Första kvädet om Sigurd Fåfnesbane (PAG)

Fra heimskringla.no
Hopp til: navigasjon, søk
Har du husket å støtte opp om ditt favoritt kulturprosjekt? → Bli en Heimskringla-venn og gi et bidrag til Heimskringla.no.

Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ► Original.gif Norsk.gif Dansk.gif Svensk.gif
Norsk.gif Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif Svensk.gif


EDDA
En isländsk samling
Folkliga forntidsdikter om Nordens gudar och hjältar


Peter August Gödecke


Första kvädet om Sigurd Fåfnesbane
eller Gripes spådom.


Bort.2.(PAG).jpg


Gripe hette Öilimes son, Hjördis’ broder. Han rådde öfver land och var vittrast bland alle män och därtill spåkunnig. Sigurd red allena och kom till Gripes sal. Lätt var Sigurd att känna igen. Utanför salen kom han i samtal med en man, som hette Geite. Med honom gaf sig Sigurd i samtal och sporde:


1.
“Hvem bor och bygger
i borgarna dessa?
Hur kalla kämpar
kungen i riket?”

Gette kvad:

“Gripe heter
härförarn,
som i lydnad håller
land och folk.”

Sigurd kvad:

2.
“Är vise herskarn
hemma i landet?
Kan jag med den tappre
tala få?
Mål i mun
höfs man, som är okänd;
godt vore att strax
få Gripe möta.

Geite kvad:

3
“Dock kommer glade
kungen att spörja
Geite om den mans namn,
som vill Gripe möta.”

Sigurd kvad:

“Sigurd jag heter,
är af Sigmund boren,
och Hjördis kallas
kungens moder.”

4.
Då gängade Geite
till Gripe fram:
“Här ute står
okänd man,
hvars åsyn vittnar
om ädel börd;
inför dig, konung!
han komma vill.”

5.
Då gångar krigares
konung ur salen
och hälsning kväder
till komne hjälten:
“Välkommen, Sigurd!
fast sent du kommer!
Och du, Geite! gack
att Grane vårda!”

6.
Mångt vardt mäldt,
och mycket taladt,
då rådvise männen
mötte hvar andra.

Sigurd kvad:

“Mäl mig, om du kan,
morbroder!
hur Sigurds lifslott
sig länka skall?”

Gripe kvad:

7.
“En man du varder,
den väldigaste under solen,
den mest högborne
af höfdingar alle;
därtill frikostig
och flykthatande,
i åsyn ädel,
i ord vis.”

Sigurd kvad:

8.
“Säg, kloke konung!
klarare än jag spörjer,
säg, vise! till Sigurd,
om du det se kan:
Hvad skall jag först leda
till lycklig utgång,
då ut jag gått
ur gården din?”

Gripe kvad:

9.
“Först skall du, furste!
din fader hämnas,
kräfva bot för all
Öilimes sorg.
Du skall kungs Hundings
hårde söner
nederslå
och seger hafva.”

Sigurd kvad:

10.
“Säg, yfverborne
ättfader!
med din visa tunga,
då vi af hjärtat tala:
Förutser du Sigurds
segerbragder,
dem, som högst stiga
mot himlens hvalf?”

Gripe kvad:

11.
“Ensam skall du glänsande
ormen dräpa,
den glupande, som ligger
å Gnitaheden;
du skall bådas
bane varda,
Rägins och Fåfnes;
rätt spår Gripe.”

Sigurd kvad:

12.
“Väldig rikdom
jag vinna må,
om jag vållar det manfall,
din visdom spår.
Se djupare,
säg mig vidare:
Hvad lefnadslott
skall mig än lagd varda?”

Gripe kvad:

13.
“Fåfnes håla
du finna skall,
fånga upp
fagra skatten
och guld lasta
på Granes bogar;
se'n rider du till Gjuke,
ryktbare hjälte!”

Sigurd kvad:

14.
“Öppenhjärtigt,
djärfve konung!
må du mig
än mera säga:
Jag gästar Gjuke
och ger mig dädan;
hvad lefnadslott
skall mig se'n lagd varda?”

Gripe kvad:

15.
“På fjället sofver
furstens dotter,
bländande i sin brynja
[under blossande lågor];
ge ett hvinande hugg
med hvassa svärdet,
rista brynjan
med Fåfnes bane!”

Sigurd kvad:

16.
“Bruten är brynja,
brud söker tala,
vif, som ur sömnen
vaknat har;
hvad månd' se'n hon säga
till Sigurd väl,
som honom till lycka
lända kan?”

Gripe kvad:

17.
“Dig, du rådande!
skall hon runor lära,
alla, som folken
ega vilja,
alt, som mänskotunga
tala kan,
samt läkande trolldom.
Lef lycklig, konung!”

Sigurd kvad:

18.
“Nu är det lyktadt,
lärdomen vunnen,
och jag redo att bort
rida dädan.
Se djupare,
säg mig vidare:
Hvad lefnadslott
skall mig än lagd varda?”

Gripe kvad:

19.
“Hinna du skall
till Heimes bygder
och glad komma
till kungen som gäst.
Fjärran är, Sigurd!
hvad jag förr viste;
spörj ej om mera
spanande Gripe!”

Sigurd kvad:

20.
“Ängslan mig vålla
de ord, du säger,
ty fram ser du,
furste! längre.
Du ser en stor sorg,
som skall Sigurd hinna,
och du vill ej, Gripe!
om grämelse tala.”

Gripe kvad:

21.
“Blott din ungdoms
ålder låg mig
klar och öppen
för eftertanken.
Med rätt är jag icke
rådvis nämd,
ej häller framvis;
alt farit, som jag viste.”

Sigurd kvad:

22.
“Man vet jag ingen
ofvan mullen,
som i framtiden skådar
skarpare än du;
dölj ej hvad du ser,
hur sorgligt det må vara
och hur stor våda
det mig vållar än!”

Gripe kvad:

23.
“Ej lågt är lagd
din lefnads väg;
akta därpå,
ädelborne!
Ty så länge folk finnas,
skall fräjdadt varda,
du kampens furste!
ditt kungliga namn.”

Sigurd kvad:

24.
“Ringa hog
hyser dock Sigurd
att så föga hulpen
från fursten skiljas; —
Alt vår lefnads lopp
är ju lagdt på förhand —
så visa mig min led,
lysande frände!”

Gripe kvad:

25.
“Nu skall jag säga
Sigurd alt,
då därtill så hårdt
mig herskaren nödgar.
Du vet för visso,
att jag ej med lögn vandrar:
en dag skall ock du
döden dö.”

