Loketrätan eller Öges gästabud (PAG)
Velg språk | Norrønt | Islandsk | Norsk | Dansk | Svensk | Færøysk |
---|---|---|---|---|---|---|
Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ► | ||||||
En isländsk samling
Folkliga forntidsdikter om Nordens gudar och hjältar
Öge, som med ett annat namn hette Gyme, hade tillredt ett dryckeslag åt Åsarne, när han, såsom nu är omtaladt, fått den stora kitteln. Till detta gille kom Odin med sin hustru Frigg. Tor kom icke, ty han var i Österled, men Sif var där, Tors hustru. Likaså Brage med sin hustru, Idun. Ty var där. Han var enhändt; den andra handen hade den bundne Fänresulfven slitit af honom. Där var Njärd och hans hustru, Skade, Frö och Fröja samt Vidar, Odins son. Loke var där också. Äfvenså Tors tjänstefolk, Byggve och Böila. Där var mycket Åsar och alfvar.
Öge hade två tjänare, Fimafäng och Älde.
Guld lyste där i stället för elds ljus, ölet bars fram af sig själft, och stället var mäkta fridlyst. Man prisade mycket, huru godt tjänstefolk Öge hade. Men detta kunde Loke icke höra, utan han drap Fimafäng. Då skakade Åsarne sina sköldar, skreko högt mot Loke och drefvo honom till skogs, men gingo själfve att dricka. Loke vände åter och mötte Älde utanför och tilltalade honom så:
1.
“Säg mig, Älde,
innan du gångar
ett enda fjät fram,
hvarom här inne
vid ölet tala
segergudarnes söner!”
Älde kvad:
2.
“Om sina vapen döma
och sina dråpliga strider
segergudarnes söner;
af Åsar och alfvar
här inne ger dig
ingen vänliga ord.”
Loke kvad:
3.
“In skall jag gånga
i Öges hallar
att skåda skrålande laget;
hån skall jag hösa
och harm öfver Åsar,
blanda dem men i mjödet.”
Älde kvad:
4.
“Gängar du in
i Öges hallar
att skåda skrålande laget;
höser så skymf
och skällsord på gudar,
torka de det på dig.”
Loke kvad:
5.
“Vet, Älde!
om vi två skola
med stickord inbördes strida,
då är jag rikast
på rifvande svar,
om du för mycket mäler.”
Sedan gick Loke in i salen. Men när de, som voro där förut, sågo, hvem som var kommen, tystnade de alle.
Loke kvad:
6.
“Törstig hit
till hallen kom
Lopt från lång väg,
Åsar att bedja,
att en mig gåfve
mjödets dråpliga dryck.
7.
“Hvi så stumme,
förstockade gudar!
Hafven I målet mist?
Gifven mig rum
vid gästabudet
eller mig på dörren drifven!”
Brage kvad:
8.
“Rum gifva
vid gästabudet
Åsarne aldrig dig;
väl de veta,
hvem de bjuda
till glädje och gamman i laget.”
Loke kvad:
9.
“Mins du, Odin,
att i urtiden
vi två blod blandat!
Öl du skulle
aldrig dricka,
vardt det ej oss båda bjudet.”
Odin kvad:
10.
“Stig då upp, Vidar,
och låt vargens fader
få sig bänk vid bordet,
att ej Loke oss
lasta kan
här i Öges hall!”
Då stod Vidar upp och skänkte i åt Loke; men innan denne drack, hälsade han Åsarne:
11.
“Hell Eder, Åsar!
Hell Åsynjor!
Hell alle helige gudar,
utom den ende
Ås, som sitter
där inne på bänken, Brage !”
Brage kvad:
12.
“Svärd och fåle
får du af mig,
därhos en ring dig Brage böter,
att afund du icke
Åsar gäldar,
ej gör dig gudar gramse.”
Loke kvad:
13.
“Häst och armring.
evigt sakne
du dem båda, Brage!
