Den Höges Sång (PAG)
Velg språk | Norrønt | Islandsk | Norsk | Dansk | Svensk | Færøysk |
---|---|---|---|---|---|---|
Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ► | ||||||
En isländsk samling
Folkliga forntidsdikter om Nordens gudar och hjältar
1.
Träd öfver ingens
tröskel in,
förr'n du späjat och spanat,
förr'n du späjat och spårat;
ty ovisst är att veta,
hvar ovänner sitta
borta på salens bänkar!
2.
Gifmilde, hell Er!
Gäst är in kommen;
sägen, hvar han bänkas bör!
Het är han,
som hett det har
att sin framgång fresta.
3.
Värme dock
vandrarn tarfvar,
in kommen, kall om knäna;
mat och kläder
den man tarfvar,
som öfver fjällen farit.
4.
Vatten tarfvar
vandrarn före målet,
handduk och en hälsning,
vänlig välkomst —
om han det värd är —
samspråk och svar på tal.
5.
Vett tarfvar
han, som vida färdas;
frihet har du hemma.
Men åt den man blinkar,
som bortkommen är
och i höfviskt hus sig dummar.
6.
Sök ej klyftigt
med din klokskap pråla;
var hällre i ditt väsen varsam!
När den sluge och slutne
in slipper på gårdar,
samkar han sig sällan men;
ty osvikligare vän
du aldrig finner
än mycket mannavett.
7.
Varsam gäst
vid gilleborden
tiger vid hvarje hviskning.
Han lyss med örat,
han lurar med ögat;
så spanar en klok och späjar.
8.
Säll är han,
som åt sig vinner
ryktets heder och hyllest;
alt är dock ovisst,
som vi ega må
buret i andras bröst.
9.
Säll är han,
som har själf
i sin vandel heder och vett;
ty onda anslag
har man ymnigt rönt
bringas ur andras bröst.
10.
Bättre börda
bär ingen bort med sig
än mycket mannavett;
mer än gods och guld
det en okänd gagnar,
slikt ger den vilsne värn.
11.
Bättre börda
bär ingen bort med sig
än mycket mannavett;
värre vägkost
var ej på en vandring med
än för många mått öl.
12.
Ej är så godt,
som godt man säger,
ölet för mänskors ätt;
ju mer du dricker,
dess mindre vet du,
hvart ditt vett tar vägen.
13.
Yrans häger hotar
ofvan upprymdt lag,
han söfver männens sans;
med den fogelns fjädrar
jag fjättrats ock
uti Gunnlöds gård.
14.
Drucken vardt jag,
väldeliga drucken,
fordom hos fintlige Fjalar;
gille är ypperst,
om hvar gäst går hem
med sinnen i full sans.
15.
Klok och sluten
vare konungason
och djärf, när strid står;
glad och munter
bland män en hvar,
medan han sin bane bidar.
16.
Feg slyngel
hoppas slippa att dö,
om för kamp han sig väl vaktar;
men ålderdomen gifver
honom ingen frid,
fast honom spjuten sparat.
17.
En gäck stirrar,
när han till gille kommer,
han mumlar eller drönar drumlig;
men vid första klunken i klar dag
hela hans lynne ligger.
18.
Han allena vet,
som vida ströfvar
och har fjärran farit,
hur strängt en hvar
sitt lynne styr,
som vet, hvad vett är.
19.
Håll ej på hornet,
drick dock hofsamt själf,
tala vettigt eller tig!
Dig till last
lägger ingen,
att du tidigt sängen söker.
20.
Glupske frossarn,
utan folkvett ens,
äter sig ohälsa;
skämt bringar ofta
uti skickligt lag
öfver tölpig man hans mage.
21.
Hjordar hugsa,
när de hem skola,
och gänga då af gräset;
men ohyfsad man
aldrig känner
sin egen mages mått.
22.
Fattig usling,
illasinnad,
ler åt likt och olikt;
vill ej veta,
hvad han veta borde:
att han själf är full af fel.
23.
Okunnig man
vakar alla nätter,
ängslas för likt och olikt;
matt är han,
när morgon bräcker,
men samma ve är kvar som varit.
24.
Ovis man
tror idel vänner
dem, som med leende läppar nalkas;
är för döf att höra,
hur man med honom drifver,
då han råkat i skalkars skara.
25.
Ovis man
tror idel vänner
dem, som med leende läppar nalkas;
men tydligt får han röna,
när på ting det gäller,
att blott få hans talan föra.
26.
Ovis man
yfs som allvetande,
om han värn i vrå eger;
men slätt vet han,
hvad svar duger,
då honom män mästra.
27.
Ovis man
i andras sällskap
hafve tand för tunga!
Ingen anar,
hur okunnig han är,
om han måttligt mäler:
men vettlöst kräk
kan ej varsna själf,
när han i slidder och sladder råkat.
28.
Nu pöser han som vitter,
är han van att frågor
och sammalunda svar smida;
men intet lyte lyckas
att lönligt hålla,
som är på jorden gängse.
29.
Öfvernog pratar
han, som aldrig tiger,
af ordastäf utan stadga;
lössläpt tunga,
utan tyglande herre,
hopskvallrar sin egen ofärd.
30.
Till ögnagyckel
dig ingen välj,
fast han råkar till laget lända;
yfs lagom af kvickhet,
så länge du själf
får ofrågad i torr drägt dröna!
31.
Klipsk sig tycker,
då han är klar till flykt,
gäst, som gäst hånat;
den, till bords gäckas,
är blind för,
att han bland gramsne glammar.
32.
Månge äro eljest
inbördes hulde,
som till bords kälta och kifvas;
jämt yppas torde
trätor slika,
att gäst tar blodhämd på gäst.
33.
Ät du arla
och ymnigt derhos,
att ej fastande gille gästa;
sitter eljest och stirrar,
som om du storknad vore,
och kan knapt en fråga finna!
