Reidmars ordskifte. Andra kvädet om Sigurd Fafnersbane (NFS)

Fra heimskringla.no
Hopp til: navigasjon, søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ► Original.gif Norsk.gif Dansk.gif Svensk.gif
Original.gif Norsk.gif Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif


Edda

Öfversättning:
Nils Fredrik Sander

Reidmars ordskifte
Andra kvädet om Sigurd Fafnersbane



Regin smeder sværdet Gram
(Fra Hylestad kirke, ca. 1175)
Sigurd gick till Hjälpreks hästhjord och valde sig där en häst, som sedermera vardt kallad Grane. Regin, Reidmars son, var du kommen till Hjälprek. Denne var konstfærdigare än hvarje annan man men till växten en dvärg; han var vitter, grym och trollkunnig. Regin gaf Sigurd uppfostran och undervisning och älskade honom mycket. Han berättade för Sigurd om sina föräldrar och om den tilldragelsen, huruledes Oden, Höner och Loke hade kommit till Andvarafors, hvarest var fisk i mängd. En dvärg hette Andvare; han var länge i forsen i skepnad af en gädda och fick sig där mat. Otter, sade Regin, hette vår broder: han for ofta i forsen i skepnad af en utter. Han hade fångat en lax, satt på åbacken och åt däraf, helt sorglös. Loke slog honom med en sten banesår; asarne tyckte sig hafva varit mycket lyckliga och drogo skinnet af uttern. Samma dags kväll gingo de till gästning hos Reidmar och visade honom sin fångst. Då togo vi dem fast och pålade dem såsom lifslösen att fylla utterbälgen med guld och att äfvenledes täcka den utvändigt med rödt guld. De sände då Loke att skaffa guldförråd; hvarför han gick till Ran, fick hennes nät och for därpå till Andvarafors samt kastade ut nätet för gäddan; och gäddan lopp i nätet.


1.
Då mälte Loke:
”Hvad är det för fisk,
som i floden ränner
och kan ej med vett sig värja?
Dit hufvud du löse
från Hel ut:
lämna mig sköldens skära låge!”

2.
Gädden kvad:
”Andvare jag heter,
Oen hette min fader,
i mången fors jag farit;
en ömklig norna
i urtid skop oss,
att jag skulle i vatten vada.”

3.
Loke kvad:
”Säg mig, Andvare,
om du äga vill
ditt lif i lydfolkens salar,
hvad mengäld få
mänskors söner,
om de kifvas med ord i ondo?”

4.
Andvare kvad:
”Rågadt mått skola få
mänskors söner,
de, som i Vadgälmer vada.
Af osanna ord,
dem hvar å annan ljuger,
gissel sig leda mycket länge.”


Loke fick se allt det guld, som Andvare ägde; men när denne hade framtett guldet, hade han likväl kvar en ring. Loke tog dock äfven den af honom. Dvärgen gick då in i stenen och mälte:

5.
”Detta guld,
som Gust ägde,
skall tvenne bröder
till bane varda
och åtta furstar
till fejd egga:
min egendom
ingen må njuta.”

Asarne tillägnade Reidmar godset, fyllde utterbälgen och reste den på fötterna; därpå skulle de stapla upp guldet och täcka den. Men när detta var gjordt, gick Reidmar fram och såg ett morrhår och bad dem täcka det. Då tog Oden fram ringen Andvaranöt och täckte skägghåret.

6.
Loke kvad dä:
”Guld har du fått nu
och gäldadt till fullo
med lösen mitt lif, mitt hufvud;
åt sonen din ej varder
sällhet danad,
det skall bägges eder bane varda.”

7.
Reidmar kvad:
”Gåfvor du gaf
men gaf ej vängåfvor,
gaf dem icke af huld hug;
från edra lif
I skullen lösta varit,
om detta ve-ord jag förut vetat.”

8.
Loke kvad:
”Men värre är
— det vet jag väl också —
fränders fejd om en mö;
ej födda ännu
de furstar äro,
som detta till hätskhet händer.”

9.
Reidmar kvad:
”Öfver röda guldet
jag råda skall,
så länge jag lefver;
allt ditt hot
ej som kraftord jag fruktar;
nu faren hädan och hem!”

Fafner och Regin kräfde Reidmar å nidgäld efter sin broder Otter, men han nekade därtill. Fafner genomborrade då med svärd sin fader Reidmar, medan han sof.
Reidmar kallade å sina döttrar:

10.
”Lyngheid och Lofnheid,
veten, mitt lif är ute;
till mycket oss nöd nödgar.”

Lyngheid kvad:
”Sällan lär en syster,
fast hon saknar sin fader,
hämnas sin harm å broder.”