Af Åsar och alfvar,
som här inne sitta,
är du uti fäjd fegast,
så ock vid skott skrämdast.”
Brage kvad:
14.
“Vore jag ute
så visst som inne,
ute ur Öges sal,
bure jag ditt hufvud
i handen min;
det vore för din lögn lagom.”
Loke kvad:
15.
“Hvad du har mod, där du sitter !
Men slikt ej höfves
dig, Brage, du bänkgrannlåt!
Är du rasande, karl,
så rusa i kamp;
tycker, du yfs för intet!”
Idun kvad:
16.
“Jag beder dig, Brage,
vid barnen dina
och alle önskade söner,
ägga ej Loke
med lastande ord
här i Öges hall!”
Loke kvad:
17.
“Tig du, Idun!
Du tyckes mig vara
bland kvinnor mest manlysten,
se'n med fintvagna armar
i famn du slöt
din egen broders bane.”
Idun kvad:
18.
“Jag byter ej med Loke
lastande ord
här i Öges hall;
min upprymde Brage
blidkar jag hällre;
jag vill ej, att I, vredgade, striden.”
Gefion kvad:
19.
“Hvi skolen I här inne,
Åsar två,
med stickord inbördes strida?
Lopt vet ej,
att han lurad är,
och att alle gudar honom hata.”
Loke kvad:
20.
“Tig du, Gefion!
Nu talar jag om,
hur du lät till lust dig lockas
af hvite svennen,
som dig smycket gaf,
och som du länkade i dina lemmar.”
Odin kvad:
21.
“Du är galen, Loke!
gången från vettet,
när du gör dig Gefion gramse;
ty åldrarnas alla
öden hon
skönjer så väl, som jag själf “
Loke kvad:
22.
“Tig du, Odin!
Aldrig du rättvist
hjältar i kamp korat;
ofta gaf du
dem, du icke skulle,
just de sämste seger.”
Odin kvad:
23.
“Gaf jag ofta
dem, jag icke skulle,
just de sämste seger,
så var du åtta vintrar
i underjorden
en komjölkerska, en kvinna,
ja bragte barn till verlden;
slikt kallar jag, ämne till en usling.”
Loke kvad:
24.
“Men du sägs på Såmsö
ha seid brukat,
fuskat i valors visdom,
i trollkarlsskepnad
traskat genom verlden;
slikt kallar jag ämne till en usling.”
Frigg kvad:
25.
“Om edra öden
aldrig I skullen
yppa för folk ett ord,
om hvad I två Åsar
i urtiden gjort;
för slikt gammalt skrock flyr folk.”
Loke kvad:
26.
“Tig du, Frigg,
Fjörgyns dotter,
som på älskog evigt vurmar!
Du lät Vi och Vile
dig, Vidres kvinna,
trycka till sin barm båda.”
Frigg kvad:
27.
“Egde jag här inne
i Öges hallar
son så båld som Balder;
ej komme du ut
från Åsars söner,
vorde i vrede slagen.”
Loke kvad:
28.
“Vill du, Frigg!
fler höra
af mina menliga verk:
så skall jag det skapa,
att du ej skådar Balder
rida till salen sedan.”
Fröja kvad:
29.
“Du rasar, Loke!
som ramsar upp
edra illgärningar usla.
Frigg vet
alla väsens öden,
fast hon själf ej slikt säger.”
Loke kvad:
30.
“Tig du, Fröja!
Dig fullt upp jag känner,
du lider ej brist på lyten.
Bland Åsar och alfvar,
som här inne finnas,
har du i älskog ingen ratat.”
Fröja kvad:
31.
“Svek bor på din tunga;
det slutet jag väntar,
att hon skvallrar dig ve och vånda.
Du retat Åsar,
retat Åsynjor,
hem får du med skam skumpa.”
Loke kvad:
32.
“Tig, Fröja,
falska häxa,
som stiftar ständiga svek!