Sigurd kvad:

26.
“Ej vill jag väcka
vrede hos kungen,
blott goda råd
hos Gripe få.
Nu söker Sigurd
om sina öden
att visshet vinna,
fast än så vemodig.”

Gripe kvad:

27.
“Mö finnes hos Heime,
fager att skåda,
Brynhild nämd
af bålde kämpar;
härlige kungen,
Heime, fostrar
Budles dotter,
dristiga mön.”

Sigurd kvad:

28.
“Hvad båtar väl
det budet mig,
att fager mö
fostras hos Heime?
Det skall du, Gripe!
grant mig säga,
du, som ser allas
öde på förhand.”

Gripe kvad:

29.
“Hon skall öda
all din gamman,
Heimes fagra
fosterdotter.
Sömn du ej sofver,
sak du ej dömer,
män du ej aktar,
där ej mön du ser.”

Sigurd kvad:

30.
“Hvad tröst har Sigurd
att trygga sig vid?
Kan du se det,
så säg det, Gripe!
Skall jag mön
för skatt köpa,
vinna fagra
furstedottern?”

Gripe kvad:

31.
“I två skolen alla
eder svärja,
ge fasta löften,
men de flesta svika.
En natt har Gjukes
gäst du varit;
då glömmer du Heimes
härliga fostra.”

Sigurd kvad:

32.
“Säg dock hvadan, Gripe!
så det gå skall?
Ser du flygtighet
i furstens själ,
då jag löftet till den brud
bryta skall,
som jag kär höll
af hela min själ?”

Gripe kvad:

33.
“Så skall du göra, ädle!
för en annans svek;
för Grimhilds list
du lida skall.
Hon bjuder dig mö
med blänkande lockar,
sin dotter, att dig
draga på fall.”

Sigurd kvad:

34.
“Blinds jag med Gunnar
och hans bröder som svåger,
och gångar jag
att Gudrun äkta,
då varder fursten
värdigt gift,
om ej ondt samvet
ånger väcker.”

Gripe hvad:

35.
“Svek dig Grimhild
smida skall,
ägga dig att bedja
om Brynhilds hand
å Gunnars vägnar,
Gotnadrottnens;
och furstemodern
du att fara lofvar.”

Sigurd kvad:

36.
“Skam är för handen,
det skådar jag klart,
och Sigurds råd
redlösa,
om friarefärd
jag far åt en annan
till den skära mö,
som jag själf älskar.”

Gripe kvad:

37.
“I alle skolen
eder svärja,
Gunnar och Högne
och du, höfding! den tredje;
väl på vägen,
växlen I skepnad,
Gunnar och du;
Gripe ej ljuger.”

Sigurd kvad:

38.
“Hvadan detta?
Hvarför skola vi
på vägen skifta
skepnad och later?
På slikt må följa
annan falskhet,
mäkta grym;
säg mera, Gripe!”

Gripe kvad:

39.
“Gunnars skepnad
och skick har du,
men ditt eget tal
och din tankekraft.
Du skall fästa dig Heimes
fostermö,
den hugdjärfva,
det hindrar ingen.”

Sigurd kvad:

40.
“Värst mig synes,
att Sigurd bland män,
då slikt han idkat,
må en usling kallas.
Svårliga jag ville
svek nyttja
mot kungabruden,
den bästa jag känner.”

Gripe kvad:

41.
“Hvila skall du,
väldige höfding!
hos mön, som om hon
din moder vore.
Därför, så länge folk finnas,
skall fräjdadt varda.
du kampens furste!
ditt kungliga namn.”

Sigurd kvad:

42.
“Säg, Gripe! får dock
Gunnar, den ädle,
hjälten bland män,
en mö till äkta,
fast den båldes eldiga
brud hos mig
tre nätter sofvit?
Slikt säg man aldrig.”

Gripe kvad:

43.
“Samman skall bägges
bröllop drickas
i Gjukes salar,
Sigurds och Gunnars;
hamn först I växlen,
när hem I kommit,
men sitt eget sinne
släpper ingen dera.”

Sigurd kvad:

44.
“Månn' det svågerskapet —
svara mig, Gripe! —
skall för bålde män
till båtnad vara?
Skall det Gunnar
till glädje tjäna
eller mig själf till fromma
i framtidsdagar?”

Gripe kvad:

45.
“Tänk på dina eder,
att du tiga måste!
Gudrun du unnar
godt gifte;
men Brynhild ser sig
sviken brud
och söker, slug,
att med svek hämnas.”

Sigurd kvad:

46.
“Hvad månde bruden
i böter kräfva
för den list, som vi
den väna gjort?
Af mig vann den visa
vrångsvurna eder.
snart grymt brutna,
men glädje föga.”

Gripe kvad:

47.
“Brynhild skall
till sin brudgum säga,
att du icke
dina eder hållit,
då Gjukes arfving,
ädle kungen,
all sin lit
till ditt löfte satte.”

Sigurd kvad:

48.
“Säg dock hvadan, Gripe,
så det gå skall!
Skall det, om mig säges,
sant vara,
eller far lofsäll kvinna
med lögn om mig
och om sig själf?
Säg det, Gripe!”

Gripe kvad:

49.
“Af vrede och vånda
vålla skall
mäktiga bruden
men för dig.
Fast du aldrig
den ädla kränker,
ser sig drottningen dock
dårad af list.”

Sigurd kvad:

50.
“Skall hurtige Gunnar
af henne hetsas,
Guttorm och Högne
gå henne till handa?
Skola Gjukes söner
sina svärd bloda
på mig, sin slägting?
Säg mig det, Gripe!”

Gripe kvad:

51.
“Harm glöder
i Gudruns hjärta,
då hennes bröder
din bane vålla.
Se'n varder till intet
all glädje
för vittert vif;
det vållar Grimhild.”

Sigurd kvad:

52.
“Far väl, Gripe!
Man flyr ej sitt öde.
Fullbordat har du
hvad jag bad dig om.
Gladare, tror jag,
du talat hade
om min lefnad,
hade du mäktat det.”

Gripe kvad:

53.
“Det tröste din hug,
du härens hjälte!
att den lotten är lagd
för din lefnads gång:
Ej skall ädlare man
ofvan mullen födas,
under solens boning,
än du, Sigurd! är.”


Deko.4.(PAG).jpg


Noter till Första kvädet om Sigurd Fåfnesbane eller Gripes spådom.