34.
Lång omväg
till ovän är,
fast hans gård vid vägen vore;
men till god vän
går det genvägar,
vore han än fjärran faren.
35.
Gå skall du;
ej glömme sig gäst
för alltid på ett ställe kvar!
Ljuf varder led,
som för länge
på en annans bänkar bidar.
36.
Bäst är eget bo,
om än en backstuga;
hvar och en är herre hemma.
Sträfvar du med två getter
och stråtäkt sal,
det är ej så tungt som att tigga.
37.
Bäst är eget bo,
om än en backstuga;
hvar och en är herre hemma.
Hans hjärta blöder,
som bedja skall
hvarje mål om maten.
38.
Vapnen sina
vike en man
ej ett fjät ifrån på fältet;
ty ovisst är att veta,
när på vägar ute
spjutets spets kan tarfvas!
39.
Ej fann jag så gifmild
eller så gästfri man,
att ej han toge hvad tillbjöds,
eller med skatter sina
så slösaktig,
att led vore den lön han finge.
40.
Han, som gods
och guld har,
må ej längre brist lida;
ofta till leda sparas
det, till lisa var ämnadt,
mycket går värr' än väntadt!
41.
Med vapen och kläder
glädje vänner hvarann’;
slikt på en själf ju skönjes!
Med gåfvor och gengåfvor
varder vänskap gammal,
om det likar sig att väl vara.
42.
Vän din
skall du en vän vara
och gälda gåfva med gåfva.
skämt gälda
med skämt till baka,
och list med lögn möta!
43.
Vän din
skall du en vän vara,
honom och hans vän;
men ej må
en man vara
vän med sin oväns vän!
44.
Vet du en vän,
som du väl tror,
och vill du godt af honom hafva ;
dela hans tycken,
byt täta gåfvor,
far träget att honom träflfa!
45.
Eger du en annan,
som du illa tror,
och vill du dock godt af honom hafva;
fagert skall du tala
men falskt tänka
och list med lögn gälda!
46.
Det gäller än
om den, du illa tror,
då du på hans trohet tviflar;
le mot honom,
slugt lägg dina ord;
lönen må gåfvan likna!
47.
Ung var jag fordom,
for ensam fram,
då kom jag vill från vägar;
rik mente jag mig,
då en man jag mötte;
man är mans gamman.
48.
En gifmild, modig
man har det bäst,
sällan närer han sorg;
men den fege
fruktar för alt,
den girige ger sig för gåfvor.
49.
Med kläder mina
klädde jag på fältet
tvänne stöder af trä;
kaxar de tyktes,
när dem kläder täkte;
den nakne skymf det sker.
50.
Furan murknar,
som på fjället står,
hägnad hvarken af bark eller barr;
så är ock den man,
som ingen älskar,
hvi skall han länge lefva?
51.
Hetare än eld
må för otrogen vän
i fem dagar du flamma;
men då slocknar,
när sex det varder,
och kolnar all er varma vänskap.
52.
Ej mycket må du
en man gifva;
ofta köpes lof för det lilla!
Blott med en kant af kakan
och en klunk ur hornet
vann jag åt mig en vän.
53.
Små sandreflar,
små svallvågor;
små äro mänskors sinnen.
Ej stånda alle
jämnstarke i visdom;
hvar tid har väl två slag.
54.
Klok med måtta
hvar man vare,
öfverklok ingen;
för honom ler
lifvet fagrast,
som väl vet, hvad han vet!
55.
Klok med måtta
hvar man vare,
öfverklok ingen;
ty glädjen viker
från vis mans hjärta,
när egarn som allvis yfs!
56.
Klok med måtta
hvar man vare,
öfverklok ingen;
sina öden vete
ingen på förhand,
så är honom sorglösast sinnet!
57.
Brand brinner af brand,
tills han brunnit upp,
låge tändes af låge;
en man varder kunnig
af mäns samtal,
men folkskygg fånig varder.
58.
Stig arla upp,
om du ega vill
andras lösören eller lif;
sällan liggande ulf
ett lårben far,
eller sofvande man seger!
59.
Stig arla upp,
ägga dine drängar;
har du få, så se upp och följ dem!
Lamt går mycket,
då du om morgonen sofver:
hurtig är till hälften rik.
60.
Tort virke
och taknäfver,
på slikt vet en man mått,
och hur mycket bränsle
till brasan räcker
hela och halfva halfår.
61.
Tvagen och mätt
till tings du ride,
fast med kläder du knapt har;
öfver brokor och skor
må blygas ingen,
ej häller att hästens
hull är skralt!
62.
Han vajar och späjar,
när öfver våg han sträcker,
örn på det urgamla haf;
så gör ock den man,
som bland månge kommer,
där blott få hans talan föra.
63.
Fråga slugt
och svara listigt,
om du för klok vill kallas;
men förtro dig till en,
icke till två;
verlden vet, hvad tre veta!
64.
Makt sin
och myndighet
vet klok karl att kufva;
bland fäjdstore kommen
han finner nog, att ingen är tapprast af alla.
65.
Vaksam och sluten
vare en man
och mycket i vänskap varsam;
för de ord,
du till en annan säger,
får du ofta bittert böta!
66.
Mycket för tidigt
kom jag till månget ställe,
men till somliga för sent;
än var ölet drucket,
än obrygdt;
sällan kommer led lägligt.
67.
Här och hvar
torde hem jag bjudits,
om jag ej mat till målet tarfvat,
eller om två skinkor hängt
hos min trogne vän,
där redan en jag ätit.
68.
För mänskors barn
är brasans värma
och solens syn det bästa,
då mannen har
hälsans gåfva
och fri från lastarenom lefver.
69.
Ej i allo osäll,
fast du har usel hälsa:
en är af söner säll,
en af fränder,
en af fulla håfvor,
en af väldiga verk.
70.
