Sången om Grimne (PAG)

Fra heimskringla.no
Hopp til: navigasjon, søk
Har du husket å støtte opp om ditt favoritt kulturprosjekt? → Bli en Heimskringla-venn og gi et bidrag til Heimskringla.no.

Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ► Original.gif Norsk.gif Dansk.gif Svensk.gif
Norsk.gif Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif
Dansk.gif
Dansk.gif
Dansk.gif
Dansk.gif
Dansk.gif


EDDA
En isländsk samling
Folkliga forntidsdikter om Nordens gudar och hjältar


Peter August Gödecke


Sången om Grimne
Bort.1.(PAG).jpg


Konung Rödung egde två söner, af hvilka den ene hette Agnar, den andre Geirröd. Agnar var tio vintrar gammal och Geirröd åtta, då de en gång med sina metspön rodde i båt ut till småfiske. En storm dref dem ut åt hafvet, och under nattmörkret strandade de vid ett främmande land. De gingo upp och funno en fattig bonde, hos hvilken de voro öfver vintern. Hustrun fostrade Agnar, men mannen fostrade Geirröd och gaf honom råd. Om våren fick bonden dem ett skepp. Men då han och hans hustru följde dem till stranden, talade bonden mellan fyra ögon med Geirröd.
Bröderne fingo god vind och kommo till sin faders skeppsläge. Geirröd stod i framstammen och sprang strax i land, men stötte med det samma ut skeppet och sade: »Drag nu dit, där trollen ta' dig!»
Skeppet dref ut till hafs, men Geirröd gick upp till kungsgården och vardt där väl mottagen. Hans fader var då död, hvadan Geirröd togs till konung och vardt en ryktbar man. —
Odin och Frigg sutto i Lidskälf och sågo ut öfver alla verldar. Odin sade: »Ser du Agnar, din fostre, hvar han föder barn med en jättekvinna i en håla, då min fostre, Geirröd, nu är konung och råder öfver land?» Frigg svarade: »Han är en sådan matgnidare, att han svälter sine gäster, när de tyckas honom komma alt för talrike». Då Odin sade, att detta var den värsta lögn, höllo de vad om saken. Frigg sände Fulla, sin kammartärna, till Geirröd och bad konungen vakta sig, att icke en trollkunnig man, som stigit i land där, kunde förgöra honom. Och hon sade det kännemärket, att det ej fans en hund så vild, att han tordes rusa på denne man. Det var alt annat än sant, att konung Geirröd icke var gästfri; men den man, som hundarne icke kunde råda på, lät han dock gripa. Denne man var klädd i blå pälskappa och kallade sig Grimne; mera ville han icke säga om sig, fastän han vardt åtspord. Konungen lät pina honom för att tvinga honom att säga något och satte honom mellan tvänne eldar i salen; och där satt han i åtta nätter.
Geirröd konung hade då en son, som var tio vintrar gammal, och som hette Agnar efter sin farbroder. Denne Agnar gick till Grimne och gaf honom ett fyldt horn att dricka och sade, att konungen gjorde illa, då han lät pina saklösan man. Grimne drack af hornet; då var elden kommen så vidt, att kappan brann på honom. Han kvad:


1.
“Het är du, eld!
och alt för väldig;
låtom oss skiljas, låge!
Skinnet svedes,
fast jag skörten lyfter,
flamman fattar min kappa,

2.
“Åtta nätter
satt jag mellan eldarna här,
och ingen mänska mig mat bjöd,
utom Agnar,
som ensam skall råda,
Geirröds son, öfver Gotnars land.

3.
“Hell dig, Agnar!
Hel och sund
bjuder dig Väraty att vara;
för en dryck öl
aldrig skall
bättre lön dig lemnas.

4.
”Land är heligt,
som jag ligga ser
Åsar och alfvar nära;
där i Trudheim
skall Tor bo,
tills makterna sönderslitas.

5.
“Uti Ydalar
Ull har
sina salar bygt;
Alfheim gåfvo
gudar åt Frö
som tandgåfva i tidens morgon.

