Odins höga sånger (AAA)

Fra heimskringla.no
Hopp til navigering Hopp til søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ► Original.gif Norsk.gif Dansk.gif Svensk.gif Faeroysk.gif
Original.gif Norsk.gif Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif
Dansk.gif
Dansk.gif
Dansk.gif
Dansk.gif
Dansk.gif
Dansk.gif
Dansk.gif


Edda (Afzelius) Titelside.jpg
Sæmund den vises
Edda



Odins höga sånger
(Hávamál)


I. Den Gamla

öfversat af
Arvid August Afzelius



1. Vinklar alla
du väl omskåda,
förr'n fram du träder;
ty ovisst är,
hvar ovän sitter
för dig derinne.

2. Hell! den som gifver;—
In kom en gäst,
hvar skall den sitta? —
Nog den får ila,
vid andras dörrpost
sitt väl skall söka.

3. Eld den behöfvar,
som in är kommen,
om knän så frusen;
Af mat och kläder
han har behof,
Som öfver fjällen farit.

4. Vatten behöfver,
torkduk och gästfrihet
den till gästnings kommer;
vänligt sinne
lät honom röna;
tal och gensvar ega.

5. Förstånd behöfver
den vida färdas;
allt sämer sig hemma:
till ögonspel varder,
den intet förstår,
och sitter bland visa.

6. För tänkande sinnen
orda ej mycket,
men akta på lynnet;
Då den ädle och tyste
kommer till gården;
minst felar en varsam.

7. Förstånd behöfver
den vida färdas,
minst felar en varsam:
Ty mer pålitlig vän,
än mycket förstånd,
man aldrig finner.

8. En varsam gäst,
som kommer till Herbergs
talar ej mycket:
med öron han lyssnar,
med ögon han skådar;
så forska de vise.

9. Den är säll,
som sig förvärfvar
lof och bifall:
Vanskligt är allt,
hvad mannen eger
i annans bröst.

10. Säll är den ,
som lof och klokhet
sjelf eger i lifvet;
ty onda råd
man ofta tagit,
ur annans bröst.

11. Ej bättre börda
man bär på vägen,
än vishet mycken;
bättre hon är än guld
på okänd ort:
hjelp hon är i nöden.

12. Ej bättre börda
man bär på vägen,
än vishet mycken.
Ej sämre vägkost
man bär på resan,
än dryckenskap mycken.

13. År icke så godt,
som männerne tala,
öl menisko-barnom:
ty mindre ju
allt mer han dricker
vet mannen till sig.

14. Glömskans Häger
öfver rusen hvilar;
han bortstjäl männens sansning:
Utaf den foglens fjädrar
Jag fjättrad var
i Gunladas boning.

15. Rusig blef jag,
blef öfver-rusig
hos Fjalar den vise:
I thy är ruset bäst,
att hvar man derefter
sin sansning finner

16. Vare tyst och hugfull
en Furstes son,
och djerf i striden:
Glad och gifmild
hvar man skull vara,
tills döden stundar.

17. En ovis tänker
sig evigt lefva lå,
om strid han undflyr;
Men åldren gifver
dock ingen fred,
fäst honom spjuten gifva.

18. Dåren gapar
då till besök han kommer,
talar ovist, eller slumrar:
Allt är väl
när han får svälga:
då mannens tanke blottas.

19. Den allena,
som vida färdas
och vidt kringfarit,
känner hvarje
meniskolynne,
om sjelf han vis är.

20. Fatta bägarn,
men drick till hof;
tala hvad höfs, eller tig:
För osed ingen
dig viter, om tidigt
du går att sofva.

21. Frossande man,
om han ej sjelf sig känner,
sig äter lifvets sorg: (döden)
Lystnaden ofta
gör dåren löjlig,
då han bland kloka kommer.

22. Hjordarne veta,
när hem de skola,
och gånga då från betet;
Men en ovis man
känner icke
mål för sin mage.

23. En ussel man
och ett argt sinne
ler åt allt:
Han vet icke det,
han veta borde,
att han ej sjelf är felfri.

24. En ovis man
alla nätter vakar
och hugsar på mycket:
Då är han trött,
när morgon kommer;
qvar är gamla sorgen.

25. En oklok man
tror alla vara vänner,
som mot honom le;
Men få han finner
Som främja hans sak,
när till tings, han kommer.

26. En oklok man
tror alla vara vänner,
som mot honom le:
Ej annat han finner,
fast honom de gäcka,
när han bland kloka sitter.

27. En oklok man
tror sig allt veta,
den stund han ej är nödställd.
Men ej han vet
hvad hann skall svara,
då män honom pröfva.