Med detta kväde öppnas den långa rad af eddasånger, i hvilka den yngste af Sigmunds söner, Sigurd, antingen själf omedelbart är hjälten, eller i hvilka åtminstone en eller annan af de med Sigurd genom ödets väfnad sammanlänkade männen eller kvinnorna träder i förgrunden. Liksom ämnet för dessa sånger är det skönaste och mest gripande, som finnes bevaradt i traditionerna från Nordens heroiska tid, så bilda också dessa sånger själfva höjdpunkten af Eddans samtliga hjältedikter. De utgöra emellertid icke något helt, någon efter konstnärlig plan anlagd och genom behandlingens enhet sammanhållen sångcykel, i hvilken berättelsens flod sakta skrider fram såsom i Homeri Odyssé eller i Runebergs Älgskyttar. Långt därifrån! Dessa sånger äro folkdikter, skapade af onämde eller i hvad fall som hälst glömde skalder, öfver ämnen, genom fädernesägnerna kända af hvar man och af ålder kära för slägte efter slägte, såsom innehållande höga förebilder af hvad hela folket i dessa tider aktade såsom rätt och stort eller såsom upplyftande och gripande. Genom det sätt, hvarpå dessa, liksom Eddans öfriga sånger, uppkommit och i århundraden bevarats, innan de förts i penna, är det uppenbart, dels att olika sångräckor kunna hafva uppkommit öfver samma ämne, dels att än här än där bitar kunna hafva utfallit och glömts bort samt därefter kan hända ersatts genom inflickningar, som blott ofullkomligt passat på vederbörliga ställen. Än vidare hafva stycken afskilda räckor, inbördes stridiga mot hvar andra, kunnat i brist på bättre sammanställas och, då motsägelserna blifvit alt för mycket i ögonen fallande, jämkas, vridas och i detaljerna förändras, tills de blifvit någon ting rätt olika med hvad de ursprungligen varit. De här upptagna kvädena öfver Sigurdssägnerna äro en sådan brokig blandning af sånger, som dels fortsätta, dels supplera hvar andra. De äro hvar andra dessutom inbördes högst olika så väl i poetiskt som i kulturhistoriskt värde. Därtill bör märkas, att luckor finnas, hvilka tyda på att hela kväden utfallit och förgätits. Då det sålunda skulle varda svårt eller i det närmaste omöjligt att utan annan ledning än sångerna själfva ratt uppfatta händelsernas gång och den ödesdigra utvecklingen af detta, de stora passionernas sorgespel, lemnas här, framför detta kväde, hvilket, såsom också öfverskriften »Gripes spådom» antyder, utgör ett slags profetia om hvad komma skall, en kort öfverblick af de personer och händelser, som flocka sig kring Sigurd, hjälten, hvilken är Völsungaättens kronskott och högsta fullkomning, och om hvilken Völsungasagan säger, att hans storverk aldrig skola glömmas, och att hans namn skall hogkommas, så länge verlden står. Detaljerna af den här kortfattadt men i sitt sammanhang utförda berättelsen återfinnas till det allra mesta både i Eddans sånger och i Völsungasagan men till somliga delar blott i en dera af dessa urkunder. Som det emellertid skulle blifva alt för omständligt och onödigt vidlyftigt att härifrån hänvisa till ursprunget för hvarje länk i den långa kedjan, upptagas här inga sådana hänvisningar. Det är för läsaren vid hvarje sång mycket lätt att med ledning af denna återblick inse de i sången skildrade händelsernas plats i utvecklingen af det hela.

Hvad själfva Sigurdssägnens ålder och yttersta ursprung beträffar, kunna frågorna därom ännu icke annat än i ytterst allmänna ord besvaras. Alt talar dock för, att denna gripande saga i sina stora grunddrag varit känd af alla de germaniska folken redan i ett mycket tidigt skede af deras utveckling, ja att hon sannolikt följt med dem alt från den tid, då de i ursprunglig enhet ännu innehade de hemvist, från hvilka de, splittrande sig i flera grenar, hafva utvandrat för att på skilda håll söka sig nya bostäder. Man finner nämligen denna Sigurdssaga, om än på mångfaldigt sätt bruten och ändrad, i alla land ända från Island och Färöarna och ned till det inre Tyskland. Och man finner henne både i fornåldriga hjältedikter eller prosaiska sagor och i yngre visor och efterdiktningar, hvadan hon i fullaste mening kan kallas en de germaniska folkens gemensamma urtidsskatt. Två äro emellertid de hufvudgrenar, kring hvilka alla sägnerna flocka sig, den skandinaviska, med Eddans Sigurdssånger och Völsungasagan till sina yppersta urkunder, och den tyska, med Der Nibelunge Not såsom sitt främsta minnesmärke. Olikheterna mellan dessa sägnens grenar äro stora, men slägtskapen och det gemensamma ursprunget äro dock omisskänneliga.

Händelsernas gång i den nordiska traditionen är följande: Andvare hette en dvärg. Han var rik på guld, böljornas brand, och en son till Oin. Men en olycksnorn hade födt honom att lefva i vattnet, hvarför han i en gäddas skepnad sam i Andvareforsen.

Utter, Rägin och Fåfne voro tre bröder, söner af Reidmar. Den förste af dem hade skepnad af en utter och plägade lefva af fisk, som han fångade i vattnet.

Nu hände det en gång, att Odin, Höne och Loke kommit till den fors, invid hvars brädd Utter blundande satt och åt på en nyss fångad lax. Loke slog då i hjäl Utter, och alla tre gudarne, som tykte sig hafva gjort en lycklig jagt, flådde af honom skinnet samt drogo sedan till Reidinar, för hvilken de visade sin fångst. Då grepo Reidmar och hans folk de tre gudarne samt ålade dem att som dråpsböter fylla utterskinnet med guld och att också utanpå hölja det med rödt guld. Loke sändes nu att skaffa guld till dessa böter och, sedan han fått låna ett nät af Rån, fångade han den gädda, som i själfva verket var dvärgen Andvare. Denne tvangs nu att lemna alt sitt guld ifrån sig. Blott en ring ville han behålla. Men äfven denna tog Loke från honom. Då gick Andvare in i stenen och kvad:


»Detta guld,
som Gust egt,
skall tvänne bröders
bane varda
och åtta kungar
till kamp locka;
ingen får godt
af det gods, jag egt».


Härmed är förbannelsen öfver guldet utsagd, och denna förbannelse är den yttre olyckstråd, som flätar sig genom hela väfnaden af deras öden, som spela med i sagan. Den andra och ur högre synpunkt betydelsefullare är den dämoniska makten af de känslor och lidelser, som fylla samma personers bröst.