6.
“Fins en tredje boning,
där blide gudar
salarna med silfver täkt;
Valaskälf bygde
med visdom åt sig
i urtiden Åsen själf.

7.
“Söckvabäck är den fjärde;
fram däröfver
svala böljor brusa;
Odin och Såga
där i evig tid
glada ur guldkar dricka.

8.
“Gladsheim är den femte,
där guldskimrande
Valhall sig vidsträkt reser.
Där korar Ropt
ur kamp och strid
dagligen de vapendöde.

9.
“Lätt varsna de,
som till Odin draga,
hvilken sal de se:
sparrarna äro spjut,
takspånen sköldar,
bänkarna med brynjor strödda.

10.
“Lätt varsna de,
som till Odin draga,
hvilken sal de se:
varg hänger
väster om dörren,
och örn ofvanför.

11.
“Trymheim är den sjätte,
där Tjasse bodde,
mycket mäktige jätten.
Nu Skade bygger,
gudars brud, den skira,
på sin faders forna grund.

12.
“Breidablick är den sjunde,
där Balder har
sina salar bygt
å det landet,
där jag ligga vet
blott ringa olycksrunor.

13.
“Himmelsbärg är den åttonde,
där Heimdall säges
öfver helgedomarna herska;
gudaväktarn dricker
i glada huset
munter sitt goda mjöd.

14.
“Folkvang är den nionde,
där Fröja stadgar,
hur sätena i salen delas;
halfva valen
väljer hon,
andra hallvan eger Odin.

15.
"Glitne är den tionde;
på guldstöd hvilar
salens silfvertak;
där bor Forsäte,
som frid evigt
mellan stridande stiftar.

16.
“Noatun är den elfte,
där Njärd har
sina salar bygt;
menlös där råder
mannaherskarn
i högtimrad helgedom.

17.
“Med snår höljes
och högt gräs
Vidars land, Vide;
där sitter redan
son till häst,
färdig att fader hämna.

18.
“Andrimne låter
i Eldrimne
Särimne suden varda;
det är af fläsk det bästa,
men blott veta,
hvad enhärjarne äta.

19.
“Gäre och Fräke
fostrar krigsvane,
härlige Härjafader;
men endast af vin
den vapenprydde
Odin evigt lefver.

20.
“Hugin och Munin
hvar morgon flyga
ut öfver verlden vida;
jag för Hugin ängslas,
att han ej hittar till baka,
men jag mer för Munin fruktar.

21.
“Tund tjuter,
och Tjodvitnes
fisk sig i floden fröjdar;
alt för stor
strömmande ån
tycks de valglammande att vada.

22.
“Valgrinden
på vallen ståndar,
helig för helga dörrar;
forn är grinden,
och veta,
hur hon är i lås lykt.

23.
“Femhundra dörrar
och fyrtio till
vet jag på Valhall vara;
åttahundra enhärjar,
då mot ulfven de gå,
på en gång ur hvar dörr draga.

24.
“Femhundra salar
och fyrtio till
har, vet jag, bognade Bilskirne;
tycks mig bland hus,
som under tak kommit,
att störst ståndar min sons.

25.
“Heidrun get heter,
som på hallen ståndar
och gnager å Läråds grenar;
hon karet skänker
med skirt mjöd fullt,
dryck, som ej tryta tör.

26.
“Eiktyrne hjort heter,
som på hallen ståndar
och gnager å Läråds grenar;
från hans horn drypa
droppar i Hvärgälme;
dädan komma älfvar alla:

27.
“Sid och Vid,
Säkin och Äkin,
Sval och Gunntro,
Fjörm och Fimbultul,
Rin och Rinnande,
Gipul och Göpul,
Gammal och Geirvimmel,
som kring gudars gårdar strömma;
Tyn och Vin,
Tall och Hall,
Gråd och Gunntorin;

28.
“Vina heter en,
den andra Vägsvinn,
den tredje Tjodnuma,
Nyt och Nöt,
Nönn och Rönn,
Slid och Rid,
Sylg och Ylg,
Vid och Vån,
Vand och Strand,
Gjöll och Leipt,
som löpa mänskor nära
och hädan falla till Häl;

29.
“Körmt och Örmt
och Karlögar två,
i hvilkas vågor Tor skall vada
hvar dag, då han drager
till doms att sitta
under Yggdrasils ask;
ty då brinner Åsars
bro i lågor,
de heliga vattnen hettas.

