Grottesången (Sånger ur den äldre Eddan)

Fra heimskringla.no
Hopp til: navigasjon, søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ► Original.gif Norsk.gif Dansk.gif Svensk.gif
Original.gif Norsk.gif Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif Svensk.gif
Svensk.gif


Skrifter utgivna av modersmålslärarnas förening
Sånger ur den äldre Eddan


Översatta av Axel Åkerblom
1923


Grottesången


Varför kallas guldet för Frodes mjöl[1]? Därom finnes följande berättat.

Sköld hette en son till Oden, från vilken sköldungarna härstamma. Han hade sitt hövdingasäte och styrde i det land, som nu kallas Danmark men då nämndes Gotland. Sköld hade sonen Fridleiv, som var härskare efter honom. Fridleivs son hette Frode; han övertog konungadömet efter sin fader på den tiden, då kejsar Augustus påbjöd frid över hela världen. Det var då, som Kristus föddes.

Men emedan Frode var den mäktigaste av alla konungar i Nordanlanden, så tillskrevs honom den fred, som rådde över alla länder med danskt tungomål[2], och nordmännen kalla den för Frodefreden. Ingen skadade då en annan, även om han träffade på sin faders eller broders baneman, vare sig lös eller bunden. Då fanns ej heller någon tjuv eller rånare, så att en guldring kunde få ligga tre år vid allfarväg på Jalangrsheden[3], utan att någon tog bort den.

Kung Frode kom en gång som gästvän till en konung i Sverge, som nämnes Fjålne. På den färden köpte han två trälinnor, som hette Fenja och Menja; de voro mycket stora och starka.

Vid den tiden fanns det i Danmark två kvarnstenar så stora, att ingen, hur stark han än var, mäktade draga dem. Men den egenskapen hade kvarnen, att det, som den malande sade sig vilja ha, blev malet fram av den. Denna kvarn hette Grotte; Hängekäft[4] kallades han, som hade givit den åt kung Frode.

Denne lät föra trälinnorna till kvarnen och befallde dem att mala guld åt honom. Så gjorde de också; de malde guld, fred och lycka åt honom. Och han gav dem ej längre vila eller sömn än så lång stund, som göken teg eller en visa tog att framsägas. Då, säges det, sjöngo de en sång, som har blivit kallad Grottesången; och innan de slutade med kvädet, malde de en här emot Frode, så att det i samma natt kom en sjökonung, som hette Mysing, och drap Frode och tog mycket byte. Och då upphörde Frodefreden.

Mysing förde med sig Grotte och även Fenja och Menja och bjöd dem att mala salt. Vid midnatt sporde de, om Mysing ej tyckte, att han hade fått för mycket salt; men han bjöd dem att mala ännu mer. De malde då en liten stund till, och då sjönko skeppen, och efter dessa vart en strömvirvel i havet, där sjön faller in i kvarnögat. Och det var då, som havet blev salt.


Grottesången.

1.
Nu har det kommit
till konungaborgen
två framsynta[5] tärnor,
Fenja och Menja,
Trältjänst krävdes
av kraftiga mörna
där hos Frode,
Fridleivs son.

2.
Till kvarnens handtag
hän de leddes
att bringa de gråa
blocken i svängning.
Ej vilans vällust
dem vederkvickte,
ty konungen krävde,
att kvarnen jämt hördes.

3.
De läto kvarnen
knarra och gnissla.
»Ställom i ordning
stenar och kvarnverk!»
Då bjöd han mörna
att mala än mer.

4.
De sjöngo och svängde
de snurrande stenar,
tills Frodes trälar
de flesta sovo.
Då sade Menja,
till malningen kommen:

5.
«Vi mala åt Frode
framgång och rikdom,
lycka vi mala
på lyckokvarnen.
Å guld må han sitta,
sova på dunbädd och
vakna med glädje!
Väl är då malet.

6.
Här skall ingen
en annan skada,
bli någons bane,
brygga illdåd,
hugga med svärdet,
det slipade, vassa,
fann han ock bunden
sin broders bane.»

7.
Det första ordet
han[6] yttrade, lydde:
«Soven ej mera
än mellan två gökrop,
så kort blott, som visa[7]
kräver att sägas!»

Menja:

8.
«Frode, ej var du
vis uti allo,
då trälmör du köpte,
du kämpars vän.
Då såg du på styrka,
du såg på det yttre,
på deras härkomst
du hade ej tanke.