Åsarne fylde nu utterskinnet innantill med guld och höljde det äfven utanpå med klenoder samt bjödo det så åt Reidmar. Men då denne ännu fann ett hårstrå bart, bad han gudarne att också hölja detta med guld. Då tog Odin fram Andvares sista ring och höljde därmed detta hårstrå. Men på samma gång kvad Loke en visa, hvari han på Reidmar och dennes son öfverforde den förbannelse, hvarmed Andvare belagt guldets egare. Äfven antydde Loke än fjärmare olycksstrider, som en gång skulle komma, — fränders fäjd om en mö. De furstar, som skulle utföra denna kamp, voro likväl då ännu ej födde. Alt gick dock i fullbordan. Fåfne och Rägin kräfde Reidmar på nidgäld efter sin broder Utter. Men då Reidmar vägrade, rände Fåfne svärdet genom sin fader Reidmar. Då tog Fåfne guldet. Men då Rägin kräfde sin broder på sin andel i fadersarfvet, svarade Fåfne nej. Därför fikade Rägin efter tillfälle att hämnas på sin broder Fåfne.

Sigmund, Sinfjötles och Hälge Hundingsbanes fader, var i sitt tredje gifte make åt Hjördis, konung Öilimes dotter. Men en annan konung, Lynge, konung Hundings son, hade också friat till Hjördis och drog nu efter Sigmunds bröllop till Hunaland att hämnas på Sigmund och ödmjuka de stolte Völsungarne. I den kamp, som nu uppstod, var Sigmund redan nära segern, då en man med sid hatt och blå kappa uppträdde i fylkingen. Han var enögd och hade ett spjut i handen. Han var Odin. Mot hans spjut brast Sigmunds svärd i två stycken, samma svärd, som samma enögde gubbe i Sigmunds ungdom stött in i apeln i konung Völsungs sal. Nu föll Sigmund, och äfven Öilime, Hjördis fader, hvadan konung Lynge trodde, att han gjort ända på hela Völsungaätten. Men om natten efter slaget uppsökte Hjördis på valplatsen sin döende make, och då hon till honom klagade öfver att han ej kunde varda helbregda och hämnas hennes fader, svarade han, att det barn, hvarmed hon gick hafvande, skulle varda en son, och att denne son skulle varda den ypperste i ätten. Äfven gaf han henne stumparna af svärdet och bad henne att väl gömma dem, ty af dem skulle ett nytt svärd smidas åt deras son, och med detta svärd, som komme att heta Gram, skulle denne en gång utföra de märkeligaste stordåd. Alt detta gick i fullbordan. Alf, en härkonung, son af konung Hjälprek, tog Hjördis i sitt hägn och äktade henne, sedan hon födt sin och Sigmunds son. Denne son fick namnet Sigurd och bars strax efter födseln till konung Hjälprek, i hvars sal han sedan växte upp och tilltog i kraft, mod och styrka, så att han i sådana stycken öfvergick alle män i de nordiska landen.

Rägin, Reidmars son, var där Sigurds fosterfader, och han lärde honom, utom andra idrotter, att spela tafvel och tyda runor och att tala främmande tungomål. När Sigurd vardt vuxen, bad han konung Hjälprek om en häst och fick löfte om att själf få välja ut hvilken häst han ville i Hjälpreks hästhjord. Då han i detta ärende vandrade i skogen, mötte honom en gammal man, som halp honom att välja ut en ung, vacker, grå häst, på hvars rygg ännu ingen suttit. Denne häst hette Grane och var kommen från Sleipne. Det var den yppersta häst, som sagorna veta att omtala, och mannen, som hulpit Sigurd att välja hästen, var Odin.

Nu var Sigurd yngling. En dag omtalade då Rägin, hans sluge fosterfader, sin slägts öden för honom och manade honom att vinna guld och ära genom att strida med Rägins broder, Fåfne, om dvärgaguldet, hvaröfver denne i skepnad af en ettersprutande drake rufvade ute på Gnitaheden. Men till att utföra detta stordåd behöfde Sigurd ett godt svärd, och ett sådant lofvade Rägin att smida honom. Då svärdet var smidt, pröfvade Sigurd det samma genom att hugga i städet med det. Men svärdet brast. Då smidde Rägin ett nytt; men äfven detta brast vid samma prof. Då gick Sigurd till sin moder och fick af henne stumparna af sin faders svärd och gick med dem till Rägin. Nu smidde denne med stor konst ett tredje svärd, och när detta var färdigt, tykte smedjesvennerne, att det var, som om eld brunne i äggen af det samma. Nu högg Sigurd för tredje gången i städet; och svärdet höll, men städet klöfs i tvänne stycken. Därpå gick Sigurd till ån och kastade en ulltott i vattnet, och då äfven denna klöfs af svärdet, när han med strömmen flöt mot dess ägg, var Sigurd nöjd och tykte sig hafva fått ett godt svärd.

Nu ville Rägin, att Sigurd strax skulle dräpa Fåfne, men denne sade sig först vilja hämnas sin faders och sin morfaders död på konung Hundings, deras banemans, söner. Därpå red Sigurd ensam till sin vise morbroders, konung Gripes, sal att där af husbonden spörja sin framtid och sina kommande öden. Det är denna färd och Gripes spådom, som innehållas i här afhandlade sång.

Efter sin återkomst från Gripe, fick Sigurd skepp och härmän af konung Hjälprek och segrade i ett stort slag öfver konungarne Lynge och Hjörvard samt drap alle konung Hundings söner, så att ingen var öfver.

Sedan detta stordåd var utfördt, red Sigurd med Rägin ut på Gnitaheden och drap draken Fåfne, och af detta mannarön fick han hedersnamnet Fåfnesbane. Men Fåfne öfverförde, innan han dog, på Sigurd den förbannelse, som vidlådde en hvar, som kom i ego af det guld, som en gång varit Andvares.