28. Oklok man,
då han i sällskap kommer;
bäst är, han tiger:
Ingen det märker,
hur litet han vet,
tills mycket han talar.

29. Vis tyckes den
som fråga kan
och svar gifva:
Altid öfverskyle
andras brister
mennisko-söner.

30. Den aldrig tiger
talar många
ord utan hollning:
Pladdrande tunga,
om den ej holles,
talar sig skada.

31. Till ögonspel
Du ingen annan hafve,
fast främmande han kommer:
mången, sen han funnit
ro och torra kläder,
skall du vis befinna.

32. Vis tyckes den,
i tal besegrar
gäckade gästen:
Stortalig man
vid bordet ej känner,
om han med ovän talar.

33. Många genomhuldt
älska hvarannan,
men råkas å hafvet:
Städse skall uppstå
split, om en gäst
ofredar en annan.

34. Tidig måltid
du tage, om icke
du går till gästnings:
Sitter och snålas,
glupsk han synes
och få ting han spörjer.

35. Stor omväg är det
till svekfull vän,
fast han i vägen bor;
Men genvägar ligga,
till trofast vän,
fast han bor fjärran.

36. Ej ofta må du
i samma stad
till gästnings komma:
Ljuf blifver led,
som länge sitter
på annans bänkar.

37. Ett bo är godt
fast det är litet;
Hvar man är Herre hemma:
Fast tvenne getter endast
och halmtäckt sal man eger,
det bältre är än tigga.

38. Ett bo är godt
fast det är litet;
Hvar man är Herre hemma
Dens hjerta blöder,
som tigga skall
sin spis, hvar måltid.

39. Från vapen sina
ej gånge mannen
ett fjät på fältet;
ty ovisst är
på vägar ute,
när spjut behöfves.

40, Ej fann jag så gifmild
och gästfri man,
som allt försmådde:
eller om godset
så litet fiken,
att led han blef åt lönen.

41. Den som rikdom
hafver fångit,
skall brist ej tåla;
ofta sparas åt ledom
hvad ämnadt var ljufvom;
mycket går emot förmodan.

42. Med vapen och kläder,
som bäst dig synas,
skall du vänner glädja;
Med gåfvor och gengåfvor
varar vänskap längst,
då de af hjertat bjudas.

43. Sinom vän man skall
vän vara,
och med gåfva gåfvan gälda.
Mot den leende
vännen var glad,
förställd mot en svekfull.

44. Sinom vän skall man
vän vara,
honom och hans vän;
Men med oväns vän
skall ingen man
vän vara.

45. Om vän du eger,
den väl du tror;
och vill du godt af honom njuta;
sinne skall du med honom blanda
och gåfvor skifta,
och ofta gå att honom finna.

46. Har du en annan,
som du tror illa
och dock vill godt af honom njuta;
fagert skall du tala,
och slugt tänka
och med list förstallning gälda.

47. Än ett ord,
om den du misstror,
och på den du ej kan lita:
blidt skall du tala
mer än du menar;
lika med lika gälda.

48. Ung var jag fordom,
då for jag ensam,
kom villo-vägar:
Rik jag mig tyckte
då jag annan fann:
En man är mans fägnad.

49. De ädle, milde
sällast lefva
och nära sällan sorgen;
Men fåvitsk man
är tvähugsen:
och en sniken sörger gåfvan.

50. Kläder mina
gaf jag på vallen
tvenne trä-män;
hjeltar de tycktes
när skygd de hade;
försagd är nakot man.

51. Det träd förtorkas,
som står vid gården
utan skygd af bark och blad:
Så är en man
förutan vänner;
hvi skall han länge lefva!

52. Som eld brinner
fred mellan ovänner,
i fem dagar;
men på den sjette
slocknar den ut,
då sämre blir all vänskap.

53. Ej mycket
skall man gifva;
ofta vins för litet lof:
Med halft bröd
och kärlet på häll,
en stallbroder fick jag.

54. Små äro sandkorn,
små äro vattendroppar,
små menskornas tankar:
icke vordo
jämnvise alla:
hvart sekel blott bär en man.

55. Godt förstånd
hvar man bör ega,
men ej för mycken vishet:
Dem ibland menniskor
fagrast är lifvet,
som väl och mycket veta.

56. Godt förstånd
hvar man bör ega,
men ej för mycken vishet;
Ty en vis mans hjerta
sällan gladt varder;
om det en allvis eger.

57. Godt förstånd
hvar man bör ega,
men ej för mycken vishet:
ingen förut
forske sitt öde;
honom är sorglösast anden.

58. Brand vid brand brinner,
till dess förbränd han är,
eld tändes af eld:
En man utaf män
af talet blir känd;
dåren af sitt högmod.

