Fafners ordskifte (NFS)

Fra heimskringla.no
Hopp til navigering Hopp til søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ► Original.gif Norsk.gif Dansk.gif Svensk.gif
Original.gif Norsk.gif Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif Svensk.gif
Svensk.gif


Edda

Öfversättning:
Nils Fredrik Sander

Fafners ordskifte



Scener fra fortællingen
(Fra Hylestad kirke, ca. 1175)


Sigurd och Regin foro upp på Gnitaheden och träffade där Fafners spår, när han skred till vattens. Där gjorde Sigurd en stor graf i vägen och gick ned däri. Men när Fafner skred af guldet, blåste han ut etter, som rök fram öfver Sigurds hufvud. Och när Fafner skred öfver grafven, rände Sigurd sitt svärd igenom honom intill hjärtat. Fafner riste sig och slog med hufvudet och stjärten. Sigurd lopp ur grafven, och sågo de på hvarandra.

1.
Fafner kvad:
”Sven och sven, af hvem
är, sven, du boren?
Af hvilka förfäder ättling född?
När du blodade å Fafner
din blanka klinga,
till hjärtat gick mig svärdets udd.”

Sigurd dolde sitt namn, därför att det var folks tro i forna dagar, att en döende mans ord hade mycken kraft, om han önskade ondt öfver sin ovän och nämnde honom vid namn.

2.
Han kvad:
"Högdjur jag heter,
och hastat har till vägs
som en menig moderlös;
fader äger jag icke
som andra mänskosöner,
ensam jag går min gång.”

3.
Fafner kvad:
”Om du ej ägde fader
som andra mänskosöner,
af hvilket under vardt du aflad?”

4.
Sigurd kvad:
”Mitt ättartal
lär dig okändt vara
och sammaledes jag själf;
Sigurd jag heter,
Sigmund hette min fader,
med vapen jag dig gaf dråpslag.”

5.
Fafner kvad:
”Hvem har dig hetsat,
hvi har du dig hetsa låtit
att efter mitt lif löpa?
Du sven med hvassa blicken,
en bitande fader du hade,
å sonen segerhufva till vägs!”

6.
Sigurd kvad:
”Hugen mig hetsat,
händerna mig hulpit
och detta mitt dugande svärd;
få äro hurtiga
när till handling de komma,
om som barn de blödsinta voro.”

7.
Fafner kvad:
”Jag vet, om du fått växa
vid dina vänners bröst,
man såge dig stolt strida;
nu är du en fånge
och i fejd tagen,
alltid må de bundna bäfva.”

8.
Sigurd kvad:
“Slikt, Fafner, du förebrår mig,
att jag fjärran är
från min fäderneärfda odal;
men icke är jag fången,
om än i fejd tagen:
du fann, att fritt jag rör mig.”

9.
Fafner kvad:
“Som af hat taladt
du täljer hvarje mitt ord;
men ett för sant jag dig säger:
det klingande guld,
det glödande gods —
dig varda till bane ringarna röda.”

10.
Sigurd kvad:
”Öfver sin rikedom
råda vill hvarje man
för alltid till sin yttersta stund;
men en gång skall
hvart skapadt väsen
fara till Hel hädan.”

11.
Fafner kvad:
“Nornors dom
skall framför näset du röna
och ovis apas lott;
i vågen du drunknar,
om än med vinden du ror,
en dödsdömd är allt till ofärd.”

12.
Sigurd kvad:
”Säg mig, Fafner,
då frejdad du är som vis
och att mycket veta väl:
hvilka äro de nornor,
som i nöd hjälpa
och lösa mödrar från söner sina?”

13.
Fafner kvad:
“Till börden mycket skilda
menar jag nornor vara,
ej äga de samma ätt:
somliga äro af asars stam,
somliga af alfers
och somliga döttrar af Dvalen.”

14.
Sigurd kvad:
”Säg mig, Fafner,
då frejdad du är som vis
och att mycket veta väl:
hvad heter den holme,
där höge asar och Surt
skola blanda sin blod samman?”

15.
Fafner kvad:
”Oskopner han heter,
där alla gudar skola
till lust blott leka med spjuten;
Bilrast brister,
när å bron de fara,
och fålarna i floden simma.

16.
Skräckhjälm bar jag
bister för mänskors söner,
medan jag å skatten lägrad låg;
ensam tycktes jag starkare
än alla vara,
ej fann jag för många mot mig.”

17.
Sigurd kvad:
“En skräckhjälm ingen
skydda förmår,
hvar vredgade komma att kämpa;
den det finner,
som bland flera kommer,
att ingen är käckast ensam.”

18.
Fafner kvad:
“Etter jag fnös,
när å arfvet jag låg,
det fullgoda efter min fader,
att ingen tordes komma
i kamp med mig,
och för intet vapen jag ängslats.”

19.
Sigurd kvad:
“Glänsande orm,
du gjorde mycket gny
och fick dig hug hårdan;
alltmer växer agget
hos mänskors söner,
som slik en hjälm hafva.”

20.
Fafner kvad:
“Nu råder jag dig, Sigurd,
om råd du lyder,
att rida hädan hem;
det klingande guld,
det glödande gods —
dig varda till bane ringarna röda.”

21.
Sigurd kvad:
“Ditt råd är gifvet,
men jag rida må
till det guld, som i ljungen ligger;
ligg du, Fafner,
i lifsnöd kvar,
där dig Hel skall hafva.”

22.
Fafner kvad:
”Regin rådde å mig,
han skall råda å dig,
skall varda oss bägge till bane;
sitt lif skall Fafner
låta nu,
din vardt den större styrkan.”

Regin hade smugit sig bort, medan Sigurd dräpte Fafner, men kom tillbaka, när Sigurd strök bloden af sitt svärd.

