Första kvädet om Helge Hundingsbane (KL)

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ►

Valda sånger ur den poetiska Eddan
Karl Ljungstedt
1904

Hjältsånger
Första kvädet om Helge Hundingsbane (KL)
(Helgakviða Hundingsbana hin fyrra)

1.

Helge og Sigrun, (Robert Engels, 1919)

Fordomtima

örnar skreko,

göts från fjällen

heligt vatten,

när i Bralund

Borghild födde

den hugstore

hjälten Helge.

2.

Natt det var och

nornor kommo

att hans lefnads

trådar lägga:

han mest frejdad

skulle varda

och den bäste

ibland furstar.

3.

Hårdt hans ödes

väf de spunno,

när af stormen

murar bräcktes;

gyllne länkar

ut de redde,

under månens

sal dem fäste.

4.

De i öster

och i väster

dolde dem och

under fursten

lade allt land

där emellan;

en vardt fäst i

norr för evigt.

5.

Dock en ångest

städs de hyste,

Ylfingen och

hon, som framfödt

älskad ättling

. . . . . . . . . . .

. . . . . . . . . . .

. . . . . . . . . . .

– – –

. . . . . . . . . . .

6.

Högt i trädet

hungrig korp till

makan sade:

'Jag vet något':

7.

'Blott nattgammal

står nu brynjklädd

Sigmunds son. För

oss det ljusnar:

blicken han som

hjältar hvässer;

vargars vän vi

glada hälsa.'

8.

Ren i honom

man en konung

såg, om bättre

tider drömde.

Själf gick kungen

ur stridslarmet,

gaf den unge

fursten örter.

9.

Gaf han Helge

namn och Hringstad,

Solfiall, Snafiall,

Sigarsvallar,

Hringstad, Hatun,

Himensvangar

och ett konstfullt

siradt slagsvärd.

10.

Snabbt vid vänners

bröst den ädle

växte upp i

lyckans solsken;

guld sitt följe

stolte fursten

gaf, ej sina

skatter sparde.

11.

Lät det ej på

strider bida:

När han blott var

femton vintrar,

han den hårde

Hunding fällde,

som styrt länge

folk och riken.

12.

Sedan Hundings

söner kräfde

Sigmunds son på

gods och skatter:

hade att för

faderns död och

tagna bytet

böter fordra.

13.

Fursten dock ej

böter bragte,

gaf ej släkten

någon mansbot,

kvad blott, att snart

svärdens storm och

Odens vrede

månde komma.

14.

Fara furstar

till svärdtinget,

som lysts ut vid

Logafjällen;

Frodefreden

slits, och Vidrers

hundar komma,

liklukt vädra.

15.

Vid örnklippan

fursten satte

sig, sen han dräpt

Hundings söner,

Hiorvard, Havard,

Alf och Öyolf,

all Geirmimers

ätt utrotat.

16.

Då ett sken från

Logafjällen

spreds, och blixtar

ur det bröto

. . . . . . . . . . .

. . . . . . . . . . .

. . . . . . . . . . .

. . . . . . . . . . .

17.

Såg där fursten

sköldmör rida

hjälmbetäckta

högt mot himlen.

Blod var stänkt på

deras brynjor,

och från spjuten

blixtar sköto.

18.

Ur ulfidet

genast sporde

fursten dessa

söderns tärnor,

om de med hans

kämpar ville

hemåt fara;

vapnen klungo.

19.

Men från hästen

Hognes dotter

— vapenbraket

bortdog — sade:

'Vi ha högre

värf att sköta

än att horn med

kämpar tömma.'

20.

'Vet, min fader

har sin dotter

lofvat Granmars

grymme ättling,

men jag, Helge,

konung Hodbrodd

dådlös som en

katt har kallat.'

21.

'0m få nätter

dock han kommer

och för med sig

Hognes dotter,

om du fursten

kamp ej bjuder

eller röfvar

mön från honom.'

22. Helge kvad:

'Ängslas ej för

Isungs bane

Förr skall stridas

. . . . . . . . . . .

. . . . . . . . . . .

. . . . . . . . . . .

om jag lefver.

– – –

23.

Härskarn bud till

lands och vatten

sände att till

härfärd kalla;

flodens glans han

rikligt bjöd åt

kämparne och

deras söner.

24.

'Bed dem skyndsamt

gå till skeppen

och vid Brandöy

vara redo.'

Där han bidde

många hundra

kämpar ifrån

Hedensöy.

25.

Och snart ut från

Stafnsnes sågos

guldbeslagna

skeppen skrida.

Då till Hiorleif

Helge sade:

'Har du mönstrat

våra kämpar?'

26.

Unge fursten

härpå mälte:

'Långsamt är från

Tranaöyr att

räkna alla

skepp, som intill

Jorvasund nu

synas fara.'

27.

. . . . . . . . . . .

. . . . . . . . . . .

väl tolf hundra

trogna kämpar,

dock i Hatun

hälften till af

kungens krigsfolk.

Kamp jag väntar.'

28.

Härskarn ned då

tälten tager,

furstarne han

alla väcker;

högt i topp på

Varensfjorden

hvita seglen

upp de hissa.

29.

Åror gnissla,

vapen rassla,

sköldar klinga

mot hvarandra;

skummet yr kring

härskarns flotta,

snart ej längre

stranden skönjes.

30.

Så det lät, när

hop de stötte,

skeppens bord och

Kolgas syster,

som när berg och

bränning brottas.

31.

