Qvädet II. om Brynhild Budles dotter (AAA)

Fra heimskringla.no
Hopp til: navigasjon, søk
Har du husket å støtte opp om ditt favoritt kulturprosjekt? → Bli en Heimskringla-venn og gi et bidrag til Heimskringla.no.

Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ► Original.gif Norsk.gif Dansk.gif Svensk.gif
Norsk.gif Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif Svensk.gif


Edda (Afzelius) Titelside.jpg
Sæmund den vises
Edda



Qvädet II. om Brynhild Budles dotter
(Kallas äfven Sigurds Qväde det mindre)

öfversat af
Arvid August Afzelius


1. Fordom Sigurd,
Völsungen unga,
som segrat hade,
Gjuke besökte:
han mottog de tvenne
bröders trohet;
hvarandra eder
svuro de djerfve.

2. De bödo honom möen,
Gudrun den unga,
Gjukes dotter,
och mycket klenoder:
i dagar många
drucko och språkade
Sigurd den unge
och Gjukes söner:

3. Tills de foro
att fria till Brynhild,
så red ock Sigurd
med dem i sällskap,
som vägen kände:
sjelf gerna han egt henne,
om ega han skolat.

4. Sigurd den Sydländske
lade blottadt svärd,
lysande svärd
dem emellan:
han icke möen
kyssa månde,
ej henne hof i sina armar
den Huniske Konung;
den uppblomstrande Unga
gaf han åt sonen af Gjuke.

5. Ej vid sin kropp
hon lyte visste,
och vid sin lefnad.
intet brott:
ej fel som var,
eller tycktes vara.

6. Mellan kommo
Urdas grymma domar: -
Ensam satt han ute
dagens afton;
hon oförtäckta ord
på tala månde:
“Hafva vill jag Sigurd,
eller eljest dö,
den blomstrande unga man,
i mina armar.

7. Ord talte jag nu
dem sedan jag månd’ ångra;
Gudrun är hans hustru,
jag är Gunnars
och trånad lång
de onda Nornor skickat”. -

8. Ofta hon gångar,
inom fylld af sorg,
öfver is och snöfjäll,
mången afton,
när å bädd gingo
han och Gudrun,
och henne Sigurd
med täcket höljde,
den Huniske Konung ,
sin älskliga brud:

9. “Man och glädje
och allt beröfvad går jag,
men af tanken grymma
skall jag mig fröjda”. -

10. Af detta hat hon börjar
uppmana till mordet:
“Du skall, Gunnar!
helt och hållit
mitt land förlora
och mig sjelfvan;
aldrig glädjen njuta
vill jag med Konungen:

11. Jag skall åter fara
dit, der förr jag var,
till de när-skylde
fränder mina:
der vill jag sitta
och mitt lif framslumra,
om du ej Sigurd
låter dö,
och öfver Kungar andra
varder en Konung:

12. Låtom sonen fara
samma färd som fadren;
ej må ulfven unga
länge fostras;
för hvar blef hämnden,
deraf lättare,
och sen till förlikning,
att sonen lefver? -

13. Vred vardt Gunnar
och tyngdes ned af sorg;
med sväfvande tankar
han satt den hela dag:
han visste icke
det rätt noga
hvad honom kunde
höfvas att göra;
då Völsungen sig
han tänkte beröfvad,
och efter Sigurd
saknad mycken,

14. Oroligt han tänkte
den hela långa stund:
det var icke
timadt ofta,
att från Konungar
qvinnor gingo:
Sig till förtroligt samtal
han kallade Högne,
der hade han i allt
en fulltro vän.

15. “Den endaste Brynhild
mig bättre är än allt,
Budles dotter:
hon är qvinnors, krona!
förr mitt lif
skall jag låta,
än denna möens
skatter förlora:

16. Vill du, att vi Fursten
på godset svika?
godt är att råda
för flodens malm
och i ro
landet styra,
och sittande
sällhet njuta”. -

17. Men härpå Högne
gaf till svar:
“oss icke höfves
slikt att öfva:
med svärd att bryta
svurna eder,
eder svurna,
gifna trohets-löften.

18. Ej känna vi på jorden
män så sälla,
medan vi fyra
landet styra,
och denne Hunske
stridsbålde lefver;
eller så mägtig
slägt på jorden,
om vi fem söner
länge få fostra,
och ätten goda
kunna se tillväxa.

19. Väl vet jag hvadan
vägarne stånda:
de äro mägtige
Brynhilds trägna böner”. -

20. Vi skola Gutlorm
egga till dråpet,
vår yngre broder
den oförvägne;
han var utan
svurna eder:
eder svurna,
gifna trohetslöften.

21. Lätt var att egga
den skynd-lystne:
snart stod svärdet
i Sigurds hjerta.

22. Han uppstod till hämnd
i salen, den tappre,
och högg efter
den skynd-lystne:
flög efter Guttorm
krafteligen
Grams blänkande stål,
ur Konungens hand.