Bättre är lefva
än på bår ligga,
nog får karsk karl en ko;
jag såg brand rasa
hos rik map,
och ute stod döden för dörren.
71.
Halt sitter till häst,
handlytt herde är,
döf är dugande kämpe,
vara blind är bättre
än brändt lik;
död du till intet duger.
72.
Son är bättre,
fast sent född,
se’n faders lefnad är liden;
minnesstenar
sällan stånda vid väg,
har ej frände öfver frände rest dem.
73.
De två stå i samma här,
men tungan är hufvudets bane;
under höljet af hvar päls
en hand jag väntar.
74.
En natt kan du muntert
på din matsäck trösta;
kort räcka skepps rår,
en höstnatt häftigt skiftar.
På fem dar växlar
vädret mycket,
mer på en hel månad.
75.
Vackert vet
han, som ej vet ett grand:
man kan varda narr af gods och guld;
en är rik,
den andre fattig,
men lasta ingen för det lytet !
76.
Fä dör,
fränder dö,
själf dör du likaledes;
men den mans rykte
dör aldrig,
som samkat åt sig ett godt.
77.
Fä dör,
fränder dö,
själf dör du likaledes;
jag vet ett,
som aldrig dör:
domen öfver död man.
78.
Rika fårfållor
såg jag hos Fitjungs söner,
nu stöder dem tiggarstafven:
ymnighet är,
som ögonblicket,
vankelmodigast bland vänner.
79.
Om ovis man
uppnå kunnat
gods eller kvinnogunst,
då växer hans stolthet,
men vettet aldrig;
fram drager han, dryg af högfärd.
80.
Det rönes strax,
när du om runor spörjer,
dem de rådande känna,
om gudastammande stafvar,
dem ursiarn rest och ristat;
då båtar det bäst, att han tiger.
81.
Hyllas må dag om kvällen,
hustru, se'n hon bränd är,
ägg, se'n svärdet pröfvats,
ungmö, se’n bröllop stått,
is, se’n man öfver kommit,
öl, se’n det drucket är.
82.
I storm må du stammar fälla,
i strykande medvind segla,
i mörkret med mö glamma,
ty många äro dagens ögon.
Af sköld må du skydd kräfva,
af skepp snabbhet,
af svärd hugg,
af mö kyssar!
83.
Vid elden ditt öl du dricke,
på isen du skridsko löpe,
kampen du köpe mager,
klingan rostig,
hemma din häst du göde
och hunden på gården!
84.
På ord af mö
må ingen lita,
ej på dem, som den gifta gifver;
ty på hvälfvande hjul
vardt deras hjärta skapadt,
vankelmod i barmen bäddadt.
85.
Tro ej bristande båge,
brinnande låge,
kraxande kråka,
krypande varulf,
grymtande galtar,
grundrotad fura,
växande vågor,
vällande kittel!
86.
Tro ej flygande pil,
fallande bölja,
is nattgammal,
orm ringlagd,
bruds bäddpladder
eller bräckt svärd,
konungabarn
eller björn, som leker!
87.
Tro ej sjuk kalf,
själfrådig träl,
valas vänord,
val nyfäld,
[molnfri himmel,
munter herre,
släpfotad hund
eller slyhas klagan!]
88.
Tro ej din broders bane,
fast å bredaste väg mött,
ej hus, halfbrunnet,
eller häst, fast vindsnabb,
— ty kampen är oduglig,
blott ett ben skadas — !
Så trygg vare ingen,
att han tröste på slikt I
89.
På tidig sådd
trösta icke,
ej för snart på din son;
af vädret beror skörden,
af sitt vett sonen:
två tvifvelaktiga ting!
90.
Så är kvinnors kärlek,
då känslan är flygtig,
som åkning på glanskis
med obroddad häst,
med en sprant, tvåårig,
otamd sprakfåle,
eller som i stickande storm
styrelös segling.
eller som halt mans renjagt
på hala fjällsidor.
91.
Jag tar bladet från munnen,
ty jag båda känner:
svennen är svekfull till baka;
då orda vi fagrast,
när vi falskast tänka,
det äfven de listiga lurar.
92.
Fagert skall du rosa,
rikedom bjuda,
vill flickans gunst du få.
Lofva de lena
lemmarnas fägring,
så får du, giljare, ja!
93.
För älskog hans
ingen man
må sin like lasta;
ofta vinnes den vise,
den vettlöse ej,
utaf däjeliga drag.
94.
För fel, som alle öfva,
ingen man
må sin like lasta;
att vis varder vettlös
vållar ofta
älskogs mäktiga åtrå.
95.
Blott själen vet,
hvad sig i hjärtat skyler,
blott hon sinnelaget ser.
Sot fins ej värre
för vis man
än att sitt lif i olust lefva.
96.
Det varse jag vardt,
då jag i vassen satt
och bidade och brann;
lif och lust
var mig den lockande mön,
fast aldrig jag den väna vann.
97.
Billings mö
jag på bädden såg,
hvit som solen, sofva;
all herskarsällhet
slut mig tyktes,
om jag ej den fagra finge.
98.
“Odin, kom
i afton hit,
om mö du dig vinna vill!
Alt går illa,
om ej ensamma vi
slik sak veta.”
99.
Jag trodde mig älskad,
återvände,
lydde den lömskas vilja;
trodde med visshet,
att jag väkt hade
flickans lust och längtan.
100.
När jag framme var,
voro alle
tappre väktare vakne;
af brinnande ljus
och högt burna facklor
vägen mig vådlig vardt.
101.
I morgonstunden
stod jag där åter,
se’n hirden i salen somnat:
då fann jag hunden
i den fagras ställe
å hennes bädd bunden.
102.
Mången mö så god,
ser du mycket noga,
är mot svennen svekfull:
det varse jag vardt,
när jag den visa mön
ville med list locka;
den sluga mig hade
till hån och löje,
och jag vann det vifvet icke.