När blide gudar
dig hos din broder funno;
fult du då, Fröja, fnös.”
Njärd kvad:
33.
“Det gör så föga,
om de famna make
eller ungersven, de svaga.
Men att Åsars afskum
hit in kommit,
det kan jag ett under kalla,
se'n han barn till verlden bragt.”
Loke kvad:
34.
“Tig du, Njärd!
Du vardt tagen östanledes
som gislan till gode gudar.
Hymes kvinnor
dig för en kruka höllo,
slängde i dig skvätt på skvätt.”
Njärd kvad:
35.
“Den trösten har jag,
när jag vardt tagen i fjärran
som gislan till gode gudar;
jag aflade en son,
som ingen hatar,
Åsars väldiga värn.”
Loke kvad:
36.
“Stopp, Njärd!
Styr din tunga!
Mig lyster ej dölja det längre :
med din syster en slik
son du födde;
det var ej värr än man väntat.”
Ty kvad:
37.
“Frö är bäst
af bålde hjältar
uti gudars gårdar;
ingen mans maka
och ingen mö honom gråter;
han löser en hvar ur länkar.”
Loke kvad:
38.
“Tig du, Ty!
Du tingade aldrig
mellan två fiender fred;
om din högra hand
är jag hugad att tala,
henne slet Fänre från dig.”
Ty kvad:
39.
“Jag handen mist,
du din härlige son,
i sorg ha vi bragts båda;
ulfven mår väl ej bättre,
som i bojor skall
vänta på verldens ända.”
Loke kvad:
40.
“Tig du. Ty!
Tänk på din hustru;
till den son, hon fick, var jag fader!
Du fick ej en aln,
ej ens en styfver
i böter för den skammen, du skarn!”
Frö kvad:
41.
“Ulfven ser jag ligga
för åns mynning
till gudarnes undergång;
lägg band på din tunga,
eljest bindes du bredvid,
smädelsesmidare, strax!”
Loke kvad:
42.
“För guld du köpte
Gymes dotter,
sålde så ditt svärd:
men när Muspells söner
öfver Mörkveden rida,
hvad vapen har du då till värn?”
Byggve kvad:
43.
“Om jag anor egde
som Ingunar-Frö
och sådan salig boning.
jag mol dig så fint som märg,
du menkraxare!
och slog dig hvar enda lem lam.”
Loke kvad:
44.
“Hvad är det för byting,
som bugter slår
och snuggar snål och sniken,
tasslar flitigt
Frö i örat,
klampar med som kvarnen går?”
Byggve kvad:
45.
“Byggve jag heter,
och mig hurtig kalla
mänskor och gode gudar
Jag har hedern af
att här dricka
alle Ropts söner samman.”
Loke kvad:
46.
“Tig du, Byggve!
Torftigt har du alltid
delat mat bland män;
och i bänkahalmen
man dig ej hitta kunde,
när kämpar i kif kommo.”
Heimdall kvad:
47.
“Du är rusig, Loke,
rent från vettet;
låt dig häjdas, Loke!
Rus fogar åt en hvar
att han föga vet,
hvad hans tunga talar.”
Loke kvad:
48.
“Tig du, Heimdall!
I tidens morgon
fick du usel lott i lifvet.
Evigt skall du vanka
våt om ryggen
och som gudars väktare vaka.”
Skade kvad:
49.
“Du är lustig, Loke!
Men länge tör du ej
leka med lös svans.
Ty vid en klippas kant
med din kallnade sons tarmar
skola dig gramse gudar binda.”
Loke kvad:
50.
“Skola på en klippas kant
med min kallnade sons tarmar
mig gramse gudar binda;
så var jag den förste och siste
i fäjdtumlet,
då Tjasse sitt lif lät.”
Skade kvad:
51.
“Var du den förste och siste
i fäjdtumlet,
då Tjasse sitt lif lät;
skola från mina helgedomar
och heliga lunder
dig hätska rådslag hinna.”
Loke kvad:
52.