59. Tidigt skall uppstå,
den annans lif
och gods vill vinna;
Liggande ulf
får sällan ett lår:
Ej slumrande mannen seger.

60. Tidigt skall uppstå
och gå sitt verk att se,
den få arbetare eger;
mycket försummar den,
om morgonen sofver:
På husbonds tillsyn halft godset beror.

61. Som torra spånen
och gömda näfvern,
så är mannens sinne;
den vedens ämne
väl kunde räcka
i år och dagar.

62. Ren och mätt till tings
ride mannen,
fast han ej prydd är:
För skor och kläder
ej rodne någon,
ej för sin häst, fast den ej god är!

63. Spörje och tale
den kunnig är
och så vill nämnas;
Åt en dig förtro,
ej åt den andra;
Verlden vet hvad trenne veta.

64. Förvånad gapar
Örnen på vilda hafvet,
då till strand han kommer;
Så är den man,
bland många kommer,
der vänner få han eger.

65. Sin magt hvar vis
och rådig man
med hof skall bruka;
då han det finner,
när han bland tappra kommer,
att ingen är för alla mägtig.

66. Klok och försigtig
vare hvar man,
i förtroendet varsam;
ofta de ord,
åt andra förtros
man dyrt får gälda.

67. Mycket för tidigt
kom jag på många ställen,
men för sent till andra:
Än var drycken slut,
än otillredd;
Sällan till pass kom okär gäst.

68. Här och hvar
man hem mig bjudit,
om måltid jag tarfvat;
Men tvenne stycken må man
hos trogna vännen lemna,
der redan ett man ätit.

69. Eld är bäst
bland menniskobarn
och sol-ljuset;
Om sin helbregda
menniskan får njuta,
och utan last får lefva.

70. Fullkomligt ussel
är ingen, fast osäll;
en är säll af sina söner,
en af sina fränder,
af gods nog en,
af goda verk en annan.

71. Bättre är dem,
som lefva, än sotdö;
den lefvande väl en ko förvärfvar.
Eld såg jag blossa
i den rikes sal,
men ute för dörren stod döden.

72. Den halte kan rida;
den döfve tappert strida,
den enhändte hjordar valla:
Blind är bättre
än vara bränd;
den döde ingen gagnar.

73. En son är bättre,
fast sent buren
efter mannens bortgång:
Sällan Bautastenar,
stånda vid vägen nära,
reser dem icke son åt fader.

74. Två äro Enherriar
tungan hufvudets,
döden nära vid bädden:
Den vägkost eger
gläds åt natten,
då trött han varder.

75. Korta äro skeppsrån
- - - - -
ostadig höstnatten,
vädret vexlar
mycket på fem dagar
och än mera på en månad.

76, Litet nog vet den,
som intet vet;
så mången blir af andra dårad;
En man är rik,
fattig en annan,
det visar ej hvem vishet egde.

77. Bort dör din hjord,
bort dö dina fränder
och sjelf dör du äfven:
men rycktet aldrig
skall dö för den,
som sig ett godt förvärfvar.

78. Bort dör din hjord,
bort dö dina fränder
och sjelf dör du äfven:
men ett vet jag,
som aldrig dör,
domen om den som dog.

79. Fyllda lador såg jag
för Rikdomens barn,
nu bära de hoppets staf, (tiggarstafven)
Så rik dom är,
som ögats blink;
den är en flygtig vän.

80. Ovis man,
om gods han vinner
eller qvinno-ynnest,
honom ökas modet,
men förståndet aldrig;
fram går han i högmod.

81. Det rönes, då
du spör om Runor,
de världs-kände,
som helige Gudar gjorde
och store Skalden ristade:
då är honom bäst han tiger.

82. Vid qväll'n skall dagen rosas,
Hustrun, då bränd hon är
Svärdet, da det är pröfvadt,
Mö, då hon är gift,
Is, då du är öfver,
Öl, då det är drucket.

83. I vind skall ved huggas,
i vind sjön seglas,
i mörkret med flickan talas;
många äro dagens ögon.
På skepp skall man fart söka,
Skölden till värn bruka,
till hugg svärdet;
men mö'n till kyssar:

84. Vid brasan öl dricka,
men på is skrinda,
mager hästen köpa
och rostadt svärdet,
hemma hästen fodra;
men hunden å landtgården.

85. Möars ord
skall ingen tro,
och ej hvad qvinnor tala:
ty på rullande hjul
vardt qvinnohjertat skapt
och svek i bröstet lagdt.