103.
Var glad i hemmet,
glamma med din gäst,
och var om dig i alt, du eger!
Minnesgod och målför
en mångvis vare,
och ofta ett sant ord han säge!
Ett ärkenöt
har intet att säga;
det draget den dumme röjer.
104.
Gammal jätte jag gästat,
är från gillet hemland;
där fick en fåmäld föga.
Men för många ord
jag mycket vann
uti Suttungs salar.
105.
Gunnlöd gaf
på gullstol mig
mjödets dyra dryck;
låg var den lön,
jag henne lida lät
för hennes hulda hug,
för hennes lågande lust.
106.
Rum mig redde
Rates mun
och gnagde gång i bärget;
öfver och under gingo
jättars vägar;
då gälde det hals och hufvud.
107.
Af den lyckligt vunna
jag med lust njutit;
vis finner väg till alt.
Ty Odröre är
hit upp nu
till mänskors Midgård kommen.
108.
Jag tviflar mycket,
att jag mäktat än
ut ur jättars gårdar gånga,
om jag ej Gunnlöd njutit,
goda kvinnan,
som jag fast i famnen slöt.
109.
Annandagen
drogo rimtursar
att i den Höges hall
få om den Höges bröllop höra;
om Bölverk de sporde,
om han ur banden kommit,
eller om honom Suttung slagit.
110.
Odin aflagt
ed på ring;
hvem kan nu på hans löften lita?
På mjödet sviken
han Suttung lemnat
och Gunnlöd uti gråt.
* * * * *
111.
Tid är att tala
å talarstolen
invid Urds brunn;
jag såg och teg,
jag såg och tänkte,
lyddes på hvad männen mälte.
Om runor jag hörde
och om rådslagen
i den Höges hall.
I den Höges hall
hörde jag sägas så:
112.
Jag rader dig, Loddfåfne!
Lyd råden;
det går dig väl i verlden,
du varder lycklig, om du lyder!
Ligg stilla om natten,
om du ej ströfva måste
eller till uthuset gå!
113.
Jag råder dig, Loddfåfne!
Lyd råden;
det går dig väl i verlden,
du varder lycklig, om du lyder!
Sof icke
i sierskas famn,
att hon dig ej i sina lemmar länkar!
114.
Så foga hon mäktar,
att du föga aktar
hvarken ting eller konungs tal;
du får leda för mat
och mänskors gamman,
och sorgfull du att sofva går.
115.
Jag råder dig, Loddfåfne!
Lyd råden;
det går dig väl i verlden,
du var der lycklig, om du lyder!
En annans hustru
till örontassel
aldrig du i löndom locke!
116.
Jag råder dig, Loddfåfne!
Lyd råden;
det går dig väl i verlden,
du varder lycklig; om du lyder!
Å fjäll eller fjärd
om dig fara lyster,
lägg mycket i matsäcksskrinet!
117.
Jag råder dig, Loddfåfne!
Lyd råden;
det går dig väl i verlden,
du varder lycklig, om du lyder !
Låt aldrig
elak man
höra hvad hårdt dig händt;
ty aldrig du får
af elak man
tack för ditt hjärtas tillit!
118.
Elak kvinnas
ord jag sett
sarga en hjältes hjärta;
lömsk tunga
honom lifvet kostat,
och det ej ens för sann sak.
119.
Jag råder dig, Loddfåfne!
Lyd råden;
det går dig väl i verlden,
du varder lycklig, om du lyder!
Vet du en vän,
som du väl tror,
far träget att honom träffa;
ty med snår höljes
och högt gräs
den väg, som ingen vandrar!
120.
Jag råder dig, Loddfåfne!
Lyd råden;
det går dig väl i verlden,
du varder lycklig, om du lyder!
Glamma i gamman
med god man,
sjung lyckokväde, me’n du lefver!
121.
Jag råder dig, Loddfåfne!
Lyd råden;
det går dig väl i verlden,
du var der lycklig, om du lyder!
Var aldrig
mot vän din
snar att trohet slita;
sorg fräter hjärtat,
om ej fritt du törs säga
åt någon hela din hug!
122.
Jag råder dig, Loddfåfne!
Lyd råden;
det går dig väl i verlden,
du varder lycklig, om du lyder!
Skifta aldrig
ord i verlden
med dumdryg dåre!
123.
Ty af en usling
aldrig varder
gengäld för din godhet gifven;
men en god man
mäktar dig
hedrad med sin hyllning göra.
124.
Det är fostbrödralag,
när fritt för en annan
hela din hug du yppar.
Jag intet värre vet
än vankelmod;
ej är han vän,
som blott smicker säger.
125.
Jag råder dig, Loddfåfne!
Lyd råden;
det går dig väl i verlden,
du varder lycklig, om du lyder!
Spill ej tre ord
i träta med en usling;
medan den bättre bidar,
ofta den sämre slår!
126.
Jag råder dig, Loddfåfne!
Lyd råden;
det går dig väl i verlden,
du varder lycklig, om du lyder!
Kan du skor göra
eller skaft till spjut,
gör alt för egen räkning!
Skon är illa skapad,
skaftet krumt,
strax man dig ondt önskar.
127.
Jag råder dig, Loddfåfne!
Lyd råden;
det går dig väl i verlden,
du varder lycklig, om du lyder!
Hvad ondt du ser,
tro det ämnadt åt dig,
och gif ej din fiende fred!
128.
Jag råder dig, Loddfåfne!
Lyd råden;
det går dig väl i verlden,
du varder lycklig, om du lyder!
Tål intet
ondt i verlden,
men var glad åt alt godt!
129.
Jag råder dig, Loddfåfne!
Lyd råden;
det går dig väl i verlden,
du varder lycklig, om du lyder!
Glo aldrig i vädret
under hvimlande slagtning
— där varda de galne
som galtar ibland —,
att man ej bjuder trollen ta’ dig!