23. Sönk då hanä ovän
i tvenne delar:
händer och hufvud
föllo å annan väg;
men undra delen
tillbaka på stället.

24. Somnad var
i sängen Gudrun
bredvid Sigurd,
sorgelös;
men hon vaknade
glädjelös,
när hon flöt i blod
af Freys vän.

25. Så slog hon svåra
sina händer,
att den stark-hjertade
sig reste mot bädden;
”gråt icke Gudrun!
så bitterliga,
unga blomstrande brud!
dina bröder lefva.

26. Allt för ung
en arfvinge jag eger,
han kan ej räddas
ur fiende-huset:
de sig hafva
grymt och nesligt,
men nya rådslag
företagit.

27. Sednare än de,
fast dem sju föddes
slika systersöner,
ingen far till tinget:
jag vet noga,
hur’ nu tillgå månde:
endast Brynhild
allt det onda vållar:

28. Mig älskade mö’n,
mer än hvarje man,
men mot Gunnar
ondt jag icke stiftat:
jag skyddat vår förvandtskap
de svurna eder:
sedan vardt jag kallad
hans qvinnas vän”. -

29. Qvinnan uppgaf en suck,
men Konungen andan:
så slog hon svåra
sina händer samman,
att dervid söngo
hästarnes käftar
och gåfvo ett skri
gässen i gården.

30. Då log Brynhild,
Budles dotter,
ena reso,
af allt hjerta;
när hon till sängen
höra kunde
Gjuka-dotterns
gälla gråt.

31. Detta talade Gunnar,
hökförarnes höfding:
”Du ler ej deråt,
hämndlystna qvinna!
glad å golfvet,
att god t dig bådas;
Hvi forlorar du
den sköna färgen?
missdådens Stifterska!
döende du tyckes vara.

32. Du hade, qvinna!
det väl förtjent,
att vi för dina ögon
Attle sloge,
och du såge å din broder
blodigt sår;
drypande såren
finge förbinda”. -

35. Svarade Brynhild,
Budles dotter:
“Ingen man dig friar;
du har kämpat ut!
och Attle fruktar föga
för din vrede;
han edert lif
skall efterlefva,
och alltid vara
den större kraften.

34. Dig månd’ jag säga, Gunnar!
sjelf vet du det fullväl,
hur’ J Eder tidigt
omgjordade till brottet:
var jag då helt ung,
ej tvang mig sorgen
med godset rikt begåfvad
i Broder-huse.

35. Jag icke ville det,
att någon man mig egde,
till’s J, Gjukungar
å edra hästar, trenne
i gården reden,
Folk-höfdingar: -
att dock denna färd
ej hade varit!

36. Då mig den höfding
jag trolofvade,
som gullprydd satt
å Granes bogar;
ej han i ögat
var Eder lik,
ej till anseende
i minsta del;
dock tycken J Eder
här-konungar.

37. Och mig det Attle
endast sade,
att hvarken lät han
gåfvorna dela,
gull, eller land,
lät jag mig ej bortge;
och ingen del
i tillfallna godset,
det mig, än barnet unga
han ville ge att ega,
och mig än barnet unga
af penningar tilldela.

38. Då var i tvekan
derom min hug,
om jag strida skulle,
eller fälla val
i brynjan båld,
för broders-tvisten:
det månde då
folk-kunnigt varda,
mången man,
till glädjens minskning.

39. Vi vår försoning
sluta månde,
mig lekte mer i hugen,
att kostbarheter undfå
och ringar röda
af Sigmunds son:
ej annan mans
gull jag taga ville;
en blott älska,
icke flera:
ej flygtigt sinne hyste
halsprydda Tärnan.

40. Allt det månd’ Attle
härefter finna,
när min dödsfärd
han fullbragt spörjer,
att aldrig skall
vekhjertad qvinna
med annans man
tillbringa lifvet:
då hämndens tid skall komma,
för mina sorger”. -

41. Uppstod Gunnar,
stridsmännens höfding,
och kring hennes hals
slog sina armar:
gingo så alla,
dock hvar för sig
af redlig hug, att henne
från sorgen lätta;

42. Hon sig från halsen
stötte der all verlden;
lät ingen man sig hindra
från färden långa.

43. Han lät sig Högne
kalla till samtal;
”Kämparne alla
vill jag i salen kalla,
dina med mina,
nu görs det behof:
om hindras kunde
qvinnans dödsfärd,
tills än af talet
olyckan kommer;
då låtom deruti
nödvändigheten råda”. -

44. Men derpå Högne
svara månde:
“Hindre henne ingen,
från färden långa
dit, hvadan aldrig
hon varder återburen!
ond hon kom
från modrens knä,
till oupphörlig sorg
hon född är vorden;
att mången mans
hjerta bedröfva”. -

45. Han modlös hastar
från detta samtal,
dit gullprydda Valkyrian
skiftade smycken;
hon skådade omkring
på alla sina skatter,
döda trälinnor
och sals-tärnor:
drog gyldne brynjan på,
var icke glad till mods,
förr’n sig med svärdets egg
hon genomstungit.