Högre Helge

hissar seglen,

vreda vågen

vill han möta;

Ägers grymma

dotter kan ej

skeppen ned i

djupet draga.

32.

Ty från höjden

fagra Sigrun

kampdjärf skepp och

kämpar bärgar,

från den lömska

Ran dem räddar

och dem för till

Gnipalunden.

33.

Sen på kvällen

stolta flottan

flyta sågs i

Unaviken;

och med harm från

Svarenshögen

Granmars söner

skeppen sågo.

– – –

34.

Då högborne

Gudmund sporde:

'Hvilken furste

anför hären

och i land för

dessa skaror?'

35.

Då — vid rån med

gyllne rand en

röd sköld syntes;

där en skeppsvakt

stod, som kunde

svara, ord med

furstar skifta —

kvad Sinfiotle:

36.

'Det i kväll säg,

när du dina

svin och tikar

går att fodra,

att stridslystna

Ylfingssöner

kommit hit till

Gnipalunden.'

37.

'Här skall Hodbrodd

Helge träffa,

den flykttröge

midt i flottan,

hvilken ofta

örnar mättat,

när du trälars

döttrar kysste.'

38. Gudmund kvad:

'Minns den gamla

föreskriften:

Kom med lögner

ej till furstar.

. . . . . . . . . . .

. . . . . . . . . . .

. . . . . . . . . . .

. . . . . . . . . . .

39.

Du har ätit

vargars kost och

har din broders

bane varit;

sugit sår med

kalla läppar,

hvar mans skräck i

hålor gömt dig.'

40. Sinfiotle kvad:

'Själf du var på

Varensöy en

vala, listigt

lögn du spunnit,

sagt, att ingen

annan man du

ville hafva

än Sinfiotle.'

41.

['Du, din leda

häxa, varit

en valkyrja

hos Valfader;

för din skull, du

dolska kona,

alla Odens

kämpar stridit.']

42.

. . . . . . . . . . .

. . . . . . . . . . .

. . . . . . . . . . .

. . . . . . . . . . .

'nio ulfvar

vi på Sagas

näs ha framfödt.

Jag var fadern.'

43. Gudmund kvad:

'Ej du ulfvars

fader varit,

fast du äldst är

af dem alla,

ty du vardt vid

Gnipalunden

gälld af trenne

tursamöar.'

44.

'Du var Siggeirs

styfson, van vid

vargars tjut i

vida skogen.

All slags ofärd

har dig hemsökt.

Du för illdåd

blott är frejdad.'

45.

['Du vardt Granes

brud på Bravall,

dyrbart betslad,

bråd att springa.

Jag i mången

backe trött dig,

tyngd af sadeln,

ridit, häxa!']

46. Sinfiotle kvad:

'Föga karl du

var allt ock, när

Gullners getter

du fick mjölka

och du som en

jättes dotter

gick i trasor.

Är du nöjd nu?'

47. Gudmund kvad:

'Förr jag vill vid

Frekastein med

dina lemmar

korpar mätta,

än jag dina

svin och tikar

matar. Gräla

du med trollen!’

. . . . . . . . . . .

48. Helge kvad:

'Er, Sinfiotle,

höfdes mer att

gå till kamp och

örnar glädja,

än att gagnlös

ordstrid föra,

om hvarann’ I

också haten!'

49.

'Ej så tappra

Granmars söner

tyckas, dock bör

sanning sägas:

de vid Moens-

heim ha visat

sig ha mod att

svärden svinga!'

– – –

50.

Raskt på Svipod

och på Sveggiod

hän de redo

bort till Solheim;

öfver våta,

mörka dalar

skalf Mists häst för

snabba ridten.

51.

Ute stod med

hjälmen nedfälld

Hodbrodd, såg de

sina komma

. . . . . . . . . . .

. . . . . . . . . . .

'hvadan denna

dystra uppsyn?’

52.

De i porten

mötte kungen,

sade honom

Helges ankomst,

. . . . . . . . . . .

. . . . . . . . . . .

. . . . . . . . . . .

. . . . . . . . . . .

53. Gudmund kvad:

'Gunga snabba

skepp vid stranden,

komma furstars

stolta kämpar;

femton hopar

upp nu tåga,

ut i Sogn sju

tusen äro.'

54.

'Guldbeprydda

mörka böljdjur

ankrats ha vid

Gnipalunden;

där är största

styrkan samlad;

snart skall Helge

striden börja.'

55. Hodbrodd kvad:

'Sänden ridbud

till kungstinget,

Melner, Mylner

bort till Myrkvid,

låten ingen,

som sårlågan

svinga kan, nu

hemma sitta!'

56.

'Kallen Hogne

och Hrings söner,

Atle, Yngve,

Alf den gamle!

De att kämpa

lystna äro.

Bjudom Helge

väldigt motstånd.'

– – –

57.

Brak det vardt vid

Frekastein,

när blanka svärden

stötte samman.

Städse Helge

Hundingsbane

med sitt folk var

främst i striden.

58.

Kom från ofvan

stridens mö att

— svärdsgnyt växte —

fursten skydda.

Sen kvad Sigrun

— vapen flögo,

häxans häst åt

korpens byte —:

59.

'Hell dig, furste,

Yngves ättling!

Hjältars vän,

åt lifvet gläd dig,

sen du fällt har

den flykttröge,

som så mången

kämpe dödat.'

60.

'0ch du, konung,

väl förtjänar

röda ringar,

stolta sköldmön.

Lycklig skall du

konung äga

Hringstad, äga

Hognes dotter.'

---

Noter: