Fåvnesmål (Fåvnes och Regins död)

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ►

Skrifter utgivna av modersmålslärarnas förening
Sånger ur den äldre Eddan

Översatta av Axel Åkerblom
1923

Fåvnesmål
(Fåvnes och Regins död)

Sigurd och Regin drogo upp på Gnitaheden och funno spåren efter Fåvne, där han brukade krypa till vatten. Där gjorde Sigurd en djup grop på hans väg och gick sedan ned i den. Då Fåvne kröp bort från sitt guld, andades han ut gift, och detta föll ned på marken ovanför Sigurds huvud. Men då Fåvne gled fram över gropen, stötte Sigurd sitt svärd i hjärtat på honom. Fåvne riste på sig och slog med huvud och stjärt. Sigurd sprang opp ur graven, och då sågo de bägge varandra. Fåvne sade:

»Du tappre bland tappre,
tälj, vem dig födde,
och av vad ätt du är,
som på Fåvne har blodat
blänkande klingan:
till hjärtat gick mig dess udd.»

Sigurd dolde sitt namn, emedan det var forntida människors tro, att en döendes ord hade mycken makt, om han nedkallade ont över sin ovän, om han på samma gång nämnde hans namn. Sigurd sade:

»Högdjur jag kallas.
Kring har jag vandrat
bland människor moderlös.
Ej fader jag äger,
som andra ha det.
Ensam jag alltid har gått.»

Fåvne:

»Om ej fader du äger,
som andra ha det,
av vad under avlades du?
Ditt namn vill du dölja
den dag jag blir dödad.
Men vet, att du ljuger för visst!»

Sigurd:

»Min stam och min härkomst
storväl du känner,
och okänd jag själv är dig ej.
Min fader var Sigmund,
Sigurd jag heter,
och dig har mitt vapen dräpt.»

Fåvne:

Vem har dig eggat,
vi lät du dig eggas
att så låta lyktas mitt liv?
Du vassögde kämpe,
käck var din fader;
på sin bana ej bävar hans son.»

Sigurd:

»Min håg har mig eggat,
min arm gav mig hjälpen,
och så detta mitt dråpvassa svärd.
Modig är ingen,
när åldern mognar,
om vek i sin barndom han var.»

Fåvne:

»Om du finge växa
i vänners hägnad,
så bleve du stark i strid.
En träl nu är du,
tagen i striden^[1].
En fånge bär fruktan jämt.»

Sigurd:

»Du hånar mig, Fåvne,
att fjärran jag levat
från en faders värnande vård.
En träl ej är jag,
fast tagen i striden.
Du fann, att jag lever fri.»

Fåvne:

»Endast hätskhet
hör du i allting.
Men jag säger dig ett, som är sant:
det klingande guldet,
den glödröda skatten,
skall bliva din bane en gång.»

Sigurd:

»Var människoättling
vill äga rikdom
ända till dödens dag,
och en gång måste
var enda dödlig
draga till dödsriket hän.»

Fåvne:

»Skräckhjälm jag förde
att skrämma folket,
där på läger av smycken jag låg.
Min styrka jag trodde
större än allas,
hur många än mötte mig.»

Sigurd:

»Ej skräckhjälmen bringar
åt bäraren trygghet
bland stridsvreda kämpar i strid.
Han skall få finna,
som färdas bland många,
att ingen den tappraste är.»

Fåvne:

»Etter jag fnyste,
då på fadersarvets
röda rikdom jag låg.
Där tordes då ingen
träda mig nära,
för vapen ej bävan jag bar.»

Sigurd:

»Du väldiga glansorm,
gruvligt du väste
och tedde dig hård i din hug.
Allt mer växer hatet
hos människors söner,
ges dem en sådan hjälm.»

Fåvne:

»Jag råder dig, Sigurd
- mitt råd må du akta -:
rid du härifrån hem!
Det klingande guldet,
den glödröda skatten,
skall bliva din bane en gång.»

Sigurd:

»Ditt råd har du givit.
Rida jag skall dock
till det guld, som i ljungen göms.
Ligg du och drags där
med dödskampen, Fåvne,
och måtte så Hel^[2] dig ha!»

Fåvne:

»Regin svek mig,
svika dig skall han.
Oss båda till bane han blir.
Mista livet måste nu Fåvne.
Din makt vart större än min.»

Regin hade givit sig undan, medan Sigurd dräpte Fåvne. Han kom tillbaka, då Sigurd strök blodet av sitt svärd. Han sade då:

»Hell dig, Sigurd,
för segern i kampen,
där du lyktade Fåvnes liv!
Av alla tappra,
som trampa mullen,
du minst synes vara vek.»

Sigurd:

»Ovisst väl är det,
när alla råkas,
vem som sig visar minst vek.
Friskt mod har mången,
som ej färgar sin klinga
blodig i andras bröst.»

Regin:

»Glad är du, Sigurd.
Åt segern du fröjdas,
där du torkar i gräset Gram.
Du gav min broder
banesåret,
själv vållar jag visst dock en del.»

Sigurd:

»Fjärran du bortgick,
då i blodet på Fåvne
jag färgade sårvasst svärd.
Med ormens styrka
min stridskraft jag mätte,

då du i ljungen låg gömd.»

Regin:

»Länge du låtit
där ligga i ljungen
den åldrige jätten än,
om det smidet ej hjälpt dig,
som jag hade smitt dig,
detta ditt sårvassa svärd.»

Sigurd:

»Mod är bättre
än bästa klinga
bland stridsvreda kämpar i strid.
En modig man såg jag
mäktigt kämpa
och segra, fast svärdet var slött.»

Regin:

»Du gav min broder
banesåret;
själv vållar jag visst dock en del.»

