintern foro de ut till staden; där kommo till dem Jon »källing», Sigurd och Vilhjalm, söner till Gudrun från Saltnes[115]. De drogo från Nidaros upp till Orkadalen. De räknade då nära tjugo hundrade män. Därifrån foro de till Upplanden och sedan genom Toten och Hadeland och därifrån till Ringerike.


42. Konung Östens fall.

Konung Magnus och Orm »konungsbroder» foro om hösten österut till Viken med en del av hären. Erling jarl satt kvar i Bjorgvin och hade där mycket folk; han skulle möta »birkebeinarna», om de fore sjövägen. Konung Magnus och Orm slogo sig ned i Tunsberg, och konungen höll gästabud där om julen. Konung Magnus fick bud, att »birkebeinarna» befunno sig uppe på Re[116]. Då drogo konungen och Orm från staden med sin här och kommo fram till Re. Det var mycken snö och ovanligt kallt. När de kommo till gården[117], gingo de från tunet ut på vägen; där fylkade de utanför gärdsgården och stampade snön hård åt sig. De hade icke fullt femton hundrade man. »Birkebeinarna» voro på den andra gården, och några av deras män här och där i husen. När de blevo varse konung Magnus här, samlade de sig och ställde upp en fylking. Då de sågo konung Magnus folk, tyckte de, såsom sant var, att de själva voro överlägsna i antal, och gingo genast till strid. De trängde fram på vägen, men där kunde endast få komma fram på en gång; de som gingo av vägen kommo ut i så djup snö, att de knappt kunde taga sig fram. Deras fylking blev då bruten, och de som först gingo fram på vägen blevo nedgjorda. Deras fälttecken blev nedhugget; de som gingo det närmast veko tillbaka, och några togo till flykten.


Erik Werenskiold: Slaget på Re.


Konung Magnus män förföljde dem och dräpte den ene efter den andre av dem de kunde nå. »Birkebeinarna» kunde icke ordna sin fylking igen och stodo nu blottade för vapnen; många föllo och många flydde. Det gick då, såsom det ofta händer, även om männen äro tappra och oförskräckta, att om de lida stor förlust och råka i flykt, så ha de svårt för att vända om och hålla stånd. »Birkebeinarnas» huvudstyrka började att fly; många föllo, ty konung Magnus män höggo ned alla som de kunde komma åt och gåvo icke nåd åt någon som de nådde.

De flyende spredo sig vida omkring. Konung Östen var bland dem som flydde. Han sprang in i ett hus, bad om fred och ville, att bonden skulle gömma honom; men denne dräpte honom. Bonden gick sedan och sökte upp konung Magnus och fann honom på Hravnsnes. Konungen var inne i stugan och stod och värmde sig vid elden; där voro många män inne hos honom. Sedan gick man och hämtade liket och bar det in i stugan. Konungen bad männen gå fram och se, om de kände igen liket. Där satt en man på bänken i hörnet; det var en »birkebeinare». Ingen hade givit akt på honom. När han såg sin hövdings lik och kände igen det, sprang han häftigt upp. Han hade en yxa i handen och sprang fram på golvet och högg till konung Magnus; hugget träffade på halsen nere vid axeln. En man som såg, att han svängde yxan, knuffade till honom; yxan slant då ned mot axeln, och det blev ett djupt sår. Därpå svängde »birkebeinaren» yxan på nytt och högg efter Orm »konungsbroder». Orm låg på bänken; hugget var riktat mot båda benen, men när han såg, att mannen ville dräpa honom, gjorde han en hastig rörelse och kastade fötterna upp över huvudet, så att yxan träffade bänken och stod fast där. Men då stodo vapnen så tätt i »birkebeinaren», att han nästan icke kunde falla omkull. De sågo sedan, att han hade släpat inälvorna efter sig på golvet, och man prisade mycket hans käckhet.

Konung Magnus män förföljde länge de flyende och dräpte alla som de kunde komma åt. Där föll Thorfinn från Snos; där föllo också många andra trönder.


43. Om »birkebeinarna».

Denna flock, som kallades »birkebeinarna», hade så småningom vuxit till ett mycket stort antal. De voro hårda och vapendjärva män, men mycket våldsamma, och de foro mycket besinningslöst och rasande fram, sedan de tyckte sig ha stor styrka nog. De hade ibland sig få sådana män som förstodo att lägga råd eller voro vana att styra landet och skipa lag eller leda en här, och även om några hade bättre insikt, så ville dock hela flocken blott göra så, som de själva tyckte. De trodde sig säkra genom sin mängd och sin tapperhet. Av dem som kommo undan hade många blivit sårade och hade förlorat vapen och kläder, och alla voro utan penningar. En del drogo österut till Markerna[118], många till Telemarken; några foro ända till Svearike. Alla satte sig i säkerhet, ty de tyckte sig ha föga nåd att vänta av konung Magnus eller Erling jarl.