30.
“Glad och Gylle,
Glär och Skeidbrime,
Silfvertopp och Sine,
Gisel och Falhofne,
Gulltopp och Lättfjäte;
på de hästarna höge Åsar rida
hvar dag, när de draga
till doms att sitta
under Yggdrasils ask.

31.
“Tre rötter stånda
åt tre håll
under Yggdrasils ask;
Häl bor under den ena,
under den andra rimtursar,
under den tredje mänskors män.

32.
“Ratatosk heter ekorre,
som ränna skall
uti Yggdrasils ask;
örnens ord
skall han ofvanifrån
ned till Nidhugg bära.

33.
“Och fyra hjortar finnas,
med finböjda halsar,
som å grenarna gnaga;
Dåin heter en,
Dvalin en annan,
Dunöir och Duratro.

34.
“Flera ormar ligga
under Yggdrasils ask,
än någon ovis apa tror:
Goin och Moin,
som äro Grafvittnes söner,
Gråbak och Grafvöllud;
Ofne och Svåfne
evigt skola
tära på trädets kvistar.

35.
“Yggdrasils ask
utstår värre
men, än mänskor veta;
hjort biter ofvan,
bålen ruttnar,
nedtill gnager Nidhugg.

36.
“Rist och Mist
räcke mig hornet;
Skäggjöld och Skögul,
Hild och Trud,
Löck och Härfjätter,
Göll och Geirönul,
Randgrid och Rådgrid
och Räginleif
bära åt enhärjarne öl.

37.
“Årvak och Allsvinn
skola upp på himlen
solen, smidiga, draga;
men under bogarna deras
blida makter,
Åsarne, järnköld gömt.

38.
“Svalin framför
solen ståndar,
sköld for skinande gud;
bärg och bränning
brinna skulle,
fölle han ifrå.

39.
“Skall heter ulf,
som till skogens hägn
med skimrande gud skyndar;
en annan, Hate,
ättling af Rodvittne,
före lysande himmelsbrud löper.

40.
“Af Ymes jättehull
jorden skapats,
böljan af hans blod,
bärg af benen,
buskar af håret,
himlen af hans hufvudskål.

41.
“Af ögonbrynen
blida makter
Midgård åt mänskor hägnat;
men af hans hjärne
gjordes alla
hemska skyar på himlen.

42.
“Ulls ynnest
och alle gudars
har den, som först vid flamman rör;
ty verldarna öppnas
kring Åsars söner,
när kittlarna från härden häfvas.

43.
“Ivaldes söner
i urtiden
Skidbladne bygde,
bland skepp det bästa,
åt skire Frö,
Njärds nådige son.

44.
”Yggdrasils ask
är ypperst af träd,
Skidbladne af skepp,
Odin af gudar,
af gångare Sleipne,
Bilrast af broar,
Brage af skalder,
Håbrok af hökar,
af hundar Garm.

45.
“Nu jag yppat
mitt anlete för gudar,
det väcker vänlig hjälp;
alle Åsar
hit in det kallar
på den grymmes bänkar,
till den grymmes gille.

46.
“Jag kallat mig Grim,
jag kallat mig Gangläre,
Härjan och Hjälmbäre,
Täck och Tredje,
Tunn och Unn,
Hälblinde och Hår;

47.
“Sann och Svipal,
Sanngätal,
Härteit och Nikar,
Bilöig, Bölöig,
Bölverk, Fjölne,
Grim och Grimne,
Glapsvinn och Fjölsvinn;

48.
“Sidhatt och Sidskägg,
Segerfader, Nikud,
Allfader, Valfader,
Atrid och Farmaty.
Med samma namn
jag nämt mig aldrig,
då jag bland folken farit.

49.
“Grimne jag nämdes
i Geirröds sal,
för Jålk jag hos Åsmund gälde;
men då Kjalar,
när jag kälke drog,
Tro på tingens teg
och Vidur på valens vallar;
Oske och Ome,
Jafnhår och Bäflinde,
Göndle och Hårbard hos gudar.