130.
Jag råder dig, Loddfåfne!
Lyd råden;
det går dig väl i verlden,
du varder lycklig, om du lyder!
Om till ljuf gamman
du god kvinna önskar
och af henne vill fägnad få,
skall fagert du lofva
och löftet hålla;
den leds ej, som fått god gåfva.
131.
Jag råder dig, Loddfåfne!
Lyd råden;
det går dig väl i verlden,
du varder lycklig, om du lyder!
Var mycket varsam,
men för mycket icke;
var med öl varsammast
och med en annans hustru,
och rusta dig för det tredje
att icke rånad varda!
132.
Jag råder dig, Loddfåfne!
Lyd råden;
det går dig väl i verlden,
du varder lycklig, om du lyder!
Till hån och löje
haf aldrig
värnlös vandrare ellerfrämling;
föga veta som oftast
de, som inne sitta,
hur högboren herre, som kommer!
133.
Laster och dygder
de dödliges söner
blandade i bröstet bära;
ingen finnes så felfri,
att ej fläck han har,
ingen så usel, att han till intet duger.
134.
Jag råder dig, Loddfåfne!
Lyd råden;
det går dig väl i verlden;
du varder lycklig, om du lyder!
Grina aldrig
åt gråhåringens ord;
ofta är godt, hvad de gamle kväda,
ofta från skrumpna läppar
skrädda ord komma,
från dem, som hänga vid huden
och skälfva med skinnet
och stappla för stafvakarlar!
135.
Jag råder dig, Loddfåfne!
Lyd råden;
det går dig väl i verlden,
du varder lycklig, om du lyder!
Kränk ej den komne,
kasta honom ej på dörren,
tag den torftige väl emot!
136.
Kräfs stark hake
att hålla ut,
om dörrn skall öppnas för alla.
Gif dock allmosa,
att man ej dig önskar
lyten på alla lemmar!
137.
Jag råder dig, Loddfåfne!
Lyd råden;
det går dig väl i verlden,
du varder lycklig, om du lyder!
Sök hjälp vid dryckjom
af jordens kraft;
ty jord tar bort ölrus,
som eld sjukdom,
ek förstoppning,
och ax trolldom!
Hallen löser huskif,
höge månen bojor,
runor onda anslag,
örter sårfeber.
Mull tömmer mäktig flod.
* * * * *
138.
Jag vet, att jag hang
i höga trädet
hela nio nätter,
genomborrad af spjut,
gifven Odin,
själf gifven mig själf,
ofvan i det träd,
hvarom ingen vet,
af hvad rot det runnit.
139.
Ej bar man mig bröd
eller bjöd mig horn;
jag späjade i djupet,
spanade runor,
tog med klagan upp dem
och föll åter ned.
140.
Nio kraftiga sånger
jag fick af kunnige sonen
till Böltorn, Bästlas fader,
och en dryck jag drack
af dyra mjödet,
öst ur Odröre.
141.
Då började jag växa
och vis varda,
att taga till och trifvas;
ord mig från ord
till nya ord ledde,
dåd mig från dåd
till nya dåd ledde.
142.
Runor skall du finna,
rätt tydda stafvar,
mycket stora stafvar,
mycket starka stafvar,
som mäktige talarn tecknat,
som rådande makter ristat,
och ypperste Åsen rest,
Odin för Åsar,
för alfvar Dåin,
och för dvärgar Dvalin,
Allsvinn för jättar;
själf jag ock några rest och ristat.
143.
Vet du, hur du teckna skall?
Vet du, hur du tyda skall?
Vet du, hur du forma skall?
Vet du, hur du fresta skall?
Vet du, hur du bedja skall?
Vet du, hur du blota skall?
Vet du, hur du sända skall?
Vet du, hur du stäcka skall?
144.
Bättre intet bedja
än blota för mycket,
städs gåfva är för gengåfva gjord;
bättre intet sända
än slösa för mycket. —
Så ristade Tunder
före tidsåldrarna;
där uppstod han,
dit återkom han:
145.
Jag sånger kan,
dem ej konungens maka
och ingen mans ättling kan.
Den första heter hjälp
och dig hjälpa kan
i sorger, smärtor
och saker alla.
146.
Den andra, jag sjunger,
de öfva borde,
som vilja läkare varda.
147.
Den tredje jag sjunger,
om det tarfvas mig få
fjättrar åt fiender mine:
äggarna deras
döfvar jag,
att hvarken slag eller slughet bita.
148.
Den fjärde jag sjunger,
om man fängslat har
med länkar mina lemmar.
Då sjungerjag den galdern,
att jag fri gångar;
då springer mig från fötterna fjättern,
och från händerna handbojan.
149.
Den femte jag sjunger,
om jag fiendespjut
ser mot min fylking fara:
hur häftigt det flyger,
jag häjdar det dock,
binder det med min blick.
150.
Den sjätte jag sjunger,
om man skickar mig ondt
med runor å vildt träds rötter:
den man, som vill
mig ve bringa,
honom drabbar det mera än mig.
151.
Den sjunde jag sjunger,
om jag skönjer högsal
brinna kring bänkade kämpar:
så bredt han ej brinner,
att jag ej bärga mäktar;
slik galder jag kväda kan.
152.
Den åttonde jag sjunger,
som allom vore
till lycka och gagn att lära:
hat, som växer
mellan herskares söner,
det kan jag brådt bota.
153.
Den nionde jag sjunger,
om med nöd jag söker
bärga min båt på bölja:
då hämmar jag å vågen
vindens gång
och stillar stormande sjön.
154.
Den tionde jag sjunger,
om jag trollkvinnor ser
ofvan i rymden rida:
så vänder jag det,
att de vilse fara
ut ur sin hamn,
ut ur sin hug.
155.