Medan Sigurd stred, höll sig Rägin undan. Men när Fåfne, brodern, väl var fallen, smög sig Rägin fram och lyckönskade med falskt sinne Sigurd till hvad han utfört. Det var nämligen Rägins afsigt att undanrödja Sigurd för att ensam åtkomma Fåfnes stora skatt. Rägin skar nu hjärtat ut ur draken, drack af dennes blod och bad Sigurd, att denne skulle steka broderns hjärta åt honom. Medan Sigurd gjorde detta, tog han med fingret på hjärtat för att känna, om det var stekt. Då brände han sig och stack därför fingret in i munnen. Men så fort Fåfnes hjärteblod kom på Sigurds tunga, förvandlades denne, så att han förstod, hvad foglarna kvittrade till hvar andra. Och dessa sjöngo, att Sigurd skulle själf äta Fåfnes hjärta, ty då skulle han varda visare än andre män, att Rägin ämnade förråda honom, och att han därför skulle dräpa denne, att han själf skulle taga alt Fåfnes guld, och att han skulle rida till Hindarfjäll för att af valkyrian i borgen lära visdom. Då fälde Sigurd den falske Rägin, bröt sig in i Fåfnes underjordiska hus och tog hela skatten samt lastade denna på Granes bogar och red därifrån.

Efter detta nya stordåd red Sigurd upp på Hindarfjäll. Där fann han och väkte ur trollsömn en valkyria, som hette Segerdrifva. Af henne fick han sedan, enligt Eddan, runor och visa råd; enligt Völsungasagan, där samma valkyria heter Brynhild, trolofvade sig Sigurd redan vid detta besök med henne. Nu var Sigurd hunnen därhän, att han var den ypperste af män, och Völsungasagan säger, att, »när alla de störste kämpar och mest namnkunnige höfdingar nämnas, skall han alltid räknas som den ypperste, och hans namn lefver på allas tungor nordan om Greklands haf, och så skall det vara, så länge verlden står».

Därpå red Sigurd till Heime, som var gift med Brynhilds syster, Bänkhild. Hos dem sammanträffade han enligt Eddan för första, enligt Völsungasagan för andra gången med Brynhild, och de svuro hvar andra trohetsed. Enligt Völsungasagan skedde detta sålunda för andra gången, ett upprepande, som alldeles strider mot forndiktens allvarliga anda.

Gjuke hette en konung, och han hade sitt rike söder om Rin. Han var gift med Grimhild, den trollkunniga, och hade tre söner, Gunnar, Högne och Guttorm, samt en dotter, Gudrun, namnkunnig för sin skönhet. Till denne Gjukes sal kom Sigurd och vardt väl mottagen; men när Grimhild på alt Sigurds tal märkte, att han älskade Brynhild, gaf hon honom lömskt en trolldryck, så att han alldeles glömde henne och i stället drogs af kärlek till Gudrun. Äfven mellan Sigurd och Gjukes söner vardt stor vänskap, och de utförde många storverk till sammans. Sigurd gaf Gudrun att äta af Fåfnes hjärta. Hon vardt däraf grymmare än förr men också visare. Sigurds och hennes son hette Sigmund.

Nu ingaf Grimhild sin son Gunnar, att han skulle fria till Brynhild, och han var villig därtill. Med Sigurd och flera andre i följe, drog han nu till konung Budle, Brynhilds fader, och fick hans jaord. Därpå redo de till Lymdalarna, där Heime, Brynhilds fosterfader, bodde. Heime sade dem, att Brynhild hade sin sal nära hans, och än vidare att hon ingen annan man ville ega än den, som red öfver den flammande eld, som var tänd rundt omkring hennes boning. Då red Gunnar på sin häst, Gate, fram emot elden, men Gate vek till baka.
Därpå fick Gunnar låna Grane af Sigurd, men äfven Grane vek till baka. Nu bytte Gunnar och Sigurd, såsom Grimhild på förhand hade lärt dem, utseende, och Sigurd satte sig i Gunnars hamn och med Gram i handen upp på Grane. Så snart Grane kände Sigurds guldsporrar i sin sida, sträkte han ut och sprang tvärs igenom elden. När Sigurd kommit inom lågan, steg han af och gick in i Brynhilds sal och svarade på hennes fråga, hvem han vore, att han var Gunnar, Gjukes son, och att han nu, efter hennes löfte, att hon skulle äkta den man, som ridit genom trollelden, kräfde hennes hand och ja. Sigurd stod upprätt, stödd på sitt svärd, midt i salen, när han sade detta. Men hon svarade sorgsen, där hon med svärd i handen och hjälm på hufvudet satt i sitt högsäte, som en svan på böljan: »Gunnar, tala ej så till mig, så framt du ej är ypperligare än hvar man och därtill vill dräpa alla dem, som förut friat till mig, i fall du eljest har mod till det!» Då han ännu en gång påmint henne om hennes löfte, gaf hon sitt ja, stod upp och bjöd honom välkommen. Sigurd var nu hos henne i tre nätter, men hvarje natt lade han svärdet Gram blottadt mellan sig och henne, sägande, att det var ödets vilja, att han så skulle hålla bröllop med henne eller också få bane. Han tog därpå ringen, Andvares gåfva, som han förut gifvit henne, af hennes hand och gaf henne i stället en annan ring af Fåfnes arf. Därpå red han till baka till Gunnar och bytte till baka sitt eget utseende. Nu vardt ett stort bröllopsgille för Brynhild och Gunnar, och först under detta gille fick Sigurd sitt minne igen, så att han hogkom alla de löften, som Brynhild och han fordom gifvit hvar andra. Men nu lät han intet märka. Gunnar egde Brynhild och Sigurd Gudrun.

I Völsungasagan finnes här ännu en annan märklig händelse. En dag gingo Brynhild och Gudrun till sammans att bada i älfven. Då kommo de i ordväxling om hvilken dera af dem det vore, som vore ypperst gift, och under denna träta uppenbarade Gudrun för Brynhild, att det ej varit Gunnar utan Sigurd, Brynhilds första kärlek, som ridit öfver lågorna, gästat Brynhild, legat vid hennes sida och tagit Andvares ring af hennes hand. Till vittnesbörd om sanningen af sina ord visade hon också Brynhild, att det var hon, Gudrun, som nu bar denna ring. Då Brynhild sett och igenkänt ringen, förbannelsens guld, vardt hon blek som ett lik, gick hem och talade intet mera den kvällen.