“Lenare ord
gaf du Löfös son,
då du mig till din bädd bjöd;
slikt fram måste,
då vi ur minnet tälja
alla våra leda lyten.”
Då gick Sif fram och skänkte mjöd i bägaren åt Loke:
53.
“Hell dig, Loke!
Tag härliga bägarn,
full med fornt mjöd,
och låt mig allena
bland Åsars barn
gå fri från leda lyten!”
Han tog hornet, drack och kvad:
54.
“Vore du det,
så vore du ensam
aktsam och ärbar mot maken.
Men en jag vet,
som med visshet har
lekt med Lorrides brud,
och det var den der lömske Loke.”
Böila kvad:
55.
“Det dånar i fjällen,
nu drager Tor
hit från hemmets gård;
han kan hålla
hädarn i styr,
som frestar folk och gudar.”
Loke kvad:
56.
“Tig du, Böila!
Du är Byggves hustru
och full af leda lyten.
Fräckare stycke
fans ej hos Åsar,
träck höljer dig hel och hållen.”
Då kom Tor till Städes och kvad:
57.
“Tig, usla kräk!
Eljest min krafts hammar,
Mjöllne, din mun stoppar.
Från din hals jag hugger
hufvudet loss,
dräper dig från lifvet, lede!”
Loke kvad:
58.
“Nu är Jords son
in i salen kommen;
hvi träter du så, Tor?
Mod har du dock intet,
då du skall med ulfven kämpa;
han slukar Segerfader hel.”
Tor kvad:
59.
“Tig, usla kräk!
Eljest min krafts hammar,
Mjöllne, din mun stoppar.
Upp jag dig slungar
öster i rymden,
ingen skall dig sedan se.”
Loke kvad:
60.
“Aldrig ett ord
om österresorna dina
må du bland män mala,
se'n du i handsktummen
hukade dig!
Hvart tog då Tors värdighet vägen?”
Tor kvad:
61.
“Tig, usla kräk!
Eljest min krafts hammar,
Mjöllne, din mun stoppar.
Min högra hand
hugger dig med Rungnes
bane, så att hvart ben bräckes.
Loke kvad:
62.
“Lefva jag mig ärnär
länge än,
fast du mig med hammarn hotar.
Skarptorkade dig tyktes
Skrymes remmar:
till matsäcken du ej komma kunde,
utan frisk och sund du svalt.”
Tor kvad:
63.
“Tig, usla kräk!
Eljest min krafts hammar,
Mjöllne, din mun stoppar.
Rungnes bane
skall dig bringa till Häl,
långt under likgrinden ned.”
Loke kvad:
64.
“Jag kvad för Åsar,
jag kvad för Åsars söner
det, hvartill mig lusten lockat;
men ut går jag
endast för dig,
ty du, det vet jag, till sist slår.
65.
“Öl du brygt, Öge!
men aldrig skall du
hädanefter gille göra.
Eldens låge
leke öfver
alt, som du här inne eger,
och bränne dig bak på ryggen!”
Därefter gömde sig Loke i skepnad af en lax i Frånangers fors, och där fångade Åsarne honom. Han bands med sin son Nares tarmar, men Narve, hans andre son, vardt til varg. Skade tog en etterorm och fäste upp ofvan Lokes anlete; ur honom dröp etter. Sigyn, Lokes hustru, satt där och höll en skål under ettret, och när skålen var full, bar hon ut ettret, och därunder dröp etter på Loke. Därvid skakades han så hårdt, att hela jorden skald däraf; det kallas nu jordskalf.