Den elfte jag sjunger,
om ut jag skall leda
gamle vänner till valen:
under sköldarna jag sjunger,
att de skynda med makt
sunde in i slaget,
sunde ut från slaget,
sunde, hvart de sig vända.
156.
Den tolfte jag sjunger,
om i ett träd jag ser
en hängd i höjden sväfva:
så ristar jag
och i runor tecknar,
att den döde drager
att tala mig till.
157.
Den trettonde jag sjunger,
om tignarmans son
jag väljes att vatten ösa:
han skall aldrig falla,
fast i fylking kommen,
ej häller för svärd segna.
158.
Den fjortonde jag sjunger,
om för folkens skara
jag skall gudarnes namn nämna:
Åsar och alfvar
äro mig kände;
slikt ingen ovis vet.
159.
Den femtonde jag sjunger,
som Tjodröire sjöng,
dvärgen framför Dällings dörrar:
kraft sjöng han åt Asar,
åt alfvar framgång,
tanke åt Roptaty.
160.
Den sextonde jag sjunger,
om jag söker en ungmös
gamman och glädje varda:
den hvitarmades tankar
jag till mig lockar
och hela hennes hug vänder.
161.
Den sjuttonde jag sjunger,
att aldrig skiljas vill
från mig min unga älskling.
Länge skall du,
Loddfåfne!
dessa sånger sakna.
Dock vare dig godt, hvad du gagnar,
till nytta, hvad du njuter,
till fromma, hvad du fattar!
162.
Den adertonde, jag sjunger,
har icke jag sjungit
för mö eller mans maka
— bäst är alt,
som en blott vet;
det kommer som sångernas slut —,
utom för henne,
hvars arm mig famnar,
eller för systerligt öra.
163.
Nu är den Höges sång kväden
i den Höges hall,
gagnrik för mänskors söner,
gagnlös för jättars söner.
Hell Honom, som kvad!
Hell Honom, som kan!
Fröjde sig de, som fattat!
Lycklige de, som lyssnat!
Noter till Den Höges Sång
Ingen af Eddans sånger kan i värde mäta sig med denna såsom urkund för studiet af våra fäders seder, rättsbegrepp och praktiska lefnadsvisdom. Med undantag af de mytologiska episoderna i slutet är nämligen hela dikten en samling af visdomsråd och erfarenhetslärdomar. Åtskilliga af dessa råd och lärdomar äro bygda på hedniska rättsbegrepp, som ej kunna tillfredsställa en kristen tidsålder; men dessa äro dock få i jämförelse med de många, som hvila på en så allmängiltig grund, att de behålla sitt värde för alla tider. Det ena slaget liksom det andra är emellertid ett lefvande uttryck af våra fäders andliga och sedliga ståndpunkt uti den tid, då dessa visdomsregler diktades, eller rättare uti de tidskiften, under hvilka de småningom uppkommo. Studiet af denna sång är således nyckeln till ett rätt förstånd ej blott af de tidsåldrar, som skapat Eddan, utan äfven af dem, som följde efter dessa, närmst naturligtvis af isländarnes sagoålder, men också af de öfriga nordiska folkens äldre utvecklingsskeden och i viss mon äfven af dessa folks nutida skaplynne. Ty så långt har deras utveckling ännu ej fört dem bort från den ursprungliga arten, att ej åtskilligt af deras väsende i gamla dagar ännu skymtar fram.
Man kan indela Den Höges (d. v. s. Odins) Sång i följande afdelningar:
Visorna 1 — 103. Praktiska lefnadsregler jämte episoden om Billings mö;
Visorna 104 — 110. Odin och diktarmjödet ;
Visorna 111 — 137. Sången till Loddfåfne, äfven innehållande praktiska lefnadsregler;
Visorna 138 — 163. Odins runosång.
Visan 2.
Uti förra upplagan var senare hälften af denna visa återgifven på följande sätt:
Oroligt brådskar
han, som vid andras dörrpost
skall sin framgång fresta.
Denna tolkning var fotad på de flesta kommentatorers förklaring af originalets ord »â bröndum». Sedermera har emellertid prof. Richert gifvit förslag till en ny tolkning, som ordagrant måhända skulle lyda:
Mycket är han bråd,
som å bränder skall
fresta framgång sin.
I texten har emellertid gifvits en tolkning, som, ehuru friare, torde än bättre återgifva uttryckets verkliga andemening.
Märkas bör äfven det härigenom uppkomna sambandet mellan denna visa, som säger, att främlingen är »het» (af oro), och följande, som säger, att han dock tarfvar »värme».
Visan 4.
Handduken, som var mycket lång och smal, hängde troligen fordom såsom ännu i några trakter af Norge på en rulle tätt vid ingångsdörren till stugan.
Visan 13.
Här antyder Odin redan den episod, som sedan närmare utföres i visorna 105 - 110. — Hvad uttrycket yrans häger beträffar, påpekar prof. Richert, att denna fogel är att fatta såsom en motsats till Odins Munin. För jämförelse med denna vers må för öfrigt påminnas om Sången om Grimne, visan 20.
Visan 14.
Hvem, som menas med denne Fjalar, är ej klart. Man har antagit, att han skulle vara den samme som Suttung; men detta synes föga tillfredsställande.
Visan 32.
Se rörande senare hälften af denna visa prof. Richerts i noten till Sången om Allvis, visan 5, omtalade skrift, sid. 5 och 6!
Visan 33.
Se rörande denna visa samma prof. Richerts skrift, sid. 7 och 8!
Visan 41.
Se rörande denna visa samma prof. Richerts skrift, sid. 8 och 9 samt 23!
Visan 53.
Denna dunkla, ordspråkslika visa är alt igenom tolkad på mycket olika sätt. Slutraden finnes till och med efter en annan läsart öfversatt med: »Hvarje tidsålder bär blott en (stor) man». Men huru god tanke detta än är, torde det dock ej kunna utan vrängning fäs fram ur originalets ord.
Visan 61.