46. Hon sönk till bädden
å annan sida,
och sårad af svärdet
begrundade rådet:
“Nu månd’ framgånga,
de gull önska,
eller mindre gåfva,
att af mig undfå;
jag gifver hvarje
det röda halsband,
bindel och mantel
och skinande kläder”. -

47. Tego alla;
tänkte sig om råd,
och gåfvo alla
gemensamt svar:
”Nog äro döda,
vi vilja ännu lefva,
sals-tärnor blifva,
och det oss sämer göra”.

48. Tills efter begrundning
den i linne prydda,
unga till åldren,
orden emot qvad:
”Ej vill jag att någon
missnöjd eller nödgad
för min skull
skall lifvet lemna;

49. Dock månd’ bränna
å edra ben
färre skatter;
ej den halspryddas guld
när J framlidit,
mig att besöka:

50. Sätt dig neder, Gunnar!
jag för lifvet hopplös,
vill dig säga
om fager brud:
ej skall Er farkost
helt gå förlorad,
fastän jag hafver
låtit lifvet.

51. Försonte varden J och Gudrun,
förr’ än du tänker;
hon närer, visa qvinnan,
med Konungen förenad,
än sorgsna minnen
af sin döda man;
då varder född en mö,
modren henne föder;
hvitare,
än den klara dag
och solens stråle,
Svanhild månde vara.

52. Gifva skall du Gudrun
en båg-skött god,
en olycka
för Kämpars mängd:
blir ej efter önskan
man-säll bortgift,
henne månde Attle
gå att ega,
Broder min,
sonen af Budle:

53. Mång’ ting har jag att minnas,
hur’ med mig J handlat,
då så svåra
J mig svikit haden;
på sällhet dårad var jag
medan jag lefde:

54. Du månd’ Oddrun
vilja ega,
men det tillstädjer
dig ej Attle:
då skolen J lönligt
Er luta tillsamman;
hon dig månde älska,
som jag dig skulle älskat,
om blidt vårt öde
hade kunnat vara.

55. Dig månd’ Attle
hårdt vedergälla,
du månd’ i trångan
ormgrop varda lagd:
det skall än längre
förutsagdt varda,
att Attle månde
uppgifva andan,
somna från lifvet
och sina skatter;

56. Ty honom Gudrun
grymt å bädden
med stålet hårda (stinger)
af vredfullt hjerta. -

57. Bättre höfdes
vår Syster Gudrun,
sin förstlings man
att följa i döden,
om henne gåfvos
goda, råd,
eller hjerta
oss likt hon hade.

58. Oredigt nu jag talar;
men icke skall hon
för vår skull
lifvet mista;
henne skola bära
höga vågor
till Jonakers
odal-torfva;
i vill-råd äro
Jonakers söner.

59. Månd’ hon Svanhild,
sin och Sigurds
dotter, sända
utaf landet;
henne skola skada
Bickes råd,
ty Jormunrek
till ogagn lefver;
då all Sigurds
ätt är utödd,
och dess flera
Gudruns tårar:

60. Bedja vill jag
dig en bön,
den månd’ i verlden
sista bönen vara:
bygg så bredt
ett bål å fältet,
att för oss alla,
som dött med Sigurd
fullt rum må vara!

61. Omgif bålet
med tält och sköldar,
väl färgad valskrud
och många stridsmän:
bränn mig vid hjeltens
ena sida:

62. Bränn å hjeltens
andra sida
tjenarne mina,
de gullbeprydde;
vid hufvudet tvenne
och tvenne hökar;
då är allt
jämnt skiftadt.

63. Än oss emellan
lägg gull inlagda
svärdet hvassa;
svärdet hvassa,
så lagdt ännu en gång,
som då vi båda
en bädd bestego;
vi voro då
till namnet makar.

64. Så störta honom då
icke på hälarne
gullglänsande
salens portar,
när honom följer
mitt sällskap hädan;
ej skall vår färd
ömklig synas.

65. Ty honom följa
fem tjensteqvinnor,
åtta tjenare
af ätten goda,
mitt fosterfolk,
och fäderne,
som Budle gifvit
åt sin dotter.

66. Mycket jag talat:
ville än mera,
om svärdet mer
mig gåfve tid att tala:
rösten mattas -
såren svälla -
sannt jag talat: —
så jag sluta månde” -


HEIMSKRINGLA er et privat initiativ. Prosjektet mottar ikke noen form for offentlig støtte. Vi har kun utgifter og ingen faste inntekter. Kostnader til teknisk drift og utstyr bæres av privatpersoner. Alle økonomiske bidrag mottas derfor med stor takk. Ønsker du eller ditt foretak å støtte prosjektet økonomisk? Ta gjerne kontakt med oss, eller bruk vårt norske kontonummer 97105024499. Du kan også støtte oss via vårt Vipps-nummer 78431. For utenlandske bidrag bruk vårt IBAN-nummer NO6897105024499, med SWIFT-kode: DNBANOKK eller SEPA-kode: SKIANOBB. En kan også overføre penger til HEIMSKRINGLA via PayPal eller vippse via mobilen til 78431. Vi selger også fast annonseplass på venstre sidemeny til rimelig pris. Alle bidragsytere krediteres med navn for sine bidrag.