44.

Konung Magnus for sedan tillbaka ut till Tunsberg. Han blev mycket frejdad av denna seger. Förut hade det alltid hetat, att Erling jarl var värnet och stödet både för sig och sin son; men sedan konung Magnus hade vunnit seger över en så stark och talrik flock, ehuru han själv hade varit underlägsen i antal, menade alla, att han skulle komma att övergå alla andra, och att han skulle bliva en så mycket dugligare krigare än jarlen, som han var yngre än denne.


Anmärkningar:

  1. Jämför Håkon »härdabreds» historia kap. 19.
  2. Gregorius, dvs. Gregorius Dagsson, som hade varit konung Inges trogne anhängare och medhjälpare (se Håkon »härdabreds» historia).
  3. Denne Simon »skalps» son är den nedan kap. 6 och 7 omtalade Nikolaus Simonsson. Om giftermålet mellan Simon och Harald »gilles» dotter Maria se Konung Inges historia kap. 22.
  4. Nikolaus’ fader var Sigurd Hranesson; modern Skjaldvor, efter vilken han här nämnes, var på mödernet halvsyster till Magnus barfot. Jämför kap. 38 nedan.
  5. Arne var gift med konung Inges moder, drottning Ingrid; se Konung Inges historia kap. 16.
  6. Tillnamn av oviss betydelse.
  7. Valdemar: Valdemar I den store, se ovan s. 279 not 5. [I Magnus-sönernas historia, not 68].
  8. Buriz var son till den danske prinsen Henrik Skatelar, med vilken Inges moder hade varit gift i ett tidigare äktenskap; se ovan s. 424 not 4. [I Håkon härdabreds historia, not 56].
  9. Snorre förväxlar här Valdemar Jarisleivsson (Vladimir Jaroslavs son, död 1052) med brorsonen Vladimir Monomach (död 1125). Det var till den senare som Harald var son; jämför för övr. Magnus-sönernas historia kap. 20 med anmärkningar.
  10. På gränsen mellan det gamla Agder och Grenland (nu gränsen mellan Aust-Agder och Telemark).
  11. Se s. 113 not 3. [I Harald hårdrådes historia, not 89].
  12. Köpstaden, dvs. Nidaros.
  13. Om denne se Håkon »härdabreds» historia, särsk. kap. 1 ff., 7 ff.
  14. Senare ledet av detta tillnamn är ordet »skalle» (skalle, huvud) som användes i en mängd öknamn, oftast väl för att angiva någon egendomlighet i bärarens huvudform o. d. Vad förra ledet betecknar, är ovisst.
  15. Österut, dvs. till Viken.
  16. Hrossanes: nordspetsen av nuv. Nøtterø utanför Tunsberg.
  17. Tillnamnet syftar på bärarens vana att hälla långa tal (predikningar).
  18. »Håkons klovassa hökar,»: Håkons krigare.
  19. Se ovan s. 365 not 1. [I Konung Inges och hans bröders historia, not 91].
  20. Se Håkon »härdabreds» historia kap. 9.
  21. Tillnamnet är flertydigt; möjligen identiskt med ett norskt dialektord sipil, »en som ständigt sörplar i sig».
  22. Fjordarna, dvs. Firdafylke.
  23. »Hjupa» var namn på ett överplagg, vanligen en över brynjan eller skjortan buren kort vapenrock.
  24. »Köna»: ett slags mindre fartyg eller båt.
  25. Non (lat. nona hora, den nionde timmen): mässa som hölls kl. 3 e. m.
  26. Veö: köpstad på en ö av samma namn i Raumsdal.
  27. Son till konung Inges moder Ingrid och Ivar »sneis»; se Konung Inges historia kap. 16.
  28. Jämför ovan s. 433 not 3. [Not 3].
  29. Se del 2, s. 382 not 1. [I Olav den heliges historia, not 667].
  30. Se ovan s. 145 not 2. [I Harald hårdrådes historia, not 150].
  31. Sekk: nuv. Sekken i Moldefjorden sydöst om Molde.
  32. Sverre (f. c. 1150, d. 1202), enligt egen uppgift son till Sigurd Haraldsson och sålunda halvbroder till Håkon »härdabred», blev efter de här nedan kap. 36 ff. omtalade händelserna anförare för de s. k. »birkebeinarna» och lyckades efter en flerårig kamp med Magnus Erlingsson göra sig till enahärskare i Norge. Sverre är en av det medeltida Norges dugligaste regenter och intressantaste personligheter. Med den dynasti som han grundlade nådde det norska riket under 1200-talet både andligt och materiellt sin största blomstring.