Brokor, se Sången om Hårbard, noten till visan 6!
Visan 78.
Fitjung tyckes blott beteckna en rik man i allmänhet.
Visan 80.
Ursiarn, Lüning anser, att denne är Mime, och hänvisar till Sången om Segerdrifva visan 19.
Visan 81.
Hustru, se’n hon bränd är, d. v. s. sedan hon är död och bränd å bål.
Visan 84.
Hvälfvande hjul. Måhända menas härmed, att kvinnans hjärta är osäkert och liksom rullar undan, såsom det gör, hvilket är skapadt på svarfstol.
Visan 97.
Billings mö är Rind, som enligt Vägtamskvädet, visan 11, föder Vale i väster- (eller vinter-) salar. Här skildras emellertid, huru Rind i början med mångahanda list undandrog sig Odins kärlek. Denna myt uttolkas så, att Rind är jorden, som efter Balders död är öfverlemnad i vinterns våld. Frusen och kall lockar hon väl Odin, solens gud, till sig, men motstår honom dock äfven. Först längre fram, något, som här ej omtalas, tinar hon upp och föder då Vale, den starke krigaren, som, enligt Valans Visdom, visan 33, kämpande nattgammal, hämnas sin broders, Balders, död, tillintetgör vinterns välde och återför sommaren.
Visan 101.
Hird är hela samlingen af väpnade huskarlar.
Visan 104.
Gammal jätte är Suttung. Här, såsom på många andra ställen, märker man, att gudame fått mycket af det bästa de ega från jättame. Liksom jätten Mime egde visdomsbrunnen, så egde också jätten Suttung skaldskapets eller inspirationens underbara dryck.
Visan 105.
Som Gunnlöd, Suttungs dotter, var satt att vakta det underbara mjödet, måste Odin vinna henne för att erhålla drycken.
Visan 106.
Rate är ett borr, med hvars hjälp Odin banade sig väg in genom klippan.
Visan 107.
Af den lyckligt vunna
jag med lust njutit.
Prof. Richert säger, uti sin i noten till Sången om Allvis, visan 5, omtalade skrift, om detta ställe bland annat följande:
»Framställningen af episoden om Odins färd till Suttung och förvärfvandet af skaldemjödet med tillhjälp af Suttungs dotter Gunnlöd (v. 104 - 110) är från början till slut hållen i en ton, som ger till känna, att Odin tänkts såsom en förälskad friare, hvilken, efter att lyckligt hafva öfvervunnit alla de på giljarfärden mötande hindren, slutligen kommer i besittning af sin brud och med henne firar högtidligt bröllop i jätten Suttungs salar. Det finnes efter vår uppfattning ett mycket rikare innehåll i de nämda verserna, än man varit van att i dem se, och hela skildringen är långt mer poetisk, liflig och målande, än den hittills synes hafva uppfattats.»
Prof. Richert genomgår vidare de hit hörande visorna och ådagalägger, huruledes samtliga i dem förekommande uttryck äro att härleda från termer rörande äktenskaps ingående.
Så gifves af ofvan anförda rader följande utförligare tolkning: »Af den lyckligt (i en lycklig stund) äktade eller egentligen köpta skönheten har jag lyckligt (till min lycka, med lycklig utgång) njutit.»
Odröre, den som rörer sinnet, väcker ingifvelsen, är namnet på det kar, som inneslöt skaldskapsmjödet, hvilket Odin enligt denna visa förde upp till människornas verld.
Visan 109.
Annandagen d. v. s. dagen efter det egentliga brölloppet.
Prof. Richert tolkar för öfrigt ställets betydelse sålunda: »Rimtursarne gingo att spörja efter Odins tillstånd såsom nyvorden äkta man eller, med andra ord, ville erfara den slutliga utgången af hans äfventyrliga giljarfard.»
Bölverk är det namn, Odin brukade för att okänd komma in uti Suttungs salar.
Visan 110.
Denna visa kan svårligen innehålla Odins egna ord. Simrock och Svend Grundtvig förmoda, att visan är ett tillägg från den kristna tiden; Finn Magnusen och Dietrich mena åter, att orden äro lagda i rimtursarnes mun, hvilket senare synes vara en fullt tillfredsställande förklaring.
Odin aflagt
ed på ring,
d. v. s. äktenskapsed. Med anledning af detta ställe yttrar prof. Richert i ofvan antydda skrift:
»Vi finna här ett fullständigt motstycke till den i Trymskvädet framstälda myten om Tors färd till Jättehem. I likhet med Tor begifver sig Odin af till jättarnes verld, för att där uppsöka och sätta sig i besittning af ett för honom och alla gudarne öfver måttan vigtigt ting. Målet för Odins färd är skaldemjödet, som är att likställa med hammaren i den förra myten. För att nå sitt mål begagnar han sig på samma sätt som Tor af listen att träda i äkta förbindelse med jätteafkomman. Under det att Tor spelat rolen af brud, uppträder emellertid Odin här såsom brudgum. Till festens firande och den äkta förbindelsens beseglande frambäres här skaldemjödet och där hammaren. Båda gudame sätta sig i besittning af det efterlängtade föremålet, hvars framlockande just varit målet för deras sträfvan och den på förhand beräknade slutscenen i deras utomordentliga uppträdande. Tillfälle till jämförelse erbjuder sig äfven mellan det snöpliga slut på den efterhängsna jättekvinnans enträgenhet, hvars skildring bildar afslutningen af Trymskvädet:
Slag fick hon på slag,
men slantar inga,
hugg af hammarn,
ej hoptals ringar,
samt framställningen af Gunnlöds sorgliga öde i Den Höges Sång, visan 105:
Låg var den lön,
jag henne lida lät
för hennes hulda hug,
för hennes lågande lust!
Och i visan 110:
han lemnat
Gunnlöd uti gråt.
