Tredje kvädet om Gudrun (NFS)

Fra heimskringla.no
Hopp til: navigasjon, søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ► Original.gif Norsk.gif Dansk.gif Svensk.gif
Norsk.gif Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif Svensk.gif


Edda

Öfversättning:
Nils Fredrik Sander

Tredje kvädet om Gudrun


Nornerne Ludwig Burger, 1882
Herkja hette en Atles trälinna, som hade varit hans frilla. Hon sade till Atle, att hon sett Tjodrek och Gudrun bägge samman. Alle vardt häraf mycket nedslagen.


1.
Då kvad Gudrun:
”Hvad är åt dig, Atle?
Alltid, Budles son,
är ditt lynne tungt:
hvi ler du aldrig?
Mer täckeligt för jarlar
det tyckes månde,
om med män du talte
och til mig såge.”

2.
Atle kvad:
”Mig grämer, Gudrun
Gjukes dotter,
hvad mig i hallen
Herkja sade:
att Tjodrek med dig
under täcke sofvit,
och att I lättfärdigt
med linnet eder höljt.”

3.
Gudrun kvad:
”Dig vill om allt detta
eder jag svära
vid den helga
hvita stenen,
att aldrig med Tjodrek
jag umgänge haft,
som väktare eller man
ej vänta kunde.

4.
Dock hafver jag en gång
om halsen fallit
frejdade härskarn,
härskarornas höfding;
men andra voro
vara talämnen
när sorgsna vi två
till samspråk oss slöto.

5.
Hit kom Tjodrek
med trettio män,
nu lefver ej en enda
af alla de tiotal,
Ställ kring mig alla
din ätts främste!

6.
Sänd du till Saxe,
södermännens kämpe,
han kan vatten signa
i vällande kittel! -
Sju hundra män
i salen gingo,
innan konungens hustru
stack händarna i kitteln.

7.
Gudrun kvad:
”Nu kommer ej Gunnar,
ej kallar jag på Högne!
och ser ej vidare
vänliga bröderna;
slik harm skulle Högne
hämnats med svärd,
nu skall själf för mig
jag skymfen aftvå.”

8.
Till bottnen hon sträckte
bländhvita händer
och tog opp därifrån
ädelstenar.
”Skåden nu, I män,
jag är skuldfri vorden
i helgad ordning förklarad,
sen, huru kitteln sjuder!”

9.
Brådt log hjärtat
i bröstet på Atle,
när Gudruns händer
han helbrägda såg.
”Nu gånge Herkja
här till kittelprof,
hon, som skändlighet
skyllde å Gudrun!”

10.
Något ömkligt den ej sett.
som icke såg,
hur på Herkja
händerna skållades;
i stinkande myr
de mön dränkte.
Sä fick Gudrun
godtgjord sin sorg.