Stycke af ett kväde om Sigurd (NFS)

Fra heimskringla.no
Hopp til: navigasjon, søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ► Original.gif Norsk.gif Dansk.gif Svensk.gif
Original.gif Norsk.gif Dansk.gif Svensk.gif
Norsk.gif Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif Svensk.gif
Svensk.gif


Edda

Öfversättning:
Nils Fredrik Sander

Stycke af ett kväde om Sigurd



Sigurd og Fafner - Arthur Rackham, 1913

1.
Högne kvad:
”I hvad för sak
har Sigurd brutit,
när den tappres lif
du taga vill?”

2.
Gunnar kvad:
”Mig har Sigurd
svurit eder,
eder svurit,
men alla falskt;
då svek han mig,
när han svor att vara
i alla ederna
ensam fulltrogen.”

3.
Högne kvad:
”Dig har Brynhild
bragt till vrede,
ondt att göra
och ofärd stämpla;
hon missunnar Gudrun
det goda giftet
och sedan dig
henne själf äga.”

4.
Somliga ulf stekte,
somliga orm skuro,
somliga åt Guttorm
gåfvo af ulfvakosten,
innan de skadelystna
ännu djärfdes
att lägga hand
å härlige hjälten.

5.
Slagen vardt Sigurd
söder om floden,
korp i trädet
kraxade ljudligt:
”På eder skall Atle
eggarna bloda,
ederna månde
mördarne fälla!”

6.
Ute stod Gudrun,
Gjukes dotter,
och allra först
det ordet hon kvad:
”Hvar är nu Sigurd,
svennaras höfding,
när fränder mina
främst rida?”

7.
Med ens gaf Högne
henne till svar:
”Sigurd vi huggit
med svärd i stycken,
grå hästen för alltid hänger
hufvudet öfver döde hjälten.”

8.
Då kvad Brynhild,
Budles dotter:
”Väl I mågen njuta
vapen och länder;
ensam skulle Sigurd
öfver allt härskat,
om litet längre
lifstid han fått.

9.
Dock höfviskt ej varit,
att han skolat råda
öfver göternas folkhär
och Gjukes arf,
när denne sig födt
fem söner
till maktförvärf
och mäkta kamplystna.”

10.
Log då Brynhild
— hela borgen gaf genljud —
en enda gång
af all sin hug:
”Länge skolen I njuta
länder och härmän,
sen frejdade kämpen
I falla låtit.”

11.
Då kvad Gudrun,
Gjukes dotter:
”Du mäler om brott,
mycket stora;
trollen må sarga Gunnar,
Sigurds rådbane:
hämnd skall komma
öfver hatfull hug.”

12.
Fram gick kvällen,
käckt man druckit
och om olika
önskemål talat;
alla somnade.
i säng komna,
Gunnar längre än alla
var ensam vaken.

13.
Han skrufvade sin fot
och med sig själf talte.
härödaren alltjämt
i hugen hade:
hvad korp och örn
kraxade båda
i hämndeväg.
när hemåt de redo.

14.
Vaknade Brynhild,
Budles dotter,
sköldungadisen.
före dager litet:
Æggen mig eller läggen mig
— det onda är fullbragt —
att säga min sorg
eller så få dö.”

15.
Vid dessa ord
alla tego.
få fatta kunde
de kvinnolater,
när med tårar
hon talte om det,
hvartill hon leende
lockat männen.

16.
Brynhild kvad:
”Mig kom före, Gunnar,
något grymt under sömnen:
allt var svalt i salen,
ättsängen kall;
du sågs rida, kämpe,
beröfvad all glädje
och i fjättrar slagen.
mellan fienders led;
så månde all
eder ätt, niflungar,
kraftlös ända;
edsbrytare ären I.

17.
Ej minns du, Gunnar,
granneligen det,
när I båda blandaden
blod i edra spår;
nu honom detta allt
du illa lönat,
att främst i faran
han funne sig själf.

18.
Det röntes då,
när han ridit hade
modigt åstad
om mig att bedja,
hur härödaren
främst hade
sina eder hållit
mot unge fursten.

19.
Guldprydda svärdet,
sårstängeln, lade
mångprisade kungen
mellan oss båda;
med eld var eggen
utantill härdad
och med etterdroppar
innantill bestruken.”

Här är taladt i detta kväde om Sigurds död, och det lutar däråt, som om de dräpte honom ute; dock säga somliga så, att de dräpte honom inne, sofvande i sin säng. Men tyska män säga så, att de dräpte honom ute i skogen, och i det gamla kvädet om Gudrun heter det, att Sigurd och Gjukes söner hade ridit till tings, när han vardt dräpt. Men det säga alla enstämmigt, att de sveko honom i tro och lofven och slogo honom, då han låg och ej var vapenrustad.