Noter till Loketrätan
Denna smädedikt kan svårligen i sitt nuvarande skick härstamma från åsalärans bästa dagar i Norden. Det hela är nämligen egentligen en fyndig sammanställning af en mängd mytiska smådrag, hvilka, lösbrutna ur sitt sammanhang, föras fram till förlöjligande af en skald, som antingen icke förstod eller icke ville förstå deras djupare betydelse. Som dessa drag hafva det gemensamt, att de skenbarligen stöta mot god sed och tuktighet eller ock rätt och ordning, måste dikten härstamma från ett tidehvarf, som ej längre är naivt och rättroget i förhållande till åsagudarne, utan som ställer sig kritiskt gent emot myterna och slår ned dem genom att påvisa deras oförenlighet med — icke något annat, ädlare mytsystem — utan med vissa rent abstrakta sedlighetsbegrepp, hvilka aldrig omtalas och formuleras men dock tydligen förutsättas såsom inneboende i deras sinnen, för hvilka, dikten är skapad. Det är Loke, genom hvars mun alla de värsta bitterheterna framkomma, ända tills Tor, hvilken sent omsider också kommit till städes, mister tålamodet och drifver ut smädaren.
Denna dikt, hvilken är så dramatisk, att man ganska väl kunde tänka sig den samma spelad såsom ett slags mytisk komedi, hvilken icke ens saknar sin diaboliske narr, är emellertid mycket betydelsefull såsom innehållande anspelningar på åtskilliga myter, hvilka man eljest icke känner.
Visan 6.
Lopt är rymdens Loke, Odins motsats, ehuru också hans ursprunglige fosterbroder, hvilket ses af visan 9.
Visan 10.
Vidar, Se Valans Visdom, noten till visan 59!
Vargens fader är Loke.
Visan 11.
Brage, skaldekonstens gud. Han skylles af Loke för att vara stor i ord och liten i gärning.
Visan 16.
Idun är Brages hustru och har i förvar den eviga ungdomens äplen.
Visan 17.
Den beskyllning, som innehålles i slutet af visan, är antingen fullkomligt uppdiktad eller också stödd på en myt, som gått förlorad.
Visan 20.
Hänsyftar på någon för oss obekant myt. Gefion är gudinna för fruktsamhet och odling, och hon är såsom sådan ljus och glad. Huru högt Odin skattade henne ses af nästa visa.
Visan 23.
innehåller också anspelning på en okänd myt.
Visan 24.
Såmsö. Danmark eger en ö med namnet Samsö, men någon geografisk bestämning af Eddans lokaliteter torde ej vara att tillråda.
Visan 26.
Frigg. Se noten till Valans Visdom, visan 34! Lüning säger om detta ställe: »Enligt Ynglingasagan, kap. 3, drog Odin en gång bort så långt, att hans bröder Vi och Vile delade arf efter honom och båda togo Frigg till maka. Slikt tillhör den rationalistiskthistoriska uppfattningen; i folktrons spekulativa mening äro Odin, Vi och Vile ett, och när Frigg omfamnar Odin, så omfamnar hon också Vi och Vile».
Visan 29.
Meningen är: Det du säger är ingen nyhet; Frigg vet det förut.
Visan 32.
Fröja kallas äfven dels Vanadis (d. v. s. Vanernes gudinna) dels Mardöll (d. v. s. den ur hafvet uppstigna = grekernes Afrodite Anadyomene).
Visan 33.
Se noten till visan 23! Den anspelning, som göres på båda dessa ställen, tyckes syfta på något helt annat än myten om Lokes förvandling till ett sto, som efter hingsten Svadilfare fölade Sleipne, Odins åttafotade häst.
Visan 34.
Svend Grundtvig säger, att den för Njärd så kränkande behandlingen — hvars naturliga tydning för visso är den, att älfvarna gjuta sitt vatten i det stilla kusthafvet — väl kan tänkas höra till Njärds barndom eller ungdom, till hans förhistoria, innan han från Vanernes trädde in i Äsarnes krets. Loke låter honom således höra, att han icke var en Ås till börden utan en främling med mycket tarfliga antecedentia.
Visan 35.
Njärds son med Skade är Frö; Loke tyckes emellertid här syfta på något systeräktenskap från Njärds lefnad bland Vaneme, hos hvilka sådana äktenskap voro tillåtna.