Nu lade sig Brynhild sjuk, och då Gunnar kom att trösta henne, lät hon honom förstå, att hon viste, att svek skett med henne. Endast den man, som var den namnkunnigaste, hade hon velat älska, och denne man var Sigurd. Hon ville dräpa Gunnar, men Högne satte henne i länkar. Gunnar ville lösa henne, men hon sade, att det tjänade till intet. Aldrig mer skulle Gunnar få se henne glad i sin sal. Hon klagade nu så högt, att det genljöd öfver hela gården. Ingen kunde trösta henne. I sju dygn låg hon som liflös och grubblade. Slutligen sökte Sigurd trösta henne. Men ej häller han lyckades. Hon hade, då han ridit genom lågorna och kommit in i hennes sal, tykt sig känna igen hans ögon, men alt hade varit henne ovisst för den slöjas skull, som legat öfver hennes framtid. Gunnar kunde hon icke älska; men värst af alt var det henne, att hon ej kunde få ett svärd rödsköljdt af Sigurds blod. Sigurd bjöd henne alt han egde för att hon skulle lefva och vara lycklig med Gunnar. Då svarade Brynhild: »Icke känner du mitt sinne; du är främst af alle män, men af kvinnor hatar du ingen högre, än du hatar mig». Därpå svarade Sigurd, att han älskat henne högre än sig själf, men slitits från henne mot sin vilja af andras svek. Och ännu älskade han henne och sörjde öfver att hon icke vore hans hustru. Men han bure nu sin sorg, så att ingen skulle märka något, när de voro till sammans i kungasalen; ty han vore dock glad öfver att de voro till sammans. »För sent», sade Brynhild, »är det att säga mig, att min sorg gör dig ondt; nu kan vårt öde ej mera mildras». »Gärna ville jag, att du skulle varda min hustru», sade Sigurd. »Icke går det med slikt prat», svarade Brynhild, »jag kan icke vara gift med två konungar i en sal, och förr skall jag mista mitt lif, än svika Gunnar . . . Nu är alt, vi lofvat hvar andra, brutet, och därför vill jag icke längre lefva».

Då Sigurd gått bort från Brynhild, gick Gunnar in till henne. Hon gjorde då alt att ägga honom att dräpa Sigurd, och då hon icke kunde lyckas med annat medel, ingaf hon honom den falska tanken, att Sigurd vid friarfärden i Gunnars skepnad brutit sina löften till Gunnar och kränkt hennes oskuld. Då gick Gunnar till sin broder Högne och rådslog med honom om denna sak, och slutet vardt, att båda brödeme öfvertalade sin yngre broder, Guttorm, att dräpa Sigurd. Men när Guttorm i detta syfte kom in till Sigurd, såg denne på honom, och då kunde Guttorm ej utföra gärningen utan måste bida en stund, då Sigurd sof. Men i samma ögonblick, som Sigurd fick banehugget, vaknade han och slungade Gram efter Guttorm med sådan kraft, att han klöf honom i två stycken. Gudrun, som somnat in i Sigurds famn, vaknade med outsäglig sorg, då hon badade i hans blod. Så högt ljöd nu Gudruns klagan, att det hördes öfver hela gården. Men då Brynhild hörde Gudruns kvidan, så log hon. Men Gudrun sade: »Mina fränder hafva dräpt min man. Nu skolen I rida främst i hären; men när I kommen till kamp, skolen I finna, att I icke hafven Sigurd vid eder sida, och I skolen då se, att det varit Sigurd, som varit eder lycka och eder styrka».

Men nu började också Brynhild att med gråt sörja öfver den gärning, hvartill hon leende äggat sina bröder. Hon sade Gunnar, att Sigurd hållit alla sina eder, att han lagt mellan sig och henne svärdet, som var härdadt i etter, och att de alla blifvit olyckliga af Gunnars och hans moders svek. Nu ville Brynhild dö, och ingen öfvertalning kunde hindra detta hennes beslut. Hon delade ut alla sina skatter, förutspådde ättens kommande öden och kastade sig sedan på ett svärd samt brann slutligen på samma bål som Sigurd.

Nu följer sedan Gudruns klagan öfver Sigurd och hennes flykt till konung Hålfs sal, där hon satt i sju halfår som gäst hos Tora Håkansdotter. Slutligen uppsöktes hon där och vardt genom Grimhilds list gift med konung Atle, Budles son och Brynhilds broder. Men Atle började eftertrakta att komma i besittning af det ödesdigra guldet, som Gunnar och Högne bemäktigat sig. Därför inbjöd han sina svågrar till en fest; men Gudrun, som anade ett svek, sände med budbäraren. Vinge, en ring, ombunden med ett ulfvahår, samt en kafvel med varnande runor. Men Vinge ändrade under vägen runorna och lofvade Gjukes söner många kostbarheter, om de ville komma på gästning till Atle. Gunnar svarade dock, att han hade lika goda kostbarheter hemma; ty han hade märkt ulfvahåret om ringen, och Kostbära, Högnes kloka drottning, hade funnit, att runorna voro ändrade. Men då Vinge under dryckeslaget om aftonen talat om Atles ålderdom och sagt, att han nog skulle gifva sina svågrar makten i sitt rike, glömde Gunnar varningarna och lofvade att komma. Om morgonen bröto de upp, Gunnar och Högne, två söner af Högne och en broder till Kostbära. Då de kommit till portarna af Atles borg, dolde ej Vinge sveket längre, utan lät höra hånande ord, för hvilkas skull Högne dräp honom. Äfven Atle bröt nu fram med sitt folk, omringade de komne och befalde dem att utlemna Sigurds gods, som nu vore Gudruns rätta egendom. »Aldrig får du det godset», svarade Gunnar, »men väl kan det hända, att du här för örn och ulf gör ett gille, som länge skall omtalas». Då började kampen. Niflungarne värjde sig med stor tapperhet och inträngde i salen. Men sedan de nedlagt en mängd af fienderne, vordo de öfrige nedgjorde, men Gunnar och Högne lefvande tagne till fånga. Ännu en gång uppfordrade Atle Gunnar att utlemna skatten, men denne svarade, att han svurit att icke gifva guldet till någon, så länge Högne lefde. Då lät Atle skära hjärtat ur bröstet på Hjalle, konung Budles kock, och bära det på ett fat till Gunnar såsom ett vittnesbörd om att Högne vore död. Men då Gunnar såg, att det darrade, där det låg på skifvan, sade han, att detta icke vore Högnes, den tappres, hjärta. Då lät Atle skära hjärtat ur Högne, och denne log samt gaf intet ljud af klagan ifrån sig, då männen med sina svärd öppnade hans bröst. Nu fann Gunnar, att det var Högnes hjärta, som bars till honom. Men långt ifrån att köpa sitt lif med guldet, sade han till Atle, att denne aldrig skulle ega Niflungaskatten. I Rins vältande böljor vore guldet nedsänkt, och ingen mer än Gunnar kände nu, sedan Högne fallit, stället. Men han ville hällre dö än yppa denna hemlighet.

Nu lät Atle sätta Gunnar i en ormagrop. Men Gudrun sände honom en harpa, och på denna spelade han, då händerna voro bundna, med fötterna så skönt, att ormarna somnade. Blott en, en stor huggorm, skar sig in i hans bröst och stack honom i hjärtat. Så dog Gunnar.