86. Bristande båga,
brinnande låga,
gapande Ulf,
skriande kråka,
grymtande svinet,
rotlösa trädet,
stigande vågen,
kokande kitteln,

87. Flygande spjutet,
sjunkande vågen,
nattgammal is,
ringslagen orm,
Brudens bädd-tal,
eller brutna svärdet,
björnens lek,
eller Konungens son,

88. En sjuk kalf,
en sjelfrådig träl,
en önsk-talande spåqvinna,
nyss slagne på fältet,
en klar himmel,
en leende Herre,
hunda-skall,
och sköko-sorg,

89. Tidigt sådd åker
skall ingen tro
och ej för tidigt sin son;
vädret råder för åkren
vettet för sonen
ovissa äro de båda.

90. Sin broders bane,
fast han på vägen mötte,
halfbrunnit hus,
för liflig häst,
(då gagnlös blir hästen,
om en fot brytes)
vare ingen så trygg
att detta allt han tror!

91. Så är frid med qvinnor;
som dygtigt tänka,
som fart på hal-is
med obroddad häst,
två vintrar gammal,
och illa tämd;
eller i vilda stormen
kryssning med redlöst skepp;
eller hallt att fånga
Rehnen på töande snöfjäll.

92. Nu sant jag mäler;
ty båda känner jag:
svek är för qvinnor karlars hug:
Då fagrast vi tala
vi minst mena,
det kan svika bästa sinnet.

93. Fagert tale
den flickans kärlek önskar:
han gods bjude
och rose kroppen,
den ljusa Tärnans:
den vinner som är trägen.

94. En annans kärlek
ingen man
någonsin tadle:
Lustfagra färgen
ofta behagar
den vise, men fängslar icke dåren;

95. För detta fel,
som säges om mången,
skall ingen honom tadla;
från visa till dårar,
gör menniskors söner,
han, den mägtige kärleken.

96. Blott tanken vet
hvad hjertat bor nära,
han ensam känner sinnet.
Ingen sot är värre
för den visa mannen,
än sig med intet nöja:

97. Det rönte jag,
då jag i vassen satt
och väntade min kärlek:
Lif och hjerta
var mig den goda mön;
icke jag henne dessmer nu eger.

98. Billings Mö
snöhvitan fann jag
i bädden sofva.
Furstars herrlighet
mig tycktes intet vara,
fick jag med henne lefva!

99. ”Till gården, Odin,
”skall du mot afton komma
”vill du dig mö trolofva,
”allt är förstördt
”om ensamme vi ej
”slik handel veta.

100. Jag skyndade åter:
lycklig jag mig tyckte,
mer än vist var;
då trodde jag mig
hafva vunnit hennes bifall
och hela sinne.

101. Så kom jag sedan,
att stridgoda folket
allt var vaket,
med brinnande ljus
och pålagd ved;
så mitt besök hon utsatt.

102. Och närmare morgon,
då jag kom åter,
allt gårdsfolk var inslumradt;
en hund då fann jag,
den goda flickans.
å bädden bunden.

103. Få äro så goda
att ej deras sinne
kan vaklande göras:
mången god mö
när väl hon känd är,
blir emot männer svekfull.

104. Då jag det rönte,
när rådsnälla flickan
i faran jag lockade:
allt hån mig gjorde
den muntra mö,
och icke vann jag henne.

105. Hemma glad
och gästmild skall
den visa mannen vara:
minnesgod och språksam,
vill han mångvis vara;
ofta om det goda tala.

106. Fimbulfambi heter
den få ting vet att säga,
så är den fåvises art.
Hos gamla Jätten var jag,
nu återkommen är jag;
litet fick jag tigande der;
med ord många
mälte jag till mitt bästa
i Suttungs salar.

107. Gunlöd gaf mig
å gyldene stolen
en dryck af dyra mjödet:
ond vedergällning sedan
jag henne lät erfara
för hennes trogna sinne,
för hennes svåra kärlek.

108. Nafvarens mun
jag rumm lät finna
och klippan gnaga:
öfver och under mig
jätte-vägar gingo;
så vågade jag lifvet.

109. Dyrköpta sången
väl har jag njutit:
allt lyckas den vise;
ty Odrejrer
är nu upp kommen
på gamla heliga jorden.

110. Ovisst synes mig
om än jag vore kommen
ur jättens gårdar,
om jag ej Gunlöds,
den godas kärlek njutit,
hennes, som med arm jag omslog.

111. Följande dagen
Rimthussarne gingo
Gudars Råd att fråga
i de höga salar:
sporde, om Bölverk var
bland Gudarne kommen,
eller Suttung honom förödt

112. Helig ring-ed
mins jag Odin gifvit;
hvem kan nu på honom lita?
Sveken är Suttung,
hans mjöd är borta
och Gunlöd gråter.