Visan 38.
Ty. Se noten till Hymeskvädet, visan 4!
Visan 39.
Lokes son är Fänresulfven, som omtalas i visans sista hälft.
Visan 40.
Tys hustru och den myt, hvarpå här syftas, äro lika okända.
Ej en aln. Vadmal (och enligt västmanna- och hälsingelagarna äfven linne) var i Nordens forntid jämte ädla metaller och boskap lagligt betalningsmedel.
Visan 42.
Gymes dotter är Gärd. Om henne handlar hela sången Skimes Färd.
När Muspells söner rida, d. v. s. i ragnarök.
Visan 43.
Byggve är Frös egen tjänare, som tar till orda i harmen öfver de smädelser, som utslungas mot hans herre. Betydelsen af Ingunar är ej klar.
Visan 45.
Ropts söner äro gudarne.
Svend Grundtvig säger i sin not till denna visa: »Månne vi icke här "hafva en genomskinlig allegori, så att denne Frös hetsige tjänare Byggve var nära i slägt med den skotske Allan Mault och hans engelske frände Sir John Barleycorn, som böndeme enligt den gamla dryckesvisan slogo i hjäl och grofvo ned i jorden med plogjärn, men som, då det vardt varmt i vädret, stod upp igen och fick skägg på hakan och genomgick på nytt en hel räcka af lidanden, med den hvassa lien, den tunga slagan, den hårda kvarnstenen, men som dock ändade som en mäktig herre, hvilken besegrade de störste hjältar och vann alla kvinnohjärtan? Denne herre är ju »bygget» (d. v. s. bjuggen eller kornet), som ju varder till godt, gammalt öl».
Visan 48.
Loke syftar på det besvärliga i Heimdalls vakt på himlabron.
Visan 49.
Se Valans Visdom, visan 45!
Visan 50.
Jätten Tjasse, som var fader till Skade, Njärds maka, dräps af Tor och de andra Åsarne, då han icke ville släppa ifrån sig Idun, som han röfvat.
Visan 51.
Se prosastycket i slutet af dikten! Det var Skade, som satte upp etterormen öfver den bundne Loke.
Visan 52.
Löfös son är Loke.
Visan 54.
Lorrides brud är Sif.
Visan 56.
Om Böila, som är Byggves hustru, säger Svend Grundtvig i samband med visan 45: »Byggves lortiga kvinna, Böila, som är deigja (egentligen bakerska), är väl antingen ölets skum eller jästen».
Visan 58.
Jords son är Tor.
Segerfader är Odin.
Visan 60.
Då Tor och Loke på färden till Jotunheimen med Tjalfve och Röskva en kväll skulle söka sig natthärbärge, funno de i skogen ett hus, som var mycket stort, och som för ena ändan hade en dörr, som var lika bred som huset. Däri togo de sig nattläger. Men då det om natten vardt jordbäfning, flydde de in i en sidobyggnad på höger hand. När det vardt dager om morgonen, gick Tor ut och påträffade jätten Skryme samt fann, att huset, däri han med sitt följe sofvit, var Skrymes handske och sidobyggnaden handsktummen.
Visan 61.
Rungnes bane är hammaren Mjöllne.
Visan 62.
Då Skryme och Tor, efter det sammanträffande, som omtalas i noten till visan 60, slagit följe, skulle Tor, på inbjudan af Skryme, taga sig aftonvard ur dennes matsäck, men kunde icke få upp remmarna utan svalt.
Visan 63.
Likgrinden är stängslet framför de dödes boning.
Visan 64.
Det är blott för Tor, som Loke viker.
Prosan till visan 64.
Sin son Nares tarmar. Här har tydligen författaren till prosatillägget begått ett fel. Bugge påpekar, att Nare och Narfve blott äro olika former af samma namn. Visan 35 af Valans Visdom kallar också den son, med hvars tarmar Loke bands, för Vale och icke Nare.