I fråga om den här berörda föreningen mellan gudarnes och jättarnes slägt må för öfrigt erinras om Njärds förbindelse med Skade, Frös med Gärd m. fl.»
Visan 111.
Bugge säger: »Visorna 1-110 äro lagda omedelbart i Odins mun; i det följande hafva vi däremot en egen inklädnad. Loddfåfne, som är den talande i visan 111, meddelar vid Urds brunn de ord, som till honom äro sagda af Odin i Valhall. — Visan 111 danar således inledningen ej blott till visorna 112 — 137, utan också till visorna 138 — 163. Denna senare flock visor uttalas likaledes till Loddfåfne af Odin i Valhall, hvilket de sista raderna af visan 161 samt visan 163 ådagalägga».
Visan 138.
Denna och de följande dunkla visorna äro ännu knappast tillfredsställande tolkade. — Verldsträdet bär enligt Valans Visdom, visan 22, namnet Yggdrasil, emedan Odin ridit på eller, såsom det här heter, hängt i det samma. Att Odin ej såsom en brottsling af andre blifvit hängd i trädet behöfver knappast påpekas. Att han ej häller hängt i trädet i den mening, hvari vi fatta ordet hänga, är lika naturligt. Uttrycket »hängt», sammanstäldt med trädets namn, som betyder »Odins häst», behöfver ej innebära något annat, än att han suttit på en af grenarna i kronan, liksom man i viss mening säger om en ryttare, som sitter illa, att han hänger på hästen. Att Odin emellertid för en tid afstått från sin öfverjordiska tillvaro och gifvit sig in i den förgängliga verlden, har naturligtvis skett för ett vigtigt ändamål. Hvilket detta ändamål varit, märkes redan af visan 139, där det heter, att han »spanade runor», d. v. s. sökte efter visdom och öfversvinnelig makt, samt än mer af visan 141, där utvecklingen »från ord till nya ord» och »från dåd till nya dåd» bildligt antyder den historiska fortgången, som styres af en inre, andlig makt. Det är för att tillegna sig den andliga erfarenhet, hvarmed han skall kunna herska i skapelsens alla riken, som han här träder in i verldens lif. De nio nätterna, hvilka å ena sidan påminna om de nio nätterna om de nio verldar, hvilka enligt Valans Visdom, visan 5, funnits uppkommit och förgåtts, innan den nu befintliga verlden skapats, och å andra siden tyckas ega någon motsvarighet med fostrets nio månader i moderlifvet, tyda på att här är fråga om en skapelse eller en födelse, ehuru en födelse af andlig art. Att Odin hängde i trädet, gennomborrad af spjut, nämligen af sitt eget, påminner om det ställe i Ynglingasagan, där (den historiske) Odin märker sig med spjutsudd för att komma til den himmelske Odin i Valhall. Odins här skildrade handling går genom spjutstinget karakteren af ett offer, en helig ceremoni; men då ingen högre fans, så offrade han sig åt sig själf och helgade sig sålunda till en af sina högsta uppgifter.
Mytens innersta mening tyckes vara, att Odin ur höghetens overksamma ro föder sig själf till en ny tillvaro, nämligen till herskarverksamhet i verldens utvicklingsgång. Det medel, som han till sådan verksamhet behöfver, är visdomens allmaktsrunor, som han enligt visan 139 uppspäjar i djupet af tingen. Att han hvarken fick eller ville hafva näring i lägre mening synes af samma visa.
Visan 140.
Det mystiska nio-talet möter oss här å nyo.
Sonen af Böltorn tyckes vara en vis jätte, ”kanhände Mime”, säger Lüning.
Om Bästla, se npten till Valans Visdom, visan 7!
Om Odröre, se noten till visan 107! Märkligt är, att ingifvelsens, skaldskapets mjöd är Odin till näring i detta nya lif.
Visan 141.
Här påminnas vi ovilkorligen om andemeningen med ringen Dröpne. Se noten till Skirners Färd, visan 21!
Visan 142.
Mäktige talarn, ”uppenbart sonen till Böltorn”, d.v.s. Mime, säger Lüning.
Rådande makter äro här troligen Vanerne.
Och ypperste Åsen rest. Denna och följande rader i visan måste åsyfta ett påstående, förlagdt till den tidspunkt, då denna sång sjöngs för Loddfåfne af Odin
i Valhall; ty de låta ej hänföra sig till den urtid, då Odin själf först spanade efter runovisdom. Hade han nämligen redan ristat runorna, så hade han icke behöft arbeta för att nå dem.
Visan 144.
Tunder är Odin. Petersen öfversätter ordet med ”utströmmaren”.
Visan 147.
Åtskilliga af de krafter, som Odin i denna och föjande visor säger innebo i runosångerna, igenfinnas i Ynglingasagans skildring af (den historiske) Odins underbara egenskaper.
Visan 150.
Med runor å vildt träds rötter. Jämför härmed Grettes saga, kapitlet 151!
Visan 151.
Galder (af ”gala” d.v.s. ”sjunga”), trollsång.
Visan 154.
Ut ur sin hamn. Om förmågan att ikläda sig en lånad hamn, se bland annat Trymskvädet, visan 3!
Visan 157.
Att vatten ösa Åsadyrkarne läto barnen undergå en tvagning med vissa religiøsa ceremonier, d.v.s. ett slags dop.
Fylking, en här i slagordning.
Visan 159.
Tjodröires, folkväckarens, sång tyckes hafva något samband med dagens, Dällings, frambrott.
Roptaty är Odin.
Visan 162.
Denna adertonde galder, som Odin icke uppenbarar för Loddfåfne, tyckes vara den samma, som han, enligt Sången om Vaftrudne, visorna 54 och 55, sang i örat på den döde Balder. Endast för makansystern har han sagt den samma. Hon är Frigg, jorden, som också känner ödets hemligheter, men enligt Loketrätan, visan 29, kan konsten att tiga med hvad hon vet.