  33. Dvs. Nidaros.
  34. Se ovan s. 8 not 3. [I Magnus den godes historia, not 21].
  35. Skog: en gård i Ringsaker på Hedemarken.
  36. Re: nuv. Ramnes herred nordväst om Tunsberg i Vestfold (f. d. Jarlsberg och Larviks amt).
  37. Den långa fastan, dvs. fastan före påsk.
  38. Hravnsnes: nuv. Ramnes i socknen med samma namn.
  39. Se om här åsyftade händelser och förhållanden Håkon »härdabreds» historia kap. 16 ff.
  40. Med »hudskor» (isl. fitskúar) menades skor gjorda av skinnet från den nedre delen av bakbenen på nötkreatur eller ren.
  41. Bönen Kyrie eleison (»Herre, förbarma dig»), som utgjorde en beståndsdel i den katolska mässan, men som även sjöngs vid många andra tillfällen, särskilt vid religiösa fester o. d.
  42. Jämför Håkon »härdabreds» historia kap. 17-18 och ovan kap. 4.
  43. Markerna: skogsbygderna på gränsen mellan sydöstra Norge och Värmland-Dal; jämför del 2, s. 87 not 4. [I Olav den heliges historia, not 197].
  44. Se ovan s. 356 noten. [I Konung Inges och hans bröders historia, not 68].
  45. Dvs. år 1161. Jämför Harald »hårdrådes» historia kap. 37 med anmärkning.
  46. På grund av myntets försämring i halt hade den allmänt gängse (»räknade») ören sjunkit i värde till hälften av det ursprungliga silvervärdet. Östen ville nu ha böterna beräknade efter detta ursprungliga värde. Jämför f. ö. del 1, s. 235 not 1 och del 2, s. 300 noten. [I Harald gråfälls historia, not 48 och Olav den heliges historia, not 501].
  47. Densamme som ovan kap. 1 och på ett par andra ställen kallas Nikolaus Skjaldvorsson; se ovan s. 433 not 4. [Not 4].
  48. Möjligen identisk med den nedan kap. 35 omtalade Nikolaus Pålsson.
  49. Tillnamnet betyder: »den drulige», »late».
  50. Skarpa: nuv. Skorpa på sydsidan av Korsfjorden vid inloppet till Bergen.
  51. »Hedfölja»: hedstoet; möjligen är förleden här ortnamn (Hed).
  52. Gravdal: en liten bukt strax väster om Bergen.
  53. Hvarvsnes: nuv. Kvarven, en udde väster om Bergen.
  54. Dvs. den 29 september (1163).
  55. Dvs. den tredje veckan i oktober; vinterhalvåret räknades från midten av nämnda månad till midten av april.
  56. Se ovan s. 215 not 3. [I Konung Olav kyrres historia, not 10].
  57. Götaland; här: Västergötland.
  58. Brand Sämundsson, biskop på Holar på Island 1162—1201.
  59. Jons fader, Lopt Sämundsson, son till Sämund den vise, gifte sig under ett uppehåll i Norge med en kvinna vid namn Thora, som senare visade sig vara en oäkta dotter till Magnus barfot.
  60. Magnus: Magnus Erlingsson.
  61. Se härom kap. 16 ovan.
  62. Guds lag: den kanoniska lagen. — Kröningsseden härstammar ursprungligen från Orienten. Den upptogs först av de östromerska kejsarna och senare även av de västerländska furstarna, tidigast hos frankerna. I Norden var den danske Valdemar den store den förste konung som lät kröna sig (år 1157). Några år därefter följde honom Magnus Erlingsson (1164). Brukets allmänna införande betingades av ett ömsesidigt intresse hos kyrkan och furstarna.
  63. »Drottning»; här: konungadotter, prinsessa.
  64. Jämför Harald hårdrådes historia kap. 95 ff.
  65. Denna uppgift är oriktig; jämför s. 463 not 1. [Not 62].
  66. Se ovan s. 374 not 3. [I Konung Inges och hans bröders historia, not 119].
  67. Legaten: den ovan början av kap. 21 omtalade romerske legaten Stefanus.
  68. Konungen hade att före kröningsceremoniernas verkställande avlägga ed att samvetsgrant fylla sina plikter mot staten och kyrkan. Enligt nordisk rättssedvänja deltogo här i denna ed tolv s. k. edsmedhjälpare (edgärdsmän).
  69. Jämför slutet av kap. 1 ovan.
  70. Se härom kap. 2 ovan.
  71. Jämför Olav den heliges historia kap. 239.