50.
“Svidur och Svidre
jag hos Söckmime hette
gamle jätten att gäcka.
då Midvittnes
mäktige sons
bane jag vorden var.

51.
“Du är rusig, Geirröd,
och ditt rus för stort;
nu du mycket mist,
då du mist min hjälp,
alle enhärjar
och Odins hyllest.

52.
“Fåfängt jag sagt dig,
ty föga du minnes,
att vänner dig listigt lura;
jag ser min väns
svärd ligga
drypande, i blod doppadt.

53.
“Svärdfallen val
vinner Ygg,
nu är din lefnad liden;
diser dig afsky,
här du Odin skådar:
Nalkas mig, om du mäktar!

54.
“Nu heter jag Odin,
Ygg hette jag nyss,
Tunder en tid förut;
Vak och Skilfving,
Våfvud och Roptaty,
Göt och Jålk bland gudar;
Ofne och Svåfne
äro sannerligen vordne
alle till en i mig.”

Kung Geirröd satt och hade svärdet liggande öfver sitt knä, hälft utdraget. Men när han hörde, att Odin själf var dit kommen, stod han upp och ville taga Odin från eldarna. Svärdet slapp då ur hans hand och föll så, att hjälten vette ned. I det samma snafvade konungen och

stöp framåt, så att svärdet stod tvärs igenom honom, och fick han sålunda sin bane.

Då försvann Odin, och Agnar var sedan konung där länge.

Deko.1.(PAG).jpg


Noter till Sången om Grimne

Denna praktfulla sång skildrar, huru Odin, under förklädnad och kallande sig Grimne, gästar sin ovärdige fostersons, Geirröds, hus och där sättes mellan tvänne eldar, emedan han ej vill uppenbara, hvem han är. Men Geirröds son, Agnar, går fram till gästen och räcker honom som läskedryck ett fyldt horn. Då kväder Odin för Agnar om gudaverldens härlighet, om de tolf himmelsborgarna, om lifvet i Valhall, om asken Yggdrasil, om verldens skapelse m. m. Slutligen förkunnar han, hvem han är, och förutspår Geirröds snara undergång.

Prosan till visan 1, sidan 58, raden 6.
Af det följande är det klart, att bonden och hans hustru äro Odin och Frigg.

Prosan till visan 1, raden 10.
Bonden talade mellan fyra ögon. Märkas bör, att list icke saknas bland de egenskaper, som de gamle tänkte sig hos Odin.

Prosan till visan 1, raden 20.
Odin och Lidskälf. Härom säger N. M. Petersen: »Odin har två boningar: som Ropt herskar han i Gladsheim, och där är Valhall, en sal, där han mottager valen; men som Ås har han tidigt bygt sig det silfvertäkta Valaskälf, och här är Lidskälf med sitt högsäte eller högsätet Lidskälf». Huru man skall tänka sig Lidskälf, är emellertid högst oklart.

Prosan till visan 1, sidan 59, raden 3.
Frigg sände Fulla. Det är tydligt, att ej häller Odins maka ratade list.
Fulla, Friggs mö, hvars namn betyder fullhet, yppighet, vårdar Friggs askar samt hennes sko. Denna sko är tecknet på den äktenskapliga underdånigheten, hvarför också skon hörde till de gåfvor, som brudgummen skänkte sin brud.

Prosan till visan 1, sidan 59, raden 6.
Att ingen hund ville rusa på Odin beror därpå, att djuret i sin instinkt förnam, hvad människan, Geirröd, trots sitt förstånd, dock ej märkte.

Prosan till visan 1, sidan 59, raden 12.
Då Geirröd pinar sin gäst, bryter han mot de gamla gästfrihetskrafven.

Visan 2.
Gotnars land. Jämför noten till Valans Visdom, visan 31! Uttrycken Gotnars land och Goters land tyckas antyda, att dessa sånger diktats af götiska folk.

Visan 3.
Väraty kallas Odin såsom männers gud.