Sigurd:

»Du rådde mig därtill
att rida hitåt
över frostlupna fjällvidder
fram.
Glansormen ägde
sitt gods och sitt liv än,
hade du ej mig först nämnt feg^[3].»

Då gick Regin fram till Fåvne och skar hjärtat ur honom med det svärd, som heter Ridil, och sedan drack han blod ur såret. Han sade:

»Sitt du här, Sigurd,
- sömnen mig tynger -
stek jättens hjärta åt mig!
Hans hjärta vill jag
gärna äta
på denna blodiga dryck.»

Sigurd tog Fåvnes hjärta och stekte det på en stör. När han trodde, att det kunde vara genomstekt, och blodet fradgade ur hjärtat, då tog han på detta med fingret för att känna efter, om det var riktigt stekt. Han brände sig då och stack fingret i munnen på sig. Men då blodet från Fåvnes hjärta kom på hans tunga, då kunde han förstå fåglars språk. Han hörde, hur några mesar kvittrade i buskarna. Den ena mesen sade:

»Där sitter Sigurd
sudlad av blodet
och steker vid flamman
Fåvnes hjärta.
Klok jag funne
frikostig hjälte,
om själv han åte
det skimrande hjärtat.»

En annan:

»Regin ligger
och lurar på svekråd
mot tappre kämpen,
som tror på honom.
Han samkar i vrede
vrånghet samman.
Att hämnas sin broder
han hätska råd smider.»

En tredje:

»Till Hel må han sända
ett huvud mindre
den talföre gråe tul^[4]!
Då kan han äga
ensam allt guldet,
som Fåvne har ruvat på förr.»

En fjärde:

»Klok han vore,
visste han lyda
de råd, som I given
av hjärtat, I systrar,
och sökte sin fördel
och fröjdade korpen!
Där väntar jag ulven,
där öronen synas.»

En femte:

»Kampträdet^[5] är ej
så klokt, som jag trodde,
att värnet för kämpar^[6]
vore i hågen,
om denne han läte
levande slippa,
då först han har bringat
brodren om livet.»

En sjätte:

»Han mycket är oklok,
om ännu han sparar
sin farlige fiendes liv.
Där sover Regin,
som svek ren har uttänkt.
Ej vet han^[7] sig vakta för slikt.»

En sjunde:

»Han frostjätten låte
lämna sitt huvud
och ringarnas rikdom därtill!
Då skall han ensam
äga allt guldet,
som Fåvne ägde förr.»

Sigurd:

»Slikt öde ej råder,
som utsåg Regin
att bliva min baneman.
Brått de båda
bröderna måste
nu draga till dödsriket hän.»

Sigurd högg huvudet av Regin; därefter åt han Fåvnes hjärta och drack blod av både Regin och Fåvne. Då hörde han, hur mesarna talte:

»Samla de röda
ringarna, Sigurd!
En konung det hövs ej
att klaga och ängslas. -
En ungmö mer fager
än andra vet jag,
härligt guldprydd.
Om henne du vunne!

Till Gjuke gå där
gröna stigar
Fram leda vandrarn
hans väntande öden.
Den dråplige drottnen
en dotter har fostrat.
Henne du, Sigurd,
skall hava till äkta.

En sal står å höga
Hindfjället upprest.
Runt om dess väggar
ringla sig lågor.
Uppbyggd vart den
med visdom och klokhet
av guld, som glansfullt
glödande flammar.

Jag vet, att på fjället
det vilar en stridsmö.
Ovan leker
lindens våda^[8].
Ygg^[9] stack med törne
ungmön, som fällde
andra åt honom,
än han hade utsett.

Det ges dig att skåda
den hjälmprydda ungmön,
som valplatsen lämnat
på Vingskornes rygg.
Så nornorna skiftat,
du sköldungars ättling,
att segerdisens^[10]
sömn ej blir bruten.»

Sigurd red efter Fåvnes spår till hans boning och fann den öppen. Dörrar och dörrposter voro av järn; av järn voro även alla bjälkarna i huset, och detta var nedgrävt i jorden. Där fann Sigurd en stor mängd guld och fyllde med detta två kistor. Han tog där även Fåvnes skräckhjälm och guldbrynja och svärdet Hrotte och många dyrgripar och klövjade därmed Grane. Men hästen ville icke gå framåt, förrän Sigurd steg upp på hans rygg.

---

[1] Enligt den i långt senare tid avfattade isländska Vålsungasagan, som utförligt berättar om dessa händelser, hade Sigurds moder Hjårdis, som vid tiden för sin makes, Sigmunds, fall gick havande med Sigurd, räddats av Hjälpreks son Alv och förts till dennes hem, där hon senare blev gift med Alv. Fåvne låtsar sig nu tro, att hon blivit tagen tillfånga av Hjälprek.
[2] Hel: dödsgudinnan eller dödsriket.
[3] Enligt Vålsungasagan hade Regin förebrått Sigurd för feghet för att därigenom egga honom till dråpet på Fåvne.
[4] Ordet tul (isl. þulr) betecknade i fornspråket en gammal vis man, särskilt en sådan, som satt inne med kunskaper om de hemliga tingen. Då Regin här nämnes så, är det väl för att angiva honom såsom trollkunnig.
[5] «Lindens våda»: elden.
[6] Ygg är ett av Odens binamn.
[7] «Segerdisen»: valkyrjan. - De tre sista stroferna syfta på Sigurds första möte med Brynhild, de två där närmast föregående på hans äktenskap med Gjukes dotter Gudrun.
[8] «Kampträd»: poetisk omskrivning för krigare.
[9] «Värnet för kämpar»: hövding, furste.
[10] «Han» här = Sigurd.