  72. De fyra fylken som hörde till Borgartingslaget voro: Ranrike (Bohuslän), Vingulmark, Vestfold och Grenland i sydöstliga Norge.
  73. Österut; rättare: söderut.
  74. Se ovan s. 451 not 1. [Not 37].
  75. Vid inloppet till Trondhjemsfjorden.
  76. Unarheim: nuv. Onarheim på Tysnesøen i Syd-Hordaland.
  77. Se ovan s. 350 not 3. [I Konung Inges och hans bröders historia, not 51].
  78. Strax norr om Bergen.
  79. Vaka: festdag med föregående vaka och nattliga böner (lat. vigilia). Här om Kristi himmelsfärdsdag.
  80. Staden, dvs. Nidaros.
  81. Alv hade tillhört Håkon »härdabreds» anhängare; jfr dennes historia kap. 11.
  82. Att en dräpt eller sårad person dömdes »ogill» innebar, att inga böter skulle erläggas för våldet eller dråpet.
  83. I österväg: till Östersjöländerna. Valdemar företog under åren 1159—1179 icke mindre än sjutton krigståg mot de hedniska venderna, som han delvis lade under Danmarks välde och tvang att antaga kristendomen.
  84. På östkusten av Jutland öster om nuv. Randers.
  85. Köpstaden, dvs. Grindhøg, nuv. Grenaa.
  86. Valdemars moder Ingelborg och Kristinas moder Malmfrid voro systrar, döttrar till den ryske storfursten Harald Valdemarsson (dvs. Mstislav, son till Vladimir Monomach); se Magnus-sönernas historia kap. 20 med anmärkningar.
  87. Randaros: nuv. Randers.
  88. Absalon Assursson, av den framstående Hvidesläkten, berömd som prelat, krigare och statsman, f. 1128, biskop i Roskilde 1158, ärkebiskop 1178, död 1201. Absalon var Valdemar den stores främste medhjälpare i såväl fredliga som krigiska värv och efter Valdemars död det främsta stödet för hans son Knut VI. — Hans broder Åsbjörn är den i Danmarks medeltidshävder särskilt som krigare frejdade stormannen Esbern »snare».
  89. Se härom Harald hårdrådes historia kap. 48 ff. samt kap. 53.
  90. Dvs. Viken.
  91. Jämför skildringen av de ceremonier som ägde rum, då Sven Estridsson mottog jarldöme av Magnus den gode (Magnus den godes historia kap. 23).
  92. Randaberg: en gård på Jadar (nuv. Jæderen) i Rogaland.
  93. Tillnamn av oviss betydelse.
  94. Jämför Magnus-sönernas historia kap. 16.
  95. Se ovan s. 455 not 1. [Not 43].
  96. Vattendragets namn saknas i alla handskrifterna. Av det följande framgår emellertid, att det är fråga om Glommen.
  97. En gård i Raumarike vid Glommen.
  98. En mil (isl. rǫst), sannolikt ungefär hälften av en gammal svensk mil.
  99. Gudmund: Gudmund Aresson, med tillnamnet »den gode» eller »den helige», biskop i Holar på Island från 1203 till några år före sin död 1237.
  100. Stanger: i Vaaler herred i Östfold (f. d. Smaalenenes amt).
  101. Jämför Konung Inges historia kap. 12.
  102. Tillnamnet betyder: »havssnigel», »snäcka».
  103. Se ovan s. 314 not 5. [I Magnus den blindes och Harald gilles historia, not 21].
  104. Jämför Konung Inges historia kap. 22. med anmärkningar.
  105. Se ovan s. 341 not 1. [I Konung Inges och hans bröders historia, not 15].
  106. Markbor: män från Markerna, jfr s. 455 not 1. [Not 43].
  107. Se s. 313 not 1. [I Magnus den blindes och Harald gilles historia, not 15].
  108. Jämför ovan s. 364 not 3. [I Konung Inges och hans bröders historia, not 89].
  109. Välska, dvs. franska.
  110. Jämför Olav den heliges historia kap. 61 och Harald hårdrådes historia kap. 100.
  111. Den senare Mariamässan: Marie födelses dag, den 8 september. Händelserna i fråga ägde rum år 1176.
  112. Troligen en bekant och ansedd vapensmed.
  113. Rörband: band varmed pilspetsen surrades fast vid skaftet.
  114. Snos: nuv. Snaasen herred i Nord-Tröndelag (f. d. Nordre Trondhjems amt).
  115. Saltnes: en gård i Buviken herred i Sör-Tröndelag (f. d. Søndre Trondhjems amt).
  116. Se ovan s. 450 not 1. [Not 36]
  117. Gården: Hravnsnes; jämför s. 451 not 2. [Not 38].
  118. Se ovan s. 455 not 1. [Not 43].