23.
Regin kvad:
”Hell dig, Sigurd,
nu har seger du vunnit
och Fafner fällt;
af alla de män
som mullen tråda,
tycks du till den käckaste korad.”

24.
Sigurd kvad:
“Det är ovisst att veta,
när vi alla samlas,
vi segergudarnes söner,
hvem till käckast är korad;
rask är mången,
som ej ränner sitt svärd
till blods i annans bröst.”

25.
Regin kvad:
”Glad är du, Sigurd,
och segerstolt,
när du torkar Gram å gräset;
broder min
du till bane sårat,
dock vållar jag själf i somligt.”

26.
Sigurd kvad:
”Du rådde därtill,
att jag rida skulle
hit, hän öfver frostiga fjäll;
öfver gods och lif
än glänsande ormen rådde,
om du mig ej frånkänt manligt mod.”

Då gick Regin till Fafner och skar hjärtat ur honom med det svärd, som heter Ridil, och drack därefter blod ur såret.

27.
Regin kvad:
"Sitt här du, Sigurd,
medan jag att sofva går,
håll Fafners hjärta vid flamman!
Att afbrändt, kallnadt
ätas jag lämnar det
efter denna blodiga dryck.“

28.
Sigurd kvad:
“Fjärran du gick,
medan jag å Fafner blodade
detta mitt dugande svärd;
jag uppbjöd min kraft
mot ormens styrka,
medan du i ljungen låg.”

29.
Regin kvad:
“Länge i ljungen
ligga du låtit
honom den åldrige jätten,
om det svärd du ej haft,
som själf jag dig gjorde,
detta ditt dugande svärd.”

30.
Sigurd kvad:
”Mod dock gäller
förmer än svärdets kraft,
där vredgade komma att kämpa;
ty hurtig man jag såg
med hård hand seger
kämpa sig till med det slöa svärd.

31.
En modig har det bättre
än en blödsint har,
när stridsmäns lek skall lekas;
en glad går det bättre
än en butter man,
hvadhelst än kommer för händer.”

Sigurd tog Fafners hjärta och stekte på spett. När han trodde det vara fullstekt och bloden fräste ur hjärtat, tog han däraf på sitt finger för att pröfva, om det var fullstekt. Då brände han sig och stack fingret i sin mun. Men när Fafners hjärtblod kommit på hans tunga, förstod han fåglalåt och hörde, att nötväckorna kvittrade i snåren.

32.
En nötväcka kvad:
”Där sitter Sigurd,
sölad med blod,
och Fafners hjärta
vid flamman steker;
rådvis tycktes mig
ringutdelarn,
om af det ljusröda
lifredskap han åte.”

33.
En annan kvad:
”Där ligger Regin
och rådslår i löndom,
vill snärja mod svek
svennen, som tror honom,
bär af vrede
vrångord samman;
i hugen svekfull
vill han hämnas sin broder.”

34.
En tredje kvad:
”Läte han grånade hycklarn
hufvudet kortare
fara till Hel hädan,
kunde han ensam råda
öfver allt guldet,
som fullgodt under Fafner låg.”

35.
En fjärde kvad:
“Klok han mig tycktes,
om klarsynt han toge
de goda vänråd
I gifvit, systrar;
då tänkte han sig för
och fägnade korpen,
ty ulfven jag väntar,
där hans öra jag ser.”

36.
En femte kvad:
“Så klok är ej
kämpadrotten,
som härens främste
jag hoppades vara,
om den ene brodern
bort han släpper,
sedan den andres
ålder han stäckt.”

37.
En sjette kvad:
”Han mycket ovis är,
om han ännu sparar
den farlige folkfördärfvarn;
Regin, som ligger där,
honom redan förråder —
dock kan han af slikt ej se det.”

38.
En sjunde kvad:
“Läte han köldbitne jätten
hufvudet kortare
gånga från ringarna röda,
då finge han det gods,
som Fafners var,
ensam i egen ägo.”

39.
Sigurd kvad:
“Så långt lär ödet ej räcka,
att Regin skall
mitt baneord bära;
för ty att bröderna båda
skola brådt nog
fara till Hel hädan.”

Sigurd högg hufvudet af Regin, och därpå åt han Fafners hjärta och drack bäggederas blod, Regins och Fafners. Då hörde Sigurd, hvad nötväckorna sade:

40.
”Bind samman de röda
ringarna, Sigurd!
Kungligt är icke
att ängslas i allting;
jag vet en mö,
den mest fagra
och väl guldsmyckad –
vunno du henne!

41.
Till Gjuke ligga
gröna stigar,
framåt visar ödet
vandrande härman;
där har dråplige kungen
en dotter aflat,
Sigurd henne bör
med brudskänk köpa.

42.
Sal är å höga
Hindarfjället,
allt utan omkring
med eld omhvärfd;
honom hafva vise
härmän byggt
af rödaste gulds
renaste glans.

43.
Å fjället vet jag
en fejdkunnig sofva,
lågande svärd
sväfva däröfver;
Ygg med sömntörne
söfde linmön,
ty andra hon fällde
än efter hans val.

44.
Kan, hjälte, du se
hjälmprydda mön,
som från valen
å Vingklipt red?
Efter nornors skickelse,
sköldungason,
kan icke hon bryta
sin egen sömn.”

Sigurd red efter Fafners spår till hans bo och fann det öppet men med dörrar och dörrposter af järn. Af järn voro ock alla timmerstockarna i huset; och där var gräfdt ned i jorden. Där fann Sigurd öfvermåttan mycket guld och fyllde därmed två kistor; där tog han skräckhjälmen, en gullbrynja svärdet Rotte och många djyrgripar samt klöfjade Grane därmed. Men hästen ville icke gå fram, förrän Sigurd satte sig upp på hans rygg.