11.
Reidmar kvad:
”Fostra dock en dotter,
en dis ulfhugad,
om med siklingen ej
en son du föder;
låt mön få en man,
när mest hon det tarfvar,
så skall deras son
din sorg hämnas.”

Därpå dog Reidmar, och Fafner tog allt guldet. Då bad Regin att få sitt fädernearf, men Fafner svarade nej därtill. Regin sökte då råd hos sin syster Lyngheid, huru han skulle utfå sitt fäderne.

12.
Hon kvad:
”Med blidhet skall du
din broder bedja
om arf och ädlare
sinnelag;
ej höfs att i skuld
häfta hos svärdet
för att fordra gods af Fafner.”

Om dessa ämnen talade Regin med Sigurd. En dag, när denne kom till Regins boning, vardt han väl fägnad.

13.
Regin kvad:
”Hit är Sigmunds
son nu kommen,
snarrådig sven,
till salarna våra,
mod har han mer
än mången äldre,
jag har hopp om fångst
genom hungrig ulf.

14.
Fostra vill jag
fejddjärf kämpe,
med oss är Yngves
ättling förbunden;
han mäktigast varder
af män under solen,
berömd öfver all land,
som ödet det länkat.”

Sigurd var då för jämnan hos Regin, och sade honom denne, att Fafner låg på Gnitaheden och var i en orms skepnad. Han hade en skräckhjälm, för hvilken allt lefvande bar räddhåga. Regin gjorde Sigurd det svärd, som hette Gram. Det var så skarpt, att då han höll det ned i en flod och lät en ulltott drifva med strömmen, så skar det igenom totten liksom vattnet. Med detta svärd klöf Sigurd i tu Regins städ.
Härefter eggade Regin Sigurd att dräpa Fafner.

15.
Han sade:
Högt månde le
Hundings söner,
de som Eylime
ålder nekade,
om sinnet drages
att söka mer
fagra ringar
än fadershämnd.”

Konung Hjälprek gaf Sigurd skepp med bemanning till fadershämnd. De fingo en hård storm och vände just vid en bergsudde.
På berget stod en man.

16.
Han kvad:
”Hvilka rida där
å Refills hästar
öfver höga böljor
och brusande haf?
Segelkamparna äro
med svett stänkta,
de våghästar ej kunna
mot vinden stå sig.”

17.
Regin svarade:
”Här äro jag och Sigurd
å svalltiljorna,
vind är oss skickad
af själfva döden:
högre än bogspröten,
brant faller brottsjö,
vigghästen ränner —
Hvem ropar oss an?

18.
Mannen kvad:
”Jag kallades Nikar,
när korpen jag gladde
och val jag korat,
unge völsung!
Nu må du kalla mig
karlen från berget ;
Feng eller Fjolner,
låt mig fara med eder!”

De veko af till land, karlen gick ombord å skeppet, och lade sig då vädret.

19.
Sigurd kvad:
”Säg mig det, Nikar,
eftersom slikt du vet,
mänskors varslar och goda gudars:
hvilka säkrast äro,
om slag skall hållas.
och bäst, när svärd blottas?”

20.
Nikar kvad:
”Många äro goda,
om män det visste,
af varslar, när svärd svängas
dugande följe
finner jag svart korp vara
för kämpe med ödande kampsvärd.

21.
Det är en andra,
om du är ut kommen
och till resfärd rustad,
att två du ser
på tå stånda —
två mäkta ärelystna män.

22.
Det är en tredje,
om du tjuta hör
ulf under askens grenar;
verksam hjälp du får
af hjälmprydda svenner,
om du ser dem i förväg fara.

23.
Ingen med framgång
skall fresta en strid
mot sjunkande sol,
syster till månen;
seger få de,
som se kunna,
i svärdlek hurtiga,
eller svinfylka förstå.

24.
Då är våda å färde,
om du foten dödar,
där till kamp du kommer;
svekdiser stånda
å bägge sidor om dig
och vilja dig sårad se.

25.
Kammad och tvagen
hvar klok man vare
och om morgonen mätt;
ty okändt är,
hvar till afton han kommer:
illa är i otid å stad störta.”

Sigurd hade en stor drabbning med Lyngve, Hundings son, och hans bröder. Där föll Lyngve och hans tre bröder. Efter kampen sade Regin:

26.
”Nu är blodig örn
med bitande svärd
Sigmunds bane
å baken ristad;
ingen var främre
än furstens arfving,
han som korpen gladde
och grunden må rödja.”

Sigurd for hem till Hjälprek. Då eggade Regin honom att dräpa Fafner.