Nu var Gudrun efter urgammal rättsgrund pligtig att utkräfva blodshämd. Atle höll ett stort graföl öfver de fallne och bjöd därunder Gudrun böter för hennes bröder. Men hon tog hvarken gods eller guld, utan gick stolt omkring i salen och bjöd kämparne af hornen. Först då Atle frågade efter sina två söner, Ärp och Eitil, vardt det uppenbart, hvad Gudrun gjort. Hon hade till hämd på Atle dräpt desse sina egne och hans söner. Ja, hon hade gifvit honom deras hjärtan i honing att äta och deras blod i ölet att dricka. Ty så stora voro de odåd, Atle gjort, att hon icke fann honom någon skonsamhet värd. Slutligen dräp hon Atle med hjälp af Högnes son. I den ena Sången om Atle lyktar det hela med att Atles borg, antänd af Gudrun, brinner upp med (Gudrun? och) alle, som voro där inne; i den andra åter tillreder Gudrun en ståtlig likfärd åt Atle och vill därpå taga sitt eget lif. Men döden dröjde länge, hon dog ej den gången; enligt Völsungasagan tände hon eld på kungssalen, inom hvars väggar de instängde hirdmännen, för att ej varda lefvande uppbrände, höggo hvar andra i hjäl och sålunda fingo sin bane, medan Gudrun, som ville dö, störtade sig i hafvets vågor. Det olycksbringande guldet åter ligger kvar på Rins botten, ingen vet hvar det finnes, böljorna rulla däröfver. —

Härmed är i själfva verket Völsungasagans väldiga sorgespel lyktadt. Guldet har spelt ut sin rol, och alla de lidelser, som knutit sig kring de personer, som egt det, hafva somnat i döden. Alt ondt har fått sin lön, och all sviken kärlek har förtärts i sina egna lågor. Den urgamla, hårda rättens kraf är på alla punkter tillfredsstäldt.

Af huru stort intresse det än skulle vara att härmed jämföra den tyska Nibelunge Not samt att uppvisa så väl slägtskapen som afvikelserna mellan den skandinaviska och den tyska diktningen öfver Sigurd, nekar dock dessa noters plan och omfång att företaga en sådan utredning. En sådan föreligger också redan förut på svenska under öfverskrift »Bidrag till en jemnförelse emellan de Nordiska Edda-Sångerna om SigurdFafnersbane och den Tyska Dikten: Der Nibelunge Not. Akademisk Afhandling af Sten Johan Stenberg». Upsala 1845.

Äfven må omnämnas, att en räcka sånger, i vidd täflande med Eddasångerna, om Sigurd Fåfnesbane i vårt århundrade upptecknats på Färöarna och utgifvits, först af H. C. Lyngby 1822, och sedan under titeln »Sjúrðar kvæði» år 1851 af V.U. Hammershaimb. Dessa sånger, som äro i den medeltida rimmade folkvisans ton och stil, äro af stort intresse och innehålla många märkliga afvikelser från Eddasångerna om Sigurd Fåfnesbane. Det skulle emellertid blifva alt för vidlyftigt att i dessa noter framlägga någon närmare undersökning af dessa med Eddans vigtigaste hjältedikt dock så nära beslägtade sånger.

Den fortsättning af Sigurds och Völsungames saga, som tillkommit därigenom, att Gudrun ej förgicks i djupet utan af fjärdens böljor bars öfver till konung Jonåkers land och där genomlefde ännu ett stycke sorgespel, är tydligen ett slags dikt för sig, som tillkommit långt senare än alt det öfriga. Om än inneslutande många drag af skönhet kan dock denna fortsättning på intet vis i väldig storhet mäta sig med Völsungasagans föregående afdelningar. För innehållet af denna tilldiktade del redogöres uti inledningen framför noterna till »Gudruns Äggelse», n:r 20 af hjältesångerna. Efter denna blick på det hela af sagan om Völsungarnes och Gjukungarnes öden är det tid att närmare ingå på den här föreliggande sången: Första kvädet om Sigurd Fåfnesbane.

__________________

Denna sång, som äfven kallas Gripes spådom, skildrar den unge Sigurds ridt till sin morbroders, Gripes sal, och innehåller de spådomar, denne uttalar om Sigurds kommande öden. Sigurds personliga höghet träder öfver alt fram, men också redan nu hans vemodsfulla, oundvikliga öde. Sången går icke in i enskildheter, utan håller sig blott till de stora dragen samt är alt igenom mycket regelbundet bygd i dialogform utan någon inblandning af prosa, utom framför själfva början af det hela. Alt tyder på, att detta kväde är vida yngre än de öfriga Sigurdssångerna. Det kan näppeligen hafva uppkommit förr, än hela sagan om Sigurd, fullt utbildad, var ända in i sina enskildheter af hvar man känd; ty det är i själfva verket en rekapitulation af alt sammans, ehuru stäld i spetsen och framträdande som en förutsägelse. Märkas bör emellertid, att, huru mycket än vårt sinne störes däraf, att hjälten på förhand vet sina öden och sålunda på sätt och vis mist sin frihet, så sågo våra fäder denna sak ingalunda på samma sätt. Ty den isländska literaturen är full af sådana spådomar och profetior.

Liksom drag af sägnen om Hälge Hundingsbane fortlefvat efter hedendomens slut och framträdt i nordiska medeltidsdikter, så har också Sigurd Fåfnesbanes öden varit ett kärt ämne för den medeltida diktningen och konsten. Just denna dikt, Sigurds ridt till Gripe, går sålunda, såsom S. Grundtvig påvisat, igen i den danska visan om Sivard Snarensvend, till hvilken visa en svensk motsvarighet finnes meddelad i Runa för 1843. Hjälten heter i den svenska visan Sibol. Äfven hästen Grane, i Völsungasagan liksom i Eddasångerna oskiljaktigt fäst vid Sigurds person men däremot icke förekommande i den tyska paralleldikten, framträder i medeltidsvisorna under namnen Graamand, Skimling Gram o. s. v. En norsk variant ger ändå klarare till känna denna medeltidsvisas slägtskap med vår Eddasång. I den norska visan heter t. o. m. morbrodern, till hvilken »Sigurd svein» rider, »Greiper kongin».

Visan 2.
Mål i mun höfs man, som är okänd. Detta visdomsord står i fullkomlig samklang med andan af »Den Höges Sång», ehuru det icke är ordagrant taget ur den samma.