9.
Hårdför var Hrungne[8],
hårdför hans fader.
Tjatse[8] var dock
mer väldig än dessa.
Av Ide[8] och Arne[8] äro
vi komna, åt bergresars bröder
borna vi äro.

10.
Ej Grotte var kommen men
ur gråa klippan,
den hårda hällen
ej hämtad ur jorden,
ej bergresars dotter
droge kvarnen,
om du hade vetat
vilken hon var.

11.
Till väldig våldskraft
i vintrar nio
vi lekande uppväxt
i underjorden.
Storverk gjorde
jättemörna.
Vi bröto blocken
ur berget själva.

12.
Över jättevärldsstängslet
vi stenarna välte;
mänskornas marker
mycket skälvde.
Vi slängde de snabba
snurrande stenar,
de mäktiga hällar,
till mänskornas hemvist.

13.
Vi gingo sedan
i Svitjods bygder
vi framsynta tvenne
fram i kamp,
skuro brynjor,
bräckte sköldar,
gingo genom
järnklädd skara.

14.
En stille[9] vi störtat,
vi stödde en annan.
Vi gåvo den gode
Guttorm hjälp.
Förr'n Knue fälldes,
fanns det ej lugn[10].

15.
De åren i fejder
fram vi så gingo,
att våra strider
storkända vordo.
I kampen vi skuro
med skarpa spjuten
blod ur såren,
och svärdet fick rodnad.

16.
Nu ha vi kommit
till kungaborgen.
Misskund ej tes oss,
i träldom vi hållas;
grus fräter vår sula,
och frost tär kroppen.
Att jämt mala fridsmäld
åt Frode blir dystert.

17.
Min hand skall nu vila,
hällen skall stanna.
Nu har jag malit,
vad mig är ålagt.»

Fenja:

»Ej vill jag unna
armarna vila,
förr än för Frode
det fullmalet synes.

18.
Här skola händer
handskas med yxor,
med blodiga vapen.
Vakna, Frode!
Vakna, Frode!
Vill du nu lyssna
till våra sånger,
till sägner från forno?

19.
Eld ser jag brinna
östan om borgen.
Vårdkasen varslar
vaksam om kamp.
Hit om en stund blott
en här skall komma
och bränna borgen
för budlungen ned.

20.
Ej längre dig unnas
Hleidras kungsstol[11],
röda ringar
och resarnas stenblock[12].
Slut hårdare handen
kring handtaget, syster!
Tidigt vi vandes
vid valplatsens blod.

21.
Min faders dotter
har fruktansvärt malit,
med vetskap om mångas
snart väntade död.
Nu springa stora
stockar ur kvarnen,
fast iklädda järnband.
Dock än må vi mala!

22.
Än må vi mala!
Yrsasonen
skall hämnas på Frode
för Halvdans dråp,
han, som skall kallas
konungadotterns
barn och broder[13].
Det båda vi veta.»

23.
Mörna malde.
Sin makt i ungdoms
jättevrede
väldigt de spände.
Kvarnstöden skälvde, kvarnen föll samman.
Den fjälltunga hällen
flög i tu.

24.
Men bergresens dotter
detta nu sade:
«Nu, Frode, är malet.
Nu månde vi sluta.
Vid mälden vi skola
mera ej stå.»




[1] Så kallas guldet i skaldediktningen.
[2] «Danskt tungomål»: nordiskt språk.
[3] Jalangrsheden: Jællingeheden i Jutland.
[4] Hängekäft är möjligen en jätte.
[5] Framsynta: som ägde förmågan att skåda in i framtiden.
[6] Han = Frode.
[7] Visa: vers, strof.
[8] Hrungne, Tjatse, Ide och Årne äro alla namn på jättar, med vilka Fenja och Menja räknade sig i släkt.
[9] «Stille»: furste, konung.
[10] De händelser, som i denna strof åsyftas, äro icke kända.
[11] Hleidra: Leire, det gamla konungasätet på Själland.
[12] Resarnas stenblock: Grottekvarnen.
[13] Yrsas son är den berömde Rolv krake, som på Frode hämnades sin farfader Halvdans dråp. «Konungadotterns barn och broder» kallas Rolv, emedan hans fader Helge utan vetskap om blodsbandet gift sig med sin dotter Yrsa, som i detta äktenskap fött Rolv.