Visan 4.
Trudheim eller Trudvang är Tors rike; hans sal, Bilskirne, omtalas i visan 24.

Visan 5.
Ull, Sifs son och Tors stjufson, bodde i Ydalar (regndalar) och anses af N. M. Petersen för den egentlige vinterguden.
Alfheim, alfvarnes hem, är ljust och soligt.
Tandgåfvan, som gafs till barnet, då det fick sin första tand, motsvarar i det närmaste vår faddergåfva.

Visan 6.
Valaskälf tillhörde Åsen själf, d. v. s. Odin, och var den borg, i hvilken han hade sitt i Skirnes Färd omtalade späjarsäte, Lidskälf.

Visan 7.
Söckvabäck, d. v. s. »Sjunkebäck» eller den djupa floden.
Såga kallas af moderna skriftställare Saga och anses vara historiens, häfdernas gudinna.

Visan 8.
Gladsheim, där salen Valhall, valens, d. v. s. de fallnes, sal, reser sig, är Odins andra boning, i hvilken han såsom Ropt, krigsgud, herskar öfver de vapendöde.

Visan 11.
Trymheim är ursprungligen icke en gudaboning.
Om Skade och Tjasse, se noten till Loketrätan, visan 50!

Visan 12.
Breidablick,' den breda, vidt utbredda glansen.
Om Balder, se noten till Valans Visdom, visorna 32 och 33!

Visan 13.
Heimdall tolkas som den ur verldsaltet uppsprungne, liksom Mardöll, ett af Fröjas namn, den ur hafvet uppstigna.

Visan 14.
Folkvang, härens eller folkets äng. Själfva salen i Folkvang hette Sessrymne, med rymliga eller många säten.

Visan 15.
Glitne, den skinande.
Forsäte, föresittaren, domaren, är rättvisans gud.

Visan 16.
Om Njärd och Noatun, se noten till Hymeskvädet, visan 1!

Visan 17.
Om Vidar, se noten till Valans Visdom, visan 59!

Visan 18.
Om de tre namnen, Andrimne, Eldrimne och Särimne, säger Petersen: »Våra förfäder, det få vi ofta nog höra, voro råe barbarer, det visa nogsamt deras föreställningar om Valhall, där hjältame åto fläsk och drucko mjöd. Men hvad äro då vi, som upprepa detta, den ene efter den andre, utan att själfve tänka något vid deras klara och tydliga ord. Mat kalla de för fläsk och dryck för mjöd. Dessa uttryck äro naturligtvis hemtade från lifvet; men de tänkte sig något långt högre vid den himmelska näringen. Änskönt blott få veta, hvad enhärjarne äta, så borde vi dock veta det. Vid ambrosia tänker man på en mycket fin näring, ehuru man ej riktigt vet, hvad det var; det användes om rent vatten (Iliaden 14; 170). Våra uttryck äro lika enkla: rim är, liksom än i dag, den första, finaste öfvergången från flytande till fast form; rimne är den, som åstadkommer denna öfvergång. Maten frambragtes af and, ande, luft, eld och (sær), sjö, vatten. Därmed uttryckes sålunda den finaste daning af de finaste element; icke en gång något jordhaltigt upptogs däri. Grundämnet är vattnet (liksom i ambrosia), som kokas vid elden, som röres af luften. Och drycken är den klara ström, som utrinner från himmelens högsta trakter, den rena äterfloden, som kommer där ofvan ifrån, där icke en gång en luftfläkt rör sig, likasom Amalteas mjölk. Man kan altså knapt tänka en gång på egentlig dryck, utan på den finaste luftström, som fyller de odödliges lungor».

Visan 19.
Gäre och Fräke, den lystne och den glupske, äro Härjafaders, Odins, ulfvar. I samklang härmed står Hans Sachs' uttryck, att ulfvarna äro vår Herres jagthundar.

Visan 20.
Hugin och Munin, tanke och minne, äro Odins korpar, som sitta på hans skuldra och h viska i hans öra alt, hvad de på sina ströftåg uppsnappat.