Visan 9.
Öilime, Sigurds morfader och Hjördis' fader, ej att förblanda med Svåfvas fader, Öilime.
Om Hunding och hans söner, se inledningen framför noterna till Första kvädet om Hälge Hundingsbane!

Visan 11.
Du skall bådas bane varda. Utom de särskilda skäl, som drefvo Sigurd till dråpen på draken Fåfne och dennes broder, Rägin, måste den omständigheten framhållas, att hjältesagans främste män, liksom af en högre uppgift, fortsatte gudames ständiga utrotningskamp mot jättar, troll och vidunder af alla slag. Denna Sigurds bedrift skildras utförligt i den åttonde af hjältedikterna. Sången om Fåfne.

Visan 15.
Med »Furstens dotter» menas här Segerdrifva. Denna händelse skildras utförligt i den nionde af hjältedikterna, Sången om Segerdrifva.

Visan 19.
Detta Sigurds besök hos Heime, h vilket utförligare skildras i Völsungasagan, antages af åtskillige för en senare tillsats, afsedd att bana öfvergång till den tydligen med orätt inkomna sägnen om Åslög såsom Sigurds och Brynhilds dotter. Se härom vidare noten till visan 41!

Visan 21.
Framvis, den som har visdom att genomskåda framtiden.

Visan 24.
Alt har ju ödet utlagt på förhand. Detta är icke det enda ställe, som visar, huru djupt grundad våra faders tro var på ödets makt och förutbestämmelsen.

Visan 26.
Fast än så vemodig. Stället är fritt öfversatt. De olika meningarna om dess rätta uppfattning klargöras af Richert, sid. 34.

Visan 31.
Fostra, fosterdotter. Af Tredje kvädet om Sigurd Fåfnesbane, visan 2, synes det, att Sigurd vardt gift med Gudrun, Gjukes dotter. Att skulden härtill var Grimhilds, Gudruns moders, trolldom, uppenbarar sig i följande visor.

Visan 40.
Att äran och ett godt namn efter döden voro ett ögonmärke i all våra faders sträfvan märkes lika väl af Den Höges Sång som af många andra ställen i Eddan. Särskildt lyser denna upphöjda sinnesstämning fram öfver alt i denna dikt liksom i hela Sigurds lefnad.

Visan 41.
Hvila skall du hos mön, som om hon din moder vore. Här, liksom på en mängd ställen i de följande sångerna, framträder det klart och bestämdt, att Eddasångerna skildra förhållandet mellan Sigurd och Brynhild såsom fläckfritt och rent. Detta är den älsta uppfattningen och ett väsendtligt drag af det stora sorgespelets ideala skönhet. I den flera hundra år yngre Völungasagan liksom i andra urkunder är i motsägelse häremot den sägnen inflickad, att Sigurd och Brynhild verkligen aflat en dotter, nämligen den Åslög, som är hjältinna i Sagan om Ragnar lodbrok. Denna Åslög är en af sagornas ädlaste kvinnogestalter, det är blott denna fiktion om hennes börd, som är motbjudande. Orsaken till detta våldförande af den gamla sägnen är säkerligen den, att Norges och Islands förnäma ätter i gamla dagar gärna ville leda sina anor upp till gudar och hjältar och därför sköto in en länk i genealogien, där en sådan kunde behöfvas. Svend Grundtvig påpekar, att det är ett mycket smaklöst infall att tvärt emot fornkvädenas ord och anda tilldikta en dotter af Sigurd och Brynhild. Härom säger han dessutom mycket träflande : »Eddadikterna hvarken känna eller kunna känna någon dotter af Sigurd och Brynhild, liksom det på den andra sidan är klart nog, att den historiske Ragnar lodbrok i det 8:de eller 9:de århundradet icke kan hafva varit gift med en dotter af den Sigurd, som, om han någonsin funnits till, må sättas till baka till den grå forntiden, många hundra år förut».

Visan 47.
Brynhild, som, i visshet om att ingen mer än Sigurd skulle kunna rida öfver lågorna, utfäst detta såsom vilkor för löfte om kärlek, ser sig i dubbel mening sviken och väljer nu den djärfvaste lögn eller just det påstående, som man sist af alt skulle kunna tro henne vilja ljuga i hop, och hon handlar så därför, att detta var det enda, som osvikligen skulle föra henne till målet, nämligen att uppägga Gunnar mot Sigurd. Fölle Gunnar, så vore Brynhild fri från ett förhatligt och dittills förnedrande gifte, segrade han, så egde Brynhild en hjälte, som öfvervunnit den yppersta hjälte, man hittills kände. I hvilket dera fallet som hälst skulle dock Brynhild, sedan ärans kraf vore fyldt, lyda kärlekens och följa Sigurd i döden. Hon handlar på en gång såsom valkyria och kvinna, och om de hänsyn samt fördomar, som i senare tider hämma gärningarnas fria utveckling ur hjärtelaget, har hon ingen aning.

Visan 49.
Af vrede och vånda heter det, att Brynhild handlade, då hon, såsom i föregående not omtalas, sökte hämd öfver Sigurd. Våndan eller den öfvertunga sorgen kom af kränkt kärlek.

Visan 50.
Skola Gjukes söner sina svärd bloda? I originalet står ej ordet »sina» utsatt; men att de brukade sina egna svärd, synes dock ligga i meningen. I motsatt fall skulle nämligen utsatts, hvilkens svärd de blodade. Märkligt är emellertid, att i den danska visan om Sivard och Brynild förekommer det draget, att Sivard blott kan falla för sitt eget svärd, och att mördaren därför lånar detta af honom för att kunna fullborda gärningen.


HEIMSKRINGLA er et privat initiativ. Prosjektet mottar ikke noen form for offentlig støtte. Vi har kun utgifter og ingen faste inntekter. Kostnader til teknisk drift og utstyr bæres av privatpersoner. Alle økonomiske bidrag mottas derfor med stor takk. Ønsker du eller ditt foretak å støtte prosjektet økonomisk? Ta gjerne kontakt med oss, eller bruk vårt norske kontonummer 97105024499. Du kan også støtte oss via vårt Vipps-nummer 78431. For utenlandske bidrag bruk vårt IBAN-nummer NO6897105024499, med SWIFT-kode: DNBANOKK eller SEPA-kode: SKIANOBB. En kan også overføre penger til HEIMSKRINGLA via PayPal eller vippse via mobilen til 78431. Vi selger også fast annonseplass på venstre sidemeny til rimelig pris. Alle bidragsytere krediteres med navn for sine bidrag.