Visan 21.
Tund är den brusande ån omkring Valhall.
Tjodvitnes fisk, ett väsen af än ej utredd art.
De valglammande, hela flocken af de bullrande, muntre hjältarne. Originalets ord tydes också såsom stridshästen.

Visan 22.
Valgrinden är ledet utanför Valhalls port.

Visan 24.
Bilskirne syftar på ljungeldsglimtarna, som i hvarje ögonblick glänsa ut från Tors, Odins sons, boning. I denna visa uppenbarar Grimne redan med orden »min sons», att han är Odin.

Visan 25.
Heidrun, den klara strömmen.
Läråd, trädet, som gifver eller råder för lä, torde möjligtvis vara verldsträdet.

Visan 26.
Eiktyrne, den ektornade, den med hvassa horn försedde.
Hvärgälme är urbrunnen i Nifelheim. Namnet tyckes betyda storm- eller gny-kitteln, från hvilken de mytiska floder, som uppräknas i de följande visorna, upprinna.

Visan 31.
Se noten till Valans Visdom, visan 22!

Visan 32.
Ratatosk är enligt namnet rask att färdas fram och åter.
Om Nidhugg, se noten till Valans Visdom, visan 41!
Örnen, ekorren och Nidhugg äro, liksom hjortarna och ormarna i de två följande visorna, bilder af den förstörande verksamheten inom naturens alla områden.

Visan 36.
Här uppenbarar Grimne tydligare, att han är Odin. Alla valkyrienamnen syfta på krigarlifvet.

Visan 37.
Årvak, den tidigt vakna, och Allsvinn, den mycket snabba eller kloka, äro solens hästar. Se om dem vidare i Sången om Segerdrifva, visan 20!

Visan 38.
Namnet Svalin är slägt med »sval».

Visan 39.
Skall, den jagande, är slägt med »skälla».
Hate, hataren, son af Rodvitne, ödeläggaren.
Märkligt är, att vädersolar ännu af folket kallas solvargar.

Visan 40.
Jämför härmed Sången om Vaftrudne, visan 21!

Visan 42.
Om Ull, se visan 5!

Visan 43.
Ivaldes söner äro alfvar, som i urtiden skapat håret åt Sif, spjutet Gungne åt Odin och skeppet Skidbladne åt Frö.
Om Skidbladne säger Petersen, att det kan tolkas som »hela den på hafvets böljor gungande ön med sina höjder och skogar eller blott den fjälliga grankotten och det seglande fröfjunet, som har Frö, fruktbarhetens gud, ensam om bord».

Visan 44.
Sleipne är Odins åttafotade häst.
Bilrast tolkas af Petersen som mjölkgatan.
Håbrok betyder egentligen »högbyx».
Om Garm, se noten till Valans Visdom, visan 37!

Visan 46.
De många namnen på Odin syfta alla på olika sidor af hans väsen.

Visorna 49 och 50.
Åtskilliga af de myter, på hvilka här syftas, äro föga eller intet kända.

Visan 52.
Min väns. Odin menar Geirröds, sin fostersons.

Visan 53.
Ygg är Odin.

Prosan till visan 54.
Hjalten på svärdet äro knapparna ofvanför och nedanför själfva handtaget, hvilket till motsats mot hjalten kallades mellankafvel.


HEIMSKRINGLA er et privat initiativ. Prosjektet mottar ikke noen form for offentlig støtte. Vi har kun utgifter og ingen faste inntekter. Kostnader til teknisk drift og utstyr bæres av privatpersoner. Alle økonomiske bidrag mottas derfor med stor takk. Ønsker du eller ditt foretak å støtte prosjektet økonomisk? Ta gjerne kontakt med oss, eller bruk vårt norske kontonummer 97105024499. Du kan også støtte oss via vårt Vipps-nummer 78431. For utenlandske bidrag bruk vårt IBAN-nummer NO6897105024499, med SWIFT-kode: DNBANOKK eller SEPA-kode: SKIANOBB. En kan også overføre penger til HEIMSKRINGLA via PayPal eller vippse via mobilen til 78431. Vi selger også fast annonseplass på venstre sidemeny til rimelig pris. Alle bidragsytere krediteres med navn for sine bidrag.